• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Till Granskningsnämnden om Attenboroughs klimatfilm

(I går anmälde jag David Attenboroughs TV-program ”Klimatkrisen”, som sändes i torsdags i SvT, för Granskningsnämnden, eftersom det är osakligt och inte allsidigt redovisar det vetenskapliga läget i klimatfrågan. Anmälans diarienummer är 20/03971.)

Härmed anmäler jag programmet ”Planet under press: David Attenborough: Klimatkrisen”, som sändes 3 september i SvT 2 kl 18.30 samt 00.45 (4/9), även på SvT Play till den 18 oktober. Programmet har även sänts 2019.

På er hemsida står att ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar.” Det anser jag har skett här. Det står även att ”En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.” Jag yrkar på att programmet fälls för osaklighet/partiskhet och att ett balanserande program bör sändas.

Granskningsnämnden brukar inte bry sig om vad tillfälligt medverkande säger i ett program, eftersom kraven på opartiskhet och saklighet anses kunna ställas lägre där än för företrädare för programföretaget. Här är det dock inte primärt frågan om enskilda röster utan om programmets huvudtes, framförd av programledaren Attenborough, som utmålar bilden av det vetenskapliga forskningsläget i klimatfrågan som ”unequivocal” (otvetydigt, entydigt). Detta torde bryta mot avtalet med staten och kravet på opartiskhet.

Min yrkan här är givetvis inte att programmet inte borde sändas; bara att andra röster måste redovisas i en fråga som är omstridd. Att ge sken av att frågan inte är omtvistad (unequivocal) är inte att leva upp till hur SvT presenterar detta program på webbsidan: ”Av världsledande experter får vi all fakta om klimatkrisen och den globala uppvärmningens effekter.” Men i programmet är det enbart en sida från den vetenskapliga forskningen som redovisas som trovärdig. Allt annat presenteras som dumheter, utan att sådana forskningsresultat ens tas upp. Det är illa, eftersom forskningsläget är långt ifrån entydigt.

Inom FN:s klimatpanel IPCC finns t.ex. flera forskare som inte håller med om det som sägs i detta program, t.ex. om ökande antal stormar, översvämningar etc., liksom om det hot klimatförändringar utgör – är de ett stort hot eller ett litet? Är de ett hot över huvud taget? Här är exempel på några forskare som medverkat eller fortfarande medverkar i FN:s klimatpanel, men som inte håller med om detta katastrofscenario, som man kunde ha intervjuat om man velat förmedla ”all fakta om klimatkrisen”:

Christopher W. Landsea, Lee C. Gerhard, Aynsley Kellow, Yury Izrael, Robert E. Davis, Peter Dietze, Eigil Friis-Christensen, Roy Spencer, John Christy, Miklos Zagoni, Rosa Compagnucci, Richard Courtney, Mike Hulme, John T. Everett, Tom V. Segalstad,, Madhav Khandekar, Vincent Gray, David Wojick, Hans H.J. Labohm, Philip Lloyd, Hajo Smit, Richard Tol, Richard Lindzen, Anthony Lupo, Tad Murty, Indur M. Goklany.

Se t.ex. vad ovannämnde professor Mike Hulme skriver på sin webbsida: [länk] Eller vad orkanforskaren Christopher W. Landsea skrev, när han tyckte att IPCC gått för långt i katastroftänkande och avbröt samarbetet med nätverket: [länk]

Granskningsnämnden brukar hävda att man inte kan ingripa mot eller kritisera program som ”utgår från etablerad vetenskap och beprövad erfarenhet”. Men det gör inte programmet. Attenborough ansluter sig inte ens till vad FN:s klimatpanel IPCC säger, och denna brukar ju ofta anses stå för etablerad vetenskap. Men klimatpanelen IPCC:s röster är mycket mindre dramatiska och tar upp många fler aspekter av frågorna, t.ex. detta med mängden skrogsbränder, översvämningar, stormar m.m. Klimatpanelen skriver t.ex. i Fifth assessment report att: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …” (Fifth assessment report, 2013/14, kapitel 2, sid. 216). Liknande skrivningar finns om översvämningar m.m. I nämnda rapport på sid. 928 skriver man:

”In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate. […]Therefore, it is incorrect to ascribe every new weather record to climate change.”

Detta bryr sig uppenbarligen inte Attenborough om. Gör SvT det? Programmet innehåller en mängd felaktigheter och missvisande uppgifter, så jag kan naturligtvis inte dra upp samtliga. Låt mig bara nämna några enskildheter:

• Vid tiden 0:35 säger Naomi Oreskes: ”For a long time climate change was considered something that scientists predicted that would happen in the future.” Vem som skulle anse det framgår inte; knappast vetenskapsmän. Klimatförändringar har ju skett under hela jordens historia. Hur skulle annars små och stora istider ha uppstått eller värmeperioder som den romerska värmeperioden ca 250 f.v.t. till 400 eller den medeltida värmeperioden (ca år 1000–1300)?

• Astrofysikern Jim Hansen säger vid tiden 18:40 i filmen att havsnivån tidigare ”has been stable for several thousand years”. Det är ju precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från senaste istiden drog sig tillbaka.

NASA m.fl. har konstaterat en havsnivåhöjning med ungefär 3 millimeter per år, sedan åtminstone 90-talet. Det är knappast den extrema havsnivåhöjning man målar upp på bortåt en meter till år 2100, som sägs i filmens 37:e minut.

• I filmens 9:e minut visar Attenborough döda fladdermöss (flyghundar, s.k. flying foxes) i Australien, som trots att de evolutionärt är anpassade till höga temperaturer har dukat under i tusental. Att flyghundar dör på detta sätt är känt sedan länge och har troligen inte med klimatförändringar att göra, däremot har det med Australiens sedan länge extrema klimat att göra. Fenomenet med flyghundarna beskrevs redan på 1700-talet av den brittiske marinofficeren Watkin Tench i en reseskildring:

”An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere.” (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, kap. XVII, 1793.)

• Från 12:e minuten visas bilder från skogsbränder. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Skildringen av bränderna är kanske riktig, men har de verkligen med klimatförändringar att göra? Enligt statistiken har bränderna snarast minskat (se t.ex. denna statistik hos NIFC, The National Interagency Fire Center: [länk]), åtminstone i antal.

Doerr & Santing skriver också i en artikel publicerad av Royal Society:
”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.” Se [länk].

Se även denna artikel i Dagens Nyheter 24 juli 2018: ”Historiskt sett har vi jättelite bränder nu jämfört med hur det var innan det industriella skogsbruket, det var mångdubbelt mer förr, säger Johan Sjöström, forskare på institutet RISE.” Se [länk].

• Vid tiden 17:25 säger klimatforskare Andrew Shepherd: ”In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.”

Här borde programmakarna, om de ville spegla fakta, nämna att ismassorna både i Arktis och Antarktis har ökat och minskat hela tiden under århundradena. Hur de rörelser mot allt mindre sommaris som pågår nu ska tolkas är omstritt. Arktis genomgick också en ovanlig uppvärmning 1920–40, som forskarna inte kunnat förklara tillfredsställande. Lennart Bengtsson och medarbetare skrev 2003 inom ramen för arbetet på Max-Planck-institutet i Hamburg om detta:

”The Arctic 1920–1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade.” (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

Att detta skedde under en period när ökningen av atmosfärens koldioxidhalt bara var ungefär 20 procent av dagens, får forskarna att tro att orsaken snarare varit ökad solaktivitet än mänsklig påverkan. Lassen & Thejll (2005) redovisar forskning (rörande Island och Nordatlanten) om ett isminimum på 1500-talet och rejäla maxima någon gång varje sekel under perioden 1600–1900. Se PDF här: [länk].

Moffa-Sánchez och Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volym 8, 2017) undersökte arktisk is under 3 000 år med hjälp av pollen i havssediment. Enligt dem torde isen ha täckt mindre områden för 500 år sedan än idag. Men det finns andra studier som kommer till andra resultat, så saken är omdiskuterad, vilket TV-filmen borde ha nämnt om den ska ge ”all fakta om klimatkrisen”.

• Man besöker sedan Louisiana och konstaterar att mark stor som en fotbollsplan översvämmas var 45:e minut pga. havsnivåhöjningar. Man nämner dock inte att landet sjunker och har gjort detta i åtminstone hundra år. En global havsnivåhöjning på ca 3 mm per år samt en lokal landsänkning på 6 mm ger totalt en relativ havsnivåhöjning av 9 mm per år. Det har knappast med klimatförändringar att göra, däremot har det i viss utsträckning att göra med mänsklig påverkan. Ogenomtänkt vattenbyggnad, samt dragning av pipelines för olja och gas i markerna runt Mississippifloden har påverkat erosionen. Här kan man se den relativa landsänkningen med 9 mm per år sedan 1930 (extrapolerat från tiden 1947–2019): [länk].

• I filmens 22:a minut säger Attenborough att en tredjedel av världens korallrev har blekts och dött under de senaste tre åren p.g.a. värmepåfrestningar. Det tycks inte stämma alls med många forskares data, t.ex. Yan et al. (2019), som beskriver reven i Sydkinesiska havet:

”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post‐1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” Se [länk].

Andra forskare, som inte är så oroade över korallreven, är t.ex. Mike Fox och Jen Smith et al., som kommit fram till att reven vid Palmyraatollen t.ex. återhämtar sig väl efter värmeperioder: ”Despite extreme heating, corals were able to recover without experiencing widespread mortality. These findings certainly provide an important counterpoint to the general decline in reef health being reported globally.” Se artikel om studien: [länk].

En mexikansk studie från 2017 visade att en art av koraller i östra Stilla havet tillväxte väl efter lokala värmeböljor: ”… Pocillopora corals from the northeast tropical Pacific are increasing their capacity to tolerance frequent thermal anomalies, which is quick recovery followed by growth activity.” Studien täckte tre år, författarna reserverar sig dock för hur effekterna kan se ut på längre sikt. Se [länk].

Fysikern och marinforskaren Peter Ridd, tidigare vid James Cook University i Australien, hävdar i flera artiklar att korallerna i Stora barriärrevet inte har minskat sin kalcifieringshastighet under de senaste 20 åren, t.ex. i denna artikel: [länk].

Ridd skriver också i boken Climate Change: The Facts (2017), sid. 12, att korallerna tycker om värme: ”Corals are essentially a tropical species and the best corals live in the hottest places. Which is why there are some corals in Queensland that are regularly temperature stressed. In Moreton Bay near Brisbane, for example, they are stressed because the temperature gets too low in winter.”

