• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Expertvälde och ”faktaresistens”

Numera kastas uttrycket faktaresistens fram och tillbaka mellan företrädare för alla möjliga åsikter och uppfattningar. Den andra parten i en dispyt anses helt enkelt inte mottaglig för sanningen. Och det tycker ofta båda kontrahenterna om varandra. Att kontroversiella idéer ofta stämplas som konspirationsteorier är ett besläktat problem.

Man brukar skilja på data och fakta. Data är uppgifter av något slag, men fakta är data som ska vara sanna. Dilemmat med uttryck som faktaresistens är att det inte finns någon möjlighet för dagens människor att själva orientera sig i den informationsmängd vi träffar på och där avgöra vad som är fakta (dvs. sant) och vad som är falskt eller någon sorts blandning – man kan ju ha delvis rätt och delvis fel också. Så vem kan egentligen vara säker på att känna till alla nödvändiga fakta? Och hur ska man veta vilka fakta i en sak som är nödvändiga att känna till?

När jag skriver ”dagens människor”, så menar jag att vi numera lever i en extremt komplex värld, som bygger på förtroenden för olika förmedlare av information och kunskap. Men beroende av förmedlare var vi även på medeltiden och under antiken. Man får nog nästan gå tillbaka till en urmänsklig grottillvaro för att hitta ett sammanhang där en individ kunde ha överblick över den värld han eller hon mötte och vad som där kunde tänkas vara sant eller inte. (Och det obegripliga blev då föremål för olika vidskepligheter eller religiösa eller mytiska föreställningar.)

Det knepiga är att de flesta som bollar med begreppet faktaresistens och försöker inpränta sanningen i en förment vilseledd mottagare, oftast är personer som är helt övertygade om att de besitter sanningen och inte själva är lurade eller har en motvilja mot att acceptera andra uppgifter än sådana som de redan har accepterat. Det är bara andra som har en sådan motvilja. Bara andra är trångsynta, fördomsfulla och lever i självbekräftande ideologiska bubblor. (Och jo, jag är själv ständigt beredd på att jag kanske är lurad eller felinformerad, helt eller delvis – en rätt tröttsam men tyvärr nödvändig inställning.)

Uppfattningar om verkligheten kan onekligen skifta. Så här skrev Dagens Nyheters kulturredaktion 1 september 2015.

Det förefaller som om vi inträtt i en ny era. Jag kan inte minnas att man var så till den milda grad misstrogen mot människors ställningstaganden för 30 eller 40 eller 50 år sedan. Istället för ”misstrogen” kan man kanske säga ”kritisk”; ordvalet beror på vilken syn man har på ifrågasättande (jfr begreppet ”creating doubt” längre fram i artikeln).

Kanske fanns ändå vissa tendenser också på 1960- och 1970-talen. 1969 drev Sveriges elevers centralorganisation (SECO) en s.k. indoktrineringskampanj, som skulle påvisa den borgerliga snedvridningen i undervisningens innehåll i skolan. Göran Palm hade 1968 givit ut boken ”Indoktrineringen i Sverige”. Många lärde sig nu ett nytt främmande ord: indoktrinering. Och 1972 gav Christopher Jolin ut boken ”Vänstervridningen: Hot mot demokratin i Sverige”, som var ungefär samma bok som Palm skrivit, fast tvärt om. Jolin gick igenom en mängd tidningar, böcker och tv- och radioprogram för att påvisa hur genomsyrat samhället var av vänsterpropaganda. Redan här fanns kanske en försmak av dagens polariserade situation. Kunde det ligga något i detta – kunde både Palm och Jolin ha i viss mån rätt i sina iakttagelser?

1968 kom Göran Palms bok ”Indoktrineringen i Sverige”, och 1972 kom Christopher Jolins bok ”Vänstervridningen: Hot mot demokratin i Sverige”, två böcker som föreföll vara varandras spegelbilder.
När blir kritiker förnekare – och kättare?

Numera kallas ofta de som är kritiska (eller helt avfärdar) en viss teori för x-förnekare eller y-motståndare. För 50 år sedan fanns det i stort sett bara gudsförnekare, trosförnekare och förintelseförnekare. Numera finns det klimatförnekare, ekonomisk kris-förnekare, evolutionsförnekare, månlandningsförnekare, statistikförnekare, aids-förnekare, pandemiförnekare, virusförnekare, peak oil-förnekare, vetenskapsförnekare, faktaförnekare m.m. Och bland motståndarna fanns förr kanske främst censurmotståndare, förbudsmotståndare, rusdrycksmotståndare, meningsmotståndare och senare försvarsmotståndare, kärnvapenmotståndare och kärnkraftsmotståndare.

Ofta är detta ett märkligt etiketterande av personer man borde kunna föra en dialog med. Särskilt detta att man gärna buntar ihop dem som helt avfärdar en idé med dem som kanske bara delvis kritiserar den. Det skapar en allt eller inget-värld, där inga mellanlägen finns.

Det kan vara intressant att jämföra med det tidiga 1980-talet, då många var kärnkraftsmotståndare. Detta var då ett ganska neutralt konstaterande, inte en nedsättande etikett på en avfälling. Många som var emot kärnkraften kallade sig själva kärnkraftsmotståndare. Likaså fanns under 1930-talet många som kallade sig vaccinmotståndare, och en av deras tidskrifter hette också ”Vaccinmotståndaren”.

Under 1980-talets kärnkraftsdebatt var det fortfarande möjligt att diskutera för och emot utan att stämplas som vansinnig eller samhällsfarlig. Jag kan inte påminna mig att det höjdes röster för att kärnkraftsförespråkare eller kärnkraftsmotståndare inte skulle få yttra sig i medierna eller mista sin rätt att kandidera i politiska val. Sådant förekommer då och då i dag, när det gäller vissa frågor, ofta motiverat med att man därigenom slår vakt om demokrati, yttrandefrihet och värdegrund.

”Man borde inte längre vara valbar i framtiden om man inte tar varningarna från klimatexperter på allvar”, skrev t.ex. Martina Jarminder i Skånska Dagbladet 11 augusti 2018. SOM-institutets demokratiundersökning 2022 (som gällde 2021) visade att 45 procent av dem som svarat ansåg att de som tillhörde en grupp vars åsikter de ogillade inte borde få kandidera till riksdagen. Bortfallet i undersökningen var stort (53 procent av 24 500 tillfrågade svarade inte), så värdet av studien kan ifrågasättas, men resultatet är ändå alarmererande högt. (Se ”Du sköra nya värld” sid. 106 samt ”Den nationella SOM-undersökningen 2021: En metodöversikt”, sid. 13.)

Mycket oroväckande är också att dissidens, dvs. åsiktsavvikelse från vad som anses officiellt fastslaget, alltmera börjar betraktas som något patologiskt, som kanske rent av är behandlingsbart med t.ex. kemiska medel.

Chalmers har ett internationellt projekt där man försöker ta reda på vad det kan vara för mekanismer som gör att vissa personer avvisar klimatkatastroftänkandet.
I Schweiz och Tyskand har forskare inom psykologi och psykiatri funderat på om man inte skulle kunna ge folk elektrisk stimulans av den bakre delen av hjärnans sidofåra (TPJ) för att öka människors förmåga till empati med kommande generationer, i synnerhet i klimatfrågan:

[…] our results can still help to motivate the general public to do their share for climate change mitigation: Because activity in the right TPJ seems to be causally involved in sustainable decision-making […]

Se Langenbach et al., ”Mentalizing with the future: Electrical stimulation of the right TPJ increases sustainable decision-making” (Cortex, 2022)

En doktor i filosofi vid Michigans universitet, Parker Crutchfield, sysslar främst med bioetik (!) och har i flera artiklar talat sig varm för biologisk förbättring av moralen, t.ex. när det gäller klimatfrågan (och även covid-19-pandemin). I ” The Epistemology of Moral Bioenhancement” (Bioethics, 2015) skriver han:

Moral bioenhancement is the potential practice of manipulating individuals’ moral behaviors by biological means in order to help resolve pressing moral issues such as climate change and terrorism.

Manipulationen av människor ska tydligen ske med hjälp av hormoner eller andra kemiska substanser, t.ex. i dricksvattnet. Man undrar om Crutchfield menar allvar med allt detta, som mest låter som något hämtat ur en dystopisk science fiction-roman. Han har dock skrivit flera artiklar under flera år om detta, så troligen är det inte ett akademiskt skämt eller en provokation. Han är inte heller den ende som förordar bioenhancement, se t.ex. denna artikel i Forbes. Även den svenske filosofen Ingmar Persson talar sig varm för genetiska och andra biologiska metoder för moralisk förbättring av människor i artikeln ”Getting moral enhancement right: the desirability of moral bioenhancement” (Bioethics 2011): ”We claim that human beings now have at their disposal means of wiping out life on Earth and that traditional methods of moral education are probably insufficient […]”.

Crutchfield framhåller i en annan artikel, ”Compulsory Moral Bioenhancement Should Be Covert” (Bioethics, 2018), att för att denna moralfärbättring ska bli effektiv, så måste den både vara obligatoriskt och ske i hemlighet (min fetstil / KET):

Some theorists argue that moral bioenhancement ought to be compulsory. I take this argument one step further, arguing that if moral bioenhancement ought to be compulsory, then its administration ought to be covert rather than overt. This is to say that it is morally preferable for compulsory moral bioenhancement to be administered without the recipients knowing that they are receiving the enhancement. My argument for this is that if moral bioenhancement ought to be compulsory, then its administration is a matter of public health, and for this reason should be governed by public health ethics.

Vissa som sysslar med den här typen av påverkan talar också om cognogener (se bl.a. denna artikel av Greg Dubord). Det är ett uttryck liknande patogen (något sjukdomsalstrande, främst bakterier, virus och svampar) fast här överfört till skadliga tankar och idéer (som i likhet med många patogener kan smitta).

”Cognition or a thought can cause illness, poor health, disease and even death”, säger dr Johanna Murphy på denna sida hos kanadensiska Queen’s University. Enligt resonemangen på den webbsidan ska uppenbarligen patienter som har icke godkända idéer om sin fysiska sjukdom behandlas med kognitiv beteendeterapi för att komma till insikt om vilken vård de bäst behöver.

Begreppet cognogen är besläktat med uttrycket infodemi som använts rätt flitigt av t.ex. WHO som beteckning för desinformation i stor skala om covid-19. Så här står det t.ex. i ett uttalande från WHO 2020, som undertecknats av ca 130 länder:

Many countries, including ours, and international institutions, such as the WHO and UNESCO4, have worked towards increasing societal resilience against disinformation, which has improved overall preparedness to deal with and better comprehend both the “infodemic” and the COVID-19 pandemic. […]
We call for action by all Member States and all stakeholders to fight the “infodemic” to build, to quote the Secretary General, a “healthier, more equitable, just and resilient world”. (”Cross-Regional Statement on “Infodemic” in the Context of COVID-19”, WHO 2020)

När inträder man då i detta onormala, för att inte säga asociala, tillstånd som det övriga samhället måste bekämpa som en farsot eller rent av som en infodemi? När blir man kättare? När blir man motståndare eller förnekare?

Är man vaccinationsmotståndare om man anser att vacciner är bra utom de som innehåller aluminium eller kvicksilver? Och när blir man klimatförnekare (hur man nu kan förneka ett klimat)? Är man det om man tror klimatet blir en aning varmare och att detta kanske kan medföra vissa problem på sina håll, men att vi inte står inför en global katastrof? Är detta så samhällsfarligt avvikande åsikter att de som har dem bör berövas sina demokratiska rättigheter och kanske rent av skickas på terapeutisk behandling?

Behöver vi ett sanningsministerium?

Det kommer nu ut mängder av böcker och broschyrer om hur man ska värja sig mot desinformation, det startas webbsidor på nätet för att skilja fakta från fejk, tidningarna har ofta ”faktakollsidor” där de granskar och bedömer yttranden i aktuella ämnen. Det är ju helt rimligt och kan ses som del av den allmänna debatten, så länge det inte är myndigheter som försöker styra vad som får sägas eller publiceras. Men regeringar i flera länder är inne på att skapa en sorts sanningsministerier, fast man inte kallar det så, men någon form av instanser som ska hålla koll på informationen. Både Macron och Merkel tänkte sig 2018 att skapa en sorts indragningsmakt som kunde ta bort webbsidor med osant innehåll, vem som nu skulle kunna bedöma det och utifrån vilka kriterier. Sådana här sanningsinstanser ska syssla med t.ex. påverkansoperationer från främmande makt eller kanske medicinsk information/desinformation som anses farlig – för individen eller rent av för samhället.

Sverige fick 2022 en ny (eller snarare nygammal) myndighet, Myndigheten för psykologiskt försvar. Tidigare fanns Styrelsen för psykologiskt försvar (1985), som var en fortsättning på krigsårens Statens informationsstyrelse och därefter Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (1954). 1980-talets verksamhet uppgick 2009 i Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Nu har alltså åter en speciell myndighet för psykologiskt försvar knoppats av, och den verkar sedan 1 januari 2022 med 45 anställda under ledning av GD Henrik Landerholm. På myndighetens webbsida står det om uppdraget:

Det psykologiska försvaret ska, både nationellt och internationellt, kunna identifiera, analysera, möta och förebygga otillbörlig informationspåverkan och annan vilseledande information som är riktad mot Sverige eller svenska intressen. Det kan handla om desinformation som syftar till att försvaga landets motståndskraft och befolkningens försvarsvilja eller till att på ett otillbörligt sätt påverka människors uppfattningar, beteenden och beslutsfattande.

Allt detta för att ”värna det öppna och demokratiska samhället, den fria åsiktsbildningen samt Sveriges frihet och oberoende.” Men vem bestämmer vad som är ”vilseledande information”? Och vad är ”otillbörlig informationspåverkan”? Finns det ”tillbörlig” informationspåverkan? Är det underförstått att all informationspåverkan kommer från utlandet eller tjänar utländska intressen?

Detta är förstås begrepp som är ytterst godtyckliga. Man skulle kunna säga att det är just för att sådana begrepp är så godtyckliga och kan lånas till nästan vad som helst, som vi har yttrande- och tryckfrihet. Lagen ska inte kunna bestämma vad som får sägas och inte sägas, utom i ett fåtal mycket speciella fall (t.ex. förtal, olaga hot, uppvigling, hets mot folkgrupp), som utgör undantag från huvudregeln om yttrandefrihet.

I Yttrandefrihetsutredningen SOU 1983:70 skrevs en hel del kloka saker om yttrandefrihetens väsen, t.ex. detta (sid. 78–79):

Åsikter kan utmana vedertagna föreställningar hos en majoritet och alltså hota en rådande värdegemenskap. De kan av enskilda människor upplevas som kränkningar av djupt kända värderingar. Det är därför en stående frestelse att söka förbjuda bort uppfattningar som man starkt ogillar, i stället för att möta dem med den egna övertygelsen. Men man riskerar då just det man vill försvara. Yttrandefriheten är allas eller ingens.[…]

Under andra världskriget, då föregångaren till Myndigheten för psykologiskt försvar, Informationsstyrelsen, verkade var den s.k. 197:an av stor betydelse. Det var en lag från 1940, ”Kungörelse angående förbud mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser om krigsmakten m.m.” (SFS 1940:197), som innehöll en katalog över vad som inte fick beskrivas eller avbildas i tryck. Kritiker ansåg att lagen även i hög grad kom att reglera civila och privata förhållanden, t.ex. om man skrev om att någon arbetade på ett visst företag som tillverkade varor, som inte bara levererades till allmänheten utan även till krigsmakten. Dock kunde man trycka sådana uppgifter som lagen riktade in sig på om ”behörig myndighet” offentliggjort uppgifterna eller om tillstånd till publicering givits av informationsstyrelsen (se SOU 1953:27 sid. 94).

Man hade alltså i praktiken återinfört censur och imprimatur (trycktillstånd) i svensk rättspraxis. Sådana lagändringar ska det inte vara enkelt att genomföra; det är därför vi har grundlagar (dit tryckfrihetsförordningen hör), som inte kan ändras vid en enda riksdag utan vid två, med mellanliggande val. Ändå kunde regeringen med justitieminister K.G. Westman i spetsen se till att det blev möjligt att göra 300 beslag mellan 1940–43 med hjälp av en gummiparagraf i tryckfrihetsförordningen från 1812 (med tillägg från 1937 och 1941) nämligen TF 3 § 9 mom. andra stycket, om smädliga omdömen: ”Är skriften ej smädlig eller förgriplig, men genom densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat, må den, utan rättegång, kunna konfiskeras.” Observera ”utan rättegång”! Westman skrev i sina dagböcker att han gärna ville att man i krigstid skulle kunna komma förbi den ”oberäkneliga och i utrikespolitiska frågor omdömeslösa juryn”.

Under andra världskriget kom en rad broschyrer för att informera allmänheten om totalförsvaret. ”Kriget i etern” kom under krigets sista år 1945. På sid. 67 står: ”Ordet propaganda har fått en dålig klang, främst på grund av att detta slag av krigföring missbrukats av särskilt axelmakterna, vars propaganda var alltför kraftig och ofta simpel samt i allt för hög grad uppfylld av både lögner, grova beskyllningar och ovederhäftiga påståenden. […] En propaganda, som innehåller sanning och hederlighet samt vittnar om god smak, är betydligt mera verkningsfull och förtroendeingivande än s. k. greuel-propaganda [skräckpropaganda / KET]. Folk vill veta sanningen, och i längden är det de någorlunda sanna utsändningarna, som ha effekt.”

Så gummiartad var paragrafen, att tillämparna även tolkade denna skrivning som att det räckte med att missförstånd med utländsk makt ”skulle kunna uppstå” (enligt Erik Göthe i tillägg till Klemming & Nordin (1883) [1983], Svensk boktryckeri-historia 1483-1883, sid. 34). Det gäller alltså att vara noga med hur grundlagar formuleras. För att citera högerpolitikern Georg Andrén 1941: ”man vet endast till vilken regering man ger en fullmakt, man vet inte vilken regering som kommer att begagna den”.

Hur försäkrar man sig om att en offentlig instans mot desinformation (som t.ex. Myndigheten för psykologiskt försvar) inte kommer att bli en spridare av desinformation själv? Med tiden kommer ju med stor sannolikhet en sådan myndighet eller organisation att styras av regeringar med olika politisk inriktning.

Och vad händer med uppdragsbeskrivningen för Myndigheten för psykologiskt försvar, när vi snart kanske blir medlemsland i Nato? Nato har ju också avdelningar och systerorganisationer för att stävja vad man anser är desinformation och kommer kanske att kräva en anpassning vad gäller den svenska myndighetens inriktning.

Det finns flera exempel på mer eller mindre fördolda metoder att försöka styra människors tänkande, t.ex. något som kallas perception management, med militärt ursprung på 1980-talet. Definitionen i amerikanska ”Department of Defense Dictionary of Military and Associated Terms”, (2009 års upplaga) säger bl.a. att ”perception management combines truth projection, operations security, cover and deception”. Det spelar alltså ingen roll om den information som sprids är sann eller falsk. Vad det går ut på är att avleda uppmärksamheten från något som ska döljas. En mångtusenårig teknik, som illusionister i alla tider använt sig av. Jfr bildtexten ovan om ”Kriget i etern”, där man skriver att det är ”de någorlunda sanna utsändningarna, som ha effekt”.

Redan 2018 hade Sveriges regering, närmare bestämt digitaliseringsminister Peter Eriksson, möten med Facebook (och även med Google och Twitter) om en ”hotline” från de politiska partierna till plattformen, för att kunna åtgärda ”när det kommer upp kampanjer som är uppenbart problematiska och inte sanna” (Eriksson intervjuad i radions Studio ett 9 augusti 2018). Man hade redan haft kontakter med Facebook om sådant innehåll, och Eriksson menade att det ”verkar fungera”.

Förvånansvärt många tycks anse att filter av denna typ är bra, dvs. allt från psykförsvaret, via diverse faktagranskare på Facebook och Youtube till hotline från regeringen. Äntligen instanser som kan rensa upp i det träsk av desinformation som förekommer, verkar många tycka. Det har gått ganska långt, när folk är glada över att slippa tänka själva. Erik Helmersson i Dagens Nyheter satte begreppet tänka själva inom citationstecken i en kolumn den 10 februari 2022, som utgick från vad vi lärt oss under covid-pandemin:

Det finns en annan företeelse vi måste vänja oss vid: De medmänniskor som faktiskt sluter öron och ögon för vetenskaplig konsensus. Som föredrar att ”tänka själva” framför att följa råd och instruktioner från myndigheter och sjukvård.

De som, av ett stort knippe olika skäl, säger nej. Och som därigenom blir tacksamma mål för krafter som vill splittra Sverige och skada oss. Hur hanterar vi det? En av de viktigaste uppgifterna för samhällsskyddande myndigheter som MSB blir att så snart som möjligt hitta svar på den frågan.

När har Helmersson sett konsensus under pandemin? Den har varit ganska kortvarig under 2020 och 2021, när det gällt så viktiga frågor som hur SARS-Cov-2-viruset smittar (smittar barn? smittar symtomfria? sprids smitta via droppar eller mikrodroppar?), hur immunitet mot viruset uppstår och hur länge skyddet varar, vad olika åtgärder som antivirala medel, vacciner, lockdowns, ansiktskydd m.m. har för effekt osv. Det är nog länge sedan ett forskningsområdes väg mot bättre kunskap varit så tydligt meandrande som de senaste årens forskning kring covid-19.

Statlig förhandsgranskning av sådant som ska publiceras är själva definitionen av censur. Men granskning utförd av privatägda sociala medier är inte censur, sägs det. Att privata företag frivilligt rensar upp i denna röra av information och desinformation kan ju aldrig vara censur utan är mera att jämföra med en tidning eller ett bokförlag, som ju inte behöver ge ut allt som folk skickar till dem.

Detta är ett argument som nog får anses ha blivit förlegat. I sak riktigt, men i praktiken har de sociala medierna blivit samhällsbärande på ett sätt som snarast liknar hur bankväsendet utvecklats. Bankerna är för det mesta privata men omgärdas ändå av ett regelverk, eftersom deras tjänster är i högsta grad samhällsbärande. Banker får inte göra vad som helst. Betalningar och sparande för såväl fattig som rik måste fungera i samhället. (Det är särskilt oroande att rättigheterna även på detta område håller på att urholkas. Banker och andra betalningsinstitutioner vägrar numera ibland att ha vissa personer som kunder som inte har de rätta åsikterna.)

Lyssna på Mao – eller Pythagoras!

Jag kommer att tänka på min begynnande extremvänstertid 1969 (en period som tog slut efter drygt fem år), då jag läste en grundkurs i ”marxismen-leninismen Mao Tsetungs tänkande”. Det var alltså Maos tänkande man skulle lära sig, knappast något eget reflekterande. Efter varje kapitel i kursen fanns frågor som man skulle besvara, och de var ofta formulerade som ”varför är det riktigt att säga att …”. Frågan var alltså inte: ”Är det riktigt att säga att …”. Man skulle slipas till en skarp propagandist med slagkraftiga argument. Något sanningssökande var det knappast fråga om.

Slutsatsen blir alltså premiss. Man börjar med det man vill komma fram till och försöker sedan motivera detta. Man spänner hästen bakom vagnen. Forskare som arbetar på det sättet med vetenskapliga studier är förstås helt opålitliga, men de är en forskartyp som olika intressenter gärna betalar en slant till för att få ett forskningsresultat de vill ha. Idag är forskning och vetenskapliga studier hårdvaluta i samhällsdebatten, kanske t.o.m. i högre grad än när det gäller konkreta tekniska eller naturvetenskapliga framsteg i samhället.

När the old time religion inte är så gångbar längre, har forskningen blivit en ny sorts religion, inte i sig själv men i hur den används. I stort sett varenda politiker och varenda debattör brukar för att förstärka sin argumentation i någon fråga säga, ”det finns studier som visar att …”. Och nästan aldrig frågar en intervjuande journalist eller en motdebattör vilken studie det är som åsyftas eller vem som gjort den. Det är ju tyvärr väldigt enkelt att haspla ur sig att det finns en studie, som man kanske dessutom har missuppfattat, om den nu finns.

Detta påminner återigen om 68-vänstern, där man ofta kunde argumentera med marxister av annan röd nyans med att ”Mao säger” eller ”Lenin säger” – eller enbart åkalla en skrift, t.ex.: ”Läs Maos ’Bekämpa bokdyrkan!’” (contradictio in adjecto, kan tyckas).

Att på detta vis tysta någon med att ”det finns forskning” eller ”Mao säger”, utan att vidare utveckla argumentet, är en sorts modern variant av autós epha, pythagoréernas sätt att argumentera genom att helt enkelt hävda ”han har själv sagt det” (han = Pythagoras). Då så, saken är avgjord, den ofelbare har talat. Idag är det ofta ”vetenskapen” som anses ha talat, och den antas då ha talat med en röst. Bara få tycks begripa att vetenskapssamhället är en i högsta grad flerstämmig kör, inte alltid helt i harmoni.

Motsatsen till detta pythagoreiska bokstavstroende är egentligen den brittiska vetenskapsakademin Royal Societys motto (som de tyvärr inte alltid levt upp till): Nullius in verba, vilket ungefär betyder ’intet (blott) i orden’. Tanken är att vetenskapen inte får nöja sig med en utsaga, ett påstående; det krävs experimentella eller andra erfarenhetsmässiga bevis.

Fältropen ”lyssna till vetenskapen!” och ”lyssna på forskarna!” som hörs ständigt numera, när man kanske främst försöker torgföra en viss politik, påminner om den skvader som kallas ”den vetenskapliga socialismen”, en anomali av vetenskap och propaganda som marxister, och kanske i än högre grad stalinister, har omhuldat.

Enligt detta synsätt följde historien en lagbunden utveckling av klassamhällen, från slaveri över feodalism till det kapitalistiska samhället. Under kapitalismen var det endast arbetarklassen som hade en ”historisk uppgift”, som den måste axla under ledning av ett kommunistiskt parti: den socialistiska revolutionen och införandet av proletariatets diktatur. Revolutionen och socialismen var alltså inte bara en utopisk dröm utan något historiskt sett oundvikligt. Lyssnade man till den socialistiska vetenskapen, så fanns det bara en väg. Inget att diskutera alltså (utom kanske hur detta skulle förverkligas i varje enskilt land).

