• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Klimatalarmismens tre pelare

De som menar att jorden och jordens befolkning samt djurliv står inför sin undergång inom några år eller decennier, p.g.a. av att människan har ”förstört klimatet”, bygger i huvudsak sitt resonemang på tre förmodanden:

1. Vi närmar oss en global klimatkatastrof genom att vår planet blir allt varmare, och vi ser redan hur klimatnödlägen har inträffat.

2. Uppvärmningen beror på koldioxid i atmosfären, vilket är den främsta regleringsfaktorn för en dramatisk global temperaturhöjning (och även -sänkning när halten går ned).

3. Koldioxidhalten i atmosfären ökar främst p.g.a. av mänsklig aktivitet (genom användning av fossila bränslen).

Detta är alarmisternas tre kardinalpunkter. Det torde räcka med att en av punkterna är felaktig, så faller hela projektet att vi måste ställa om världssamfundet till ”förindustriella nivåer” vad gäller växthusgaser.

I stället är det nog så här:

1. Viss uppvärmning sker, en återställning efter den lilla istiden (ca 1400–1850), men någon katastrof väntar knappast. Kanske kan vissa problem uppstå på några platser på jorden, om 50 eller 100 år, sådant som vi alltid fått hantera, med t.ex. vallar i Nederländerna eller Louisiana. Åtminstone hittills har inga observationer av pågående klimatnödlägen gjorts. Extremväder förekommer dock, men det har det alltid gjort.

2. Uppvärmningen beror som sagt på en återhämtning efter den lilla istiden, där solaktivitet, moln, vattenånga etc. troligen spelar en mycket större roll än koldioxid. Temperaturen har ökat när koldioxidhalten inte gjort det nämnvärt (sena 1800-talet, 1930-40-talen) och koldioxidhalten har ökat när temperaturen inte ändrats särskilt mycket (ca 1945-78 och 1998-nu).

3. Koldioxidhalten kan öka p.g.a. av en viss uppvärmning av haven, förmultning, skogsbränder, vulkanutbrott m.m. Det mänskliga bidraget är troligen rätt litet – de vetenskapliga artiklar jag hittat räknar med allt från 3 procent till 18 procent. Ökad koldioxidhalt har även positiva effekter, koldioxid stimulerar växtligheten, inte minst i torra svårodlade områden. Blir halten för låg riskerar växter att dö (om CO2-halten understiger 150 ppm).

Tilläggas kan att om Sverige helt skulle kunna nollställa sina koldioxidutsläpp, så skulle världens utsläpp minska en aning i 23 dagar – och sedan vara lika stora igen. Se denna artikel med två viktiga argument mot klimatalarmismen: Klimatfrågan sammanfattad i två punkter.

De här spörsmålen behandlas mer utförligt, med källor, i t.ex. följande artiklar:

FN:s klimatpanel IPCC säger inte alltid vad man tror

Klimatet och den omstridda hockeyklubban

Australiska skogsbränderna är fasansfulla men inte unika

Man bör nog inte skylla bränderna i Australien på klimatförändringar. Åtminstone går det inte att säga det nu, medan de pågår. Kanske om 30 år, när de kan sättas in i ett sammanhang. Annars har det varit minst lika varmt som nu i Australien, t.ex. 1939, 1909 och 1896. Och avsevärt större arealer har brunnit än nu.

Australian Bureau of Meteorology hävdade i australisk TV nyligen att den 17 december var den hetaste dagen som uppmätts, 40,9 grader Celsius. Det var tydligen ett medelvärde av heta och något svalare platser på Australiska kontinenten. Annars kan man se högre lokala temperaturer i deras egen statistik: den 2 januari 1960 var det 50,7 grader Celsius i Oodnadatta i South Australia. 1909 hade Bourke i sydöstra Australien (New South Wales) 125 grader Fahrenheit (51,6 Celsius), enligt ett klipp ur Goulburn Evening Penny Post, 5 januari 1909 (eller skärmdump).

1896 var också extremt varmt, men mätmetoderna var förmodligen mer osäkra. The New York Times meddelade dock 18 augusti 1896 att Adelaide i januari samma år haft 127 grader Fahrenheit (52,7 Celsius).


NYT1896mindre

New York Times skrev om hettan i Australien den 18 augusti 1896.

Och även för den nu aktuella dagen 17 december 2019 visade Bureau of Meteorology (se videon från 18 december) upp lokala temperaturer på Lajamanu 46 grader, Trepell 45,1 grader, Rabbit Flat 45,8 grader, Jervois 45,6 grader, Longreach 45,3 grader, Birdsville 46,1 grader och Ceduna 46,5 grader (Celsius).


BOM 17 dec temperaturer dump2

Från Australian Bureau of Meteorologys video 18 december 2019.

50,7 på Oodnadatta Airport 1960 och 51.6 i Bourke 1909 är ju fortfarande högre lokala mätningar. Samtidigt kan man ju fundera över om Oodnadatta Airport kan vara missvisande med tanke på heat island-effekten (att bebyggda områden oftast är varmare än omgivande landskap). Men detta kanske man har kompenserat för.

Frågan är förstås vad man kan utläsa av att temperaturmedelvärdet för hela australiska kontinenten nu nått rekordet 40,9 grader Celsius, jämfört med det gamla rekordet från 2013, då man uppmätte och räknande fram ett medelvärde på 40,3 grader. Rekordet utgörs alltså av 0,6 grader högre temperatur. Vad detta beror på är ju svårt att säga. Kanske har man räknat med några fler platser med 45-gradig värme än 2013. Kanske har man räknat samma antal platser som 2013 men att några nu varit ett par grader varmare än tidigare. Signifikansen är oklar.

När det gäller skogs- och markbränderna, så är jämförelser som den nedan från Statista vanligt förekommande just nu, men de är missvisande. I grafiken ”Acres burnt in recent major wildfire events” går man bara tillbaka två år och jämför väldigt olika förhållanden i olika länder. Australien har alltid varit extremt och dessutom betydligt extremare än i år. 1974/75 brann otroliga 117 miljoner hektar.


statista_from_lasses_tread

Statista borde ha jämfört Australien med Australien, som är en extrem brandkontinent, och gått tillbaka flera år än två.

Man hör och läser ofta också att bränderna som pågår nu är de värsta någonsin. Och visst är de fruktansvärda, inte bara p.g.a. av själva elden utan även genom att mängder av människor långt från bränderna utsätts för farlig rök. Men det har varit värre vad gäller avbränd yta. Förstörda värden kan mycket väl vara större nu än förr, eftersom folk bor tätare och har dyrare ägodelar som förstörs.

Man tycker ändå att de som nu hävdar att detta är det värsta som hänt, borde kunna minnas säsongen 2002/03, då det brann 21 miljoner hektar (enligt Australian Bureau of Statistics).


australien DN dumpx1_ny

Dagens Nyheter skrev mycket om bränderna 2002/03 bl.a. ovanstående.
Se även artiklar här, här och här.

1974–75 brann som sagt ofattbara 117 miljoner hektar eller 15 procent av Australiens totala landarea (inklusive där man anlagt moteld). Anledningen till detta är förmodligen inte klimatförändringar, utan klimat. Australien har ett av jordens mest extrema klimat. Bureau of Statistics skriver om detta:

For example, in 1974-75, following lush vegetation growth due to heavy rainfall in the previous two years, over 117 million ha or 15% of the total land area of the continent was burnt in central Australia during the fire season […] These fires are part of the natural cycle and also a tradition in Aboriginal people of the region. Up to 50% of the northern Australian landscape is burnt each year, and most areas are burnt at least once in every three years (Anderson 1999).

Traditionellt har man i hundratals år varit van att hantera dessa situationer genom att bl.a. bränna bort torrt material i markerna i förebyggande syfte. Det sägs att man av miljöskäl inte fått göra det under senare år. Några olika uppfattningar om den saken finns här, här, här och här.

