What happened to Google Translate?

Some four months ago, I was planning to write an enthusiastic article about how great Google’s translation service had become. Outside of linguistic institutions, machine translation from Swedish into another language has not been available to the public for so long (I believe Babelfish was the first), and I was extremely impressed with how well Google managed also complex sentence patterns with parenthetical subordinate clauses, and how the translation engine managed to keep track of pronouns and various correlates. Sure, there were errors, but still, it was quite remarkable. Now, not much of this seems to work any longer, and I get the feeling that maybe a hard drive containing exceptions and phraseology might have crashed in Googleland. This is very sad, since the current translations are almost unreadable. The Swedish word ”hyllningskör” (approx. ‘unanimous praise’) became ”tribute fragile” the other day. And today it became ”tribute shoes”. So, obviously Google learns. But it learns erroneously.

Finns elkänslighet, så finns elöverkänslighet

Sara Milstead skriver i en kortfattad artikel i Aftonbladet att det inte finns något som heter elallergi och att det inte finns några data som pekar på att elektromagnetiska fält skulle påverka människokroppen.

Men att elektromagnetiska fält påverkar oss är ju helt klart, eftersom det finns åtskilliga terapier för neurologiska sjukdomar som går ut på att just utsätta patienter med exv. Alzheimers, Parkinsons, epilepsi m.m. för elektromagnetiska fält, t. ex. i den form som kallas pulsad magnetterapi. Obervera att mobiltelefonsändarna är just pulserande. Ett stort forskningsområde är sedan 1980-talet s.k. transcranial magnetic stimulation (TMS). Se t.ex. följande länkar:

http://www.earthpulse.net/jacobsonresonance.htm
http://www.millipulse.com/articles_Alzheimer.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Transcranial_magnetic_stimulation

Det är väl inte särskilt djärvt att tänka sig att om det således finns människor som är känsliga för denna exponering, så torde det också finnas människor som är överkänsliga för den. Alla epidemiologer vet att det är den individuella känsligheten som til syvende og sidst avgör om man ska bli sjuk av en viss sorts exponering. Alla som röker får ju t.ex. inte lungcancer. Alla mediciner verkar inte på alla människor. Och vissa får oavsedda biverkningar.

Den intrakraniala kunskapens kris

Jan Söderqvist diskuterar i en understreckare den 27/9 utifrån en bok och en tidskriftsartikel något mycket viktigt: frågan om kunskapens topos. Måste vi – för att det ens ska kunna kallas kunskap – ha en rad fakta inlärda i minnet, eller räcker det med att all världens kunskap finns på nätet?

Jag skrev om det här fenomenet i en artikel om Nationalencyklopedin på CD 1998 (för övrigt en artikel som från början var beställd av DN:s kulturredaktion men som refuserades vid leverans):

Vi står med säkerhet inför ett skifte mellan vad man skulle kunna kalla intrakranial och extrakranial kunskap. Enligt detta synsätt behöver vi i huvudet egentligen bara ha metakunskaper, vi behöver veta hur man söker och finner fakta ute på Internet och i andra dataminnen. Men kan kunskap egentligen finnas utanför människohjärnan – i en bokhylla eller på en hårddisk? Måste det inte finnas ett kunnande subjekt? Detta är den ena aspekten av frågan om kunskapens plats, dess topos.

Finns detta kunnande subjekt, så bör det tidigare också ha funnits ett värderande subjekt. Det är ju av avgörande betydelse att kunna bedöma den information vi finner innan vi tillägnar oss den, dess relevans, dess sammanhang och sanningshalt. Dessa metakunskaper skulle kunna vara den intrakraniala kunskapens sista utpost i dessa dagar. Det pågår nämligen också forskning för att förlägga mycket av detta värderande arbete till maskinella processer.

Hela artikeln finns på http://art-bin.com/art/ane-cd.html.

Idag googlar de flesta, och det verkar bli allt vanligare att människor ser egen kunskap som onödig, eftersom nätet och Google finns.