Marxister skröt också om att deras ”vetenskap”, den dialektiska och historiska materialismen, till skillnad från den borgerliga vetenskapen inte gav sig ut för att vara objektiv utan öppet tog ställning för arbetarklassens kamp.

Och hur var det med forskare inom rasbiologi och rashygien på 30-talet, där svenskar stod i främsta ledet? Då var detta den etablerade forskningen. Och många lyssnade på den.

Det är ingen lyckad samhällsform att upphöja politiken till vetenskap, och inte heller att göra vetenskapen till politik. De är extremt viktiga informationsskapare i samhällslivet men måste hållas åtskilda. Allt som för tillfället förefaller vara vetenskap kan inte ensamt vara basen för politiska beslut.

All hänvisning till vetenskap är självfallet inte fel, men en sådan övertro på vetenskap eller förment vetenskap som vi nu ser i många frågor är utslag av scientism. Upplysningen tog oss mer och mer ur religionens grepp som samhällsformande kraft. Det vore illa om vi i stället nu gled in i ett okritiskt dyrkande av allt som för stunden verkar vetenskapligt.

Vad forskningen vet och inte vet

När David Eddy lanserade begreppet evidensbaserad medicin 1990, så var det ett försök att ändra den gamla devisen om att klinisk medicin ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet (praxis). Han ville förskjuta balansen mot vetenskap, bort från vad som kanske var beprövad erfarenhet men där det inte var vetenskapligt fullt ut klarlagt vilka processer som inverkade.

Medicinen berömmer sig numera ofta av att vara just evidensbaserad, men det finns oerhört många luckor, många behandlingar som man inte vet varför eller ens om de fungerar, men som ändå tillämpas i vården. Rotfyllningar t.ex. saknar evidens men utförs ändå hela tiden – och ca 30 procent av behandlingarna misslyckas. (Se sid. 15–16 i denna skrift från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering: ”Rotfyllning: En systematisk litteraturöversikt”)

Det finns också mängder av medicinska preparat, vars verkan man inte förstår, ändå används de. Hur värktabletter med paracetamol fungerar är t.ex. inte helt klarlagt. Hur litium, som används inom psykiatrin, fungerar är inte heller känt, även om det finns hypoteser. Detsamma gäller diabetesmedicinen metformin och många andra. Så lite orättvist är det ofta när den etablerade medicinen pekar finger åt s.k. alternativmedicinare, därför att de sysslar med sådant vars effekt inte är bevisad eller klarlagd. All medicinsk verksamhet, både den etablerade och den oetablerade har detta problem, att mycket är okänt, men ofta tycks ha effekt.

Ofta åberopas studier, t.ex. i den nu pågående debatten om huruvida C-vitamin eller D-vitamin kan vara av något värde i kampen mot covid-19. Man läser ofta att det inte finns några bevis för att dessa vitaminer skulle ha någon effekt, vare sig på immunförsvaret eller på själva patogenen. Nu går jag inte in på om detta stämmer eller inte utan bara på det rent formella: om det inte finns bevis för någon effekt, så är det inte automatiskt bevis för en icke-effekt. Eller som det ibland formuleras: absence of proof is not proof of absence.

Problemet med att åberopa en studie är inte bara att kunna lämna en referens till den. Något blir inte nödvändigtvis sant bara för att det finns en studie som visar vad man nu vill hävda. Varken en studie eller tio eller tjugo är med nödvändighet bevis. Tobaksindustrin finansierade fr.o.m. 1950-talet mängder av studier som skulle visa att rökning, och senare passiv rökning, inte var skadligt. Sockerindustrin betalade forskare för att visa att fett var mera fettbildande än socker.

Ibland ligger ingen kapitalstark intressent bakom felaktiga forskningsresultat utan det kan helt enkelt vara det att forskarna är inne på fel spår eller att prestige gör att ingen lyssnar på vissa idéer. T.ex. trodde man ju länge att magsår berodde på stress, inte att bakterier fanns med i bilden.

Forskare som haft helt riktiga teorier har inte sällan hånats av kolleger. En majoritet har ofta stått mot en minoritet. Det har t.ex. gällt saker som Mendels upptäckt av ärftlighet; han anklagades för att syssla med någon sorts ockult talmystik. Thomas Young fick inget gehör för teorin att ljus var vågor. Såväl Ampère som Maxwell och Faraday hade problem med kollegerna, när det gällde teorier om magnetism och elektromagnetism. John Couch Adams upptäckt av planeten Neptunus trodde ingen på, därför att den främst byggde på matematiska beräkningar. Listan kan göras lång; Pasteur, Semmelweis, Helmholtz, Waterston, Heaviside. Och i Tyskland skrev 100 vetenskapsmän 1931 en skrift mot Einsteins relativitetsteori. Att det råder någon sorts ”konsensus” bland vetenskapsmän är inte någon garanti för att de likatyckande har rätt. Vetenskap är inte demokrati, fakta avgörs inte med omröstning.

Det vore inte heller bra om alla nyssnämnda forskare hade fått rätt omedelbart. En viss tröghet i processen är förmodligen av godo. Men när det gäller ifrågasättande bör man inse att det är stor skillnad på att å ena sidan avfärda nya idéer som nonsens utan att sätta sig in i saken och å andra sidan att formulera påläst kritik eller mothypoteser.

Det blir absurt när man, som i klimatfrågan 1992 bullade upp 1 700 forskare som menade att människan förorsakat den globala uppvärmningen (World Scientists’ Warning to Humanity). 1998 skrev så drygt 30 000 vetenskapsmän, som inte höll med om detta, på en petition (Oregon petition). 2019 kom så World Climate Declaration med titeln ”There is no climate emergency” med till en början 700 undertecknare, sommaren 2022 drygt 1 100. 2019 kom också World Scientists’ Warning of a Climate Emergency: ”… we declare, with more than 11,000 scientist signatories from around the world, clearly and unequivocally that planet Earth is facing a climate emergency.”

De olika grupperna brukar anklaga varandra för att inte vara klimatforskare utan alla möjliga sorters akademiker, ekonomer, litteraturvetare och agronomer, eller kanske t.o.m. politiker och seriefigurer (när de här listorna kan fyllas i av vem som helst med vad som helst). Man undrar vart sakfrågan tar vägen i sådana här numerära kraftmätningar. (Se vidare min artikel ”97 procent av forskarna är eniga om klimatet – eller?”)

Det sägs ofta i debatten, särskilt kanske om klimatet, att ”science is settled” eller ”evidence is unequivocal” osv. Men vetenskapen står inte stilla på det viset att man fastslår en sanning och sedan finns inget mer att säga i saken. Länge var det som sagt en etablerad sanning att magsår berodde på stress, men så småningom upptäckte man att bakterien helicobakter pylori gav upphov till magsår. Under en tid var stressdogmen nästan helt ersatt av bakteriedogmen. Magsår berodde på bakterier, inget annat, och tänk så dumma vi varit som trott på stressfaktorer. Men rätt snart insåg forskare att det ena inte uteslöt det andra.

Stress kan säkerligen göra en person mer mottaglig för magsårsbakterierna än annars t.ex. Så det finns ett samspel. Science was not settled.

Något liknande är kanske på gång när det gäller synen på depression, som länge setts som beroende på serotoninhalten i hjärnan, något som ledde till en hel rad av SSRI-preparat; Prozac, Zoloft etc. Även här börjar man nu fundera på om det finns andra mekanismer bakom.

Att ifrågasätta den gängse synen på klimatförändringar är som att ifrågasätta gravitationen eller att jorden är rund, heter det ibland i debatten. Men detta är dåliga exempel. Inte ens gravitationen vet vi allt om. Se t.ex. webbsidor från NASA och New Scientist. Och även vi som inte tror att jorden är platt har en del att se fram emot när det gäller forskning kring exakt hur rund jorden är och vad som bestämmer dess geometriska form (och hur detta i sin tur kanske kan påverka klimatet – lustigt nog utgår många av FN:s klimatpanels klimatberäkningar från just en platt jord och en platt atmosfär).

Inte ens hur hjärtat slår har varit helt korrekt beskrivet, upptäckte man när kardiologen Stig Lundbäck visade att hjärtat inte kramar ut blodet så som det ser ut när man visar filmbilder från en hjärtoperation – mekanismen ser helt annorlunda ut i en sluten brösthåla.

Fotosyntesen är delvis inte heller förstådd, se t.ex. den kommersiella webbplatsen Labroots eller en artikel i Washington Post.

Evolutionsteorin, som Charles Darwin är mest känd för (även om såväl Denis Diderot som Alfred Russell Wallace hade liknande idéer) ses egentligen inte som ett fullständigt fastställt faktum utan som en teori eller hypotes. Dock torde det vara en av de mest fruktbara och mest sannolika hypoteser som biologin någonsin ställt upp. Men detta beror inte på att 97 procent av alla forskare håller med eller något liknande procenttal utan på att evidensmängden är mycket stark; det gäller exempelvis dessa punkter:

1) Alla organismers fortplantningsförmåga är så stark att ett urval bland dem måste ske, eftersom alla inte kan överleva; 2) likheter i organens uppbyggnad hos olika djur pekar på släktskap; 3) embryon liknar ofta tidigare utvecklingsstadier, t.ex. med gälbågar och svans hos djur som inte har dessa organ i fullt utvecklat tillstånd; 4) fysiologin uppvisar tydlig anpassning till de krav levnadsmiljön ställer; 5) paleontologiska fynd (fossil) visar på livsformer med uppenbart släktskap med nu levande livsformer.

Det finns flera punkter, men jag ska inte anföra dem här. Poängen är att vi vet inte allt i många vetenskapliga frågor, men vetenskapen utvecklas hela tiden (inte alltid rätlinjigt framåt dock) och det vi anser oss kunna fastställa någorlunda säkert, finner inte stöd i att en viss procent av alla forskare håller med om saken utan på hur stark evidensbasen för en viss teori är.

Man skrattade åt USA:s dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld, när han 2002 talade om known knowns, known unknowns, och unknown unknowns, apropå frågan om massförintelsevapen i Irak. Dock var det inte något han hade hittat på själv, utan en vanligt förekommande vetenskapsteoretisk mall som anses skapad av psykologerna Joseph Luft och Harrington Ingham 1955, men som utvecklades 1983 av filosofen Ann Kerwin (bl.a. publicerad 1993 i en artikel i tidskriften Knowledge med rubriken ”None Too Solid: Medical Ignorance”).

Kerwin tog också med en fjärde variant, unknown knowns, vilket skulle kunna syfta på det man ibland kallar tyst kunskap, t.ex. mer eller mindre omedvetna handgrepp i någon praktisk syssla som ändå innehåller en lagrad erfarenhet och skicklighet. Men hon stannade inte där, utan tog också med ” things we think we know but do not”, dvs. missuppfattningar och felaktigheter, samt kunskap vi inte vill veta (förnekelse) eller tillåts veta (tabun).

Intressant nog dyker alltså denial upp här. Finns det alltså förnekare i vetenskapliga frågor? Det gör det förstås. Nyssnämnda avfärdande av Semmelweis och Mendel är troligen exempel på det. Men använder man en sådan benämning, bör den begränsas till ett reflexmässigt opåläst avfärdande, och inte appliceras på all kritik som man ogillar. Tänk om upptäckarna av bakteriernas roll för magsår hade kallats stressförnekare av dem som förfäktade den traditionella synen.

De som på 1970-talet trodde att vi skulle få en ny istid inom ca 20 år (och det var många) skulle kanske, om debattklimatet vid den tiden varit lika polariserat som i dag, kallat dem som då trodde på global uppvärmning för istidsförnekare.

Dagens Nyheter 15 november 1979.

En av dem som trodde på nedkylning då, klimatologen Stephen Schneider, blev förresten senare en av de främsta alarmisterna när det gäller global uppvärmning. Att hålla sig strikt till vad vetenskapen kunnat belägga, menade han inte räckte. Man måste överdriva, skrev han på sin egen webbsida: ”… we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have. … Each of us has to decide what the right balance is between being effective and being honest. I hope that means being both.” Så ser det ut när vetenskap blir politik. (Se vidare min artikel ”Citat om klimat”.)

Med Lufts, Inghams och Kerwins mall i åtanke är det således en mångdimensionell kunskapsrymd vi har att röra oss i, som knappast medger inställningen att vi nu vet allt inom ett forskningsområde och att inget mera finns att tillföra. Dock är det oftare uttolkare av forskning som påstår att science is settled eller att science is unequivocal; politiker, debattörer och journalister t.ex., mera sällan säger vetenskapsmän detta. Se t.ex. Jeff Nesbitt i US News & World Report 2013 eller Barack Obama i ett tal på Wal-Mart i maj 2014 (min fetstil / KET):

Hundreds of scientists, experts and businesses, not for profits, local communities, all contributed over the course of four years. What they found was unequivocally that climate change is not some far off problem in the future, it is happening now, it is causing hardship now, it’s affecting every sector of our economy, and our society. […] many republicans, outside of Washington, so, unfortunately inside of Washington we still got some climate deniers, who shout loud, but they’re wasting everybody’s time on a settled debate, climate change is a fact.

Det har blivit vanligt att vetenskapskritik numera ofta jämförs med tobaksindustrins sätt att misstänkliggöra forskning, som när man i t.ex. dokumentet ” Smoking and health proposal” från bolaget Brown & Williamson 1969 utropade att ”doubt is our product”:

Doubt is our product since it is the best means of competing with the “body of fact” that exists in the mind of the general public. It is also the means of establishing a controversy. Within the business we recognize that a controversy exists. However, with the general public the consensus is that cigarettes are in some way harmful to the health.

Sedan skriver man också:

Doubt is also the limit of our ”product”. Unfortunately we cannot take a position directly opposing the anti-cigarette forces and say that cigarettes are a contributor to good health. No information that we have supports such a claim.

Alla som kritiserar forskning vill ju inte skapa tvivel i största allmänhet. Är man en ärlig forskare eller vetenskapsdebattör, så gör man det för att man hoppas att den forskare (eller myndighet som övervakar eller tillämpar forskningsresultat), som kritiseras ska komma fram med preciseringar eller bättre belägg för sina slutsatser. Creating doubt handlar däremot om att skapa tvivel om allt, oavsett om det är sant eller inte, som kan hota ett visst företags eller en hel industrigrens verksamhet och vinst. (Säkerligen kan även politiker vilja skapa tvivel om forskning – eller om avslöjande journalistik – som hotar deras agenda, karriär och fringe benefits.)

Det framgår i citatet ovan att Brown & Williamson gärna skulle ha hävdat att ”cigarettes are a contributor to good health”, men man insåg förstås att detta inte skulle ha fungerat. En bättre strategi var då ”creating doubt about the health charge without actually denying it”, som Fred Panzer vid Tobacco Institute skrev i en känd PM 1972.

Man bör vara klar över att motsättningen knappast står mellan en ”ovetenskaplig” industrigren som tobaksindustrin å ena sidan och å den andra vetenskapsmän som alltid står för ett ärligt sanningssökande. Just tobaksfrågan är verkligen bevis på motsatsen. Mängder av vetenskapsmän sålde sig till tobaksindustrin för att hjälpa till att misstänkliggöra talet om risker eller förse industrin med early warnings om nya upptäcker av hälsorisker som kunde hota affärerna. Det var alltså ”riktiga” vetenskapsmän – skulle de alltså inte förtjäna kritik för att de var vetenskapsmän? Är det bara industrin som betalade dem som förtjänar kritik? Det var ju knappast advokater och PR-män som arbetade i laboratoriet INBIFO (Institut für Biologische Forschung) i Köln t.ex., som i hemlighet köptes av Philip Morris 1971. Det var vetenskapsmän.

Observera att problemet med denna forskning inte var eller är att den skulle komma fram till att rökning inte är så hälsofarligt som många trott. Problemet är om deras studier designats särskilt för att komma fram till sådana resultat. Och detta skedde hela tiden. Se t.ex. denna artikel som jag skrev 2002.

Det kan behöva påpekas att det närmast är en forskares plikt att själv ”skapa tvivel” om sin egen forskning, i t.ex. Discussion-delen av en artikel om en studie. Där ska man ta upp tänkbara brister och felkällor i studien ifråga. Och gör artikelns författare inte det, så bör andra göra det. Peer-review anses ju viktigt före publicering, men granskningen bör förstås inte upphöra när en artikel har publicerats. Det är ju då den kan studeras, negelfaras, kritiseras och kompletteras (eller i vissa fall kanske förkastas) av en mycket bredare krets. Detta gör också att risken för att peer review i själva verket blir en förtäckt ”pal-review” minskar.

Inte bara industriintressen påverkar forskningen. Politiska intressen letar sig gärna in också, vilket påverkar möjligheterna att få anslag till vissa studier. I proposition 2016/17:50 skriver regeringen genom sin dåvarande minister för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, på sid. 79 (min fetstil / KET):

Regeringen anser att det inte räcker att arbeta för jämställdhet inom forskningen och vid fördelningen av forskningsmedlen. I linje med regeringens arbete med jämställdhetsintegrering måste köns- och genusperspektivet bli integrerat och konstant närvarande i forskningens innehåll.

Inom kulturpolitiken heter det att politiken ska ha ”armslängds avstånd” till kulturen och dess innehåll. Borde inte något liknande gälla forskningen?

Filosofen och ledamoten av Svenska akademien Åsa Wikforss har skrivit en bok som heter ”Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender” (2017). Denna bok har delats ut i skolorna till ca 110 000 elever.

Wikforss skriver i sin bok att ”Det är alltid ett misstag att ifrågasätta ett argument genom att ifrågasätta motiven hos den som framför argumentet.” (sid. 209 1:a uppl.) Ändå gör hon just det om bröderna Koch och deras stöd till olika sammanslutningar och forskning. Tydligen är information och forskningsresultat därifrån automatiskt tvivelaktig. (Ändå har de stött forskning med högst divergerande resultat inom ett omdiskuterat område, som t.ex. klimatfrågan, i likhet med familjen Rockefeller för övrigt.)

Åsa Wikforss bok ”Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender” från 2017. Nya upplagor har kommit 2019 och 2020, varav tre pocketupplagor. Den ska ha delats ut till alla som går tredje året i gymnasiet. I tidningsartiklar 2019 talades det om att 110 000 elever skulle få boken det året.

Som jag skrev i en annan artikel kan finansiärerna vara ett indicium på att man bör bli misstänksam, ett bra exempel är förstås tobaksindustrins stöd till viss forskning. Men det räcker inte att konstatera varifrån pengarna kommer, man måste också visa på vilket sätt forskningen är felaktig. Ett av de främsta instituten inom klimatforskningen, Climate Reasearch Unit (CRU) vid East Anglia-universitet i England, startades t.ex. delvis med medel från oljeindustrin (Exxon, Shell och BP).

Wikforss talar också (s. 149) om problemen med fakta och sanning i auktoritära stater, som om det är alldeles otänkbart att Sverige skulle kunna bli auktoritärt. Målet i sådana stater är att vi ska sluta tänka själva och tro på ledaren, skriver hon. Men vad är skillnaden när man i vårt samhälle säger att vi ska lita på experterna, att inget finns att diskutera, saken är avgjord osv. i t.ex. frågan om hur den nu aktuella covid-19-pandemin ska bekämpas eller i klimatfrågan. Problemet är att man genom detta försöker skapa en helt svartvit värld, där inga nyanser finns. Alla nyanser ses då som knep för att så tvivel och underminera någon sorts nationell eller kanske t.o.m. global enighet.

Sällan har detta åskådliggjorts så tydligt som när personer bakom den 90 000 man starka Facebookgruppen ”Vi stöttar Anders Tegnell & Co” skrev följande i en debattartikel i Dagens Nyheter 25/2 2021:

Vi anser att vi i denna situation behöver hålla ihop. Därför stöttar vi Folkhälsomyndigheten. Vi stöttar dem när de har rätt, vi stöttar dem också när de haft fel.

Det finns ofta olika sätt att lösa problem. Man kan spela en fotbollsmatch med olika laguppställningar, och debatten bland supportrar går het om vad som är bäst. Men på plan måste laget dra åt samma håll.

När det gäller coronapandemin, så hävdar många att vi ska ”sitta stilla i båten” och följa myndigheternas beslut – tydligen hur de än ser ut. Jag säger inte att vi ska bryta mot lagen i ett krisläge, men att den demokratiska diskussionen givetvis inte får avstanna. Visar det sig att Sverige har fel strategi, vare sig det gäller krig, terrorism eller pandemier, så måste det väl vara vettigt att kunna ompröva denna strategi innan allt har gått åt skogen. Varför ska efterklokhet vara det enda kloka?

Under 2020–2022 skrevs tusentals vetenskapliga artiklar om covid-19 och viruset SARS-Cov-2, men man har också tvingats dra tillbaka hundratals (i skrivande stund sommaren 2022 är det 254 artiklar som dragit tillbaka), för att de inte höll måttet rent vetenskapligt. Här gällde det således att skynda sig att lyssna till vetenskapen, innan studien ifråga hamnat på forskningens sophög.

Det var vanligt under de inledande åren av covid-pandemin att många debattörer hävdade att bara experter fick yttra sig. Och det var då bara epidemiologer som hade relevant kunskap, ansåg många. Virologer, mikrobiologer, infektionsläkare eller statistiker hade inget att tillföra utan kallades ”hobbyepidemiologer”. I en komplex fråga kan knappast en enda disciplin vara relevant. Men på ett liknande sätt anser många att bara klimatologer har rätt att uttala sig om klimatet. Glöm atmosfärfysiker, astronomer, geologer, oceanologer, glaciärforskare etc. Här lever uppenbarligen paradoxalt nog ett kunskapsförakt parallellt med en växande scientism.

Samhällsdebatten och demokratin skulle bli helt absurd om alla som ska få uttala sig om försvaret, skatterna, skolan eller något annat måste vara t.ex. generaler, nationalekonomer eller professorer i pedagogik. Lika absurt blir det om bara personer med en akademisk examen ska få yttra sig. I en demokrati måste givetvis en debatt kunna föras där alla medborgare deltar, oavsett utbildning. Alla argument och synpunkter måste vägas för sig och deras relevans bedömas i sin egen rätt, oavsett vem som yttrar dem.

Vem får sätta agendan?

Samhällsfarlig information eller desinformation förekommer förstås, i synnerhet i krissituationer eller krig. Givetvis måste samhällsinstitutioner kunna argumentera emot sådant som uppenbarligen är fel. Men om man försöker förbjuda kritiska röster är man inne på en extremt farlig väg. Debatten i en demokrati får aldrig tystna. Det finns tyvärr en syn som kommer fram ibland att vissa personer har åsikter som är så förkastliga att man inte ens får argumentera emot dem. För det vore att låta dem ”sätta agendan”.

Wikforss skriver i sin bok att desinformationskampanjer kan få en oerhörd effekt (sid. 140):

Forskning visar också att den här typen av desinformation [att forskarna inte är eniga / KET] i ett enda slag kan underminera allt man tidigare lärt sig om klimatfrågan. En liknande teknik är så kallade falska balanser där man låter klimatforskare ställas mot klimatskeptiker i ”debatter”. Även om man som lekman inte kan värdera argumenten ger det faktum att en debatt alls förekommer intrycket att det råder oenighet i frågan, och att det finns evidens på båda sidor.

Debatt, som Wikforss av någon anledning sätter inom citationstecken, är tydligen något oerhört riskabelt. Förtroendet för forskning och myndigheter måste vara mycket bräckligt om det i ”ett enda slag” kan omintetgöras. Man undrar hur hon vill ha det. Ska debatter vara tillåtna eller bör de förbjudas?

Talet om ”falska balanser” har också blivit vanligt de senaste åren. Om man i radio t.ex. låter två personer med olika åsikter debattera en fråga så ger det illusionen av att båda har rätt på sitt sätt, eller att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Och det kan den aldrig göra, enligt det här synsättet, för antingen har man rätt eller fel. Att någon skulle kunna ha rätt i vissa synpunkter på en fråga och fel i andra är tydligen helt otänkbart. De som lanserade detta var bröderna Maxwell och Jules Boykoff, som i artikeln ” Balance as bias: global warming and the US prestige press” (2004) skrev t.ex. följande (min fetstil / KET):

We found that in the majority (52.65%) of coverage in the US prestige press, balanced accounts prevailed; these accounts gave ‘‘roughly equal attention’’ to the view that humans were contributing to global warming, and the other view that exclusively natural fluctuations could explain the earth’s temperature increase. This supports the hypothesis that journalistic balance can often lead to a form of informational bias.

Men dessa två uppfattningar existerar ju bland forskare. Varför skulle de inte få speglas i medierna?

Och så har vi denna märkliga organisation Covering Climate Now, där Expressen, TV 4 och t.o.m. FoJo (Institutet för fortbildning av journalister) medverkar som partner (SvT var med 2021 men tycks inte vara det längre). Enligt organisationens webbsida vill man göra ”climate a part of every beat in the newsroom – from politics and weather to business and culture”. De säger i punkt 1 om ”Best practices”:

Say yes to the science. There are not two sides to a fact. For too long, especially in the US, the media juxtaposed climate science – a matter of overwhelming global consensus – with climate skepticism and denialism – seldom more than thinly-veiled protections of the fossil fuel industry.

Lathund från Covering Climate Now om hur journalister kan knyta det mesta i nyhetsflödet till klimatförändringar. Expressen, och TV 4 är partners, så det torde väl vara detta de har att leva upp till. Se hela sidan här.

Några liknande webbplatser finns t.ex. här, här och här.

Trots att flera tidningar anser sig vara ”agendasättande” och skriver under på detta synsätt att ta upp klimatfrågan i varje nyhet, så tror Åsa Wikforss att talet om att pressen har en agenda är en konspirationsteori (sid. 147). Vad ska man kalla det när brittiska The Guardian avslutar alla sina artiklar om vetenskap och miljöfrågor med olika, tämligen likalydande, deklarationer om den redaktionella policyn, t.ex. denna:

As the crisis escalates in our natural world, we refuse to turn away from the climate catastrophe and species extinction. For The Guardian, reporting on the environment is a priority. We give reporting on climate, nature and pollution the prominence it deserves, stories which often go unreported by others in the media. At this pivotal time for our species and our planet, we are determined to inform readers about threats, consequences and solutions based on scientific facts, not political prejudice or business interests. […] The Guardian is editorially independent, meaning we set our own agenda.