Australian Bureau of Meteorology publicerade för några år sedan webbsidor, där man kan läsa mer om historiska bränder i Australien, t.ex. Black Friday 1939, Hobart-bränderna 1967, de enorma bränderna 1974-75, Eastern Seabord 1994 m.m.

Ekivoka homonymer

När man studerar frågan om vetenskaplig konsensus (samstämmighet), råkar man ofta på det engelska ordet unequivocal (tonvikten ligger på i), vilket betyder att något är ‘otvetydigt’, dvs. ‘säkert’. Motsatsen är förstås equivocal, vilket betyder ‘tvetydig’, släkt med svenskans ekivok. Det hörs att det i grunden är samma ord, från senlatinets aequivocus.

Men aequi (aequus) betyder ju ‘lika’ och finns i ord som ekvidistant t.ex., som betyder att några åsyftade saker befinner sig på lika avstånd. Vocus kommer av vocare som betyder ‘kalla’, ‘ropa’ eller ‘[be]nämna’. Equivocal borde alltså egentligen kunna betyda ‘samstämmig’; detsamma som konsensus.

På engelska finns en föråldrad användning av equivocal som då betyder ‘homonym’, alltså likalydande ord med flera betydelser. John Wilkins skrev t.ex. 1668 i sin ”An Essay towards a Real Character, and a Philosophical Language”: ”Great variety of Equivocals. So the word Bill signifies both a Weapon, a Bird’s Beak, and a written Scroul.”

Även i svenskan kunde en ekivok innebära en homonym: ”ord l. uttr. som har dubbelmening l. kan tydas på olika sätt”, står det i SAOB, som dock inte har några belägg för detta bruk efter 1888. Elof Hellquist har i sin etymologi den tidigare betydelsen ‘likalydande’.

Hur kunde då lika bli tve-? Kanske har det homonyma och dubbeltydiga bruket under årens lopp alltmer utnyttjats för att komma med slippriga antydningar, så att ordet kommit att skifta betydelse. Svenskans tvetydig (och tvåtydig) har också ändrats en aning i betydelse, från att helt enkelt innebära ‘dubbeltydig’ till att betyda ‘tvivelaktig’, ‘oanständig’.

Det svenska ekivok kan för det mesta inte översättas till engelska med equivocal. Som värst kan det om en person innebära ”doubtful in character or reputation” (Oxford English Dictionary), men det har inte någon självklar betydelse av att något är oanständigt. För den innebörden föreslår min ordbok i stället indecent eller rent av det franska lånordet risqué.

Varför det svenska ordet skiftat mer i betydelse än det engelska kan man fundera över.

The climate issue summarized in two points


vinterbild

[Denna text på svenska.]

(This article was rejected by six journals, of which I previously have contributed in two. So now I publish it on my blog instead.)
The climate issue has, obviously, gained enormously in importance in the last 10-15 years. People panick because of the likelihood of an imminent disaster. Any questioning or criticism of the theories behind this notion av doom is labeled as denial, almost as heresy in the context of what is more and more starting to look lika a new religion or dogmatic ideology. Critical scrutiny is otherwise a cornerstone in science.

In recent years, we have experienced an increasing uniformity in research and social debate, which has rarely been seen before in democratic countries. How this situation has arisen is difficult to understand, if one does not give in to fairly dubious conspiracy theories.

The factual matter at hand could, however, with a seemingly drastic simplification, be summarized in two points (which, of course, could be much elaborated with extensive reasoning and nuances):


1. Any great danger due to human addition of CO2 in the atmosphere probably does not exist, as the evidence base for this is very weak and uncertain.


2. If the CO2 content in the atmosphere actually were to be a problem, it would still be impossible to alleviate this more than very marginally; those who think we could reach ”pre-industrial levels” of CO2 content in the atmosphere live in a dream world.

One could add another clause here, a question that has nothing to do with the definition of the alleged problem, but which still might be useful to consider:

If humans would succeed in reducing their contribution of CO2 to near zero, or at least to so-called pre-industrial levels, would the climate on earth then cease to change? Would the earth never again go through smaller or larger ice ages? Would no more warm periods occur, like the medieval warm period? Would influence from the sun in e.g. 11, 88, 210, 350 or 2,400 year cycles cease? Would the effects of the El Niño phenomenon or jet streams come to an end? Would we then have a completely static climate, constant through the centuries?


branson_twitter_small

Founder of Virgin company, Richard Branson, seems to dream of a world, where climate is constant and never changes. Tweet from Clean Choice Energy.


Those who answer yes to that question, have not realized that our climate always has changed, for millions of years, and that it certainly will change in the future as well. And furthermore, that carbon dioxide is not the only factor that can affect the climate. Water vapor, clouds, solar radiation etc. have a much greater impact than carbon dioxide.

Below, the two main points are explained somewhat further.

1. Any great danger due to human addition of CO2 in the atmosphere probably does not exist, as the evidence base for this is very weak and uncertain.

Most debaters (even so-called skeptics) are convinced that a certain warming of our earth is going on, probably as a recovery after the so-called little ice age, which occurred around 1400-1850. Most people also agree that CO2 is a greenhouse gas, but how much it affects the Earth’s temperature and the extent to which the CO2 content in the atmosphere is a consequence of human activity is, however, debated and not scientifically ascertained.

The predictions of the future climate made by the UN Climate Panel (IPCC) are the result of computer simulations that are extremely uncertain, not to say impossible. Indeed, in its third report from 2001, the IPCC wrote:

In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible. (Third assessment report, Working group I, 2001, p. 774, my boldface / KET.)

It should perhaps be said that in a few other places in the report it is claimed that some predictions can still be made, e.g. the El Niño phenomenon is mentioned, which can be predicted a year in advance. But one year is not much, when we discuss climate change for hundreds of years.

Despite this insight, the IPCC has been trying to predict the future of the climate with the help of numerous computer simulations since 1990 – almost for 30 years. The predictions (or projections as the IPCC prefers to call them) have not come true, but rather it has become obvious that they were exaggerated by over three times when it comes to temperature levels in the troposphere, according to John Christy, professor of atmospheric science, who previously participated in the IPCC network (see this PDF, p. 13).

In their latest reports, the Fifth Assessment report from 2013/14 and the special report Global Warming of 1.5 °C, from the fall 2018, the IPCC have revised their view on so-called tipping points and irreversible processes (link to Google translation). There is now hardly any risk of such an outcome, except perhaps with regard to the addition of carbon dioxide and methane from melting permafrost.

The press often writes about increased risk of forest fires, droughts, storms, etc. The IPCC, however, have found that there is no evidence for this: ”In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate.” (Assessment report 5, p. 928.)

In the same report, p. 216, the IPCC write: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …”. Doerr and Santin wrote in a 2016 article published by the British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) that ”there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago”.

Those who claim that we are facing a disaster would, of course, preferably argue that our current weather/climate is unique in history. But that is hardly the case. The world has been warmer than it is now, and this happened when the atmosphere content of CO2 was lower.

Increased CO2 content in the atmosphere is unlikely to affect the temperature as much as is often said in the press and among politicians. The degree of impact is called climate sensitivity, which means that doubling the CO2 content in the atmosphere can result in about one degree of warming. This occurred when we went from about 200 to about 400 ppm (parts per million) of CO2 in the atmosphere, which happened approx. in the last hundred years.

Maybe there will be a doubling again, over the next hundred years. Of course, it is not ceertain, since we may have completely different kinds of energy sources and methods for energy production at that time. But if there is a doubling, then the global average temperature will probably rise about one more degree.

So, is one (or one and a half) degree of increase in temperature something to be afraid of? Degree data usually do not refer to absolute temperatures (what you see on your thermometer) but to deviations from an average. (Often, the zero line in temperature charts is set according to the mean at different locations during the period 1961-90, when we’re dealing with recent times.)

