• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Tjänsteman ska nu heta tjänsteperson

Tjänsteman ska nu heta tjänsteperson. Fler förändringar lär vara på väg.

Nu behöver vi bara ändra de här också: adelsman, affärsman, baneman, bankman, barnavårdsman, besiktningsman, borgensman, brandman, burman, båtsman, bästeman, engelsman, fackman, fjärdingsman, fransman, fästman, förman, förrättningsman, gentleman, giftoman, grodman, gärningsman, handelsman, he-man, hemmaman, herreman, human, huvudman, högerman, idrottsman, jungman, justeringsman, justitieombudsman, kajman, kameraman, kommunalman, krigsman, kvinnosaksman, köpman, lagman, landsman, lebeman, lekman, linjeman, länsman, medicinman, monoman, motståndsman, muselman, målsman, narkoman, norrman, nymfoman, nämndeman, odalman, ombudsman, ordningsman, ottoman, polisman, pressombudsman, reklamman, renlevnadsman, revolverman, rorsman, rådman, sagesman, serviceman, sjöman, spelman, språkman, statsman, studioman, stålman, syssloman, såningsman, talesman, tidningsman, tillsyningsman, timmerman, tredjeman, tullman, upphovsman, utmätningsman, valman, vandringsman, vederdeloman, vetenskapsman, värderingsman, yrkesman, ålderman, ämbetsman, örlogsman, överman.

Det bör bli: adelsperson, affärsperson, baneperson, bankperson, barnavårdsperson, besiktningsperson, borgensperson, brandperson, burperson, båtsperson, bästeperson, engelsperson, fackperson, fjärdingsperson, fransperson, fästperson, förperson, förrättningsperson, gentleperson, giftoperson, grodperson …

Pronomenet man kunde från början betyda ’(vuxen) människa av båda könen’. Se vidare denna bloggtext.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Det fria ordets slyngelålder

 

Ur en skrift från 1772, som angrep det mesta, Ur Wägen Ur Wägen Alt Pillerpack! Här attackerar författaren ”alla orättwise Domare, som taga mutor å ömse sidor; Men som endast göra den mästgifwande rätt”.

 

Denna artikel infördes den 23 februari i tidskriften Kvartal:

Det är inte bara 250 år sedan vi fick vår första tryckfrihetsförordning. Det är också 250 år sedan ”det fria ordets slyngelålder” inleddes. Många liknar den tidens hätska debattklimat med det vi har i dag på sociala medier.

Redan vid riksdagen åren 1760–61 hade vissa försök gjorts att avskaffa censuren, men det var inte förrän 1765–66 som Sverige till sist fick en tryckfrihetslag. Det var mycket tack vare den österbottniske prästen Anders Chydenius, som skrev det memorial som låg till grund för att man under 20 möten i riksdagens s.k. tredje utskott kunde utarbeta världens första tryckfrihetsförordning.

Censur hade vi haft sedan 1500-talet, långt före den censurlag som kom år 1684 (en särskild censorstjänst tillsattes också två år senare). Det var främst vad som ansågs som religiösa irrläror som drabbades i början. Någon politisk diskussion i vår tids mening fanns knappast i tryck på den tiden. Skribenterna var ofta ämbetsförfattare, som av lättförståeliga skäl för det mesta höll sig i skinnet. Det förekom dock en del smädesskrifter mot högt uppsatta, vilket redan år 1665 hade föranlett en lag som förbjöd kränkande utfall mot Gud, konung och enskilda, inte bara muntligen utan nu också ”i form aff Samtahl, Rijm, Wijsor, tryckte eller skreffne …”

Många smädesskrifter var handskrivna och spreds genom avskriftskedjor. Men en del anonyma tryck förekom också. Räckvidden var dock begränsad, och straffen för att trycka och sprida skrifter som inte godkänts av censor kunde vara mycket hårda. Det kanske värsta exemplet i svensk rättshistoria, i varje fall när det gäller yttrandefrihetsbrott, gällde fältskären och landsfiskalen Johan Henrik Schönheit. Efter att ha givit ut en föregivet obscen tysk roman och därefter envetet och upprepat, i tal och skrift, smädat präster och professorer, kyrkan, bibeln och kungen, avrättades han år 1706 på ett synnerligen grymt sätt, med avhuggna kroppsdelar och utdragen tunga.

