__________________________________________________________
Ett par dagar senare (9/7 1918) publicerade Dagens Nyheter två artiklar på förstasidan, den ena med rubriken ”Inte så farligt med spanska sjukan: Dess utbredning har ännu ej tagit den fart man befarat” och alldeles intill fanns en artikel om hur internationell fotboll ställdes in pga smittofaran.
Första världskriget pågick fortfarande. Striderna upphörde först 11 november 1918. Kriget var också den främsta orsaken till att spanska sjukan fick den spridning den fick. Soldater som stridit runt om i Europa återvände hem med smittan. Spanska sjukan krävde fler människoliv än kriget gjorde, troligen minst 50 miljoner. I Sverige dog 1918–1920 ca 37 500 personer. Ovanligt för denna influensa var att den inte drabbade de äldsta och yngsta värst utan åldersgruppen 20–40.
Den 11 juli 1918 skrev DN om den ”Spanska skräcken i Stockholm”, om ”Rusning till läkare för inbillad sjukdom”. Man skriver att allmänheten synes ha gripits av panikartad skräck för den s.k. spanska sjukan, ”och som vanligt vid epidemier tycks en massa gott folk ha börjat på sig själva upptäcka massor av symtom av den populära sjukdomen. Och så rusar man till läkarn bums.” Det är inte utan att man känner igen vissa debattörer från idag, ett sekel senare.
I augusti rapporterades spridda dödsfall från Stockholm, främst bland soldater. Områden där smittan spreds häftigt var enligt DN den 3 augusti särskilt inom kommunikationsverken, spårvägarna, järnvägen, på telefon- och telegrafstationer etc.
Den 10 augusti tror man att ”det bekräftar sig alltmer och mer att spanska sjukan i Stockholm nu äntligen rasat över”. Komplikationerna blir dock fler och senaste dygnet, skriver man, har Johannes brandstation i Stockholm fått rycka ut med ambulans 47 gånger.
Tidningarna redovisar inte statistik som vi gör idag under covid-19, utan bilden var mycket mer fragmentarisk. Man beskriver hur många ambulansutryckningar som skett på vissa orter det senaste dygnet.
16 augusti meddelas att höstterminsstarten i Stockholms skolor flyttats fram 14 dagar och att besluten om liknande åtgärder varierar ute i landet. Den 20 augusti spekulerar man om vilken patogen det kan vara som förorsakar spanska sjukan. Kanske är det ingen influensa, följdsjukdomarna orsakas av ”varbildande bakterier”, skriver man. Men för grundsjukdomen har ingen smittobakterie hittats. Virus nämns inte.
Ordet virus förekom förvisso vid denna tid, men ofta betydde det ungefär ’gift’. Pasteur hade ändå på 1880-talet beskrivit virus som en ”parasite microscopique”. 1915 skrev den brittiske bakteriologen Fredrick Twort så här i tidskriften The Lancet:
In the first place, we do not know for certain the nature of an ultra-microscopic virus. It may be a minute bacterium that will only grow on living material, or it may be a tiny amœba which, like ordinary amoebae, thrives on living microorganisms. On the other hand, it must be remembered that if the living organic world has been slowly built up in accordance with the theories of evolution, then an amoeba and a bacterium must be recognised as highly developed organisms in comparison with much more primitive forms which once existed, and probably still exist at the present day. It is quite possible that an ultra-microscopic virus belongs somewhere in this vast field of life more lowly organized than the bacterium or amœba. It may be living protoplasm that forms no definite individuals, or an enzyme with power of growth.
Detta var ändå för sin tid mycket insiktsfulla resonemang kring frågan. Än idag tvistar man om vad virus egentligen bör klassificeras som. Influensavirus isolerades först 1933.
Den 12 juli 1918 trodde man sig ha ”sett” spanska sjukans bacill. Men denna bacillus pfeifferi var förstås inte orsaken till influensa utan till några av följdsjukdomarna, t.ex. lung- och hjärninflammation. Idag kallas bakterien haemophilus influenzae.