The elevated temperature of a degree can hardly be much to worry about. After all, most countries experience temperature fluctuations of maybe 20-50 degrees between summer and winter. So, one or two degrees temperature difference should mean quite little in most locations. If the Swedish town of Gävle were to go from cultivation zone IV to Stockholm’s cultivation zone II in 50 years, would hardly constitute a major disaster.

Furthermore: If an increase of one or one and a half degrees in average temperature would cause dramatic changes, maybe even disasters in some locations – shouldn’t we already have experienced such drastic events over the last hundred years, since a similar temperature rise has already taken place? As mentioned above, even the IPCC does not ascribe individual extreme weather events to climate change.

Areas with extreme weather today (such as India), will probably be extreme also in a 100 years. Noone really knows if the weather then would become even more extreme; the greatest relative warming will probably occur on our latitudes and not in the tropics. This depends, among other things, on sea and air currents.

The fear that the masses of ice in Antarctica or Greenland would melt is in all likelihood exaggerated. These masses of ice are huge, with a thickness of several kilometers. The masses of ice have changed in the past, sometimes growing and sometimes shrinking. The IPCC stated in their report 2013/14 that the ice in Antarctica would hardly melt down due to global warming faster than in a thousand (or several thousand) years. A few researchers believe that a sufficient meltdown to make the sea level rise dramatically could happen in a few hundred years, but most scientists estimate that it would take thousands of years.

The question is also whether a rise in temperature might be beneficial in many parts of the world. An IPCC scientist wrote this in one of the leaked e-mails from the so-called Climategate scandal (here the IPCC’s fourth report is discussed):

… the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere … (Mike Hulme, professor of human geography in a mail February 5, 2002.)

It is easy to believe that the earth is getting very hot when you see maps with blue and red areas supposed to show what it will be like in a few decades. You think the blue is icy and the red is glowing hot. But the difference between the areas in these maps is usually no more than a few degrees.



1884_2018

Global temperature is often illustrated with maps like the above, with color codes. From the left image (1884) to the right (2018), the difference is about one degree in global average temperature. Locally, the difference can be 4-5 degrees. (Source: NASA.)


It is often said that certain years in the 2000s have been the hottest since measuring began in the late 1800s. However, this is misleading. Often, the very hot 1930s are ”forgotten”. And, it is almost never mentioned that the record may consist of as little a difference as 0.02 degrees above the previous record.

To the extent that some problems will arise in 50 or 100 years, this is probably something we can mitigate with dams, land reinforcements, fire breaks, etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

The 1930s were very hot. Here a clipping from Swedish daily Svenska Dagbladet of July 10, 1933. The headlines to the left say ”Violent wildfires rage all over the country. Several hundred fire sites”. The headline to the right says ”All temperature records in Sweden beaten yesterday”. This record of 37-38 °C still stands today, according to the Swedish meteorological institute SMHI.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin in Oregon (left) reported July 25, 1936, that there were 12,183 deaths in the United States due to heat and drought during one week in July, compared with 8,851 dead at about the same time 1934. According to The New York Times (right) on October 9, 1938 there were 185,209 forest fires in 1937, one every three minutes.

2. If the CO2 content in the atmosphere actually were to be a problem, it would still be impossible to alleviate this more than very marginally; those who think we could reach ”pre-industrial levels” of CO2 content in the atmosphere live in a dream world.

A quite enormous amount of coal-fired power plants and other CO2-generating energy plants are presently being built all over the world. China is now building hundreds of new coal-fired power plants, and hundreds of coal-fired power plants are also being built in other countries, e.g. in Turkey, Vietnam, and Indonesia. Even such an environmentally ”aware” country as Germany invests in coal. Coal or oil are still the cheapest alternatives for energy production. Developing countries can hardly operate the steelworks they intend to build with fluctuating energy sources such as wind power or solar energy.

Let’s, for the sake of argument, suppose that Sweden would succeed in reducing its CO2 emissions to zero, then the world’s carbon dioxide emissions would (according to a very approximate estimate) decrease slightly – for about 23 days. After that, the levels would revert to the same concentration as before the Swedish CO2 stop and then continue to increase again.

If the United States, which is one of the largest emitters in the world (100 times more than Sweden approximately), right now would cut emissions to zero, then the world’s carbon dioxide emissions would decrease by around 14 percent but be the same again in just over eight years. [Note 1]

Mostly, I try to avoid the word emissions (additions are better) because you associate with air pollution. Carbon dioxide is not in the usual sense a pollution or a poison; carbon dioxide is a gas absolutely necessary for life on earth and we all breathe it out (almost 400 kg per person per year).

Getting the whole world to cut its carbon dioxide additions, perhaps not to zero but to what is usually called pre-industrial levels, is simply utopic. The result would be that our modern life would completely cease.

Today’s society, with its production, consumption and communication, is extremely energy intensive. The so-called carbon footprint from smartphones is today about a quarter of that from aviation, while the entire IT industry’s carbon dioxide addition is about twice that from aviation, according to doctor of technology Kari Hiekkanen (link to Google translation) at Aalto University in Finland. Watching streaming video is one of the most energy-intensive ways to utilize IT. The question is how many of today’s climate activists would like to live like a hundred years ago.

Furthermore, it is probably quite good to have a fairly high CO2 level. Vegetation thrives and deserts are getting smaller. Too low a CO2 level can cause problems. Plants risk dying if CO2 levels fall below 150 ppm.

Politicians who paint a catastrophic future, where the earth is basically devastated by fires and floods, literally play with fire. What if many of the young people who now ”school strike for the climate” think this is not enough, but resort to more militant methods. We know how animal rights activists can take action. Many of these young people are wondering (and rightly so to some extent) why the politicians are not doing more, if we are really facing a disaster. Of course, I can’t prove it, but I guess the answer is pretty simple. The politicians themselves do not believe in the horror picture they paint of the future, but they must follow the spirit of the time in order to go on as politicians.

It is believed that only scientists or politicians who receive money from some industry can have dubious motives for their conclusions and positions. But politicians have their own interests, often with great economic benefits in the form of wages, side assignments and pensions. So, surely they have reasons to keep up with the current, and perhaps even to reinforce it, as long as they appear concerned and resourceful.

_________________________________________________

Note 1) The calculations are based on the fact that the world’s emissions totaled 37,077 megatons of CO2 equivalents in 2017 (according to Wikipedia) and that Sweden then emitted about 51 megatons, while the United States emitted about 5,107 megatons. For a decade to come, the increase in CO2 emissions is expected to continue to be the average for 2000-2017, i.e. 2.16 percent (according to the Global Carbon Project). Setting Sweden’s emissions to zero would hardly have a significant impact on the global annual increase, but a zero setting of the US would probably change the percentage 2.16 to about 1.86 percent. All this, of course, is very approximate estimates. See these links: Wikipedia, Global Carbon Project (p. 9).

Klimatfrågan sammanfattad i två punkter


vinterbild

[This text in English.]

(Den här artikeln refuserades av sex tidskrifter, av vilka jag tidigare medverkat i två. Så nu publicerar jag den på bloggen istället.)
Klimatfrågan har, som alla märkt, blivit enormt betydelsefull de senaste 10–15 åren. Människor grips av panik inför utsikterna av en inom kort kommande katastrof. Eventuellt ifrågasättande eller kritik av teorierna bakom detta domedagstänkande stämplas som förnekande, närmast som kätteri inom ramen för vad som mer och mer liknar en ny religion eller dogmatisk ideologi. Kritisk granskning är ju annars en hörnsten i vetenskapliga sammanhang.

Vi har under senare år erfarit en likriktning inom forskning och samhällsdebatt, som sällan setts tidigare i demokratiska länder. Hur denna situation har uppstått är svårförklarligt, om man nu inte ger sig in på ganska vidlyftiga konspirationsteorier.

Själva sakfrågan skulle nog ändå, med en till synes drastisk förenkling, kunna sammanfattas i två punkter (som förstås kan utvecklas oerhört mycket med omfattande resonemang och nyanser):


1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.