Det epokgörande med tryckfrihetsförordningen år 1766 var att censuren avskaffades (förutom när det gällde teologisk litteratur), samt att offentlighetsprincipen grundlades. Alla offentliga dokument som inte uttryckligen var förbjudna att trycka fick man publicera. Censur och trycktvång skulle dessvärre komma att återinföras i olika former under årens lopp. Men förordningen från år 1766 var ändå en god grund för den tryckfrihet vi har i dag.

[…]

Sedan tryckfrihet proklamerats i december år 1766 startades en mängd tidskrifter, ungefär 80 fram till år 1772, som oftast kom ut var eller varannan vecka, till exempel Nytt och Gammalt, Den Swenska Fatburen, Swenska Magazinet, Historiska Märkwärdigheter, Misch Masch, Hatten – och utanför Stockholm bland andra Upsala Wecko-Tidningar, Norrkjöpings Magazin och Hwad Nytt? (Göteborg). Dessutom startades vår första dagstidning, Dagligt Allehanda, år 1769. Tidningarna tog ofta upp lokala missförhållanden när det gällde till exempel gator och vägar eller renhållning. En mängd pamfletter och böcker som inte kunnat ges ut tidigare publicerades också nu, även översättningar av utländska verk.

[…]

Mycket av det som skrevs i tidskrifter och pamfletter var plumpt och rått. Direkta personangrepp hade ju censuren tidigare tagit bort. Debattörerna kallade nu ofta sina motståndare ”missfoster”, ”blodigel”, ”hund-kreatur”, ”satan”, ”riksförrädare” med mera.

Läs hela artikeln på Kvartals webbplats.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

När vi fick tryckfrihet – och när vi förlorade den

De första raderna i tryckfrihetsförordningen från 1766.

Denna artikel var den 1 december införd i Upsala Nya Tidning. Från början var artikeln längre, och den återges här med en del avsnitt som ströks i den tryckta versionen (markerade med grönt).

 

Att vi fick tryckfrihet i Sverige för 250 år sedan kan vi till stor del tacka en österbottnisk präst för. Det var Anders Chydenius som vid riksdagen 1765–66 fick igenom ett förslag om censurens avskaffande. Men det har varit en minst sagt knagglig väg sedan dess, vi har i princip blivit av med tryckfriheten några gånger.

Den radikala reformen 1766 gav oss världens första tryckfrihetsförordning (TF). Att den kom till just då hängde samman med partitaktik, men också med att det låg i tiden. Mössorna, som nu fick makten, ville gärna hitta sätt att avslöja hattarnas misshushållning av landet – de hade haft makten sedan 1738. Därför propagerade mössorna ivrigt för att man skulle få publicera protokoll från riksdag och rättegångar m.m. – fröet till offentlighetsprincipen. När mösspartiet sedan kom till makten, var de dock ungefär lika ovilliga som hattarna att låta folket få insyn.

Förslaget som Chydenius lade fram inleds med ett par slående insikter: ”Det behöfver intet bevis at en billig skrif- och tryckfrihet är en af de fastaste Grundpelare, som ett fritt Regemente kan äga bestånd uppå, ty annors kunna Ständer aldrig äga erforderlig kunskap, at stifta goda lagar …” Det är intressant att han ser tryckfriheten inte bara som ett sätt för medborgarna att hålla koll på de styrande utan även som något som informerar de styrande om läget i landet.

Vid riksdagens början fanns det tre förslag om tryckfrihet: ett från amanuensen vid Kungl. Biblioteket Anders Schönberg, ett från löjtnanten Gustaf Cederström – och så det från Chydenius. Cederström och Schönberg förfäktade en kompromiss, så att det skulle finnas en reformerad censur, som författarna kunde underkasta sig.

Enligt Cederström skulle censuren vara frivillig. Vitsen med det skulle vara att när böckerna väl granskats, så kunde författarna vara säkra på att inte bli åtalade i efterhand. Så hade censuren dock inte fungerat hittills. Många böcker granskades av censor librorum och fick trycktillstånd, s.k. imprimatur. Men när boken tryckts kunde den ändå dras in och åtal väckas genom kanslikollegiets försorg. Det fanns alltså en dubbel kontroll av det tryckta mediet vid den här tiden.