Den 15 september meddelar DN att spanska sjukan tar ny fart: ”Vid flera av Stockholms skolor har undervisningen avbrutits.” På vissa regementen vill man avbryta repövningar. Det rapporteras om ett flertal dödsfall, men någon riktig överblick över antalet avlidna tycks inte finnas.
17 september skriver DN att 25 nya dödsfall skett i spanska sjukan. Varje miltärförläggning har hundratals sjuka: ”Epidemien uppträder fullkomligt katatstrofartat i Boden”, lyder en rubrik: ”Antalet sjuka är här nu flera tusen och dödligheten ökas med förfärande hastighet.” Vid första livgrenadjärregementet i Linköping är 1 000 soldater sjuka.
Ett meningsutbyte mellan Medicinalstyrelsens generaldirektör Bertil Buhre och en doktor Arnold Josefson utbröt den 16 september. Josefsson menade att en influensakommission borde tillsättas. Farsoten håller på att växa oss över huvudet, menade han. Flygblad med hygieniska råd till allmänheten borde utdelas, skriver Josefson vidare. Att läkaresällskapet givit råd den 10 augusti i pressen hjälper inte, menade han, när man drabbas i september. ”Det är mycket begärt av allmänheten att den ska ta fram tidningen från augusti till studium.” Råd bör ges på platsen när faran är där, menar han och förordar också speciallagstiftning för situationen, ”lex in casu”. Medicinalstyrelsen tycks inte ha insett att läkarbrist råder, i synnerhet på de platser där farsoten härjar som värst, skriver Josefson.
Med förvåning konstaterar Josefson i samma artikel att ”då skolorna nyss efter ett klokt uppskov med öppnandet äntligen öppnats, i regel inga som helst särskilda direktiv givits till lärare eller lärjungar med tanke särskilt på influensans bekämpande. Skolan öppnas för alla. Friska och sjuka, barn ur friska och sjuka hem, barn från friska och svårt hemsökta trakter.”
Josefsson tillägger sedan: ”det är ej sant att den [influensan] icke uppträder hos barn, som en del läkare påstå. Med barnen kan smittan föras in i hemmet och där framkalla farliga följder för de vuxna.” Josefsson förutser att man kommer att ha invändningar mot hans artikel, därför att den ”inför allmänheten förstorar faran”. Men, skriver han, ”allmänheten kan snart ej skrämmas upp mer än vad redan skett genom händelsernas vittnesbörd. Min tro är snarare den att allmänheten bör få se saken sådan den är.”
Nämnas kan att barn drabbades, framför allt genom att tusentals barn blev föräldralösa. Men barn blev också sjuka själva. Enligt denna artikel med en ganska grovt tillyxad metastudie kan dödligheten för barn under fem års ålder ha legat i storleksordningen 1 300 döda per 100 000 invånare (i flera länder i det undersökta materialet).
Bertil Buhre på Medicinalstyrelsen svarade dagen därpå (den 17) och höll med om att det är beklagligt att läkarvården var eftersatt i vissa delar av riket, men att detta inte ankom på Medicinalstyrelsen utan ”på andra mäktiga institutioner”, vilka det nu var. Han hoppades att läkare i de landsdelar där epidemien upphört skulle åta sig förordnande på de drabbade orterna. För övrigt menade Buhre att sjukdomen är ”av sådan art att dess gång icke mycket påverkas av sådana hygieniska åtgärder som i hast kunna vidtagas”. Buhre avslutar med att ”doktor Josefsons varmhjärtade, men kanske icke alltid så grundligt genomtänkta framställningar, ha vi icke kunnat reflektera på. Ty saken har många sidor och problemet är icke så enkelt som mången föreställer sig.”
