Hackkycklingar, mobbning och elitskolor

Den 16 augusti hade Vetenskapsradion i P1 ett inslag om hur ordet mobbing (senare mobbning) lanserades i svenskan. Dåvarande radiodoktorn Peter Paul Heinemann lanserade begreppet för 40 år sedan. Idéhistorikern Anna Larsson i Umeå har studerat attityderna och menar att man i början oftast såg problemet som individuellt: den mobbade hade ett problem, inte omgivningen som mobbade.

De där diskussionerna är jag uppvuxen med, skulle man kunna säga. Dels var jag mobbad i första klass – av min lärare. (Jo, sådant förekommer också.) Dels var min mor, Sigrid Tallmo, som var skolsköterska i Karlskoga, mycket engagerad i frågor om elevvård. Som skolsköterska såg hon ju ofta det föga uppmuntrande resultatet av problem som hunnit gå för långt. Därför förespråkade hon mera resurser till olika former av förebyggande arbete – det gällde att fånga upp elever med speciella svårigheter eller behov tidigt. Det där hade min mor talat om för tämligen döva öron under en stor del av 1960-talet. Lokala skolpolitiker struntade i problemen – och försökte t.o.m. censurera skolläkarens årliga rapport om läget i skolan. Alltmera började min mor istället vända sig till rikspolitikerna med skrivelser och till rikspressen med artiklar och insändare.

Den 5 november 1969 gjorde hon något ovanligt. Hon höll ett föredrag i riksdagshuset för riksdagsmännen – på eget initiativ. Hon bjöd in dem till den s.k. Stora partilokalen. Hon höll där ett långt föredrag om hur en gräsrot inom skolhälsovården upplevde situationen, och hon kom också med en hel del konkreta förslag till förbättringar.

Föredraget uppmärksammades i TV, radio och tidningar landet runt. Med tanke på just frågan om hackkycklingar och pennalism – det som alltså vid den här tiden började kallas mobbing – kan jag inte låta bli att citera några avsnitt ur föredraget (notera att det skrevs för 41 år sedan):

Som exempel på elever, som gärna kommer till oss med sina bekymmer, kan jag nämna de s.k. hackkycklingarna. De har det ofta mycket svårare än vi vuxna kan tänka oss. Ofta vågar de inte ens tala om hemma hur svårt de har det. En elev kan t.ex. tvingas av sina rökande kamrater att röka och satsa pengar till cigarretter för att få vara med i gänget. På liknande sätt kan de också komma i farozonen för narkotikamissbruk. Det är därför mycket viktigt att vi kan hjälpa de här eleverna.

Hur man kan komma till rätta med sådana här problem vill jag ge ett exempel på:

Det var en pojke som en längre tid hade trakasserats av fem, sex kamrater i skolan, bland dem några klasskamrater. Han blev så deprimerad att han till slut vägrade att gå i skolan. Hans föräldrar tog då direkt kontakt med en barnpsykiater och han fick så småningom komma in på en barnpsykiatrisk klinik där han låg inne för vård några veckor, varpå han skickades tillbaka till samma förhållanden som förut och historien upprepades. Då tog läraren kontakt med skolsköterskan och bad henne besöka pojkens hem, vilket hon gjorde. Hon fick då löfte av föräldrarna och pojken att tala med de kamrater som hade förföljt honom, varvid det kom fram att de alla hade svåra personliga problem, vilka tog lång tid att reda upp, med föräldra- och lärarkontakter m.m. När alla hade fått hjälp på något sätt, hade situationen i klassen förändrats till det bättre. Tidigare förekommande skolk och disciplinsvårigheter hade upphört och den f.d. hackkycklingen accepterades i klassen och gick nu åter i skolan.

Det här exemplet visar bl.a. hur elever många gånger alldeles i onödan upptar platser på en barnpsykiatrisk klinik när man i stället bör försöka med praktiska lösningar av problemen i skol- eller hemmiljön. Exemplet visar också att skolsköterskorna behöver mycken tid för sådana här uppgifter, ty, skall vi verkligen kunna gå till botten med problemen så att eleven får den hjälp han behöver, kan vi plötsligt, som i det här fallet, stå inför ytterligare fem, sex nya problem som också måste lösas.

[…]

Hur det kan vara i praktiken vill jag ge ett exempel på: En lärarvikarie ställde en dag en fråga till en elev i en nionde klass och möttes av ett allmänt skratt. Han frågade varför de skrattade och fick till svar: ”Han brukar aldrig få någon fråga, han kan ingenting, han bara sitter här”.

