Klimatet och den omstridda hockeyklubban

Det var aningen förvånande att häromdagen (24/3) i DN läsa Karin Bojs hyllning till den s.k. hockeyklubban inom klimatforskningen. Ingressen löd:

Bilden på hockeyklubban öppnade ögonen på många. Den var tydlig, och en bild säger mer än tusen ord. Just därför blev motståndet så hårt.

Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes skrev två artiklar om denna hockeyklubbsliknande kurva (i Nature 1998 och i Geophysical Research Letters 1999), som skulle visa hur temperaturen varit relativt jämn i ett årtusende (hockeyklubbans skaft) för att sedan runt 1900 sätta av uppåt (hockeyklubbans blad).^[1] Ett avgörande datum sätter Bojs till 22 januari år 2001, då IPCC (FN:s klimatpanel) släppte sin tredje rapport (Third Assessment Report, även förkortad TAR), där Mann et al.:s kurva var det stora slagnumret som återgavs på flera ställen i rapporten.

”Före detta datum var det rimligt att säga ‘jag visste inte’. Historiens dom kommer att bli hård över alla som framhärdade i motstånd efter januari 2001,” skriver Bojs.

 

Fig. 1. Den s.k. hockeyklubban, som den återgavs i IPCC:s Third Assessment Report 2001.

 

Det märkliga är att hon ser denna kurva som en sådan klimatforskningens triumf, när den i själva verket blivit väldigt misskrediterad. Bojs skriver: ”Givetvis finns detaljer som var befogade att ifrågasätta, såsom en del felaktigheter i källmaterialet som senare korrigerades av författarna. Men i stora drag står sig hockeyklubban alldeles utmärkt, rent vetenskapligt.”

Gör den verkligen det?

Många kritiserade Mann et al.:s artiklar och kurvor, t.ex. fysikern Fred Singer och klimatologen Hans von Storch. De mest ihärdiga kritikerna var nog miljöekonomen Ross McKitrick och statistikern Stephen McIntyre (den senare publicerar omfattande kritiskt material på sin webbplats climateaudit.org).

McKitrick och McIntyre beskyllde Mann et al. bl.a. för att på ett felaktigt sätt ha använt sig av s.k. principalkomponentanalys, ett sätt att sammanjämka olika provserier med olika brister, t.ex. där vissa data saknas eller överlappar varandra. I detta fall handlade det om 90 serier av prover med årsringar från amerikanska bristlecone pines (på svenska bl.a. rävsvanstall och methusalemtall). Det var dessa s.k. proxydata som var grunden för hockeyklubbans skaft, som ju inte är särskilt rakt men som aldrig viker av uppåt så dramatiskt som värdena efter 1900 visar.

Proxydata är inga verkliga uppgifter om temperatur utan är indirekta indicier på temperatur. I detta fall studerar man årsringar för att se vilka år som tycks ha varit varmare än andra. Proxydata kan också bestå av borrkärnor av is från t.ex. Antarktis eller Grönland, lera från havsbottnar, kalkhaltiga avlagringar i grottor m.m.

Klubbans blad bestod däremot av reellt uppmätta temperaturvärden. Redan detta att kombinera proxydata med verkliga värden är vanskligt. Att dessutom försöka anpassa 90 serier av proxydata till en användbar följd för ett diagram innebär andra svårigheter. Frågan är om Mann et al. gjorde detta på ett korrekt sätt.

Vart tog medeltidsvärmen vägen?

Det intressanta här är att Mann et al. i sin kurva helt lyckades trolla bort den s.k. medeltida värmeperioden, som anses ha infallit ungefär mellan år 1000 och 1300. 1991 hade IPCC själva i sin First Assessment Report (s. 202) visat nedanstående figur, som faktiskt tyder på att den medeltida varma perioden var varmare än den period vi upplever nu.

 

Fig. 2. Kurvan i IPCC:s First Assessment Report (s. 202) från 1991 gav intrycket att den medeltida varma perioden var varmare än vår tid.

 

McKitrick och McIntyre menade att den algoritm Mann et al. använde förstärkte kurvavsnitt i delserierna som hade hög varians. Algoritmen skulle helt enkelt söka efter dataserier som liknade klubbladets stigande och förstärka alla sådana seriers betydelse för helheten.

Mann et al. redovisar i artikeln från 1998 bl.a. fem årsringsserier (se nedan). Enligt McKitricks kritik har artikelförfattarna givit den översta serien, som ju tydligt böjer av uppåt under 1900-talet, 390 gånger så stor vikt som andra serier.^[2]

 

Fig. 3. Fem årsringsserier ur artikeln Mann et al. 1998.