I en DN-artikel den 18 september blandade sig även krigsministern Erik Nilson i debatten (hans uttalanden till DN:s journalist gjordes förstås någon dag tidigare). Han menade att Josefson försökte skapa en motsättning mellan de medicinska myndigheternas ståndpunkt och regeringens beslut. Men regeringen ”har vid sina beslut handlat i fullt samförstånd med de medicinska myndigheterna”. Nilson trycker också på frivillighet, att lagen inte tillåter striktare tvångsmedel när det gäller att permittera soldater. Uppfattningen att repövningar skulle vara smittohärdar för spanska sjukan är fullkomligt ogrundad, säger ministern. Ändå utfärdade regeringen redan samma dag som Nilsons uttalanden publicerades, den 18 september, en kungörelse att årets regements- och fältjänstövningar helt skulle ställas in. (DN publicerade denna kungörelse den 19 september.)
Spanska sjukan och ryska snuvan är samma sjukdom, utropas det den 26 september. Överläkaren på Sabbatsbergs sjukhus, Hilding Bergstrand, har vid obduktioner funnit att förändringar som iakttagits är desamma som vid epidemien 1889–90. Hade han rätt? Spanskan var av typen A H1N1, vilket man inte kunde fastställa förrän i våra dagar, 2005. Svininfluensan 2009 var för övrigt av samma typ. Ryska snuvan 1889–90 däremot var en fågelinfluensa av typen A H2N2, samma som senare orsakade den s.k. asiaten som i Sverige härjade 1957–58. (Hongkonginfluensan 1968–70 var av ännu en annan typ, A H3N2.) Ingen av dessa senare influensor har dock varit lika förödande som spanska sjukan. Asiaten krävde ca 3 000 liv i Sverige och Hongkong ca 1 000. Spanska sjukan krävde totalt under 1918–1920 ungefär 37 500 människoliv i Sverige.
I september 1918 började ansvariga myndigheter och allmänhet i Sverige alltmer inse att spanska sjukan var myckert allvarlig. Man mobiliserade krigsreservsjuksköterskor, och även medicine kandidater kallades in för att tjänstgöra som läkare. Man diskuterade t.o.m. (enligt DN 27/9 1918) att stänga kliniker och skicka läkare och kandidater dit där sjukdomen grasserade. Medicinalstyelsen motsatte sig detta. Med dagens språkbruk skulle förstås en stor ”vårdskuld” ha uppstått av en sådan åtgärd.
13 oktober rapporteras att 3 000 skolbarn är sjuka i Stockholm och att 526 personer har dött i armén. Även vid fängelserna har flera dödsfall inträffat. 18 oktober skriver DN att 75 ambulansutryckningar gjorts i Stockholm, främst till S:t Görans sjukhus. Skolorna i Brännkyrka har stängts helt. Man berättar också om stadsläkaren i Söderhamn som använt den kvicksilverhaltiga s.k. gråsalvan, som annars främst använts mot syfilis, mot spanska sjukan. Den har dock ingen kurativ verkan, menar han, däremot en förebyggande effekt. Man prövar även att gurgla med natriumfluorid, saltvatten, bikabonat eller väteperoxid (det sistnämnda något som vissa förespråkar även idag mot covid-19). Från Malmö rapporterades dock att folk hade skadat strupen med detta medel.
5 november 1918 redovisas statistik som visar att man inte hade särskilt väl reda på spridning och dödsfall. Man hävdar att 800 personer dött senaste kvartalet i 100 städer men att statistiken för landsbygden ”kräver mera tid och arbete”.
Den 6 december kan man läsa den förfärliga nyheten att en lantbrukare i Norrköpingstrakten och sju av hans tio barn avlidit i i spanska sjukan. Den 12 rapporteras att samtliga fyra personer på en gård i Övre Ullered i Värmland dött i influensan.
14 mars 1919 meddelar DN att spanska sjukan åter tagit fart i Stockhomlstrakten, bl.a. hos militär personal i Vaxholm och hos trängen i Skövde.