Återigen efterlyser man att filmen i alla fall borde nämna att frågan är omtvistad. Och när filmen inte gör det, så borde SvT göra det.

• Har den globala uppvärmningen avstannat? I filmen 27:e minut visar man upp några s.k. klimatförnekare, t.ex. Paul Broun, som säger att ingen temperaturökning skett på åtta år. Det är tydligen så dumt att det inte ens förtjänar en kommentar. Broun var kanske aningen tidigt ute 2001, men det är inte dummare än att FN:s klimatpanel IPCC i t.ex. sin Fifth assessment report skriver om saken på åtminstone fyra ställen. På sid. 61 har man en faktaruta om 15 års brist på temperaturökning: ”Climate Models and the Hiatus in Global Mean Surface Warming of the Past 15 Years”.

På sid. 15 skriver man: ”The observed reduction in surface warming trend over the period 1998 to 2012 as compared to the period 1951 to 2012, is due in roughly equal measure to a reduced trend in radiative forcing and a cooling contribution from natural internal variability …”

Om orsakerna till detta säger man bl.a.: ”There may also be a contribution from forcing inadequacies and, in some models, an overestimate of the response to increasing greenhouse gas and other anthropogenic forcing …” FN:s klimatpanel IPCC menar alltså att man kan ha överdrivit klimatets känslighet för växthusgaser.

• Lord Lawson visar man också upp som ”förnekare”, när han säger att det även finns ”huge benefits from a warming planet”. Även detta tycks vara så dumt att det inte kräver någon kommentar. Men Mike Hulme, som ingår i IPCC:s nätverk, har sagt i ett mail som läckte ut i den s.k. Climategateskandalen: ”… the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere …” (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari, 2002.) Se Hulmes mail här: [länk].

Se även denna webbsida hos NASA, där det framgår att mellan 25 och 50 procent av jordens grönområden blivit ännu grönare: ”From a quarter to half of Earth’s vegetated lands has shown significant greening over the last 35 years largely due to rising levels of atmospheric carbon dioxide.” Se [länk].

• När Attenborough därefter ska beskriva problemet med permafrosten, blir det missvisande. Han nämner att metangas (en växthusgas 20–30 gånger mer potent än koldioxid) finns under jorden i permafrosten. Man får sedan se ekologen Katey Walter Anthony från University of Alaska gå ut på isen på en vanlig sjö i närheten av Fairbanks i Alaska. Men det är skillnad på metan i vanliga sjöar som avsöndras hela tiden och metan som kan bildas och avges från permafrost om den smälter. En bedömare menar att 1 gigaton metan skulle kunna avsöndras från permafrosten till år 2100. Men sjöar, kärr och andra våtmarker är en större källa till metan, 0,167 gigaton per år, vilket till år 2100 skulle bli ca 13,5 gigaton. Se [länk] och [länk].

• Sol- och vindkraft nämns som alternativ till de fossila bränslena. Ett program som vill förmedla ”all fakta om klimatkrisen” borde nog också nämna en del av problemen med dessa energikällor: De har en ojämn energiproduktion och kan knappast vara ett alternativ för utvecklingsländer som vill bygga upp tung industri t.ex. Ett problem med solfångarna, om man nu är rädd för koldioxid, är att de för närvarande tillverkas i länder där el framställs med hjälp av fossila bränslen (Kina t.ex.). Solfångarna kräver ofta enorma arealer, vilket inkräktar på habitat och djurliv, t.ex. skadas fåglar, som här vid tre solenergianläggningar i Kalifornien: [länk till PDF]. Solpanelerna kräver också stora mängder vatten bl.a för rengöring, och när de tjänat ut orsakar de miljöfarligt avfall.

Vindkraftverkens propellrar dödar mängder av fåglar, insekter och fladdermöss, som ju ska bevaras för mångfaldens skull. Även vindkraftverken innehåller miljöfarliga ämnen, som måste tas om hand på något sätt vid demontering. Se följande om sjöfåglar och vindkraftverk: [länk].

Om flygande insekter och vindkraftverk: [länk till PDF].

Om migrerande fladdermöss och vindkraftverk: [länk].

Slutligen: SvT borde göra program för att belysa sakfrågan från flera håll än bara från personer med ett ensidigt katastrofperpektiv. På nämndens webbsida står som sagt: ”En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.” Ett sådant borde snarast sändas.

SvT borde också, om programmet fälls i nämnden, i t.ex. nyhetsprogram nämna att det fällts och beröra några av punkterna ovan, där felaktigheter och missvisande uppgifter beskrivits.

Karl-Erik Tallmo

Marx, Engels och den våldsamma revolutionen

Man ser ibland i diskussioner på sociala medier och annorstädes tankar om att marxismen ursprungligen inte hade våld på programmet, att Marx och Engels stod för någon sorts fredligare socialism än t.ex. Lenin.

Jag skrev om detta 1997 i min uppgörelse med mitt eget vänsterextremistiska engagemang runt 1970, men det kan finnas skäl att upprepa just detta och belysa saken med ett par citat ur Kommunistiska manifestet från 1848 (som skrevs av Marx och Engels tillsammans).

kommunistiska_manifestet_small

Kommunistiska manifestet i Arbetarkulturs jubileumsutgåva, tryckt 1948.

Detta manifest tyckte jag då, i början av 1970-talet, var en fantastisk skrift, eftersom den på några få sidor innehöll så mycket som det annars krävdes tjocka böcker att säga. Här analyserades det kapitalistiska samhället, här skisserades historien, här beskrevs hur socialismen skulle uppnås. Här fanns t.o.m. formuleringar mot marxistiska avvikelser, olika typer av opportunism t.ex. Sådant som Lenin behövde skriva flera böcker om, klarade Marx och Engels av på några rader. Tyckte jag då.

Nu till citaten. Om detta inte är att legitimera våld och diktatur som medel i samhällsförändringen, så vet jag inte vad som är det.

Om nödvändigheten av våld kan man bl.a. läsa i manifestets avslutning:

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.

På tyska:

Die Kommunisten verschmähen es, ihre Ansichten und Absichten zu verheimlichen. Sie erklären es offen, dass ihre Zwecke nur erreicht werden können durch den gewaltsamen Umsturz aller bisherigen Gesellschaftsordnung. Mögen die herrschenden Klassen vor einer kommunistischen Revolution zittern.

Om nödvändigheten av en våldsutövande diktatur som förändrar samhället sedan revolutionen väl ägt rum (slutet av kapitel II):

Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass’ undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass. (Min fetstil / KET.)

På tyska:

Die politische Gewalt im eigentlichen Sinne ist die organisierte Gewalt einer Klasse zur Unterdrückung einer andern. Wenn das Proletariat im Kampfe gegen die Bourgeoisie sich notwendig zur Klasse vereint, durch eine Revolution sich zur herrschenden Klasse macht und als herrschende Klasse gewaltsam die alten Produktionsverhältnisse aufhebt, so hebt es mit diesen Produktionsverhältnissen die Existenzbedingungen des Klassengegensatzes, die Klassen überhaupt, und damit seine eigene Herrschaft als Klasse auf. (Min fetstil / KET.)

Slutklämmen (”så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget …”) är exempel på den kommunistiska illusionen att efter en tids diktatur, när de forna härskarna (bourgeoisin) hållits nedtryckta, så kommer så småningom klasserna att vittra bort, och vi inträder då i ett klasslöst paradis. Detta har som bekant aldrig inträffat.

Kungsgatan, Stockholm, 7 maj 1945

75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa (i Asien pågick det till 15 augusti). Alla har på bild sett glädjescenerna från Kungsgatan i Stockholm. Officiellt skrev tyskarna under kapitulationen den 8 maj, men redan den 7 maj bröt jublet ut. (Ett provisorisk dokument hade också undertecknats redan den 7 maj.)

P1030106 gäll_small

Stockholms-Tidningen berättade den 9 maj att polisen gjorde chock mot en stenkastande folkmassa på Kungsgatan vid tyska turistbyrån.


När jag hittade min fars dagböcker från 1945 fann jag följande skildring, som man ju känner igen från tidningar och journalfilmer. Fast det finns en liten detalj, som åtminstone jag inte har hört förut. En detalj som har att göra med luktsinnet. Så här skrev pappa, som då arbetade vid Kungsgatan på en konstruktionsfirma som hette T. An. Tesch AB:

Tidigt på eftermiddagen den 7 maj började glädjedemonstrationerna. Papperskorgarna i de många kontoren tömdes genom fönstren. Man rev sönder så mycket papper man kunde komma över och kastade ut genom fönstren. Räknemaskinernas pappersrullar ringlades ut genom fönstren som serpentiner. Toalettpapper och toalettpappersrullar gick samma väg för omväxlings skull. På gatorna och speciellt då på Kungsgatan gick folk långt ute i körbanorna och hindrade trafiken. Bilar av alla slag for gata upp och gata ned packade med hurrande och sjungande ungdomar av vitt skiljda nationaliteter. Man såg norrmän i majoritet och danskar, vidare allierade soldater, finska soldater m.fl. Bilarna voro ibland så överlastade att bakre stänkskärmarna lågo tryckta mot hjulet varvid det blev så stor friktion att det rykte och osade om ringarna. Polisen hade all möda att hålla trafiken igång. Detta var den 7 maj. Dagen V. I London och New York firades Freden på ungefär samma sätt.

SE_nr_20_1945

Ett uppslag ur bildtidningen Se nr 20/1945, som utkom 17 maj.


Bildtidningen Se kom med sitt stora fredsnummer den 17 maj och där kunde man läsa om en annan detalj från måndagen den 7: mitt i jubelscenerna började flyglarmet tjuta; klockan var då tre den första måndagen i månaden, då man traditionsenligt testar att larmen fungerar.

Trump, malariamedicin och covid-19

Det har nyligen sagts att president Donald Trump har fått för sig att man kan använda en malariamedicin mot det nya coronaviruset och att detta har lett till att en person dött. Idén att använda malariamedicinen i detta sammanhang är dock inget Trump har hittat på.