En som råkade ut för det var Peter Forsskål, som var lärjunge till Linné. Han hade 1759 givit ut en sedermera berömd pamflett Tankar om borgerliga friheten, där han bl.a. skrev att om man fritt ska kunna bidra till det allmänna i ett fritt samhälle, ”så måste Samhällets tilstånd kunna blifwa wederbörligen bekant för hwar och en, och en hwar äga tilfälle at därom få yttra sina tankar. Där det saknas, är friheten ej wärd sit namn”. Censor Nicklas von Oelreich hade godkänt skriften, men den blev ändå indragen, och Linné som vid den här tiden var rektor tvingades springa runt på Uppsala universitet och samla in de pamfletter som redan spridits.

Vid riksdagen 1766 segrade Chydenius förslag. Paradoxalt nog fick han inte själv vara med om de sista dragningarna i frågan. Han hade blivit avstängd från riksdagsarbetet därför att han kritiserat ett beslut om ny finansplan. Debatt fick ju förekomma i riksdagen under ett ärendes behandling, men när beslut väl fattats var det ett brott att kritisera det.

 

Ur tredje utskottets betänkande 21 april 1766: ”Att bibehålla Censors Ämbetet therföre, at Nationen ännu är owan och oförfaren, är thet samma som at underhålla orsaken hwarföre hon härtils warit sådan, och att hindra henne hädanefter blifwa bättre.” (Källa: Riksarkivet RA 3404, sid. 758.)

 

Tryckfrihetsfrågan bereddes i det s.k. tredje utskottet vid tolv sammanträden 1765 och åtta 1766. Slumpen tycks dock ha spelat in en del i beslutsgången. I utskottet antogs förslaget 21 april 1766 med minsta möjliga marginal pga. att biskop Mennander var frånvarande. Vid framläggandet i stora deputationen (dit även andra grundlagsutskott hörde) i augusti presenterades förslaget bara i sammandrag och ett motförslag tröttnade ledamöterna att höra på, enligt Chydenius.

Nu antogs i alla fall lagen och trädde i kraft den 2 december: Kongl. Maj:ts Nådige Förordning, Angående Skrif- och Tryck-friheten. Kung Adolf Fredrik talade i ingressen vackert om hur han ”eftersinnat then stora båtnad Allmänheten af en rättskaffens Skrifwe- och Tryck-frihet tilflyter”. Därför, menade kungen, ” hafwe Wi i Nåder godt funnit, at thet tilförene inrättade Censors-Ämbetet, nu mera aldeles bör uphöra”. Allt skulle nu få tryckas (utom kränkningar av den evangeliska läran, grundlagarna, konungen, rådet, ständerna, ämbetsmän eller annan medborgare).

Observera att det i lagens rubrik står ”Skrif- och Tryck-friheten”. Lagen gällde inte bara tryck utan även t.ex. handskriftskopierade pamfletter. Så var det fram till 1810. Lagen skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Men var den en grundlag, eller var den som en grundlag? Det blev en stridsfråga framöver.

Offentlighetsprincipen fastställdes i paragraferna 6–11: alla ”Handlingar, Protocoll, Dommar och Utslag” från domstolar, myndigheter ”eller andre publique Wärk” skulle nu få tryckas.

Det kom nu ut en flod av trycksaker, ofta med ett tilltal som tidigare bara funnits i anonyma s.k. pasquiller. Denna tid brukar kallas ”det fria ordets slyngelålder” och liknas ibland vid dagens situation med hänsynslösa påhopp på sociala medier. 1767–1772 startades 80 nya tidskrifter. 1766 fanns det 24 tryckerier i hela Sverige (sju av dem i Stockholm).

Nu när det är jubileumsår så får man ofta intrycket att vi haft en helt intakt tryckfrihet sedan 1766. Men så är det inte.

Faktum är att urholkningen började så tidigt som tre månader efter att 1766 års TF trätt i kraft. Den 2 mars 1767 utfärdade kung Adolf Fredrik en ”Warning, til förekommande af sanningslösa ryktens utspridande”, och det gällde både muntlig och tryckt ryktesspridning. Tjallare belönades med 2 000 daler silvermynt, en mycket stor summa på den tiden (jfr med bötessummorna för olika tryckfrihetsbrott som ofta låg runt 300 daler). Det man ville stävja var hattpropaganda i tal och skrift mot de besparingar som beslutats vid senaste riksdagen.

 

Kung Adolf Fredrik, som undertecknade tryckfrihetsförordningen, drabbades själv av inskränkningarna, som kom redan efter ett par månader. 1768 lät han trycka en skrift om nödvändigheten att kalla in ständerna pga. nöden i landet. Skriften blev beslagtagen. (Bildkälla: Wikipedia. Målning av Gustaf Lundberg och Jakob Björck.)