Det är uppenbarligen inte konsekvensneutral journalistik man ägnar sig åt. Tidningen lovade också 2019 i en pledge (’högtidligt löfte’ eller ’utfästelse’) att hyfsa språkbruket i enlighet med den annalkande katastrofen. Man skulle inte längre skriva climate change utan climate emergency, climate crisis eller climate breakdown och inte global warming utan global heating: ”We want to ensure that we are being scientifically precise, while also communicating clearly with readers on the urgency of this issue.”

Dagens Nyheter anammade också den här policyn när Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör. Och ungefär samtidigt med The Guardian gick man över till att främst kalla klimatförändringar för klimatkris.

Även Sveriges Radios Cecilia Benkö ville vara agendasättande, enligt intervju i DN 1 oktober 2012. Ska man orientera sig i floden av desinformation idag räcker det knappast att vända sig enbart till dessa stora etablerade tidningar och knappast heller till SvT, som åtminstone 2021 var partner till Covering Climate Now och rimligen skrev under på idén att göra klimatet till en del av varje nyhet.

Är det en upplyst despoti vi behöver?

Filosofen Torbjörn Tännsjö förordade inte bara expertvälde häromåret utan rent av en expertrevolution i en artikel i DN den 28 november 2018 om hur lite tid vi har för att rädda oss undan klimatkatastrofen:

Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över. Demokratin får komma sedan, i form av ett långsiktigt reformprojekt, ungefär som demokratin etablerats inom existerande icke demokratiska nationalstater.

Den 24 januari 2019 krävde 87 s.k. influencers i en debattartikel i Expressen att statsminister Löfven skulle ta kommandot: ”Vi kan uppenbarligen inte hantera friheten. […] Gå först, våga vara obekväm. Släpp taget om väljarstödet och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor. Vi står bakom dig.”

Tror någon verkligen att det skulle kunna finnas en sorts upplyst despoti, där de upplysta ständigt är upplysta utan att deras teser någonsin ifrågasätts? Vetenskapsteoretikern Karl Popper menade att samhällets kunskapstillväxt är helt beroende av oenighet. Ett knäfall för expertvälde är alltså något vi bör akta oss noga för (min fetstil / KET):

Today, the appeal to the authority of experts is sometimes excused by the immensity of our specialised knowledge. And it is sometimes defended by philosophical theories that speak of science and rationality in terms of specializations, experts, and authority. But in my view, the appeal to the authority of experts should be neither excused nor defended. It should, on the contrary, be recognized for what it is – an intellectual fashion – and it should be attacked by a frank acknowledgement of how little we know, and how much that little is due to people who have worked in many fields at the same time. And it should also be attacked by the recognition that the orthodoxy produced by intellectual fashions, specialization, and the appeal to authorities is the death of knowledge, and that the growth of knowledge depends entirely upon disagreement.” (Karl Popper, ”Author’s Note”, The Myth of the Framework, 1993.)

Konspirationsteorier

Att stämpla vissa idéer som konspirationsteorier är nära besläktat med talet om faktaresistens. Man menar då att det som förs fram är så urbota dumt att det inte ens förtjänar motargument, det förtjänar inte ens att man kräver att den som framlägger teorin ska redovisa sina bevis och källor. Problemet med det mera kategoriska avfärdandet av konspirationsteorier är att det ju faktiskt existerar konspirationer, knappast några som omfattar hela världen men i alla fall tämligen vidsträckt skumrask iscensatt av allt från maffian till politiker, forskare och industriintressen.

Även Åsa Wikforss medger i sin bok att det ju finns konspirationer, men ändå får hon det att låta som om det är tämligen enkelt att orientera sig i floden av information och desinformation.

Falska konspirationer till skillnad från sådana som verkligen finns kännetecknas enligt Wikforss av att evidensen för konspirationen är minimal men ändå tillåts väga över den betydligt tyngre motevidensen. Men så enkelt är det knappast. Det beror ju i högsta grad på vilka uppgifter som finns tillgängliga. Ofta avslöjas ju t.ex. politiska oegentligheter först flera decennier efter att de förekommit, och full bevisning kan komma ännu senare.

Dagens Nyheter den 18 november 1977: ”Geijer säkerhetsrisk!” Två dagar senare den 20 november, sedan Olof Palme uttalat sig: ”Vi ber om ursäkt”.

Hur lätt var det att förstå vad som egentligen var sant under den s.k. Geijeraffären 1977 t.ex.? DN skrev då om hur justitieminister Lennart Geijer skulle haft långvariga kontakter med prostituerade, vilket upprört rikspolischefen Carl Persson som såg ministern som en säkerhetsrisk. Persson hade 1976 skrivit en PM om saken till Olof Palme.

Två dagar efter DN:s artikel bad dock chefredaktören förbehållslöst Geijer om ursäkt för skriverierna, sedan Olof Palme gått i god för att uppgifterna var osanna. Och centerledaren Torbjörn Fälldin intygade att han visste att de var felaktiga, eftersom även hans namn fanns med i Carl Perssons PM med namn på de prostituerades kunder. I Geijerfallet tog det bara ett halvår innan det avslöjades att uppgifterna i huvudsak varit riktiga, men hur såg balansen av evidens ut medan skandalen pågick som bäst? (Perssons PM blev dock inte helt offentlig förrän 1991, enligt Wikipedia.)

Under IB-affären 1973 erkände regeringen visserligen att den hemliga organisationen IB (Informationsbyrån) fanns, men man menade att den inte alls sysslade med det som de avslöjande journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou påstod, dvs. infiltration av svenska politiska organisationer och spioneri i Nordvietnam och Kina. Även detta avslöjande visade sig vara sant. Om det gjorts idag, skulle det kanske kallats konspirationsteori, åtminstone tills bevisen hopats.

Det är naturligtvis extra svårt att skilja konspirationsteorier från verkliga komplotter och nätverk av jävsförhållanden, när tänkbar bevisning helt eller delvis är hemligstämplad information. Händelser som Palmemordet eller Estoniakatastrofen utgör en grogrund för en mängd teorier. Vilka som har fog är mycket svårt att avgöra. Här kan grupper med olika uppfattningar lätt beskylla varandra för att komma med lögner eller konspirationsteorier.

Under det kalla kriget gjordes i USA mängder av experiment på människor. Man utsatte såväl civila som soldater i armén för olika smittämnen, kemiska ämnen som senapsgas och LSD och även radioaktivitet. De som utsattes för detta var ofta frivilliga, men de fick högst bristfällig information om riskerna. Men även helt ovetande människor exponerades för patogener, gifter m.m.

Många tusen människor dog som följd av dessa experiment; mera exakt hur många vet nog ingen, eftersom följder av t.ex. radioaktivitet kan visa sig först efter decennier. Det lömska här var förstås att människor trodde att vetenskapsmännen som lovade att experimenten var helt ofarliga visste vad de talade om. Men det gjorde de inte. Och i vissa fall visste de, men talade ändå inte om vilka risker som fanns. Projektbeskrivningar belades med sträng hemligstämpel.

Wikipedia redovisar en lång rad av dessa experiment här. Om dessa experiment hade avslöjats först idag, så hade nog mycket av detta avfärdats som konspirationsteorier – åtminstone till en början.

Wikipedias långa redovisning av experiment bör man naturligtvis också läsa med skepsis, som allt annat. Dock får man nog säga att mycket av detta är belagt, bl.a. genom rättsliga processer många år efter själva experimenten. Det gäller t.ex. syfilisexperimenten i Tuskagee 1932–72 (då 400 svarta amerikaner med syfilis förvägrades behandling för att man ville studera sjukdomens förlopp när den inte behandlades), experiment med plutoniuminjektioner vid Oak Ridge 1947 (även här) och CIA:s MKUltra-projekt 1953–73, där man bl.a. utsatte oinformerade människor för LSD. 1950 sprutade amerikanska marinen ut den förmodat helt harmlösa bakterien Serratia marcescens i området runt San Francisco-bukten utan förvarning. Experimentet kallades Operation Sea-Spray. Åtminstone 11 personer blev sjuka och en dog.

Philip Morris plan från 1984 för att skapa ett europeiskt nätverk av forskare (vitrockar), som skulle bidra till att bevisa att passiv rökning (ETS i texten ovan, environmental tobacco smoke) inte är skadligt. Dokumentet finns här.

Hela den apparat av köpta vetenskapsmän och tobaksindustrins PR-människor och advokater som på 1990-talet avslöjades ha arbetat tillsammans i decennier för att dölja riskerna med tobaksrökning skulle nog ha avfärdats som konspirationsteorier idag – fabricerade av fanatiska tobaksmotståndare – om inte de stora rättegångarna i USA på 1990-talet tvingat industrin att lämna ut miljoner dokument som klart visade hur detta samarbete och kolossala forskningsfusk var organiserat.

Wikforss har ju dock rätt i att vissa konspirationsteorier faller på sin egen orimlighet om man bara tänker efter. Ett ganska färskt exempel på det är vad som sades av vissa 2020–2021 att inga covid-patienter fanns på intensivvårdsavdelningar. Ett antal personer som påstod sig vara anställda inom vården intygade hur avdelningarna stod tomma. Inte ens olycksfall fanns tydligen där. För att en sådan gigantisk lögn skulle kunna föras ut, skulle det krävas att 100 000-tals (kanske miljoner) vårdanställda världen över hade gått med på att ljuga om att det fanns mängder av allvarligt sjuka; de skulle ha ljugit för media men även för vänner och bekanta.

Wikforss recept för att man inte ska blir lurad är enkelt. Lita på institutionerna! Så här skriver hon i sin bok ”Alternativa fakta” (sid. 221–222):

Problemet med att avgöra vem som är en expert kan te sig paradoxalt. För att kunna avgöra vem som är en expert måste jag väl själv ha expertkunskap och har jag det finns det ju inget skäl att förlita sig på experter. Men paradoxen är bara skenbar. Svaret är att man måste se till våra institutioner. En expert är en person som uppfyller en räcka institutionella kriterier och man behöver inte själv vara expert för att kunna avgöra om en person uppfyller dessa kriterier. För det första måste personen ha en utbildning som uppfyller vissa objektiva krav. Det gäller våra vardagsexperter såväl som forskare. En elektriker måste genomgå en viss utbildning och få ett certifikat, en frisör och en jurist likaså. För en forskares del handlar det om en grundutbildning på universitet eller högskola, följt av en doktorandutbildning (vilken brukar vara mellan fyra och sex år) vid ett erkänt universitet.

Ett ganska otroligt uttalande av en professor i teoretisk filosofi – en expert! Hur välutbildade och välpublicerade var inte de europeiska forskare (troligen ett fyrtiotal) som i projektet Whitecoat (se bild ovan) arbetade för tobaksindustrin? Hur välutbildade är inte de forskare som hjälpte dioxinindustrin eller PVC-industrin att få deras produkter att framstå i ett oskyldigt ljus? Och kan vi verkligen alltid lita på institutioner och myndigheter? Hur var det med Medicinalstyrelsens hemlighållande 1961 av riskerna med Neurosedyn eller Folkhälsomyndighetens svajande om covid-19:s smittvägar under 2020–2021?

I Wikforss värld tycks det inte finnas några oärliga, okunniga eller fuskande elektriker heller. Och hon har tydligen inte hört talas om jurister som jobbar för de kriminella gängen, med tvivelaktiga, ibland olagliga metoder.

Tyvärr finns den här uppfattningen hos många i medierna, MSB etc. som talar om att man ska vara källkritisk och inte tro på konspirationer och fake facts. De tror att det är ganska enkelt; lyssna på auktoriteter, experter, institutioner, läs etablerade tidningar! Som om inte korruption, forskningsfusk och bedrägerier av olika slag skulle förekomma i de sammanhangen.

Det kan förstås vara rimligt att man i en viss omstridd fråga, som man inte själv har särskilt stor kännedom om, lyssnar på personer man – även i andra ämnen – brukar uppfatta som omdömesgilla. T.o.m. vetenskapen fungerar ju så i viss mån, även om detta är hårt kritiserat, att artiklar som blivit citerade av många får högre trovärdighet.

Kanske finns det någon debattör som man är van att lita på. Anta att debattören X är engagerad klimataktivist och samtidigt skeptisk till vacciner. Andra klimataktivister kanske tänker att denna vettiga person har nog rätt också i vaccinfrågan. Och andra vaccinskeptiker tänker kanske att denna person som skrivit så mycket bra om vacciner, har säkert rätt i klimatfrågan också. Det är lätt att halka in på sådana resonemang, och man kan ju råka hamna rätt, men det är riskabelt.

Givetvis kan debattörer eller experter av olika slag vara kunniga och ha rätt i mer än en fråga i taget, men man måste bedöma varje fråga för sig. Att härleda ett ställningstagande i en fråga ur det förhållandet att en viss auktoritet tycks ha rätt i en helt annan fråga är inte en bra metod att nå kunskap. På ett liknande sätt som att guilt by association för det mesta är en dålig metod att bedöma människors argumentation och vandel, så är being right by association också ofta bedrägligt.

Dessvärre finns inga genvägar i den här frågan. Alla medborgare måste – givetvis efter förmåga – försöka sätta sig in i aktuella ämnen i samhällsdebatten, inte minst vetenskapliga. Annars kommer vi, med vetenskapshistorikern Jacob Bronowskis ord, att ”gå med öppna ögon in i slaveriet” (Science and human values, 1956, kap. 1).

En granskning av 100 dödsfall efter covid-vaccinering

När detta skrivs har 375 personer avlidit i Sverige i samband med vaccination mot covid-19, enligt Läkemedelsverkets statistik. Om vaccinationerna är orsaken till att dessa personer avlidit är förstås en helt annan sak. Det är en liknande fråga som när det gäller de ca 17 000 personer i Sverige som avlidit i covid-19 sedan pandemins början. I vilken grad finns samverkande sjuklighet med i bilden?

I mitten av september 2021 begärde jag ut underlagen till de bedömningar som Läkemedelsverket gjort av dödsfall i samband med covid-19-vaccination för de 100 senast registrerade dödsfallen. Då var det 285 personer som avlidit. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att gå igenom samtliga, så jag nöjde mig med att granska de 100 senast registrerade. Den 29 september fick jag dokumenten som Läkemedelsverket tagit fram ur sin databas, med dödsfall registrerade från april 2021 fram till 12 september 2021. Själva dödsfallen skedde troligen någon månad före registreringsdatum hos Läkemedelsverket.

Att läsa dessa rapporter (avidentifierade och försedda med många svarta överstrykningar, så att ingen person ska kunna igenkännas) var en skakande upplevelse. Jag har i något år sysslat med statistik kring sjuk- och dödsfall när det gäller covid-19, och redan det är en påfrestande arbetsuppgift. Men när det inte längre handlar om siffror i olika kolumner utan beskrivningar av konkreta fall, med människor som avlidit – ofta i förtid och ofta i en smärtsam död – att läsa dessa beskrivningar har varit tungt.

Pandemin går just nu in i ett lugnare skede. Men den har under 2020 och halva 2021 definitivt inte varit en banal förkylning eller influensa. Ingen infektionssjukdom i Sverige har krävt så många liv per capita sedan tuberkulosen 1935, och ingen influensa sedan spanska sjukan 1918–19. Vi har nu snabbutvecklade och snabbgodkända vacciner, som i vissa fall inte blir färdigtestade enligt gängse bruk förrän 2024 eller t.o.m. 2025. Ett stort problem är att vi ännu vet ganska lite om både sjukdomen och vaccinerna, hur de verkar, inte minst på längre sikt.

Jag vill betona att redovisningen i denna artikel naturligvis inte gör anspråk på att vara vetenskap. Urvalet är alldeles för litet, sekretessövermålade partier i rapporterna gör att inte alla fakta kan läsas (t.ex. vissa provresultat). Förhoppningsvis kan man se det som hyfsat väldokumenterad journalistisk. Och materialet pekar sannolikt på en del frågor som bör undersökas mera systematiskt av dem som har möjlighet.

De 100 dödsfallen kan sorteras så här efter ålder, från yngsta till äldsta:

27 33 44 44 47 50 50 50 50 53 54 57 58 61 61 62 64 65 65 65 66 66 66 67 67 67 67 67 68 68 68 69 69 69 69 69 70 70 71 71 71 71 71 71 71 72 72 73 74 74 75 75 76 76 76 76 77 77 77 77 77 77 78 78 79 80 81 81 83 83 83 83 84 84 84 85 86 86 86 86 86 86 87 87 87 87 88 89 90 92 92 92 94 94 95 95 95 97 97 99

Medelåldern bland de avlidna är 73,8 år (median 74,5 år). 61 av de 100 fick Comirnaty-vaccinet, 27 Vaxzevria och 13 Spikevax, vilket sammanlagt blir 101, men en person fick både Spikevax och Vaxzevria. Att Comirnaty överväger behöver inte betyda att det vaccinet är det mest riskabla, för detta vaccin har getts i flest doser. (T.o.m. 17 februari 2022 utgjorde Comirnaty 76 procent av alla givna doser, Spikevax utgjorde 17 procent och Vaxzevria 7 procent.)

Om vi för ett ögonblick tittar på den totala statistiken över biverkningar som rapporterats till Läkemedelsverket (inte bara de 100 dödsfall som jag fick utlämnat alltså), så finner man att 375 rapporter om avlidna inkommit t.o.m. 17 februari 2022 (i samband med Comirnaty 291 dödsfall, Spikevax 38, Vaxzevria 46). Rapporter om andra allvarliga biverkningar var 9 467 (i samband med Comirnaty 5 880, Spikevax 1 462, Vaxzevria 2 125).

Läkemedelsverket har t.om. 17 februari 2022 handlagt 21 procent av rapporterna (21 182 av totalt inkomna 100 137 rapporter), vilket inte betyder att de bedömts i någon djupare mening, bara (enligt mail från Läkemedelsverket 8 november 2021) att verket ”har gått igenom fallet, så att fallet kan föras över till den Europeiska databasen Eudravigilance. Alla dödsfall är handlagda”.

Comirnaty från Pfizer och Spikevax från Moderna är mRNA-vacciner. Vaxzevria från Astra Zeneca brukar oftast kallas vektorbaserat (icke-replikerande) vaccin, men riktigare vore att benämna det DNA-vaccin, eftersom även det bygger på att genetiskt material (nukleinsyra) förs in i cellerna, som sedan själva skapar det spikeprotein från viruset, som kroppens immunförsvar därefter ska reagera på för att skapa en immunitet. En skillnad här är att mRNA stannar i cellens plasma, medan DNA går in i cellkärnan (se vidare avsnitt 3 i denna artikel). Det har diskuterats om detta kan medföra större risker för biverkningar. Nyligen har myndigheterna även godkänt ett subenhetsvaccin, Nuvaxovid, som bygger på en annan teknik. Mer om det senare.

Beror dödsfallen på sjukdom eller på vacciner?

Av de 100 rapporter om dödsfall jag fick ut från Läkemedelsverket kan man se att 44 personer avled efter första dosen covidvaccin och 51 efter den andra. När det gällde 5 fall fanns ingen uppgift om hur många doser den avlidna personen hann få. Diagrammet nedan visar hur många som avled efter ett visst antal dagar.

Antal döda dag 1-90 efter vaccinering med dos 1 (blå staplar) och dos 2 (gröna staplar). Efter andra dosen avled sammanlagt 51 personer, medan 44 personer avled redan efter första dosen (i 5 fall fanns ingen uppgift om vilken dos som givits). En viss trend syns i diagrammet, att antalet sjunker ansevärt efter en månad, men urvalet på 100 fall är för litet för att några slutsatser ska kunna dras av detta.

I de 100 rapporterna anges som dödsorsak lungemboli hos 13 personer, annan lungsjukdom hos 6 (varav 2 pneumoni, dvs. lunginflammation). Blodproppar (tromboser) angavs hos 4, trombocytopeni hos 1. Stroke angavs hos 4, hjärtstopp hos 9, hjärtinfarkt hos 7, i 2 fall uppgavs myo- eller perikardit. 2 av de 100 dog av sepsis, 13 av hjärnblödningar, 1 av njursvikt, 2 (troligen) av leversvikt, 1 av lymfom och 1 av suicid. I övriga fall (34) fanns ingen uppgift alls eller så angavs ”NOS” (not otherwise specified).

Det har sagts i debatten att inga obduktioner gjorts av avlidna i samband med vaccination. Det tycks dock inte stämma. 17 obduktioner hade utförts under den här undersökta perioden och ytterligare 6 skulle då komma att utföras (av de 100 dödsfallen jag undersökt; jag vet förstås inget om de övriga dödsfallen).

I en stor del av fallen har patienterna haft en grundsjukdom i samma organ som fallerat efter vaccination, och detta tillstånd har då angivits som dödsorsak, t.ex. någon hjärt- eller lungsjukdom. Frågan här blir då förstås ungefär den som förekommit i debatten när det gäller sjukdomen covid-19. Skulle personen ifråga ha avlidit ändå av sin grundsjukdom eller var det vaccinet respektive sjukdomen covid-19 som var avgörande huvudorsak?

Diskussionen om huruvida man dog av eller med covid-19 är tyvärr ganska missvisande, eftersom många kroniskt sjuka kan leva i decennier med sin sjukdom. Tillstöter något som rubbar en skör balans, så kanske man avlider. Detta kan rimligen vara en annan sjukdom eller kanske ett vaccin med vissa biverkningar. Hade inte en sådan ytterligare belastning tillkommit, så hade man knappast avlidit, inte just då i alla fall.

Det som i decennier oftast har angivits som tänkbar biverkning vid vaccinering är Guillain-Barrés syndrom (en autoimmun neurologisk sjukdom) och anafylaxi (en kraftig, ofta livshotande allergisk reaktion som kan påverka många organsystem), vilka inte nämns någonstans i de här 100 rapporterna. Anafylaxi kan förstås ändå ligga bakom en del av de dödsfall som beskrivs som orsakade av t.ex. hjärtstopp.

Kan patienternas medicinering ha spelat in? Samverkanseffekter kan troligen förekomma, men att undersöka det är förstås mycket svårt. Blodtrycksmedicin (inkl. ACE-hämmare) hade många av de hundra (ca 15), även i viss mån diabetesmedicin och antidepressiva. Flera hade också medicinering för cirkulationsproblem av olika slag och profylax mot venös tromboembolism och ventrombos (ett 10-tal med mediciner som Eliquis, Fragmin och Innohep, plus några till som fick blodförtunnande medel).

Frågan är i vilken mån dessa mediciner kan ha spelat in i dödsfallen eller bara är tecken på att patienterna faktiskt hade t.ex. diabetes eller högt blodtryck och att det var diabetesen eller blodtrycket som spelade huvudrollen. De med koagulationsproblem som redan fått t.ex. Astra-Zenecas Vaxzevria har kanske haft större benägenhet att råka ut för de biverkningar man upptäckte våren 2021 med
trombotisk trombocytopeni
(både blödningar och blodproppar) och kapillärläckagesyndrom (vätskeläckage av plasmaproteiner från små blodkärl).

En representant för Läkemedelsverket sade vid en pressträff att de räknade med att kanske tre av de då ca 300 rapporterna om dödsfall i samband med covidvaccination kunde anses fastställda som orsakade av vaccinerna. Man hävdade förstås inte att de övriga inte skulle kunna vara orsakade av vaccinerna, bara att man inte funnit några tecken på fler än dessa tre.

Jag försökte få ut information från Läkemedelsverket om vilka av dessa tre som eventuellt fanns bland de 100 rapporter jag just fått ut. Denna begäran avslogs av integritetsskäl, trots att så mycket redan avidentifierats i de utlämnade rapporterna. Jag överklagade då till Kammarrätten, som i januari 2022 avslog denna begäran också. Så där har jag inte kommit längre.

Läkemedelsverket menar att man inte alls studerar några fall på individnivå utan bara på gruppnivå och att man främst sysslar med ”signalspaning”. Jag undrade då förstås hur man kunde veta att det skulle finnas tre dödsfall bland de vid den tiden ca 300 som avlidit i samband med vaccination om de inte gjort några studier på individnivå. Jag fick följande svar (mail 10 januari 2022):

Vad gäller de ”två till tre fallen” så rörde det fall som avlidit efter att ha utvecklat biverkan med kombination blödning och blodkroppsbrist och inte fall utan annan angiven förklaring.

Det låter ju som trombocytopeni, kanske trombotisk sådan. Hur nu Läkemedelsverket kan ha kommit fram till det utan någon individuell bedömning är svårbegripligt.

Bland de 100 rapporter jag fått, kan man ändå konstatera att Läkemedelsverket har begärt ytterligare information från vårdgivare eller annan rapportör i åtta individuella fall. I ett par fall uppger rapporterande person att dödsfallet sannolikt beror på vaccineringen, t.ex. nr 22, 24 och kanske 23 (se de numrerade fallen nedan). Om det är dessa Läkemedelsverket syftade på vid pressträffen vet jag förstås inte.

Här redovisas mycket kort nio fall av de 100, som exempel. Numret anger utskriftssida (inte själva rapportens registreringsnummer alltså, som är sekretessbelagt):

Utskriftssida 9
Rapport mottagen maj 2021. Man, 71 år gammal.
Vaccinmärke: Spikevax. Antal doser: 2. Mannen erhöll första dosen i mars och fick en s.k. TIA (transitorisk ischemisk attack, även kallad mini-stroke) därefter och två dagar efter dos 2 fick han ytterligare en TIA. Han hade sensoriska och motoriska störningar i ena armen och ansiktsparalys. Uppgiven dödsorsak: stroke, rapportören anger även att hjärtemboli kan ha varit bidragande.

Utskriftssida 13
Rapport mottagen juni 2021. Man, 50 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 1. Nyligen genomgången svårtartad covid-19. Avled 15 dagar efter vaccination. Uppgiven dödsorsak: stor transmural hjärtinfarkt. Inga tidigare hjärtproblem. Läkemedelsverket önskar mer information om denna patient.

Utskriftssida 22. Klicka här för att se hela sidan.