President Trump nämnde malariamedicinen vid en presskonferens den 19 mars. Medicinen ifråga är chloroquine, i Sverige kallad klorokin eller klorokinfosfat (hydroxiklorokin är en variant som har något färre allvarliga biverkningar). Medlet har använts i bortåt 70 år, främst som behandling mot malaria men även för rematoid artrit. Det anses väl beprövat i dessa sammanhang, även om man inte är helt klar över mekanismerna bakom dess effekter. RA-terapi nämns t.ex. i Jan Rollofs lärobok ”Immunförsvaret: funktion och terapimöjligheter” från 1995 och han menar att medlet nog verkar på flera olika sätt:

Modern forskning har dock visat att klorokin och liknande medel påverkar flera olika cellulära processer, vilket troligen är avgörande för deras kliniska effekt.

Att klorokin skulle kunna användas mot ett coronavirus som SARS var man inne på redan vid det tidiga 2000-talet, se t.ex. artiklarna ”Effects of chloroquine on viral infections: an old drug against today’s diseases” (2003) och ”Chloroquine is a potent inhibitor of SARS coronavirus infection and spread” (2005). (Artikeln från 2005 tar också upp att ammoniumklorid, dvs. salmiak, kan hämma ett proteasenzym som SARS-viruset behöver för att föröka sig när det väl kommit in i en mänsklig cell. Se även denna artikel från 2020.)

Svenska läkare har också nyligen framhållit klorokin som tänkbart läkemedel mot covid-19. Se t.ex Thomas Hedner och Olle Isaksson i Göteborgs-Posten den 6 mars 2020 (ca två veckor före Trump således):

Av stort intresse är att Klorokin, ett äldre läkemedel mot malaria, visat sig begränsa utvecklingen av andningssvårigheter hos smittade patienter. Det kan bli en möjlig väg för att hindra överbelastning av vårdresurser. Klorokin förefaller intressant nog även ha vissa antivirala effekter.
Kinesiska forskare har gjort en genomgång av möjliga läkemedel för prevention av de allvarliga medicinska komplikationer som kan uppstå till följd av COVID-19 och Klorokin är ett av dem. Klorokin är ett av de läkemedel, som WHO anger på sin lista för ”essential drugs”.

I Sydkorea rekommenderade man redan runt den 13 februari klorokin eller hydroxiklorokin till vissa covid-19-patienter (fem veckor före Trumps uttalande), enligt Korea Biomedical Review.

Även Glans et al i Läkartidningen 13-14/2020, nämner klorokin och hänvisar till lovande resultat efter försök med 100 patienter jämfört med en kontrollgrupp, som redovisas helt kort, och tyvärr mycket ofullständigt, i den kinesiska rapporten Gao et al,. ”Breakthrough: Chloroquine phosphate has shown apparent efficacy in treatment of COVID-19 associated pneumonia in clinical studies”, BioScience Trends. 2020; 14(1).

Glans et al. skriver – något överraskande – att medlet redan används i svensk vård av covid-19-patienter: ”I dag används klorokinfosfat hos flertalet svenska patienter som uppvisar måttlig eller svårare sjukdomsbild.” Detta föranledde Läkemedelsverket att uppmana sjukvården ”att bara använda klorokin och hydroxiklorin som behandling vid covid-19 inom ramen för kliniska studier.” Se ”Läkemedelsverket vill se begränsad användning av malarialäkemedel”, Läkartidningen 3 april 2020.

Jag hittar sedan bekräftelse på att klorokin använts på flera svenska sjukhus i mars. SvT skrev så här den 21 mars:

Nu har klorokinfosfat satts in för att bekämpa coronaviruset hos patienter på både Södersjukhuset i Stockholm och Karolinska sjukhuset i Huddinge, där många svårt coronasjuka vårdas. I Huddinge har läkemedlet använts under en tid, medan Södersjukhuset började sina försök under fredagen. Läkemedlet används redan på flera håll i Europa.

Carl-Johan Spak på läkemedelsföretaget Recipharm varnar dock:

– Det är viktigt att understryka att det här kan vara en fantastisk möjlighet, men det måste hanteras på rätt sätt. Det är ingen egenvård det handlar om utan läkare ska ge det till rätt patienter.

Det förefaller stämma. Det finns en del rapporter om att patienter som fått medlet sent blivit sämre. Ska man använda det, så bör det troligen ske på ett tidigt stadium.

I en anslutande artikel skriver SvT också: ”Det aktiva ämnet klorokin i malariamedicin verkar ha en särskilt god effekt i behandling av covid-19-patienter.”

I USA gav FDA (det amerikanska läkemedelsverket) dock specialtillstånd så att medlet kan användas även utanför kliniska studier för vuxna patienter som väger 50 kg eller mer. Något liknande borde kunna gälla i Sverige enligt Helsingforsdeklarationen, som möjliggör för läkare att ”med informerat samtycke från patienten” använda relativt oprövade terapier för att kunna mildra lidande eller rädda liv.

Klorokin har en hel del biverkningar och kan påverka hjärtfunktioner, näthinnan m.m. Den person som dog i USA hade inte tagit humanläkemedlet klorokin och framför allt inte under läkarinseende. Han hade köpt ett medel för rengöring av akvarier som innehöll klorokin.

Att medlet inte kan användas utan stor försiktighet förstår man, eftersom det i en viss typ av inte helt rumsrena handböcker framhålls som ett bra alternativ för personer som vill begå självmord. En bok om just detta finns att köpa på Amazon bl.a. och den föreslår klorokin (liksom för övrigt även paracetamol, som ju annars brukar anses som tämligen harmlöst – vilket det absolut inte är i större doser). Se vidare Personne et al., ”Allvarliga skador
vid överdos av klorokin: Skriv ut minsta möjliga förpackning och informera om riskerna
”, Läkartidningen nr 46/1999.

Mekanismerna bakom klorokin, när det gäller covid-19-terapi, tros vara att medlet fungerar som en s.k. zinkjonofor, dvs. en substans som underlättar införsel av mineralet zink genom cellmembran in i celler. Zink har visat sig verksamt mot de inflammationer i lungorna som uppstår i samband med covid-19. Detta innebär att klorokinbehandling bör ske tillsammans med tillförsel av zink. Xue et al. (Chloroquine Is a Zinc Ionophore, PLOS One 9(10), 2014 ) visade hur klorokin avsevärt ökade upptaget av zink i cancerceller. I SvT-artikeln från 26 mars nämner även läkaren Johan Brun vid Läkemedelsindustriföreningen klorokins betydelse för zinktillförseln i cellen.

Mycket tyder också på att klorokin i sig självt har mera direkt antivirala effekter, vilket Glans et al. nämner i sin artikel. Bl.a. tycks det hänga samman med att klorokin höjer pH-värdet i cellkärnan och andra s.k. organeller inne i cellen (de blir alltså mera basiska) och detta påverkar i sin tur tidiga stadier i virusets förökning. Se t.ex. Devaux et al., ”New insights on the antiviral effects of chloroquine against coronavirus: what to expect for COVID-19?” International Journal of Antimicrobial Agents, 31 mars 2020, samt tidigare nämnda Savarino et al., ”Effects of chloroquine on viral infections: an old drug against today’s diseases”, The Lancet Infectious Diseases Vol 3 November 2003.

Zinks inverkan på coronavisuset SARS och ett annat RNA-virus och dess beroende av en jonofor framgår i denna artikel av Velthuis et al., ”Zn2+ Inhibits Coronavirus and Arterivirus RNA Polymerase Activity In Vitro and Zinc Ionophores Block the Replication of These Viruses in Cell Culture”, PLoS Pathogens 6(11), 2010.

När detta skrivs sätts just fem studier igång i USA om klorokin och covid-19, 42 i hela världen (enligt databasen på clinicaltrials.gov). Någon studie om detta i Sverige tycks inte vara på gång, i varje fall ingen som registrerats i den amerikanska databasen.

Det finns en annan zinkjonofor, som kanske också är tänkbar i detta sammanhang. En s.k. bioflavonoid som heter quercetin (finns bl.a. naturligt i rödlök och tomater). Den används ofta mot allergiska besvär men öppnar också upp vägarna för zink in i cellerna. Även epigallokatechingallat (som bl.a. finns i grönt te) tycks ha denna funktion, se: Dabbagh-Bazarbachi et al., ”Zinc Ionophore Activity of Quercetin and Epigallocatechin-Gallate” Journal of Agricultural Food Chemistry August 13, 2014. I denna artikel nämns också antisvampmedlet kliokinol som varande zinkjonofor. Och även detta medel har några enstaka förespråkare när det gäller covid-19.

Den stora frågan just nu är om man ska vänta på ett vaccin eller satsa på olika typer av antivirala terapier. Ett vaccin kan dröja, det finns ju ännu inget vaccin för något av de coronavirus man känner till. Några finns för veterinärt bruk men inget för infektioner hos människan. Får man fram ett vaccin, så bör det testas noga, vilket ju inte alltid har varit fallet. Minns pandemrix och de biverkningar som uppstod i form av narkolepsi. Sedan blir förstås också frågan hur effektivt ett vaccin kan tänkas bli. Vacciner mot vanliga influensavirus är kända för att inte ha särskilt god skyddseffekt (runt 50 procent oftast).

Man håller just nu på att utvärdera rätt många kända mediciner för eventuell behandling av covid-19, t.ex. favipiravir (används i Japan mot influensa), ciklesonid (ett astmapreparat för inhalation), HIV-medicinen kaletra samt remdesivir (antiviral ebolamedicin).

Klimatalarmismens tre pelare

De som menar att jorden och jordens befolkning samt djurliv står inför sin undergång inom några år eller decennier, p.g.a. av att människan har ”förstört klimatet”, bygger i huvudsak sitt resonemang på tre förmodanden:

1. Vi närmar oss en global klimatkatastrof genom att vår planet blir allt varmare, och vi ser redan hur klimatnödlägen har inträffat.

2. Uppvärmningen beror på koldioxid i atmosfären, vilket är den främsta regleringsfaktorn för en dramatisk global temperaturhöjning (och även -sänkning när halten går ned).

3. Koldioxidhalten i atmosfären ökar främst p.g.a. av mänsklig aktivitet (genom användning av fossila bränslen).

Detta är alarmisternas tre kardinalpunkter. Det torde räcka med att en av punkterna är felaktig, så faller hela projektet att vi måste ställa om världssamfundet till ”förindustriella nivåer” vad gäller växthusgaser.