 

Efter Adolf Fredriks ”warning” fortsatte det i samma stil. Inskränkningar i friheten, ett visst återställande av den och sedan inskränkningar igen: 1772 var det Gustav III som genom en statskupp upphävde TF. Han författade en ny 1774 (bl.a. gjordes grundlagskritik till högmålsbrott). 1780 fick boktryckarna så stort ansvar att vissa vädjade om censurens återinförande. 1785 fick boktryckarna ensamrätt att utge tidningar, bara man förband sig att behandla vissa ämnen och inga andra. 1790–91 infördes flera förbud att skriva om franska revolutionen och i princip om Frankrike över huvud taget.

Efter mordet på Gustav III skapade kammarherren Gustaf Adolf Reuterholm (hemkallad från utlandet av hertig Karl) en ny TF 1792; en viss förbättring var det, men offentlighetsprincipen hade försvunnit.

1798–1809 brukar kallas tryckfrihetens järnår, under Gustav IV Adolfs regim: indragningsmakt, ännu en kungörelse mot ryktesspridning, teatercensur, hovkanslern fick rätt att stoppa tryckning – en de facto-censur alltså. Återigen fick Frankrike knappt nämnas och Napoleon fick absolut inte kallas kejsare.

1809–10 lättade trycktvånget igen, med ny regeringsform och ny TF, men redan 1812 skärptes reglerna på nytt, och den idag mest kända indragningsmakten infördes. Lagrummet avskaffades officiellt 1844 efter ett 60-tal indragningar. Ofta kom de indragna tidningarna omedelbart ut igen under ett snarlikt namn och med en bulvan som ansvarig utgivare. Mest bekant är hur Lars Johan Hierta bytte namn på Aftonbladet ett tjugotal gånger. Men även en viktig politisk tidskrift som Argus, som gavs ut av författaren, tryckaren och regimkritikern Georg Scheutz, bytte namn till Argus den Andre, Nya Argus osv.

I slutet av1800-talet skedde vissa skärpningar av strafflagen i den s.k. munkorgslagen 1889 som gällde uppmaningar, muntligen eller i skrift, ”till våld å person eller egendom”. Bl.a. åtalades Branting för ett Första maj-tal 1895. Under första världskriget ändrades TF en del. Bl.a. fick inte rättegångsprotokoll i spionerimål bli offentliga.

Om vi hoppar fram till tiden för andra världskriget, så började justitieminister K.G. Westman 1939 tillämpa en lag från 1812 som under 127 år aldrig använts. Enligt den kunde skrifter konfiskeras utan rättegång, om de skapat ”missförstånd med utländsk makt”. Justitieministern kunde t.o.m. fatta sådana beslut utan samtycke från den övriga regeringen.

Nazityskland kom med flera propåer om att den svenska regeringen borde göra något åt antinazistiska skriverier i Sverige, t.ex. Ture Nermans artiklar i tidskriften Trots allt! eller Torgny Segerstedts i Handelstidningen i Göteborg. Över 300 beslag gjordes 1939–43, främst av tidningar som kritiserat axelmakterna.

En annan lag från den här tiden som påverkade tryckfriheten var den s.k. 197:an, (SFS 1940:197), som gjorde att man kunde ställas till svars för offentliggörande av underrättelser om krigsmakten, även om man publicerat bara triviala saker om t.ex. en soldats permission eller om företag som levererade varor till bl.a. krigsmakten.

Efter kriget avskaffades speciallagarna och man arbetade fram en ny TF, som kom 1949 och som gäller än idag. TF 1949 hade förutom en helt ny kapitelstruktur några nyheter, t.ex. ett anonymitetsskydd för personer som meddelar uppgifter till pressen. En sorts meddelarskydd hade funnits förut, men det krävdes då att det som meddelats också blev publicerat.

Brottet ”hädelse emot Gud” försvann och ersattes med ”Skymfande av sådant som av svenska kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt” (detta avskaffades helt 1971). Början till lagstiftningen om hets mot folkgrupp fanns också här, fast 1949 hette det ”hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse”. 1989 ändrades ordet ”hot” till ”hets”.

1992 kompletterades TF med något så ovanligt som en helt ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlagen. Den täckte in nyare medier som radio och TV – och sedermera även Internet. Den är upplagd ungefär som TF, med liknande kapitelrubriker.