Utskriftssida 22 (se även bild ovan)
Rapport mottagen 18 maj 2021. Kvinna, 69 år gammal.
Vaccinmärke: Vaxzevria. Antal doser: 1. Pågående sjukdom: osteoporos (annars frisk). Nämnvärda mediciner: alendronsyra (mot benskörhet) och kalcium (Kalcipos). Viktiga nya symtom: hjärnblödning, sinustrombos, trombocytopeni. Avled 7 dagar efter vaccination. Uppgiven dödsorsak: hjärnblödning. Vaccine-induced immune thrombotic thrombocytopenia nämns också (VITT och VIPIT). Läkemedelsverket önskar mer information om denna patient.

Utskriftssida 23
Rapport mottagen maj 2021. Man, 78 år gammal.
Vaccinmärke: Vaxzevria. Antal doser: 1. Pågående sjukdom: magcancr. Avled 34 dagar efter vaccination. Uppgiven dödsorsak: trombocytopeni, portalvenstrombos, leversvikt. Rapportören menar att ett snabbt förlopp hos cancern kan ha varit en tänkbar dödsorsak, men att utvecklingen också tidsmässigt stämmer med vaccinationen.

Utskriftssida 24. Klicka här för att se hela sidan.

Utskriftssida 24 (se även bild ovan)
Rapport mottagen 27 augusti 2021. Kvinna, 72 år gammal.
Vaccinmärke: Spikevax. Antal doser: 1. Pågående eller tidigare sjukdomar: ”previously healthy”. Viktiga nya symtom (19 dagar efter vaccinationen): hjärtsvikt, pleuralvätska, lungförändringar, förmaksflimmer, stroke. Avled 57 dagar efter vaccination. Obduktion ska utföras. Uppgiven dödsorsak: stroke. I rapporten står även ”The symptoms were assessed to be caused by the vaccination” (detta är alltså rapportörens kommentar, inte Läkemedelsverkets).

Utskriftssida 35
Rapport mottagen 3 juni 2021. Man, 78 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 2. Pågående sjukdomar: KOL, kronisk lungsvikt, angina pectoris (kärlkramp). Nämnvärda mediciner: morfin (som gav magsmärtor), antibiotika (som medförde stickande/krypande känsla) efter oklar infektion efter dos 2. Andningssvårigheter redan tre dagar efter dos 1. Viktiga nya symtom: förvärrade KOL-symtom och dyspné (andningssvårigheter), feber, hög CRP (snabbsänka). Avled 60 dagar efter dos 2. Uppgiven dödsorsak: KOL och ospecificerad infektion.

Utskriftssida 42
Rapport mottagen maj 2021. Kvinna, 75 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 1. Pågående sjukdomar: diabetes, hjärtsvikt, hjärtflimmer, hypertoni, hypotyreoidism, ospecificerad lever- och njursvikt. Viktiga nya symtom: trötthet, kräkning, sjukdomskänsla, feber, hosta. Avled ca 2 dagar efter vaccination. Hade haft covid-19 i mars och led ännu vid vaccinationstillfället (fyra veckor efter utskrivning från sjukhuset) av postcovidsymtom (bl.a. balanssvårigheter). Kvinnan hade tidigare fått allergiska reaktioner mot kontrastvätska och influensavaccin och var överkänslig mot acetylsalicylsyra, och atorvastatin (blodfettssänkande medel). Ingen uppgiven dödsorsak, men cytokinstorm misstänks (en kraftig inflammatorisk reaktion).

Utskriftssida 79
Rapport mottagen 18 maj 2021. Man, 70 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 1. Snorig och troligen pågående covid-19. Viktiga nya symtom: feber (38,9), illamående, muskelvärk, hjärtklappning, hosta. Hade ringt 1177 och fick svaret att avvakta, avled några timmar senare i hemmet 3 dagar efter vaccination. Uppgiven dödsorsak: covid-19. (Ev. samsjuklighet framgår ej, eftersom en stor del av rapporten är sekretessbelagd.)

Utskriftssida 83. Klicka här för att se hela sidan.

Utskriftssida 83 (se även bild ovan)
Rapport mottagen 29 juni 2021. Man, 66 år gammal.
Vaccinmärke: Comirnaty. Antal doser: 1. Tidigare sjukdomar: esofageal reflux (sura uppstötningar), perforerad tjocktarm, bråck, prostatacancer, (prostatectomi), misstänkt TIA som var migrän med aura, minnesproblem p.g.a. inkontinensmedicin och hydrochlorothiazide (urindrivande). Dessutom hade patienten högt blodtryck. Viktiga nya symtom: angina pectoris (9 dagar efter vaccination), ledvärk, feber; covidsymtom 20 dagar efter vaccination. Patienten ansåg sig ”generally sensitive to medicine”. Avled 22 dagar efter vaccination. Obducerad. Uppgiven dödsorsak: hjärtruptur.

Något man kan undra över i de här fallen är t.ex. att det finns exempel, där man givit en andra injektion fast personen ifråga blivit mycket dålig av den första. Detta avråds man från i produktbladen. Likaså att man vaccinerat personer med infektioner, t.o.m. sådana som hade pågående covid-19-infektion. Amerikanska CDC anger på denna sida att man aldrig ska ge något vaccin till personer med akut infektion (även ganska lindrig sådan, ”moderate”).

När det gäller nr 79 är frågan om symtomen illamående, hjärtklappning och hosta var biverkningar av vaccinet eller symtom på covid-19. Om de berodde på sjukdomen, varför kom de i så fall först efter vaccinationen? I fall nr 83 fick patienten troligen två sinsemellan motverkande mediciner, både urindrivande och mot inkontinens, som enligt rapporten orsakat minnesproblem. Vad kan det ha inneburit för själva dödsfallet?

Granskar någon dödsfallen på individnivå?

Man frågar sig vilka som egentligen granskar de här fallen på individnivå, om nu Läkemedelsverket inte gör det. IVO (Inspektionen för vård och omsorg) har skyldighet att undersöka fall som vården själv anmäler, enligt Lex Maria och Lex Sarah, och även sådant som privatpersoner anmäler. Jag kontaktade IVO för att få veta hur många anmälningar man hittills fått från vård och enskilda om skador i samband med både vård för sjukdomen covid-19 och i samband med vaccinationer mot covid-19.

Man meddelade att en sökning i deras databas med nyckelordet ”Covid-19” för perioden 2021-01-01 t.o.m. 2021-11-28 gav 501 träffar (inklusive privata anmälningar och Lex Maria- och Lex Sarah-anmälningar). Samma sökning för perioden 2020-01-01 t.o.m. 2020-12-31 gav 1 110 träffar (inklusive nämnda kategorier).

Jag hade ju också frågat efter vilka anmälningar som gällde vaccinskador, och fick svaret att man inte kunde separera ut sökresultat som gällde just vacciner i databasen. Kunde man inte söka på t.ex. vaccinnamnen Comirnaty, Vaxzevria och Spikevax då? Ingen träff där heller, blev svaret. Jag frågade då om man inte kunde göra fritextsökning på vaccin, något som borde vara elementärt i alla databaser. Detta fick jag dock inget svar på alls.

Läkemedelsföräkringen då? Jag skrev även dit och fick svar från deras VD att från pandemins början till den 14 januari 2022 hade man fått in 1 830 skadeanmälningar gällande misstänkt läkemedelsskada efter covid 19-vaccination. Jag frågade också hur många av dessa som gällde dödsfall anmälda av anhöriga. Men det ville man inte svara på, av integritetsskäl. Hur nu en siffra utan några som helst persondata skulle kunna göra att någon identifierades är svårt att begripa.

Eftersom jag ändå fått svaret att det rörde sig om ett mycket litet antal, så undrade jag om man ändå inte kunde ge en uppfattning om storleksordningen – var det under 80 eller under 50 eller under 20 anmälningar? Svaret löd: ”Det är långt under 20 vi talar om.” (mail från Läkemedelsförsäkringens VD den 1 februari 2022.)

Jag frågade också Läkemedelsförsäkringens VD hur de arbetar, om de t.ex. kan ta initiativ till förnyade prover i befintligt material t.ex. och hur många som arbetar med detta. Svaret blev (mail 19 januari 2022):

Det är ett mycket omfattande arbeta att utreda personskador. Det börjar med att vi tar in en fullmakt från den skadelidande och därefter tar vi in den information som ligger till grund för vår skadereglering, framförallt journaler men det kan också vara intyg från arbetsgivare, socialtjänst m.m. Vi begär inga nya prover eller undersökningar. Vi har totalt 8 heltidsarbetande personskadereglerare, alla med många års erfarenhet av personskadereglering. Därutöver förfogar vi av ett stort antal medicinska rådgivare som skriver medicinska utlåtanden som en del av en skadeutredning, de är alla läkare med specialistkunskaper i relevant område.

Är då Läkemedelsföräkringen den enda instans som utreder skador på individnivå? Så kan det rimligen inte vara, eftersom Patientsäkerhetslagens 3 kap 5 § föreskriver att vården ska ”till Inspektionen för vård och omsorg anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada”. Det har framgått i reportage tidigare (t.ex. i radioprogrammet Kaliber 20 april 2014) att vården inte anser sig ha tid att rapportera allt, vilket egentligen är ett lagbrott. Det handlar dels om individens säkerhet och att få rätt om man blivit felbehandlad, men också om att samhällets vårdinstanser ska få ökad kunskap.

Det sista ledet, att öka kunskapen, har man ofta betonat starkt på senare år. Det heter att man inte ska leta syndabockar utan försöka hitta systemfel. Det personliga ansvaret kommer då i bakgrunden. Det är den typen av ”signalspaning” i systemet som Läkemedelsverket sysslar med. IVO är till stora delar beroende av vad som anmäls, av vården eller av enskilda. Att IVO inte skulle kunna skilja ut skador i samband med pandemin som beror på sjukdomen respektive sådana som beror på vacciner kan inte gärna vara sant (skulle det stämma, så föreligger här ett systemfel av stora proportioner!).

Covid-19 har visat sig ha långtidseffekter (s.k. långtidscovid eller postcovid). Frågan är om vaccinerna kan ha långtidsbiverkningar också, dvs. om de har biverkningar som visar sig först efter lång tid och/eller biverkningar som håller i sig under lång tid. Observera att man kan snabba på själva utvecklingen av ett vaccin, men man kan inte göra studier för att snabbtesta långtidseffekter.

Fler och fler studier tyder på att när immunförsvaret mobiliserar mot det s.k. spikproteinet på viruset, så räcker inte detta när man konfronteras med nya muterade varianter av viruset. I sådana fall tycks en genomgången infektion vara ett bättre skydd, troligen för att kroppen då har reagerat inte bara på spikproteinet utan kanske även på andra proteiner hos viruset som kan trigga av immunrespons, främst hölje (envelop), membran och nukleokapsid.

Vissa förespråkar därför att man medvetet ska låta sig smittas av viruset för att uppnå denna bredare form av immunitet. Men det är en mycket farlig väg, som Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell var inne på under våren 2020 och även många s.k vaccinkritiker. Det är en farlig väg när det gäller ett så okänt nytt virus com SARS-Cov-2. Det är annorlunda med vissa sjukdomar som människan konfronterats med under decennier eller t.o.m. sekler. Om omikron-varianten, som nu sprider sig, kan visa sig tillräckligt mild för en sådan strategi återstår att se.

När man talar om att fördelarna med vaccinerna överväger riskerna, så talar man om populationer. Men på individplanet stämmer givetvis inte detta. Hos den som dött av en vaccination, övervägde knappast nyttan riskerna. Hos vissa individer och delpopulationer är riskerna större än fördelarna. Det stora problemet här är att i många fall sammanfaller de grupper som är mest utsatta för risk i samband med sjukdomen covid-19 med de grupper som mest riskerar biverkningar av vaccinerna. Inte alla kategorier förstås, men att döma av t.ex. vaccinföretagens egna risk management plans, så kan det t.ex. röra sig om personer med kroniska sjukdomar som koagulationsrubbningar, KOL, immunbrist, vissa autoimmuna sjukdomar etc. (Se t.ex. Pfizers dokumentation av Comirnaty, sid. 99-111.)

Att avgöra vilka av dessa kategorier som bör ta vaccinet för att undvika sjukdomen (om nu vaccinet fungerar vill säga) och vilka som inte bör ta det, därför att biverkningsriskerna är för stora är vanskligt. Särskilt eftersom dessa kategorier inte har studerats i de kliniska studierna. I Pfizers, Astra Zenecas och Modernas risk management plans utmärks dessa bristande kunskapsområden med ”missing information”. Jag skriver utförligare om detta i artikeln ” Är alla ovaccinerade extremister?”.

I FASS kan man läsa följande i bipacksedeln för Pfizers vaccin Comirnaty, under rubriken ”Varningar och försiktighet”:

Tala med läkare, apotekspersonal eller sjuksköterska innan du ges vaccinet om:
* du någonsin har fått en svår allergisk reaktion eller andningsproblem efter andra vaccininjektioner eller efter att du har fått Comirnaty tidigare
* du känner dig nervös inför vaccinationen eller om du någonsin har svimmat efter en nålinjektion
* du har en allvarlig sjukdom eller infektion med hög feber. Det går dock bra att få vaccinet om du har lätt feber eller en lindrig övre luftvägsinfektion som förkylning
* du har en blödningsrubbning, lätt får blåmärken eller använder läkemedel mot blodproppar
* du har ett nedsatt immunsystem, på grund av en sjukdom som t.ex. hiv eller använder läkemedel som t.ex. kortikosteroider som påverkar immunsystemet.

Därefter varnar man särskilt för hjärtmuskel- och hjärtsäcksinflammation, som diskuterats mycket senaste halvåret och som ofta drabbat yngre personer:

Det finns en ökad risk för myokardit (inflammation i hjärtmuskeln) och perikardit (inflammation i hjärtsäcken) efter vaccination med Comirnaty (se avsnitt 4). Dessa tillstånd kan utvecklas bara några dagar efter vaccinationen och har främst inträffat inom 14 dagar. De har observerats oftare efter den andra vaccinationen och oftare hos tonårspojkar och yngre män. Efter vaccination ska du vara uppmärksam på tecken på myokardit och perikardit, såsom andfåddhet, hjärtklappning och bröstsmärta, och omedelbart söka läkarvård om dessa skulle uppstå.

Dessa texter finns även på engelska hos den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA.

Det nya subenhetsvaccinet Nuvaxovid anges på den europeiska myndigheten EMA:s webbsida som ”Authorised”. Men det rör sig om ett liknande snabbgodkännande som när det gäller de övriga vaccinerna.

Nyligen har vaccinet Nuvaxovid från företaget Novavax godkänts för användning i Sverige. På den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA:s webbsida ser det betryggande ut med en grön rektangel med texten AUTHORISED på. Men läser man detaljerna, så framgår det att detta vaccin är i lika hög grad godkänt med s.k. nödlicens som de andra covid-vaccinerna:

This medicine is under additional monitoring, meaning that it is monitored even more intensively than other medicines. […]
This medicine received a conditional marketing authorisation. This was granted in the interest of public health because the medicine addresses an unmet medical need and the benefit of immediate availability outweighs the risk from less comprehensive data than normally required.

Till skillnad från mRNA-vaccinerna Comirnaty och Spikevax innehåller inte Nuvaxovid någon genetisk kod för spikeproteinet utan här levereras detta protein färdigt med hjälp av nanopartiklar bestående av lipider (en sorts fettliknande ämnen). Det sägs t.ex. på Folkhälsomyndighetens webbsida att Nuvaxovid kan ges till personer från 18 år ”som av medicinska skäl inte bör vaccineras med mRNA-vaccinerna”.

Jag har frågat både Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket vilka skäl det skulle kunna vara. Folkhälsomyndigheten har efter flera kontaktförsök från min sida inte kommit med något svar som har med min fråga att göra. Läkemedelsverket svarade att det gäller dem som är överkänsliga mot någon beståndsdel i vaccinet. Men detta gäller ju alla vacciner. Man undrar förstås vad det är för specifik riskfaktor man undviker genom att inte ta ett mRNA-vaccin utan ett subenhetsvaccin.

Till bloggens förstasida

Är alla ovaccinerade extremister?

De flesta tycks tro att alla som inte vaccinerar sig mot covid-19 är extremister eller motståndare till vacciner generellt. Men det finns personer med sjukdomar och olika överkänsligheter som kanske inte bör vaccinera sig. Förr talades det ofta om detta, men nu i samband med covidvaccinationerna diskuteras det nästan inte alls.

Att det finns kategorier som inte kan vaccineras borde sedan decennier vara en helt okontroversiell fråga, men istället har frånvaron av diskussion kring detta blivit ännu ett incitament till ökad polarisering i debatten.

Förenklat uttryckt ser myndigheterna covid-19 som mycket allvarlig medan vaccinerna är säkra. Många av dem som är kritiska till vacciner ser det precis tvärt om: covid-19 är som en förkylning eller finns inte över huvud taget, medan vaccinerna kräver mängder av dödsoffer. Jag tror man bör inse att det finns risker med både sjukdomen och vaccinerna, även om covid-19 med omikron tycks bli avsevärt mildare än den var 2020 och 2021.

Det finns riskgrupper, inte bara när det gäller sjukdomen covid-19 utan också när det gäller benägenheten att drabbas av vaccinbiverkningar. Dessa grupper torde i hög grad sammanfalla med de som nämns i vaccinföretagens risk management plans, där man radar upp potentiella risker och inte minst missing information, områden där man inte vet någonting om vaccinernas verkningar, t.ex. hur de fungerar på gravida eller hos människor med autoimmun sjukdom, immunbrist, vissa inflammatoriska sjukdomar osv. (Se t.ex. vad som står i Pfizers dokumentation, sid. 99-111.)

Flera tecken tyder nu på att covid-19 med varianten omikron håller på att gå in i ett nytt, betydligt mildare skede. För de flesta, och i synnerhet äldre, är troligen sjukdomen covid-19 fortfarande betydligt farligare än några av de vacciner som används. Bland vissa känsliga grupper kan dock vaccinerna utgöra en lika stor eller större risk.

Valet mellan att riskera covid-19-sjukdom eller vaccinbiverkningar är således i vissa fall svårt och torde variera från person till person, beroende på vilken typ av känslighet man har och vilken grad av karantän och isolering man har möjlighet och är beredd att leva under. Därför måste det vara individen själv som bestämmer om han eller hon vill ta risken att vaccinera sig eller ta risken att inte göra det. Just vikten av frivillighet, framhölls av Europarådet i en resolution förra året.

En stor del av den tveksamhet, som många känner inför de nya covidvaccinerna beror på att de är nya och relativt oprövade. Det sägs visserligen att de nu givits till flera miljarder människor. Men skador har uppstått i hög utsträckning, många ganska milda men en hel del också allvarliga och med dödlig utgång. Och långtidseffekter vet man mycket lite om efter bara ett års användning.

I Sverige har hittills (20/1 2022) till Läkemedelsverket inkommit 94 294 biverkningsrapporter gällande vaccinerna Spikevax, Comirnaty och Vaxzevria (det betyder att ungefär en av hundra vaccinerade fått biverkningar som man ansett värda att anmäla). Av alla dessa rapporter var 366 dödsfall och 8 809 andra allvarliga biverkningar. Detta betyder naturligtvis inte att samtliga har fastställts såsom vaccinrelaterade.

Dessutom har bara 19 procent av alla rapporter handlagts hittills. ”Handlagts” betyder egentligen inte att de är bedömda utan bara (enligt mail från Läkemedelsverket 8/11 2021) att verket ”har gått igenom fallet, så att fallet kan föras över till den Europeiska databasen Eudravigilance. Alla dödsfall är handlagda”. I vilken grad det finns andra allvarliga biverkningar förutom dödsfall bland de ej handlagda 80 procenten är knappast känt. Man kan notera att av de handlagda rapporterna, så gäller påfallande många biverkningar i nervsystemet, andningsvägarna samt i blodkärl och hjärta.

Avvägningarna för potentiellt vaccinöverkänsliga personer är oerhört svåra, eftersom sjukdomen covid-19 (åtminstone under 2020 och halva år 2021) har varit mycket allvarlig och inte alls ”som en vanlig influensa”, som många debattörer hävdar. På mer än 100 år har ingen influensa krävt lika många människoliv per 100 000 invånare som covid-19 i Sverige år 2020. För drygt 100 år sedan var det spanska sjukan som härjade.

Det är anmärkningsvärt att så många länder just nu inför strängare lagar om vaccinering med hot om böter och fängelse, samtidigt som mycket tyder på att pandemin går in i ett betydligt mildare skede. I Dagens Nyheter 28/1 skriver tre professorer att covid-19 nu inte längre bör anses som ”samhällsfarlig”. Samtidigt inskärper de att vaccinering nu ska ”intensifieras av alla ovaccinerade vuxna”.

Det vore mycket illa om vaccinationstvång infördes i Sverige. Kroppsligt tvång är inget man brukar förknippa med vad en rättsstat utsätter sina medborgare för. Dessutom torde de grupper som skulle behöva undantas från tvånget då säkerligen avkrävas läkarintyg. Vad händer då med stora grupper med någon typ av inflammatoriska och autoimmuna sjukdomar t.ex., som lever år efter år utan att få en riktig diagnos? Det är bekant att många inte tas på allvar av vården. Skulle de tas mera på allvar när det gäller vaccinationsundantag? Troligen inte, så beslutet måste ligga på individen själv.

Att som redan sjuk i någon av risksjukdomarna tvingas välja mellan att vaccinera sig eller inte är att välja mellan två ”lotterier” många nog inte vill befatta sig med, varken det med högre dödlighetsrisk eller det med lägre risk. Det är lätt att se på statistik och konstatera att fler skyddas av vaccinerna än som skadas av dem. På individnivå är det svårare. Vill man verkligen riskera att bli nästa av de där nära 9 000 personerna som råkat ut för allvarliga biverkningar? Att vissa personer här väljer en försiktighetsprincip gör dem knappast till extremister.

Det har funnits problem med flera vacciner när de var nya och relativt oprövade, t.ex. när det gällde BCG-vaccinet (Bacillus Calmette Guérin) mot tuberkulos. Sedan 77 barn dött i Lübeck efter vaccination 1930 uppstod ett kraftigt motstånd mot vaccinationer (även mot smittkoppsvaccinationer) under hela 1930-talet, också i Sverige, där det på flera håll uppstod ympningstrejker.

När de första poliovaccinerna testades på 1950-talet fick 40 000 personer i USA polio istället för skydd mot polio. Av dem förlamades ca 200 och 10 avled.

Dagens Nyheter den 26 november 1971 om barnläkare som var skeptiska till mässlingsvacinationer. Här syns förstasidans artikel och (inklippt) artikeln från sid 32.

När mässlingsvaccin skulle införas i Sverige var motståndet bland barnläkare stort. Man befarade bl.a. hjärn(hinne)inflammation och MS (multipel skleros) som biverkningar. Se t.ex. ovanstående klipp ur Dagens Nyheter från 1971.

Jag har inte sett några uppgifter om svenska fall av encefalit (hjärninflammation) efter injektion med mässlingsvaccin, men i USA förekom 18 fall 1965, och mellan åren 1963 och 1971 var det 84 patienter som fick diverse neurologiska reaktioner, av dessa var 13 encefalit. (Se ”Adverse Events Associated with Childhood Vaccines”.)

BCG-vaccinet kom åter i fokus på 1970-talet när 26 svenska barn fick komplikationer (benröta och muskel- och ledinflammationer) efter vaccination 1973 och 73 barn skadades 1974. Ytterligare fall rapporterades 1975, och samma år avskaffades BCG-vaccinationerna, utom för särskilda riskgrupper (Dagens Nyheter 17 oktober 1975). Det var troligen inte ett särskilt svårt beslut att fatta, eftersom väldigt få då drabbades av tuberkulos.

MPR-vaccinet (mot mässling, påssjuka och röda hund) ledde trots allt till en del fall av hjärnhinneinflammation (meningit), men det tycks ha varit påssjukedelen av vaccinet som ledde till det, i de länder där man använde
Urabe-stammen
av påssjukeviruset i vaccinet, vilket inte skedde i Sverige. Det senaste decenniet har man kanske främst diskuterat om MPR-vaccinet kan orsaka autism (vilket inte anses bevisat).

Influensavaccinet Pandemrix orsakade 2009-10 att ca 300 barn och unga drabbades av narkolepsi. Lars Olof Kallings, som arbetade inom WHO och var generaldirektör för Statens bakteriologiska laboratorium, skrev i sina memoarer 2016 att det var skandalöst att ”man genomförde en allmän vaccinering av barn utan gängse föregående läkemedelsprövningar”, att det fanns ett starkt tryck i ”hela samhället för att förmå så många som möjligt att vaccinera sig”, men att ”alla former av kritik misstänkliggjordes och blev tabubelagt”.

Vilka kan inte vaccineras?

Folkhälsomyndigheterna talade förr om åren ofta om att det var viktigt att så många som möjligt vaccinerade sig mot diverse sjukdomar, därför att man därigenom också skulle skydda dem som inte kunde vaccinera sig. Märkligt nog talas det nästan inte alls om detta nu i samband med covid-vaccinationerna, att det skulle kunna finnas vissa människor som inte bör vaccinera sig.

Kategorier som det talades om förr var t.ex. personer med Guillain-Barrés syndrom (GBS, en autoimmun neurologisk sjukdom som orsakar muskelsvaghet och förlamning, se denna sida hos amerikanska NIH). Hade man syndromet borde man inte vaccineras. Och hade man det inte, så kunde man möjligen få det som en mycket sällsynt biverkning.

Vaccinationer där GBS nämns som en tänkbar om än liten risk är t.ex. DTP (vaccinet mot difteri-stelkramp-kikhosta) och influensavacciner (se t.ex. denna sida hos amerikanska CDC).

Nu finns även fall av GBS i samband med covid-19-vaccinerna. Exempelvis nämner svenska FASS denna biverkan hos Astra Zenecas vaccin Vaxzevria (ett annat fall presenteras här i British Medical Journal), och det finns även några fall med Modernas vaccin Spikevax och även med Pfizers Comirnaty.

Här är en intressant artikel om ett fall av GBS efter covid-19-vaccination av en patient som redan tidigare haft GBS i samband med influensavaccination: Ling et al. ”Guillain-Barré syndrome after SARS-CoV-2 vaccination in a patient with previous vaccine-associated Guillain-Barré syndrome”. Att man ger en vaccination till en person med en tidigare historik med GBS-reaktion efter vaccination är anmärkningsvärt.

