• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Mobiltelefonerna och försiktighetsprincipen

Henrik Ennart har helt rätt i gårdagens SvD-artikel ”Tydliga mobilråd behövs” apropå att WHO nyligen meddelat att man anser att bevisen för cancerrisker i samband med mobiltelefonanvändning har stärkts. Försiktighetprincipen bör råda, och därför bör myndigheterna gå ut med klara och väl synliga råd om t.ex. bruket av handsfree.

31 maj gick WHO:s cancerforskningsinstitut IARC ut med att man nu modifierat sin syn på mobiltelefonstrålningens risker. I den här världen handlar det verkligen om nyanser; en ganska liten skillnad i formuleringar kan få dramatiska resultat i hur man ser på nödvändigheten av mera forskning och hur den hittills gjorda ska värderas.

Så sent som när Interphone-studien kom för ett år sedan var slutsatsen att ingen risk för hjärntumörer fanns – men Interphone-studiens forskare är också till stor del finansierade av industrin, vilket man fick kritik för. I en artikel i SvD 18 maj 2010 visade man sig från IARC dock helt oförstående inför sådana invändningar:

– Varför skulle trovärdigheten påverkas av att industrin är med och betalar? Vi har varit öppna med detta, och pengarna har inte kommit i direkt kontakt med forskarna. Därmed finns ingen intressekonflikt, säger Nicolas Gaudin, kommunikationschef på IARC.

Förra veckan lät det dock annorlunda inför IARC:s möte i Lyon. Man hade upptäckt att Anders Ahlbom som sitter i en av expertgrupperna hade en konsultfirma tillsammans med sin bror och att de bl.a. åtog sig uppdrag åt mobiltelefonindustrin. Han uteslöts ur gruppen, pga detta jävsförhållande. Jag har svårt att tro att det är en slump att IARC:s omvärdering av forskningsläget kommer precis i samma veva.

Det är intressant att man nu också talar om riskerna för gliom och hörselnervstumörer. I kommentarer har jag t.o.m. hört forskare nämna att mycket tyder på att hörselnerven på den sida om huvudet man oftast håller mobiltelefonen i så fall löper störst risk att drabbas.

Det är en intressant omsvängning. För sju-åtta år sedan var detta det mest löjeväckande man kunde säga, enligt vissa forskare. Den svenske cancerforskaren Lennart Hardell hade tillsammans med bl.a. Kjell Hansson Mild publicerat artikeln ”Cellular and cordless telephones and the risk for brain tumour” i European Journal of Cancer Prevention 2002 och även berört frågan i tidigare studier. Det låter ju rätt plausibelt att den sida som exponeras mest för strålningen också löper störst risk, men denna tanke blev föremål för en förvånansvärd hånfullhet bland vissa forskare på riskförnekarsidan. T.ex. skrev professornerna Hans-Olov Adami, Anders Ekbom, Lars Hagmar, Magnus Ingelman-Sundberg och – just det – Anders Ahlbom artikeln ”Forskare som pratar strunt” i SvD 3 sept 2001 (den tycks inte finnas längre i SvD:s webbarkiv). Man attackerade här Hardell utan att nämna hans namn. Man skrev istället om

… en svensk forskare som redovisat en liten pilotstudie om mobiltelefoni och hjärntumörrisk: inget ökad risk fanns totalt sett, men enligt forskaren var tumörernas lokalisation förskjutna mot den sida av skallen där telefonen använts. En sådan tolkning ter sig biologiskt bisarr och utgör med största sannolikhet ett slumpmässigt fynd.

Nästan på dagen ett år senare skrev ovanstående Magnus Ingelman-Sundberg tillsammans med docent Björn Cedervall och professor Hans Wiksell artikeln ”Fantasier om mobiler”, där man åter angriper Hardell och hans medarbetare utan att nämna deras namn. Jag vet inte om detta trick är ett försök att vara extra elak eller skenbart hänsynsfull. Artikeln innehåller många ovetenskapligheter som tyder på att dessa herrar nog inte borde uttala sig i de här frågorna. För att bara nämna en anmärkningsvärd felaktighet, så påstår man att icke-joniserande strålning inte kan ”påverka celler”. Det finns flera exempel på att detta är möjligt; det för allmänheten mest kända torde väl vara hur solstrålningen kan förorsaka melanom.

Det är herrar som Ingelman-Sundberg och Anders Ahlbom som alltför länge haft alltför stort inflytande på forskningen kring mobiltelefonerna.

Strålskyddsmyndigheten menar nu att inget särskilt dramatiskt hänt, bara att IARC:s nya formuleringar visar hur rätt de har i sina redan existerande rekommendationer. Men det är viktigt att man säger detta högt och tydligt, inte minst till skolbarn, som Henrik Ennart skriver i sin artikel. Varje dag är tidningarna fulla av stora annonser för mobiltelefoner, medan varningar för riskerna som finns undangömda på någon webbsida inte kan tävla med den uppmärksamheten. Mobiltelefonerna används som bekant allt mera i de flestas vardag. Skolbarn har dem t.o.m. under huvudkudden när de sover.

Det är ganska tydligt att döma av olika intervjuer som görs med ”vanligt folk” i tidningar och TV/radio att många människor betraktar det mesta som ”får säljas” som ofarligt, vare sig det gäller mobiltelefoner, tillsatser i mat eller de nu aktuella tatueringsfärgerna. Därför är det viktigt att folkhälsomyndigheterna försöker uppmärksamma allmänheten på de risker som finns så att människor har chansen att göra ett något mera informerat val när det gäller hur och om de vill använda mobiltelefon.

