• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

The climate issue summarized in two points


vinterbild

[Denna text på svenska.]
The climate issue has, obviously, gained enormously in importance in the last 10-15 years. People panick because of the likelihood of an imminent disaster. Any questioning or criticism of the theories behind this notion av doom is labeled as denial, almost as heresy in the context of what is more and more starting to look lika a new religion or dogmatic ideology. Critical scrutiny is otherwise a cornerstone in science.

In recent years, we have experienced an increasing uniformity in research and social debate, which has rarely been seen before in democratic countries. How this situation has arisen is difficult to understand, if one does not give in to fairly dubious conspiracy theories.

The factual matter at hand could, however, with a seemingly drastic simplification, be summarized in two points (which, of course, could be much elaborated with extensive reasoning and nuances):


1. Any great danger due to human addition of CO2 in the atmosphere probably does not exist, as the evidence base for this is very weak and uncertain.


2. If the CO2 content in the atmosphere actually were to be a problem, it would still be impossible to alleviate this more than very marginally; those who think we could reach ”pre-industrial levels” of CO2 content in the atmosphere live in a dream world.

One could add another clause here, a question that has nothing to do with the definition of the alleged problem, but which still might be useful to consider:

If humans would succeed in reducing their contribution of CO2 to near zero, or at least to so-called pre-industrial levels, would the climate on earth then cease to change? Would the earth never again go through smaller or larger ice ages? Would no more warm periods occur, like the medieval warm period? Would influence from the sun in e.g. 11, 88, 210, 350 or 2,400 year cycles cease? Would the effects of the El Niño phenomenon or jet streams come to an end? Would we then have a completely static climate, constant through the centuries?


branson_twitter_small

Founder of Virgin company, Richard Branson, seems to dream of a world, where climate is constant and never changes. Tweet from Clean Choice Energy.


Those who answer yes to that question, have not realized that our climate always has changed, for millions of years, and that it certainly will change in the future as well. And furthermore, that carbon dioxide is not the only factor that can affect the climate. Water vapor, clouds, solar radiation etc. have a much greater impact than carbon dioxide.

Below, the two main points are explained somewhat further.

1. Any great danger due to human addition of CO2 in the atmosphere probably does not exist, as the evidence base for this is very weak and uncertain.

Most debaters (even so-called skeptics) are convinced that a certain warming of our earth is going on, probably as a recovery after the so-called little ice age, which occurred around 1400-1850. Most people also agree that CO2 is a greenhouse gas, but how much it affects the Earth’s temperature and the extent to which the CO2 content in the atmosphere is a consequence of human activity is, however, debated and not scientifically ascertained.

The predictions of the future climate made by the UN Climate Panel (IPCC) are the result of computer simulations that are extremely uncertain, not to say impossible. Indeed, in its third report from 2001, the IPCC wrote:

In climate research and modelling, we should recognise that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that the long-term prediction of future climate states is not possible. (Third assessment report, Working group I, 2001, p. 774, my boldface / KET.)

It should perhaps be said that in a few other places in the report it is claimed that some predictions can still be made, e.g. the El Niño phenomenon is mentioned, which can be predicted a year in advance. But one year is not much, when we discuss climate change for hundreds of years.

Despite this insight, the IPCC has been trying to predict the future of the climate with the help of numerous computer simulations since 1990 – almost for 30 years. The predictions (or projections as the IPCC prefers to call them) have not come true, but rather it has become obvious that they were exaggerated by over three times when it comes to temperature levels in the troposphere, according to John Christy, professor of atmospheric science, who previously participated in the IPCC network (see this PDF, p. 13).

In their latest reports, the Fifth Assessment report from 2013/14 and the special report Global Warming of 1.5 °C, from the fall 2018, the IPCC have revised their view on so-called tipping points and irreversible processes (link to Google translation). There is now hardly any risk of such an outcome, except perhaps with regard to the addition of carbon dioxide and methane from melting permafrost.

The press often writes about increased risk of forest fires, droughts, storms, etc. The IPCC, however, have found that there is no evidence for this: ”In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate.” (Assessment report 5, p. 928.)

In the same report, p. 216, the IPCC write: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …”. Doerr and Santin wrote in a 2016 article published by the British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) that ”there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago”.

Those who claim that we are facing a disaster would, of course, preferably argue that our current weather/climate is unique in history. But that is hardly the case. The world has been warmer than it is now, and this happened when the atmosphere content of CO2 was lower.

Increased CO2 content in the atmosphere is unlikely to affect the temperature as much as is often said in the press and among politicians. The degree of impact is called climate sensitivity, which means that doubling the CO2 content in the atmosphere can result in about one degree of warming. This occurred when we went from about 200 to about 400 ppm (parts per million) of CO2 in the atmosphere, which happened approx. in the last hundred years.

Maybe there will be a doubling again, over the next hundred years. Of course, it is not ceertain, since we may have completely different kinds of energy sources and methods for energy production at that time. But if there is a doubling, then the global average temperature will probably rise about one more degree.

So, is one (or one and a half) degree of increase in temperature something to be afraid of? Degree data usually do not refer to absolute temperatures (what you see on your thermometer) but to deviations from an average. (Often, the zero line in temperature charts is set according to the mean at different locations during the period 1961-90, when we’re dealing with recent times.)

The elevated temperature of a degree can hardly be much to worry about. After all, most countries experience temperature fluctuations of maybe 20-50 degrees between summer and winter. So, one or two degrees temperature difference should mean quite little in most locations. If the Swedish town of Gävle were to go from cultivation zone IV to Stockholm’s cultivation zone II in 50 years, would hardly constitute a major disaster.

Areas with extreme weather today (such as India), will probably be extreme also in a 100 years. Noone really knows if the weather then would become even more extreme; the greatest relative warming will probably occur on our latitudes and not in the tropics. This depends, among other things, on sea and air currents.

The fear that the masses of ice in Antarctica or Greenland would melt is in all likelihood exaggerated. These masses of ice are huge, with a thickness of several kilometers. The masses of ice have changed in the past, sometimes growing and sometimes shrinking. The IPCC stated in their report 2013/14 that the ice in Antarctica would hardly melt down due to global warming faster than in a thousand (or several thousand) years. A few researchers believe that a sufficient meltdown to make the sea level rise dramatically could happen in a few hundred years, but most scientists estimate that it would take thousands of years.

The question is also whether a rise in temperature might be beneficial in many parts of the world. An IPCC scientist wrote this in one of the leaked e-mails from the so-called Climategate scandal (here the IPCC’s fourth report is discussed):

… the panel text does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change. I think this needs to be mentioned somewhere … (Mike Hulme, professor of human geography in a mail February 5, 2002.)

It is easy to believe that the earth is getting very hot when you see maps with blue and red areas supposed to show what it will be like in a few decades. You think the blue is icy and the red is glowing hot. But the difference between the areas in these maps is usually no more than a few degrees.



1884_2018

Global temperature is often illustrated with maps like the above, with color codes. From the left image (1884) to the right (2018), the difference is about one degree in global average temperature. Locally, the difference can be 4-5 degrees. (Source: NASA.)


It is often said that certain years in the 2000s have been the hottest since measuring began in the late 1800s. However, this is misleading. Often, the very hot 1930s are ”forgotten”. And, it is almost never mentioned that the record may consist of as little a difference as 0.02 degrees above the previous record.

To the extent that some problems will arise in 50 or 100 years, this is probably something we can mitigate with dams, land reinforcements, fire breaks, etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

The 1930s were very hot. Here a clipping from Swedish daily Svenska Dagbladet of July 10, 1933. The headlines to the left say ”Violent wildfires rage all over the country. Several hundred fire sites”. The headline to the right says ”All temperature records in Sweden beaten yesterday”. This record of 37-38 °C still stands today, according to the Swedish meteorological institute SMHI.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin in Oregon (left) reported July 25, 1936, that there were 12,183 deaths in the United States due to heat and drought during one week in July, compared with 8,851 dead at about the same time 1934. According to The New York Times (right) on October 9, 1938 there were 185,209 forest fires in 1937, one every three minutes.

2. If the CO2 content in the atmosphere actually were to be a problem, it would still be impossible to alleviate this more than very marginally; those who think we could reach ”pre-industrial levels” of CO2 content in the atmosphere live in a dream world.

A quite enormous amount of coal-fired power plants and other CO2-generating energy plants are presently being built all over the world. China is now building hundreds of new coal-fired power plants, and hundreds of coal-fired power plants are also being built in other countries, e.g. in Turkey, Vietnam, and Indonesia. Even such an environmentally ”aware” country as Germany invests in coal. Coal or oil are still the cheapest alternatives for energy production. Developing countries can hardly operate the steelworks they intend to build with fluctuating energy sources such as wind power or solar energy.

Let’s, for the sake of argument, suppose that Sweden would succeed in reducing its CO2 emissions to zero, then the world’s carbon dioxide emissions would (according to a very approximate estimate) decrease slightly – for about 23 days. After that, the levels would revert to the same concentration as before the Swedish CO2 stop and then continue to increase again.

If the United States, which is one of the largest emitters in the world (100 times more than Sweden approximately), right now would cut emissions to zero, then the world’s carbon dioxide emissions would decrease by around 14 percent but be the same again in just over eight years. [Note 1]

Mostly, I try to avoid the word emissions (additions are better) because you associate with air pollution. Carbon dioxide is not in the usual sense a pollution or a poison; carbon dioxide is a gas absolutely necessary for life on earth and we all breathe it out (almost 400 kg per person per year).

Getting the whole world to cut its carbon dioxide additions, perhaps not to zero but to what is usually called pre-industrial levels, is simply utopic. The result would be that our modern life would completely cease.

Today’s society, with its production, consumption and communication, is extremely energy intensive. The so-called carbon footprint from smartphones is today about a quarter of that from aviation, while the entire IT industry’s carbon dioxide addition is about twice that from aviation, according to doctor of technology Kari Hiekkanen (link to Google translation) at Aalto University in Finland. Watching streaming video is one of the most energy-intensive ways to utilize IT. The question is how many of today’s climate activists would like to live like a hundred years ago.

Furthermore, it is probably quite good to have a fairly high CO2 level. Vegetation thrives and deserts are getting smaller. Too low a CO2 level can cause problems. Plants risk dying if CO2 levels fall below 150 ppm.

Politicians who paint a catastrophic future, where the earth is basically devastated by fires and floods, literally play with fire. What if many of the young people who now ”school strike for the climate” think this is not enough, but resort to more militant methods. We know how animal rights activists can take action. Many of these young people are wondering (and rightly so to some extent) why the politicians are not doing more, if we are really facing a disaster. Of course, I can’t prove it, but I guess the answer is pretty simple. The politicians themselves do not believe in the horror picture they paint of the future, but they must follow the spirit of the time in order to go on as politicians.

It is believed that only scientists or politicians who receive money from some industry can have dubious motives for their conclusions and positions. But politicians have their own interests, often with great economic benefits in the form of wages, side assignments and pensions. So, surely they have reasons to keep up with the current, and perhaps even to reinforce it, as long as they appear concerned and resourceful.

_________________________________________________

Note 1) The calculations are based on the fact that the world’s emissions totaled 37,077 megatons of CO2 equivalents in 2017 (according to Wikipedia) and that Sweden then emitted about 51 megatons, while the United States emitted about 5,107 megatons. For a decade to come, the increase in CO2 emissions is expected to continue to be the average for 2000-2017, i.e. 2.16 percent (according to the Global Carbon Project). Setting Sweden’s emissions to zero would hardly have a significant impact on the global annual increase, but a zero setting of the US would probably change the percentage 2.16 to about 1.86 percent. All this, of course, is very approximate estimates. See these links: Wikipedia, Global Carbon Project (p. 9).

Klimatfrågan sammanfattad i två punkter


vinterbild

[This text in English.]
Klimatfrågan har, som alla märkt, blivit enormt betydelsefull de senaste 10–15 åren. Människor grips av panik inför utsikterna av en inom kort kommande katastrof. Eventuellt ifrågasättande eller kritik av teorierna bakom detta domedagstänkande stämplas som förnekande, närmast som kätteri inom ramen för vad som mer och mer liknar en ny religion eller dogmatisk ideologi. Kritisk granskning är ju annars en hörnsten i vetenskapliga sammanhang.

Vi har under senare år erfarit en likriktning inom forskning och samhällsdebatt, som sällan setts tidigare i demokratiska länder. Hur denna situation har uppstått är svårförklarligt, om man nu inte ger sig in på ganska vidlyftiga konspirationsteorier.

Själva sakfrågan skulle nog ändå, med en till synes drastisk förenkling, kunna sammanfattas i två punkter (som förstås kan utvecklas oerhört mycket med omfattande resonemang och nyanser):


1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.


2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en sats, en fråga, som inte har med problemformuleringen att göra, men som kan vara lämplig att fundera över:

Om mänskligheten skulle lyckas skära ned sina tillskott av CO2 till nära noll, eller åtminstone till s.k. förindustriella nivåer, skulle klimatet på jorden sluta förändras då? Skulle jorden aldrig mer utsättas för några små eller stora istider? Skulle inga fler värmeperioder som den medeltida uppstå? Skulle solpåverkan i t.ex. 11-, 88-, 210-, 350- eller 2 400-årscykler upphöra? Skulle El Niño-fenomenets eller jetströmmarnas påverkan upphöra? Skulle vi då få ett statiskt klimat, helt konstant genom seklerna?


branson_twitter_small

Virgin-grundaren Richard Branson tycks drömma om en värld där klimatet är konstant och aldrig förändras. Twitter från Clean Choice Energy.


Svarar man ja på den frågan, så har man inte förstått att vårt klimat alltid har förändrats, i miljoner år, och torde förändras i framtiden också. Man har inte heller förstått att koldioxid inte är den enda faktor som kan påverka klimatet. Mycket större påverkan än koldioxid har vattenånga, moln, solstrålning m.m.

De två nämnda huvudpunkterna utvecklas något nedan.

1. Någon större fara p.g.a. av mänskliga tillskott av CO2 i atmosfären föreligger troligtvis inte, eftersom evidensbasen för detta är mycket svag och osäker.

De flesta (även s.k. skeptiker) är övertygade om att en viss uppvärmning av vår jord sker, troligen som en återhämtning efter den s.k. lilla istiden, som inträffade ungefär 1400–1850. Att CO2 är en växthusgas håller också de flesta med om, men hur mycket den påverkar jordens temperatur och i vilken utsträckning CO2-halten i atmosfären är en följd av mänsklig aktivitet är dock omdebatterat och knappast vetenskapligt säkerställt.

De förutsägelser om framtidens klimat som FN:s klimatpanel (IPCC) gjort är resultatet av datorsimuleringar som är ytterst osäkra, för att inte säga omöjliga. IPCC skrev faktiskt i sin tredje rapport från 2001:

Inom klimatforskning och när det gäller efterbildning av klimatfunktionerna i modeller, måste vi inse att det rör sig om ett kopplat icke-linjärt kaotiskt system, och att förutsägelser om klimatförhållanden långt fram i tiden därför inte är möjliga. (Third assessment report, Working group I, 2001, sid. 774, min fetstil / KET.)

Det bör kanske nämnas att man på ett par andra ställen i rapporten säger att vissa förutsägelser ändå kan göras, t.ex. nämner man El Niño-fenomenen som kan förutsägas något år i förväg. Men ett år är ju inte mycket, när vi diskuterar klimatförändringar under hundratals år.

IPCC har trots denna insikt försökt förutsäga framtidens klimat med hjälp av mängder av datorsimuleringar sedan 1990 – nästan i 30 år. Förutsägelserna (eller projections som IPCC föredrar att kalla dem) har inte slagit in utan snarare visat sig överdrivna med bortåt tre gånger vad gäller temperaturnivåer i troposfären, enligt professorn i atmosfärisk vetenskap John Christy, som tidigare också medverkat i IPCC:s arbete (se denna PDF, sid 13).