I stället är det nog så här:

1. Viss uppvärmning sker, en återställning efter den lilla istiden (ca 1400–1850), men någon katastrof väntar knappast. Kanske kan vissa problem uppstå på några platser på jorden, om 50 eller 100 år, sådant som vi alltid fått hantera, med t.ex. vallar i Nederländerna eller Louisiana. Åtminstone hittills har inga observationer av pågående klimatnödlägen gjorts. Extremväder förekommer dock, men det har det alltid gjort.

2. Uppvärmningen beror som sagt på en återhämtning efter den lilla istiden, där solaktivitet, moln, vattenånga etc. troligen spelar en mycket större roll än koldioxid. Temperaturen har ökat när koldioxidhalten inte gjort det nämnvärt (sena 1800-talet, 1930-40-talen) och koldioxidhalten har ökat när temperaturen inte ändrats särskilt mycket (ca 1945-78 och 1998-nu).

3. Koldioxidhalten kan öka p.g.a. av en viss uppvärmning av haven, förmultning, skogsbränder, vulkanutbrott m.m. Det mänskliga bidraget är troligen rätt litet – de vetenskapliga artiklar jag hittat räknar med allt från 3 procent till 18 procent. Ökad koldioxidhalt har även positiva effekter, koldioxid stimulerar växtligheten, inte minst i torra svårodlade områden. Blir halten för låg riskerar växter att dö (om CO2-halten understiger 150 ppm).

Tilläggas kan att om Sverige helt skulle kunna nollställa sina koldioxidutsläpp, så skulle världens utsläpp minska en aning i 23 dagar – och sedan vara lika stora igen. Se denna artikel med två viktiga argument mot klimatalarmismen: Klimatfrågan sammanfattad i två punkter.

De här spörsmålen behandlas mer utförligt, med källor, i t.ex. följande artiklar:

FN:s klimatpanel IPCC säger inte alltid vad man tror

Klimatet och den omstridda hockeyklubban

Australiska skogsbränderna är fasansfulla men inte unika

Man bör nog inte skylla bränderna i Australien på klimatförändringar. Åtminstone går det inte att säga det nu, medan de pågår. Kanske om 30 år, när de kan sättas in i ett sammanhang. Annars har det varit minst lika varmt som nu i Australien, t.ex. 1939, 1909 och 1896. Och avsevärt större arealer har brunnit än nu.

Australian Bureau of Meteorology hävdade i australisk TV nyligen att den 17 december var den hetaste dagen som uppmätts, 40,9 grader Celsius. Det var tydligen ett medelvärde av heta och något svalare platser på Australiska kontinenten. Annars kan man se högre lokala temperaturer i deras egen statistik: den 2 januari 1960 var det 50,7 grader Celsius i Oodnadatta i South Australia. 1909 hade Bourke i sydöstra Australien (New South Wales) 125 grader Fahrenheit (51,6 Celsius), enligt ett klipp ur Goulburn Evening Penny Post, 5 januari 1909 (eller skärmdump).

1896 var också extremt varmt, men mätmetoderna var förmodligen mer osäkra. The New York Times meddelade dock 18 augusti 1896 att Adelaide i januari samma år haft 127 grader Fahrenheit (52,7 Celsius).


NYT1896mindre

New York Times skrev om hettan i Australien den 18 augusti 1896.

Och även för den nu aktuella dagen 17 december 2019 visade Bureau of Meteorology (se videon från 18 december) upp lokala temperaturer på Lajamanu 46 grader, Trepell 45,1 grader, Rabbit Flat 45,8 grader, Jervois 45,6 grader, Longreach 45,3 grader, Birdsville 46,1 grader och Ceduna 46,5 grader (Celsius).


BOM 17 dec temperaturer dump2

Från Australian Bureau of Meteorologys video 18 december 2019.

50,7 på Oodnadatta Airport 1960 och 51.6 i Bourke 1909 är ju fortfarande högre lokala mätningar. Samtidigt kan man ju fundera över om Oodnadatta Airport kan vara missvisande med tanke på heat island-effekten (att bebyggda områden oftast är varmare än omgivande landskap). Men detta kanske man har kompenserat för.

Frågan är förstås vad man kan utläsa av att temperaturmedelvärdet för hela australiska kontinenten nu nått rekordet 40,9 grader Celsius, jämfört med det gamla rekordet från 2013, då man uppmätte och räknande fram ett medelvärde på 40,3 grader. Rekordet utgörs alltså av 0,6 grader högre temperatur. Vad detta beror på är ju svårt att säga. Kanske har man räknat med några fler platser med 45-gradig värme än 2013. Kanske har man räknat samma antal platser som 2013 men att några nu varit ett par grader varmare än tidigare. Signifikansen är oklar.

När det gäller skogs- och markbränderna, så är jämförelser som den nedan från Statista vanligt förekommande just nu, men de är missvisande. I grafiken ursprungligen betitlad ”Acres burnt in recent major wildfire events”, senare kallad ”Acres burnt in selected recent major wildfire events”, går man bara tillbaka två år och jämför väldigt olika förhållanden i olika länder. Australien har alltid varit extremt och dessutom betydligt extremare än i år. 1974/75 brann otroliga 117 miljoner hektar.


statista_from_lasses_tread

Statista borde ha jämfört Australien med Australien, som är en extrem brandkontinent, och gått tillbaka flera år än två.

Man hör och läser ofta också att bränderna som pågår nu är de värsta någonsin. Och visst är de fruktansvärda, inte bara p.g.a. av själva elden utan även genom att mängder av människor långt från bränderna utsätts för farlig rök. Men det har varit värre vad gäller avbränd yta. Förstörda värden kan mycket väl vara större nu än förr, eftersom folk bor tätare och har dyrare ägodelar som förstörs.

Man tycker ändå att de som nu hävdar att detta är det värsta som hänt, borde kunna minnas säsongen 2002/03, då det brann 21 miljoner hektar (enligt Australian Bureau of Statistics).


australien DN dumpx1_ny

Dagens Nyheter skrev mycket om bränderna 2002/03 bl.a. ovanstående.
Se även artiklar här, här och här.

1974–75 brann som sagt ofattbara 117 miljoner hektar eller 15 procent av Australiens totala landarea (inklusive där man anlagt moteld). Anledningen till detta är förmodligen inte klimatförändringar, utan klimat. Australien har ett av jordens mest extrema klimat. Bureau of Statistics skriver om detta:

For example, in 1974-75, following lush vegetation growth due to heavy rainfall in the previous two years, over 117 million ha or 15% of the total land area of the continent was burnt in central Australia during the fire season […] These fires are part of the natural cycle and also a tradition in Aboriginal people of the region. Up to 50% of the northern Australian landscape is burnt each year, and most areas are burnt at least once in every three years (Anderson 1999).

Traditionellt har man i hundratals år varit van att hantera dessa situationer genom att bl.a. bränna bort torrt material i markerna i förebyggande syfte. Det sägs att man av miljöskäl inte fått göra det under senare år. Några olika uppfattningar om den saken finns här, här, här och här.

Australian Bureau of Meteorology publicerade för några år sedan webbsidor, där man kan läsa mer om historiska bränder i Australien, t.ex. Black Friday 1939, Hobart-bränderna 1967, de enorma bränderna 1974-75, Eastern Seabord 1994 m.m.

Ekivoka homonymer

När man studerar frågan om vetenskaplig konsensus (samstämmighet), råkar man ofta på det engelska ordet unequivocal (tonvikten ligger på i), vilket betyder att något är ‘otvetydigt’, dvs. ‘säkert’. Motsatsen är förstås equivocal, vilket betyder ‘tvetydig’, släkt med svenskans ekivok. Det hörs att det i grunden är samma ord, från senlatinets aequivocus.

Men aequi (aequus) betyder ju ‘lika’ och finns i ord som ekvidistant t.ex., som betyder att några åsyftade saker befinner sig på lika avstånd. Vocus kommer av vocare som betyder ‘kalla’, ‘ropa’ eller ‘[be]nämna’. Equivocal borde alltså egentligen kunna betyda ‘samstämmig’; detsamma som konsensus.

På engelska finns en föråldrad användning av equivocal som då betyder ‘homonym’, alltså likalydande ord med flera betydelser. John Wilkins skrev t.ex. 1668 i sin ”An Essay towards a Real Character, and a Philosophical Language”: ”Great variety of Equivocals. So the word Bill signifies both a Weapon, a Bird’s Beak, and a written Scroul.”

Även i svenskan kunde en ekivok innebära en homonym: ”ord l. uttr. som har dubbelmening l. kan tydas på olika sätt”, står det i SAOB, som dock inte har några belägg för detta bruk efter 1888. Elof Hellquist har i sin etymologi den tidigare betydelsen ‘likalydande’.

Hur kunde då lika bli tve-? Kanske har det homonyma och dubbeltydiga bruket under årens lopp alltmer utnyttjats för att komma med slippriga antydningar, så att ordet kommit att skifta betydelse. Svenskans tvetydig (och tvåtydig) har också ändrats en aning i betydelse, från att helt enkelt innebära ‘dubbeltydig’ till att betyda ‘tvivelaktig’, ‘oanständig’.

Det svenska ekivok kan för det mesta inte översättas till engelska med equivocal. Som värst kan det om en person innebära ”doubtful in character or reputation” (Oxford English Dictionary), men det har inte någon självklar betydelse av att något är oanständigt. För den innebörden föreslår min ordbok i stället indecent eller rent av det franska lånordet risqué.

Varför det svenska ordet skiftat mer i betydelse än det engelska kan man fundera över.

The climate issue summarized in two points


vinterbild

[Denna text på svenska.]

(This article was rejected by six journals, of which I previously have contributed in two. So now I publish it on my blog instead.)
The climate issue has, obviously, gained enormously in importance in the last 10-15 years. People panick because of the likelihood of an imminent disaster. Any questioning or criticism of the theories behind this notion av doom is labeled as denial, almost as heresy in the context of what is more and more starting to look lika a new religion or dogmatic ideology. Critical scrutiny is otherwise a cornerstone in science.

In recent years, we have experienced an increasing uniformity in research and social debate, which has rarely been seen before in democratic countries. How this situation has arisen is difficult to understand, if one does not give in to fairly dubious conspiracy theories.

The factual matter at hand could, however, with a seemingly drastic simplification, be summarized in two points (which, of course, could be much elaborated with extensive reasoning and nuances):


1. Any great danger due to human addition of CO2 in the atmosphere probably does not exist, as the evidence base for this is very weak and uncertain.