 

McKitrick och McIntyre gjorde rent av ett experiment med Manns algoritm. De prövade att mata in en mängd slumpmässiga siffror, som justerats så att de skulle likna data från trädprover från ett klimat med enbart slumpmässiga förändringar men utan någon trend. Då upptäckte de att 10 000 körningar med en konventionell principalkomponentanalys nästan aldrig resulterade i en hockeyklubbformad kurva, men om de använde Manns algoritm, så resulterade slumptalen i en hockeyklubbformad kurva i 99 procent av försöken.

Det finns också problem med kurvans början. 1998 års kurva började år 1400 men byggde på bara ett enda trädprov från 1404 till 1421 och därefter på två trädprover fram till 1447. Ett minst sagt magert underlag, och de fyra första åren var ren extrapolering. De trädprover från Gaspéhalvön i östra Kanada som använts var inte heller enligt Gordon Jacoby och Rosanne D’Arrigo, de forskare som samlat in proverna, lämpade för bedömningar längre tillbaka än till 1600-talet.

Rent generellt kan det vara bra att känna till att kurvor över t.ex. temperaturer eller koldioxidhalt i atmosfären kan se väldigt olika ut, även om de visar samma tidsperiod. Bl.a. kan man förtydliga (ibland innebär det snarast förvanska) en kurva genom att jämna ut den på olika sätt.

Nedanstående kurva (fig. 4) visar globala temperaturavvikelser (inte absoluta temperaturer alltså) 1990-2018. Istället för att visa ett myller av dagliga upp- och nedgångar är kurvan genom smoothing utjämnad med metoden glidande medelvärde till 12-månadersperioder. Man ser här t.ex. de båda topparna under de varmare El Niño-åren 1997-98 och 2014-2016, som man alltid måste kompensera för när man talar om global uppvärmning. Kurvan därunder (fig. 5) visar precis detsamma men med en smoothing på 48-månadersperioder istället. Där har El Niño-toppen kring 1998 i princip försvunnit. På webbplatsen Woodfortrees kan man själv laborera med kurvor och se olika resultat.

 

Fig. 4. Globala temperaturavvikelser (anomalies) 1990-2018 enligt databasen HadCrut4 (Hadley Centre/Climatic Research Unit 4). 12 månaders glidande medelvärde. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

 

Fig. 5. Samma data som i fig. 4, men en helt annan kurva. 12 månaders glidande medelvärde har här ändrats till 48 månaders glidande medelvärde. 1998 års topp har försvunnit och kurvans avslutande nedgång är borta. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

McKitrick och McIntyre framförde sin kritik mot hockeyklubban i två artiklar (i Environment and Energy 2003 och i Geophysical Research Letters 2005).^[3] 2004 sände man också en kort artikel till Nature, som genomgick peer-review. Mitt i peer-review-processen gjorde Nature det allt svårare för McKitrick och McIntyre; man begränsade först deras spaltutrymme till 800 ord sedan till 500, men man menade sedan att frågan var för teknisk och inte skulle kunna utredas på så litet utrymme. Så en artikel under publicering stoppades alltså plötsligt. Den sist gjorda versionen finns här (pdf).

På Nature var man dock inte helt opåverkad utan publicerade ett corrigendum gällande den artikel av Mann et al., som publicerats sex år tidigare. Rättelserna ger intrycket att det endast handlade om obetydliga detaljer om de olika årsringsserierna.

Climategate: någon läckte tusentals mail

I november 2009 var det någon vid Climatic Research Unit (CRU) vid University of East Anglia i England, som läckte mer än 1 000 e-mail (eller kanske var det genom ett dataintrång utifrån som dessa mail nådde offentligheten). Det är CRU som sammanställer bl.a. den nyssnämnda databasen HadCRUT4, och institutionen har en mycket viktig roll bland IPCC-forskarna. I de offentliggjorda mailen kan man se hur några av hockeyklubbans upphovsmän resonerade. Det blev en skandal som kallades Climategate, och åtminstone i vissa kretsar menade man att mailväxlingen visade hur forskarna åsidosatte vetenskap och peer-review. Ytterligare 5 000 mail offentliggjordes i november 2011, vilket brukar kallas Climategate II.

När man studerar dessa mail är det ganska uppenbart att det inte alltid är vetenskap i första rummet det handlar om. Politiker och tidningskolumnister var snabba att avfärda Climategate som helt oväsentligt, det handlade bara om ”a few scientists talking frankly among themselves – sometimes being rude, dismissive, insular, or even behaving like jerks” (Jess Henig på Factcheck.org 10 december 2009). Miljöminister Andreas Carlgren menade att IPCC:s arbete är en process ”med så mycket insyn och kontroll så jag avfärdar helt risken att helheten kan vara manipulerad” (Carlgren svarar på läsarnas frågor i SvD 9 december 2009).