IPCC har i sina senaste rapporter, Fifth Assessment report från 2013/14 och specialrapporten Global Warming of 1.5 °C, från hösten 2018, reviderat sin syn på s.k. tipping points och oåterkalleliga förlopp. Man ser numera knappast någon risk för sådana processer, utom kanske när det gäller tillskott av koldioxid och metan från smältande permafrost.

I pressen skrivs ofta om ökad risk för skogsbränder, torka, stormar m.m. Även detta har IPCC i sina senaste rapporter konstaterat att det inte finns evidens för: ”I vårt nuvarande klimat kan enstaka extrema väderhändelser inte otvetydigt sägas bero på klimatförändringar, eftersom sådana händelser kunde ha inträffat i ett oförändrat klimat.” (Assessment report 5, sid. 928.)

I samma rapport, sid. 216, skriver IPCC: ”Senaste data påvisar inga signifikanta observerade trender när det gäller frekvensen av tropiska cykloner globalt under det senaste århundradet …”. Doerr och Santin skrev i en artikel 2016, publicerad av British Royal Society (”Global trends in wildfire and its impacts”) att ”det finns allt fler bevis för att det förekommer färre bränder i markerna nu än för några århundraden sedan”.

De som hävdar att vi står inför en katastrof, vill förstås gärna kunna komma med argumentet att vårt nuvarande väder/klimat är unikt i historien. Men så är knappast fallet. Världen har varit varmare än nu, och den har varit det när CO2-halten varit lägre.

Ökad CO2-halt i atmosfären påverkar sannolikt inte temperaturen så mycket som ofta sägs i pressen och bland politiker. Påverkansgraden kallas klimatkänslighet, och den innebär att en fördubbling av CO2-halten i atmosfären kan resultera i ungefär en grads uppvärmning. Detta skedde när vi gick från cirka 200 till cirka 400 ppm (miljondelar) CO2 i atmosfären, vilket skedde under de senaste hundra åren ungefär.

Kanske sker en fördubbling igen, under kommande hundra år. Säkert är det förstås inte, för vi har kanske helt andra typer av energikällor och metoder för energiframställning då. Men om det blir en fördubbling, så ökar den globala medeltemperaturen troligen cirka en grad till.

Är då en (eller en och en halv) grads ökad temperatur något att vara rädd för? De här gradangivelserna syftar oftast inte på absoluta temperaturer (det man ser på termometern) utan på avvikelser från ett medelvärde. (Ofta sätts nollstrecket i olika temperaturdiagram för vår tid efter medelvärdet på olika orter under tiden 1961–90.)

Någon grads ökad temperatur kan knappast vara mycket att oroa sig för; de flesta länder erfar ju temperaturväxlingar mellan sommar och vinter på kanske 20–50 grader. Så en eller ett par graders temperaturskillnad torde betyda ganska lite på de flesta platser. Om Gävle skulle gå från odlingszon IV till Stockholms odlingszon II om 50 år kanske inte är någon större katastrof.

Extrema väderområden idag kommer troligen att vara extrema även om 100 år, t.ex. Indien. Om vädret då blir ännu mera extremt vet knappast någon; den största relativa uppvärmningen lär ske på våra breddgrader och inte i tropikerna. Detta hänger bl.a. samman med havs- och luftströmmarna.

Rädslan för att ismassorna i Antarktis eller på Grönland skulle smälta är med stor sannolikhet överdriven. Dessa ismassor är enorma, flera kilometer tjocka. Ismassorna har förändrats förr, vuxit ibland och krympt ibland. IPCC konstaterade i rapporten 2013/14 att isen i Antarktis knappast skulle smälta ned p.g.a. av global uppvärmning snabbare än på tusen (eller flera tusen) år. Några få forskare tror att en nedsmältning tillräcklig för att havsnivåhöjningen skulle bli dramatisk, skulle kunna ske om några hundra år, men de allra flesta menar att det skulle ta tusentals år.

Frågan är också om inte en temperaturhöjning kanske kunde vara av godo på många håll i världen. En IPCC-forskare skrev så här i ett av de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen (här diskuterades IPCC:s fjärde rapport):

… texten i faktarutan nämner inte att vissa folk (och länder) kan komma att få fördelar som resultat av klimatförändringar. Jag anser att detta borde nämnas någonstans … (Mike Hulme, professor i humangeografi i mail 5 februari 2002.)

Det är lätt att tro att jorden håller på att bli väldigt het, när man ser kartor med blå och röda områden som ska visa hur det kommer att bli om några decennier. Man tror gärna att det blå är iskyla och det röda är glödande hett. Men skillnaden mellan områdena i dessa kartor är oftast inte mer än några få grader.


1884_2018

Global temperatur åskådliggörs ofta med sådana här kartor med med färgkoder. Från vänstra bilden (1884) till den högra (2018) är skillnaden ungefär en grad i global medeltemperatur. 4–5 graders skillnad kan det vara lokalt. (Källa: NASA.)



Det sägs ofta att vissa år under 2000-talet varit de varmaste sedan man började mäta i slutet av 1800-talet. Det är dock förrädisk statistik. Man ”glömmer” gärna det varma 1930-talet. För det mesta nämner man inte heller att rekordet kan bestå av så liten skillnad som 0,02 grader mer än det förra rekordet.

I den mån problem kommer att uppstå om 50 eller 100 år, så är det troligtvis något vi kan åtgärda med fördämningar, landförstärkningar, brandgator etc.

SvD eldar och värmerekord 1933_10juli rev2

1930-talet var mycket varmt, klipp ur SvD 10 juli 1933. Detta julirekord står sig än i dag, enligt SMHI, som anger temperaturen den 9 juli 1933 till 38 grader.

USA_1934_185000_forest_fires_1937

The Bend Bulletin i Oregon (t.v.) rapporterade 25 juli 1936 att en vecka i juli krävt 12 183 dödsoffer i USA pga värme och torka, jämfört med 8 851 döda vid ungefär samma tid 1934. New York Times (t.h.) skrev den 9 oktober 1938 att man haft 185 209 skogsbränder under 1937, en var tredje minut.

2. Om nu CO2-halten i atmosfären skulle vara ett problem, så är det ändå omöjligt att göra något åt detta mer än mycket marginellt; de som tror vi ska kunna komma ner i ”förindustriella nivåer” av CO2-halt i atmosfären lever i en drömvärld.

Världen över byggs det mängder av kolkraftverk och andra CO2-genererande energianläggningar. Kina bygger nu hundratals nya kolkraftverk, och man bygger även hundratals kolkraftverk i andra länder, t.ex. i Turkiet, Vietnam och Indonesien. Även ett så miljömedvetet land som Tyskland satsar på kol. Kol eller olja är fortfarande de billigaste alternativen för energiproduktion. Utvecklingsländer kan knappast driva sina tilltänkta stålverk med fluktuerande energikällor som vindkraft eller solenergi.

Om vi gör tankeexperimentet att Sverige i ett slag skulle lyckas sänka sina CO2-utsläpp till noll, så skulle (enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning) världens koldioxidutsläpp minska en liten aning – under cirka 23 dagar. Därefter skulle nivåerna åter vara som före det svenska CO2-stoppet och sedan fortsätta öka igen.

Om USA, som tillhör de största utsläppsländerna i världen (100 gånger mer än Sverige ungefär), i detta nu skulle lyckas skära ned utsläppen till noll, så skulle världens koldioxidutsläpp minska med runt 14 procent men åter vara desamma igen om drygt åtta år. [Not 1]

Jag försöker undvika ordet utsläpp (tillskott är bättre), eftersom man associerar till luftföroreningar. Koldioxid är inte i vanlig mening en förorening eller ett gift, gasen är helt nödvändig för livet på jorden och vi andas alla ut den (närmare 400 kg per person och år).

Att få hela världen att skära ned sina koldioxidtillskott, kanske inte till noll men till det som brukar kallas förindustriella nivåer, är helt enkelt en utopi. Det skulle innebära att vårt moderna liv helt skulle upphöra.

Dagens samhälle med dess produktion, konsumtion och kommunikation är oerhört energikrävande. Det s.k. klimatavtrycket från smartphones är idag ungefär en fjärdedel av flygets, medan hela IT-branschens CO2-tillskott är ungefär dubbelt så stora som flygets, enligt tekn. dr Kari Hiekkanen vid finska Aalto-universitetet. Att titta på streamad film tillhör de mest energikrävande sätten att utnyttja IT. Frågan är hur många av dem som idag är aktivister för klimatet som skulle vilja leva som för hundra år sedan.

Dessutom är det förmodligen ganska bra med en rätt hög CO2-nivå. Växtligheten mår bra av detta och öknarna blir mindre. Alltför låg CO2-nivå kan ställa till problem. Växter riskerar att dö om CO2-nivåerna går under 150 ppm.

Politiker som målar upp en katastrofal framtid, där jorden i princip går under i bränder och översvämningar, leker bokstavligt talat med elden. Tänk om många av de ungdomar som nu ”skolstrejkar för klimatet” tycker att detta inte räcker utan tar till mera militanta metoder. Vi vet ju hur t.ex. djurrättsaktivister kan agera. Många av dessa unga människor undrar ju (med viss rätt) varför inte politikerna gör mer, om vi nu står inför en katastrof. Jag kan förstås inte bevisa det, men jag gissar att svaret är ganska enkelt. Politikerna tror inte själva på den skräckbild de målar upp av framtiden, men de måste följa med tidsandan för att kunna fortsätta som politiker.

Man tror gärna att bara forskare eller politiker som tar emot pengar från något industriintresse kan ha tvivelaktiga bevekelsegrunder för sina slutsatser och ståndpunkter. Men politikerna har ju egna intressen, ofta med stora ekonomiska förmåner i form av löner, sidouppdrag och pensioner. Så nog kan det finnas anledning att följa med strömmen, och kanske rent av försöka förstärka den, så länge man framstår som medveten och handlingskraftig.

_________________________________________________

Not 1) Beräkningarna grundar sig på att världens utsläpp totalt var 37 077 megaton CO2-ekvivalenter 2017 (enligt Wikipedia) och att Sverige då släppte ut cirka 51 megaton, medan USA släppte ut cirka 5 107 megaton. Ökningen av CO2-utsläpp förutsätts under ett decennium framåt fortsatt vara som medelvärdet 2000–2017, dvs 2,16 procent (enligt Global Carbon Project). En nollställning av Sverige skulle knappast påverka den globala årliga procentuella ökningen nämnvärt, men en nollställning av USA skulle troligen ändra procentsatsen 2,16 till cirka 1,86 procent. Allt detta är förstås mycket ungefärliga uppskattningar. Se dessa länkar: Wikipedia, Global Carbon Project (sid. 9).

 

En ovanligt händelserik dag

Jag antar att det måste ha varit dagen före, som jag vrickade foten i trappan ned mot järnvägen. Annars skulle jag väl inte ha hunnit i tid till svenskskrivningen i skolan. Den 5 november 1969 – det är alltså precis 50 år sedan – skulle visa sig bli en minnesvärd dag på flera sätt: stukad fot, uppsatsskrivning, föredrag i riksdagen och konsert med Miles Davis och Cecil Taylor.

Det var alltså troligen den 4 november som jag vrickade foten. Jag gick i gymnasiet på Bregårdsskolan i Karlskoga. Min skolväg var rätt kort, från villan på Badstugatan, den branta Bankliden ned mot Centralplan och så vidare längs Skolgatan mot Bregårdsskolan. Med cykeln i full fart nedför alla backar tog det väl en och en halv minut.

Om jag gick – eller snarare halvsprang, för jag var ofta sen – tog det förstås lite längre tid. Då tog jag vägen från Centralplan förbi Folkets hus och trapporna ned mot järnvägen. Jag rusade oftast nedför trapporna i stora, rätt vågade kliv om fyra trappsteg i taget. Denna morgon gick det inte så bra. Jag föll och stukade foten ordentligt. Jag minns inte nu om jag direkt stapplade hem igen och blev ombandagerad av min mor, som var skolsköterska (syster Sigrid) och förstås kunde allt från att knyta en mitella till att lägga våtvärmande omslag. Eller om jag blev omplåstrad först på kvällen. Hur som helst så blev det en elastisk kompress, kanske med liniment.

 

Folkets hus_trappan467px

Trapporna vid Folkets hus, ned mot järnvägen. Ungefär vid pilen
föll jag.

 

Jag kunde inte stödja på foten alls efter detta, utan vi letade fram min farfars gamla käpp, som var av standardtyp med rundsnirklig krycka. Dock var den lite onödigt lång för mig, så vi sågade av cirka en tum. Med hjälp av käppen linkade jag alltså iväg till skolan onsdagen den 5 november.

Det var uppsatsskrivning i svenska den dagen, i aulan där särskilda skrivbord kunde fällas upp, ungefär vid var femte stol. ”Mitt drömliv”, hette ett av de mera fria ämnena. Läraren hade kanske tänkt sig att man skulle beskriva sina drömmar om en lyckosam framtid, men jag valde att tolka ämnet mera bokstavligt. Så jag skrev om hur jag var försöksperson i ett sömnlaboratorium, där jag fick sova med elektroder fästa på skallen, medan EEG-apparater registrerade hjärnimpulserna. Jag var väldigt intresserad av psykologi vid den här tiden och hade också läst en bok om drömmar och forskning kring den s.k. REM-sömnen (då ögonen rör sig i rapid eye movements). Uppsatsen jag skrev inleddes så här:

Drömmarna började alltid likadant. Jag sitter under ett träd någonstans och sover. Det är mörkt. Så hör jag dagfåglarna komma och jag vaknar.

–Vad är dagfåglar för någonting? Undersökningsledaren höll fram pennan i det han ställde frågan. Jag förklarade för honom att det skulle framgå av fortsättningen på drömmen.

Jag hade ställt upp som frivilligt undersökningsobjekt på drömlaboratoriet. För forskarna var det den vanliga arbetsrutinen, men för mig var det något ganska nytt och intressant. Åtminstone till en början. När man hållit på och häftat fast elektroder och annat på kroppen i över två timmar började det dock kännas tröttsamt. Forskarna ställde, trots mina påpekanden om det ovanliga i mitt fall, bara några rutinfrågor och så släckte de ljuset och gick ut genom en dörr innanför vilken mätinstrumenten fanns.

Jag beskrev sedan hur jag, varje gång jag somnat, drömde att jag vaknade i något som föreföll vara en annan värld:

När jag vaknat brukade jag sitta kvar under trädet. Dagfåglarna kom. De var vita men framträdde som ljusa skuggor mot natthimlen. Så vispade de bort mörkret med sitt flaxande och det blev dag.

Fältet framför mig var grönt och det reflekterade ett behagligt ljus från himlen. Längst bort verkade det som om marken vek av nedåt. Troligen var det en dal där.

Hur var det egentligen: när jag sov i denna andra värld, denna gröna fridfulla oas, var det då jag drömde det som man uppfattade som verklighet här, i den vanliga världen? Fanns det en sorts komplementära världar, där man ömsevis sov när man var vaken i den andra världen och tvärt om?

Det är märkligt idag att tänka på mitt ämnesval 1969, eftersom jag numera som kroniskt sjuk har oerhörda sömnproblem; de är tillsammans med ständig värk nog det värsta symtomet på en tämligen outredd sjukdom. Hade jag orkat, skulle jag nog någon gång under de senaste 20 åren ha försökt komma till ett sömnlabb för utredning. Jag tror dock att jag inte skulle ha haft lika lätt att sova i ett labb som huvudpersonen i min uppsats.

 

spegelselfie_trol1969_liten

Så såg jag ut i augusti 1969.

 

Uppsatsskrivningen pågick nog i cirka tre timmar; sedan var man ledig resten av dagen. Jag skulle då ta tåget till Stockholm. Nu kan jag inte minnas om jag åkte tillsammans med mina föräldrar, för de hade nämligen också ärende till huvudstaden. Jag skulle gå på jazzkonsert och min mamma Sigrid skulle göra något mycket ovanligt: hålla föredrag om skolhälsovårdens problem i den s.k. Stora partilokalen i Riksdagshuset, och pappa var förstås med som moraliskt stöd.