Av de sex TF vi haft sedan 1766 är det möjligen bara vår nuvarande som verkligen stiftats helt lagenligt. TF 1766 skulle ju anses ”som” en grundlag, men var det knappast. Inte heller TF 1774 och TF 1792. 1810 och 1812 års TF kallar sig grundlagar, men var de det om de inte stiftades enligt regeringsformen? Det finns många frågetecken.

Sammanfattningsvis kan sägas att TF 1766 var en fantastisk grund för det vi har idag. Men historien visar också hur tryck- och yttrandefriheten hela tiden måste försvaras mot urholkning. Lagstiftarna måste granskas av kunniga medborgare. Samtidigt måste ju lagarna kunna anpassas efter tidens speciella krav. Denna balans mellan stabilitet och flexibilitet är det verkligt svåra.

Karl-Erik Tallmo
journalist, författare

Not tillagd 12 december 2016: När det gäller formuleringen i lagstiftningen om hets mot folkgrupp var utvecklingen lite mer komplicerad än vad jag kunde gå in på i artikeln. Redan 1944 fanns faktiskt ordet hets med i strafflagens 11 kap. 7 §: ”Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.” 1949 infördes brottet (men inte ordet) i den nya TF, 7 kap. 4 § 10 mom.: ”hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse;”. 1971 ändrades formuleringen i TF till ”hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;” (12 mom.). Ordet hets fanns fortfarande i strafflagen (som TF kan sägas hänvisa till i inledningen av 7 kap. 4 §: ”sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar: …”). 1989 kom ordet hets slutligen med även i TF, då nämnda formulering i 7 kap. 4 § ändrades till ”hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse” (nu mom. 11). 2002 lades även sexuell läggning till i uppräkningen på slutet.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Jobba billigt eller dråpligt – eller kanske honett?

När man sysslar med äldre texter råkar man ofta på ord som inte riktigt betyder vad de betyder idag. I Svenskt biografiskt lexikon råkade jag på denna passus om Erik Lindorm (1889-1941):

I satiriska dikter o prosabidrag behandlade han sina motståndare: försvarsvänner o tyskaktivister, högerregeringens statsråd o socialdemokratiska riksdagsmän, LIVSMEDELSJOBBARE, präster o predikanter.

Om jag inte redan känt till vad ”jobberi” syftade på förr, så hade jag nog undrat vad den gamle radikalen hade emot livsmedelsarbetare. Men vid 1900-talets början syftade ”jobbare” på fifflare, någon som sysslade med ”inhonetta spekulationsaffärer”, som Svenska akademiens ordbok skrev 1934. Så en livsmedelsjobbare var troligen någon som sysslade med spekulativa, oärliga affärer, kanske svartabörshandel, med livsmedelsprodukter.

I en artikel i samma lexikon om redaktören och riksdagsledamoten S.A. Hedin (1834-1905), finner jag denna formulering:

 … en tilltagande obenägenhet att godta norrmännens BILLIGA krav på reformer i unionsförhållandet och i det i utländska tidningar uppdykande ryktet, att Sverige-Norge var på väg att ansluta sig till trippelalliansen.

Norrmännens krav var dock inte simpla eller lättköpta, som man kunde tro idag utan rimliga. Uttrycket ”vad som är rätt och billigt” betyder alltså ”vad som är rätt och rimligt”. Språkpoliser har så länge jag kan minnas klagat på uttrycket ”billiga priser”. Man menar att ett pris kan bara vara lågt eller högt, medan en vara kan vara billig. Men detta är en missuppfattning. Ett ”billigt pris” är alltså ett rimligt pris.

Och så något som jag faktiskt hade missat; den äldre betydelsen av ”dråplig”. I boken För hundra år sen: Skildringar och bref från revolutionsåren 1809–1810  (av Clason & af Petersens, från 1909) hittade jag ett brev skrivet av Leonhard von Hausswolff (Gustav III:s ceremonimästare) den 10 juli 1809:

Här är en i alla fall DRÅPELIG sommar med en värme, att jag just njuter det ljufva att lena nu upp, så att jag nästa vinter har något att frysa på.

Och i en annan bok om Härnösand stifts herdaminne från 1926 hittade jag uppgiften att en pastor Bång i Medelpad avled 1755, och då höll biskop Kiörning ”en dråplig likpredikan”.

Idag betyder ju dråplig rolig och skrattretande, men förr betydde det ’värd en drapa’ dvs. värd att hyllas, storartad, fantastisk, utmärkt, förträfflig.

Varför finns det kadmium i grönsaker?