Jag har hört elever som är rädda för att yttra sig i skolan därför att de vet att kamraterna väntar på att få skratta åt dem. En elev som sitter länge utan att kunna följa med i skolarbetet blir till slut så deprimerad att han kanske vägrar att gå till skolan. Då anmäls han till barnpsykiatrisk undersökning och vård som han ofta får vänta på upp till ett år. Han får privat undervisning hemma, vilket i regel går dåligt. Varje dag är fylld av skuldkänslor och ångest för både eleven och hans anhöriga. Han vågar ofta inte gå ut av rädsla för att bli retad av kamraterna för att han inte går i skolan och det kan t.o.m. hända att hans syskon också vägrar att gå till skolan. Det har hänt att elever i sådana här situationer har gått till livsfarligt angrepp mot anhöriga. Föräldrar har på grund av den psykiska pressen ibland börjat missbruka alkohol. När en sådan här elev slutligen får komma in på en barnpsykiatrisk klinik får han vård några veckor och skickas sedan tillbaka till samma förhållanden som tidigare i skolan, och historien upprepas. När han till slut är så psykiskt nedbruten att han kvalificerat sig för ett läkarintyg som ger honom rätt att få sluta skolan, då kan man fråga vad samhället i realiteten har att erbjuda honom.

Jan Björklund gick i dagarna också ut med idén om ”spetsutbildning” för särskilt begåvade elever (se även Aftonbladet, DN, SvD, Göteborgs-Postens ledarblogg och Politikerbloggen).

Det är märkligt att det ska vara så kontroversiellt att man vill satsa på elever med särskild fallenhet för t.ex. matematik eller kemi, medan det anses fullständigt självklart att elever med särskilda idrottstalanger ska få utveckla dessa på speciallinjer. Vem vet, kanske återfår vi realskolan i ny tappning till sist. Det kanske inte vore så dumt, förutsatt att man inte stänger människors möjligheter att senare i livet söka till olika utbildningar. Jag vet många som sökte in till både realskola och gymnasium utifrån folkhögskolebetyg eller någon form av vuxenutbildning. Det har ju, i samband med IT och det s.k. kunskapssamhället, talats om ”livslångt lärande” nu i mer än 15 år. Och det tror jag är en viktig insikt. Många ungdomar vet inte redan i tonåren vilken inriktning de kommer att ha tio år senare. Det måste alltså finnas många vägar till det som passar en viss elev:

Det är ju mycket noga med att barnen skall vara skolmogna när de börjar skolan, men man tänker sällan på att det kan uppstå stora svårigheter för barn som långt tidigare, kanske redan i 3-4-årsåldern, lärt sig läsa. De har kanske läst ett 50-tal böcker innan de börjat skolan och har också lärt sig en hel del i andra ämnen. Det är då föga stimulerande för dem att delta i en nybörjarundervisning som de redan hunnit förbi. Får sådana barn börja ett år tidigare eller hoppa över en klass kan de klara sig mycket bättre. En del lärare, som stått inför sådana här problem och så småningom fått situationen klar för sig, har ibland undrat: Varför får vi inte lära oss sådant här på seminariet? (Ur Sigrid Tallmos föredrag, se vidare http://www.nisus.se/sigrid/riksdagshuset.html.)

Det finns dock också en mera vardaglig aspekt av detta; allt handlar inte om speciallinjer eller -skolor, utan om att varje dag i klassrummet kunna ägna sig särskilt åt de elever som av olika skäl kanske hamnar lite efter – eller lite före.

Många tror nog att detta att ”ha lätt för sig” alltid betyder att man seglar på en räkmacka genom skolan. Någon gång kan det säkert vara så. Men ganska ofta – om skolan alltså inte bryr sig om den individuella eleven – kan resultatet bli rätt snarlikt för båda kategorierna: både som lite efter och lite före kan man totalt missförstå lärarens frågor eller uppgifter på skrivningar och bli betraktad som lite dum. Om allting i ens liv är bra för övrigt, behöver det där förstås inte bli mer än lite pinsamt, men finns andra problem i familjen eller omgivningen kan det givetvis förvärras, och efter några år kanske utvecklas till ganska allvarliga sociala problem.

Alla elever måste bli sedda. Det skulle jag gärna se som en sorts axiom 1 i skolpolitiska sammanhang.

Pingad på Intressant.