2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en sats, en fråga, som inte har med problemformuleringen att göra, men som kan vara lämplig att fundera över:

Om mänskligheten skulle lyckas skära ned sina tillskott av CO2 till nära noll, eller åtminstone till s.k. förindustriella nivåer, skulle klimatet på jorden sluta förändras då? Skulle jorden aldrig mer utsättas för några små eller stora istider? Skulle inga fler värmeperioder som den medeltida uppstå? Skulle solpåverkan i t.ex. 11-, 88-, 210-, 350- eller 2 400-årscykler upphöra? Skulle El Niño-fenomenets eller jetströmmarnas påverkan upphöra? Skulle vi då få ett statiskt klimat, helt konstant genom seklerna?


branson_twitter_small

Virgin-grundaren Richard Branson tycks drömma om en värld där klimatet är konstant och aldrig förändras. Twitter från Clean Choice Energy.


Svarar man ja på den frågan, så har man inte förstått att vårt klimat alltid har förändrats, i miljoner år, och torde förändras i framtiden också. Man har inte heller förstått att koldioxid inte är den enda faktor som kan påverka klimatet. Mycket större påverkan än koldioxid har vattenånga, moln, solstrålning m.m.

De två nämnda huvudpunkterna utvecklas något nedan.

1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.

De flesta (även s.k. skeptiker) är övertygade om att en viss uppvärmning av vår jord sker, troligen som en återhämtning efter den s.k. lilla istiden, som inträffade ungefär 1400–1850. Att CO2 är en växthusgas håller också de flesta med om, men hur mycket den påverkar jordens temperatur och i vilken utsträckning CO2-halten i atmosfären är en följd av mänsklig aktivitet är dock omdebatterat och knappast vetenskapligt säkerställt.

De förutsägelser om framtidens klimat som FN:s klimatpanel (IPCC) gjort är resultatet av datorsimuleringar som är ytterst osäkra, för att inte säga omöjliga. IPCC skrev faktiskt i sin tredje rapport från 2001:

Inom klimatforskning och när det gäller efterbildning av klimatfunktionerna i modeller, måste vi inse att det rör sig om ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och att förutsägelser om klimatförhållanden långt fram i tiden därför inte är möjliga. (Third assessment report, Working group I, 2001, sid. 774, min fetstil / KET.)

Det bör kanske nämnas att man på ett par andra ställen i rapporten säger att vissa förutsägelser ändå kan göras, t.ex. nämner man El Niño-fenomenen som kan förutsägas något år i förväg. Men ett år är ju inte mycket, när vi diskuterar klimatförändringar under hundratals år.

IPCC har trots denna insikt försökt förutsäga framtidens klimat med hjälp av mängder av datorsimuleringar sedan 1990 – nästan i 30 år. Förutsägelserna (eller projections som IPCC föredrar att kalla dem) har inte slagit in utan snarare visat sig överdrivna med bortåt tre gånger vad gäller temperaturnivåer i troposfären, enligt professorn i atmosfärisk vetenskap John Christy, som tidigare också medverkat i IPCC:s arbete (se denna PDF, sid 13).

IPCC har i sina senaste rapporter, Fifth Assessment report från 2013/14 och specialrapporten Global Warming of 1.5 °C, från hösten 2018, reviderat sin syn på s.k. tipping points och oåterkalleliga förlopp. Man ser numera knappast någon risk för sådana processer, utom kanske när det gäller tillskott av koldioxid och metan från smältande permafrost.

I pressen skrivs ofta om ökad risk för skogsbränder, torka, stormar m.m. Även detta har IPCC i sina senaste rapporter konstaterat att det inte finns evidens för: ”I vårt nuvarande klimat kan enstaka extrema väderhändelser inte otvetydigt sägas bero på klimatförändringar, eftersom sådana händelser kunde ha inträffat i ett oförändrat klimat.” (Assessment report 5, sid. 928.)

I samma rapport, sid. 216, skriver IPCC: ”Senaste data påvisar inga signifikanta observerade trender när det gäller frekvensen av tropiska cykloner globalt under det senaste århundradet …”. Doerr och Santin skrev i en artikel 2016, publicerad av British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) att ”det finns allt fler bevis för att det förekommer färre bränder i markerna nu än för några århundraden sedan”.

De som hävdar att vi står inför en katastrof, vill förstås gärna kunna komma med argumentet att vårt nuvarande väder/klimat är unikt i historien. Men så är knappast fallet. Världen har varit varmare än nu, och den har varit det när CO2-halten varit lägre.

Ökad CO2-halt i atmosfären påverkar sannolikt inte temperaturen så mycket som ofta sägs i pressen och bland politiker. Påverkansgraden kallas klimatkänslighet, och den innebär att en fördubbling av CO2-halten i atmosfären kan resultera i ungefär en grads uppvärmning. Detta skedde när vi gick från cirka 200 till cirka 400 ppm (miljondelar) CO2 i atmosfären, vilket skedde under de senaste hundra åren ungefär.

Kanske sker en fördubbling igen, under kommande hundra år. Säkert är det förstås inte, för vi har kanske helt andra typer av energikällor och metoder för energiframställning då. Men om det blir en fördubbling, så ökar den globala medeltemperaturen troligen cirka en grad till.

Är då en (eller en och en halv) grads ökad temperatur något att vara rädd för? De här gradangivelserna syftar oftast inte på absoluta temperaturer (det man ser på termometern) utan på avvikelser från ett medelvärde. (Ofta sätts nollstrecket i olika temperaturdiagram för vår tid efter medelvärdet på olika orter under tiden 1961–90.)

Någon grads ökad temperatur kan knappast vara mycket att oroa sig för; de flesta länder erfar ju temperaturväxlingar mellan sommar och vinter på kanske 20–50 grader. Så en eller ett par graders temperaturskillnad torde betyda ganska lite på de flesta platser. Om Gävle skulle gå från odlingszon IV till Stockholms odlingszon II om 50 år kanske inte är någon större katastrof.

Dessutom: Om en eller en och en halv grads höjning av medeltemperaturen skulle medföra dramatiska förändringar, kanske t.o.m. katastrofer på vissa håll – borde vi då inte redan ha erfarit sådana drastiska händelser de senaste hundra åren, eftersom en temperaturhöjning av motsvarande storlek redan skett? Som nämnts ovan anser inte ens IPCC att enstaka extrema väderhändelser kan knytas till klimatförändringar.

Extrema väderområden idag kommer troligen att vara extrema även om 100 år, t.ex. Indien. Om vädret då blir ännu mera extremt vet knappast någon; den största relativa uppvärmningen lär ske på våra breddgrader och inte i tropikerna. Detta hänger bl.a. samman med havs- och luftströmmarna.

Rädslan för att ismassorna i Antarktis eller på Grönland skulle smälta är med stor sannolikhet överdriven. Dessa ismassor är enorma, flera kilometer tjocka. Ismassorna har förändrats förr, vuxit ibland och krympt ibland. IPCC konstaterade i rapporten 2013/14 att isen i Antarktis knappast skulle smälta ned p.g.a. av global uppvärmning snabbare än på tusen (eller flera tusen) år. Några få forskare tror att en nedsmältning tillräcklig för att havsnivåhöjningen skulle bli dramatisk, skulle kunna ske om några hundra år, men de allra flesta menar att det skulle ta tusentals år.

Frågan är också om inte en temperaturhöjning kanske kunde vara av godo på många håll i världen. En IPCC-forskare skrev så här i ett av de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen (här diskuterades IPCC:s fjärde rapport):

… texten i faktarutan nämner inte att vissa folk (och länder) kan komma att få fördelar som resultat av klimatförändringar. Jag anser att detta borde nämnas någonstans … (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari 2002.)

Det är lätt att tro att jorden håller på att bli väldigt het, när man ser kartor med blå och röda områden som ska visa hur det kommer att bli om några decennier. Man tror gärna att det blå är iskyla och det röda är glödande hett. Men skillnaden mellan områdena i dessa kartor är oftast inte mer än några få grader.