 

Boken ”Toxic Sludge Is Good For You”.
Kapitlet om slam finns tillgängligt här.

 

De senaste dagarna har det skrivits mycket i tidningarna om att vi måste vara försiktiga med att äta grönsaker, eftersom de innehåller kadmium. Många blir förstås förvånade, eftersom grönsaker brukar anses så nyttigt. Men nu sägs det att de innehåller kadmium av naturliga orsaker (eller möjligen pga av konstgödsel) och att det enda vi kan göra är att sprida riskerna genom att äta varierat.

På Sveriges Radios webbsida kan man t.ex. hitta följande:

Idag är vegetarianer en riskgrupp för att få i sig ohälsosamma mängder kadmium. En annan riskgrupp är kvinnor eftersom kroppen tar upp mer kadmium från maten om man har järnbrist.
En orsak är att mat odlas på jordbruksmark med naturligt höga halter av den giftiga tungmetallen kadmium. Följderna kan bli benskörhet och skador på njurarna.

Vad är nu detta? I åtminstone 15 år har jag hört att spridningen av avfallsslam på åkrarna ska vara en av de allra största bovarna i sammanhanget. Se t.ex. denna artikel från 2010 av Björn Fagerberg et al. i Läkartidningen:

Mot denna bakgrund bör allt göras för att minska åkermarkens kadmiuminnehåll. Den största tillförseln kommer från luftnedfallet, till exempel förbränning av fossila bränslen. Det tar dock tid att påverka denna typ av tillförsel. Därför är det viktigt att börja med omedelbara åtgärder som att förhindra spridningen av avloppsslam på våra åkrar.
Kommersiella mineralgödningsmedel innehåller 5 mg kadmium/kg fosfor medan slam innehåller 30 mg kadmium/kg fosfor [Jordbruksstatistisk årsbok 2009]. För närvarande sprids omkring 20 procent av avloppsslammet på åkermark [2], och mängden är avsedd att öka. Alternativ till att återföra fosfor i kretsloppet används redan i andra länder, till exempel utvinning av fosfor ur askan efter förbränning och biologisk rening.
Vårt konkreta förslag är att beakta de stora hälsoriskerna med kadmiumhalterna i åkrarna och att omedelbart avstå från slamspridning som ett första steg i det stora tidskrävande program som krävs för att bromsa ökningen av kadmiumhalten i marken.

Se även en debattartikel från 2014 av Bertil Hagström et al. i Dagens Medicin :

I slam finns cirka 250 organiska kemikalier. Nya ämnen tillkommer kontinuerligt, och kunskapen om upptag i växter är begränsad. Slamspridningsstudier visar att svårnedbrytbara organiska ämnen ackumuleras i åkerjorden och vissa läkemedel tas upp av plantor. Att storskaligt förorena jordbruksmarken är inte hållbart. […]
För avloppsslam är målet för hållbart kretslopp satt vid en kadmiumhalt som motsvarar den i toalettavlopp. Vid senaste mätningen framkom att endast ett (1) avloppsverk hade nått denna nivå medan 19 verk till och med hade ökat kadmiuminnehållet i avloppsslam jämfört med året innan (REVAQ årsrapport 2012).

Fyrtio debattörer skrev också i Dagens Nyheter den 18 april 2009, där det bl.a. står:

Slamspridning utgör ett systematiskt och irreversibelt spridande av gifter i vår miljö. I en rapport till Cancer- och allergifonden i februari 2009 redovisar Göran Petersson, professor i kemisk miljövetenskap vid Chalmers, en lång rad risker vid gödsling med slam från reningsverken. Detta slam är inte bara en fångstfälla för kemikaliesamhällets ämnen utan även för nya ämnen som bildas när de olika ämnena reagerar med varandra.
Låt oss se på kadmium. Medelvärdet på kadmiumhalt hos kommunalt avloppsslam var 37 mg kadmium per kg fosfor, år 2006, enligt SCB. Det långsiktiga målet enligt REVAQ är att den maximala gränsen skall sänkas till 17 mg kadmium per kg fosfor till år 2025.
Under 15 års tid skall det alltså vara tillåtet att sprida slam med kadmiumhalter över 17 mg kadmium per kg fosfor, ofta långt högre, på våra åkrar.

Det förrädiska i att bara nämna naturliga orsaker till kadmiumhalten är att folk får känslan av att det inte spelar någon roll hur man odlar. Det är då ingen idé att odla själv i trädgårdslandet eller att köpa ekologiskt.