Visst kunde vanliga medborgare ibland kallas till utskottsförhör och liknande, men att någon på eget initiativ bjuder in riksdagsledamöterna till en föreläsning i Riksdagshuset tror jag inte hade hänt förut. Min mamma var sedan många år mycket engagerad i hälsovårdsfrågor och även socialmedicinska problem i skolan, och hon skrev ofta debattartiklar i dagspress och fackpress om skoltrötta elever, bristande vaccinationskontroll, narkotikaproblem etc. Hon fick dåligt gehör hos de ansvariga myndigheterna och ville därför med sitt föredrag ge en inblick i en verklighet som de flesta politiker inte hade en aning om. Mamma hade fått Stora partilokalen bokad till klockan 17, och 430 inbjudningsbrev hade skickats ut. (Här finns ett ljudklipp från när Sigrid övade på föredraget.)

 

sigrid_riksdagshuset_riv

Klipp ur Karlskoga Tidning 6 november 1969.

 

På vårt hotell i Klara fick jag sedan på kvällen en kort rapport från mamma om hur det hade gått på eftermiddagen i Riksdagshuset. Bara ett fyrtiotal åhörare hade infunnit sig av de 430 inbjudna. Föredraget blev dock mycket uppmärksammat i TV, radio, riks- och landsortspress. Här ett kort ljudklipp ur TV-Aktuellt samma kväll.

Sedan var det dags för mig att bege mig till kongresshallen i Folkets hus på Barnhusgatan. Här var det Newport Jazz Festival med inga mindre än Sarah Vaughans trio, Miles Davis kvintett och Cecil Taylors kvartett.

Sarah Vaughan var jag nog inte så intresserad av på den tiden; det stora var att få höra Miles Davis, som nyligen kommit med skivan In A Silent Way, med en helt ny stil som skulle blomma upp ännu mer på nästa skiva som släpptes i mars 1970, Bitches Brew. Denna legendariska skiva var dock redan inspelad vid det här tillfället, för den gjordes i studio i augusti 1969. Pianisten Cecil Taylors frenetiska pianoeruptioner var jag också fascinerad av efter att ha hört skivorna Unit Structures (som kom 1966) och Conquistador! (också 1966).

Det var två konserter, 18.30 och 21.30 (se annons nedan) och jag och min kompis Jörgen gick knappast på båda utan det var den sena konserten vi såg. Jag vill minnas att Folkets hus kongresshall, som rymmer nära 1 500 personer, var ungefär halvfull.

Det fanns ingen ridå i Kongresshallen, så man fick omedelbart när man kom in i salen se hur vaktmästare och tekniker rumsterade om med mikrofoner och sladdar. De starka ljusen i taket hade man riktat mot publiken, för Miles vägrade tydligen ha lampor i ögonen när han spelade.

 

miles_taylor_annons_svd467px

Annons ur Svenska Dagbladet 24 oktober 1969.

 

Under den första konserten 18.30 hade Chick Coreas elpiano krånglat, så att han efter ett tag gav upp och man rullade fram den akustiska flygeln i stället. Dave Hollands bas hördes inte heller något vidare, enligt recensenterna. Men under den konsert vi var på, 21.30, så fungerade det i alla fall hyggligt.

Efter femtio år minns jag främst att det var en stor upplevelse att se Miles Davis (liksom förstås Cecil Taylor). Mera exakt hur det lät skulle jag knappast ha kommit ihåg, men nu finns det som tur är inspelningar från tillfället. På Youtube hittade jag både första och andra konserten från 5 november. På CD:n Live In Europe 1969 (The Bootleg Series Vol. 2) finns också den första Stockholmskonserten med.

Miles (och de andra som turnerade med Newport Jazz Festival) hade ett oerhört pressat schema den hösten: 26 oktober Milano, 27 oktober Rom, 31 oktober Wien, 1–2 november London (tre konserter), 3 november Paris (två konserter), 4 november Köpenhamn, 5 november Stockholm (två konserter), 7 november Berlin, 8 november Liège, 9 november Rotterdam. Bertil Sundin skrev om detta i Orkesterjournalen nr 12/1969:

Hela situationen är barock. Musiker skjutsas omkring i Europa som nån slags slavarbetare: spela, res! Spela, res! Radio och TV-pengar är väsentliga för att säkra ekonomin (både för Cirkus Wein och de lokala arrangörerna), men i gengäld tar våra käraste massmedia över det hela. Den publik som kommer behandlas som nåt ovidkommande. Att man struntar att prova ut högtalaranläggningar som gör det möjligt att höra musiken ordentligt, det har publiken slappt nog funnit sig i.

När jag nu lyssnar på den andra konserten med Miles, så låter det fortfarande bra, särskilt kanske senare delen. Samtidigt, när man jämför med inspelningar från Köpenhamn och Rotterdam, före resp. efter Stockhomskonserterna, så var de spelningarna nog lite tätare, lite mer inspirerade. Krånglet med ljus och Coreas elpiano kan nog ha inverkat en del i Stockholm. Men det var förstås i alla fall fantastiskt att se och höra gruppen, särskilt just under denna tid av musikalisk nyorientering. Miles var ju då rätt ifrågasatt av vissa jazzpurister som ogillade att han börjat använda elektrifierade instrument i bandet och liksom flirtade med rockmusiken.

 

silentway_bitchesbrew467px

Miles Davis In A Silent Way och Bitches Brew.

 

Det elektriska var inte det enda nya. Den där sjudande brygden av musik och små collageartade musikaliska inpass som först användes på In A Silent Way och sedan på Bitches Brew, kunde bara antydas i kvintettformatet (på skivorna var det ofta just collage; inklippta toner här och där, men man började spela på det viset live också). På de nämnda skivorna är det också betydligt större ensembler som spelar, åtminstone åtta på In A Silent Way och på Bitches Brew tror jag det är ungefär tolv musiker som kan höras samtidigt.

Jag ville minnas att Chick Corea även spelade trummor, att ett extra trumset stod uppställt, men jag var osäker på om han använde det (Bertil Sundin nämner också detta i sin recension i Orkesterjournalen). När jag nu lyssnar på inspelningen av andra konserten, så tror jag att det är en trumduell man hör mellan minuterna 15 och 20 ungefär. Elpianot hörs då inte alls, och trumspelet förefaller lite väl komplicerat för att kunna emanera från bara Jack De Johnette.

Det är intressant att nu också få höra den första konserten, som faktiskt är riktigt bra, när Corea fått fram flygeln och mickarna är något så när hyfsat inställda. Jag vet inte om jag inbillar mig, men det förefaller nästan som om han spelar lite elpianoaktigt på flygeln. Väldigt bra pianospel är det hur som helst. Och Miles spelar precist som alltid.

Det känns ju lite hemskt att förbigå Sarah Vaughan, men jag minns absolut inget av hennes avdelning av konserten. Det var liksom inte riktigt den sortens jazz jag var så intresserad av på den tiden. Men att sedan få se och höra Cecil Taylor var nog ungefär lika spännande som att höra Miles Davis.

Taylor kan knappast beskyllas för att vara kommersiell. När han tillsammans med Jimmy Lyons på altsax, Sam Rivers på tenorsax och Andrew Cyrille på trummor (ingen bas alltså) brakade loss, åstadkom de en ljudmatta (fortissimo och prestissimo) som till en början nästan verkade kompakt och ogenomtränglig för örat. Musiken var betydligt tätare än på skivan Conquistador!

”Cecil Taylors kvartett kastade sig loss med något som bara nära liknade raseri. En musik utan början och slut”, skrev Lars Weck i Dagens Nyheter. ”Det blev improvisation av högsta klass, inlevelsefullt och frenetiskt spel av Taylor, som använder hela händerna på klaviaturen …”, skrev Lars Westin i Svenska Dagbladet. Han noterade också att en del av publiken gick under Taylors avdelning: ”Hans musik blev för magstark för några, som avlägsnade sig”.

 

taylor_unit_conquistador467px

Cecil Taylors Unit Structures och Conquistador!

 

Lars Weck skrev: ”Här finns i tonmassan en väldig klanglig rikedom och en rytmisk spänning som är helt facinerande för den som gör ansträngningen att lyssna noga.” Weck och Westin var nog bara på första konserten, gissar jag (med tanke på tidningarnas pressläggningstid). Till yttermera visso nämner ingen av dem vad som hände sist under den andra konserten.

Taylors kvartett spelade (oavbrutet har jag för mig) till långt efter midnatt. Många i publiken gick, som sagt, och uppenbarligen ville Folkets hus vaktmästare också göra det. För plötsligt, medan kvartetten fortfarande spelade, tändes kongresshallens takbelysning och man började bära bort mikrofonstativ m.m. Det enda som fattades var väl att man hade börjat dammsuga också. Bertil Sundin skrev om detta i Orkesterjournalen:

Cecil Taylor behövde man inte visa nån respekt för. Ingen introducerade alltså hans musik, ingen skyddade honom heller mot vaktmästare och belysningsmästare som tyckte att nu var konserten slut. TV-strålkastarna släcktes, ljuset i salongen tändes medan scenen var mörk, vaktmästarna travade över scenen och det var väl bara Cecil Taylors vana vid trakasserier av liknande slag som gjorde att han kunde fullfölja sin avdelning.

Tyvärr blev denna fadäs ett bestående minne av den här konserten. Tack och lov kan jag nu, när jag fått höra inspelningarna, minnas åtminstone Miles musik också. Taylors avdelning har jag inte hittat på nätet, däremot finns en inspelning från dagen efter, då samma kvartett spelade i Berlin. Det lät nog ungefär i Stockholm som i Berlin, möjligen att det var ännu mera envetet och intensivt i Stockholm, just när man tänt ljuset i salen. Jag kan förstås minnas fel, men har för mig att Taylor sista halvtimmen spelade helt solo, alldeles furiöst.

Enligt recensenterna så spelade inte bara radion in, utan även TV. Åtminstone radion sände delar av materialet i december 1969. Jag tror jag ska skriva till både SR och SvT och höra om det inte vore dags att sända de där konserterna i en något senkommen repris.

Torsdag den 6 november var det vanlig skoldag igen.

Attenborough’s climate film: more fiction than facts

 

[Denna text på svenska.]
David Attenborough’s film ”Climate change – the facts”, is now being shown in many countries. Swedish Television recently aired it. Unfortunately, it is a film that, with its imagery and its rhetoric, is very much like such repulsive and distasteful propaganda films that one thought we would be spared in our present-day knowledge society.

One could expect that those who are now convinced that we are approaching a climate disaster, at least should convey their message objectively and without affect. But Attenborough’s film is probably the most misleading and bombastic I’ve seen since Al Gore’s 2006 film ”An Inconvenient Truth”.

The worst may not be the individual errors and half-truths; the worst is that Attenborough (and the other contributors) give the impression that everything is certain (”evidence is now unequivocal”), that all researchers agree and that there is nothing to discuss or add. Now action is required.

But this is not true. Researchers connected to the UN Panel on Climate Change (IPCC) also have different judgments. Some such points are described here [in Google translation from Swedish] (about sea levels and how much time we have left to act) and here (about the so-called hiatus of global warming in recent years) and here (about the medieval warm period).

 

greatest threat in thousands of years

Are we really facing ”our greatest threat in thousands of years”, worse than thousands of years of war, famine, pandemics and purges?

 

The film starts with a few voices from various news programs reporting extreme weather and heat, then Attenborough is heard as a voiceover to a series of short video clips:

Right now we are facing our greatest threat in thousands of years [photos of white smoke from factory chimneys are shown, in one chimney the emitted gas is burning] – climate change! [Lightning, hard rain and rain curtains moving across a landscape.]

Naomi Oreskes (historian of science, Harvard University): For a long time climate change was considered something that scientists predicted would happen in the future [image of a ticking clockwork, a big ocean wave, dramatic music] but that’s no longer the case.

Richard Lazarus (professor of environmental law at Harvard University): What we’re doing right now [image of a truck overturning in a hurricane wind on a bridge, and then almost sliding off the roadway] is we’re so rapidly changing the climate, for the first time in the world’s history people can see the impact of climate change. [The sound of glass shattering, pictures of buildings destroyed in a hurricane, flooding.]

Mark Maslin (professor of climatology at University College, London): Greater storms, greater floods, greater heatwaves, extreme sealevel rise.

Michael Mann (climatologist at Pennsylvania State University): All of this is happening [pictures of melting and floating snow and ice] far faster than any of us thought possible [pictures of ice blocks on rocks, washed over by water and almost disappearing].

Already the first sentence proclaiming ”our greatest threat in thousands of years” is most probably a huge exaggeration. Not even the IPCC paints a picture of an impending disaster that would be worse than World War II or the Great Plague, for example.

 

lastbilen_på_bron

”For the first time in the world’s history people can see the impact of climate change,” says professor Richard Lazarus in the film, and this is illustrated by pictures of a large truck in a storm, which slides off the roadway on a bridge.

 

One cannot see climate change, as Lazarus claims. And later in the film Michael Mann states: ”We are seeing the impacts of climate change now, play out in real time.” Singular weather events could possibly, in retrospect, be put into such a context, but hardly while they are going on. Only 20-25 years ago, experts believed that climate change could not be detected from data from just a couple of summers or winters; observations were required for perhaps a hundred or several hundreds of years. This has now shrunk to 30 years. But it has hardly shrunk so that you can see it in the present.

Storms and floods

The claim of storms and floods getting more severe, worse heat waves and extreme sea level rise has not been supported by research. The IPCC has not seen an increase of cyclones over the past hundred years: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century…” (Fifth assessment report 2013/14, chapter 2, p. 216).

In the special report from IPCC 2018 (Global Warming of 1.5 °C), it is claimed that at least the number of cyclones (in contrast to their force) will decrease with warming above 1.5 degrees: ”the total number of tropical cyclones is projected to decrease during global warming” (p. 204). Much is written about what will happen if we get ”intensified storms”: disturbed ecosystems, increased difficulty for people to recover from storms, damage to forests and corals, etc. That’s if. But will storms really be more plentiful and/or stronger? The Special Report’s view on this is not altogether clear.

In the case of floods, the Fifth assessment report had not seen trends indicating more frequent or worse floods: ”There continues to be a lack of evidence and thus low confidence regarding the sign of trend in the magnitude and/or frequency of floods on a global scale over the instrumental record.” (Fifth assessment report 2013/14, ”Technical summary” p. 112). However, the special report from 2018 claimed that some increased risk could be expected regionally (future risk, few actual observations have been made), but they also pointed out: ”There are studies, however, that indicate that socio-economic conditions will exacerbate flood impacts more than global climate change … ”(The Special Report, p. 214).

NASA has found that sea levels rise about 3 millimeters per year, since at least the 1990s. This is hardly the extreme sea level rise being proclaimed of a up to one meter to the year 2100, which is said in the 37th minute of the film. If one wants to scare people with dramatic climate changes, it is of course important to make weather events that happen today appear as if they are unprecedented in history. This is often said about temperatures, forest fires, etc. In Attenborough’s film, astrophysicist Jim Hansen says that sea levels previously have ”been stable for several thousand years” (in the 18th minute of the film). But it’s just the opposite. The sea level has both dropped and risen for thousands of years. The situation has also been affected by a land rise since the ice from the last ice age withdrew.

 

a man made disaster on a global scale

Attenborough talks about ”a man made disaster on a global scale”. His view of nature fits into a tradition of ecologists and natural philosophers who regard nature as having been rather static, until man broke the balance.

 

After the initial striking clips, Attenborough appears in a beautiful English landscape and says: ”Standing here in the English countryside, it may not seem obvious, but we are facing a man made disaster, on a global scale. In the twenty years since I first started talking about the impact of climate change on our world, conditions have changed far faster than I imagined. ”

Attenborough’s view of humans as a species that both destroys itself and the earth fits into a tradition of ecologists and natural philosophers, e.g. George Perkins Marsh or Ernst Haeckel, who regarded nature as fairly static and well balanced, as a perfect machine – until man came and ruined everything.