Även en del andra autoimmuna sjukdomar samt blodsjukdomar brukade förr nämnas rent generellt vad gäller sjuka som inte borde vaccineras eller åtminstone vaccineras med stor försiktighet och efter samråd med dessa personers läkare. Den ovan nämnda webbsidan hos CDC visar hur de vanligaste vaccinerna bör ges med stor försiktighet till personer med exempelvis blödarsjukeproblem, dåligt immunförsvar, allergi, tidigare svåra reaktioner efter vaccination m.m. Sammantaget torde de kategorier som borde vara försiktiga även med de vanligaste och mest beprövade vaccinerna vara en rätt betydande befolkningsgrupp, som knappast förtjänar att utmålas som en oansvarig och samhällsfarlig grupp.

Anafylaxi (en kraftig, ofta livshotande allergisk reaktion) nämns också ofta som en tänkbar om än liten risk i samband med diverse vaccinationer. Därför ska vaccinerade observeras i 15 minuter efter vaccination, sägs det (30 minuter när det gäller ”tidigare känd allvarlig allergisk reaktion” enligt Folkhälsomyndigheten). Det är också den marginal som rekommenderas nu vid covidvaccinationer. Frågan är om det räcker. Det finns rapporter om personer som fått anafylaktisk reaktion efter
fyra timmar
eller mer. Man kan också få en bifasisk reaktion, dvs. en ny reaktion efter den första, med några timmars eller någon dags fördröjning. Anafylaxi är ingen banal komplikation. I Läkemedelsboken från 2014 (utgiven av Läkemedelsverket) står följande:

Med anafylaxi menas en potentiellt farlig reaktion som i allmänhet kommer snabbt och främst engagerar hud, andning, cirkulation och mag-tarmkanalen. […] Anafylaxi är ett akut tillstånd som kräver snabb behandling. Ett sent omhändertagande kan bli fatalt. Adrenalin ska omedelbart ges intramuskulärt i låret.

I samma kapitel står också detta om risken att reaktionen ska vara dödlig: ”Samtidiga sjukdomar som astma, annan kronisk lungsjukdom, kardiovaskulär sjukdom, svår atopisk sjukdom eller mastocytos [defekta mastceller i t.ex. huden / KET] kan alla bidra till att anafylaxin försvåras eller blir letal [dödlig / KET].”

Det finns människor som reagerar särskilt starkt på mediciner, inte nödvändigtvis så att de får allergiska reaktioner – medicinen kan fungera bra, men man behöver kanske bara en bråkdel så stor dos som andra. Får sådana patienter normal dos kan de reagera som andra skulle göra av en för hög dos. Detta kan bero på hur kroppen tar upp olika ämnen, och det kan då t.ex. röra sig om hur diverse enzymer i levern fungerar hos en viss person. Individuell känslighet har länge varit ett viktigt begrepp när det gäller mottaglighet för smitta och gifter men också när det handlar om reaktion på mediciner. Man talar ibland om farmakokinetisk variabilitetet (se artiklar här och här).

På liknande sätt kan man förstås också reagera högst individuellt på vacciner. Det beror mycket på vilken sorts vaccin det rör sig om, och reaktionerna behöver inte alltid bero på den huvudsakliga verksamma substansen utan kan bero på orenheter i vaccinet, förstärkande ämnen, s.k adjuvans, eller konserveringsmedel t.ex.

Här förefaller det rimligt att ta hänsyn till en patients egen upplevelse, om personen ifråga tidigare reagerat starkt på mediciner och/eller vacciner. I vissa fall kanske dosanpassning bör göras eller att man inte vaccinerar alls. (Jag gjorde nyligen en genomgång av 100 dödsfall anmälda till Läkemedelsverket mellan april och september 2021, i samband med vaccinering. Där fanns ett fall med en 66-årig man som sagt sig vara särskilt känslig för mediciner generellt, men som fick vaccinationen ändå. Han avled 22 dagar efter dos 1 av Comirnaty. Andra omständigheter fanns förvisso, men vem vet vad vaccinationen kan ha för roll i reaktionerna hos en särskilt känslig person?)

Märkligt nog anser Läkemedelsverket att pågående infektion (inte ens covid-19) och feber inte är ett skäl att avstå från covid-vaccination (såvida det inte är en ”akut allvarlig febersjukdom eller akut infektion” – mail den 8 november 2021). Annars brukar folkhälsomyndigheter ofta generellt avråda. T.ex.skriver amerikanska CDC på sin sida om ” Contraindications and precautions”: ”The presence of a moderate or severe acute illness with or without a fever is a precaution to administration of all vaccines.” Om inte annat är detta viktigt för att diagnostiskt kunna skilja på sjukdomssymtom och eventuella reaktioner på vaccinet. Folkhälsomyndigheten avråder dock på en sida med frågor och svar:

Varför ska man vara frisk när man vaccinerar sig? Du behöver vara frisk när du vaccinerar dig mot covid-19 för att inte riskera att du smittar andra […] Vi vet heller ännu inte om covid-19-vaccinets effekt kan påverkas av att man är sjuk när man vaccinerar sig.

Man syftar här på de positiva skyddseffekterna; att man inte heller vet vilka bieffekter vaccinet kan få om man är sjuk vid vaccination nämns inte.

Det torde vara förvirrande för dem som tänker vaccinera sig att se så olika bedömningar. Och vad gäller personer med immunbrist, så rekommenderar Folkhälsomyndigheten inte försiktighet utan snarare att denna kategori (som knappast är en kategori; det finns flera sorters immunbrist) behöver en extrados, eftersom deras antikroppssvar kan vara lågt.

Man är helt fokuserad på effekter, men inte på bieffekter, utom i ett enda fall, när det gäller transplantationspatienter som kan få en avstötningsreaktion. Här bör man vänta, menar Folkhälsomyndigheten.

Jag frågade Folkhälsomyndighetens GD Karin Tegmark Wisell om vilka kategorier man såg som inte kan vaccineras med covid-19-vaccinerna (intressant inte minst eftersom hon själv nämnt i förbigående vid en intervju att det finns vissa undantag). Hon svarade i mail den 16 december 2021 och nämnde det vanliga: ”de som har allergier mot vaccinkomponenter” samt ”barn under 12 år”. Sedan skrev hon: ”Även vissa i livets slutskede som har kraftigt nedsatta funktioner bedöms inte kunna klara av eventuella biverkningar och vaccineras därför inte.”

Jag undrade då: ”den typen av nedsatta funktioner du nämner borde väl kunna förekomma även hos andra, t.ex. yngre med vissa kroniska sjukdomar? Borde de också undantas?” Detta har jag dock inte fått något svar på.

Det diskuteras också om man verkligen bör vaccinera personer som genomgått covid-19. Har de inte ett bättre naturligt immunologiskt skydd än de som vaccinerat sig? Likaså har många som genomgått sjukdomen och dessutom vaccinerat sig fått svåra biverkningar. Skidåkaren Charlotte Kalla berättade i Expressen 25/9 2021 att hennes vaccinbiverkningar blev värre än symtomen när hon tidigare hade covid-19. Nu menar vissa dock att detta är det allra bästa; med både infektion och booster-dos får man en superimmunitet, med både bredd och djup. (Se Bates & Tafesse et al., 2022 i Science Immunology.) Återigen ett ”lotteri”, som man måste få bestämma själv om man vill delta i.

Vilka risker ser vaccintillverkarna själva?

Det man varnar för i produktbladen, som hör till de nu aktuella covidvaccinerna, är t.ex. om man erfarit allvarliga reaktioner av vaccinet tidigare. Har man alltså blivit väldigt sjuk av dos 1 av ett covidvaccin bör man nog inte ta dos 2. Mildare reaktioner brukar dock inte anses tillräckliga för att avråda från nästa dos. (I min genomgång av 100 dödsfall efter vaccinering, som anmälts till Läkemedelsverket mellan april och september 2021, finns ett fall där en 78-årig man med KOL fick andningssvårigheter tre dagar efter dos 1 av Comirnaty, han blev sedan bättre men fick åter andningssvårigheter efter dos 2 och avled ungefär två månader senare. Var detta kanske en person, där man borde ha varit försiktig och inte givit en andra dos?)

I vaccinföretagens produktbeskrivningar och s.k. risk management plans nämns grupper som man särskilt ska hålla ögonen på, som inte funnits med i de kliniska studier som föregått massvaccinationerna, men som alltså är tänkbara riskgrupper för vaccinbiverkningar.

De olika vaccinföretagen (Astra Zeneca, Moderna och Pfizer/Biontech) anför här ungefär samma problemområden, se nedan hur Pfizer redovisar riskerna.

Risker och kunskapsluckor som Pfizer tar upp i sin risk management plan.

Nedan kan man se vad Astra Zeneca skriver i sin risk management plan nr 4 (från april 2021), där man bl.a. konstaterar att trombocytopeni och anafylaxi är fastställda risker, viktiga potentiella risker är trombos (blodpropp), sjukdom i nervsystemet, t.ex. immunologiskt framkallade neurologiska sjukdomar. Under rubriken missing information listar man sådant man inte vet något om, alltså varken faställda eller potentiella risker utan områden där inga eller ofullständiga kliniska studier genomförts.

Astra Zenecas motsvarande redovising av risker tar upp ungefär detsamma men även neurologiska problem och de våren 2021 så omskrivna problemen med trombocytopeni.

Moderna skriver i sin risk management plan om vaccinet Spikevax under rubriken ”missing information”, sid. 46 (min fetstil / KET):

The vaccine has been studied in participants with stable chronic diseases (eg, patients with hepatic impairment and patients with cardiovascular impairment), however it has not been studied in frail participants with severe co-morbidities that may compromise immune function due to the condition or treatment of the condition.

Moderna aviserar en observational pregnancy outcome study där man ska studera hur gravida som får Spikevax reagerar. Denna studie blir inte klar förrän 30 juni 2024. (Samma dokument som ovan, sid 62.)

Mot bakgrund av dessa viktiga kunskapsluckor är det märkligt att myndigheterna envetet säger att vaccinerna är godkända, därmed underförstått att de är säkra. Ja, de är godkända enligt ett snabbprotokoll och har alltså inte genomgått sedvanliga tester under gängse tidsperioder. Så visst är vaccinerna godkända (nödgodkända!) men på mycket osäkra grunder. Många kan troligen ha god nytta av vaccinerna, men andra tar också stora risker. Därför måste det vara ett personligt val om man vaccinerar sig eller inte.

Nyligen publicerades en studie i NEJM (Shimabukuro et al., ”Preliminary Findings of mRNA Covid-19 Vaccine Safety in Pregnant Persons”) som visade att 12,6 procent av de deltagande kvinnorna fick missfall före 20:e graviditetsveckan efter vaccination med antingen Pfizers eller Modernas mRNA-vaccin (dvs Comirnaty och Spikevax), vilket ansågs vara en låg procentandel (normalt var 10-26 procent). 12,6 procent var i absoluta tal 104 kvinnor av 827.

Dock visade det sig, när man läste det finstilta, att 700 av de 827 deltagande kvinnorna hade fått vaccinet under sista trimestern, inte de första 20 veckorna alltså (se artikelns tabell 4). Hur många av de resterande 127 kvinnorna som egentligen skulle adderas till missfallsgruppen på 104 framgick inte. Man vågar nog ändå säga att missfallsprocenten för de första 20 veckorna torde vara avsevärt högre än de redovisade 12,6 procenten.

Grupper som barn, gravida kvinnor, immunsupprimerade, personer med autimmuna skjukdomar och immunbrister etc., har alltså inte ingått i de kliniska studierna Därför kan man se det som att det nu är allmänheten som ingår i en stor klinisk studie av dessa kategorier, fast utan att ha givit sitt samtycke.

Man kan invända att vacciner (och även andra läkemedel) alltid genomgår en sorts slutstadium av testning sedan de förts ut på marknaden i praktisk användning. Men detta slutstadium brukar ligga längre fram i tiden. Jfr t.ex. nedanstående bild (från denna webbsida) som visar framställning och vanligt godkännade av vacciner jämfört med nödgodkännande.

De kliniska studiernas olika faser när det gäller nya vacciner, överst (blått) den sedvanliga proceduren, underst (rött) vid nödgodkännande, som nu med covidvaccinerna. Den streckade vertikala linjen visar när vaccinet börjar användas bland befolkningen. Verkligheten är dock värre än det ser ut på bilden, för den normala proceduren tar oftast kanske tio år, den snabba proceduren tog knappt ett år. Tidsaxeln i diagrammen är alltså missvisande. Dessutom kan man notera att faserna I, II och III i snabbförfarandet överlappar varandra och att den slutliga utvärderingen (”scientific evaluation”) sker parallellt med faserna, inte efteråt. (Från EU:s ”läkemedelsverk” EMA:s webbsida.)

Det förekommer också misstänkt fusk i en del av de studier som publicerats. British Medical Journal har i en artikel av Paul Thacker redovisat uppgifter från en visselblåsare om ”unsound practices” hos Pfizer och deras samarbetspartner vid kliniska studier, Ventavia.

Enligt Peter Doshi (redaktör på BMJ), så håller vaccinföretagen rådata i sina studier hemliga till 2022, 2023 och t.o.m. 2025 i fallet Pfizer. Det går alltså inte att fullt ut granska hur de har genomfört sina kliniska studier. Doshi menar att det är förödande om folkhälsopolitik grundas på ofullständiga och okontrollerbara data.

Webbplatsen Retraction watch listar när detta skrivs 13 vaccinstudier som dragits tillbaka för att man efter publicering upptäckt att de i något avseende inte håller måttet.

Den individuella kunskapen om en själv

Folkhälsomyndigheterna säger hela tiden att nyttan överväger riskerna när det gäller covid-vaccinerna. Det kan man kanske säga, när man ser på en hel befolkning utan individer. Smittskyddsläkaren Anders Lindberg skrev något tänkvärt i en artikel i Läkartidningen 2013
utifrån exemplet polio och risken för sjukdom orsakad av vaccinationen:

Den minimala risken för förlamning orsakad av det levande orala poliovaccinet (mindre än 1 fall per 1 miljon doser) kan anses värd att ta i ett sammanhang där sjukdomen polio är utbredd. Den blir dock svårare att acceptera när sjukdomen trängts tillbaka och de enda förlamningsfall man ser beror på vaccinet. Här spelar också perspektivet in; det som på befolkningsnivå innebär en uppenbar hälsovinst till priset av en minimal risk, kan för den enskilt drabbade ändå vara en katastrof.

Hur många är det inte som saknar diagnos bland dem som har symtom liknande dem vid CFS, fibromyalgi, ME, Sjögrens syndrom, Addisons sjukdom etc.? Och hur många kan inte tänkas ha fått en felaktig diagnos? Många av dessa torde ha anledning att vara försiktiga med vacciner som redan tillverkarna ser som problematiska när det gäller bl.a. autoimmuna sjukdomar.

Just för att så många inom detta spektrum av symtom och sjukdomar ofta tvingas leva i många år utan en fastställd diagnos, och ofta också utan någon större hjälp från vården, så är det viktigt att möjligheten att avstå från vaccinering inte knyts till krav på läkarintyg. Hur skulle en kroniskt mycket sjuk person som inte ens fått en diagnos av läkare kunna få ett intyg om undantag från vaccinering? Beslutet måste därför ligga hos individen själv.

Ofta har människor, i synnerhet kroniskt sjuka som levt med sin sjukdom i åratal, kanske decennier, en god kännedom om vad de tål och inte tål. Kanske har de fått vissa vacciner förr och reagerat dåligt på dem. Kanske har detta skett för 20-30 år sedan. Hur få fram journaler om detta nu? Även av denna anledning måste individen själv ha rätten att bestämma.

Förbudet mot påtvingade kroppsliga ingrepp

Ännu så länge har vi inget formellt vaccinationstvång i Sverige, även om pressen på ovaccinerade är stor. Många som är kritiska till tanken på vaccinationstvång brukar hänvisa till vår regeringsform, Nürnbergkodexen eller en resolution som Europarådet antog om vaccinering 2021. Tyvärr utgör dessa dokument inget verkligt starkt skydd mot kroppsligt tvång.

I vår regeringsforms 2 kap. 6 § står det: ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§.” (Paragraferna 4 och 5 stadgar om förbud mot dödsstraff samt kroppsstraff och tortyr eller medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden.)

I 1973 års fri- och rättighetsutredning (SOU 1975:75) sid. 198 står att denna skrivning i regeringsformen är avsedd som en ”komplettering av förbudet mot användning av fysiskt våld eller psykisk terror” i förhörssyfte. Man skriver också: ”Givetvis faller medicinsk behandling i vårdsyfte utanför bestämmelsen.” Detta är dock motsägelsefullt, för på sidan 199 står följande:

Med kroppsligt ingrepp avser utredningen i första hand våld mot människokroppen. Som sådant räknar utredningen vidare vad som kallas kroppsbesiktning, dvs. läkarundersökning, smärre ingrepp av typ vaccination och blodprovstagning samt liknande företeelser.

Från webbsidan där man hittar Europarådets resolution nr 2361 från 2021.

Jag nämnde redan i inledningen Europarådets resolution (nr 2361, punkt 7.3), som antogs i januari 2021: ”Covid-19 vaccines: ethical, legal and practical considerations”, om att ”medborgarna ska informeras om att vaccination inte är obligatorisk och att ingen politiskt, socialt eller på annat sätt ska pressas till att vaccineras, om man inte själv vill det” samt att man ska ”säkerställa att ingen ska diskrimineras för att man inte har blivit vaccinerad, p.g.a. av hälsorisker eller för att man inte vill bli vaccinerad”. Denna resolution är dock inte bindande utan är snarast en rekommendation.

Särskilt i USA har kritiker ofta hänvisat till Nürnbergkodexen, som formulerades i samband med rättegångarna mot nazistiska krigsförbrytare 1947. Här stipuleras bl.a. att:

The voluntary consent of the human subject is absolutely essential. This means that the person involved should have legal capacity to give consent; should be so situated as to be able to exercise free power of choice, without the intervention of any element of force, fraud, deceit, duress, overreaching, or other ulterior form of constraint or coercion … (Punkt 1.)

No experiment should be conducted where there is an a priori reason to believe that death or disabling injury will occur …(Punkt 5.)

Nürnbergkodexen är inget dokument som undertecknats av olika stater. Däremot har den haft viss betydelse för den s.k. Helsingforsdeklarationen (till vilken en stor del av världens läkarorganisationer anslutit sig) som innehåller liknande tankar. ”Experiment” är ett nyckelord i Nürnbergkodexen. Helsingforsdeklarationen talar snarare om ”research”. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter tar också upp saken i artikel 7, där det står att ”no one shall be subjected without his free consent to medical or scientific experimentation”.

Om användandet av nya, på många områden tämligen oprövade vacciner ska ses som experiment på människor kan förstås diskuteras. Två saker talar för ett sådant synsätt: 1) Som nämnts är vaccinerna långt ifrån färdigtestade. Massvaccinationen av allmänheten kommer då att utgöra sista fasen av de kliniska studierna, där alla de känsliga grupper ingår som inte kunnat testas förut. 2) Vaccinföretagen har själva kallat sina vacciner experimentella, se t.ex. här och här.

Vilka räknas som ovaccinerade?

Många vaccinerade blir uppenbarligen ändå sjuka. På många håll tycks det vara 40-50 procent av dem som injuknat som varit fullvaccinerade (vilket tills nyligen oftast inneburit två doser). På senaste tiden har ett antal kända personer råkat ut för covid-19 trots dubbelvaccinering och trippelvaccinering: partiledare, ministrar och medlemmar av kungahuset. Att man testats positivt för covid-19 betyder dock inte alltid att man har svåra symtom, i synnerhet inte med den nu mest aktuella omikron-varianten.

Statistiken över hur många fullvaccinerade som ändå blivit sjuka kan vara en bedömningsfråga. När räknas man egentligen som vaccinerad, en två eller tre veckor efter senaste dosen? Folkhälsomyndigheten skrev i sin rapport för vecka 44: ”Personer som inte vaccinerat sig, endast fått en dos eller där det gått mindre än två veckor sedan andra dosen räknas som ovaccinerade.” (Folkhälsomyndigheten, Veckorapport om covid-19, vecka 44/2021, sid 1; detsamma står i rapporten för vecka 2/2022, sid. 4.)

Detta innebär att man kan få mycket olika siffror i statistiken beroende på var man sätter gränsen. Skulle man hävda att skyddet inte uppstår förrän efter tre veckor, så skulle alltså mängden ”ovaccinerade” sjuka bli ännu större. Det mest problematiska med detta är kanske ändå hur det används i informationen till allmänheten. Man får lätt uppfattningen att en stor del av dem som nu blir sjuka är vaccinationsmotståndare eller åtminstone slöfockar som inte orkat masa sig iväg till en vaccinationscentral, när många i själva verket torde ha följt myndigheternas rekommendationer.

70 procent av dem som nu ligger på IVA är ovaccinerade, sa man i radions Studio ett 28 december (enligt Folkhälsomyndighetens veckorapport 2/2022 var 56 procent av dem som kom in på IVA vecka 2 ovaccinerade). Hur många av dem är egentligen vaccinerade, fast det inte gått 14 dagar så att det räknas? I programmet nämndes också att immunsupprimerade ofta inte svarat tillräckligt bra på vaccinet och blir sjuka. Men hur vet man när någon som är både immunsupprimerad och vaccinerad kommer in på IVA om det är sjukdomen eller vaccinerna denne blivit sjuk av?

Tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke uttalade sig 24 november 2021 i Dagens Nyheter mot tvångsvaccinering: ”man kan inte tvinga folk”. Han menade att man gjort det tidigare när det gällde smittkoppor och att det inte fungerade.

2018 blev det intensiv debatt i medierna sedan det visat sig att tusentals vårdanställda i Västra Götalandsregionen inte var vaccinerade mot mässling, samtidigt som det inträffat 28 fall av sjukdomen i regionen. Ann Lindstrand, då chef för vaccinationsprogrammet på Folkhälsomyndigheten, sa följande om tvångsvaccinering i radions Studio ett 3 januari 2018: ”jag tycker inte vi ska använda tvångsvaccinering som ett ord ö.h.t., det skulle aldrig ske i Sverige att man skulle hålla i någon och vaccinera, det finns ju inte på kartan.

Det får man verkligen hoppas. Att frånta ovaccinerade olika medborgerliga rättigheter borde inte heller finnas på kartan. Minns Europarådets formulering att ”ingen ska diskrimineras för att man inte har blivit vaccinerad, p.g.a. av hälsorisker eller för att man inte vill bli vaccinerad”.

97 procent av forskarna är eniga om klimatet – eller?

I ett par år har jag försökt undvika att skriva den här artikeln. Utgångspunkten är nämligen helt felaktig, så därför bör man inte acceptera att föra diskussionen på den nivån. Det handlar om petitioner och om 97 procents konsensus inom klimatforskningen. Sådan procenträkning är främmande för seriös forskning och har inget med sanningssökande att göra. Men med jämna mellanrum fortsätter det här argumentet att dyka upp i debatten, nu senast i samband med IPCC:s nya rapport AR6 sensommaren 2021.

I cirka 17 år har vi nu fått höra att det råder 97 procents eller rent av 100 procents konsensus om att klimatet blir varmare och att det är människan som förorsakat det genom fossilbränning och koldioxidutsläpp. Nu senast var det (återigen) Dagens Nyheter som skrev om ”klimatförnekelse” och hävdade att ”97% av aktiva klimatforskare som publicerar klimatvetenskapliga rapporter stöder konsensusuppfattningen”. Man länkade i den meningen till en webbsida från NASA.

Jag ska försöka förklara varför utgångspunkten om vetenskaplig konsensus som sanningsindikator är bedräglig.

Från politiken är vi ju vana vid att rösta, majoriten får rätt. (Eller åtminstone rätt att bestämma.) Inom vetenskap och forskning ser det inte ut så. En forskare kan ha rätt och 100 fel eller tvärtom. Dessutom kompliceras bilden av att man kan ha delvis rätt och delvis fel, forskningen kan vara något på spåren utan att ha förstått sammanhangen helt och hållet.

Ett av de mera välkända exemplen på det är Ignaz Semmelweis, förlossningsläkare vid Allgemeines Krankenhaus i Wien, som 1847 hade helt rätt vad gällde smitta och nödvändigheten av att medicinstudenterna tvättade händerna sedan de utfört obduktioner innan de gick till barnbördsavdelningen, där förekomsten av mödrar med barnsängsfeber och påföljande dödsfall var hög. När Semmelweis fick medicinstudenterna att tvätta händerna innan de gick till barnbördsavdelningen minskade mortaliteten i barnsängsfeber. Men ingen trodde på ett samband. Semmelweis hade helt rätt vad gällde smittan, men på hans tid kände man ännu inte till bakterier och virus. Man kan alltså ha rätt men på ett ofullständigt sätt. Och Semmelweis blev extremt motarbetad av kolleger och vetenskapsmän och slutade sina dagar på mentalsjukhus – delvis kanske pga hur han blev behandlad av dåtidens konsensuskultur. (Även Jenners tidiga försök med vaccination skedde utan kunskaper om bakterier och virus.)

Siffror har ju alltid funnits med i vetenskapliga diskussioner, inte minst när det gäller dagens debatt om klimat och klimatförändringar. Det relevanta här är förstås siffror som gäller fysikaliska och kemiska förlopp i t.ex. haven, atmosfären eller isen i Antarktis. Den naturvetenskapliga matematiken helt enkelt.

Men så finns det en annan sorts siffror som hela tiden används i debatten och som inte har ett dugg med fysikaliska och kemiska förlopp att göra. Det är när man som argument försöker visa hur många tusen artiklar som anses styrka en viss sak eller hur många forskare som skrivit på en petition för den ena eller andra ståndpunkten. Det här borde ju inte lura någon tänkande människa. Vetenskap är inte som när man röstar i melodifestivalen. Det är inte heller som när man i riksdagen röstar om hur man tycker att t.ex. statsbudgeten ska utformas. Där finns det ju utrymme för åsikter och olika visioner om hur man anser att samhället ska se ut och vilka områden som bör prioriteras osv.