Bönderna behöver inte betala för slammet som gödningsmedel. Det innebär att industrin  har fått ett fantastiskt sätt att göra sig av med giftiga avfallsprodukter, och man lyckas också lura i folk att det är nyttigt. Så här skriver Svenskt vatten i en skrift från 2013 om slammet, Revaq vanliga frågor och svar:

Vad är slam?
Slam är en är en biprodukt från avloppsreningsverkens reningsprocess som är rikt på viktiga närings- och mullbildandeämnen.

Näringsrikt alltså. På frågan om vad slammet innehåller svarar Svenskt vatten i sin broschyr :

Slam som avskiljs vid avloppsvattenreningen (råslammet) innehåller 98-99 % vatten och 1-2 procent fast material (torrsubstans). 5-10 liter slam samlas i reningsverken per person och dygn.
Slammet innehåller även cirka 3 procent fosfor och 3,5 procent kväve. Det innebär att omkring 6 000-7 000 ton fosfor och 8 000–9 000 ton kväve skulle kunna återföras till åkermarken via slam varje år.
Slammet består också av mullämnen. Slammet innehåller dessutom ett flertal makro- och mikronäringsämnen såsom koppar, zink, magnesium, mangan, selen, svavel och kobolt.

Visst låter det fint, hur man ”återför” kväve och fosfor till åkermarken. Kretsloppstänkande, alltså. Men inte ett ljud om att slammet skulle innehålla kadmium. Det innehåller för övrigt också bly och en rad nya ämnen från elektronik och annan högteknologi som man vet rätt lite om vilka effekter de får, t.ex. palladium, germanium och indium. Svenskt vatten nämner faktiskt kadmium på ett annat ställe i broschyren, men då är det i samband med vanlig brytning av fosfor. Underförstått att slam är mycket bättre.

Hela konceptet att få denna hantering att verka nyttig och miljövänlig liknar väldigt mycket idéerna som kom från slamindustrin i USA på 1990-talet. I boken Toxic Sludge Is Good For You! av John Stauber och Sheldon Rampton beskrivs hur lobbyorganisationen Water Environment Federation tillsammans med PR-firman Powell Tate lanserade just idén om att slam på åkrarna var recycling, och man startade även en Name Change Task Force som skulle hitta ett bättre namn på slammet, och man lanserade då ordet biosolids. Just bokens kapitel om slam finns på webben.

Se även t.ex. Naturskyddsföreningens skrift Avlopp på våra åkrar – en rapport om miljögifter i slam  och Gunnar Lindgrens webbsidor.

Hur många människor har levt på jorden?

För en tid sedan var jag på Skogskyrkogården för första gången. Konstigt nog har jag inte varit där tidigare, trots att jag länge varit intresserad av detta världsarv, denna unika skapelse av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Dessutom ligger min farfar och farmor begravda där, och jag har länge tänkt besöka deras grav. Min kroniska ohälsa har dock satt stopp för några mera planerade utflykter dit. Nu blev det dock ett helt oplanerat besök. Jag råkade befinna mig i Sandsborg och insåg plötsligt att här ligger ju både den äldre Södra begravningsplatsen, och tvärs över vägen den berömda Skogskyrkogården.

En mycket mäktig upplevelse, som väl alla som varit där vet, den är mäktig både som landskapsanläggning och genom de arkitektoniska skapelser som finns på området, kapell, krematorium etc. Svindlande stora öppna platser – och så gravarna bland träden, ordnade i kvarter. Jag minns att jag tänkte att detta är som en stad för döda. Här ligger ungefär 100 000 personer begravda.

Skogskyrkogården i Stockholm i augusti 2015. (Foto: K-E Tallmo. © CC BY-NC-ND.)

Jag associerade också till Philip José Farmers roman Flodvärlden (To Your Scattered Bodies Go) från 1971, den första i en serie sf-romaner, där jordens samtliga döda människor från människosläktets första dagar – 36 miljarder enligt Farmer – återuppstår och samlas längs stranden till en enorm flod.

Ute vid Skogskyrkogården har väl ingen återuppstått precis, men man känner ändå en mycket stark närvaro av dessa tusentals döda. Och märkligt nog känns det inte alls kusligt. Jag har varit rädd för döden i hela mitt liv och tyckte inte om kyrkogårdar förr. Men nu har det svängt på ett märkligt sätt. Jag är fortfarande rädd för döden, men kyrkogårdarna har besynnerligt nog en lugnande effekt på mig numera.