Många hävdade också att Climategate bara handlade om enstaka faktafel i en IPCC-rapport. Ann-Charlotte Marteus skrev sålunda i Expressen 25 februari 2010: ”Nyligen uppdagades att det i IPCC-rapporten sägs att 55 procent av Hollands yta ligger under havsnivån. Den rätta siffran är 26 procent. Nyheten for som en löpeld runt världen, via nyhetssajter och bloggar. Som om jordens klimat hängde på Hollands topografi. Kom igen!”

Jag tycker nog det är allvarligare än så. Climategate-mailen är knappast något som ogiltigförklarar hela den samlade klimatforskningen, men nog ställer den ett antal tongivande forskare i mycket dålig dager. Det framgår t.ex. i mailväxlingen att de här forskarna vill bevisa något man från början bestämt sig för att bevisa, t.ex. att den uppvärmning som sker nu i världen är utan motstycke under de senaste tusen åren.

Det står ju också i ”Principles Governing IPCC Work” från 1998 att klimatpanelens huvuduppdrag är att sammanställa all möjlig ”information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change”. Då finns det inte något stort utrymme för en varm medeltida period, när det kanske var lika varmt som det är idag (eller rent av varmare). Man vill bevisa att den uppvärmning som sker nu beror på människans koldioxidutsläpp under industrialismen. Då passar det illa att det kanske var lika varmt (och kanske rent av lika höga nivåer av koldioxid) på medeltiden.

Keith Briffa, som var klimatolog och årsringsspecialist, tillika med en chefsposition vid CRU, hade också skapat en sorts hockeyklubbskurva, men med en mycket tydlig nedgång i temperaturen omkring 1940-60. Återigen en liten ”krok” i kurvan som inte såg bra ut om man ville ge intryck av en ständig uppvärmning.^[4] Briffa skrev i ett mail 22 september 1999 till bl.a. Phil Jones och Mike Mann: ^[5]

I know there is pressure to present a nice tidy story as regards ‘apparent unprecedented warming in a thousand years or more in the proxy data’ but in reality the situation is not quite so simple. […] I believe that the recent warmth was probably matched about 1000 years ago. I do not believe that global mean annual temperatures have simply cooled progressively over thousands of years as Mike appears to […]

Den 16 november 1999 skrev Phil Jones det beryktade mail (till bl.a. Mann och Bradley), där han talar tala om ett ”trick”:

I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) and from 1961 for Keith’s to hide the decline.

Jones försvarare brukar hävda att ordet trick inte är något att bråka om, bara ett uttryck som används ibland om en metod eller en åtgärd. Men det intressanta är inte alls detta ord utan meningens sista fyra ord: ”to hide the decline”. Man ville dölja att temperaturen inte bara stigit.

CRU kringgår lag om informationsfrihet

De som ville få insyn i forskningen hade det svårt. Från den 21 februari 2005 finns ett mail, där CRU-chefen Phil Jones skrev så här till bl.a. Mike Mann (hockeyklubbans huvudman):

I’m getting hassled by a couple of people to release the CRU station temperature data. Don’t any of you three tell anybody that the UK has a Freedom of Information Act!

Många ville försöka upprepa Manns beräkningar, som resulterat i hockeyklubbskurvan, men då måste man ju få tillgång till originaldata. Men dessa vägrade CRU lämna ut. Man hoppades tydligen att kritikerna inte skulle begripa att det fanns en lag om informationsfrihet, ungefär som den svenska offentlighetsprincipen.

Detta blir en ganska stor fråga som diskuteras livligt i mailkorrespondensen; hur man ska kunna hålla olika dokument utanför allmän insyn. ”And don’t leave stuff lying around on ftp sites – you never know who is trawling them”, skriver Phil Jones till Mike Mann 2 februari 2005. ”I think I’ll delete the file rather than send to anyone”, fortsätter han, ”does your similar act in the US force you to respond to enquiries within 20 days? – our does! The UK works on precedents, so the first request will test it. We also have a data protection act, which I will hide behind.”

Den 3 december 2008 skriver Jones till Ben Santer (tidigare också vid CRU och en av huvudförfattarna till IPCC:s Second Assessment Report 1995) och Tom Wigley (tidigare chef för CRU):

When the FOI [Freeedom of information/KET] requests began here, the FOI person said we had to abide by the requests. It took a couple of half hour sessions – one at a screen, to convince them otherwise showing them what CA [Climateaudit – Steve McIntyres webbplats/KET] was all about. Once they became aware of the types of people we were dealing with, everyone at UEA (in the registry and in the Environmental Sciences school – the head of school and a few others) became very supportive.