I en debattartikel i Dagens Nyheter 30 oktober 2019 beklagar statsvetarna Marie Demker och Ulf Bjereld att ”kampen om ’sanningen’ snarare än kampen om politiska visioner ställs i centrum” i debatten och de nämner en rad exempel som klimat, invandring, brottslighet, genusvetenskap. Man ser det som ett problem att debatten underordnas ”frågan om vad som är sant snarare än att ge politiska och ideologiska svar”. Det är oroande när akademiker har en så lättsinnig syn på kunskap och sanning, som ju verkligen borde överordnas visioner. Annars kommer ju visionernas förverkligande att byggas på lösan sand.

Det vore nu lätt att argumentera genom att säga att politik är åsikter, medan vetenskap är sanning. Men så enkelt är det inte. För vetenskapen strävar förstås efter att beskriva verklighetens olika fenomen och processer så korrekt och exakt som möjligt, så sanningsenligt som möjligt. Men det betyder också att man ofta får nöja sig med närmevärden, t.ex. kanske det inte finns mätinstrument som är tillräckligt exakta för att de forskningsresultat där värden från dessa använts ska bli mer än ungefärliga.

Det kan också vara så att den vetenskapliga förståelsen av en viss process inte är fullständig, vetenskapen kanske inte känner till alla faktorer som spelar in i processen ifråga. Då blir forskningsresultatet förstås också state of the art, så bra som det kan bli just nu, där vetenskapen nu befinner sig i historiens utveckling.

I det sammanhanget är det ändå en viss hjälp om man kan ana vad man ännu inte vet, om det åtminstone finns en fråga. Svårare är det när det finns faktorer som ännu är helt oupptäckta, som kanske många decennier senare kommer att kullkasta en del av forskningen – eller komplettera den. Det finns, som det brukar heta, known unknowns, men också, vilket är lömskare, unknown unknowns.

Därför är det också så dumt att hävda att science is settled, att vetenskapen är avgjord och fastslagen. Då finns alltså inget mer att tillföra, inget att diskutera, vilket är en inställning som är helt främmande för vetenskapen. Det är också knappast några vetenskapmän som i klimatfrågan säger att science is settled. Det är politiker och debattörer som hävdar detta i hopp om att slippa motargument. Kanske säger de så också för att de ska slippa gå in på besvärliga vetenskapliga resonemang som de inte förstår. Se t.ex. US News & World Report 24 sept 2013: ”Settled Science: Climate change is for real. The debate is over.

Även Einstein råkade ut för att hans forskning ifrågasattes med argumentet att många var emot. I denna skrift från 1931 gick 100 författare emot Einsteins relativitetsteori. (Det sägs ibland att Einstein ska ha svarat att om jag har fel så hade det räckt med en författare. Jag har dock inte lyckats hitta någon källa till detta.)

Under åren har det då och då dykt upp olika petitioner och uttalanden, där en rad forskare och vetenskapliga organisationer skrivit under på det ena eller det andra synsättet om klimatförändringar. Wikipedia listar här en lång rad organisationer. Enskilda forskare (inte alltid inom klimatvetenskaper dock) har skrivit under t.ex. Oregon Petition och Leipzig Declaration på 1990-talet. World Scientists’ Warning of a Climate Emergency kom 2019, ”we declare, with more than 11,000 scientist signatories from around the world, clearly and unequivocally that planet Earth is facing a climate emergency”. World Climate Declaration hävdade 2020 att ”There is no climate emergency”, med drygt 900 undertecknare. Allt detta är förstås i och för sig legitima opinionsyttringar, men knappast vetenskap.

När FN:s klimatpanel (IPCC) släppte första rapporten 1991 hette det att den sammanställts av 170 vetenskapsmän från 25 länder. I andra rapporten 1995 var det enligt uppgift 400 författare (inte nödvändigtvis vetenskapsmän alltså) och i tredje rapporten 2001 var det 637 författare.

En ofattbar mängd kunskap kondenserad i en enda rapport. Vem kan säga emot detta?

Fjärde rapporten 2007 marknadsfördes i pressbroschyrer och reklamblad så här: ”2500+ Scientific Expert Reviewers, 800+ Contributing Authors and 450+ Lead Authors from 130+ Countries, 6 Years Work, 1 Report”.

Femte rapporten 2013/14 påstods ha 830 författare och 136 000 kommentarer. Underförstått var förstås att detta var en så öronbedövande kör av vetenskaplig homofoni att alla måste tro att det som sägs är korrekt in till minsta decimal.

Sjätte rapporten har ännu inte publicerats i sin helhet, men i augusti 2021 släpptes den del som skrivits av Arbetsgrupp 1. Hur många hundra författare och hur många tusen kommentarer som den fullständiga sjätte rapporten innehåller är ännu inte klart (återstoden publiceras troligen 2022).

Sedan 2013 har det nu talats om att 97 procent av alla klimatforskare är överens om att jorden värms upp av växthusgaser och att det är människans fel, samt att detta innebär en stor fara för livet på jorden. Se t.ex. vad Barack Obama skrev på Twitter nedan.

Barack Obamas tweet från den 16 maj 2013, en dag efter att John Cook och medförfattare publicerat sin artikel ”Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the scientific literature” (den artikeln behandlas lite längre ned i texten).

En kort sammanfattning av vad man inte är enig om är huruvida den uppvärmning som sker, beror på ökad koldioxidhalt i atmosfären och om det handlar om naturliga variationer som funnits långt före människan, p.g.a. sol, moln, vattenånga, m.m. Det diskuteras också om reella observationer verkligen stöder sambandet koldioxid–uppvärmning eller om detta är en produkt av datorsimuleringar som bygger på tvivelaktiga indata. Några menar rent av att uppvärmningen kommer först och att det är den som höjer koldioxidhalten i atmosfären, bl.a. genom att världshaven avger koldioxid vid höjd temperatur. Många framhåller också vikten av att skilja på klimat och väder. (Se vidare min artikel ”Klimatfrågan sammanfattad i två punkter”.)

Naomi Oreskes 2004

Början till den här konsensusstriden var en ganska blygsam artikel på en enda sida, skriven av vetenskapshistorikern Naomi Oreskes, som 2004 publicerades i Science med titeln ” The Scientific Consensus on Climate Change”. Oreskes hade analyserat abstract i 928 vetenskapliga artiklar publicerade under perioden 1993–2003, som innehöll nyckelorden ”global climate change”.

Den definition av konsensus i klimatfrågan, som Oreskes använde var IPCC:s, att ”Human activities … are modifying the concentration of atmospheric constituents …” och att ”[M]ost of the observed warming over the last 50 years is likely to have been due to the increase in greenhouse gas concentrations” (Third assessment report, Workgroup 2, 2001, sid 21.). Här sägs alltså ännu inget om att detta kan komma att ha katastrofala följder. Oreskes skriver:

The 928 papers were divided into six categories: explicit endorsement of the consensus position, evaluation of impacts, mitigation proposals, methods, paleoclimate analysis, and rejection of the consensus position. Of all the papers, 75% fell into the first three categories, either explicitly or implicitly accepting the consensus view; 25% dealt with methods or paleoclimate, taking no position on current anthropogenic climate change. Remarkably, none of the papers disagreed with the consensus position.

Hon skriver därefter att de kategorier som bedömer effekter, föreslår mät- och studiemetoder eller studerar paleoklimatologiska förändringar naturligtvis kan ha uppfattningen att de nuvarande klimatförändringarna är naturliga. Men eftersom ingen av författarna för fram en sådan åsikt, så räknar hon med att dessa författare implicit ansluter sig till konsensus. Den här artikeln kom snart att anses bevisa att samsynen var 100-procentig. Som synes i citatet ovan nämner Oreskes ingen procentsiffra men skriver att ”none of the papers disagreed with the consensus position”.

Oreskes sensationella resultat refererades av många. T.ex. av Al Gore 2007 i dennes film ”An Inconvenient Truth”, där han sa:

Isn’t there a disagreement among scientists about whether the problem is real or not? Actually, not really. There was a massive study of every scientific article in a peer reviewed article written on global warming in the last ten years. They took a big sample of 10 percent, 928 articles. And you know the number of those that disagreed with the scientific consensus that we’re causing global warming and that is a serious problem out of the 928: Zero. The misconception that there is disagreement about the science has been deliberately created by a relatively small number of people.

2007 skrev Oreskes ett kapitel i boken Climate Change: What it Means for Us, Our Children, and Our Grandchildren (red. DiMento & Doughman ). Där framgår något som borde ha tagits med i artikeln i Science, nämligen att den grupp av de sex som explicit stödde konsensusuppfattningen endast var 25 procent av de 928 (235) artiklarna. [not 1] Bland de övriga grupperna ansåg hon alltså att det fanns en implicit samsyn, trots att hon faktiskt skriver i bokkapitlet att gruppen som sysslar med historiskt klimat och klimatstudiemetoder och som utgör ca 25 procent är ”essentially neutral” och inte kan anses ha någon ”particular opinion”. Men eftersom de inte direkt uttalat sig emot mänskligt orsakad global uppvärmning, så ser hon det som att de ändå implicit uttalat sig för detta synsätt.

Den största gruppen av de sex, den som skriver om effekter av klimatförändringar (ca 550 artiklar av 928), räknar hon som att den också implicit stöder tanken på klimatförändringar som till största delen beror på mänskliga aktivititer. Det är nog att gissa lite väl vilt. Det torde vara fullt möjligt att se klimatet som föränderligt av naturliga orsaker men att detta ändå kommer att ha effekter, t.o.m. dramatiska i vissa fall. Även grupper som ser vissa åtgärder som nödvändiga kan naturligtvis se klimatförändringar som naturliga och/eller till en mindre del orsakade av människan – minns att definitionen var att människan skulle anses stå för större delen (most; mer än 50 procent) av de uppvärmningsffekter som inträffat de senaste 50 åren.

Hur valdes de 928 ut och av hur många artiklar totalt? Oreskes anger inget exakt antal vare sig i Science-artikeln eller i bokkapitlet men skriver (i boken) att det nog är mer än tio tusen artiklar som skrivits om klimatförändringar de senaste tio åren:

The total number of papers published over the last ten years having anything at all to do with climate change is probably over ten thousand, and no doubt some of the authors of the other over nine thousand papers have expressed skeptical or dissenting views. But the fact that the sample turned up no dissenting papers at all demonstrates that any remaining professional dissent is now exceedingly minor.

Att tolka siffrorna på detta vis får nog anses vara vetenskapligt mycket lättsinnigt. Hon fick också kritik. Att bara undersöka abstracts är också vilsosamt, eftersom forskare ofta i Discussion-delen diskuterar fördelar och svagheter i den egna forskningen, något som sällan står i abstract.

Man kan också fundera över hur träffsäkert det är att söka på nyckelbegreppet ”global climate change”. Det är nog tänkbart att många av dem som inte håller med om mänskligt framkallad global uppvärmning inte själva använder dessa nyckelord (eller kanske bara ett eller två av dem) för att karakterisera sin artikel, som därmed inte kommer med. Detta har t.ex. hävdats av socialpsykologen José Duarte.

Peter Doran & Margaret Zimmerman 2008–2009

Våren 2008 genomförde Margaret Zimmerman som mastersuppsats vid Department of Earth and Environmental Sciences vid Illinois Universitet i Chicago en studie tillsammans med sin handledare, geofysikern Peter Doran, The consensus on the consensus: An opinion survey of Earth scientists on global climate change. En kort sammanfattning av detta arbete publicerades året därefter i tidskriften Eos, då med titeln ” Examining the Scientific Consensus on Climate Change”.

Doran & Zimmerman hade skickat inbjudan att delta i en enkät till 10 257 forskare inom earth sciences, dvs. geovetenskap, ett samlingsnamn för en stor mängd discipliner, t.ex. geologi, geokemi, geofysik, hydrologi, oceanografi, atmosfärfysik och många fler. Av de inbjudna ville 3 146 vara med, vilket innebär 30,7 procent. De fick nio frågor, av vilka de två viktigaste var:

1. When compared with pre-1800s levels, do you think that mean global temperatures have generally risen, fallen, or remained relatively constant?
2. Do you think human activity is a significant contributing factor in changing mean global temperatures?

(1. Om man jämför med nivåerna före 1800-talet, tror du att de globala medeltemperaturerna i allmänhet har stigit, sjunkit eller varit relativt konstanta?
2. Tror du att mänsklig aktivitet är en betydande bidragande faktor till förändrade globala medeltemperaturer?)

Redan hur frågorna formulerades fick stark kritik. Hur långt före år 1800 ska man jämföra med i fråga 1? Få skulle inte hålla med om att temperaturen stigit jämfört med den s.k. lilla istiden, ca 1400–1850. Och när skulle temperaturerna ha stigit, hela tiden eller t.ex. främst efter andra världskriget? Fråga 2 definierar inte vad mänsklig aktivitet innebär – jordbruk, byggnation, stadsbildningar eller någon typ av föroreningar eller gasutsläpp, aerosoler osv. Hur mycket är ”significant” (betydande)?

På fråga 1 fick Doran & Zimmerman svaret ”risen”, att temperaturerna generellt har stigit från 90 procent av deltagarna. På fråga 2 fick de svaret ”ja” från 82 procent. Att dra några större växlar på detta var kanske svårt, med tanke på det stora bortfallet, de 7 111 tillfrågade som inte ville vara med. Författarna delade då in respondenterna i ett flertal kategorier, t.ex. forskare som publicerat sig med minst 50 procent av sina artiklar inom klimatområdet de senaste fem åren respektive sådana som inte gjort det, och även vilken specialitet de hade bland alla geovetenskaperna. De fann då att av de mest specialiserade, som angivit klimatologi som sitt expertområde (climate scientists) hade 96,2 procent svarat ”stigit” på fråga 1 och 97,4 procent ”ja” på fråga 2. Då har vi således fått 97 procent igen. Fast just denna grupp av klimatologer var inte många, närmare bestämt bara 79 personer. Ofta presenteras dock Doran & Zimmermans forskningsresultat som att de funnit att av 10 257 forskare, så stöder 97 procent tanken på mänskligt framkallad global uppvärmning.

Det blev en tumme av alltihop, frestas man säga. Ändå blir Doran & Zimmermans slutkläm i Eos-artikeln: ”It seems that the debate on the authenticity of global warming and the role played by human activity is largely nonexistent among those who understand the nuances and scientific basis of long-term climate processes.” Alltså: bland dem som förstår sig på sådana här intrikata klimatfrågor, så tycks det i stort sett inte finnas någon debatt om global uppvärmning och människans roll i denna.

William Anderegg et al. 2010

Biologen William Anderegg, dataingenjören James Prall, Greenpeace-aktivisten m.m. Jacob Harold och klimatologen Stephen Schneider förde denna vinkling vidare i artikeln ” Expert credibility in climate change” (PNAS 2010), där man kommer fram till att det är de mest kunniga och mest citerade forskarna som utgör den grupp som menar att människan påverkat klimatet, medan det är de minst kunniga och minst citerade som utgör den grupp som tvivlar på det. Och – tänka sig – den kunniga gruppen tycks utgöras av ungefär 97–98 procent av forskarna i studiematerialet.

Det gick till på det viset att Anderegg et al. skapade en databas av 1 372 klimatforskare utifrån deras medförfattarskap i olika assessment reports (utvärderings- eller lägesrapporter) och deltagande i olika petitioner och upprop i klimatfrågan. För att räknas måste forskaren i fråga ha publicerat minst 20 artiklar i klimatfrågan. Därmed sjönk antalet forskare från 1 372 till 908.

Man räknade sedan hur många citeringar varje författare fått på sina fyra mest citerade artiklar. Man ansåg sig därigenom ha fått mått på såväl expertise som prominence. Om jag förstått saken rätt, så mäter man graden av expertis (kunnande) genom att räkna antalet publicerade artiklar och prominensen (hur framskjuten ställning man har i forskarvärlden) genom att räkna antalet citeringar.

Bland assesment reports har IPCC:s rapporter en stor plats, och redan här anar man vissa felkällor, eftersom långt ifrån alla som skriver där är forskare. Och de som skriver i IPCC-rapporterna torde till stor del vara just sådana som är övertygade om mänskligt framkallad global uppvärmning, eftersom detta ingår i IPCC:s grunduppdrag: att sammanställa ”information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change” (”Principles Governing IPCC Work” från 1998).

Anderegg et al. skriver: ”Citation and publication analyses must be treated with caution in inferring scientic credibility, but we suggest that our methods and our expertise and prominence criteria provide conservative, robust, and relevant indicators of relative credibility …” Jag vet inte vilken försiktighet i tolkningen de tillämpat, för i artikeln står ingenting om självklara felkällor som publication bias, dvs. att artiklar som funnit samband eller påvisat olika positiva resultat lättare blir publicerade än artiklar som visar brist på samband. Likaså finns funding bias , dvs. att de som finansierar en viss forskning gärna får sina intressen tillgodosedda i forskningsresultatet. Det har framgått ganska väl, att arbets- och publiceringsmöjligheterna för dissidenter på området är betydligt mindre än för dem som ansluter sig till uppfattningen om en mänskligt framkallad global uppvärmning. [not 2]

Vetenskapshistorikern Spencer Weart, som bl.a skrivit boken The Discovery of Global Warming, och inte precis är någon ”klimatförnekare”, skrev i juni 2010 i Skepticalsciences kommentarsfält apropå artikeln av Anderegg et al. att den inte borde ha publicerats i nuvarande skick:

Many scientists might have been ”unconvinced by the evidence” and yet chosen not to volunteer to sign a politicized statement that ”strongly dissented” from the IPCC’s conclusions – which is the only criterion the authors of the paper had. What if they weakly dissented or are just, like many scientists, shy about taking a public stand? You don’t have to invoke groupthink, fear of retribution or all that. The statistics are certainly interesting, but must be interpreted as ”2–3% of people who have published 20 climate papers are willing to publicly attack the IPCC’s conclusions.” That is, to me, a surprisingly high fraction …

John Cook et al. 2013

Webbutvecklaren och kognitionsvetaren John Cook försökte 2013 föra Oreskes haltande undersökning vidare med ett stort undersökningsmaterial på 11 944 artiklar skrivna av 29 083 författare under åren 1991–2011. Artikeln (som han skrev tillsammans med åtta medförfattare) heter ”Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the scientific literature” och publicerades i Environmental Research Letters. Cook är grundaren av webbplatsen Skepticalscience.com (som trots namnet inte är en webbplats för klimatalarmistskeptiker utan för dem som är skeptiska till skeptikerna).

Cook et al. kom fram till att det rådde 97,1 procents konsensus kring uppfattningen om mänskligt framkallad global uppvärmning, anthropogenic global warming (AGW). Men denna studie är inte precis mera vetenskaplig än Oreskes från 2004. Bedömare skulle klassificera Cooks undersökningsmaterial efter sex kategorier (inte riktigt desamma som Oreskes sex kategorier dock), och detta gjordes av 24 frivilliga besökare på webbplatsen Skepticalscience.com. Ställningstagandena ordnades efter sju kategorier (artiklarna delades alltså in i sex grupper men ställningstagandena i sju).

De sju grupperna var: 1. Uttalat stöd till tanken på AGW samt kvantifiering av den mänskliga påverkan till mer än 50 procent. 2. Uttalat stöd till tanken på AGW men ingen kvantifiering. 3. Outtalat (underförstått) stöd till tanken på AGW. 4. Ingen ståndpunkt. 5. Outtalat (underförstått) förkastande av tanken på AGW. 6. Uttalat förkastande av tanken på AGW men ingen kvantifiering. 7. Uttalat förkastande av tanken på AGW och kvantifiering av ev. mänsklig påverkan till mindre än 50 procent.

Punkt 7 förefaller märklig. Om man förkastar tanken på AGW, så bör man väl inte ha åsikten att människan bidrar med någon procentsats under 50. Den borde ju vara 0 procent.

Punkt 3 är också tvivelaktig, dvs. den som innebär outtalat (underförstått) stöd till tanken på AGW. Som exempel på en sådan ståndpunkt anger man följande citat: ”carbon sequestration in soil is important for mitigating global climate change” (instängning av kol[dioxid] i marken är viktigt för att mildra de globala klimatförändringarna). En sådan uppfattning kan man ju ha utan att anse människan som ansvarig för någon större del av koldioxidhalten i atmosfären.

Man redovisar i artikeln inte resultaten grupp för grupp utan ”to simplify the analysis” slår man ihop de tre grupper som anses stödja tanken på AGW, dvs 1–3 och grupperna som anses förkasta tanken på AGW, alltså 5–7. Man får då tre grupper: 1. stöd, 2. förkastande, samt 3. ingen ståndpunkt. Cook et al. kommer då fram till att stödgruppen består av 3 896 artiklar, och till förkastandegruppen hör 78 artiklar. Räknar man sedan bort gruppen som inte tycktes ha någon ståndpunkt (7 930) från det totala antalet i studien 11 944, så återstår 4 014 artiklar. Stödgruppens 3 896 artiklar är då 97 procent av de 4 014. Voilà.

Som redan nämnts finns det stora problem med gruppindelningen. Och hur ska man egentligen betrakta den stora grupp som inte tycks ha någon ståndpunkt? 7 930 artiklar av ett material på 11 944 är ett enormt bortfall, närmare bestämt 66 procent. Hur många skulle lita på en gallupundersökning om folks politiska åsikter inför ett val om 66 procent inte svarat?

I supplementmaterialet med rådata kan man också se att den grupp av de ursprungliga sju (inte de ihopslagna alltså), som starkast uttrycker stöd för AGW-tanken, dvs. grupp 1 (uttalat stöd till tanken på AGW samt kvantifiering av den mänskliga påverkan till mer än 50 procent) består av – bara 64 artiklar! Man kan förstås fundera över varför denna siffra inte fanns med i själva artikeln utan bara i supplementmaterialet, som man helst inte ville offentliggöra.

Många kritiker har räknat ut att 64 artiklar av 11 944 ju bara är 0,5 procent. De 97 procentens konsensus krympte alltså plötsligt till 0,5 procent (eller möjligen om man räknar som andel av den grupp som hade en ståndpunkt, 4 014, så blir det 1,5 procent). Men så kan man förstås inte räkna heller. Hela upplägget är felaktigt från början.

Som om inte detta var nog har Legates et al. i artikeln ” Climate Consensus and ’Misinformation’: A Rejoinder to Agnotology, Scientific Consensus, and the Teaching and Learning of Climate Change” (Science & Education, nr 24, 2015) detaljgranskat just de 64 artiklarna och funnit att inte ens dessa stöder AGW-tanken. De kommer fram till att 41 av de 64 gör det, så procentsatsen skulle alltså krympa ännu mer.

Artikeln av Cook et al. har fått kritik även i det egna lägret så att säga. Richard Tol, som är professor i ekonomi med specialisering på ekonomiska aspekter av klimatförändringar, skrev i artikeln ” Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the literature: A re-analysis” (Energy Policy, 2014) att Cook et al. tagit med en mängd artiklar som inte kan anses stödja AGW, men där man behandlar t.ex. klimateffekter och vad man kan göra för att stävja dessa – men det säger inget om vad författaren anser att problemet beror på: ”The overall consensus rate is driven by papers that are not about the causes of climate change. […] 95% of surveyed papers are silent on the hypothesis of anthropogenic climate change.” Tols slutkläm i artikeln är:

The conclusions of Cook et al. are thus unfounded. There is no doubt in my mind that the literature on climate change overwhelmingly supports the hypothesis that climate change is caused by humans. I have very little reason to doubt that the consensus is indeed correct. Cook et al., however, failed to demonstrate this.

Cook slog sig ihop med Oreskes, Doran och Anderegg m.fl. för att svara Tol i artikeln ” Consensus on consensus: a synthesis of consensus estimates on human-caused global warming” i Environmental Research Letters 2016. Tol hade anklagat Cook et al. för att hoppa över de verkliga experterna, och här gör Cook et al. detsamma och menar att Tol inte brytt sig om de verkliga experterna i sin hopräkning av konsensus. Tol hade i sin ”re-analysis-artikel” 2014 räknat ungefär som Cook fast försökte göra det på ett mera rättvisande sätt och kom då fram till 90 procents konsensus istället för 97. Cook et al. hade också redan 2014 publicerat en broschyr, där de gick igenom ”24 Critical Errors in Tol (2014): Reaffirming the 97% Consensus on Anthropogenic Global Warming” (utgiven på Skepticalscience i Brisbane). De 24 fel de hittat hos Tol kanske ändrar något marginellt av dennes kritik, men de ändrar knappast det grundläggande felet hos Cook et al. i deras första artikel 2013, nämligen att 66 procent av materialet valts bort, som ovan beskrivits.

James Powell 2016 & 2019

Geologen James Powell skrev en artikel 2016 (” Climate Scientists Virtually Unanimous: Anthropogenic Global Warming Is True” i Bulletin of Science, Technology & Society), där han kom fram till att 99,99 procent av alla forskare stödde idén om mänskligt förorsakad klimatförändring. Han är ännu radikalare än Oreskes, som på sin tid bara sökte med datorn genom texterna i abstract. Powell söker endast igenom rubriker och bara under två år, 2013 och 2014. Om en rubrik gav intryck av något klimatförnekande, så läste han även abstract. Han hittade på så vis fyra författare av 69 406 som inte höll med om AGW, vilket blir 99,99 procents konsensus.

Bara tre år senare (2019) hade han lyckats få bort denna irriterande sista hundradel av en procent och var uppe i 100 procent (artikeln ” Scientists Reach 100% Consensus on Anthropogenic Global Warming” i Bulletin of Science, Technology & Society). Denna gång tog Powell inte med artiklar publicerade ens under två år, utan bara publikationer från januari till början av augusti 2019. Så var man alltså tillbaka på Oreskes 100 procent som hon framlagt femton år tidigare, 2004.

Ja, vad ska man säga. Inte är det vetenskap. Och det vore inte vetenskap ens om de hade räknat rätt och tagit med ett representativt urval. För som sagt, vetenskaplig sanning handlar inte om hur många som tycker det ena eller andra, inte ens om mängden vetenskapliga resultat med ett visst utfall, utan om vetenskaplig evidensstyrka.