Den 30 mars skriver DN att en ny våg är på väg, som ansvariga borde ha kunnat förbereda sig på. Rubriken är ”Influensans stegring, en väntad katastrof. Väntetiden obegagnad.” Stadsläkaren hade den 29 meddelat att möjligheterna att bereda vård åt ens de svårast sjuka var uttömda. ”Så har man begagnat det mer än ett tredjedels år av relativt lugn som följt efter epidemins maximiutbredning under oktober och november i fjol”, skriver tidningen och fortsätter: ”Det är inte underligt att vederbörande gjort ett försök att i det längsta hemlighålla epidemins nya uppblossande genom att från och med den 23 mars förbjuda brandkåren att lämna pressen meddelanden om antalet ambulansutryckningar för influensasjuka.”
Tidningen anser det förkastligt att dölja sanningen, ”det träffar allmänheten som behöver underrättas, upplysas och oroas”. Nyttan med sådan upplysning är, menar tidningen, att ”man tar sina mått och steg för att möta faran, låter vaccinera sig, undviker att besöka influensasjuka m.m.”
Vad fanns det då för möjligheter att vaccinera sig vid den här tiden? Man var som nämnts inte klar över att influensan orsakades av ett virus. Vad man menade med att vaccinera var att ge streptokock- eller pneumokockvaccin, som kunde hjälpa mot influensans bakteriella komplikationer. Numera tror flera forskare dock inte att detta kunde ha haft någon större effekt, eftersom man inte förstod att dessa bakterier förekom i en stor mängd av serotyper, dvs. undergrupper, och vaccinet hjälpte kanske endast mot en av dessa. Andra menar att korsimmmunitet kunde uppstå, så att vaccin mot en serotyp ändå kunde hjälpa mot vissa andra.
Dessutom gav man s.k. konvalescentserum, dvs. antikroppar från blodet hos tillfrisknade patienter som man injicerade i sjuka. Det är det man idag kallar polyklonala antikroppar och som även använts mot covid-19. Detta lär ha haft en viss effekt under spanska sjukan, hur stor är svårt att uppskatta.
De här vaccinationerna utgjorde ett storskaligt experiment, och DN pekar också i sin artikel den 30 mars på att ju fler som låter vaccinera sig, desto större material får man för att bedöma vaccineringens verkningar. Tidningen förefaller dock milt kritisk till att någon systematiskt bearbetad statistik kring vaccinernas verkningar inte föreligger:
Man kunde ha väntat att en del av de tiotusentals doser vaccin som kommo till användning redan i höstas skulle ha lämnat material som snabbt bearbetats av statistici, så att vi inte nu skulle sakna tillförlitlig statistik över vaccineringens verkningar.
Under året 1919 avled drygt 7 000 personer i spanska sjukan och 1920 ytterligare nära 3 000. Under några påföljande år på 1920-talet avled ytterligare cirka 7 000 personer. 1918 års siffror blev inte helt klarlagda förrän 1923, då Statistiska centralbyråns officiella statistik publicerades för år 1918 (siffrorna för 1919 publicerades 1924). I årsboken för 1918 skriver SCB om att ”den svåra försening i fråga om dödsorsaksstatistiken, som sedan flera år gjort sig gällande” har berott på ”ämbetsverkets otillräckliga arbetskrafter”. Om de höga dödstalen under 1918 skriver SCB:
Skillnaden mellan 1918 och de närmast föregående åren är ofantlig. Ensamt influensan har vållat en vida större dödlighet än vad som under de föregående åren förorsakades av alla infektionssjukdomar tillsammantagna. Det absoluta antalet dödsfall i ”spanska sjukan”, såsom epidemien vanligen benämnes, utgjorde 27 379; något motsvarande kan icke uppvisas från den tid, man har en svensk dödsorsaksstatistik. Till jämförelse kan anföras, att den tidigaste och svåraste av de koleraepidemier, som hemsökt Sverige, nämligen den av år 1834, bortryckte nämnda år 12 637 människoliv. På 100 000 av dåvarande medelfolkmängd skulle denna förlust motsvara 425, vadan alltså icke ens den första koleraepidemiens härjningar nå upp emot spanska sjukans.