Och apropå Philip José Farmers roman, så funderade jag på ett gammalt spörsmål: hur många människor har egentligen levt på jorden? När jag för många år sedan läste Peter Nilssons bok Stjärnvägar, så fann jag där en siffra inte så långt från Farmers. Nilsson uppskattade antalet till 40 eller 50 miljarder.

På 70-talet fanns en myt om att folkmängden på jorden då utgjorde 75 procent av alla människor som någonsin levt.

När jag gick i skolan på 60-talet fick vi lära oss att jordens befolkning var 3 miljarder. Redan 4 verkade hisnande, när det blev så 1974. Om 4 miljarder skulle ha varit 75 procent av alla människor som någonsin funnits, så skulle alltså det totala antalet ha varit cirka 5,3 miljarder. (Nu är vi 7 miljarder och ska bli 8 miljarder någon gång 2025 ungefär.)

Jag googlade lite för att se om det fanns några nyare uppskattningar av den där totala befolkningssiffran, och jag hittade bl.a. en webbsida hos Population Reference Bureau, ett amerikanskt privat statistikinstitut som sysslar mycket med befolkningssiffror.

Här är det en demograf som heter Carl Haub som beräknat att det fötts 108 miljarder människor ”since the dawn of the human race”. Och det menar han innebär att det idag lever 6,5 procent av alla som någonsin fötts. Haubs beräkning är dock knappast invändningsfri. Han utgår från att befolkningen kan spåras tillbaka till två personer (Adam och Eva?) någon gång runt år 50 000 f.Kr. Men man kan väl knappast förutsätta att jordens befolkning någonsin varit två. Och när började Homo sapiens vara endast Homo sapiens? Man brukar anse att olika tidiga människoformer blandade populationerna, så att exakt säga när ”Homo blev Sapiens” (för att nu tala med Peter Gärdenfors) torde inte vara så enkelt.

Haubs beräkning (som gjorts flera gånger med ungefär samma resultat 1995, 2002 och 2011) har citerats på många ställen, t.ex. i Scientific American, så den anses tydligen som hyfsat seriös och tillförlitlig – vilket är förvånande.

Haub har fått en del kritik dock, t.ex. på kunskapswebbplatsen Quora, där Brooklynläraren J.M. Ruby ifrågasatte Haubs metod.

Matematikern Tom Ramsey, vid University of Hawaii, har också gjort en beräkning, och även han startade med två personer. Ramsey kom fram till att 96 miljarder människor levt på jorden t.o.m. år 2000.

En stor osäkerhet är förstås hur man ska uppskatta medellivslängden vid olika tider. Haub tänkte sig tio år, medan Ramsey utgick från 25 år. Tio år kan förstås förefalla lågt, men då bör man tänka på att medellivslängden drogs ner mycket under vissa epoker pga att så många barn dog i späd ålder.

Ju mer man funderar på problemet, desto fler osäkerhetsfaktorer inser man att det finns. Det man i alla fall kan vara säker på är att dagens folkmängd inte är i närheten av att vara 75 procent av det totala antalet som någonsin fötts på jorden.

Ingrid Lomfors och den svenska kulturen

Det väckte viss, och berättigad, uppmärksamhet sedan Ingrid Lomfors, historiker och överintendent för Forum för levande historia, vid en sammankomst arrangerad av regeringen den 12 oktober hävdade att ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Det skedde under en konferens under rubriken ”Sverige tillsammans: nationell samling för flyktingarna”, som hölls på Münchenbryggeriet i Stockholm.

Ingrid Lomfors vid konferensen i Münchenbryggeriet i Stockholm. (Bild från regeringens webbplats.)

Och det stod faktiskt ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur” på powerpointbilden bakom Lomfors, när hon höll sitt anförande. Vad hon sade muntligt var dock: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta. Vi har alltid stått under influenser utifrån.” Den formuleringen är ju lättare att försvara än det hon projicerade på väggen.

Frågan om huruvida det finns en svensk kultur eller inte borde vara ganska enkel. Precis som det finns ett svenskt språk, så finns det förstås en svensk kultur. Men precis som språket under århundradena har förändrats med lånord och främmande ord och även ändrad grammatik, så har förstås kulturen påverkats av influenser från olika håll. Den svenska folkmusiken har en egen ton men påminner också mycket om t.ex. norsk och finsk. Schottis och polska vittnar genom sina namn om påverkan från Skottland och Polen men låter inte som där hos oss.