Entomologist and ecologist Stephen A. Forbes wrote in his article ”The Lake as a Microcosm” (1887): ”Perhaps no phenomenon of life in such a situation is more remarkable than the steady balance of organic nature, which holds each species within the limits of a uniform average number, year after year … ” and further on that ”Although every species has to fight its way, inch by inch, from egg to maturity, yet no species is exterminated, but each is maintained at a regular average number which we shall find good reason to believe is the greatest for which there is, year after year, a sufficient supply of food.” Such a view of nature hardly leaves room for any Darwinian natural selection.

Ecologist Daniel Botkin, on the other hand, says that change has been the rule in the history of the earth, and that includes climate change:

None of these steady-state assumptions are true. Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the ability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell , 2012, p. xiii.)

The Attenborough film then shows an animated world map, in which colors indicate temperature changes between 1884-2018. At first, the map is yellow, white and blue, then blue and orange, then light red, and finally, in the 2000s, it becomes dark red, as if the earth is glowing: ”Our climate is changing because of one simple fact, our world is getting hotter,” says Attenborough.

The difference in temperature between this blue-white cold world of 1884 and our red-hot earth 2018 is about 1 degree Celsius! Since this is a question of mean temperature, one should note that this implies that the earth has become say three or four degrees colder in some places and say three or four degrees warmer in others. That’s what the different colored spots show. Whether this is good or bad depends on the local conditions.

The temperature rise: cause and consequences

Even some of the scientists within the IPCC network are aware that the effects of a possible future temperature rise must be assessed differently at different locations. Mike Hulme, now a professor of human geography at Cambridge University, wrote this (February 5, 2002) in one of the emails that later leaked to the public in the so-called Climategate scandal: ”… the panel text [the discussion then concerned IPCC’s Fourth assessment report/KET] does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change”. (The whole email is here.)

Peter Stott (at the UK Meteorological Office and Exeter University) then says: ”What we’ve seen is this steady and unremitting temperature trend [again the image of the map glowing], twenty of the warmest years on record have all occured in the last 22 years.”

 

rolling_stoneaug_2019_hottest

Sometimes you get it a tad wrong. ”Human history” is something else than ”recorded history”. And ”recorded history” is something different than ”historical temperature records”.

 

You frequently hear proclamations that various summer months certain years were the hottest since measuring started (sometimes they even were the hottest in human history). Most recently, it was July 2019 that was declared the warmest since measuring began.

One must ask, what is meant by the hottest month? Is it the highest average temperature for the whole month? Or is it a month that has had a peak temperature a certain day or week? And are we talking about anomalies (deviations from the ”normal” or average temperature over a longer period at a certain location) or absolute temperature (what the thermometer actually shows)?

When NASA declared 2014 to be the warmest year measured (since 1880), they forgot to mention that the difference with 2010, previously considered as the warmest year, was 0.02 °C. The error margin was said to be 0.1 °C. Thus, the margin of error was 5 times greater than the measured (calculated) difference. Furthermore, the compilation of measurement point data from all over the earth is so uncertain that the announcement that 2014 was the warmest year since 1880, was probably certain only to 38 percent. (See article ”Nasa climate scientists: We said 2014 was the warmest year on record … but we’re only 38% sure we were right” in Mail Online, January 18, 2015; maybe here too)

It is being discussed whether we for twenty years now have experienced a pause in global warming, a so-called hiatus. See ”Has global warming stopped?” (in Swedish, with Google translation here). But how can there be a hiatus (if that is the case) and record heat at the same time?

The answer is probably that the warming that has been discussed in recent years is so small, it is tenths and a hundredths of a degree, that it can also be seen as a decrease in the heating that was much more tangible during the years 1920-40 and 1980-98. As for the years 2010 and 2014, the margin of error is so large (and the difference so small) that the relation could be the opposite: that 2010 was warmer than 2014.

Peter Stott also says: ”What is striking is that this warming trend cannot be explained by natural factors, it is caused by human activities, in particular by use of fossil fuels.”

Why couldn’t natural influence be the explanation? After all, warm periods have existed for thousands of years before both industrialism and before man. There have probably been warm periods, with no particularly high carbon dioxide content in the atmosphere, and also quite cool periods, when the carbon dioxide content was relatively high (according to Ernst-Georg Beck 2007, the CO2 concentration around 1820-30 may have been higher than now). So the correlation is not ascertained, at least not regarding carbon dioxide as the main regulator of average temperatures over longer periods of time. Historically, solar activity, volcanoes, the inclination of the earth’s axis, ocean currents, etc. would (also) have had an influence.

It should be pointed out that although most people, including so-called skeptics, agree that the earth has become somewhat warmer over the last hundred years, and that carbon dioxide probably has a (greater or lesser) role in this, there are still great uncertainties. The number of measuring points on the earth for temperature is not very big. GISS/NASA now lists 7,300 weather stations, but that includes closed stations whose data is used in historical statistics and graphs. In practice, data from perhaps around 2,000 stations are used today. Especially over the world ocean, the picture is extremely incomplete. How data from this uneven coverage may be compiled and calculated into a ”global average” is very complicated and extremely uncertain.

Recently, some evidence has also been presented about unreliability of the HadCrut4 database, on which many temperature calculations are based. The database may be suffering from major errors. In his doctoral dissertation from 2017, John McLean, at James Cook University in Townsville, Australia, points out around 70 problems with these temperature data, e.g. that some corrections, that must always be made of measurement data, also create a false notion of heating. (See McLean, An Audit of Uncertainties in the HadCRUT4 temperature anomaly dataset plus the investigation of three other contemporary climate issues, diss., James Cook University, 2017.) Also in this case, there is thus reason for a TV program claiming to tell the facts, to mention the uncertainties that exist.

The IPCC often states that there is evidence for one thing or the other based both on observations and on computer-generated climate models. But these models require verification – so they cannot easily be included in the evidence. The Special Report from 2018 states, for example, on page 183: ”Evidence for the assessment of climate change at 1.5 °C versus 2 °C can be drawn from both observations and model projections.”

In the ninth minute of the film, Attenborough shows dead bats (or rather so-called flying foxes) in Australia. Despite being evolutionarily adapted to high temperatures, they have succumbed to heat in thousands. You see a moving picture of a little baby bat clinging to his dead mother. Peter Stott says: ”It’s inconceivable that you would see these temperatures without the fact of climate change.”

Then, several dead flying foxes are being put in a wheelbarrow, and you hear someone off camera say ”it’s climate change in action” (at 10:27-10:30). Or rather, you heard it in the original BBC program from April 2019, but this phrase has now been removed in the version shown on Swedish Television. I doubt that Swedish TV deleted this. My guess is that the BBC received criticism for the statement and removed it.

 

climatechangeinaction_svenska

”If you have two more events like we had, the species are gone,” says a female voice, and then a male voice is heard saying ”it’s climate change in action” – but only in the original film from April. In the version that is now shown in Sweden, the last statement has been removed.

 

It has long been known that flying foxes die in this way. In fact, the phenomenon was documented as early as in the 18th century. This is what British naval officer Watkin Tench wrote in a travelogue about his 1790 visit to the Sydney region, more specifically Rose Hill, where it was 40-41 degrees in December:

An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere. Nor did the ‘perroquettes’, though tropical birds, bear it better. The ground was strewn with them in the same condition as the bats. (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, chapter XVII, 1793.)

In addition, another program about flying foxes, ”Secrets of Wild Australia” part 4 (made in 2016), was recently shown in Sweden. Here too, it was shown how many bats died because of the heat, but not one word about climate change.

Have forest fires increased globally?

The film then displays extremely dramatic pictures of fires, seen from inside a car and from a house, where flames strike out from all windows in a violent fire. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Michael Mann: ”We’ve seen wildfires break out in Greece, even in the Arctic.” (Wildfires in cold areas, such as the Arctic, are not uncommon, as long as the flammable material is dry enough and some kind of ignition occurs.) Mann again: ”We’ve seen a tripling of the extent of wildfires in the western US, in California.” Pictures from a car that drive on a road, where the forest burns on both sides. A shocked father and son who escaped are interviewed about how close they were to death.

The description of the forest fire and the other fires may be correct, but does this really have to do with climate change? According to the statistics, the fires have rather decreased (see, for example, the statistics at NIFC), but it is debated whether they may have become fewer but larger. A program that sets out to report facts should tell if things are contentious. Both in Sweden and the United States, many areas also burned in the late 1800s and 1930s, for example.

In the article ”Global trends in wildfire and its impacts”, published by the British Royal Society 2016, Stefan H. Doerr and Cristina Santín write: ”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.”

In the 16th minute, Attenborough says: ”I won’t say that all can be due to climate change. Last years extreme weather events meant that millions of people needed humanitarian aid.” What does he wish to imply by saying this? That a flood in Kerala in India, of which images are being shown here, may not be due to climate change, but this kind of imagery will be common when floods occur that really are caused by climate change?

This seems to be the film’s main rhetorical device. Everything that is shown, forest fires, floods and dead flying foxes, regardless of what caused the events in question, are examples of dramatic climate change and that it already is underway. And that everything will get worse.

Is the ice melt in the Arctic unique?

The film then moves on to ice melting in the Arctic and Antarctic. Andrew Shepherd (climate scientist, University of Leeds):

In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.

Here, the program makers, if they wanted to convey the facts, should have mentioned that the masses of ice in both the Arctic and Antarctic always have increased and decreased over the centuries. How the present trend towards ever-smaller summer ice in the Arctic should be interpreted is a controversial issue. Animations showing the Arctic ice maximum during the winter of 1979-2006 can be seen here, and the Arctic ice minimum in the summer during the same time can be found here.

The Arctic also underwent an unusual warming in 1920-40, which the scientists could not explain. Within the framework of their research at the Max-Planck Institute in Hamburg, professor Lennart Bengtsson et al. wrote in 2003:

The Arctic 1920-1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade. This is a warming in the region comparable in magnitude what is to be expected as a consequence of anthropogenic climate change in the next several decades. (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

The fact that this happened during a period when the increase in atmospheric carbon dioxide was only about 20 percent of today’s, led the scientists to believe that the cause rather was increased solar activity than human influence.

A Danish study from 2005 by Knud Lassen and Peter Thejll examined sea ice in eastern Greenland between the years 1500 and 2000, based on previous surveys of eg. oxygen isotopes in ice cores. Lassen and Thejll found an ice minimum, perhaps as that of today, in the 16th century and significant peaks some time each century from 1600 to 1900. An abrupt decline of ice also happened in the 1920s, as in our days. The variations, they believe, are due to, among other things, solar activity. Finally, Lassen and Thejll write:

The considerations of the impact of natural sources of variability on arctic ice extent are of relevance for concerns that the current withdrawal of ice may entirely be due to human activity. Apparently, a considerable fraction of the current withdrawal could be a natural occurrence. (Lassen & Thejll, ”Multi-decadal variation of the East Greenland Sea-Ice Extent: AD 1500-2000”, Scientific Report 05-02, Danish Meteorological Institute, 2005.)

A 2017 study by Paola Moffa-Sánchez and Ian Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volume 8, 2017) investigates Arctic ice for 3,000 years using pollen in sea sediment. According to this study, the ice would have covered smaller areas 500 years ago than today. But there are other studies that arrive at other results, so the matter is, as I said, debated, which the TV program should have mentioned.

Sea level rise and coral reefs

The film then turns to sea level rise: ”Rising seas are displacing hundreds of thousands of people,” Attenborough says. You can see pictures of flooded areas, with people sitting on meter-sized small banks with water all around. Colette Pichon Battle (CEO of the Gulf Coast Center for Law & Policy in Louisiana) says: ”In the United States Louisiana is on the frontline of this climate crisis, it’s loosing land at one of the fastest rates on the planet. A rate of a football field every 45 minutes.”

Louisiana has an extremely large land loss, which is largely due to that the land sinks and has been doing so for at least a hundred years. A global sea level rise of 3 mm per year (average) and a local landfall of 6 mm gives a total sea level rise of 9 mm per year. It has little to do with climate change, but to a certain extent it has to do with human impact. Badly designed hydraulic engineering, as well as the drawing of oil and gas pipelines in the lands around the Mississippi River have affected erosion. Colette Pichon Battle says that the residents of the Isle de Jean Charles, in the lowlands just off the coast of Louisiana, have been called the first climate refugees in the United States. That is hardly the case. The land loss in Isle de Jean Charles has been going on for at least a hundred years.

In the film’s 23rd minute, Attenborough says that a third of the world’s coral reefs have bleached and died in the past three years due to heat stress. This does not seem to agree with several articles on how the coral reefs recover, e.g. Michael D. Fox et al., ”Limited coral mortality following acute thermal stress and widespread bleaching on Palmyra Atoll, Central Pacific,” described here.

A Chinese study even assumes that the corals are well off in the heat: ”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post-1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” (Shuang Yan et al., ”Episodic Reef Growth in the Northern South China Sea linked to Warm Climate During the Past 7,000 Years: Potential for Future Coral Refugia”, JGR Biogeosciences, April 2019.) Again, the film should at least have mentioned that the issue is debated.

In the 26th and 27th minutes of the film, a few so-called climate deniers appear, e.g. Paul Broun, who says that no temperature rise has occurred in eight years. This is apparently considered so stupid that it doesn’t even deserve a comment. Perhaps Broun was out a bit early to say this in 2001, but the ”warming pause” is something that is being discussed – even by the IPCC (see ”Has global warming stopped?”; in Swedish, with Google translation here). No significant temperature rise has occurred (except for the natural fluctuations caused by the El Niño phenomenon) in 20 years (1998-2018).

Lord Lawson is also presented as a ”denier” when he says that there are also ”huge benefits from a warming planet”. This too is obviously regarded as so stupid that it doesn’t require any comment. Formerly chilly areas of the earth will likely be cultivated easier. The earth’s vegetation also benefits from increased carbon dioxide, deserts and other arid areas have begun to green. However, this is not primarily related to the heat but is due to the fact that carbon dioxide acts as a kind of fertilizer for plants. Lu, Wang & McCabe found ”extensive areas of ‘greening’ in dryland areas of the Mediterranean, the Sahel, the Middle East and Northern China, as well as greening trends in Mongolia and South America.” (”Elevated CO2 as a driver of global dryland greening”, Nature Scientific Reports, February 2016.)

See also this web page at NASA, where it is said that between 25 and 50 percent of the Earth’s green areas have become even greener.

In the 30th minute of the film, however, professor Matthew Hansen at the University of Maryland mentions the opposite phenomenon, deforestation. He shows a map, where forests disappear on large areas of the earth (according to the map, most of Sweden and Finland appear to have had their forests burned or felled, which is very strange – to put it mildly).

Apart from the matter of size of the affected regions, the question is whether this is a climate issue or a felling issue. Hansen says that rainforests are burned down and replaced with crops of soybeans or rubber or used as pasture for livestock. But among that which affects most, he says, is the cultivation of oil palms. Palm oil is found in almost everything, adds Mark Maslin, professor of climatology at University College, London. However, no one mentions that palm oil is used as ”environmentally friendly” biofuel.

Permafrost

Attenborough says (in the 38th minute) that in addition to all this, we could be threatened by even worse disasters, called tipping points, i.e. that any process reaches a point where it becomes irreversible. However, in its assessment of 2013/14, the IPCC has discarded most of these concerns. Some problems may arise from melting permafrost, that can emit greenhouse gases. See ”Is the climate apocalypse canceled?” (in Swedish, Google translation here).

When Attenborough then describes the problem with the permafrost, it is misleading. He mentions that methane (a greenhouse gas 20-30 times more potent than carbon dioxide) is found underground in the permafrost. You can then see ecologist Katey Walter Anthony from the University of Alaska step out on the ice on an ordinary lake near Fairbanks, Alaska. But there is a difference between methane in ordinary lakes, that are emitted constantly, and methane that can be formed and released from permafrost if it melts.