Har det då ingen som helst betydelse för vetenskapen om ett stort antal forskare inom ett visst forskningsområde är eniga om hur ett stort antal forskningsresultat ska tolkas? Självklart har det stor betydelse, forskning som pekar i samma riktning som tidigare resultat kommer att gynnas och uppmärksammas mer, medan forskning som går däremot kommer att bli minde uppmärksammad. Det kommer att ske en förstärkning av ett visst synsätt, och då är det ju av stor betydelse om forskningen är på rätt väg eller inte.

Korrektiva mekanismer finns ju för varenda enskild studie (peer-review och därefter forskare som försöker upprepa samma experiment eller beräkning). Varför sådana mekanismer plötsligt skulle överges när forskningen tror sig ha nått en sorts kritisk massa (”97 procents konsensus” t.ex.) är faktiskt obegripligt. Röster som pekar på såväl stora som små brister inom ett visst forskningsområde behövs givetvis hela tiden, oavsett hur långt forskningen har kommit.

___________________________

Noter:
Not 1:: Läser man av Oreskes diagram i bokkapitlet och lägger ihop de olika gruppernas antal artiklar blir inte summan 928 utan 1105. Kan samma artikel ha fått vara med i flera grupper?) [Tillbaka]

Not 2: De läckta Climategate-dokumenten visade t.ex. hur peer-reviewprocessen åsidosattes. Se t.ex John Costellas översikt https://web.archive.org/web/20110217085223/https://www.lavoisier.com.au/articles/greenhouse-science/climate-change/climategate-emails.pdf, bl.a. sidorna 24–59. Och tidskriften Natures försök att minimera kritiska synpunkter på det s.k. hockeyklubbsdiagrammet framförda i en artikel av Ross McKitrick och Stephen McIntyre https://web.archive.org/web/20110706211154/https://www.uoguelph.ca/~rmckitri/research/fallupdate04/update.fall04.html). [Tillbaka]

Till bloggens förstasida

Myter och missuppfattningar om covid-19

Frågan om covid-19-pandemin och vaccineringarna har blivit polariserad på ett sorgligt sätt. Båda lägrens argument betingar tyvärr ofta varandra, så att ingen kan ha en nyanserad åsikt i frågan utan att av det ena lägret hänföras till det andra. Här nedan gör jag i alla fall ett försök att ta upp 13 punkter, där det ofta förekommer felaktigheter och missuppfattningar i debatten.

Det viktigaste att tänka på när det gäller SARS-CoV-2 (som orsakar sjukdomen covid-19) är att det är ett nytt virus, som vi inte fullt ut vet hur det beter sig. Även om forskningen kring viruset gått oerhört snabbt, så är det ändå mycket som är okänt. En hel del vetenskapliga artiklar har fått dras tillbaka för att de inte uppfyllde kraven på god vetenskap. Forskningsläget är alltså en aning svajigt. Därför är det dumt att vara tvärsäker när det gäller covid-19, och jag ska försöka att inte vara det. Man kan ändå peka på en del villfarelser i dagens debatt. Följande rubriker med yttranden man ofta kan få höra är klickbara, och varje text som kommenterar dessa yttranden kan läsas oberoende av de andra:

1) Inget virus som orsakar covid-19 har kunnat isoleras och sekvenseras.
2) Virus existerar inte över huvud taget.
3) Om det verkligen fanns en pandemi, så skulle folk falla ned döda på gatorna.
4) Det finns ingen riktig pandemi – man har bara ändrat definitionen.
5) PCR-test kan hitta vad som helst – t.ex. coronasmittad papaya.
6) Man dör inte av covid-19 utan med covid-19.
7) Inga fler dog 2020 än de senaste fem åren, överdödligheten är inte högre.
8) Covid-19 är som en vanlig influensa eller förkylning.
9) Sjukhusens akutavdelningar står tomma.
10) Bara man blir vaccinerad så kan man börja leva som vanligt igen.
11) Vaccinerna är färdigtestade, godkända och säkra när de nu används i massvaccinationer.
12) Naturlig flockimmunitet vore bästa åtgärden mot covid-19.
13) Ansiktsmask hjälper inte utan är snarast farligt.

Påstående 1: Inget virus som orsakar covid-19 har kunnat isoleras och sekvenseras.

Många debattörer hävdar att hela genföljden för SARS-CoV-2 aldrig beskrivits (sekvenserats), men det har skett många hundratusen sekvenseringar av hela genomet.

Den första gjordes av kineserna och den publicerades och spreds (enligt nyhetsbyrån AP något motvilligt) i januari 2020. Därefter har viruset sekvenserats även i andra asiatiska länder, i Europa, i Australien, i Brasilien och i USA etc.

Enligt American Society for Microbiology hade 100 000 sekvenseringar gjorts i september 2020. Svenska Folkhälsomyndigheten uppger i en skrift om helgenomsekvensering (sid 8) att det den 18 december 2020 fanns 253 699 sekvenser i GISAIDs databas.

Helgenomsekvenseringarna visar virusets nukleotidbaser (de fyra molekyler som i olika kombinationer bygger upp virusets RNA) angivna i detalj. Här är Wuhans första sekvensering, senare reviderad här.
I en artikel i Nature beskrivs hur denna sekvensering gick till, med prover från en 41-årig patient som insjuknade 26 december 2019. Här finns beskrivning av sekvensering av prover från tre andra kinesiska patienter, publicerad i New England Journal of Medicine.

Under våren (23 april 2021) publicerades en artikel i Nature där man hävdar att viruset sekvenserats 1,2 miljoner gånger. Det framgår dock inte om det gäller helgenomsekvensering (WGS).

Genomet anses stort, med 29 903 nukleotider. Av dessa är det 3 831 nukleotider som kodar för det s.k spikproteinet, som är virusets ”nyckel” in till de mänskliga cellerna. Ofta när man slår upp en sekvensering, så står det angivet en lägre siffra än 29 903 nukleotider, t.ex. 29 886 i en svensk sekvensering och 29 870 i en tysk. Detta beror på att ”onödiga” sekvenser ofta selekteras bort när ett virus byter värd (i ännu högre grad sker detta när ett virus går från en art till en annan). Sådana mutationer räknas inte alltid som att en ny variant har uppstått. Det gör man först när virusets funktion förändrats. Se artikel om det i The Conversation.

Svenska sekvenseringar gjordes enligt Folkhälsomyndigheten 690 gånger under februari-maj 2020 och t.o.m. 18 december 2020 hade det gjorts 1 043 svenska sekvenser. Det finns många metoder för sekvensering, och enligt Folkhälsomyndigheten användes Next Generation Sequencing (NGS), en metod som för bara ett par år sedan var på experimentstadiet. Då använde man oftare en metod som hette Sanger, men NGS anses känsligare och bättre när det gäller att uppäcka mutationer. Sanger används fortfarande för kontroll och referens av NGS.

Sekvensering sker antingen genom att långa eller korta strängar av DNA avläses och sedan hopfogas med hjälp av de ändsekvenser som överlappar varandra. Sanger läser längre sekvenser än NGS, vilket kan vara en fördel vid sådan referens. Vid den första sekvenseringen av SARS-CoV-2 i Kina användes sekvensern Illumina, som är en kortsträngsläsare. Man använde också PCR och Sanger som komplement. (Mer om det här och här)

Det mesta av detta genetiska material finns tillgängligt hos NCBI, GISAID och GenBank. GISAID fick dock i februari 2021 kritik för att man tillät en sorts kompilat i databaserna istället för rådata, vilket skulle kunna leda till felaktiga upptäckter av mutationer. Samarbetsorganet International Nucleotide Sequence Database Collaboration (INSDC) har publicerat detta policydokument om utbyte av data om isolering och sekvensering.

Mer om sekvensering och isolering av SARS-CoV-2 kan man läsa i en längre artikel av virologen Ian M Mackay, ”Sigh, yes, the ‘COVID virus’ is real”.

• Jag tänkte inte gå in på frågan om virusets ursprung, huruvida det tillverkats uppsåtligen i ett labb och liknande, men vill bara nämna att sådana uppgifter, som nu inte främst diskuteras i s.k. alternativa medier utan alltmer tas upp av etablerade kanaler som t.ex. SvD eller Sveriges Radio, även behandlades i en artikel i Newsweek redan i april 2020 under rubriken ”Dr Fauci backed controversial Wuhan lab with millions of U.S. dollars for risky coronavirus research”.

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 2: Virus existerar inte över huvud taget.

Vissa debattörer (Andy Kaufmann, Dave Crowe och Stefan Lanka m.fl.) går t.o.m. så långt att de hävdar att virus inte över huvud taget existerar. Det som brukar kallas viruspartiklar är bara molekyler som inte kan smitta, menar man. Dessa molekyler har bildats av kroppen själv som en reaktion på olika gifter (toxiner). Exosomer (som är avsnörpta delar av cellmembranet som börjar som en utväxt men sedan avskiljs som en liten blåsa, en vesikel) anses av dessa personer vara detsamma som virus. Men det stämmer inte. Däremot kan virus spridas i kroppen med hjälp av exosomer och presenteras för immunförsvaret, de kan alltså ha två helt olika roller i samband med infektioner. [not 1]

Om nu alla virussjukdomar i själva verket är förgiftningar, så undrar man förstås hur det är möjligt att människor på jordens samtliga kontinenter (utom Antarktis) kunnat bli förgiftade av något ämne ungefär samma kvartal 2020. Om inga virus som kan smitta finns, hur kunde då (innan mässlingsvaccinet började användas) stora delar av en skolklass smittas av mässlingen? Och varför finns det i så fall så specifika kategorier av virussjukdomar? Skulle ett visst gift ge upphov till mässling, ett annat gift till förkylning, ett tredje gift till påssjuka, ett fjärde till smittkoppor och ett femte till polio?

Om virussjukdomar beror på förgiftning, hur kan det då finnas säsongsinfluensa? Blir en stor mängd människor regelmässigt förgiftade av ungefär samma gift någon gång under vinterhalvåret? Vilket gift är det? Och hur kan man bli immun av en genomgången sjukdom om den i själva verket är en förgiftning? Kan man bli immun mot arsenik och kvicksilver också?

Dessa debattörer brukar också hävda att Robert Kochs fyra postulat som kriterier på en patogen inte kan tillämpas på SARS-CoV-2, vilket ytterligare skulle bevisa att allt är en bluff. Men det finns många patogener som Kochs postulat inte gäller för. Den intresserade kan läsa om det på Wikipedia.

Det sägs ibland också att ingen kontroll av det isolerade virusets smittsamhet mot djur gjorts, men att minkar smittats är ju rätt omskrivet. En hel del finns skrivet om smittade husdjur som alltså drabbats av antroponos (smitta mellan människor och djur; således motsatsen till zoonos). Se även ”Evidence for SARS-CoV-2 Infection of Animal Hosts”. En artikel i Nature, beskriver bland annat hur känsliga för covid-19-smitta olika arter av makaker var, ”Comparison of nonhuman primates identified the suitable model for COVID-19”.

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 3: Om det verkligen fanns en pandemi, så skulle folk falla ned döda på gatorna.

Knappast någon dör knall och fall av covid-19 (i varje fall inte i de rikare industrinationerna). De allra flesta blir dåliga och orkar knappast vara ute och röra sig på stan. De håller sig hemma, och blir de riktigt dåliga hamnar de på sjukhus och flertalet fall dör där.

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 4: Det finns ingen riktig pandemi – man har bara ändrat definitionen.

Många tycks tro att ordet pandemi åsyftar en vida spridd extremt dödlig sjukdom, ungefär som digerdöden på 1300-talet. Men från början betydde pandemi egentligen bara en smittsam sjukdom som spreds till hela folket, t.ex. i ett enda land.

Hoopers Medical Dictionary från 1799 såg pandemi som en synonym till epidemi. Dunglisons Medical Lexicon från 1853 skriver att en pandemi är ”en epidemi som drabbar en hel befolkning”.

Nordisk Familjeboks uggleupplaga från 1914 skriver: ”en sjukdom, som angriper nästan alla människor, hvilka finnas på en ort”. Epidemi såg man däremot som en sjukdom som ”invandrat” till en trakt utifrån, medan endemi var en inhemsk sjukdom på en viss ort eller inom ett mer begränsat område. Svenska Röda korsets Medicinska uppslagsbok från 1941 ser pandemi som ”beteckning på en epidemi, vilken når så vidsträckt spridning, att praktiskt taget alla personer i ett visst område träffas av sjukdomen”. Lindskog-Zetterbergs Medicinsk terminologi från 1975 skriver ”smittsam sjukdom, som brett ut sig över flera länder, ss vid influensa, pest o.a. farsoter.”

På senare år har man alltmer sett det som att en pandemi uppstår när den finns i många länder jorden runt eller på de flesta kontinenter. Något egentligt allvarlighetsrekvisit tycks inte ha funnits tidigare, men WHO hade uppenbarligen med ett sådant i sin beskrivning av en influensapandemi så sent som i juli 2008:

An influenza pandemic occurs when a new influenza virus appears against which the human population has no immunity, resulting in several, simultaneous epidemics worldwide with enormous numbers of deaths and illness.

Är detta en beskrivning eller en definition kan man undra. WHO har egentligen aldrig haft en officiell definition, även om man har haft ett par kvasidefinitioner. Texten ovan är den ena; den andra är ett sexpunkters schema över olika faser i en pandemi. Notera också att det är ínfluensa man talar om, inte en smittsam sjukdom vilken som helst. Ändå talar WHO på andra webbsidor om att det funnits tre kolerapandemier.

I maj 2009 hade man ändrat den ovan citerade texten till:

A disease epidemic occurs when there are more cases of that disease than normal. A pandemic is a worldwide epidemic of a disease. An influenza pandemic may occur when a new influenza virus appears against which the human population has no immunity. […] Pandemics can be either mild or severe in the illness and death they cause, and the severity of a pandemic can change over the course of that pandemic.

En debatt bröt ut 2010 om huruvida ändringarna berodde på att man ville öppna vägen för läkemedelsindustrins intressen i samband med fågelinfluensan som förklarades vara en pandemi en månad efter att de nya formuleringarna ovan publicerats.

Peter Doshi, nu redaktör för British Medical Journal, då vid Harvard University, skrev 2011 i WHO:s Bulletin ”The elusive definition of pandemic influensa”, där han bl.a. återger hur WHO beskrev influensapandemi 1999, 2005 och 2009. Något allvarlighetsrekvisit fanns inte där, men kunde tilläggas som kompletterande information. Doshi fick svar av den australiske epidemiologen Heath Kelly i artikeln ”The classical definition of a pandemic is not elusive”.

WHO:s ändring 2009 kan kanske också ses som en sorts återgång till en mer traditionell syn på pandemibegreppet. Vilken definition man nu än vill välja, så torde covid-19 kvala in här. 4,2 miljoner döda torde vara allvarligt (jfr med den första SARS-pandemin 2002-2004 som krävde ca 800 liv i 29 länder).

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 5: PCR-test kan hitta vad som helst – t.ex. coronasmittad papaya.

PCR-test har blivit mycket vanliga, både i kliniskt bruk för att diagnosticera patienter och för sekvensering av DNA och RNA och inte minst inom kriminaltekniken – och sedermera också inom släktforskningen. PCR betyder polymerase chain reaction (polymeraskedjereaktion) och bygger på att man skapar en process där ett mycket litet genetiskt material (få molekyler) i kemiska cykler fördubblas och fördubblas i antal tills materialet blir mätbart. Förloppet snabbas upp genom att temperaturen höjs och sänks i olika steg under varje cykel.

Denna bild med PCR-testets uppfinnare Kary Mullis ser man rätt ofta på sociala medier. Har han verkligen sagt detta?

Ofta ser man i debatten på webben citat som påstås komma från PCR-testets uppfinnare, nobelpristagaren Kary Mullis, där han ska ha sagt följande:

Anyone can test positive for practically anything with a PCR test, if you run it long enough … with a PCR if you do it well, you can find almost anything in anybody … it doesn’t tell you that you’re sick.

Just den första meningen har jag inte hittat ursprunget till, men för övrigt har Mullis uppenbarligen sagt detta. Frågan är då vad han menar med det. PCR-testet är som sagt en metod att kunna hitta extremt få molekyler av DNA (eller RNA som förvandlats till DNA) i ett prov. PCR-testet i sig avgör inte om man är sjuk eller smittsam, bara att man har RNA från ett visst virus, och detta kan vara i en extremt liten mängd eller i en större mängd, beroende på hur mycket man låter PCR-metoden ”förstora” förekomsten av genmaterialet från viruset.

Mullis är knappast någon auktoritet på infektionssjukdomar, däremot får han anses som en auktoritet när det gäller hur hans eget test fungerar eller inte fungerar. Några av citaten ovan yttrade Mullis i en debatt om HIV (där han för övrigt har framfört kontroversiella åsikter) den 7 december 1997 i Santa Monica i Kalifornien. Någon i publiken frågar hur PCR kan missbrukas (be misused) när man ungefärligen uppskattar (estimate) vilka fria virus-RNA som kan finnas eller inte finnas hos en HIV-smittad (min fetstil / KET):

Mullis: I don’t think you can misuse PCR. No, the results, the interpretation of it see, if you, if you can say, if they wanted, if they could find this virus in you at all, and with PCR, if you do it well, you can find almost anything in anybody. It starts making you believe in the sort of buddhist notion that everything is contained in everything else. Right I mean, because if you can amplify one single molecule up to something that you can really measure, which PCR can do, then there’s just very few molecules that you don’t have at least one single one of them in your body, okay, so that could be thought of as a misuse of it just to claim that it’s meaningful. […]

Som svar på en ny fråga säger Mullis att PCR inte är som vanliga HIV-test:

Mullis: PCR is separate from that, it’s just a process that is used to make a whole lot of something out of something. It doesn’t tell you that you’re sick and it doesn’t tell you that the thing you ended up with really was going to hurt you or anything like that.
(Se ”Corporate Greed AIDS Part 2”, tid: 48.35-52:00)

Det finns för övrigt många andra prover, där man måste uppskatta vilka mängder som kan vara tecken på sjukdom. Att i mikroskop räkna missbildade röda blodkroppar t.ex., där måste man komma upp till en viss nivå för att det ska räknas som sjukligt.

I debatten förekommer ibland uppgiften att Tanzanias president John Magufuli sagt att ett labb i hans land skulle ha hittat SARS-CoV-2-virus i prover från en get och en papaya (eller snarare den besläktade frukten pawpaw). En sådan uppgift kan inte bedömas om man inte gör om testerna igen i samma labb med samma prover. Som Mullis säger så kan ju en enda molekyl bli spårbar, och om proverna i Tanzania var förorenade så kan man naturligtvis ha hittat viruset där. Att man skulle ha hittat något som inte fanns alls är mindre troligt.

När det gäller PCR-test för att spåra SARS-CoV-2, så talas det ofta om antalet cykler som görs för att i varje omgång fördubbla förekomsten av DNA-fragment. (SARS-CoV-2 innehåller enkelsträngat RNA som man förvandlar till dubbelsträngat DNA, s.k. cDNA, för att det ska kunna mätas med PCR-metoden). Mycket snabbt kommer man upp i ett enormt antal molekyler (jfr med det klassiska exemplet med ett riskorn på en schackspelsruta, två på nästa, fyra på nästa osv).

Det avgörande är dock inte om man gör 30 eller 40 cykler, utan vid vilket antal cykler molekylen man söker blir mätbar. Man kan utföra 40 cykler och upptäcka molekylen vid 30 t.ex., vilket då kallas cykeltröskelvärdet, Ct. Då gäller det att tolka vad detta betyder. Ju högre Ct-värde, desto mindre mängd av molekylen fanns det från början. Ju fler fördubblingar man har behövt göra för att DNA:t (RNA:t) ska bli mätbart, desto färre molekyler måste det ha funnits från början i provmaterialet. Antalet cykler blir ett mått på det ursprungliga antalet molekyler. Ungefär som om man får syn på en mikroorganism vid 1 000 gångers förstoring i mikroskop, så vet man att organismen är 1 000 gånger mindre än den ser ut i mikroskopets okular.

Om PCR-testet visar positivt resultat efter ett mycket stort antal cykler, så kan det innebära att man har så liten mängd virus i provet att det varken smittar eller skapar sjukdom hos den provet tagits från. Men det beror också på när provet är taget. Är det taget medan en genomgången covid-19-infektion håller på att läka ut? Eller innan en infektion brutit ut och givit upphov till symtom? Man bör också ta hänsyn till var provet är taget: i övre luftvägarna, i halsen eller från upphostningar (sputum). Viruset kan vara olika väl utbrett i olika delar av luftvägarna. Allt detta gör att PCR-testerna bör bedömas tillsammans med patientens sjukdomshistoria och symtombild.

Viss kritik har framförts om att laboratorierna inte regelmässigt meddelar beställaren av ett test vid vilket Ct-värde man fann RNA-spår från viruset. Ofta meddelas bara att provet är positivt eller negativt. I september 2020 skrev professor Magnus Lindh, vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, en artikel i Läkartidningen om detta:

De flesta mikrobiologiska laboratorier i Sverige rapporterar i dagsläget inte Ct-värden till den som beställt analysen.
Vissa smittade blir PCR-negativa inom en vecka efter symtomdebut, hos andra kan sars-cov2-RNA påvisas i nasofarynxprov 2-4 veckor, ibland ännu längre [nasofarynx = håligheten bakom näsan ovanför gommen / KET]. Ett positivt test kan alltså avspegla en infektion som nästan läkt ut och behöver inte innebära smittrisk. Omvänt gäller att ett negativt resultat inte utesluter att patientens symtom beror på covid-19, särskilt inte om provet tagits en vecka eller mer efter symtomdebut. […]

Lindh skriver också inledningsvis: ”Grovt räknat motsvarar Ct-värden på 17, 27 respektive 37 förekomst av 1 miljard, 1 miljon respektive 1 000 viruskopior i provet.” Om beställarna alltid fick veta Ct-värdet skulle de lättare kunna avgöra en viss patients smittsamhet, menar Lindh.

Jag har frågat Folkhälsomyndigheten varför de inte kan rekommendera detta i Sverige, och man menar att det skiljer för mycket mellan olika test kit för PCR, olika fabrikat av utrustning. Men skulle man inte kunna ange ett referensintervall för varje utrustning då, så gör man ju vid mängder av andra medicinska prover? Folkhälsomyndigheten svarade i mail den 26 maj:

För den som är ansvarig för metoden på det laboratorium där den erbjuds kan man mycket väl uttala sig om sin egen metod, vilket vi uppfattar att Magnus Lindh gör i ovan citat. På samma sätt kan ansvariga på andra laboratorier om metoden medger det ange referensvärde för den utrustning och de parametrar man använder på det specifika laboratoriet.

Någon mera bindande rekommendation vill man alltså inte ge. Amerikanska FDA har dock angivit riktvärden för ett antal olika utrustningar. För t.ex. BGI Genomics Real-Time Fluorescent RT-PCR Kit for Detecting SARS-CoV-2 står det så här:

A specimen is positive for SARS-CoV-2 if there is a sigmoidal amplification curve in the FAM channel, the Ct value is not higher than 37, there is a sigmoidal amplification curve in the VIC/HEX channel, and the Ct value is not higher than 35 (Table 4, Sample 1). The specimen is negative for SARS-CoV-2 if there is no sigmoidal amplification curve in the FAM channel, there is a Ct value of ”0” or ”no data available”, there is a sigmoidal amplification curve in the VIC/HEX channel, and the Ct value is not higher than 35 (Table 4, Sample 2).

(Se https://www.fda.gov/media/136472/download. FAM, VIC och HEX är olika infärgningar som görs för att möjliggöra avläsning av fluorescensstyrka, vilken är proportionell mot mängen DNA eller RNA.)

Folkhälsomyndigheten menar dock att det bör finnas rutiner för att hantera falskt positiva och falskt negativa provresultat på labben. Man påpekar i synnerhet att laboratorierna ”rekommenderas att etablera rutiner för hantering av prover med höga Ct-värden”, dvs. svagt positiva prover. Se skriften ”Användning av PCR för påvisning av pågående covid-19”.

I december 2020 publicerade WHO fem råd till utförare/beställare av PCR-test, först tre råd om testernas användarhandledningar, därefter dessa två punkter:

4. Consider any positive result (SARS-CoV-2 detected) or negative results (SARS-CoV-2 not detected) in combination with specimen type, clinical observations, patient history, and epidemiological information.
5. Provide the Ct value in the report to the requesting healthcare provider.

Här framhålls alltså vikten av att väga in symtombild och patienthistoria för att minska riskerna för falska negativa och positiva resultat. Och, intressant nog, så rekommenderar man här att Ct-värdet ska rapporteras till den beställande läkaren, just vad Magnus Lindh föreslog i sin artikel. (Se även Michael Tom, ”To Interpret the SARS-CoV-2 Test, Consider the Cycle Threshold Value”.)

Det finns också en del andra felkällor när det gäller PCR, precis som det finns felkällor när det gäller i stort sett alla medicinska tester. Man måste alltid vara medveten om hur risken för sådana fel ska kunna minimeras. Ett problem ska enligt ”qPCR Technical Guide” (sid. 6) utgiven av Sigma Aldrich/Merck vara att färgämnet kan fluorisera starkt vid t.ex. mycket långa strängar, så att detta ger intryck av mer DNA-material än som verkligen finns där.

Ytterligare ett par saker kan nämnas i samband med PCR. Vad gäller isolering, så skriver Mullis själv i en artikel att hans metod ”allows for the physical separation any particular sequence of interest from its context”. När det gäller frågan om specificitet så anses den hög. Det ska alltså inte finnas någon risk att man t.ex. tar fel på RNA-strängar som i själva verket härrör från förkylningsvirus av coronatyp (t.ex. HCoV-OC43, HCoV-HKU1 eller HCoV-229E) och tolkar dem som SARS-CoV-2.

Varje labb ansvarar för validering av sitt test, vilket enligt mail från Folkhälsomyndigheten 27 maj 2021 ska säkerställa ”metodens känslighet, specificitet och korsreaktivitet mot närbesläktade virus inom samma virusfamiljer”.

I hur hög grad inspektion av nyetablerade vårdaktörer i samband med covid-19 fungerar som den bör kan man förstås undra över efter avslöjandena i juni 2021 om tusentals falska PCR-test som sålts av företaget Doktorgruppen. I den situation vi befinner oss lockas förstås oseriösa lycksökare till branschen. I det fallet var det dock troligen inte laboratoriet som fuskade utan beställaren.

