Tryckfrihet för handskrifter

Häromdagen (5/8) hade jag en kommentarspalt på SvD:s kultursida under rubriken ”Gamla smädelser känns som nya”. Jag återger här min ursprungliga text. Det tredje stycket från slutet om fönsterrutan på Claes på hörnet fick strykas i pappersversionen. Dessutom kan nämnas att tryckfrihetsförordningen 1766 finns här i sin helhet. Hur rubriceringen såg ut mellan 1774 och 1810 vet jag inte, men 1810 var ordet ”skrif-friheten” borttaget ur rubriken. 1810 års TF innehöll ju också Sveriges första upphovsrättsliga lagstiftning. En liten förändring i 1812 års TF gjorde att upphovsrätten kom att omfatta inte bara tryckt skrift utan även t.ex. tryckta musikaliska noter och kartor. Man gjorde i TF 1812 § 1 följande tillägg: ”Under ordet Skrift, som i denna lag nyttjas, skall förstås allt hwad, genom Tryck, under Allmänhetens ögon lägges.” Nu fanns det alltså inget som helst tolkningsutrymme längre, för att tillämpa lagen på handskrifter – samtidigt hade alltså tillämpningsområdet utvidgats. Annie Mattssons avhandling finns dels som tryckt bok, dels som PDF på nätet.

Gamla smädelser känns som nya

Man tror gärna att boktryckarkonsten gjorde att handskrifterna omedelbart ersattes av tryckta. Men handskrivna böcker producerades i mindre mängd åtminstone en bit in på 1800-talet. Vår berömda första tryckfrihetslag från 1766 tillerkände faktiskt även handskrivna pamfletter frihet från censur: lagrubriken talade om skrif- och tryckfriheten, och detta kvarstod även i lagen 1774.

Friheten hade dock undantag, för t.ex. blasfemi och senare blev franska revolutionen och statens finanser förbjudna ämnen. Denna brottskatalog gällde för tryck och skrift, men det som spreds via läsares avskriftskedjor var förstås mycket svårare att kontrollera än sådant som passerat ett tryckeri.

Detta är viktiga basfakta när man läser litteraturvetaren Annie Mattssons nyligen framlagda doktorsavhandling Komediant och förrädare: Handskriftscirkulerade smädesskrifter mot Gustaf III. Hon har kartlagt 120 och närmare granskat 55 smädesskrifter från tiden; 11 återges i sin helhet. Analysen är mediehistorisk, retorisk och idémässig. Detta är ett pionjärarbete – inte mycket finns skrivet i ämnet tidigare.

Skrifterna är ibland skabrösa, dock inte som de franska nidskrifterna. Gustaf III:s sexuella oförmåga tas upp. Förenings- och säkerhetsakten, som gjorde kungen enväldig, beskrivs 1789 som att riksdagen med vördnad tar emot kungens exkrementer.

Författarna var troligen oftast adelsmän eller andra bildade personer. Ursprunget är dock svårt att fastställa, eftersom de som skrev av och spred skrifterna ofta lade till och drog ifrån.

Ofta lekte man med franskt eller tyskt blandspråk: ”Wollen sie sehen schene rariteten der untrulige Regierung von könig G. III Ha! Ha!”, heter det i skriften ”Lanterna Magica” 1787. Skrifterna är oftast korta, men några få runt 150 sidor finns. Åtta strofer är ”Allegorisk visa om Skieppar Windbeutell”, där Sverige beskrivs som ett skepp som styrs av en ”skeppare gåsse, båd listig och qwick”.

Bara två meningar lång är den skrift som allra först lär ha skrivits av ceremonimästare Plommonfelt på en fönsterruta på krogen Claes på hörnet cirka 1782: ”Gustave va droit à l’Hopital en nous y menants tous: Il commence en premier Citoyen, il finuit en premier filoux.” På svenska: ”Gustav går rakt till hospitalet och driver oss alla dit: Han börjar som den förste medborgaren, han slutar som den förste skälmen.”

När kungen till sist sköts 1792 kunde det heta: ”Förbanna fritt det döda stoftet” eller ”Här hwilar Riksförrädaren, Allmänhetens Tjuf”, i en fingerad gravskrift som spreds i åtskilliga versioner – Mattsson granskar nio.

Avhandlingen ger värdefulla inblickar i en värld som förefaller både märkvärdigt bekant och främmande.

Pingad på Intressant.