Dr. Anthony shows that there are bubbles frozen in the sea ice, and with a little hot water she melts the top layer. The gas bubbles come out into the air and they light a match so that the gas bursts into flames. The impression is spectacular, of course. The problem with methane, however, is not that it burns, but that it more efficiently than CO2 blocks the earth’s heat radiation from disappearing into space.

No one knows how much methane the permafrost (which is mainly found in the northern hemisphere) contains, but estimates are of 1.7 trillion tonnes of carbon, bound in organic material, which can thus become both carbon dioxide and methane when and if the permafrost begins to melt and the organic material degrades. It is estimated that current warming could result in 1 gigaton of methane having been emitted from thawing permafrost by the year 2100. By comparison, lakes, marshes and other wetlands are a greater source of methane, 0.167 gigatons per year, which by the year 2100 would be 13.36 gigatons.

On her website, Dr. Anthony shows a not-so-ominous side of the methane bubbles. She and her colleagues are working on a project that will provide villages in northern Alaska with cooking and heating gas from the sea bubbles instead of from imported diesel.

The IPCC 2018 Special Report (p. 208) refers to a study in which it is believed that it might be possible to bind methane and carbon dioxide in permafrost to increased peat formation: ”Transient releases of CO2 and CH4 may follow permafrost melting, but these occurrences may be compensated by peat growth over longer time scales (Yu et al., 2010).”

Both solar and wind power are mentioned as alternatives to the fossil fuels. Nothing wrong with that, but a program that wants to convey ”the facts” should also mention some of the problems with these energy sources. First of all, they have an uneven energy production and can hardly be an alternative for developing countries that want to build up heavy industry.

One problem with solar panels (if one is afraid of carbon dioxide) is that they are currently being produced in countries where electricity is produced using fossil fuels (China, for example). The solar panels often require huge landscape areas, thus interfering with habitat and wildlife, for instance are birds being injured. They also require large amounts of water, e.g. for cleaning, and when they have served out, they create environmentally hazardous waste. Wind turbine propellers kill numerous birds, insects and bats, animals usually regarded as important to protect for the sake of biological diversity.

It is sad, not to say devastating to public opinion, to public interest and to climate policy, that the media hardly ever report on the diversity of climate research, but constantly state that all scientists agree that a global disaster is rapidly approaching. I have tried to show here, that there are other sides to these matters, that mustn’t be excluded from the public debate. I find it highly counterproductive for education and sensible decision making to produce alarmist films like this.

Attenboroughs klimatfilm: mer fiktion än fakta

 

[This text in English.]
Nu visar SvT David Attenboroughs film ”Climate change – the facts”, som på svenska fått titeln ”Klimatkrisen”. Det är tyvärr en film som med sitt bildspråk och sin retorik för tanken till sådana obehagliga och osakliga propagandafilmer som man trodde sig förskonad ifrån i vår tids s.k. kunskapssamhälle.

Man tycker att de som nu är övertygade om att vi närmar oss en klimatkatastrof åtminstone borde föra fram sitt budskap sakligt. Men Attenboroughs film är nog det mest vilseledande och bombastiska jag sett sedan Al Gores film ”An inconvenient truth” 2006.

Det värsta är kanske inte de enskilda felen och halvsanningarna; det värsta är att Attenborough (och de andra medverkande) vill ge intryck av att allt är bevisat (”the evidence is now unequivocal”), forskarna är eniga och inget finns att diskutera eller tillägga. Nu krävs handling.

Men det stämmer inte. Även forskare anknutna till FN:s klimatpanel (IPCC) har olika bedömningar. Några sådana punkter framgår t.ex. här (om havsnivåerna och om hur lång tid vi har på oss) och här (om den s.k. pausen i uppvärmningen de senaste åren) och här (om bl.a. den medeltida värmeperioden).

greatest threat in thousands of years

Står vi verkligen inför ett hot, och är det i så fall värre än tusentals år av krig, svält, pandemier och utrensningar?

Filmen inleds med några röster ur olika nyhetsprogram om extremt väder och hetta, därefter hörs Attenboroughs röst som s.k. voiceover till en rad korta bildklipp:

Right now we are facing our greatest threat in thousands of years [bl.a. bilder på vit rök ur fabriksskorsstenar, i en skorsten brinner det som släpps ut] – climate change! [Blixtknall, hårda regnskyar förflyttar sig över ett landskap.]

Naomi Oreskes (vetenskapshistoriker, Harvard University): For a long time climate change was considered something that scientists predicted that would happen in the future [bild på ett urverk som tickar, stor havsvåg, dramatisk musik] but that’s no longer the case.

Richard Lazarus (professor i miljörätt vid Harvard University): What we’re doing right now [bild på lastbil som välter i orkanvinden på en bro och sedan nästan glider av vägbanan] is we’re so rapidly changing the climate, for the first time in the world’s history people can see the impact of climate change. [Ljudet av glas som splittras, bilder på byggnader som förstörs i en orkan, översvämning.]

Mark Maslin (professor i klimatologi vid University College, London): Greater storms, greater floods, greater heatwaves, extreme sealevel rise.

Michael Mann (klimatolog vid Pennsylvania State University): All of this is happening [bilder på smältande och flytande snö och is] far faster than any of us thought possible [bilder på isblock på stenar som sköljs över av vatten och nästan försvinner].

Redan första meningen om ”our greatest threat in thousands of years” torde vara en enorm överdrift. Inte ens FN:s klimatpanel målar upp en bild av en annalkande katastrof som skulle vara värre än andra världskriget eller digerdöden t.ex.

lastbilen_på_bron

”For the first time in the world’s history people can see the impact of climate change”, säger professor Richard Lazarus i filmen, och det illustreras med bilder på en stor lastbil i storm, som kanar av vägbanan på en bro.

Man kan inte se klimatförändringar, som Lazarus påstår. Michael Mann säger också senare i programmet: ”We are seeing the impacts of climate change now, play out in real time.” Enstaka väderhändelser kan kanske i retrospekt sättas in i ett sådant sammanhang, men knappast medan de pågår. För bara 20–25 år sedan menade många forskare att klimatförändringar kunde man inte se på några somrar eller vintrar utan det krävdes observationer under kanske flera hundra år. Detta har nu krympt till 30 år. Men det har knappast krympt så att man kan se det i nuet.

Stormar och översvämningar

Påståendet om kraftigare stormar, svårare översvämningar, värre värmeböljor och extrem havsnivåhöjning har inte stöd i forskningen. FN:s klimatpanel har inte sett någon ökad trend av cykloner de senaste hundra åren: ”Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century …” (Fifth assessment report 2013/14, kapitel 2, sid. 216).

I specialrapporten från IPCC 2018 (Global Warming of 1.5 °C) menar man t.o.m. att åtminstone antalet cykloner (till skillnad från deras styrka) kommer att minska med uppvärming över 1,5: ”the total number of tropical cyclones is projected to decrease under global warming” (sid. 204). Man skriver ofta om vad som kommer att hända om vi får ”intensified storms”: störda ekosystem, svårare för människor att återhämta sig efter stormar, skador på skog och koraller etc. Det är om det. Men kommer verkligen stormarna att bli fler och/eller starkare? Specialrapportens syn på detta är inte glasklar.

När det gäller översvämningar hade man i Fifth assessment report inte sett trender som tydde på fler eller större översvämningar: ”There continues to be a lack of evidence and thus low confidence regarding the sign of trend in the magnitude and/or frequency of floods on a global scale over the instrumental record.” (Fifth assessment report 2013/14, ”Technical summary”, sid. 112). Specialrapporten från 2018 hävdade dock att man nu kan vänta sig viss ökad risk (framtida risk, få faktiska observationer finns) regionalt, men man påpekade också: ”There are studies, however, that indicate that socio-economic conditions will exacerbate flood impacts more than global climate change …” (Specialrapporten, sid. 214).

NASA m.fl. har konstaterat en havsnivåhöjning med ungefär 3 millimeter per år, sedan åtminstone 90-talet. Det är knappast den extrema havsnivåhöjning man målar upp på bortåt en meter till år 2100, som sägs i filmens 37:e minut. Ska man skrämmas med klimatförändringar, så är det förstås viktigt att få väderhändelser som sker idag att framstå som att de saknar motstycke i historien, att de är unprecedented. Det brukar man säga om temperaturer, skogsbränder m.m. I Attenboroughs film säger astrofysikern Jim Hansen att havsnivån tidigare ”has been stable for several thousand years” (filmens 18:e minut). Det är ju precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från senaste istiden drog sig tillbaka.

a man made disaster on a global scale

Attenboroughs syn på naturen passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer som sett naturen som tämligen statisk, tills människan rubbat balansen.

Efter de inledande braskande klippen uppenbarar sig Attenborough i ett vackert engelskt landskap och säger: ”Standing here in the English countryside, it may not seem obvious, but we are facing a man made disaster, on a global scale. In the twenty years since I first started talking about the impact of climate change on our world, conditions have changed far faster than I imagined.”

Attenboroughs syn på människan som en art som både förstör sig själv och jorden passar in i en tradition av ekologer och naturfilosofer, t.ex. George Perkins Marsh eller Ernst Haeckel, som sett naturen som tämligen statisk eller i balans, som en perfekt maskin – tills människan kom och rubbade alltsammans.

Entomologen och ekologen Stephen A. Forbes skrev i artikeln ”The Lake as a Microcosm” (1887): ”Perhaps no phenomenon of life in such a situation is more remarkable than the steady balance of organic nature, which holds each species within the limits of a uniform average number, year after year …” och vidare att ”Although every species has to fight its way, inch by inch, from the egg to maturity, yet no species is exterminated, but each is maintained at a regular average number which we shall find good reason to believe is the greatest for which there is, year after year, a sufficient supply of food.” En sådan syn på naturen ger knappast utrymme för något darwinistiskt naturligt urval.

Ekologen Daniel Botkin menar i stället att förändring har varit regel i jordens historia, och det gäller även klimatet:

None of these steady-state assumptions are true. Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the capability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell, 2012, sid xiii.)

I Attenboroughs film visas sedan en animerad världskarta, där färger indikerar temperaturförändringar från 1884 till 2018. Kartan är först gul, vit och blå, blir sedan blå och orange, sedan ljusröd och slutligen under 2000-talet mörkröd, som om jorden glöder: ”Our climate is changing because of one simple fact, our world is getting hotter”, säger Attenborough.

Skillnaden i temperatur mellan denna blåvita kalla värld 1884 och vår rödglödgade jord 2018 är cirka 1 grad Celsius! Eftersom det är frågan om medeltemperatur, så bör detta tolkas som att jorden blivit kanske två–tre grader kallare på några ställen och kanske tre–fyra grader varmare på andra. Det är det de olikfärgade färgfläckarna visar. Om detta är bra eller dåligt beror på de lokala förhållandena.

Temperaturhöjningen: orsak och konsekvenser

Även vissa inom IPCC-nätverket är inne på att effekterna av en eventuell framtida temperaturhöjning måste bedömas olika på olika platser. Mike Hulme, numera professor i humangeografi vid Cambridge University, skrev så här (5 februari 2002) i ett av de mail som sedermera läckte ut till offentligheten i den s.k. Climategate-skandalen: ” … the panel text [man diskuterade då IPCC:s Fourth assessment report / KET] does not mention that some people (and countries) may experience benefits as a result of climate change”. (Hela mailet finns här.)

Peter Stott (från UK Meteorological office och Exeter University) säger sedan: ”What we’ve seen is this steady and unremitting temperature trend [bild på kartan igen som glöder], twenty of the warmest years on record have all occured in the last 22 years.”

rolling_stoneaug_2019_hottest

Ibland blir det lite fel. ”Human history” är något annat än ”recorded history”. Och ”recorded history” är något annat än ”historical temperature records”.

Man utmålar ständigt olika sommarmånader olika år till de varmaste sedan man började mäta (ibland t.o.m. varmaste i mänsklighetens historia). Nu senast var det juli 2019 som varit varmast sedan man började mäta.

Vad menar man förresten med varmaste månad? Är det högst medeltemperatur för hela månaden? Eller är det en månad som haft en topptemperatur en viss dag eller vecka? Och talar man om anomalier (avvikelser från platsens ”normala” eller genomsnittliga temperatur under en längre period) eller absolut temperatur (vad termometern faktiskt visar)?

När NASA utropade 2014 till det varmaste året som uppmätts (sedan 1880) glömde man nämna att skillnaden mot 2010, som tidigare ansetts varmast, var 0,02 °C. Felmarginalen angavs också till 0,1 °C. Felmarginalen var således 5 gånger större än den uppmätta (beräknade) skillnaden. Sammanställningen av mätpunktsdata från hela jorden är dessutom så pass osäker att uppgiften om 2014, som det dittills varmaste året sedan 1880, var säkert bara till 38 procent. (Se artikeln ”Nasa climate scientists: We said 2014 was the warmest year on record… but we’re only 38% sure we were right” i Mail Online 18 januari 2015; kanske även här)

Det diskuteras om vi sedan ungefär tjugo år kanske är inne i en uppvärmningspaus (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Men hur kan det pågå en uppvärmningspaus (om det nu gör det) och rekordvärme samtidigt?

Svaret torde vara att den uppvärmning det talats om de senaste åren är så pass liten, tiondelar och hundradelar av en grad, att det också kan ses som ett avtagande av den uppvärmning som ju var mycket mera påtaglig 1920–40 samt 1980–98. Just när det gäller åren 2010 och 2014, så är alltså felmarginalen så stor (och differensen så liten) att förhållandet skulle kunna vara det omvända: att 2010 var varmare än 2014.

Peter Stott säger också: ”What is striking is that this warming trend cannot be explained by natural factors, it is caused by human activities, in particular by use of fossil fuels.”

Varför skulle inte naturlig påverkan kunna vara förklaringen? Varma perioder har ju funnits i tusentals år före både industrialismen och före människan. Det har troligen funnits varma perioder utan särskilt hög koldioxidhalt i atmosfären och ganska svala perioder när koldioxidhalten varit förhållandevis hög (enligt Ernst-Georg Beck 2007 kan CO2-halten runt 1820–30 ha varit högre än nu). Så sambandet är inte säkerställt, åtminstone inte när det gäller koldioxid som främsta regulator av medeltemperaturer över lite längre tidsperioder. Historiskt torde det (även) ha varit solaktivitet, vulkaner, jordaxelns ställning, havsströmmar m.m. som spelade in.

Det bör påpekas att även om de flesta, också s.k. skeptiker, håller med om att jorden blivit någon grad varmare de senaste hundra åren, och att koldioxid förmodligen har en (större eller mindre) roll i detta, så finns det ändå stora osäkerheter. Antalet mätpunkter på jorden för temperatur är inte särskilt stort. GISS/NASA listar nu 7 300 väderstationer, men då ingår även nedlagda stationer, vars data används i historisk statistik och kurvdiagram; i praktiken utnyttjas idag data från kanske cirka 2 000. Särskilt över världshaven är bilden oerhört ofullständig. Hur data från denna ojämna täckning skall sammanställas och beräknas till ett ”globalt medelvärde” är mycket komplicerat och osäkert.

Nyligen har det dessutom presenterats tecken på att databasen HadCrut4, som många temperaturberäkningar bygger på, kanske är behäftad med stora fel. John McLean, vid James Cook University i Townsville i Australien, visar i sin doktorsavhanding från 2017 på ett 70-tal problem med dessa temperaturdata, t.ex. att vissa korrigeringar som alltid måste göras av mätdata också skapar en falsk bild av uppvärmning. (Se vidare McLean, An audit of uncertainties in the HadCRUT4 temperature anomaly dataset plus the investigation of three other contemporary climate issues, diss., James Cook University, 2017.) Även på denna punkt finns det alltså anledning för ett TV-program som gör anspråk på att berätta fakta om klimatet att också nämna de osäkerheter som finns.