Den 29 (eller kanske 28) maj 2009 skrev Jones till Mann: ”Can you delete any emails you may have had with Keith re AR4? [IPCC:s Fourth Assessment Report/KET] Keith will do likewise. […] Can you also email Gene and get him to do the same? I don’t have his new email address. We will be getting Caspar to do likewise.”

Åter till 2005. Hockeyklubban, som gjorde stor succé 2001, hade nu under några år ifrågasatts från många håll. Det gällde alltså att försvara den och i efterhand (!) visa att det vetenskapliga underlaget, med bl.a. årsringar från träd, var giltigt. Hösten 2005 visade Steve McIntyre en s.k. poster presentation, en affisch alltså, vid en konferens arrangerad av Climate Change Science Program (CCSP), där det bl.a. stod (fetstilen är gjord av mig / KET):

Multiproxy studies [studier med proxydata från flera olika källor/KET] purporting to show 20th century uniqueness have been applied by policymakers, but they have received remarkably little independent critical analysis. Jones et al. [1998] is a prominent multi-proxy study used by IPCC [2001] and others to affirm the hockey stick shaped temperature reconstruction of Mann et al. [1998]. However, the reconstruction of Jones et al. [1998] is based on only 3-4 proxies in the controversial Medieval Warm Period, including non-arms-length studies by Briffa et al. [1992] and Briffa et al [1995]. We show that the Polar Urals data set in Briffa et al [1992] fails to meet a variety of quality control standards, both in replication and crossdating.

Mann och hans kolleger blev oroade av att affischen fått en framträdande placering, så att alla kunde se den: ”He [McIntyre/KET] almost had a point w/ the PCA [principalkomponentanalys/KET] centering, but as we all know, that doesn’t matter at all in the end”, skrev Mann 15 november till bl.a. Phil Jones och Keith Briffa.

Briffa svarade samma dag: ”… the magnitude of the extreme years in the early Urals reconstruction were not adjusted to account for inflated variance related to low chronology replication – so they are sort of right that the emphasis on 1032 is probably overdone.” Många forskare anser att år 1032 var det kallaste under den s.k. varma medeltidsperioden. Att då ge detta år särskild vikt förskjuter förstås resultatet.

Man erkänner alltså att viss kritik är berättigad, men det tycks inte spela någon roll rent vetenskapligt. Mest orolig verkar man vara för att alltför många skall ha sett affischen.

USA:s representanthus undersöker saken

I USA väckte kritiken mot Manns hockeyklubba visst uppseende, och en kommitté i Representanthuset skulle nu undersöka den vetenskapliga grunden för kurvan. Tidigare omnämnde Tom Wigley, som varit chef vid CRU (främst under 1980-talet), var vid detta tillfälle vid University Corporation for Atmospheric Research (UCAR) och skrev 25 juni 2005 till bl.a. Mann och Michael Oppenheimer, professor i geovetenskap vid Princeton:

A word of warning. I would be careful about using other, independent paleo reconstruction work as supporting the MBH [Mann, Bradley, Hughes/KET] reconstructions. I am attaching my version of a comparison of the bulk of these other reconstructions. Although these all show the hockey stick shape, the differences between them prior to 1850 make me very nervous. If I were on the greenhouse deniers’ side, I would be inclined to focus on the wide range of paleo results and the differences between them as an argument for dismissing them all.

Phil Jones vill verkligen inte ställas inför den amerikanska kommittén och svara på frågor. Den 6 juli 2005 skriver han till Neville Nicholls, meteorolog i Melbourne:

I hope I don’t get a call from congress! I’m hoping that no-one there realizes I have a US DoE [US Department of Energy/KET] grant and have had this (with Tom W.) for the last 25 years.

Öppenhet kring finansiärer är annars en dygd inom forskning, men inte här. Fyra år senare (28 juli 2009) skrev Jones följande till några kolleger vid East Anglia:

Any work we have done in the past is done on the back of the research grants we get – and has to be well hidden. I’ve discussed this with the main funder (US Dept of Energy) in the past and they are happy about not releasing the original station data.

Jones blev aldrig kallad till någon hearing i Representanthuskommittén i juli 2006, vilket däremot Mann blev tillsammans med flera av sina kritiker, t.ex. Steven McIntyre och John Christy. Den här kommitten blev själv skandaliserad, med anklagelser om diverse oegentligheter, plagiat m.m., så värdet av slutsatserna torde ha sjunkit till nära noll. Dock är det intressant att läsa vittnesmålen av bl.a. von Storch, McIntyre och Mann.^[6]

Den spanske paleoklimatologen Eduardo Zorita uttalade sig 2009 i en tidningsartikel om CRU och Climategate-skandalen:

I may confirm what has been written in other places: research in some areas of climate science has been and is full of machination, conspiracies, and collusion, as any reader can interpret from the CRU-files.