2. If the CO2 content in the atmosphere actually were to be a problem, it would still be impossible to alleviate this more than very marginally; those who think we could reach ”pre-industrial levels” of CO2 content in the atmosphere live in a dream world.

One could add another clause here, a question that has nothing to do with the definition of the alleged problem, but which still might be useful to consider:

If humans would succeed in reducing their contribution of CO2 to near zero, or at least to so-called pre-industrial levels, would the climate on earth then cease to change? Would the earth never again go through smaller or larger ice ages? Would no more warm periods occur, like the medieval warm period? Would influence from the sun in e.g. 11, 88, 210, 350 or 2,400 year cycles cease? Would the effects of the El Niño phenomenon or jet streams come to an end? Would we then have a completely static climate, constant through the centuries?


branson_twitter_small

Founder of Virgin company, Richard Branson, seems to dream of a world, where climate is constant and never changes. Tweet from Clean Choice Energy.


Those who answer yes to that question, have not realized that our climate always has changed, for millions of years, and that it certainly will change in the future as well. And furthermore, that carbon dioxide is not the only factor that can affect the climate. Water vapor, clouds, solar radiation etc. have a much greater impact than carbon dioxide.

Below, the two main points are explained somewhat further.

1. Any great danger due to human addition of CO2 in the atmosphere probably does not exist, as the evidence base for this is very weak and uncertain.

Most debaters (even so-called skeptics) are convinced that a certain warming of our earth is going on, probably as a recovery after the so-called little ice age, which occurred around 1400-1850. Most people also agree that CO2 is a greenhouse gas, but how much it affects the Earth’s temperature and the extent to which the CO2 content in the atmosphere is a consequence of human activity is, however, debated and not scientifically ascertained.

The predictions of the future climate made by the UN Climate Panel (IPCC) are the result of computer simulations that are extremely uncertain, not to say impossible. Indeed, in its third report from 2001, the IPCC wrote:

In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible. (Third assessment report, Working group I, 2001, p. 774, my boldface / KET.)

It should perhaps be said that in a few other places in the report it is claimed that some predictions can still be made, e.g. the El Niño phenomenon is mentioned, which can be predicted a year in advance. But one year is not much, when we discuss climate change for hundreds of years.

Despite this insight, the IPCC has been trying to predict the future of the climate with the help of numerous computer simulations since 1990 – almost for 30 years. The predictions (or projections as the IPCC prefers to call them) have not come true, but rather it has become obvious that they were exaggerated by over three times when it comes to temperature levels in the troposphere, according to John Christy, professor of atmospheric science, who previously participated in the IPCC network (see this PDF, p. 13).

In their latest reports, the Fifth Assessment report from 2013/14 and the special report Global Warming of 1.5 °C, from the fall 2018, the IPCC have revised their view on so-called tipping points and irreversible processes (link to Google translation). There is now hardly any risk of such an outcome, except perhaps with regard to the addition of carbon dioxide and methane from melting permafrost.

The press often writes about increased risk of forest fires, droughts, storms, etc. The IPCC, however, have found that there is no evidence for this: ”In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate.” (Assessment report 5, p. 928.)

In the same report, p. 216, the IPCC write: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …”. Doerr and Santin wrote in a 2016 article published by the British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) that ”there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago”.

Those who claim that we are facing a disaster would, of course, preferably argue that our current weather/climate is unique in history. But that is hardly the case. The world has been warmer than it is now, and this happened when the atmosphere content of CO2 was lower.

Increased CO2 content in the atmosphere is unlikely to affect the temperature as much as is often said in the press and among politicians. The degree of impact is called climate sensitivity, which means that doubling the CO2 content in the atmosphere can result in about one degree of warming. This occurred when we went from about 200 to about 400 ppm (parts per million) of CO2 in the atmosphere, which happened approx. in the last hundred years.

Maybe there will be a doubling again, over the next hundred years. Of course, it is not ceertain, since we may have completely different kinds of energy sources and methods for energy production at that time. But if there is a doubling, then the global average temperature will probably rise about one more degree.

So, is one (or one and a half) degree of increase in temperature something to be afraid of? Degree data usually do not refer to absolute temperatures (what you see on your thermometer) but to deviations from an average. (Often, the zero line in temperature charts is set according to the mean at different locations during the period 1961-90, when we’re dealing with recent times.)

The elevated temperature of a degree can hardly be much to worry about. After all, most countries experience temperature fluctuations of maybe 20-50 degrees between summer and winter. So, one or two degrees temperature difference should mean quite little in most locations. If the Swedish town of Gävle were to go from cultivation zone IV to Stockholm’s cultivation zone II in 50 years, would hardly constitute a major disaster.

Furthermore: If an increase of one or one and a half degrees in average temperature would cause dramatic changes, maybe even disasters in some locations – shouldn’t we already have experienced such drastic events over the last hundred years, since a similar temperature rise has already taken place? As mentioned above, even the IPCC does not ascribe individual extreme weather events to climate change.

Areas with extreme weather today (such as India), will probably be extreme also in a 100 years. Noone really knows if the weather then would become even more extreme; the greatest relative warming will probably occur on our latitudes and not in the tropics. This depends, among other things, on sea and air currents.

The fear that the masses of ice in Antarctica or Greenland would melt is in all likelihood exaggerated. These masses of ice are huge, with a thickness of several kilometers. The masses of ice have changed in the past, sometimes growing and sometimes shrinking. The IPCC stated in their report 2013/14 that the ice in Antarctica would hardly melt down due to global warming faster than in a thousand (or several thousand) years. A few researchers believe that a sufficient meltdown to make the sea level rise dramatically could happen in a few hundred years, but most scientists estimate that it would take thousands of years.

The question is also whether a rise in temperature might be beneficial in many parts of the world. An IPCC scientist wrote this in one of the leaked e-mails from the so-called Climategate scandal (here the IPCC’s fourth report is discussed):

… the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere … (Mike Hulme, professor of human geography in a mail February 5, 2002.)

It is easy to believe that the earth is getting very hot when you see maps with blue and red areas supposed to show what it will be like in a few decades. You think the blue is icy and the red is glowing hot. But the difference between the areas in these maps is usually no more than a few degrees.



1884_2018

Global temperature is often illustrated with maps like the above, with color codes. From the left image (1884) to the right (2018), the difference is about one degree in global average temperature. Locally, the difference can be 4-5 degrees. (Source: NASA.)


It is often said that certain years in the 2000s have been the hottest since measuring began in the late 1800s. However, this is misleading. Often, the very hot 1930s are ”forgotten”. And, it is almost never mentioned that the record may consist of as little a difference as 0.02 degrees above the previous record.

To the extent that some problems will arise in 50 or 100 years, this is probably something we can mitigate with dams, land reinforcements, fire breaks, etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

The 1930s were very hot. Here a clipping from Swedish daily Svenska Dagbladet of July 10, 1933. The headlines to the left say ”Violent wildfires rage all over the country. Several hundred fire sites”. The headline to the right says ”All temperature records in Sweden beaten yesterday”. This record of 37-38 °C still stands today, according to the Swedish meteorological institute SMHI.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin in Oregon (left) reported July 25, 1936, that there were 12,183 deaths in the United States due to heat and drought during one week in July, compared with 8,851 dead at about the same time 1934. According to The New York Times (right) on October 9, 1938 there were 185,209 forest fires in 1937, one every three minutes.

2. If the CO2 content in the atmosphere actually were to be a problem, it would still be impossible to alleviate this more than very marginally; those who think we could reach ”pre-industrial levels” of CO2 content in the atmosphere live in a dream world.

A quite enormous amount of coal-fired power plants and other CO2-generating energy plants are presently being built all over the world. China is now building hundreds of new coal-fired power plants, and hundreds of coal-fired power plants are also being built in other countries, e.g. in Turkey, Vietnam, and Indonesia. Even such an environmentally ”aware” country as Germany invests in coal. Coal or oil are still the cheapest alternatives for energy production. Developing countries can hardly operate the steelworks they intend to build with fluctuating energy sources such as wind power or solar energy.

Let’s, for the sake of argument, suppose that Sweden would succeed in reducing its CO2 emissions to zero, then the world’s carbon dioxide emissions would (according to a very approximate estimate) decrease slightly – for about 23 days. After that, the levels would revert to the same concentration as before the Swedish CO2 stop and then continue to increase again.

If the United States, which is one of the largest emitters in the world (100 times more than Sweden approximately), right now would cut emissions to zero, then the world’s carbon dioxide emissions would decrease by around 14 percent but be the same again in just over eight years. [Note 1]

Mostly, I try to avoid the word emissions (additions are better) because you associate with air pollution. Carbon dioxide is not in the usual sense a pollution or a poison; carbon dioxide is a gas absolutely necessary for life on earth and we all breathe it out (almost 400 kg per person per year).

Getting the whole world to cut its carbon dioxide additions, perhaps not to zero but to what is usually called pre-industrial levels, is simply utopic. The result would be that our modern life would completely cease.

Today’s society, with its production, consumption and communication, is extremely energy intensive. The so-called carbon footprint from smartphones is today about a quarter of that from aviation, while the entire IT industry’s carbon dioxide addition is about twice that from aviation, according to doctor of technology Kari Hiekkanen (link to Google translation) at Aalto University in Finland. Watching streaming video is one of the most energy-intensive ways to utilize IT. The question is how many of today’s climate activists would like to live like a hundred years ago.

Furthermore, it is probably quite good to have a fairly high CO2 level. Vegetation thrives and deserts are getting smaller. Too low a CO2 level can cause problems. Plants risk dying if CO2 levels fall below 150 ppm.

Politicians who paint a catastrophic future, where the earth is basically devastated by fires and floods, literally play with fire. What if many of the young people who now ”school strike for the climate” think this is not enough, but resort to more militant methods. We know how animal rights activists can take action. Many of these young people are wondering (and rightly so to some extent) why the politicians are not doing more, if we are really facing a disaster. Of course, I can’t prove it, but I guess the answer is pretty simple. The politicians themselves do not believe in the horror picture they paint of the future, but they must follow the spirit of the time in order to go on as politicians.

It is believed that only scientists or politicians who receive money from some industry can have dubious motives for their conclusions and positions. But politicians have their own interests, often with great economic benefits in the form of wages, side assignments and pensions. So, surely they have reasons to keep up with the current, and perhaps even to reinforce it, as long as they appear concerned and resourceful.