1884_2018

Global temperatur åskådliggörs ofta med sådana här kartor med med färgkoder. Från vänstra bilden (1884) till den högra (2018) är skillnaden ungefär en grad i global medeltemperatur. 4–5 graders skillnad kan det vara lokalt. (Källa: NASA.)



Det sägs ofta att vissa år under 2000-talet varit de varmaste sedan man började mäta i slutet av 1800-talet. Det är dock förrädisk statistik. Man ”glömmer” gärna det varma 1930-talet. För det mesta nämner man inte heller att rekordet kan bestå av så liten skillnad som 0,02 grader mer än det förra rekordet.

I den mån problem kommer att uppstå om 50 eller 100 år, så är det troligtvis något vi kan åtgärda med fördämningar, landförstärkningar, brandgator etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

1930-talet var mycket varmt, klipp ur SvD 10 juli 1933. Detta julirekord står sig än i dag, enligt SMHI, som anger temperaturen den 9 juli 1933 till 38 grader.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin i Oregon (t.v.) rapporterade 25 juli 1936 att en vecka i juli krävt 12 183 dödsoffer i USA pga värme och torka, jämfört med 8 851 döda vid ungefär samma tid 1934. New York Times (t.h.) skrev den 9 oktober 1938 att man haft 185 209 skogsbränder under 1937, en var tredje minut.

2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Världen över byggs det mängder av kolkraftverk och andra CO2-genererande energianläggningar. Kina bygger nu hundratals nya kolkraftverk, och man bygger även hundratals kolkraftverk i andra länder, t.ex. i Turkiet, Vietnam och Indonesien. Även ett så miljömedvetet land som Tyskland satsar på kol. Kol eller olja är fortfarande de billigaste alternativen för energiproduktion. Utvecklingsländer kan knappast driva sina tilltänkta stålverk med fluktuerande energikällor som vindkraft eller solenergi.

Om vi gör tankeexperimentet att Sverige i ett slag skulle lyckas sänka sina CO2-utsläpp till noll, så skulle (enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning) världens koldioxidutsläpp minska en liten aning – under cirka 23 dagar. Därefter skulle nivåerna åter vara som före det svenska CO2-stoppet och sedan fortsätta öka igen.

Om USA, som tillhör de största utsläppsländerna i världen (100 gånger mer än Sverige ungefär), i detta nu skulle lyckas skära ned utsläppen till noll, så skulle världens koldioxidutsläpp minska med runt 14 procent men åter vara desamma igen om drygt åtta år. [Not 1]

Jag försöker undvika ordet utsläpp (tillskott är bättre), eftersom man associerar till luftföroreningar. Koldioxid är inte i vanlig mening en förorening eller ett gift, gasen är helt nödvändig för livet på jorden och vi andas alla ut den (närmare 400 kg per person och år).

Att få hela världen att skära ned sina koldioxidtillskott, kanske inte till noll men till det som brukar kallas förindustriella nivåer, är helt enkelt en utopi. Det skulle innebära att vårt moderna liv helt skulle upphöra.

Dagens samhälle med dess produktion, konsumtion och kommunikation är oerhört energikrävande. Det s.k. klimatavtrycket från smartphones är idag ungefär en fjärdedel av flygets, medan hela IT-branschens CO2-tillskott är ungefär dubbelt så stora som flygets, enligt tekn. dr Kari Hiekkanen vid finska Aalto-universitetet. Att titta på streamad film tillhör de mest energikrävande sätten att utnyttja IT. Frågan är hur många av dem som idag är aktivister för klimatet som skulle vilja leva som för hundra år sedan.

Dessutom är det förmodligen ganska bra med en rätt hög CO2-nivå. Växtligheten mår bra av detta och öknarna blir mindre. Alltför låg CO2-nivå kan ställa till problem. Växter riskerar att dö om CO2-nivåerna går under 150 ppm.

Politiker som målar upp en katastrofal framtid, där jorden i princip går under i bränder och översvämningar, leker bokstavligt talat med elden. Tänk om många av de ungdomar som nu ”skolstrejkar för klimatet” tycker att detta inte räcker utan tar till mera militanta metoder. Vi vet ju hur t.ex. djurrättsaktivister kan agera. Många av dessa unga människor undrar ju (med viss rätt) varför inte politikerna gör mer, om vi nu står inför en katastrof. Jag kan förstås inte bevisa det, men jag gissar att svaret är ganska enkelt. Politikerna tror inte själva på den skräckbild de målar upp av framtiden, men de måste följa med tidsandan för att kunna fortsätta som politiker.

Man tror gärna att bara forskare eller politiker som tar emot pengar från något industriintresse kan ha tvivelaktiga bevekelsegrunder för sina slutsatser och ståndpunkter. Men politikerna har ju egna intressen, ofta med stora ekonomiska förmåner i form av löner, sidouppdrag och pensioner. Så nog kan det finnas anledning att följa med strömmen, och kanske rent av försöka förstärka den, så länge man framstår som medveten och handlingskraftig.

_________________________________________________

Not 1) Beräkningarna grundar sig på att världens utsläpp totalt var 37 077 megaton CO2-ekvivalenter 2017 (enligt Wikipedia) och att Sverige då släppte ut cirka 51 megaton, medan USA släppte ut cirka 5 107 megaton. Ökningen av CO2-utsläpp förutsätts under ett decennium framåt fortsatt vara som medelvärdet 2000–2017, dvs 2,16 procent (enligt Global Carbon Project). En nollställning av Sverige skulle knappast påverka den globala årliga procentuella ökningen nämnvärt, men en nollställning av USA skulle troligen ändra procentsatsen 2,16 till cirka 1,86 procent. Allt detta är förstås mycket ungefärliga uppskattningar. Se dessa länkar: Wikipedia, Global Carbon Project (sid. 9).

 

En ovanligt händelserik dag

Jag antar att det måste ha varit dagen före, som jag vrickade foten i trappan ned mot järnvägen. Annars skulle jag väl inte ha hunnit i tid till svenskskrivningen i skolan. Den 5 november 1969 – det är alltså precis 50 år sedan – skulle visa sig bli en minnesvärd dag på flera sätt: stukad fot, uppsatsskrivning, föredrag i riksdagen och konsert med Miles Davis och Cecil Taylor.

Det var alltså troligen den 4 november som jag vrickade foten. Jag gick i gymnasiet på Bregårdsskolan i Karlskoga. Min skolväg var rätt kort, från villan på Badstugatan, den branta Bankliden ned mot Centralplan och så vidare längs Skolgatan mot Bregårdsskolan. Med cykeln i full fart nedför alla backar tog det väl en och en halv minut.

Om jag gick – eller snarare halvsprang, för jag var ofta sen – tog det förstås lite längre tid. Då tog jag vägen från Centralplan förbi Folkets hus och trapporna ned mot järnvägen. Jag rusade oftast nedför trapporna i stora, rätt vågade kliv om fyra trappsteg i taget. Denna morgon gick det inte så bra. Jag föll och stukade foten ordentligt. Jag minns inte nu om jag direkt stapplade hem igen och blev ombandagerad av min mor, som var skolsköterska (syster Sigrid) och förstås kunde allt från att knyta en mitella till att lägga våtvärmande omslag. Eller om jag blev omplåstrad först på kvällen. Hur som helst så blev det en elastisk kompress, kanske med liniment.

 

Folkets hus_trappan467px

Trapporna vid Folkets hus, ned mot järnvägen. Ungefär vid pilen
föll jag.

 

Jag kunde inte stödja på foten alls efter detta, utan vi letade fram min farfars gamla käpp, som var av standardtyp med rundsnirklig krycka. Dock var den lite onödigt lång för mig, så vi sågade av cirka en tum. Med hjälp av käppen linkade jag alltså iväg till skolan onsdagen den 5 november.