Han tror visserligen att det stämmer att människan påverkar klimatet, men:

[…] editors, reviewers and authors of alternative studies, analysis, interpretations, even based on the same data we have at our disposal, have been bullied and subtly blackmailed. In this atmosphere, Ph D students are often tempted to tweak their data so as to fit the ”politically correct picture”. (”Notable & Quotable”, Wall Street Journal, 5 December 2009.)

Den 4 aug 2005 skriver Mike Mann till Phil Jones angående en konferens som ska hållas i Bern i Schweiz. Uppenbarligen gäller det att bjuda in rätt folk: ”Martin Juckes has an invited talk in my session. I invited him, because he was working w/ Stott et al, and so I assume he was legit, and not associated with the contrarians.”

Det där känner jag väl igen från mitt grävande under fyra års tid i tusentals dokument från tobaksindustrin, som arrangerade olika vetenskapliga konferenser som gick ut på att dölja riskerna med s.k passiv rökning. Även där var det oerhört viktigt att välja ut forskare som kunde ge sken av en internationell konsensus (gärna också en s.k. token dissident för att man inte skulle verka misstänkt eniga).

Den 25 augusti 2005 skriver Mann till bl.a. Christoph Kull vid schweiziska vetenskapsakademin:

In our discussion of possible participants in Bern, I think (someone correct me if I’m wrong) we concluded that the last two on the list (w/ question marks) would be unwise choices because they are likely to cause conflict than to contribute to concensus and progress.

Eduardo Zorita vill Mann definitivt inte ha med (mail 26 augusti 2005 till Phil Jones m.fl.):

I’m afraid I don’t agree on Zorita. He has engaged in some very nasty, and in my opinion unprofessional email exchanges with some close colleagues of mine who have established some fundamental undisclosed errors in work he co-published with von Storch. Given this, I don’t believe he can be involved in constructive dialogue of the sort we’re looking for at this workshop.

”That darned diagram”

Diagrammet från IPCC 1991, som visade en markant medeltida värmeperiod (se fig. 2 ovan), började dyka upp i debatten allt oftare. För hockeyklubbans tillskyndare blev existensen av detta gamla diagram allt mer genant – i en officiell IPCC-rapport dessutom. Man undrade t.o.m. var det kom från.

Tom Crowley (maringeolog som studerat bl.a. havsbottensediment) skrev till Mike Mann 2 januari 2007: ”I do not believe it was purely out of thin air”. Raymond Bradley (medförfattare till båda hockeyklubbsartiklarna 1998/1999) hade dessförinnan gissat att diagrammet kom från en lärobok för högstadiet av Jack Eddy. Han menade vidare att det inte fanns någon objektiv grund för diagrammet utan att det mest var ”like something we might sketch on a napkin at a party”.

Den 6 januari 2007 skriver Tom Wigley (tidigare CRU-chefen) till Phil Jones ett mail med ämnesraden ”That darned diagram”: ” I think Chris Folland [vid Hadley Centre for Climate Prediction and Research/KET] is to blame for this. The issue is not our collective ignorance of paleoclimate in 1989/90, but Chris’s ignorance.”

När hockeyklubban hade lanserats i IPCC-sammanhang 2001 hade det också varit nödvändigt att ta avstånd från den medeltida värmeperioden. Man förklarade då att den var omstridd och att om en sådan period fanns, så fanns den i alla fall inte jorden runt utan bara på norra halvklotet:

[…] evidence does not support these ”Medieval Warm Period” and ”Little Ice Age” periods, respectively, as being globally synchronous. As Figure 5 indicates, the rate and duration of warming of the Northern Hemisphere in the 20th century appears to have been unprecedented during the millennium. (Third Assessment Report, 2001, s. 28.)

Fast detta argument var ju inte särskilt mycket värt i sammanhanget, eftersom Mann et al.:s hockeyklubba också avsåg norra halvklotet.