_________________________________________________

Note 1) The calculations are based on the fact that the world’s emissions totaled 37,077 megatons of CO2 equivalents in 2017 (according to Wikipedia) and that Sweden then emitted about 51 megatons, while the United States emitted about 5,107 megatons. For a decade to come, the increase in CO2 emissions is expected to continue to be the average for 2000-2017, i.e. 2.16 percent (according to the Global Carbon Project). Setting Sweden’s emissions to zero would hardly have a significant impact on the global annual increase, but a zero setting of the US would probably change the percentage 2.16 to about 1.86 percent. All this, of course, is very approximate estimates. See these links: Wikipedia, Global Carbon Project (p. 9).

Klimatfrågan sammanfattad i två punkter


vinterbild

[This text in English.]

(Den här artikeln refuserades av sex tidskrifter, av vilka jag tidigare medverkat i två. Så nu publicerar jag den på bloggen istället.)
Klimatfrågan har, som alla märkt, blivit enormt betydelsefull de senaste 10–15 åren. Människor grips av panik inför utsikterna av en inom kort kommande katastrof. Eventuellt ifrågasättande eller kritik av teorierna bakom detta domedagstänkande stämplas som förnekande, närmast som kätteri inom ramen för vad som mer och mer liknar en ny religion eller dogmatisk ideologi. Kritisk granskning är ju annars en hörnsten i vetenskapliga sammanhang.

Vi har under senare år erfarit en likriktning inom forskning och samhällsdebatt, som sällan setts tidigare i demokratiska länder. Hur denna situation har uppstått är svårförklarligt, om man nu inte ger sig in på ganska vidlyftiga konspirationsteorier.

Själva sakfrågan skulle nog ändå, med en till synes drastisk förenkling, kunna sammanfattas i två punkter (som förstås kan utvecklas oerhört mycket med omfattande resonemang och nyanser):


1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.


2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en sats, en fråga, som inte har med problemformuleringen att göra, men som kan vara lämplig att fundera över:

Om mänskligheten skulle lyckas skära ned sina tillskott av CO2 till nära noll, eller åtminstone till s.k. förindustriella nivåer, skulle klimatet på jorden sluta förändras då? Skulle jorden aldrig mer utsättas för några små eller stora istider? Skulle inga fler värmeperioder som den medeltida uppstå? Skulle solpåverkan i t.ex. 11-, 88-, 210-, 350- eller 2 400-årscykler upphöra? Skulle El Niño-fenomenets eller jetströmmarnas påverkan upphöra? Skulle vi då få ett statiskt klimat, helt konstant genom seklerna?


branson_twitter_small

Virgin-grundaren Richard Branson tycks drömma om en värld där klimatet är konstant och aldrig förändras. Twitter från Clean Choice Energy.


Svarar man ja på den frågan, så har man inte förstått att vårt klimat alltid har förändrats, i miljoner år, och torde förändras i framtiden också. Man har inte heller förstått att koldioxid inte är den enda faktor som kan påverka klimatet. Mycket större påverkan än koldioxid har vattenånga, moln, solstrålning m.m.

De två nämnda huvudpunkterna utvecklas något nedan.

1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.

De flesta (även s.k. skeptiker) är övertygade om att en viss uppvärmning av vår jord sker, troligen som en återhämtning efter den s.k. lilla istiden, som inträffade ungefär 1400–1850. Att CO2 är en växthusgas håller också de flesta med om, men hur mycket den påverkar jordens temperatur och i vilken utsträckning CO2-halten i atmosfären är en följd av mänsklig aktivitet är dock omdebatterat och knappast vetenskapligt säkerställt.

De förutsägelser om framtidens klimat som FN:s klimatpanel (IPCC) gjort är resultatet av datorsimuleringar som är ytterst osäkra, för att inte säga omöjliga. IPCC skrev faktiskt i sin tredje rapport från 2001:

Inom klimatforskning och när det gäller efterbildning av klimatfunktionerna i modeller, måste vi inse att det rör sig om ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och att förutsägelser om klimatförhållanden långt fram i tiden därför inte är möjliga. (Third assessment report, Working group I, 2001, sid. 774, min fetstil / KET.)

Det bör kanske nämnas att man på ett par andra ställen i rapporten säger att vissa förutsägelser ändå kan göras, t.ex. nämner man El Niño-fenomenen som kan förutsägas något år i förväg. Men ett år är ju inte mycket, när vi diskuterar klimatförändringar under hundratals år.

IPCC har trots denna insikt försökt förutsäga framtidens klimat med hjälp av mängder av datorsimuleringar sedan 1990 – nästan i 30 år. Förutsägelserna (eller projections som IPCC föredrar att kalla dem) har inte slagit in utan snarare visat sig överdrivna med bortåt tre gånger vad gäller temperaturnivåer i troposfären, enligt professorn i atmosfärisk vetenskap John Christy, som tidigare också medverkat i IPCC:s arbete (se denna PDF, sid 13).

IPCC har i sina senaste rapporter, Fifth Assessment report från 2013/14 och specialrapporten Global Warming of 1.5 °C, från hösten 2018, reviderat sin syn på s.k. tipping points och oåterkalleliga förlopp. Man ser numera knappast någon risk för sådana processer, utom kanske när det gäller tillskott av koldioxid och metan från smältande permafrost.

I pressen skrivs ofta om ökad risk för skogsbränder, torka, stormar m.m. Även detta har IPCC i sina senaste rapporter konstaterat att det inte finns evidens för: ”I vårt nuvarande klimat kan enstaka extrema väderhändelser inte otvetydigt sägas bero på klimatförändringar, eftersom sådana händelser kunde ha inträffat i ett oförändrat klimat.” (Assessment report 5, sid. 928.)

I samma rapport, sid. 216, skriver IPCC: ”Senaste data påvisar inga signifikanta observerade trender när det gäller frekvensen av tropiska cykloner globalt under det senaste århundradet …”. Doerr och Santin skrev i en artikel 2016, publicerad av British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) att ”det finns allt fler bevis för att det förekommer färre bränder i markerna nu än för några århundraden sedan”.

De som hävdar att vi står inför en katastrof, vill förstås gärna kunna komma med argumentet att vårt nuvarande väder/klimat är unikt i historien. Men så är knappast fallet. Världen har varit varmare än nu, och den har varit det när CO2-halten varit lägre.

Ökad CO2-halt i atmosfären påverkar sannolikt inte temperaturen så mycket som ofta sägs i pressen och bland politiker. Påverkansgraden kallas klimatkänslighet, och den innebär att en fördubbling av CO2-halten i atmosfären kan resultera i ungefär en grads uppvärmning. Detta skedde när vi gick från cirka 200 till cirka 400 ppm (miljondelar) CO2 i atmosfären, vilket skedde under de senaste hundra åren ungefär.

Kanske sker en fördubbling igen, under kommande hundra år. Säkert är det förstås inte, för vi har kanske helt andra typer av energikällor och metoder för energiframställning då. Men om det blir en fördubbling, så ökar den globala medeltemperaturen troligen cirka en grad till.

Är då en (eller en och en halv) grads ökad temperatur något att vara rädd för? De här gradangivelserna syftar oftast inte på absoluta temperaturer (det man ser på termometern) utan på avvikelser från ett medelvärde. (Ofta sätts nollstrecket i olika temperaturdiagram för vår tid efter medelvärdet på olika orter under tiden 1961–90.)

Någon grads ökad temperatur kan knappast vara mycket att oroa sig för; de flesta länder erfar ju temperaturväxlingar mellan sommar och vinter på kanske 20–50 grader. Så en eller ett par graders temperaturskillnad torde betyda ganska lite på de flesta platser. Om Gävle skulle gå från odlingszon IV till Stockholms odlingszon II om 50 år kanske inte är någon större katastrof.

Dessutom: Om en eller en och en halv grads höjning av medeltemperaturen skulle medföra dramatiska förändringar, kanske t.o.m. katastrofer på vissa håll – borde vi då inte redan ha erfarit sådana drastiska händelser de senaste hundra åren, eftersom en temperaturhöjning av motsvarande storlek redan skett? Som nämnts ovan anser inte ens IPCC att enstaka extrema väderhändelser kan knytas till klimatförändringar.

Extrema väderområden idag kommer troligen att vara extrema även om 100 år, t.ex. Indien. Om vädret då blir ännu mera extremt vet knappast någon; den största relativa uppvärmningen lär ske på våra breddgrader och inte i tropikerna. Detta hänger bl.a. samman med havs- och luftströmmarna.

Rädslan för att ismassorna i Antarktis eller på Grönland skulle smälta är med stor sannolikhet överdriven. Dessa ismassor är enorma, flera kilometer tjocka. Ismassorna har förändrats förr, vuxit ibland och krympt ibland. IPCC konstaterade i rapporten 2013/14 att isen i Antarktis knappast skulle smälta ned p.g.a. av global uppvärmning snabbare än på tusen (eller flera tusen) år. Några få forskare tror att en nedsmältning tillräcklig för att havsnivåhöjningen skulle bli dramatisk, skulle kunna ske om några hundra år, men de allra flesta menar att det skulle ta tusentals år.

Frågan är också om inte en temperaturhöjning kanske kunde vara av godo på många håll i världen. En IPCC-forskare skrev så här i ett av de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen (här diskuterades IPCC:s fjärde rapport):

… texten i faktarutan nämner inte att vissa folk (och länder) kan komma att få fördelar som resultat av klimatförändringar. Jag anser att detta borde nämnas någonstans … (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari 2002.)

Det är lätt att tro att jorden håller på att bli väldigt het, när man ser kartor med blå och röda områden som ska visa hur det kommer att bli om några decennier. Man tror gärna att det blå är iskyla och det röda är glödande hett. Men skillnaden mellan områdena i dessa kartor är oftast inte mer än några få grader.


1884_2018

Global temperatur åskådliggörs ofta med sådana här kartor med med färgkoder. Från vänstra bilden (1884) till den högra (2018) är skillnaden ungefär en grad i global medeltemperatur. 4–5 graders skillnad kan det vara lokalt. (Källa: NASA.)



Det sägs ofta att vissa år under 2000-talet varit de varmaste sedan man började mäta i slutet av 1800-talet. Det är dock förrädisk statistik. Man ”glömmer” gärna det varma 1930-talet. För det mesta nämner man inte heller att rekordet kan bestå av så liten skillnad som 0,02 grader mer än det förra rekordet.

