Nu digitaliserar vi både böcker och mjölk

I dagens Upsala Nya Tidning finns denna artikel under rubriken ”Vad är egentligen digitalisering?”:

Orden digital och digitalisera har ändrat betydelse de senaste åren. I åtminstone det senare fallet kan det innebära vissa problem, eftersom ordet tidigare haft en rätt precis kulturpolitisk innebörd.

Digital kommer av latinets digitus som betyder finger. Fingerborgsblomma heter som bekant digitalis, ‘som hör till ett finger’. Eftersom människor tidigt räknade på fingrarna kom ordet också att syfta på siffra (främst upp till tio) och blev digit i engelskan och doigt i franskan. Redan 1945 talade man på engelska om digital computers till skillnad från analogue computers (t.ex. räknestickor eller mekaniska räknemaskiner). Med digital menades här att det som skulle beräknas omvandlades till en sifferserie, t.ex. binär (baserad på två siffror – noll och ett) eller hexadecimal (baserad på 16 siffror). Snart syftade digital nästan uteslutande på något som hade med datorer eller datorfiler att göra.

Sedan 10-15 år har digital fått ytterligare en, något oväntad, betydelse. En debattör som vill framhålla att man i en fråga bara kan vara för eller emot, att inga gråzoner eller mellanlägen finns, kan numera säga att ”problemet är digitalt”. Hur gick detta till? Länge har man kunnat säga att en sådan här antingen-eller-fråga är polariserad, dualistisk eller binär. Troligen är det ordet binär som genom sin datoranknytning plötsligt fått många att tro att ordet digital har en liknande betydelse.

Förändringen av ordet digitalisera är kanske mera diskutabel. Det betydde först ‘omvandla till siffror’. Under 1980-talet blev digitalisera dock det gängse ordet för att återge en fysisk företeelse som en maskinläsbar datafil. Tryckta boksidor blev bildfiler eller redigerbara textfiler. Museiföremål blev två- eller rent av tredimensionella bildfiler. Vinylskivor gavs ut som CD.

De senaste 20 åren har ordet använts flitigt i t.ex. EU när det gäller frågor om bevarande och tillgängliggörande av kulturarvet. Än idag definieras digitise i EU som ”to convert an analog measurement of a physical variable into a numerical value, thereby expressing the quantity in digital form”. Men i Sverige har ordet börjat användas i en mera vag betydelse. Det tycks nu kunna syfta på nästan allt som har med datorer att göra, det som förr kunde kallas datorisering, ADB, nätnärvaro, webbpublicering, eGovernment, digitala tjänster osv. En bonde som låter en dator övervaka mjölkningen har digitaliserat ladugården.

Särskilt vanligt blev ordet i den nya betydelsen efter det att EU:s ”digitala agenda” började implementeras i Sverige 2011. Men det började betydligt tidigare. I en centermotion 2004 användes det (”digitalisering av samhället”), och i en KD-motion om bygglov etc. från 2005 sade man att ”om dessa ärenden skulle ‘digitaliseras’ skulle processtiderna kunna halveras”.

Denna utslätning av ett mera precist begrepp gör det t.ex. svårt att förstå när någon talar om ”ett museums digitalisering”. Menar man då att museet ska skaffa en webbsida eller att man med någon teknik ska överföra samlingarna till datafiler? Eller kanske bara att man vill synas på Facebook? Och vad menas med att ”vi måste ta tillvara digitaliseringens möjligheter”? Vad ska man lära sig för att bli ”digitalt kompetent”? Ska man kunna scanna in böcker eller räcker det med att kunna starta en dator?

Diverse potentater har talat om hur de ska satsa på digitalisering, och jag har då tyckt att de låtit väldigt framsynta, tills jag insett att de inte alls talat om att tillgängliggöra intressanta gamla dokument eller objekt på nätet utan bara om att synas mera i sociala medier.

Det blir också missvisande när den typ av digitalisering man nu talar om framställs som något nytt som sker nu, när det i själva verket är något som pågått i ungefär tjugo år (om man avser webben) och kanske 50 år om man avser olika branschers användning av datorer.

Jag har skrivit till Digitaliseringskommissionen och till Samordningssekretariatet för digitalisering för att höra hur man tycker att den gamla betydelsen numera ska uttryckas. Digitaliseringskommissionen svarar inte, men Samordningssekretariatet svarar att man är ”inne i diskussionerna om hur vi ska sätta begreppet digitalisering” och att man ”har för avsikt att försöka bli tydliga” vad gäller tolkning och definition av begreppet.

Man kan ju alltid hoppas, men det blir troligen rätt svårt att backa efter all prestige som satsats på detta nya buzz word. Och Digitaliseringskommissionens delbetänkade som kom i början av maj är illavarslande. Här diskuteras inte alls definitionen av termen digitalisering, vilket ju borde vara kommissionens första uppgift i dess första betänkande.

Karl-Erik Tallmo

Not: Så sent som häromdagen förekom ordet digital i betydelsen ‘antingen eller’ i Expressens intervju med Jan Björklund. Apropå försvaret så frågade Expressens intervjuare om Björklund höll med Fredrik Reinfeldt eller försvarsexperterna. ”Nja, det är inte så digitalt,” svarade Björklund. Jag funderar på om steget från binär till digital i den här betydelsen kan ha underlättats av att ordet digital börjar med bokstäverna di-, som vi ju precis som när det gäller prefixet bi- uppfattar som något som har med två att göra. Bi- är det latinska prefixet, medan di- är det grekiska. I ordet digital är bokstäverna di- dock inte prefix utan hör till stammen digit.

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.