Kanske tog man intryck av all kritik och av Representanthuskommitténs granskning (trots alla skandaler kring den), för när IPCC:s Fourth Assessment Report kom 2007, var hockeyklubban nästan helt borta. Den kan spåras i ett diagram på s. 55 (och igen på s. 467), där man kombinerat 12 olikfärgade kurvor i ett snårigt knippe, bl.a. Mann et al.:s från 1999. Den av de tolv kurvorna som mest ger intryck av att spegla en medeltida värmeperiod är från en artikel i Nature av Anders Moberg et al. 2005.^[7]

En kritik mot IPCC, som ofta hörs är att det är en politisk organisation snarare än en vetenskaplig. Eduardo Zorita var ju inne på detta i citatet ur Wall Street Journal ovan. Den 13 februari 2008 skrev atmosfärforskaren m.m. Jagadish Shukla, som var huvudförfattare till IPCC:s Fourth Assessment Report 2007 så här till en stor mängd IPCC-forskare med kopia (cc) till ytterligare 155 personer:

While it is true that a vast majority of the public and the policymakers have accepted the reality of human influence on climate change (in fact many of us were arguing for stronger language with a higher level of confidence at the last meetings of the LAs), how confident are we about the projected regional climate changes? // I would like to submit that the current climate models have such large errors in simulating the statistics of regional (climate) that we are not ready to provide policymakers a robust scientific basis for ”action” at regional scale.

Och vidare i samma mail:

It is inconceivable that policymakers will be willing to make billion-and trillion-dollar decisions for adaptation to the projected regional climate change based on models that do not even describe and simulate the processes that are the building blocks of climate variability.

När det gäller skandalen kring de läckta mailen från East Anglia, Climategate, så kan man konstatera att två personer blev föremål för utredning. Phil Jones suspenderades tillfälligt och utreddes av underhusets Science and Technology Select Committee. Man fann inte att Jones gjort sig skyldig till någon typ av ”dishonesty”, men han fick en liten bock i kanten för oviljan att lämna ut dokument enligt Freedom of information act. Han återgick sedan till arbete vid CRU i juli 2010. Mike Mann utreddes av Pennsylvania State University, och man fann att han inte gjort sig skyldig till ”research misconduct”.

Finns det någon global medeltemperatur?

Det finns en fråga som kanske är den mest grundläggande av alla, men som sällan ställs. Vad är egentligen global medeltemperatur? Finns det en sådan? Och vad händer om den stiger? Vi hör ofta talas om att den globala medeltemperaturen kanske stiger cirka 4 eller 5 grader till år 2100 om inget görs åt koldioxidutsläppen. Minskar vi utsläppen till i princip noll kanske vi kan klara oss med 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Instinktivt låter det inte så farligt, med tanke på att vi nordbor genomlider temperaturskillnader på kanske 40-50 grader när vi går från vinterkyla till sommarhetta. Ska vi då i framtiden ”koka likt äggvita”, som Andreas Malm varnade för i sin bok från 2007 (med den långa titeln ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”)?

Om den globala medeltemperaturen stiger med 2 grader som medelvärde, skulle det, för att ta ett av otaliga exempel, kunna betyda att temperaturen sjunker med 2 grader på vissa ställen och stiger med 6 grader på lika många andra. För att kunna ta ställning till om det är bra eller dåligt, skulle man behöva veta var detta sker. Lokalt kan det kanske vara positivt med en nedkylning eller med en uppvärmning. Mike Hulme, professor i humangeografi, med anknytning till East Anglia, nämnde just detta i ett mail den 5 februari 2002 till Emma Tompkins (som arbetade med Fourth Assessment Report):

This leads to my next point: that the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere as it is one of the reasons that the problem of taking action is so difficult to solve – there are competing views on just how important and rapid effective action needs to be.

Christopher Essex, Ross McKitrick och Bjarne Andresen skrev 2007 en artikel, ”Does global temperature exist?”, där man pekar på en rad svårigheter med begreppet.^[8] De skriver inledningsvis att det finns över hundra sätt att beräkna medeltemperatur på, vilket kan ge väldigt olika resultat. Temperatur är heller inga isolerade värden som t.ex. att räkna ut medellängden på Sveriges 20-åringar. Temperatur är en gradient som sveper över hela jorden. ”Temperature averages fail in the most basic role of an average”, skriver författarna, ”which is for one value to represent many.”

När man viktar medelvärden, så försöker man kompensera bristen på mätpunkter. Kanske finns det bara några få mätpunkter ute på Atlanten. Då kommer dessa punkter att viktas så att de får en enorm betydelse för helheten, trots att de kanske inte alls är särskilt representativa för hur temperaturen på olika delar av Atlanten är. Jordens mätpunkter har också minskat drastiskt i antal, särskilt sedan 1990, då många tidigare sovjetiska väderstationer lades ned, ofta i kalla områden väl att märka. Nödvändigheten att vid beräkningar interpolera och harmonisera ofullständiga serier (i princip gissningar, om än mycket kvalificerade sådana) har därigenom ökat, och därmed risken för olika typer av missvisning. Artikelförfattarna menar att uttrycket global medeltemperatur är ett helt meningslöst begrepp:

It might seem contradictory that the same data show ‘global warming’ of about 0.02 °C/decade for s = 0.04, but ‘global cooling’ of -0.04 °C/decade for s = -0.04. But there is no contradiction in the data: They do not show ‘global’ anything. The data are local. The interpretation of ‘global’ warming or cooling is an artificial imposition on the data achieved by attaching a label to, respectively, a positive or negative trend in one particular average. (Essex et al. 2007.)