Det var uppsatsskrivning i svenska den dagen, i aulan där särskilda skrivbord kunde fällas upp, ungefär vid var femte stol. ”Mitt drömliv”, hette ett av de mera fria ämnena. Läraren hade kanske tänkt sig att man skulle beskriva sina drömmar om en lyckosam framtid, men jag valde att tolka ämnet mera bokstavligt. Så jag skrev om hur jag var försöksperson i ett sömnlaboratorium, där jag fick sova med elektroder fästa på skallen, medan EEG-apparater registrerade hjärnimpulserna. Jag var väldigt intresserad av psykologi vid den här tiden och hade också läst en bok om drömmar och forskning kring den s.k. REM-sömnen (då ögonen rör sig i rapid eye movements). Uppsatsen jag skrev inleddes så här:

Drömmarna började alltid likadant. Jag sitter under ett träd någonstans och sover. Det är mörkt. Så hör jag dagfåglarna komma och jag vaknar.

–Vad är dagfåglar för någonting? Undersökningsledaren höll fram pennan i det han ställde frågan. Jag förklarade för honom att det skulle framgå av fortsättningen på drömmen.

Jag hade ställt upp som frivilligt undersökningsobjekt på drömlaboratoriet. För forskarna var det den vanliga arbetsrutinen, men för mig var det något ganska nytt och intressant. Åtminstone till en början. När man hållit på och häftat fast elektroder och annat på kroppen i över två timmar började det dock kännas tröttsamt. Forskarna ställde, trots mina påpekanden om det ovanliga i mitt fall, bara några rutinfrågor och så släckte de ljuset och gick ut genom en dörr innanför vilken mätinstrumenten fanns.

Jag beskrev sedan hur jag, varje gång jag somnat, drömde att jag vaknade i något som föreföll vara en annan värld:

När jag vaknat brukade jag sitta kvar under trädet. Dagfåglarna kom. De var vita men framträdde som ljusa skuggor mot natthimlen. Så vispade de bort mörkret med sitt flaxande och det blev dag.

Fältet framför mig var grönt och det reflekterade ett behagligt ljus från himlen. Längst bort verkade det som om marken vek av nedåt. Troligen var det en dal där.

Hur var det egentligen: när jag sov i denna andra värld, denna gröna fridfulla oas, var det då jag drömde det som man uppfattade som verklighet här, i den vanliga världen? Fanns det en sorts komplementära världar, där man ömsevis sov när man var vaken i den andra världen och tvärt om?

Det är märkligt idag att tänka på mitt ämnesval 1969, eftersom jag numera som kroniskt sjuk har oerhörda sömnproblem; de är tillsammans med ständig värk nog det värsta symtomet på en tämligen outredd sjukdom. Hade jag orkat, skulle jag nog någon gång under de senaste 20 åren ha försökt komma till ett sömnlabb för utredning. Jag tror dock att jag inte skulle ha haft lika lätt att sova i ett labb som huvudpersonen i min uppsats.

 

spegelselfie_trol1969_liten

Så såg jag ut i augusti 1969.

 

Uppsatsskrivningen pågick nog i cirka tre timmar; sedan var man ledig resten av dagen. Jag skulle då ta tåget till Stockholm. Nu kan jag inte minnas om jag åkte tillsammans med mina föräldrar, för de hade nämligen också ärende till huvudstaden. Jag skulle gå på jazzkonsert och min mamma Sigrid skulle göra något mycket ovanligt: hålla föredrag om skolhälsovårdens problem i den s.k. Stora partilokalen i Riksdagshuset, och pappa var förstås med som moraliskt stöd.

Visst kunde vanliga medborgare ibland kallas till utskottsförhör och liknande, men att någon på eget initiativ bjuder in riksdagsledamöterna till en föreläsning i Riksdagshuset tror jag inte hade hänt förut. Min mamma var sedan många år mycket engagerad i hälsovårdsfrågor och även socialmedicinska problem i skolan, och hon skrev ofta debattartiklar i dagspress och fackpress om skoltrötta elever, bristande vaccinationskontroll, narkotikaproblem etc. Hon fick dåligt gehör hos de ansvariga myndigheterna och ville därför med sitt föredrag ge en inblick i en verklighet som de flesta politiker inte hade en aning om. Mamma hade fått Stora partilokalen bokad till klockan 17, och 430 inbjudningsbrev hade skickats ut. (Här finns ett ljudklipp från när Sigrid övade på föredraget.)

 

sigrid_riksdagshuset_riv

Klipp ur Karlskoga Tidning 6 november 1969.

 

På vårt hotell i Klara fick jag sedan på kvällen en kort rapport från mamma om hur det hade gått på eftermiddagen i Riksdagshuset. Bara ett fyrtiotal åhörare hade infunnit sig av de 430 inbjudna. Föredraget blev dock mycket uppmärksammat i TV, radio, riks- och landsortspress. Här ett kort ljudklipp ur TV-Aktuellt samma kväll.

Sedan var det dags för mig att bege mig till kongresshallen i Folkets hus på Barnhusgatan. Här var det Newport Jazz Festival med inga mindre än Sarah Vaughans trio, Miles Davis kvintett och Cecil Taylors kvartett.

Sarah Vaughan var jag nog inte så intresserad av på den tiden; det stora var att få höra Miles Davis, som nyligen kommit med skivan In A Silent Way, med en helt ny stil som skulle blomma upp ännu mer på nästa skiva som släpptes i mars 1970, Bitches Brew. Denna legendariska skiva var dock redan inspelad vid det här tillfället, för den gjordes i studio i augusti 1969. Pianisten Cecil Taylors frenetiska pianoeruptioner var jag också fascinerad av efter att ha hört skivorna Unit Structures (som kom 1966) och Conquistador! (också 1966).

Det var två konserter, 18.30 och 21.30 (se annons nedan) och jag och min kompis Jörgen gick knappast på båda utan det var den sena konserten vi såg. Jag vill minnas att Folkets hus kongresshall, som rymmer nära 1 500 personer, var ungefär halvfull.

Det fanns ingen ridå i Kongresshallen, så man fick omedelbart när man kom in i salen se hur vaktmästare och tekniker rumsterade om med mikrofoner och sladdar. De starka ljusen i taket hade man riktat mot publiken, för Miles vägrade tydligen ha lampor i ögonen när han spelade.

 

miles_taylor_annons_svd467px

Annons ur Svenska Dagbladet 24 oktober 1969.

 

Under den första konserten 18.30 hade Chick Coreas elpiano krånglat, så att han efter ett tag gav upp och man rullade fram den akustiska flygeln i stället. Dave Hollands bas hördes inte heller något vidare, enligt recensenterna. Men under den konsert vi var på, 21.30, så fungerade det i alla fall hyggligt.

Efter femtio år minns jag främst att det var en stor upplevelse att se Miles Davis (liksom förstås Cecil Taylor). Mera exakt hur det lät skulle jag knappast ha kommit ihåg, men nu finns det som tur är inspelningar från tillfället. På Youtube hittade jag både första och andra konserten från 5 november. På CD:n Live In Europe 1969 (The Bootleg Series Vol. 2) finns också den första Stockholmskonserten med.

Miles (och de andra som turnerade med Newport Jazz Festival) hade ett oerhört pressat schema den hösten: 26 oktober Milano, 27 oktober Rom, 31 oktober Wien, 1–2 november London (tre konserter), 3 november Paris (två konserter), 4 november Köpenhamn, 5 november Stockholm (två konserter), 7 november Berlin, 8 november Liège, 9 november Rotterdam. Bertil Sundin skrev om detta i Orkesterjournalen nr 12/1969:

Hela situationen är barock. Musiker skjutsas omkring i Europa som nån slags slavarbetare: spela, res! Spela, res! Radio och TV-pengar är väsentliga för att säkra ekonomin (både för Cirkus Wein och de lokala arrangörerna), men i gengäld tar våra käraste massmedia över det hela. Den publik som kommer behandlas som nåt ovidkommande. Att man struntar att prova ut högtalaranläggningar som gör det möjligt att höra musiken ordentligt, det har publiken slappt nog funnit sig i.