IPCC hävdar ofta att man har evidence för det ena eller andra utifrån dels observationer, dels de datorkonstruerade klimatmodellerna. Men dessa modeller kräver ju bevis – då kan de inte gärna ingå i bevisningen. I Specialrapporten från 2018 står det t.ex. på sid. 183: ”Evidence for the assessment of changes to climate at 1.5 °C versus 2 °C can be drawn both from observations and model projections.”

I filmens nionde minut visar Attenborough döda fladdermöss (eg. flyghundar, s.k. flying foxes) i Australien, som trots att de evolutionärt är anpassade till höga temperaturer har dukat under i tusental. Man visar en rörande bild på en liten unge som klamrar sig fast vid sin döda mamma. Peter Stott säger: ”It’s inconceivable that you would se these temperatures without the fact of climate change.”

Man lägger flera döda flyghundar i en skottkärra och man hör någon säga ”it’s climate change in action” (vid tiden 10:27–10:30). Eller rättare sagt, man hörde det i BBC:s originalfilm från april i år, men detta yttrande är nu borttaget i den version som visas i SvT. Det är väl knappast SvT som strukit detta. Det troligaste är väl att BBC fick kritik för uttalandet och tog bort det.

climatechangeinaction_svenska

”If you have two more events like we had, the species are gone”, säger en kvinnoröst, och därefter hörs en mansröst säga ”it’s climate change in action” – men bara i originalfilmen från april. I den version som nu visas i Sverige är det sista yttrandet borttaget.

Att flyghundar dör på detta sätt är känt sedan länge. Faktiskt finns fenomenet dokumenterat redan på 1700-talet. Så här skrev den brittiske marinofficeren Watkin Tench i en reseskildring om sitt besök 1790 i Sydneytrakten, närmare bestämt i Rose Hill, där det var 40–41 grader varmt i december:

An immense flight of bats driven before the wind, covered all the trees around the settlement, whence they every moment dropped dead or in a dying state, unable longer to endure the burning state of the atmosphere. Nor did the ‘perroquettes’, though tropical birds, bear it better. The ground was strewn with them in the same condition as the bats. (Watkin Tench, A Complete Account of The Settlement at Port Jackson, kap. XVII, 1793.)

Till yttermera visso visades nyligen ett annat program i SvT om flyghundarna i Australien, ”Australiens vilda natur” del 4, där många dog av värmen, men inte ett ord om klimatförändringar.

Har skogsbränderna ökat globalt?

Sedan visas oerhört dramatiska bilder på bränder, sedda inifrån en bil och utifrån ett hus, där eld slår ut från alla fönster i en våldsam brand. Attenborough: ”Last year saw record breaking wildfires take hold across the globe.” Michael Mann: ”We’ve seen wildfires break out in Greece, even in the Arctic.” (Att det brinner i kalla länder, t.ex. i Arktis, är inte ovanligt, bara det brännbara materialet är tillräckligt torrt och någon form av antändning sker.) Mann igen: ”We’ve seen a tripling in the extent of wildfires in the western US, in California.” Bilder från en bil som kör på en väg där skogen brinner på båda sidor. En chockad far och son som undkommit intervjuas om hur nära döden de varit.

Skildringen av skogsbranden och de andra bränderna är kanske riktig, men har det verkligen med klimatförändringar att göra? Enligt statistiken har bränderna snarast minskat (se t.ex. statistiken hos NIFC), men det är omdiskuterat om de kanske blivit färre men större. Ett program som ger sig ut för att redovisa fakta borde tala om ifall saker är omstridda. Både i Sverige och USA brann väldiga arealer också i slutet av 1800-talet och på 1930-talet t.ex.

I artikeln ”Global trends in wildfire and its impacts”, publicerad av brittiska Royal Society 2016, skriver Stefan H. Doerr och Cristina Santín bl.a.: ”… global area burned appears to have overall declined over past decades, and there is increasing evidence that there is less fire in the global landscape today than centuries ago.”

I 16:e minuten säger Attenborough: ”I won’t say that all can be due to climate change. Last years extreme weather events meant that millions of people needed humanitarian aid.” Vad vill han ha sagt med detta? Att bilderna från en översvämning i Kerala i Indien, som visas till detta, kanske inte beror på klimatförändringar, men det är så här översvämningar som verkligen beror på klimatförändringar kommer att se ut?

Det här tycks vara filmens främsta retoriska grepp. Allt som visas, skogsbränder, översvämningar och döda flyghundar blir, oavsett vad händelserna beror på, exempel på dramatiska klimatförändringar och att de redan pågår. Och att det kommer att bli värre.

Är issmältningen i Arktis unik?

Man går sedan över till hur isen smälter i Arktis och Antarktis. Andrew Shepherd (klimatforskare, University of Leeds):

In the last year we have had a global assessment of ice losses from Antarctica, from Greenland, and they tell us that things are worse than we expected. The Greenland ice sheet is melting, it’s lost two trillion tons of ice, it’s losing five times as much ice today as it lost 25 years ago.

Här borde programmakarna, om de ville spegla fakta, nämna att ismassorna både i Arktis och Antarktis har ökat och minskat hela tiden under århundradena. Hur de rörelser mot allt mindre sommaris som pågår nu ska tolkas är omstritt. Animationer som visar arktiskt ismaximum under vintern 1979–2006 kan man se här, och arktiskt isminimum under sommaren under samma tid finns här.

Arktis genomgick också en ovanlig uppvärmning 1920–40, som forskarna inte kunnat förklara tillfredsställande. Lennart Bengtsson och medarbetare skrev 2003 inom ramen för arbetet på Max-Planck-institutet i Hamburg om detta:

The Arctic 1920–1940 warming is one of the most puzzling climate anomalies of the 20th century. Over a period of some fifteen years the Arctic warmed by 1.7 °C and remained warm for more than a decade. This is a warming in the region comparable in magnitude what is to be expected as a consequence of anthropogenic climate change in the next several decades. (Bengtsson et al., ”The early century warming in the Arctic: A possible mechanism”, MPI Report 345, 2003.)

Att detta skedde under en peridod när ökningen av atmosfärens koldioxidhalt bara var ungefär 20 procent av dagens, får forskarna att tro att orsaken snarare varit ökad solaktivitet än mänsklig påverkan.

En dansk studie från 2005 av Knud Lassen och Peter Thejll undersökte havsis i östra Grönland mellan år 1500 och 2000 baserat på tidigare undersökningar av bl.a. syreisotoper i isborrkärnor. Lassen och Thejll finner ett isminimum, kanske som idag, på 1500-talet och rejäla maxima någon gång varje sekel 1600–1900. En abrubt minskning av isen skedde också på 1920-talet, liksom i våra dagar. Variationerna tror de beror på bl.a. solaktivitet. Lassen och Thejll skriver avslutningsvis:

The considerations of the impact of natural sources of variability on arctic ice extent are of relevance for concerns that the current withdrawal of ice may entirely be due to human activity. Apparently, a considerable fraction of the current withdrawal could be a natural occurrence. (Lassen & Thejll, ”Multi-decadal variation of the East Greenland Sea-Ice Extent: AD 1500-2000”, Scientific Report 05-02, Danish Meteorological Institute, 2005.)

En studie från 2017 av Paola Moffa-Sánchez och Ian Hall (”North Atlantic variability and its links to European climate over the last 3000 years”, Nature Communications volume 8, 2017) undersöker arktisk is under 3 000 år med hjälp av pollen i havssediment. Enligt den studien torde isen ha täckt mindre områden för 500 år sedan än idag. Men det finns andra studier som kommer till andra resultat, så saken är som sagt omdiskuterad, vilket TV-filmen borde ha nämnt.

Havsnivåhöjningar och korallrev

Filmen tar sedan upp havsnivåhöjningar: ”Rising seas are displacing hundreds of thousands of people”, säger Attenborough. Man får se bilder på översvämmade områden, med människor som sitter på meterstora små bankar med vatten runt om. Colette Pichon Battle (VD för Gulf Coast Center for Law & Policy i Louisiana) säger: ”In the United States Louisiana is on the frontline of this climate crisis, it’s loosing land at one of the fastest rates on the planet. A rate of a football field every 45 minutes.”

Louisiana har en extremt stor landförlust, som till största delen beror på att landet sjunker och har gjort detta i åtminstone hundra år. En global havsnivåhöjning på 3 mm per år (medelvärde) samt en lokal landsänkning på 6 mm ger totalt en havsnivåhöjning av 9 mm per år. Det har knappast med klimatförändringar att göra, däremot har det i viss utsträckning att göra med mänsklig påverkan. Ogenomtänkt vattenbyggnad, samt dragning av pipelines för olja och gas i markerna runt Mississippifloden har påverkat erosionen. Colette Pichon Battle säger att invånarna i Isle de Jean Charles, i låglandet alldeles intill Louisianas kust, har kallats de första klimatflyktingarna i USA. Så är knappast fallet. Landförlusten i Isle de Jean Charles har pågått i åtminstone hundra år.

I filmens 23:e minut säger Attenborough att en tredjedel av världens korallrev har blekts och dött under de senaste tre åren p.g.a. värmepråfrestningar. Jag vet inte vad han har för källa till detta påstående, men det verkar inte stämma med flera artiklar om hur korallreven återhämtar sig, t.ex. Michael D. Fox et al., ”Limited coral mortality following acute thermal stress and widespread bleaching on Palmyra Atoll, central Pacific”, som beskrivs här.

En kinesisk studie antar t.o.m. att korallerna mår bra av värmen: ”We identify abrupt coral reef recovery in the northern South China Sea (SCS) since the last century (especially post‐1960 CE), indicating that the Current Warm Period is an optimal episode for reef growth in the northern SCS.” (Shuang Yan et al., ”Episodic Reef Growth in the Northern South China Sea linked to Warm Climate During the Past 7,000 Years: Potential for Future Coral Refugia”, JGR Biogeosciences, april 2019.) Återigen efterlyser man att filmen i alla fall borde nämna att frågan är omtvistad.

I filmen 26:e och 27:e minut visar man upp några s.k. klimatförnekare, t.ex. Paul Broun, som säger att ingen temperaturökning skett på åtta år. Det är tydligen så dumt att det inte ens förtjänar en kommentar. Möjligen var Broun aningen tidigt ute, men detta är något som diskuteras – även av IPCC (se ”Har den globala uppvärmningen avstannat?”). Ingen signifikant temperaturhöjning har skett (förutom de naturliga fluktuationer som åstadkoms av El Niño-fenomenet) på 20 år (1998–2018).

Lord Lawson visar man också upp som ”förnekare”, när han säger att det även finns ”huge benefits from a warming planet”. Även detta tycks vara så dumt att det inte kräver någon kommentar. Hittills kyliga områden på jorden blir troligen bättre för odling. Jordens växtlighet mår också bra av ökad koldioxidhalt, öknar och andra torra områden har börjat grönska. Detta har dock inte primärt med värmen att göra utan beror på att koldioxid fungerar som en sorts gödning för växter. Lu, Wang & McCabe fann ”extensive areas of ’greening’ in dryland areas of the Mediterranean, the Sahel, the Middle East and Northern China, as well as greening trends in Mongolia and South America.” (”Elevated CO2 as a driver of global dryland greening”, Nature Scientific Reports, februari 2016.)

Se även denna webbsida hos NASA, där det framgår att mellan 25 och 50 procent av jordens grönområden blivit ännu grönare.

I filmens 30:e minut nämner professor Matthew Hansen vid University of Maryland dock ett motsatt fenomen, avskogning. Han visar en karta, där skogar försvinner på stora ytor av jorden (enligt kartan tycks större delen av Sverige och Finland ha nedbrända eller avverkade skogar, hur man nu kommit fram till det).

Hur stora områden det nu än handlar om, så är väl frågan om detta är en klimatfråga eller en avverkningsfråga. Hansen säger att regnskogar bränns ned och ersätts med odlingar av soyabönor eller gummi eller används som betesmark för boskap. Men bland det som påverkar allra mest, säger han, är odlingen av palmolja. Palmolja finns i nästan allt, tillägger Mark Maslin, professor i klimatologi vid University College, London. Ingen nämner dock att palmoljan används som ”miljövänligt” biobränsle.

Permafrosten

Attenborough säger (i 38:e minuten) att förutom allt detta kan vi hotas av ännu värre katastrofer, som kallas tipping points, dvs. att någon process når en punkt där den blir oåterkallelig. IPCC har dock i sin bedömning från 2013/14 övergivit de flesta av dessa farhågor. Vissa problem ser man eventuellt med smältande permafrost som kan avge växthusgaser. Se ”Är klimatapokalypsen inställd?

När Attenborough därefter ska beskriva problemet med permafrosten, blir det missvisande. Han nämner att metangas (en växthusgas 20–30 gånger mer potent än koldioxid) finns under jorden i permafrosten. Man får sedan se ekologen Katey Walter Anthony från University of Alaska gå ut på isen på en vanlig sjö i närheten av Fairbanks i Alaska. Men det är skillnad på metan i vanliga sjöar som avsöndras hela tiden och metan som kan bildas och avges från permafrost om den smälter.

Dr Anthony visar hur det finns bubblor inuti sjöisen, och med lite hett vatten smälter hon det översta lagret. Gasbubblorna kommer ut i luften och man tänder en tändsticka så att gasen flammar upp. Intrycket är förstås mycket spektakulärt. Metanets problem är dock inte att det brinner utan att det effektivare än CO2 blockerar jordens värmestrålning så att den inte försvinner ut i rymden.

Ingen vet hur mycket metan permafrosten (som huvudsakligen finns på norra halvklotet) innehåller, men uppskattningar ligger på 1,7 triljoner ton kol, bundet i organiskt material, som alltså kan bli både koldioxid och metan när och om permafrosten börjar smälta och det organiska materialet bryts ned. En bedömning är att nuvarande uppvärmning skulle kunna leda till att 1 gigaton metan avges från töande permafrost till år 2100. Som jämförelse kan nämnas att sjöar, kärr och andra våtmarker är en större källa till metan, 0,167 gigaton per år, vilket till år 2100 skulle bli 13,36 gigaton.

På sin webbsida visar Dr Anthony för övrigt upp en inte fullt så ominös sida av metanbubblorna. Här arbetar man med ett projekt som ska förse byar i norra Alaska med kok- och värmegas från sjöbubblorna istället för från importerad diesel.

I Specialrapporten från IPCC 2018 (sid. 208) refererar man till en studie, där man tror att metan och koldioxiod i permafrost kanske kommer att kunna bindas av ökad torvbildning: ”Transient releases of CO2 and CH4 may follow permafrost melting, but these occurrences may be compensated by peat growth over longer time scales (Yu et al., 2010).”

Både sol- och vindkraft nämns som alternativ till de fossila bränslena. Inget fel i det, men ett program som vill förmedla ”the facts” borde nog också nämna en del av problemen med dessa energikällor. Först och främst att de har en ojämn energiproduktion och knappast kan vara ett alternativ för utvecklingsländer som vill bygga upp tung industri t.ex. Ett problem med solfångarna, om man nu är rädd för koldioxid, är att de för närvarande tillverkas i länder där el framställs med hjälp av fossila bränslen (Kina t.ex.). Solfångarna kräver ofta enorma arealer, vilket inkräktar på habitat och djurliv, t.ex. skadas fåglar. De kräver också stora mängder vatten bl.a för rengöring, och när de tjänat ut skapar de miljöfarligt avfall. Vindkraftverkens propellrar dödar mängder av fåglar, insekter och fladdermöss som ju ska bevaras för mångfaldens skull.

Det är tråkigt, för att inte säga förödande för opinionen och klimatpolitiken, att medierna inte tar chansen att allsidigt redogöra för forskningsläget, utan ständigt bara för fram att alla forskare är överens om katastrofens annalkande. Jag anser att det är högst kontraproduktivt för den allmänna folkbildningen och för ett genomtänkt beslutsfattande att producera filmer med den här typen av ensidig skrämselpropaganda.