Det brukar heta att man inte ska dra slutsatser om klimatförändringar utifrån enstaka väderhändelser eller enstaka somrar eller vintrar. Ändå görs detta hela tiden. När vi för några år sedan hade mycket kalla vintrar menade en del skeptiker att det var bevis för att idén om den globala uppvärmningen var fel. Detta besvarades alltid med att klimatförändringar är något man möjligen kan se på ett par decenniers tid. Sedan fick vi en väldigt varm sommar 2018. ”Det vi ser just nu är ingenting annat än klimatet som förändras framför våra ögon”, skrev Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida 28 juli. Andra tidningar hade liknande formuleringar.

En av förgrundsfigurerna inom IPCC, atmosfärspecialisten Kevin Trenberth, uttalade sig om det här 2011 och tyckte att man mycket väl kan peka på enstaka väderhändelser. I ett föredrag inför American Meteorological Society 26 januari, med rubriken ”Communicating climate science and thoughts on Climategate”, sa han så här:

So we frequently hear that ”while this event is consistent with what we expect from climate change, no single event can be attributed to human induced global warming”. Such murky statements should be abolished. On the contrary, the odds have changed to make certain kinds of events more likely. For precipitation, the pervasive increase in water vapor changes precipitation events with no doubt whatsoever. Yes, all events! Even if temperatures or sea surface temperatures are below normal, they are still higher than they would have been, and so too is the atmospheric water vapor amount and thus the moisture available for storms. Granted, the climate deals with averages. However, those averages are made up of specific events of all shapes and sizes now operating in a different environment. It is not a well posed question to ask ”Is it caused by global warming?” Or ”Is it caused by natural variability?” Because it is always both.

Man kan alltså betrakta även onormalt låga temperaturer som onormalt höga, eftersom de alltid är högre än de annars skulle ha varit. På så sätt kan man aldrig ha fel, vare sig man talar om ett års väder eller trettio.

En vanlig kritik mot IPCC-forskarnas förutsägelser om framtidens klimat är att de bygger på mycket osäkra datormodeller. Men det gäller inte bara framtiden. Även beskrivningen av historien, tolkningen av bubblor i Antarktis is eller av årsringar från gamla träd kräver ju en sorts datorsimuleringar. T.o.m. beskrivningen av vår egen tids temperatur är en sorts simulering, eftersom det inte finns mätpunkter över hela jorden och de som saknas måste interpoleras fram och sedan homogeniseras så att värdena blir hyfsat jämförbara. När vår bild av klimatet i såväl historien, nuet som framtiden, är så pass osäker är det närmast ett hån mot all vetenskap att hävda att ”science is settled”. I Third Assessment Report från IPCC 2001 (kap. 14.2.2.2) var man nog ganska realistisk när man skrev:

In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible.

Det kommer alltid att finnas utrymme för nya tolkningar av data, nya parametrar att räkna in. Varför skulle annars IPCC:s forskare ständigt syssla med vad de menar är tuning av modellerna om inget mera finns att tillföra?

Konsensus = inget mer att diskutera?

Det nu så utbredda förhållningssättet bland både vetenskapsmän och journalister att klimatfrågan är avgjord – inget mer finns att diskutera, nu gäller det att agera och skapa politik – är ett förhållningssätt som totalt bryter mot två av vårt samhälles kardinaldygder: för det första bryter det mot vetenskapens kanske viktigaste metod, att ständigt ifrågasätta sig själv, att söka det falsifierbara, att söka upprepa andras forskning för att komma till liknande eller motsägande resultat; för det andra bryter det mot demokratins krav på och rätt till yttrandefrihet och en fri debatt.

Allt detta är mycket oroande, och särskilt oroande är att så många applåderar denna utveckling. Man vill tillfälligt avskaffa demokratin, människor som annars varit mycket kritiska till etablissemanget och tron på experter vill nu plötsligt underkasta sig ett expert- och politikervälde. Man målar upp en annalkande katastrof för att motivera ett sådant avsteg från fundamentala samhällsprinciper som etablerats de senaste hundra åren. 1800-talets domedagsprofeter, helvetespräster och svavelpredikanter, som hotade menigheten med att den skulle brinna i den eviga elden om man inte gjorde bot och bättring, har helt oväntat kommit tillbaka i vad man nog trodde var ett modernt, rationellt kunskapssamhälle.