När jag nu lyssnar på den andra konserten med Miles, så låter det fortfarande bra, särskilt kanske senare delen. Samtidigt, när man jämför med inspelningar från Köpenhamn och Rotterdam, före resp. efter Stockhomskonserterna, så var de spelningarna nog lite tätare, lite mer inspirerade. Krånglet med ljus och Coreas elpiano kan nog ha inverkat en del i Stockholm. Men det var förstås i alla fall fantastiskt att se och höra gruppen, särskilt just under denna tid av musikalisk nyorientering. Miles var ju då rätt ifrågasatt av vissa jazzpurister som ogillade att han börjat använda elektrifierade instrument i bandet och liksom flirtade med rockmusiken.

 

silentway_bitchesbrew467px

Miles Davis In A Silent Way och Bitches Brew.

 

Det elektriska var inte det enda nya. Den där sjudande brygden av musik och små collageartade musikaliska inpass som först användes på In A Silent Way och sedan på Bitches Brew, kunde bara antydas i kvintettformatet (på skivorna var det ofta just collage; inklippta toner här och där, men man började spela på det viset live också). På de nämnda skivorna är det också betydligt större ensembler som spelar, åtminstone åtta på In A Silent Way och på Bitches Brew tror jag det är ungefär tolv musiker som kan höras samtidigt.

Jag ville minnas att Chick Corea även spelade trummor, att ett extra trumset stod uppställt, men jag var osäker på om han använde det (Bertil Sundin nämner också detta i sin recension i Orkesterjournalen). När jag nu lyssnar på inspelningen av andra konserten, så tror jag att det är en trumduell man hör mellan minuterna 15 och 20 ungefär. Elpianot hörs då inte alls, och trumspelet förefaller lite väl komplicerat för att kunna emanera från bara Jack De Johnette.

Det är intressant att nu också få höra den första konserten, som faktiskt är riktigt bra, när Corea fått fram flygeln och mickarna är något så när hyfsat inställda. Jag vet inte om jag inbillar mig, men det förefaller nästan som om han spelar lite elpianoaktigt på flygeln. Väldigt bra pianospel är det hur som helst. Och Miles spelar precist som alltid.

Det känns ju lite hemskt att förbigå Sarah Vaughan, men jag minns absolut inget av hennes avdelning av konserten. Det var liksom inte riktigt den sortens jazz jag var så intresserad av på den tiden. Men att sedan få se och höra Cecil Taylor var nog ungefär lika spännande som att höra Miles Davis.

Taylor kan knappast beskyllas för att vara kommersiell. När han tillsammans med Jimmy Lyons på altsax, Sam Rivers på tenorsax och Andrew Cyrille på trummor (ingen bas alltså) brakade loss, åstadkom de en ljudmatta (fortissimo och prestissimo) som till en början nästan verkade kompakt och ogenomtränglig för örat. Musiken var betydligt tätare än på skivan Conquistador!

”Cecil Taylors kvartett kastade sig loss med något som bara nära liknade raseri. En musik utan början och slut”, skrev Lars Weck i Dagens Nyheter. ”Det blev improvisation av högsta klass, inlevelsefullt och frenetiskt spel av Taylor, som använder hela händerna på klaviaturen …”, skrev Lars Westin i Svenska Dagbladet. Han noterade också att en del av publiken gick under Taylors avdelning: ”Hans musik blev för magstark för några, som avlägsnade sig”.

 

taylor_unit_conquistador467px

Cecil Taylors Unit Structures och Conquistador!

 

Lars Weck skrev: ”Här finns i tonmassan en väldig klanglig rikedom och en rytmisk spänning som är helt facinerande för den som gör ansträngningen att lyssna noga.” Weck och Westin var nog bara på första konserten, gissar jag (med tanke på tidningarnas pressläggningstid). Till yttermera visso nämner ingen av dem vad som hände sist under den andra konserten.

Taylors kvartett spelade (oavbrutet har jag för mig) till långt efter midnatt. Många i publiken gick, som sagt, och uppenbarligen ville Folkets hus vaktmästare också göra det. För plötsligt, medan kvartetten fortfarande spelade, tändes kongresshallens takbelysning och man började bära bort mikrofonstativ m.m. Det enda som fattades var väl att man hade börjat dammsuga också. Bertil Sundin skrev om detta i Orkesterjournalen:

Cecil Taylor behövde man inte visa nån respekt för. Ingen introducerade alltså hans musik, ingen skyddade honom heller mot vaktmästare och belysningsmästare som tyckte att nu var konserten slut. TV-strålkastarna släcktes, ljuset i salongen tändes medan scenen var mörk, vaktmästarna travade över scenen och det var väl bara Cecil Taylors vana vid trakasserier av liknande slag som gjorde att han kunde fullfölja sin avdelning.

Tyvärr blev denna fadäs ett bestående minne av den här konserten. Tack och lov kan jag nu, när jag fått höra inspelningarna, minnas åtminstone Miles musik också. Taylors avdelning har jag inte hittat på nätet, däremot finns en inspelning från dagen efter, då samma kvartett spelade i Berlin. Det lät nog ungefär i Stockholm som i Berlin, möjligen att det var ännu mera envetet och intensivt i Stockholm, just när man tänt ljuset i salen. Jag kan förstås minnas fel, men har för mig att Taylor sista halvtimmen spelade helt solo, alldeles furiöst.

Enligt recensenterna så spelade inte bara radion in, utan även TV. Åtminstone radion sände delar av materialet i december 1969. Jag tror jag ska skriva till både SR och SvT och höra om det inte vore dags att sända de där konserterna i en något senkommen repris.

Torsdag den 6 november var det vanlig skoldag igen.

Dör tusentals arter ut varje år?

I debatten om klimatet och biologisk mångfald cirkulerar det en mängd fantasisiffror om att tusentals djur- och växtarter förvinner från jorden varje år. Redan 2007 skrev t.ex. ordföranden i FN:s Convention on Biological Diversity, Ahmed Djoghlaf:

Every hour, three species disappear. Every day, up to 150 species are lost. Every year, between 18,000 and 55,000 species become extinct. The cause: human activities.

På webbplatsen Center for Biological Diversity hävdar man att några dussin arter dör ut varje dag: ”Scientists estimate we’re now losing species at up to 1,000 times the background rate, with literally dozens going extinct every day.”

I maj kom en rapport från IPBES (Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services) som uppmärksammades stort i medierna. Titeln är The Global Assessment Report on Biodiversity and Ecosystem Services. IPBES är en FN-organisation ungefär som IPCC (FN:s klimatpanel). Enligt rapporten står vi nu inför en massutrotning av arter, och det sker snabbare än det gjort på 10 miljoner år.

Jag laddade ned sex av de åtta PDF-filer som innehåller IPBES-rapporten, i hopp om att finna exempel på vilka arter som utrotats (filerna finns här). När det nu talas om att det pågår en massutrotning och att tusentals arter hotas, borde man väl kunna hitta några exempel.

Jag hittade till sist ett enda exempel i IPBES-rapporten. Man nämnde en sköldpadda på Galapagos (Pinta, chelonoidis abingdoni), som skulle ha försvunnit 2012. Annars så nämndes kanske en handfull arter med namn, men det gällde då alltid arter som var invasiva eller dylikt, inte exempel på utrotade arter. Man skriver så här (IPBES Summary for policymakers, draft version, IPBES 7:10 add 1, sid 14.):

The global rate of species extinction is already at least tens to hundreds of times higher than the average rate over the past 10 million years and is accelerating (established but incomplete) {2.2.5.2.4} (Figure SPM.3).[Not 1]

Men i nästa mening låter det mindre dramatiskt: ”Human actions have already driven at least 680 vertebrate species to extinction since 1500.” Siffrorna har man tagit från International Union for Conservation of Nature (IUCN), närmare bestämt från deras s.k. red list, enligt Wikipedia ”the world’s most comprehensive inventory of the global conservation status of biological species”.