 

Är klimatapokalypsen inställd?

För alla som oroar sig för klimatet, kan det kanske vara lugnande att se att t.o.m. FN:s klimatpanel (IPCC) numera övergivit en del positioner. Hockeyklubban talar man sällan om numera. Tipping points finns knappt, utom några få som inte tippar, dvs. om de finns så är de inte irreversibla. Och det finns inga belägg för att stormar blivit vanligare de senaste hundra åren.

De flesta är överens om att den globala medeltemperaturen har ökat en knapp grad de senaste hundra åren. De kommande hundra åren blir det kanske också något varmare. Vissa tror på någon knapp grads uppvärmning. IPCC tror att det blir betydligt mer, kanske mellan 1 och 3 grader, beroende på vilka åtgärder som sätts in. Och så finns det de som snarare tror att det blir kallare.

Ska man gå efter vad IPCC säger, så förefaller det dock som om de här oåterkalleliga, irreversibla processerna (där det finns en s.k. tipping point utan återvändo) numera anses osannolika. Detta enligt IPCC:s senaste rapporter, 2013 och 2018.

 

Tabell 12.4 ur Assessment report 5, kap. 12, sid. 1115. Klicka på bilden (eller här) så visas tabellen i full storlek.

 

I Assessment report 5 från 2013 (The Physical Science Basis: Contribution of Working Group I) finns i kapitel 12 (sid. 1115) en översikt över nio processer och hur irreversibla de kan anses vara. Notera att när IPCC talar om confidence, så är det inte det statistiska begreppet konfidens utan en mera ungefärlig skattning av hur giltiga och sannolika IPCC-forskarnas slutsatser är utifrån evidensens styrka och forskargruppernas grad av enighet (se definition i rapporten, sid. 139, 142). Följande är slutsatserna i tabellen:

1. Kollapsande Atlantströmmar (s.k. MOC), t.ex. Golfströmmen: Det anses very unlikely med high confidence att Atlantströmmarna kommer att genomgå en snabb förändring.

2. Nästan total nedsmältning av inlandsis på Grönland och Västra Antarktis (skulle vara irreversibelt i årtusenden): Detta anses exceptionally unlikely med high confidence.

3. Nettoutsläpp av växthusgaser ur permafrost (skulle vara irreversibelt i årtusenden): Här ser man en viss risk, dock med low confidence.

4. Katastrofala metanutsläpp från s.k. inneslutningsföreningar (klatrat) i is (som skulle vara irreversibelt i årtusenden), anses very unlikely med high confidence.

5. Förutsägelser att stora arealer av tropisk regnskog dör ut (skulle vara irreversibelt i århundraden) anses ha low confidence.

6. Förutsägelser att stora arealer av boreal (subarktisk) skog dör ut (skulle vara irreversibelt i århundraden) anses ha low confidence.

7. Det är troligt (likely) att Norra ishavet blir nästan isfritt i september före mitten av århundradet om en uppvärmning sker i enlighet med IPCC:s mest pessimistiska klimatmodeller (t.ex. RCP8.5 som räknar med en CO2-halt på ca 625 ppm år 2050). Detta säger man med medium confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

8. Förutägelser om ändringar i frekvens och varaktighet när det gäller omfattande torka (megadroughts) har low confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

9. Förutägelser om monsunvindars upphörande har low confidence. (Om tillståndet inträder anses det vara reversibelt inom år eller decennier.)

I den löpande texten skriver man också:

Related to multiple climate states, and hysteresis [en sorts tröghet i förhållande till tidigare klimattillstånd / KET], is the concept of irreversibility in the climate system. In some cases where multiple states and irreversibility combine, bifurcations or ‘tipping points’ can been reached (see Section 12.5). In these situations, it is difficult if not impossible for the climate system to revert to its previous state, and the change is termed irreversible over some timescale and forcing range. A small number of studies using simplified models find evidence for global-scale ‘tipping points’ (e.g., Lenton et al., 2008); however, there is no evidence for global-scale tipping points in any of the most comprehensive models evaluated to date in studies of climate evolution in the 21st century. (AR5, sid. 129, min fetstil / KET)

Regionalt kan det tänkas finnas vissa tipping points, menar man, t.ex. i fråga om arktisk sjöis (sid. 129). Å andra sidan säger man att detta ändå är reversibelt inom år eller decennier:

Furthermore, the interannual-to-decadal variability in the summer Arctic sea ice extent is projected to increase in response to global warming (Holland et al., 2008; Goosse et al., 2009). These studies suggest that large anomalies in Arctic sea ice areal coverage, like the ones that occurred in 2007 and 2012, might become increasingly frequent. However, there is little evidence in global climate models of a tipping point (or critical threshold) in the transition from a perennially ice-covered to a seasonally ice-free Arctic Ocean beyond which further sea ice loss is unstoppable and irreversible. (AR5, sid. 1118, min fetstil / KET.)

I IPCC:s specialrapport Global Warming of 1.5 °C från hösten 2018 återkommer i stort sett samma bedömningar (tabell sid. 264). Tabellen är här i stället uppdelad på tre scenarier med varsin kolumn, global medeluppvärmning till 1,5 °C, till mellan 1,5 och 2 °C, samt upp till 3 °C. I kolumnen för uppvärmning till 3 °C finns i några fall en viss större risk än i den tidigare sammanställningen från 2013, t.ex. för läckage av innesluten koldioxid i permafrost samt risken för regnskogsdöd som vid 3 °C ändrats från low till medium confidence. För subarktisk skogsdöd ser man viss ökad risk vid en mer extrem global medeltemperaturhöjning på 3–4 °C, ”but given the complexities of the various forcing mechanisms and feedback processes this is thought to be an uncertain estimate”. (Specialrapporten, kap. 3, sid. 263.)

När det gäller sjöisen i Arktis kvarstår ungefär den bedömning jag citerade ovan ur Assessment report 5. I Specialrapporten 2018 skriver man om den arktiska sjöisen:

No evidence has been found for irreversibility or tipping points, suggesting that year-round sea ice will return given a suitable climate (medium confidence) (Schröder and Connolley, 2007; Sedlácek et al., 2011; Tietsche et al., 2011).(Specialrapporten, kap. 3, sid. 262.)

Och vidare i Specialrapporten på sid. 270 (min fetstil / KET):

Sea ice is often cited as a tipping point in the climate system (Lenton, 2012). Detailed modelling of sea ice (Schröder and Connolley, 2007; Sedlácek et al., 2011; Tietsche et al., 2011), however, suggests that summer sea ice can return within a few years after its artificial removal for climates in the late 20th and early 21st centuries. Further studies (Armour et al., 2011; Boucher et al., 2012; Ridley et al., 2012) modelled the removal of sea ice by raising CO2 concentrations and studied subsequent regrowth by lowering CO2. These studies suggest that changes in Arctic sea ice are neither irreversible nor exhibit bifurcation behaviour. It is therefore plausible that the extent of Arctic sea ice may quickly re-equilibrate to the end-of-century climate under an overshoot scenario.

Om inlandsisen på Grönland och i Västra Antarktis, skriver man i Specialrapporten 2018 (kap. 3 sid. 257):

The time scale for eventual loss of the ice sheets varies between millennia and tens of millennia and assumes constant surface temperature forcing during this period. If temperature were to decline subsequently the ice sheets might regrow, although the amount of cooling required is likely to be highly dependent on the duration and rate of the previous retreat. (Min fetstil / KET.)

Vissa forskare befarar dock avsevärd höjning av havsnivån (ett par meter) vid omfattande nedsmältning, men om en sådan inträffar så torde det ju dröja tusen eller flera tusen år. Enstaka forskare tror det kan ske inom ett par hundra år. IPCC:s samlade bedömning (som bl.a. nämns i Specialrapporten, kap 3, Executive summary, sid. 178) tycks dock vara att till år 2100 kan havsnivåerna stiga med 4–16 cm). Att så pass olika bedömningar finns inom IPCC-nätverket av forskare visar för övrigt att man inte gärna kan säga att ”science is settled”, vilket ofta hörs från politiker, debattörer, journalister m.fl.

Tinande permafrost ger ifrån sig innesluten växthusgas (t.ex. metan och koldioxid), vilket kan utgöra en potentiell tipping point, menar dock IPCC i sin specialrapport, men det gäller främst vid en global medeltemperaturhöjning på mer än 3 °C:

However, the carbon released to the atmosphere from thawing permafrost is projected to be restricted to 0.09–0.19 Gt C yr–1 [Gigaton kol per år / KET] at 2 °C of global warming and to 0.08–0.16 Gt C yr–1 at 1.5 °C (E.J. Burke et al., 2018), which does not indicate a tipping point (medium confidence). At higher degrees of global warming, in the order of 3 °C, a different type of tipping point in permafrost may be reached. (Specialrapporten, sid. 262, min fetstil / KET.)

Dessutom verkar IPCC också vara inne på att det man annars hör från de mer dramatiska framtidsspanarna, att orkaner och stormar blir allt vanligare och mer förödande, inte stämmer. I Assessment report 5 står det t.ex.:

Current data sets indicate no significant observed trends in global tropical cyclone frequency over the past century and it remains uncertain whether any reported long-term increases in tropical cyclone frequency are robust, after accounting for past changes in observing capabilities (Knutson et al., 2010). (AR5, kapitel 2, sid. 216.)

Om utomtropiska stormar skriver man i Assessment report 5:

AR4 [IPCC:s fjärde assessment report / KET] noted a likely net increase in frequency/intensity of NH [northern hemisphere / KET] extreme extratropical cyclones and a poleward shift in storm tracks since the 1950s. SREX [en tidigare specialrapport från IPCC från 2012] further consolidated the AR4 assessment of poleward shifting storm tracks, but revised the assessment of the confidence levels associated with regional trends in the intensity of extreme extratropical cyclones. (AR5, kapitel 2, sid. 217, min fetstil / KET.)

Hur har man då reviderat konfidensnivåerna? På samma sida (217) skriver man att otillförlitliga observationer gör att ”this lowers our confidence in long-term trends”. Sammanfattningen blir:

In summary, confidence in large scale changes in the intensity of extreme extratropical cyclones since 1900 is low. There is also low confidence for a clear trend in storminess proxies over the last century due to inconsistencies between studies or lack of long-term data in some parts of the world (particularly in the SH [southern hemisphere / KET] ). (AR5, kapitel 2, sid. 220.)

I kapitel 12 skriver man dock:

Globally, for short-duration precipitation events, a shift to more intense individual storms and fewer weak storms is likely as temperatures increase. (AR5, kap. 12, sid. 1032)

I delkapitel 12.4.4.3 skriver man att utomtropiska stormar på södra halvklotet enligt datormodellerna tyder på ”reduction of storm frequency”. Om norra halvklotet skriver man (CMIP5 är en samling klimatmodelldata):

In the NH winter (Figure 12.20a, b), the CMIP5 multi-model ensemble shows an overall reduced frequency of storms and less indication of a poleward shift in the tracks. (AR5, sid. 1074.)

I Specialrapporten 2018 skriver man om stormar:

Numerous studies leading up to and after AR5 have reported a decreasing trend in the global number of tropical cyclones and/or the globally accumulated cyclonic energy […]the fact that the almost four-decade-long period of remotely sensed observations remains relatively short to distinguish anthropogenically induced trends from decadal and multi-decadal variability, implies that there is only low confidence regarding changes in global tropical cyclone numbers under global warming over the last four decades. (Specialrapporten, sid. 203.)

Det är minst sagt ironiskt att en person som Roger Pielke jr, som medverkade i IPCC-rapporter före 2013, skulle bli avstängd från diverse uppdrag och kallad klimatförnekare (se artikel här eller här) för att han påstod just detta om stormar och orkaner. Men han gjorde det före 2013, innan IPCC:s femte Assessment report tog upp saken.

Om skogsbränder står det inte särskilt mycket, utom att de omnämns som källa till mer koldioxid i atmosfären. Nästan inga prognoser om att de skulle komma att öka. Däremot finns flera påståenden i stil med att om bränderna skulle öka, så händer det och det, men nästan inget om att man tror att så blir fallet. Men i avsnitt 3.4.3.5 står det dock märkligt nog:

There is additional evidence for the attribution of increased forest fire frequency in North America to anthropogenic climate change during 1984–2015, via the mechanism of increasing fuel aridity almost doubling the western USA forest fire area compared to what would have been expected in the absence of climate change (Abatzoglou and Williams, 2016). (Specialrapporten, kap. 3, sid. 220.)

Här skriver man också att man förväntar sig en 37,8-procentig ökning av brandarean 2010–2039 vid en medeltemperaturhöjning av 1,2 grader.

Att brandfrekvensen skulle ha ökat mellan 1984 och 2015 förefaller inte stämma om man jämför med siffror från National Interagency Fire Center (NIFC) i Idaho. Se nedanstående tabell!

 

Statistik från NIFC. Klicka på bilden (eller här) för att komma till sidan.

 

Även om NIFC och Abatzoglou & Williams (som IPCC refererade till i blockcitatet ovan) mätt på olika sätt (man kan t.ex. tänka sig att de inkluderat större eller mindre andel privata skogar jämfört med statliga än vad NIFC gjort), så borde trenden synas om den fanns. Kanske har arealerna som brunnit blivit större, men det är svårt att avgöra, eftersom NIFC skriver att siffrorna före 1983 inte kan jämföras med de senare pga att man inte är säker på hur inrapporteringen av bränder gick till under tidigare år.

Abatzoglou & Williams hävdar att det är mänsklig påverkan på klimatet som driver en ökning av skogsbränder och areal, och de bygger detta resonemang på att ökad torka i brännbart material ökar potentialen för bränder. Och mänsklig påverkan på klimatet gör att markerna blir torrare. Alltså beror ökade bränder (om de nu har ökat) på mänsklig klimatpåverkan. Men ska detta ha något bevisvärde måste man ju först visa att torkan beror på mänsklig klimatpåverkan och inte på naturliga skiftningar i vädret eller klimatet. Annars är det ett cirkelbevis. Så här skriver man:

Given the strong empirical relationship between fuel aridity [graden av torka i brännbart material / KET] and wildfire activity identified here and in other studies (1, 2, 4, 8), and substantial increases in western US fuel aridity and fire-weather season length in recent decades, it appears clear from empirical data alone that increased fuel aridity, which is a robustly modeled result of ACC [anthropogenic climate change, dvs mänsklig klimatpåverkan / KET], is the proximal driver of the observed increases in western US forest fire area over the past few decades. (Abatzoglou & Williams, ”Impact of anthropogenic climate change on wildfire across western US forests”, PNAS oktober 2016, min fetstil / KET.)

Man undrar om IPCC bestämt sig för att torkan ökat sedan rapporten 2013, för där skrev man så här:

In summary, the current assessment concludes that there is not enough evidence at present to suggest more than low confidence in a global-scale observed trend in drought or dryness (lack of rainfall) since the middle of the 20th century, owing to lack of direct observations, geographical inconsistencies in the trends, and dependencies of inferred trends on the index choice. Based on updated studies, AR4 conclusions regarding global increasing trends in drought since the 1970s were probably overstated. However, it is likely that the frequency and intensity of drought has increased in the Mediterranean and West Africa and decreased in central North America and north-west Australia since 1950. (AR5, kap. 2, sid. 215, min fetstil / KET.)

Om extrema värmeböljor och bränder skrev man i Specialrapporten 2018:

The IPCC AR5 concluded there is high to very high confidence that climate change will lead to greater risks of injuries, disease and death, owing to more intense heatwaves and fires, increased risks of undernutrition, and consequences of reduced labour productivity in vulnerable populations (K.R. Smith et al., 2014). (Specialrapporten, sid. 240.)