Det är naturligtvis oerhört svårt för en lekman att förstå sig på komplicerade matematiska beräkningar av det slag jag nämnt här. Jag brukar säga att så snart man sett ett diagram som ska bevisa något om klimatet i någon riktning, så hittar man snart ett annat som visar motsatsen. Det man slås av är vilket oerhört stort utrymme det finns för ren spekulation med denna mängd av parametrar som ska sammanjämkas och denna mängd av metoder som finns för att beräkna t.ex. temperaturmedelvärden.

Frågan om konsensus framställs i medierna oftast som att 97, 98 eller t.o.m. 100 procent av alla forskare är överens om att människan påverkat klimatet, så att vi står inför en katastrof om inget drastiskt görs. Vi får bilden av en helt enig forskarkår å ena sidan och ett antal vildhjärnor som förnekar vetenskapen å den andra. En total polarisering utan mellanlägen. Men så ser det inte ut. Bara bland dem som ingår i IPCC-nätverket finns det mängder av åsikter; forskare som håller med om vissa saker men inte om andra, t.ex. de redan citerade Mike Hulme och Eduoardo Zorita men även Keith Briffa, John Christy och många fler.

Det viktigaste nu är kanske inte egentligen klimatfrågan i sig. Om den officiella linjen är felaktig, så kommer det nog att tydligt visa sig för alla inom ett par decennier; det tråkiga är då förstås att detta stickspår kostat enorma pengar, kanske helt i onödan. I bästa fall kanske några värdefulla uppfinningar har gjorts under tiden. Men ändå: det värsta med klimatfrågan är kanske hur den hanteras. Kommer detta förhållningssätt att sprida sig till andra områden inom vetenskapen?

Ska direkt livsavgörande forskningsfrågor inom t.ex. folkhälsa och miljö i framtiden avgöras med omröstning bland experter? Så snart en viss procentsats av forskare ansluter sig till en viss hypotes, så anses den avgjord – och det är då bara för det övriga samhället att rätta sig efter detta. Observera att forskning och demokrati är olika saker. Inom forskning kan en person ha rätt och tusen personer ha fel – och tvärt om. Hur ska det hanteras? Kommer kanske lagar att stiftas mot dem som inte finner sig utan framhärdar i kritik och individuell tanke och handling, såväl forskare som vanliga medborgare? Där har vi klimatfrågans orwellianska dimension.

Till yttermera visso finns redan personer som menar att den opartiskhet som medierna åtminstone hittills försökt leva upp till i själva verket är partisk, när det gäller sådant som kan anses vetenskapligt fastställt. Diskussion i det läget skapar bara förvirring. I artikeln ”Balance as bias: global warming and the US prestige press” (i Global Environmental Change nr 14, 2004) skriver Maxwell och Jules Boykoff att ”when it comes to coverage of global warming, balanced reporting can actually be a form of informational bias.”

Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka, hette det hos Orwell. Vi kan snart alltså lägga till ”opartiskhet är partiskhet”.

Noter:

1) Mann, Bradley, Hughes, ”Global-scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries”, Nature vol. 392, 23 april 1998; samt Mann, Bradley, Hughes, ”Northern hemisphere temperatures during the past millennium: inferences, uncertainties, and limitations”, Geophysical Research Letters, vol. 26, 15 mars 1999.
2) McKitrick, ”What is the ‘hockey stick’ debate about?”, APEC Study Group, 4 april 2005.
3) McIntyre, McKitrick, ”Corrections to the Mann et. al. (1998) proxy data base and northern hemispheric average temperature series”, Energy & Environment, vol. 14, no 6, 2003; samt McIntyre, McKitrick, ”Hockey sticks, principal components, and spurious significance”, Geophysical Research Letters, vol. 32, 15 februari 2005.
4) Briffas kurva från 1998 och 1999 finns sedan i flera artiklar, t.ex. i översikten ”Annual climate variability in the Holocene: interpreting the message of ancient trees” Quaternary Science Reviews 19, 2000, s. 96.
5) Dokumenten från Climategate finns bl.a. på den sökbara webbplatsen http://di2.nu/foia/foia.pl.
6) Se https://web.archive.org/web/20190214142845/https://www.govinfo.gov/content/pkg/CHRG-109hhrg31362/html/CHRG-109hhrg31362.htm
7) Moberg et al., ”Highly variable Northern hemisphere temperatures reconstructed from low- and high-resolution proxy data”, Nature, nr 433, 2005.
8) Christopher Essex et al., ”Does global temperature exist?”, Journal of Non-Equilibrium Thermodynamics, Vol. 32, nr 1, 2007.

Till bloggens förstasida.