I IPBES-rapportens kapitel 5, sid 81, hittar jag följande:

Extinction statistics tell the story: 21% of all mammals, 13% of birds, 15% of reptiles, 30% of amphibians and 400 languages have gone extinct (Loh & Harmon, 2014). [Not 2]

Jag letade upp artikeln: Loh, J., & Harmon, D. (2014). ”Biocultural Diversity. Threatened species, endangered languages”, WWF Netherlands.

Artikeln verkar aningen besynnerlig; man jämför utrotning av däggdjur, fåglar och kräldjur med hur språk försvinner. Arter och språk tycks egentligen inte ha särskilt mycket med varandra att göra. Loh & Harmon använder helt enkelt matematiska modeller från artberäkningar (sådana som använts för red list) för att på liknande sätt beräkna hur språk hotas, försvinner eller transformeras.[Not 3]

Jag undrar om Loh & Harmons artikel ens räknas som akademisk. WWF:s uppsatser betraktas oftast som grey literature, vilket IPBES erkänner att man använder sig av (se sid. 55 i kap. 1, draft version):

… grey literature was not excluded from output results and held to the same criteria as all other literature and publications.

De där procentsatserna ovan, som skulle gälla utrotade arter enligt IPBES’ citat, finns mycket riktigt med i Loh & Harmon, sid 34, men där står det inte att det skulle röra sig om utrotade arter, utan om hotade:

The analysis indicates that at least a quarter of the world’s languages are threatened with extinction (CR, EN or VU), assuming that no data deficient (DD) language is threatened, compared with at least 21% of mammals, 13% of birds, 15% of reptiles and 30% of amphibians, the most threatened class of vertebrate.

Tydligen har man räknat ihop data för CR (= Critically endangered), EN (= Endangered) och VU (= Vulnerable) för att få dessa procentsiffror. Men i IPBES-rapporten citeras det som om siffrorna gäller utrotade arter.

Jag slog också i databasen på IUCN:s hemsida i deras red list. Här fann jag till sist artnamn. Slår man på extinct (inte bara hotade arter alltså) under de senaste tio åren, så får man 426 träffar. 872 arter ska det vara sedan år 1500, enligt IPBES kap. 2.2 sid 51. Skulle alltså hälften av utdöendet ha skett de senaste tio åren?[Not 4]

Om jag för samma tio år (2010–2019) kryssar för kriteriet ”climate change & severe weather” får jag träff på 26 arter, med latinska namn och allt. Men märkligt nog, när jag kollar flera av dessa i Wikipedia, så står det att de ansågs utrotade på 1920-talet eller 1840-talet osv. Och Wikipedia anger källan till detta vara – IUCN!

Det tycks vara så att en art som IUCN ett visst år deklarerar som utrotad (publication year) kan ha försvunnit långt tidigare. Det är själva beslutet som kommit detta år, inte utrotningen. Man kan bland IUCN:s sökresultat klicka på varje enskild art och sedan komma till en sida om bara den arten. En bit ned på denna sida finns rubriken Assessment information in detail, där man kan hitta last year seen och previously published red list assessment.

För t.ex. växten Cyanea dolichopoda (som enligt databasen ska ha försvunnit p.g.a. klimat- och väderfaktorer) ser det först ut som om den utrotats 2016 (publiceringsdatum). Vid närmare kontroll observerades den senast 1992 och förklarades tidigare utrotad redan 2003.

Ödlan Chioninia coctei publicerades som extinct 2013, men man hittar under detaljerad information att den senast observerades 1912 och förklarades utrotad första gången 1988 (även den p.g.a. av klimat- och väderfaktorer).

Mollusken Pseudamnicola desertorum ser vid första påseendet ut att ha förvunnit 2010 (publiceringsdatum), men under Assessment information in detail ser man att den senast observerades på 1800-talet (närmare tidsangivelse än så finns inte). Även denna art anses utrotad p.g.a. av klimat- och väderfaktorer.

Grodan Craugastor omoaensis publicerades som utrotad 2019. Under Assessment information in detail ser man att den senast observerades 1974 och klassificerades som allvarligt hotad (CR) 2004. Också denna art anses utrotad p.g.a. av klimat- och väderfaktorer.

Hur var det förresten med sköldpaddan på Galapagos (chelonoidis abingdoni), som jag nämnde i början och som enligt IPBES skulle ha försvunnit 2012? När jag söker i IUCN:s databas, finner jag att den senast observerades 1972 och förklarades utdöd i vilt tillstånd 1996.

Så mycket tycks ändå stå klart att vi knappast upplever någon massutrotning, där hundratals eller tusentals arter just nu utrotas varje år. Vad som kan hända i framtiden är ytterst osäkert, eftersom de förutsägelser som t.ex. IPBES gör bygger på datormodeller, ungefär som när IPCC gör sina ”projections” om klimatet.

__________________________________________

Noter, december 2019:

Not 1: Sedan denna text skrevs har SPM final version kommit, se denna länk. De ovan citerade avsnitten är desamma i final version.

Not 2: Kapitel 5 finns ännu inte i final version.

Not 3: Det närmaste författarna kommer något mera direkt samband mellan språk och arter är när man menar att kunskap om bevarandet av vissa djurarter finns hos personer som bara talar ett språk som håller på att försvinna. Därigenom skulle ett språks försvinnande också kunna bidra till en arts försvinnande.

Not 4: När jag gör om sökningen i IUCN:s databas i december 2019 får jag 877 utrotade arter sedan 1500. Och de senaste tio åren 435 träffar. Om jag lägger till sökkriteriet ”Climate change & severe weather” får jag denna gång 28 träffar. Samtliga parametrar som verkar ha med mänsklig aktivitet att göra ger resultatet 275 arter (244 djurarter och 31 växter) de senaste tio åren (men som framgått ovan är publiceringsdatum och faktiskt datum för artens utdöende två olika saker). Kategorierna som kan räknas som mänsklig påverkan är:

1. Residential & commercial development; 2. Agriculture & aquaculture; 3. Energy production & mining; 4. Transportation & service corridors; 5. Biological resource use; 6. Human intrusions & disturbance; 7. Natural system modifications; 9. Pollution.

Om climate change & severe weather ska räknas hit som mänsklig påverkan är förstås i högsta grad en fråga för debatt. Siffran totalt är 268 utan climate change & severe weather och 275 om man räknar med denna kategori. Siffran borde ju vara 296 (268 + 28), men kanske överlappar några kategorier varandra så att de inte gärna kan räknas flera gånger.

På webbsidan Summary Statistics länkar IUCN till tre PDF:er med siffror gällande djur, växter och övrigt (bl.a. svampar). Man skriver att genom att addera två kolumner, EX (Extinct) samt EW (extinct in the wild), kan man få fram totala antalet utrotade arter sedan år 1500:

”Combining the total numbers of EX and EW species gives the total number of actual extinctions recorded (since 1500 AD); when CR(PE) and CR(PEW) species are also included, the resulting figure is an estimate of number of recent extinctions when uncertainty is taken into account.”

CR(PE) betyder Critically Endangered Possibly Extinct och CR(PEW) betyder Critically Endangered Possibly Extinct in the Wild.

I de tre PDF:erna finns siffrorna 792 (EX+EW), och 0 för CR(PE) och CR(PEW) för djur; 158 (EX+EW), och 0 för CR(PE) och CR(PEW) för växter. För svampar m.m. är siffrorna 0 (EX+EW) och 0 för för CR(PE) och CR(PEW).

Här blir således totalsiffrorna (EX+EW) för utrotade djur- och växtarter sedan år 1500 792+158 = 950. Räknar man bara EX blir siffran 754 (djurarter) + 123 (växtarter) = 877.