Skrev verkligen Assessment report 5 att det skulle bli fler värmeböljor och bränder? På sid. 928 skrev man:

In the present climate, individual extreme weather events cannot be unambiguously ascribed to climate change, since such events could have happened in an unchanged climate. However the probability of occurrence of such events could have changed significantly at a particular location. Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to the probability of some heatwaves. Similarly, climate model studies suggest that increased greenhouse gases have contributed to the observed intensification of heavy precipitation events found over parts of the Northern Hemisphere. However, the probability of many other extreme weather events may not have changed substantially. Therefore, it is incorrect to ascribe every new weather record to climate change. (Assessment report 5, sid. 928, min fetstil / KET.)

Om det inte finns bevis för att klimatförändringar lett till fler värmböljor och bränder hittills, så är det väl svårt att med samma värden prognosticera en framtid med sådana effekter.

IPCC-rapporten skriver mycket ofta om sannolikheter. I citatet ovan står det ”Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to the probability of some heatwaves.” Det är noga räknat något annat än att påstå att ”Human-induced increases in greenhouse gases are estimated to have contributed substantially to some heatwaves.” Ofta skriver man på det sättet, både när det gäller förutsägelser (projections) om framtiden och när det gäller tolkningen av samtida väderhändelser. Skillnaden mellan meningarna ovan är alltså det lilla ordet ”probability”.

I tabellen på sid. 939 står det i en tabell: ”Human influence has substantially increased the probability of occurrence of heat waves in some locations.”. Och när man bedömer källan till detta: ”Good observational coverage for some regions and poor for others (thus biasing studies to regions where observational coverage is good).” Det påminner lite om den gamla anekdoten om den berusade mannen som letade efter sina borttappade nycklar under gatlyktan för att det var ljusast där.

Globalt brukar man annars anse att antalet bränder är lägre nu än förr, se t.ex. NIFC-statistiken ovan, liksom hur det varit i Sverige: ”Expert: Färre skogsbränder än någonsin”, DN 24 juli 2018.

IPCC har överskattat klimatkänsligheten

De olika scenarier som IPCC hittills publicerat i sina fem rapporter har inte slagit så väl ut i praktiken. John Christy (en av rätt många forskare som tidigare arbetade med IPCC, men som numera är skeptiska till klimatpanelens arbete) gjorde 2015 ett diagram för att jämföra de olika modellerna med verkligheten:

 

John Christys diagram som visar temperaturvariationer i mitten av troposfären 1979–2015, uppmätt med väderballonger (gröna prickar) och satellit (blå prickar), jämfört med 102 simuleringar från IPCC (de olikfärgade tunna linjerna) fram till 2030, samt medelvärdet av dessa (den tjocka röda linjen). Klicka på bilden (eller här) för att se den i större format.

 

Christys diagram fick kritik från exempelvis aktivistgruppen Yale Climate Connections, där man visade en video med bl.a. Michael Mann, Kevin Trenberth och Ben Santer. Dessa kritiker menade bl.a. att satellitmätningar inte var tillförlitliga.

Christy svarade på kritiken i februari 2016 inför en vetenskapskommitté i Representanthuset (se pdf).

Han fick ytterligare kritik på webbplatsen RealClimate av Gavin Schmidt från NASA:s Goddard Institute, som menade att intrycket av diagrammet beror på var man lägger nollpunkten och vilket medelvärde man väljer att ordna kurvorna kring. Så Schmidt gjorde om diagrammet, men det förändrade nog inte den generella bilden av överdrivna modeller särskilt mycket. Se artikeln ”Comparing models to the satellite datasets”.

För övrigt har IPCC själva i sin Assessment report 5 flera diagram över hur deras olika prognoser (projections) slagit in t.o.m. 2013. På sid. 87 finns detta diagram, som egentligen också visar hur fel man har haft.

 

IPCC:s eget diagram över 138 framtidsmodeller (de olikfärgade tunna linjerna) jämfört med ett medeltal av uppmätta värden (tjock svart linje).

 

Det ska bli intressant att se när Assessment report 6 kommer 2021–22, om man skruvat ned sina riskbedömningar några snäpp till.

Varifrån kommer katastrofscenarierna?

De som främst fört fram katastrofscenarierna och hävdat att det snart är för sent att göra något är politiker, journalister och aktivister av olika slag. Några av forskarna har också gjort sig till aktivister, som t.ex. Jim Hansen när han försökte skrämmas med att den uppvärmning som nu sker motsvarar energin hos 400 000 Hiroshimabomber per dag (= 4,5 bomber per sekund). Detta förde han fram i en föreläsning på TED talks 2012. En person vid namn Bob Lacatena tyckte detta var så bra att han gjorde en särskild s.k. widget för mobilen eller datorn som ett ständigt memento mori. Se 4hiroshimas.com. Tilläggas bör att solen utan vår förskyllan utsätter jorden för en energimängd motsvarande ungefär 1900 Hiroshimabomber per sekund.

Just år 2030 har angivits som en vändpunkt. Gör mänskligheten inte något dramatiskt före detta år, så kommer katastrofen obevekligt. Nu tycks ju inte dessa tipping-points vara så aktuella längre, ändå hör man ständigt tal om att allt är för sent om 10 eller 12 år. Men detta år 2030 tycks ha bestämts godtyckligt. Det är helt enkelt den gräns FN satte upp 2015 inom ramen för sina Sustainable Development Goals. Där finns 17 målsättningar inom olika områden (fattigdom, svält, jämställdhet m.m.) som man vill nå till 2030, och klimatet är en av dem.

Assessment report 5 talar inte om 2030 på det viset (eftersom FN ännu inte satt det målet när rapporten sammanställdes) men i Specialrapporten 2018 nämns 2030 som ett av tre scenarier med olika grad av komplikationer, vilket sedan blåstes upp av medier och aktivister i hela världen. I Sverige såg det ut så här i Aftonbladet den 8 oktober 2018:

 

Aftonbladet 8 oktober 2018.

 

Och i Washington Post (länk här eller här) såg det ut så:

 

Washington Post den 7 oktober 2018.

 

CNN var värre, med bilder på rykande fabriksskorstenar meddelade man att ”Planet has only until 2030 to stem catastrophic climate change, experts warn”. Och den amerikanska ledamoten av Representanthuset Alexandria Ocasio-Cortez hävdade i en TV-debatt att ”the world is gonna end in 12 years if we don’t address climate change”. (Se även Newsweek.) På BBC:s webbplats såg man rubriken ”Final call to save the world from ’climate catastrophe’”.

Washingtons Posts rubrik orsakade oväntat nog reaktioner från en av de IPCC-trogna, nämligen Gavin Schmidt från NASA:s Goddard Institute, som twittrade (7 oktober 2018):

”… framing this report as ’we only have 10 years to act’ as done by the @washingtonpost in their headline is neither correct nor helpful. Making better decisions on emissions is always going to be helpful – whether it’s now, in 5 years or in 20 years.”

 

Gavin Schmidts twittertext från 7 oktober 2018.

 

De flesta medier såg Specialrapporten som en sorts sista varning inför katastrofen. Andra tyckte den var för mild och snarast dolde allvaret i situationen. Se t.ex. Peter Alestig i SvD 9 oktober 2018, som menade att IPCC skönmålade verkligheten genom att ge intryck av att 1,5 gradersmålet skulle kunna nås relativt enkelt.

Och Alestig hade nog på sätt och vis rätt. Inte i att vi närmar oss en katastrof, men i att det inte är möjligt att minska koldioxidutsläppen till så låga nivåer som anses nödvändigt. Det skulle innebära en återgång inte bara till de förindustriella nivåerna av koldioxidhalt i atmosfären, utan också en helt grotesk återgång till ett förindustriellt liv. (IPCC har en egen definition av förindustriell tid: 1861–1880, enligt sid. 188 i Specialrapporten, men även 1850–1900 enligt sid. 183. Förindustriell tid brukar annars räknas som perioden 1750–1850.)

Många tycks inte förstå hur oerhört energikrävande vårt moderna liv är, inom nästan alla sektorer i samhället. Är dagens smartphoneanvändare och Thailandsresenärer, eller folk med köksutrustning i borstat aluminium beredda att börja leva som 1850? Och helt i onödan dessutom, eftersom katastrofen verkar vara inställd. De enorma pengar alla dessa klimatåtgärder skulle kosta (och redan har kostat) kan användas till något bättre. T.ex. för att stoppa jorderosion och skogsbränder; för hjälpinsatser vid jordbävningar, översvämningar m.m., som oavsett klimat alltid kommer att inträffa.

Se även:Klimatet och den omstridda hockeyklubban”, om det kontroversiella s.k. hockeyklubbsdiagrammet, med många citat ur de läckta mailen från den skandal som kallades Climategate.

Läs också:Har den globala uppvärmningen avstannat?”, om den ”paus” i den globala uppvärmningen som tycks ha inträtt de senaste 20 åren. Är det något tillfälligt eller har uppvärmningen avstannat?

Har den globala uppvärmningen avstannat?

Den senaste tiden har det förekommit viss debatt om huruvida den globala uppvärmningen, till följd av klimatförändringar, har avstannat de senaste decennierna och vad man i så fall ska dra för slutsatser av det.

Diskussionen är dock inte alls så ny. Frågan om huruvida den globala uppvärmningen har tagit en paus eller inte har dryftats sedan ungefär 2007. Hundratals artiklar har skrivits om detta, för och emot. Markku Rummukainen, som är professor i klimatologi och ingår i IPCC:s nätverk av forskare (FN:s klimatpanel), uttalade sig den 17/5 i SvT:s Aktuellt om saken och gav närmast intryck av att detta är fria fantasier. Att frågan är omstridd är lätt att se, man kan t.ex. läsa artikeln Global warming hiatus på Wikipedia.

Mellan 1998 och 2018 var variationerna i den globala medeltemperaturen mycket små, den globala medelavvikelsen varierade mellan 0,3 och 0,6 grader (se nedanstående diagram). 2015–16 förekom en mindre topp, upp emot 0,9 grader, som berodde på väderfenomenet El Niño, vilket inte kan räknas som klimatförändring utan är en naturligt förekommande ström i havet som uppträder då och då. Våren 2019 har temperaturen dock ökat en aning (vilket kan bero på att vi nu påbörjar en ny El Niño-period).

 

Globala temperaturavvikelser (anomalies) 1990–2018 enligt databasen HadCrut4 (Hadley Centre/Climatic Research Unit 4). Perioden 1998–2018 håller sig ungefär inom intervallet 0,3–0,6 graders avvikelse (se de gröna linjerna), förutom El Niño-toppen 2015–16. (Diagram från WoodforTrees.org.)

 

IPCC:s Fifth assessment report har följande siffror för 1998–2012: ”The rate of warming over the past 15 years (1998–2012; 0.05 [–0.05 to +0.15] °C per decade) is smaller than the trend since 1951 (1951–2012; 0.12 [0.08 to 0.14] °C per decade).” (AR5, sid. 37, min fetstil / KET.)

I den s.k. Climategate-skandalen (2009), då någon läckte tusentals mail från IPCC-forskare, avslöjades hur flera forskare med anknytning till East Anglia-universitet i England var väldigt bekymrade över bristen på global uppvärmning. I ett av de läckta mailen mellan bl.a. Michael Mann (en av upphovsmännen till den s.k. hockeyklubbskurvan) och atmosfärspecialisten Kevin Trenberth skriver den senare den 12 oktober 2009:

Well I have my own article on where the heck is global warming? We are asking that here in Boulder where we have broken records the past two days for the coldest days on record. We had 4 inches of snow. The high the last 2 days was below 30F and the normal is 69F, and it smashed the previous records for these days by 10F. […] The fact is that we can’t account for the lack of warming at the moment and it is a travesty that we can’t. The CERES data published in the August BAMS 09 supplement on 2008 shows there should be even more warming: but the data are surely wrong. Our observing system is inadequate. (Mail nr 1255352257, min fetstil / KET)

När observationerna inte stämmer med förutsägelserna måste det alltså vara fel på observationerna. Under arbetet med IPCC:s Fifth assessment report 2013 diskuterade man flitigt hur frågan om en paus i uppvärmningen (hiatus) skulle beskrivas. I utkastet till texten från Working group 1 känner företrädare för flera regeringar pressen av att uppvärmningspausen måste förklaras i den allmänna debatten. Nederländernas representant skrev t.ex.:

Given the wide attention to this period, it is very important that the SPM [Summary for Policymakers/KET] includes a concise and simple explanation of the difference between model and observations of the hiatus period. We would even suggest to devote a separate box to this issue, where both conclusions SPM-9, 11-17 and SPM-11, 1-6 can be incorporated. (WG 1 AR5, Final Draft, SPM Comments, sid 49.)

I den färdiga femte rapporten diskuteras denna ”observed recent warming hiatus” på åtminstone fyra ställen och man skriver bl.a. i Summary for Policymakers (sid 15):

The observed reduction in surface warming trend over the period 1998 to 2012 as compared to the period 1951 to 2012, is due in roughly equal measure to a reduced trend in radiative forcing and a cooling contribution from natural internal variability, which includes a possible redistribution of heat within the ocean (medium confidence). The reduced trend in radiative forcing is primarily due to volcanic eruptions and the timing of the downward phase of the 11-year solar cycle. However, there is low confidence in quantifying the role of changes in radiative forcing in causing the reduced warming trend. There is medium confidence that natural internal decadal variability causes to a substantial degree the difference between observations and the simulations; the latter are not expected to reproduce the timing of natural internal variability. There may also be a contribution from forcing inadequacies and, in some models, an overestimate of the response to increasing greenhouse gas and other anthropogenic forcing (dominated by the effects of aerosols). (AR5 Workgroup 1, SPM, sid 15, min fetstil / KET)

IPCC-forskarna brukar inte gärna vilja förklara förändringar när det blir varmare med naturliga variationer eller solens påverkan, men här passar det tydligen bra. Vilket däremot inte Kevin Trenberth tyckte: ”Saying it is natural variability is not an explanation. What are the physical processes? Where did the heat go?” (Mail nr 1255523796 till Michael Mann 14 oktober 2009.)

Lägg också märke till att man i slutet av ovanstående blockcitat funderar över om kanske den beräknade effekten (den s.k. klimatkänsligheten) av växthusgaser har överskattats.

Man kan fråga sig hur korta perioder av förändrat väder som egentligen kan tillskrivas en klimatförändring. Jag minns när klimatet började diskuteras på allvar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Då verkade debattörer med olika åsikter ändå vara ganska överens om att man inte kunde dra några slutsatser om klimatet utifrån ett par kalla vintrar eller ett par varma somrar. Man måste bedöma väderförändringar över flera hundra år, sades det då. Men numera räknar man med att kunna göra signifikanta iakttagelser under bara 30 års tid. Då blir förstås 20 år av relativt stabila globala temperaturer något betydelsefullt, och man frågar sig om detta tillstånd är början på en trend eller bara en tillfällig avvikelse.

Man bör även tänka på att hela begreppet global medeltemperatur är kritiserat som bedömningsgrund för klimat och klimatförändringar. Flera forskare anser att det inte egentligen finns något som heter global medeltemperatur. Eftersom temperaturen (och även andra väderparametrar) varierar kontinuerligt över jordens yta och inte kan mätas på isolerade punkter som är (tillräckligt) representativa för de punkter som inte mäts, så är frågan vad en medeltemperatur egentligen visar. Kanske är det lika missvisande som att fråga sig vilken färg som är jordens medelfärg. Är det kanske en murrig grönbrunblå nyans? Och vad säger det i så fall om hur jorden ser ut i olika länder, landskap och havsområden?

Det som är svårt att förklara är varför den globala medeltemperaturen inte stiger nämnvärt just nu, när CO2-halten uppenbarligen gör det. Och likaså varför temperaturen steg ganska ordentligt under 1930–40-talen, fast CO2-halten då inte ökade särskilt mycket.

Vi får väl se om ytterligare några år vad nuvarande hiatus kan tänkas innebära. Vissa tror t.o.m. att vi är i början av en ny ”liten istid”, som den som rådde ungefär mellan 1500-talet och mitten av 1800-talet.