Som jämförelse med det ovannämnda dödstalet för kolera (425) kan nämnas att dödstalet för spanska sjukan 1918 var 471 döda per 100 000 invånare. Dödstalet för covid-19 år 2020 var 95, vilket är det högsta dödstalet i Sverige för en infektionssjukdom sedan 1935, då 6 000 människor dog i tuberkulos. (En jämförelse med ett visst tuberkulosår blir inte riktigt rättvisande dock, eftersom tuberkulosen var ett sådant oerhört gissel under decennier, då det dog flera tusen varje år.)
SCB resonerar i årsboken också kring det faktum att tuberkulosen tagit något färre liv än vanligt under spanska sjukans härjningar. Man menar att en del av dem som dog kan ha lidit av tuberkulos men att de ”bortrycktes av den hastigare förlöpande influensan”.
Man kan undra över om spanska sjukan medförde postvirala symtom som dröjde sig kvar länge efter att man tillfrisknat från den egentliga sjukdomen. Detta är ju något som debatteras just nu när det gäller covid-19, s.k. långtidscovid eller postcovid. Letargisk encefalit är en sjukdom som blev vanlig ungefär samtidigt med spanska sjukan, och det har diskuterats om den var en följd av influensan. Symtomen var feber, halsont, huvudvärk, extrem trötthet och även komaliknande tillstånd.
DN skriver 19 maj 1920 om bankir Alfred Berg som avlidit 45 år gammal: ”Sedan mer än ett år tillbaka ofta svårt lidande av sviter efter spanska sjukan dukade den förut så kraftiga och verksamma mannen nu under efter att ännu blott några dagar tidigare ha kunnat röra sig ute.” Ofta kan man i tidningarna läsa om just ”sviter” efter spanska sjukan. Det är svårt att veta vad dessa under lång tid kvardröjande sviter skulle ha bestått i (tidigt förekommande sviter var ofta lunginflammation). I vissa fall kan det kanske vara exempel på postvirala symtom, som ju är ett känt fenomen efter många virussjukdomar. Ibland kan det kanske ha varit fråga om en samsjuklighet som funnits redan innan man fick spanska sjukan.
Sådana här diagnoser får ofta idag och fick även för 100 år sedan psykiatriska förtecken. Den norske forskaren Svenn-Erik Mamelund skrev 2010 ett paper, ”The impact of influenza on mental health in Norway 1872–1929”, där han konstaterar att ”antalet patienter som för första gången lades in på sjukhus pga av mentalsjukdom orsakad av influensa” ökade sjufalt 1918–24 jämfört med åren 1901–1917. Det handlade bl.a. om sömnsvårigheter, depression, yrsel och svårigheter att klara av arbetet. Vad som handlade om soma respektive psyche här är förstås inte helt enkelt att avgöra.
Det finns en del uppgifter om f.d. patienter i spanska sjukan som långt efteråt erfor både mera kroppsliga symtom och neurologiska problem, t.ex. muskelsvaghet, minnesproblem, synproblem, blackouter, osv. Sådana fall beskrivs t.ex. i den sydafrikanske historikern Howard Phillips ”In a Time of Plague: Memories of the ‘Spanish’ Flu Epidemic of 1918 in South Africa”, 2018.
Filed under: Historia, Medicin, Politik & samhälle, Vetenskap & forskning | Tagged: Bertil Buhre, covid-19, Erik Nilson, medicinalstyrelsen, spanska sjukan, vaccinering, virus | Leave a comment »
Slowfox 