I den mån problem kommer att uppstå om 50 eller 100 år, så är det troligtvis något vi kan åtgärda med fördämningar, landförstärkningar, brandgator etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

1930-talet var mycket varmt, klipp ur SvD 10 juli 1933. Detta julirekord står sig än i dag, enligt SMHI, som anger temperaturen den 9 juli 1933 till 38 grader.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin i Oregon (t.v.) rapporterade 25 juli 1936 att en vecka i juli krävt 12 183 dödsoffer i USA pga värme och torka, jämfört med 8 851 döda vid ungefär samma tid 1934. New York Times (t.h.) skrev den 9 oktober 1938 att man haft 185 209 skogsbränder under 1937, en var tredje minut.

2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Världen över byggs det mängder av kolkraftverk och andra CO2-genererande energianläggningar. Kina bygger nu hundratals nya kolkraftverk, och man bygger även hundratals kolkraftverk i andra länder, t.ex. i Turkiet, Vietnam och Indonesien. Även ett så miljömedvetet land som Tyskland satsar på kol. Kol eller olja är fortfarande de billigaste alternativen för energiproduktion. Utvecklingsländer kan knappast driva sina tilltänkta stålverk med fluktuerande energikällor som vindkraft eller solenergi.

Om vi gör tankeexperimentet att Sverige i ett slag skulle lyckas sänka sina CO2-utsläpp till noll, så skulle (enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning) världens koldioxidutsläpp minska en liten aning – under cirka 23 dagar. Därefter skulle nivåerna åter vara som före det svenska CO2-stoppet och sedan fortsätta öka igen.

Om USA, som tillhör de största utsläppsländerna i världen (100 gånger mer än Sverige ungefär), i detta nu skulle lyckas skära ned utsläppen till noll, så skulle världens koldioxidutsläpp minska med runt 14 procent men åter vara desamma igen om drygt åtta år. [Not 1]

Jag försöker undvika ordet utsläpp (tillskott är bättre), eftersom man associerar till luftföroreningar. Koldioxid är inte i vanlig mening en förorening eller ett gift, gasen är helt nödvändig för livet på jorden och vi andas alla ut den (närmare 400 kg per person och år).

Att få hela världen att skära ned sina koldioxidtillskott, kanske inte till noll men till det som brukar kallas förindustriella nivåer, är helt enkelt en utopi. Det skulle innebära att vårt moderna liv helt skulle upphöra.

Dagens samhälle med dess produktion, konsumtion och kommunikation är oerhört energikrävande. Det s.k. klimatavtrycket från smartphones är idag ungefär en fjärdedel av flygets, medan hela IT-branschens CO2-tillskott är ungefär dubbelt så stora som flygets, enligt tekn. dr Kari Hiekkanen vid finska Aalto-universitetet. Att titta på streamad film tillhör de mest energikrävande sätten att utnyttja IT. Frågan är hur många av dem som idag är aktivister för klimatet som skulle vilja leva som för hundra år sedan.

Dessutom är det förmodligen ganska bra med en rätt hög CO2-nivå. Växtligheten mår bra av detta och öknarna blir mindre. Alltför låg CO2-nivå kan ställa till problem. Växter riskerar att dö om CO2-nivåerna går under 150 ppm.

Politiker som målar upp en katastrofal framtid, där jorden i princip går under i bränder och översvämningar, leker bokstavligt talat med elden. Tänk om många av de ungdomar som nu ”skolstrejkar för klimatet” tycker att detta inte räcker utan tar till mera militanta metoder. Vi vet ju hur t.ex. djurrättsaktivister kan agera. Många av dessa unga människor undrar ju (med viss rätt) varför inte politikerna gör mer, om vi nu står inför en katastrof. Jag kan förstås inte bevisa det, men jag gissar att svaret är ganska enkelt. Politikerna tror inte själva på den skräckbild de målar upp av framtiden, men de måste följa med tidsandan för att kunna fortsätta som politiker.

Man tror gärna att bara forskare eller politiker som tar emot pengar från något industriintresse kan ha tvivelaktiga bevekelsegrunder för sina slutsatser och ståndpunkter. Men politikerna har ju egna intressen, ofta med stora ekonomiska förmåner i form av löner, sidouppdrag och pensioner. Så nog kan det finnas anledning att följa med strömmen, och kanske rent av försöka förstärka den, så länge man framstår som medveten och handlingskraftig.

_________________________________________________

Not 1) Beräkningarna grundar sig på att världens utsläpp totalt var 37 077 megaton CO2-ekvivalenter 2017 (enligt Wikipedia) och att Sverige då släppte ut cirka 51 megaton, medan USA släppte ut cirka 5 107 megaton. Ökningen av CO2-utsläpp förutsätts under ett decennium framåt fortsatt vara som medelvärdet 2000–2017, dvs 2,16 procent (enligt Global Carbon Project). En nollställning av Sverige skulle knappast påverka den globala årliga procentuella ökningen nämnvärt, men en nollställning av USA skulle troligen ändra procentsatsen 2,16 till cirka 1,86 procent. Allt detta är förstås mycket ungefärliga uppskattningar. Se dessa länkar: Wikipedia, Global Carbon Project (sid. 9).

 

En ovanligt händelserik dag

Jag antar att det måste ha varit dagen före, som jag vrickade foten i trappan ned mot järnvägen. Annars skulle jag väl inte ha hunnit i tid till svenskskrivningen i skolan. Den 5 november 1969 – det är alltså precis 50 år sedan – skulle visa sig bli en minnesvärd dag på flera sätt: stukad fot, uppsatsskrivning, föredrag i riksdagen och konsert med Miles Davis och Cecil Taylor.

Det var alltså troligen den 4 november som jag vrickade foten. Jag gick i gymnasiet på Bregårdsskolan i Karlskoga. Min skolväg var rätt kort, från villan på Badstugatan, den branta Bankliden ned mot Centralplan och så vidare längs Skolgatan mot Bregårdsskolan. Med cykeln i full fart nedför alla backar tog det väl en och en halv minut.

Om jag gick – eller snarare halvsprang, för jag var ofta sen – tog det förstås lite längre tid. Då tog jag vägen från Centralplan förbi Folkets hus och trapporna ned mot järnvägen. Jag rusade oftast nedför trapporna i stora, rätt vågade kliv om fyra trappsteg i taget. Denna morgon gick det inte så bra. Jag föll och stukade foten ordentligt. Jag minns inte nu om jag direkt stapplade hem igen och blev ombandagerad av min mor, som var skolsköterska (syster Sigrid) och förstås kunde allt från att knyta en mitella till att lägga våtvärmande omslag. Eller om jag blev omplåstrad först på kvällen. Hur som helst så blev det en elastisk kompress, kanske med liniment.

 

Folkets hus_trappan467px

Trapporna vid Folkets hus, ned mot järnvägen. Ungefär vid pilen
föll jag.

 

Jag kunde inte stödja på foten alls efter detta, utan vi letade fram min farfars gamla käpp, som var av standardtyp med rundsnirklig krycka. Dock var den lite onödigt lång för mig, så vi sågade av cirka en tum. Med hjälp av käppen linkade jag alltså iväg till skolan onsdagen den 5 november.

Det var uppsatsskrivning i svenska den dagen, i aulan där särskilda skrivbord kunde fällas upp, ungefär vid var femte stol. ”Mitt drömliv”, hette ett av de mera fria ämnena. Läraren hade kanske tänkt sig att man skulle beskriva sina drömmar om en lyckosam framtid, men jag valde att tolka ämnet mera bokstavligt. Så jag skrev om hur jag var försöksperson i ett sömnlaboratorium, där jag fick sova med elektroder fästa på skallen, medan EEG-apparater registrerade hjärnimpulserna. Jag var väldigt intresserad av psykologi vid den här tiden och hade också läst en bok om drömmar och forskning kring den s.k. REM-sömnen (då ögonen rör sig i rapid eye movements). Uppsatsen jag skrev inleddes så här:

Drömmarna började alltid likadant. Jag sitter under ett träd någonstans och sover. Det är mörkt. Så hör jag dagfåglarna komma och jag vaknar.

–Vad är dagfåglar för någonting? Undersökningsledaren höll fram pennan i det han ställde frågan. Jag förklarade för honom att det skulle framgå av fortsättningen på drömmen.

Jag hade ställt upp som frivilligt undersökningsobjekt på drömlaboratoriet. För forskarna var det den vanliga arbetsrutinen, men för mig var det något ganska nytt och intressant. Åtminstone till en början. När man hållit på och häftat fast elektroder och annat på kroppen i över två timmar började det dock kännas tröttsamt. Forskarna ställde, trots mina påpekanden om det ovanliga i mitt fall, bara några rutinfrågor och så släckte de ljuset och gick ut genom en dörr innanför vilken mätinstrumenten fanns.

Jag beskrev sedan hur jag, varje gång jag somnat, drömde att jag vaknade i något som föreföll vara en annan värld:

När jag vaknat brukade jag sitta kvar under trädet. Dagfåglarna kom. De var vita men framträdde som ljusa skuggor mot natthimlen. Så vispade de bort mörkret med sitt flaxande och det blev dag.

Fältet framför mig var grönt och det reflekterade ett behagligt ljus från himlen. Längst bort verkade det som om marken vek av nedåt. Troligen var det en dal där.

Hur var det egentligen: när jag sov i denna andra värld, denna gröna fridfulla oas, var det då jag drömde det som man uppfattade som verklighet här, i den vanliga världen? Fanns det en sorts komplementära världar, där man ömsevis sov när man var vaken i den andra världen och tvärt om?

Det är märkligt idag att tänka på mitt ämnesval 1969, eftersom jag numera som kroniskt sjuk har oerhörda sömnproblem; de är tillsammans med ständig värk nog det värsta symtomet på en tämligen outredd sjukdom. Hade jag orkat, skulle jag nog någon gång under de senaste 20 åren ha försökt komma till ett sömnlabb för utredning. Jag tror dock att jag inte skulle ha haft lika lätt att sova i ett labb som huvudpersonen i min uppsats.

 

spegelselfie_trol1969_liten

Så såg jag ut i augusti 1969.

 

Uppsatsskrivningen pågick nog i cirka tre timmar; sedan var man ledig resten av dagen. Jag skulle då ta tåget till Stockholm. Nu kan jag inte minnas om jag åkte tillsammans med mina föräldrar, för de hade nämligen också ärende till huvudstaden. Jag skulle gå på jazzkonsert och min mamma Sigrid skulle göra något mycket ovanligt: hålla föredrag om skolhälsovårdens problem i den s.k. Stora partilokalen i Riksdagshuset, och pappa var förstås med som moraliskt stöd.