Tilläggas kan att detta nu gällde tumörer. Men strålningen har med stor sannolikhet också den effekten att den öppnar upp blodbanorna till hjärnan (den s.k. blod-hjärnbarriären), så att molekyler kan komma in som normalt inte skulle kunna passera. Detta kan, tror många, ge upphov till neurologiska skador som minnesstörningar eller kanske Alzheimers sjukdom eller MS. Fenomenet med blod-hjärnbarriärens påverkan av elektromagnetiska fält har påvisats flera gånger i studier, t.ex. av Lundaprofessorn Leif G. Salford, men redan på 1970-talet nämnde man detta fenomen (t.ex. Ernest Albert 1977) och förordade mera forskning. Precis som när det gällde tobakens skadeverkningar går det alltså inte fort när det gäller att nå verkliga forskningsgenombrott på områden där det finns mäktiga intressen som inte vill att vi ska veta.

Not: Se också https://slowfox.wordpress.com/tag/emf/ samt Lennart Hardells egen blogg. För transparensens skull kan även nämnas att jag under de senaste åren då och då haft e-postkontakt med Lennart Hardell.

Pingad på Intressant.

Annonser

Karin Juels konstiga visa

Vad var det för konstiga visor min mamma sjöng för mig när jag var liten och skulle sova? ”Lili Marlene” var det visst bland annat. Den var kanske lite tvivelaktig. Men hon sjöng också något om ”Hello Hawaii, how are you,
Can I talk with Honolulu Lou?”. En annan hade några konstiga rader om ”I can’t wait to hear her reply, to talk from New York” eller något liknande. Och så en mera smäktande melodi med texten ”When the fields are white with daisies and the roses grow again”.

Inte förrän för fem år sedan ungefär fick jag klart för mig att allt det där varit en och samma visa, nämligen Sailor-song, som Karin Juel sjöng in på skiva 1933. Den är skriven av arbetarförfattaren och sångdiktaren Martin Koch, som för övrigt var kusin med Karin Juel och skrev en del texter direkt för henne. Sailor-song tillsammans med Sjömansvals blev för övrigt Juels skivdebut. Har du Spotify-abonnemang så kan du klicka här eller på bilden ovan och höra hur Sailor-song låter.

Jag har nu efter en del forskning kommit fram till att visan i själva verket är synnerligen eklektisk. Martin Koch har helt enkelt lånat texter från tre andra visor. Grundtexten är förmodligen hans egen, men säker är jag inte.

Jag vågar nog citera hela texten utan risk för upphovsrättsintrång, eftersom den redan till så stor del består av citat:

En ung sjöman som krossat många gånger har Atlanten
han ej ser på slanten, när han går på restauranten
för han kan spela mandolin och klämma an gitarren
med den rätta darren, kan en sjömanspojk [-boy?]

Hawaiian sunshine, so come and be mine
So keep on beaming, always dreaming
For your little malahayan boy
I’ll take my boatline, Hawaiian sunshine
I’ll steal my steel guitar
And steal away [to] where you are

[”Näsgitarr” + mellanspel av – tror jag – Banjo-Lasse.]

En ung sjöman som sett en smula mera än Biscaya
som i Guandalaya varit med om att Shanghaja
som dansat stepp på Golden Star en natt i Barcelona
kan man ej förvåna med en sailor song

Hello Hawaii, how are you
Can I talk with Honolulu Lou
just say her this, give me a kiss
Give me a kiss by wireless

Please state, I can’t wait to hear her reply
For I had to pawn every little thing I own
for to talk from New York
by the wireless telephone
Hello Hawaii, how are you? Goodbye

[Mellanspel, troligen av Nisse Lind, dragspel.]

En ung sjöman som pejlat himlavalvets alla stjärnor
alla hamnens tärnor, på salooner och tavernor
han minns en sång som ljuder i hans öra hela natten
när han står vid ratten och skeppet går

When the fields are white with daisies
and the roses grow [variant: ”bloom”] again
let your love-light in your heart more lightly [variant: ”brightly”] burn
for I love you sweetheart only
so remember when you are lonely
When the fields are white with daisies
I will return

Min mamma brukade ibland, när hon var på det humöret, spela Hawaiigitarr ”på näsan”. När jag hörde Karin Juels visa insåg jag att även detta trick hade min mamma tagit därifrån. Det kanske inte är så konstigt att jag blev som jag blev efter dylika konserter vid späd ålder.

Kochs text tycks bestå av två mera schlagerbetonade Hawaii-melodier från 1915-16. Dels är det Hawaiian Sunshine av L. Wolfe Gilbert och Carey Morgan från 1916, dels Hello Hawaii, How Are You (på Spotify) av Bert Kalmar och Edgar Leslie (text) samt Jean Schwartz (musik), från 1915. Koch tycks ha ändrat enstaka ord om man jämför med de versioner som publicerats som sheet music. Å andra sidan kan detta kanske vara traderade sjömansvisor som förekom i många versioner. Se vidare webbplatsen Hapa Haole Songs.

When The Fields Are White With Daisies (på Spotify) kanske är en irländsk sea shanty från 1896, om man ska tro en YouTube-video med Wilf Smith. Han sjunger den dock med en helt annan, gladare och inte så yvig melodi som den Koch använde. Texten är lite annorlunda också; ”the roses bloom”, inte grow, och ”let your love-light in you heart more brightly burn”, inte lightly burn. Den finns som sheet music av lite olika datum från 1900-talets första decennium. Här en uppgift med copyright från 1904, där man anger C. M. Denison som textförfattare och W. A. Pratt som kompositör.

Man får väl anta att Koch tänkte sig detta som en sorts parodi på sjömansvisor. Det gjorde han i så fall ungefär 25 år innan Hasse Alfredson och Tage Danielsson skrev ”Salta biten” (Raj raj) åt Sigge Fürst.

Pingad på Intressant.