Visst kunde vanliga medborgare ibland kallas till utskottsförhör och liknande, men att någon på eget initiativ bjuder in riksdagsledamöterna till en föreläsning i Riksdagshuset tror jag inte hade hänt förut. Min mamma var sedan många år mycket engagerad i hälsovårdsfrågor och även socialmedicinska problem i skolan, och hon skrev ofta debattartiklar i dagspress och fackpress om skoltrötta elever, bristande vaccinationskontroll, narkotikaproblem etc. Hon fick dåligt gehör hos de ansvariga myndigheterna och ville därför med sitt föredrag ge en inblick i en verklighet som de flesta politiker inte hade en aning om. Mamma hade fått Stora partilokalen bokad till klockan 17, och 430 inbjudningsbrev hade skickats ut. (Här finns ett ljudklipp från när Sigrid övade på föredraget.)

 

sigrid_riksdagshuset_riv

Klipp ur Karlskoga Tidning 6 november 1969.

 

På vårt hotell i Klara fick jag sedan på kvällen en kort rapport från mamma om hur det hade gått på eftermiddagen i Riksdagshuset. Bara ett fyrtiotal åhörare hade infunnit sig av de 430 inbjudna. Föredraget blev dock mycket uppmärksammat i TV, radio, riks- och landsortspress. Här ett kort ljudklipp ur TV-Aktuellt samma kväll.

Sedan var det dags för mig att bege mig till kongresshallen i Folkets hus på Barnhusgatan. Här var det Newport Jazz Festival med inga mindre än Sarah Vaughans trio, Miles Davis kvintett och Cecil Taylors kvartett.

Sarah Vaughan var jag nog inte så intresserad av på den tiden; det stora var att få höra Miles Davis, som nyligen kommit med skivan In A Silent Way, med en helt ny stil som skulle blomma upp ännu mer på nästa skiva som släpptes i mars 1970, Bitches Brew. Denna legendariska skiva var dock redan inspelad vid det här tillfället, för den gjordes i studio i augusti 1969. Pianisten Cecil Taylors frenetiska pianoeruptioner var jag också fascinerad av efter att ha hört skivorna Unit Structures (som kom 1966) och Conquistador! (också 1966).

Det var två konserter, 18.30 och 21.30 (se annons nedan) och jag och min kompis Jörgen gick knappast på båda utan det var den sena konserten vi såg. Jag vill minnas att Folkets hus kongresshall, som rymmer nära 1 500 personer, var ungefär halvfull.

Det fanns ingen ridå i Kongresshallen, så man fick omedelbart när man kom in i salen se hur vaktmästare och tekniker rumsterade om med mikrofoner och sladdar. De starka ljusen i taket hade man riktat mot publiken, för Miles vägrade tydligen ha lampor i ögonen när han spelade.

 

miles_taylor_annons_svd467px

Annons ur Svenska Dagbladet 24 oktober 1969.

 

Under den första konserten 18.30 hade Chick Coreas elpiano krånglat, så att han efter ett tag gav upp och man rullade fram den akustiska flygeln i stället. Dave Hollands bas hördes inte heller något vidare, enligt recensenterna. Men under den konsert vi var på, 21.30, så fungerade det i alla fall hyggligt.

Efter femtio år minns jag främst att det var en stor upplevelse att se Miles Davis (liksom förstås Cecil Taylor). Mera exakt hur det lät skulle jag knappast ha kommit ihåg, men nu finns det som tur är inspelningar från tillfället. På Youtube hittade jag både första och andra konserten från 5 november. På CD:n Live In Europe 1969 (The Bootleg Series Vol. 2) finns också den första Stockholmskonserten med.

Miles (och de andra som turnerade med Newport Jazz Festival) hade ett oerhört pressat schema den hösten: 26 oktober Milano, 27 oktober Rom, 31 oktober Wien, 1–2 november London (tre konserter), 3 november Paris (två konserter), 4 november Köpenhamn, 5 november Stockholm (två konserter), 7 november Berlin, 8 november Liège, 9 november Rotterdam. Bertil Sundin skrev om detta i Orkesterjournalen nr 12/1969:

Hela situationen är barock. Musiker skjutsas omkring i Europa som nån slags slavarbetare: spela, res! Spela, res! Radio och TV-pengar är väsentliga för att säkra ekonomin (både för Cirkus Wein och de lokala arrangörerna), men i gengäld tar våra käraste massmedia över det hela. Den publik som kommer behandlas som nåt ovidkommande. Att man struntar att prova ut högtalaranläggningar som gör det möjligt att höra musiken ordentligt, det har publiken slappt nog funnit sig i.

När jag nu lyssnar på den andra konserten med Miles, så låter det fortfarande bra, särskilt kanske senare delen. Samtidigt, när man jämför med inspelningar från Köpenhamn och Rotterdam, före resp. efter Stockhomskonserterna, så var de spelningarna nog lite tätare, lite mer inspirerade. Krånglet med ljus och Coreas elpiano kan nog ha inverkat en del i Stockholm. Men det var förstås i alla fall fantastiskt att se och höra gruppen, särskilt just under denna tid av musikalisk nyorientering. Miles var ju då rätt ifrågasatt av vissa jazzpurister som ogillade att han börjat använda elektrifierade instrument i bandet och liksom flirtade med rockmusiken.

 

silentway_bitchesbrew467px

Miles Davis In A Silent Way och Bitches Brew.

 

Det elektriska var inte det enda nya. Den där sjudande brygden av musik och små collageartade musikaliska inpass som först användes på In A Silent Way och sedan på Bitches Brew, kunde bara antydas i kvintettformatet (på skivorna var det ofta just collage; inklippta toner här och där, men man började spela på det viset live också). På de nämnda skivorna är det också betydligt större ensembler som spelar, åtminstone åtta på In A Silent Way och på Bitches Brew tror jag det är ungefär tolv musiker som kan höras samtidigt.

Jag ville minnas att Chick Corea även spelade trummor, att ett extra trumset stod uppställt, men jag var osäker på om han använde det (Bertil Sundin nämner också detta i sin recension i Orkesterjournalen). När jag nu lyssnar på inspelningen av andra konserten, så tror jag att det är en trumduell man hör mellan minuterna 15 och 20 ungefär. Elpianot hörs då inte alls, och trumspelet förefaller lite väl komplicerat för att kunna emanera från bara Jack De Johnette.

Det är intressant att nu också få höra den första konserten, som faktiskt är riktigt bra, när Corea fått fram flygeln och mickarna är något så när hyfsat inställda. Jag vet inte om jag inbillar mig, men det förefaller nästan som om han spelar lite elpianoaktigt på flygeln. Väldigt bra pianospel är det hur som helst. Och Miles spelar precist som alltid.

Det känns ju lite hemskt att förbigå Sarah Vaughan, men jag minns absolut inget av hennes avdelning av konserten. Det var liksom inte riktigt den sortens jazz jag var så intresserad av på den tiden. Men att sedan få se och höra Cecil Taylor var nog ungefär lika spännande som att höra Miles Davis.

Taylor kan knappast beskyllas för att vara kommersiell. När han tillsammans med Jimmy Lyons på altsax, Sam Rivers på tenorsax och Andrew Cyrille på trummor (ingen bas alltså) brakade loss, åstadkom de en ljudmatta (fortissimo och prestissimo) som till en början nästan verkade kompakt och ogenomtränglig för örat. Musiken var betydligt tätare än på skivan Conquistador!

”Cecil Taylors kvartett kastade sig loss med något som bara nära liknade raseri. En musik utan början och slut”, skrev Lars Weck i Dagens Nyheter. ”Det blev improvisation av högsta klass, inlevelsefullt och frenetiskt spel av Taylor, som använder hela händerna på klaviaturen …”, skrev Lars Westin i Svenska Dagbladet. Han noterade också att en del av publiken gick under Taylors avdelning: ”Hans musik blev för magstark för några, som avlägsnade sig”.

 

taylor_unit_conquistador467px

Cecil Taylors Unit Structures och Conquistador!

 

Lars Weck skrev: ”Här finns i tonmassan en väldig klanglig rikedom och en rytmisk spänning som är helt facinerande för den som gör ansträngningen att lyssna noga.” Weck och Westin var nog bara på första konserten, gissar jag (med tanke på tidningarnas pressläggningstid). Till yttermera visso nämner ingen av dem vad som hände sist under den andra konserten.

Taylors kvartett spelade (oavbrutet har jag för mig) till långt efter midnatt. Många i publiken gick, som sagt, och uppenbarligen ville Folkets hus vaktmästare också göra det. För plötsligt, medan kvartetten fortfarande spelade, tändes kongresshallens takbelysning och man började bära bort mikrofonstativ m.m. Det enda som fattades var väl att man hade börjat dammsuga också. Bertil Sundin skrev om detta i Orkesterjournalen:

Cecil Taylor behövde man inte visa nån respekt för. Ingen introducerade alltså hans musik, ingen skyddade honom heller mot vaktmästare och belysningsmästare som tyckte att nu var konserten slut. TV-strålkastarna släcktes, ljuset i salongen tändes medan scenen var mörk, vaktmästarna travade över scenen och det var väl bara Cecil Taylors vana vid trakasserier av liknande slag som gjorde att han kunde fullfölja sin avdelning.

Tyvärr blev denna fadäs ett bestående minne av den här konserten. Tack och lov kan jag nu, när jag fått höra inspelningarna, minnas åtminstone Miles musik också. Taylors avdelning har jag inte hittat på nätet, däremot finns en inspelning från dagen efter, då samma kvartett spelade i Berlin. Det lät nog ungefär i Stockholm som i Berlin, möjligen att det var ännu mera envetet och intensivt i Stockholm, just när man tänt ljuset i salen. Jag kan förstås minnas fel, men har för mig att Taylor sista halvtimmen spelade helt solo, alldeles furiöst.

Enligt recensenterna så spelade inte bara radion in, utan även TV. Åtminstone radion sände delar av materialet i december 1969. Jag tror jag ska skriva till både SR och SvT och höra om det inte vore dags att sända de där konserterna i en något senkommen repris.

Torsdag den 6 november var det vanlig skoldag igen.