Om icke ackrediterade laboratorier säger Folkhälsomyndigheten så här till mig i mail den 19 maj 2021: ”Samma krav på kvalitetssäkringsrutiner för analysen har ställts på de fristående laboratorierna i samband med Folkhälsomyndighetens upphandling av testkapacitet hos fristående laboratorier, vare sig de är ackrediterade eller inte.” I Folkhälsomyndigheten broschyr ”Vägledning för analys av covid-19” (version 7, 4 maj 2021, sid. 16) finns dock i någon mån motsägande uppgifter:

Något legalt krav på att utse en verksamhetschef (4 kap. 2 § hälso- och sjukvårdslagen) eller befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra enskilda ledningsuppgifter (4 kap. 1 och 5 §§ hälso- och sjukvårdsförordningen) finns inte för det kliniska laboratoriet. Att utse motsvarande befattningshavare är följaktligen frivilligt och kan ses som en kvalitetshöjande åtgärd för det kliniska laboratoriet i syfte att säkerställa att patientsäkerheten upprätthålls. Det finns dock inget som hindrar att det avtalsmässigt kan överenskommas om att det kliniska laboratoriet ska ha eller ha tillgång till en verksamhetschef samt en befattningshavare som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra enskilda ledningsuppgifter.
För ackreditering som är frivilligt för det kliniska laboratoriet gäller att Swedac som ackrediteringsmyndighet kräver att det ska finnas en medicinskt ansvarig samt att denna person ska ha rätt kompetens för området.

En kompetent ledning för ett icke ackrediterat labb tycks alltså inte vara ett krav.

Ibland sägs det att risken för falskt positiva resultat är störst med PCR-metoden, medan risken för falskt negativa provsvar är störst med antigentest. När jag frågar Folkhälsomyndigheten om det, så får jag följande svar (mail 18 juni 2021):

Eftersom antigentester generellt har sämre känslighet än PCR-tester finns det en större risk för falskt negativt resultat med ett antigentest jämfört med ett PCR-test.
Risken för falskt positivt resultat måste för båda testerna sättas i sammanhang med prevalens och testets specificitet. Så oavsett vilket test man använder ökar risken för falskt positivt resultat om man testar i en grupp där förekomsten av covid-19 är låg.

Antigentest mäter den konkreta förekomsten av viruspartiklar/virusfragment i blodet medan antikroppstest mäter kroppens svar på infektion genom att mäta de antikroppar (i snabbtest oftast IgM och IgG) mot SARS-CoV-2 som producerats av immunförsvaret.

• Nämnas kan också den strid som uppstod kring PCR-testets tillförlitlighet efter en artikel av Victor Corman & Christian Drosten et al, ”Detection of 2019 novel coronavirus (2019-nCoV) by real-time RT-PCR”, som publicerades i januari 2020, bara några dagar efter att kineserna offentliggjort genomet för SARS-CoV-2. Artikeln beskrev en metod att utan tillgång till riktiga prov som innehåller själva viruset ändå kunna diagnosticera med hjälp av PCR och jämföra med de gensekvenser som just publicerats.

Kritiken formulerades av Peter Borger et al. i artikeln ”External peer review of the RTPCR test to detect SARS-CoV-2 reveals 10 major scientific flaws at the molecular and methodological level”. Invändningarna handlade inte om PCR-metoden som sådan, snarare om att man över huvud taget försökte diagnosticera utan riktiga virusprov, men detta var alltså en strategi för de allra första veckorna i januari–februari 2020. I övrigt gick kritiken ut på tio punkter, mestadels gällde det hur man utformade provet med primers, temperaturer, salter m.m. vilket skulle ha gjort provet ospecifikt, dvs. att en förväxling skulle kunna ske med andra virus eller genetiskt material än SARS-CoV-2-viruset. Artikeln av Borger et al. har bemötts av en professor Andreas Beyer, ”Pseudoscientific criticism on a Coronavirus (SARS-CoV-2) test published by Peter Borger and coauthors”.

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 6: Man dör inte av covid-19 utan med covid-19.

En viss förvirring har uppstått vad gäller samsjuklighet (komorbiditet). Det påstås ofta att de flesta som dör i covid-19 inte dör av denna sjukdom utan har varit väldigt sjuka tidigare, och covid-19 blir då den sjukdom som knuffar dem över kanten, så att säga. Så kan det vara i vissa fall. Man bör dock skilja på sjukdomar man haft innan man fick covid-19 och sjukdomar man fått som följd av covid-19.

Ibland nämns en uppgift från amerikanska CDC (Centers for Disease Control) att bara 6 eller 7 procent av dem som dör i covid-19 dör av själva sjukdomen (se bild nedan). 93 eller 94 procent har alltså dött av något annat. Men CDC inkluderar i samsjuklighet (comorbidity) även följdsjukdomar, som man alltså knappast skulle ha fått utan covid-19, t.ex. lunginflammation, sepsis och hjärtattack. Siffran 6 eller 7 procent gäller alltså dem som inte haft någon (känd) samsjuklighet alls, vare sig före eller efter covid-smittan.

På denna webbsida säger CDC att 6 procent av döda i covid-19 hade denna sjukdom som enda diagnos. Men med samsjuklighet menar man inte bara sjukdomar man haft innan man smittades av covid-19 utan även följdsjukdomar, som här (uppförstorat) t.ex. andningsstopp, hjärtstopp och sepsis. (Se denna länk, hämtad 10 mars 2021.)

I detta sammanhang sägs det ofta att de gamla som dör skulle ha dött ändå, ungefär vid samma tid. Men det stämmer knappast. Många gamla, även de som har kroniska sjukdomar, kan leva i kanske ett par decennier med dessa, t.ex. äldre med pacemaker eller en diabetes som man sköter väl. Det som i ett sådant fall förkortar deras liv torde vara covid-19. Man kan jämföra med HIV. På 1980-talet sades det knappast att människor som dött i aids inte dog i denna sjukdom utan att det var herpes eller kanske en öroninfektion de dog av. Utan HIV skulle de naturligtvis inte ha avlidit av dylika sjukdomar.

28,2 procent av de döda i Sverige över 70 år t.o.m. 31 januari 2021 bodde hemma med hemtjänst. Källa: Socialstyrelsen, excelfil ”statistik-covid19-avlidna.xlsx”, ”Boendeform och hemtjänst enligt registret över socialtjänstinsatser till äldre och personer med funktionsnedsättning”.

Många av de gamla som dog 2020-januari 2021 bodde inte heller på äldreboenden utan hemma med hemtjänst, vilket ju tyder på att de inte tillhörde de allra sjukaste. Enligt SCB:s excelfil ”statistik-covid19-avlidna.xlsx” med siffror t.o.m. 31 januari 2021, så utgjorde denna kategori 28,2 procent av de döda över 70 år (se bild med tabell ovan).

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 7: Inga fler dog 2020 än de senaste fem åren, överdödligheten är inte högre.

När detta skrivs i slutet av juli 2021 har över 14 600 personer avlidit i covid-19 i Sverige. Den 31 december 2020 stod siffran (enligt Folkhälsomyndighetens uppgifter uppdaterade 29 mars 2021) för avlidna bekräftade fall på 9 817. ”Avlidna bekräftade fall” innebär enligt Folkhälsomyndigheten verifierat smittade som dött inom 30 dagar efter test. Här räknar man covid-19 som underliggande dödsorsak, inte bidragande dödsorsak. Se skriften ”Jämförelse av olika mått på covid-19-dödsfall”, utgiven av Folkhälsomyndigheten, sid 1–2.

Socialstyrelsens dödsorsaksregister har lite annorlunda siffror, beroende på andra källor, 9 441 döda under år 2020 enligt fastställda siffror publicerade 10 juni 2021. (Här tillkommer 931 med oklar dödsorsak, där en viss okänd andel torde vara covid-19 samt ytterligare 2 538 döda med otillräckligt specificerade dödsorsaker, som bl.a. inkluderar akut respiratorisk insufficiens, vilket kanske i vissa fall kan sammanhänga med covid-19.)

I en instruktion från Socialstyrelsen till läkare som utfärdar dödsorsaksintyg framgår att man även här skiljer på covid-19 som underliggande dödsorsak (t.ex. andningssvikt vid pneumoni som följd av covid-19) och som bidragande (t.ex. cancer, där covid-19 bidragit till dödsfallet).

En viss osäkerhet finns vad gäller diagnoser och testernas tillförlitlighet, men det kan slå åt båda hållen att vissa som inte borde räknats har räknats, medan sådana som borde räknats inte har kommit med. Felprocenten pga detta är därför troligen inte särskilt stor. Se ”Användning av PCR för påvisning av pågående covid-19, en teknisk vägledning” sid. 13–16 samt denna artikels del 5.

Covid-19 liknas ibland vid influensa, men sedan spanska sjukans första två år 1918–19 har ingen influensa krävt så många liv i Sverige på ett år som coronan 2020, relaterat till folkmängden. År 2020 dog 95 personer per 100 000 invånare i covid-19 (9 817 totalt), närmast närliggande influensaår som överträffar detta var 1919, då 126 personer per 100 000 invånare avled i spanska sjukan (7 341 totalt av en folkmängd på 5 847 037). Året före var siffran helt fasansfull: 1918 dog 27 379 personer, vilket motsvarar 471 döda per 100 000 invånare.

Det mest närliggande året som motsvarar eller överträffar 2020 vad gäller död i någon annan infektionssjukdom är 1935, då 5 999 personer dog i tuberkulos av en befolkning på 6 250 506, vilket ger en dödlighet på 96 per 100 000 invånare. Tuberkulosen var ju dock speciell på så sätt att den krävde tusentals liv varje år under många decennier ända till början av 1950-talet. 1954 var det första året, då tuberkulosen krävde mindre än 1 000 liv (se SCB, Dödsorsaker 1935, sid. 27; Dödsorsaker 1954, sid. 21).

I debatten sägs ofta att överdödligheten de senaste fem åren är ungefär lika som 2020. Av detta kan man dock inte, som väl framgått ovan, dra slutsatsen att covid-19 är en banal sjukdom som inte kräver människoliv i stor utsträckning. 9 817 döda under år 2020 är 9 817 döda hur man än ser på saken.

Om överdödligheten 2020 inte är högre än medelvärdet för fem eller tio år före, så måste några andra dödssiffror ha varit lägre, för t.ex. självmord, trafikolyckor eller vanlig influensa (ja, så är det, visar det sig när jag kollar dödsstatistiken från Socialstyrelsen i juni 2021, Excelfil här). Invandring och befolkningsökning, liksom hur stor den årskull var som nu kommit upp i den ålder då man oftast avlider, påverkar också hur många som dör generellt. För att man ska kunna jämföra 2020 med t.ex. åren 2015–2019 så måste alla andra faktorer i samhället vara lika. Och året 2020 liknar inga andra år på flera decennier.

Det stämmer dessutom inte att ingen överdödlighet kan urskiljas för året 2020. För hela året fanns en överdödlighet på 7,9 procent jämfört med medelvärdet 2015-2019. Nedanstående diagram visar tydliga toppar för de två covid-19-vågor som drabbade oss fram t.o.m. januari 2021. Den röda kurvan i diagrammet visar differensen mellan dödssiffrorna för de olika säsongerna 2015-januari 2021 (lilafärgad linje) och medelvärdet (grön linje) för samma vecka de fem föregående åren (hade man inte jämfört vecka för vecka utan för hela perioden, så hade den gröna linjen varit en rät linje).

Säsongsvariationerna syns tydligt i diagrammet. Man ser en viss överdödlighet våren 2018 och avsevärda skillnader våren 2020 och vintern 2020/2021. Tittar man bara på överdödlighet på helår är det lätt att också trolla bort dödstalen för t.ex. tsunamin 2004 (lägre än omgivande år) eller Estoniakatastrofen 1994 (också lägre än omgivande år).

Diagrammet visar tydligt hur dödligheten följer årstiderna och att en viss överdödlighet inträffar varje influensasäsong. Dock är överdödligheten avsevärt högre 2020-2021, p.g.a. covid-19 främst och inte p.g.a. influensan, som krävde ovanligt få liv detta år. Överdödligheten i april 2020 var ca 38 procent och i december var den ca 25 procent, och på årsbasis blir överdödligheten 7,9 procent. Källa: SCB.

Förra våren och sommaren citerades ofta en artikel i Dagens Industri (”Epidemiolog: Nära 3.000 dog i säsongsinfluensan i Sverige för två år sedan”, 8 april 2020), där en företrädare för Folkhälsomyndigheten hävdade att 3 000 personer dog i influensa under säsongen 2017–18. Artikeln tycktes göra gällande att covid-19 inte är särskilt allvarlig i jämförelse med säsongsinfluensa. När artikeln publicerades hade ännu knappt tusen personer avlidit i covid-19 i Sverige.

Influensastatistiken beror väldigt mycket på vilka kategorier man räknar in. Ofta inkluderas kategorier som inte nödvändigtvis har med influensa att göra, t.ex. kategorierna J12-J18, som rör olika sorters lunginflammation (t.ex. sådan som orsakats av streptococcus pneumoniae eller andra infektiösa organismer). Märk också att man kan drabbas av lunginflammation utan att ha influensa.

Sammanfattande data för dödsfall inom 30 dagar av laboratoriediagnos (all influensa), 2015-2016 till 2019-2020. Källa: Folkhälsomyndighetens PDF ”Influensasäsongen 2019-2020”, sid. 16. Det är den storlekordningen det brukar vara på dödssiffrorna i influensa numera.

I Folkhälsomyndighetens egen statistik ”Influensasäsongen 2019-2020” finns en översiktstabell på sidan 16 som visar att 1 012 personer avled i influensa 2017–18, inte 3 000 alltså. Det är den enda av de senaste säsongerna som verkligen sticker ut, åren före dog enligt samma statistik 255 resp. 734 personer, och de två säsongerna efter dog 451 resp. 178 personer. Siffran 3 000, som nämndes i Dagens Industri, måste rimligen ha inkluderat kategorierna J12-J18 och inte endast de mera brukliga J09 (influensa orsakad av vissa identifierade influensavirus), J10 (influensa orsakad av identifierat influensavirus) och J11 (influensa, virus ej identifierat). [not 2]

När jag frågar Folkhälsomyndigheten om denna diskrepans, så visar det sig att man gjort en sorts sorts datorextrapolering för att uppskatta mörkertal, ”en modell över överdödligheten som alltså baseras på totalantalet avlidna varje vecka helt utan koppling till diagnoskoder” (mail från Folkhälsomyndigheten 19 mars 2021). Detta innebär att det är svårt att jämföra sådana siffror med historiska dödssiffror för influensa och likaså med covid-19, som torde ha helt andra typer av mörkertal (beroende på t.ex. osäkerhet i provtagning, dödsfall efter ”friskskrivning” m.m.) Se vidare Folkhälsomyndighetens skrift ”Jämförelse av olika mått på covid-19-dödsfall”.

Dagens Medicin skrev 13 januari 2021 apropå Folkhälsomyndighetens statistik (min fetstil):

I Folkhälsomyndighetens statistik, som uppdateras tisdag-fredag, hamnar alla som haft en covid-diagnos och avlidit upp till 30 dagar efter diagnostillfället. I detta register kan alltså dödsfall av personer med konstaterad covid-19, men som blivit överkörda av en buss, komma att registreras.

Det kan stämma i viss utsträckning, men oftast korrigeras dessa snabbt vid uppenbara fel. Felprocenten, där dödsorsakerna är helt orelaterade till covid-19, är enligt en uppskattning, ungefär 1-5 procent. Man har då jämfört Folkhälsomyndighetens statistik med Socialstyrelsens (som bygger på dödorsaksintyg), se denna PDF: ”Jämförelse av Socialstyrelsens och Folkhälsomyndighetens statistik över avlidna i covid-19 under april och december”, sid 1–2. Det förändrar knappast bilden av covid-19:s dödlighet i någon betydande grad.)

Ett annorlunda sätt att se på dödligheten är att jämföra hur lång tid det tog för dödssiffrorna att öka med 1000 personer. Första tusendet tog 34 dagar i mars-april 2020, andra tusendet nåddes på nio dagar i april, men sjätte tusendet tog 141 dagar mellan juni och november:

Döda i covid 19 i Sverige, antal dagar per tusental döda
1:a tusendet 11 mars-14 april = 34 dagar
2:a tusendet 14 april-23 april = 9 dagar
3:e tusendet 23 april-7 maj = 14 dagar
4:e tusendet 7 maj-25 maj = 18 dagar
5:e tusendet 25 maj-17 juni = 23 dagar
6:e tusendet 17 juni-5 november = 141 dagar
7:e tusendet 5 november-3 december = 28 dagar
8:e tusendet 3 december-19 december = 16 dagar
9:e tusendet 19 december-7 januari = 19 dagar
10:e tusendet 7 januari-14 januari = 7 dagar
11:e tusendet 14 januari-22 januari = 8 dagar
12:e tusendet 22 januari-4 februari = 13 dagar
13:e tusendet 4 februari-5 mars = 30 dagar
14:e tusendet 5 mars-28 april = 53 dagar
15:e tusendet 28 april -? (21 juli: 14 650 döda)
(Källa: Pressens rapporter från Folkhälsomyndigheten.)

Precis som sommaren 2020 har smittan och dödligheten gått ned avsevärt under sommaren 2021. Om vi kommer att drabbas av en ny våg till hösten vet ingen, men man kan kanske gissa att en sådan i så fall blir mildare än den hösten 2020, såvida inte någon variant av SARS-CoV-2 sprids med större/starkare sjukdomsalstrande förmåga (virulens). Å andra sidan är det troligaste, i varje fall på längre sikt, att de varianter av viruset som bildas blir mildare. Virussjukdomar brukar ha ett sådant förlopp men ingen kan veta och framför allt inte om det tar något år, något decennium eller ännu längre.

Det diskuteras också varför covid-19 inte slår lika hårt på sommaren som under övriga året. Den första gissningen är att människor är ute mera och alltså inte i lika hög grad trängs inomhus som annars. Men många tror också att detta inte är hela sanningen. Det har gissats på t.ex. högre D-vitaminhalt pga solljus etc. Men å andra sidan har smittan varit hög i länder, där hög värme och stark sol råder för det mesta, som i Indien eller Brasilien. Så årstidsvariationen är långt ifrån utredd. Här är ett par artiklar som spekular kring denna fråga: Choi et al., ”On the Environmental Determinants of COVID-19 Seasonality”, Karapiperis et al., ”A Strong Seasonality Pattern for Covid-19 Incidence Rates Modulated by UV Radiation Levels”.

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 8: Covid-19 är som en vanlig influensa eller förkylning.

Under de senaste hundra åren har ingen influensa krävt så många liv i Sverige per 100 000 invånare som covid-19 under året 2020. Man måste, som nämnts under artikelns del 7, gå tillbaka till de första åren för spanska sjukan (1918–1919) för att hitta något värre, och då var det oerhört mycket värre. Mellan 200 och 1 000 avlidna vid vanliga influensasäsonger är det normala. Men över 9 000 döda under en säsongsinfluensa är som sagt mycket ovanligt. [not 3]

I USA försöker många debattörer (inkl. president Trump, som twittrade om saken den 6 oktober 2020) hävda att säsongsinfluensan kunde kräva över 100 000 dödsoffer vissa år i USA. Men det stämmer inte. De senaste tio åren har influensan i USA årligen krävt mellan 12 000 och 61 000 liv. I oktober, när Trump twittrade detta om 100 000 influensadödsfall, så hade redan drygt 210 000 avlidit i covid-19 i USA.

Åren 1976–2007 låg dödstalen för influensa i USA mellan 1,4-16,7 döda per 100 000 invånare. Den 31 december 2020 uppgick dödstalet för covid-19 till 109,3 per 100 000 invånare. Räknar man på årsbasis från första fallet i USA 21 januari 2020–21 januari 2021, så hade 428 867 personer avlidit i covid-19, vilket skulle ge ett dödstal per 100 000 invånare på 129,6. [not 4]

Symtomen vid covid-19 är också annorlunda jämfört med vanlig influensa. Man får t.ex. tidigt syrebrist med eller utan andningssvårigheter. Man tappar ofta smak och lukt och får diverse andra neurologiska symtom, som visserligen kan finnas i vissa fall vid vanlig influensa, men som är mycket sällsynta (t.ex. Parkinsonsymtom). Många får s.k. covid-tår, dvs. tår med röda utslag eller sår, i värsta fall med lossnande naglar (se SvT 8 juni 2020). I övrigt kan symtomen vara ganska lika influensans, med hög feber, muskelvärk, hosta, halsont, extrem trötthet m.m.

De som dör av dem som drabbas av covid-19 och tas in för intensivvård tycks vara betydligt fler än de som dör under intensivvård vid vanlig influensa. Intensive Care National Audit and Research Centre i England beräknade dödligheten i covid-19 bland intensivvårdade i november 2020. Då avled 26,5 procent av de intensivvårdade (att jämföra med 22,4 procent av intensivvårdade som dog av viral lunginflammation, ett medeltal för åren 2017–2019). En liknande svensk siffra (för första halvåret 2020) finns i Sveriges kommuner och regioners broschyr ”Skador vid vård av covid-19 patienter”: Av intensivvårdade avled 24,6 procent. Under våren 2021 gick dödligheten ned avsevärt, troligen mest pga att man bättre lärt sig att behandla covid-sjuka.

Dålig syrsättning av blodet är en av egenheterna med covid-19 jämfört med vanlig influensa. Detta kan mätas på fingret med en pulsoximeter. Värdet bör helst vara 99-100. Under 92 anses riskabelt och under 90 mycket riskabelt. Många covidsjuka har runt 85-90.

En viktig skillnad är också långtidseffekterna av covid-19. Det talas alltmer om människor som varit sjuka i över ett år och som har kvardröjande symtom av olika slag. Många kan inte gå, många orkar nästan ingenting utan blir totalt utmattade av att utföra någon enkel vardagssyssla. Andra har ofta kvardröjande symtom i t.ex. lungor, hjärta och matsmältning. Postvirala symtom är ett välkänt fenomen sedan länge men är inte så vanliga vid säsongsinfluensa och framför allt inte så ihållande som de tycks vara för många vid covid-19. Se vidare min artikel om långtidscovid.

Ayoubkhani & Khunti har nyligen publicerat en studie i British Medical Journal som, om den håller måttet, förefaller minst sagt oroväckande. Av en population på 47 780 covid-19-sjuka som vårdats på sjukhus i England, togs 29,4 procent in igen högst 140 dagar efter friskskrivning, och 12,3 procent avled.

• I detta sammanhang kan också nämnas att det ofta sägs i debatten att man vid tidigare epidemier inte stängt ned verksamheter eller ställt in evenemang osv, men under spanska sjukan 1918-19 senarelade man skolstart, ställde in militärövningar, fotbollsmatcher och likaså studentbaler. Även vid asiaten 1957 isolerades hela regementen, en tysk båt med sjukfall sattes i karantän m.m. Skolor stängdes – inte primärt av smittskyddsskäl utan för att det inte gick att bedriva undervisning i en skola, där t.ex. 400 av 800 elever var sjuka. Spårvägstrafiken i Stockholm inskränktes också när några hundra anställda blev sjuka, vilket troligen också fick effekt på smittspridningen. Asiaten 1957, liksom Hongkong 1968–70 var dock långt ifrån så allvarliga pandemier som covid-19 eller spanska sjukan. 1957–58 avled i Sverige ca 3 000 personer och 1968–70 ca 1 000 personer. (Läs mer om spanska sjukan i Sverige i min artikel ”Spanska sjukan och covid-19”.)

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 9: Sjukhusens akutavdelningar står tomma.

Några s.k. visselblåsare har dykt upp, som påstår sig arbeta på akutavdelningar som står tomma. Men om detta var sant rent generellt i världen under covid-19-pandemin, så skulle vi naturligtvis ha hört ett ramaskri från hundratals eller tusentals visselblåsare. Vårdpersonal över hela världen skulle ha rasat och undrat vad i h-e de styrande håller på med. (När detta skrivs i juli 2021 har akutbeläggningen gått ned, precis som den gjorde sommaren 2020; det förändrar givetvis inte den enorma belastning av vården som förelåg under de värsta topparna våren 2020 och hösten/vintern 2020/2021 och i viss mån också våren 2021.)

Om detta tal om sjuka patienter och överansträngd vårdpersonal världen över skulle ha varit lögn, så skulle det ha krävts att några miljoner människor verksamma inom vård och omsorg plötsligt skulle ha gått med på att ljuga, och tusentals av dem skulle också ha medverkat i lögnaktiga intervjuer i medierna. Hur troligt är det att miljoner människor skulle ha värvats till en så omfattande komplott över hela världen?

Enligt intensivvårdsregistret har nu (31 juli 2021) 7 700 patienter intensivvårdats för covid-19 sedan pandemins början, med en medelålder på 61 år. Som mest i slutet av april 2020 låg det över 700 personer på intensivvården pga covid-19.

Beläggning av intensivvårdsplatser i Sverige 1 januari 2017 t.o.m. 31 maj 2021, enligt Svenska intensivvårdsregistret. Diagrammet visar intensivvårdade med samtliga diagnoser. Vid de utmärkta topparna 27 april 2020 och 14 januari 2021 utgjorde covidfallen ca 96-100 procent av samtliga diagnoser, beroende på vilken tid under respektive dygn man avläser siffrorna (de angivna siffrorna är från kl. 12.00). Influensasäsongen 2017/2018 som ibland påstås ha varit värre än covid-19-pandemin ligger som synes betydligt lägre, vad gäller den svenska intensivvården.

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 10: Bara man blir vaccinerad så kan man börja leva som vanligt igen.

Många tror att vaccin stoppar infektionen och gör så att man inte smittar. Auktoriteter på området inom folkhälsomyndigheterna i t.ex. Sverige och USA har dock tydligt sagt följande: De flesta vacciner förhindrar inte infektion. Man blir infekterad, men man blir oftast inte sjuk, i varje fall inte lika svårt som man skulle ha blivit annars. Man kan också i viss mån fortfarade smitta andra.

Anthony Fauci vid NIAID (National Institute of Allergy and Infectious Diseases) i USA (som ofta kallats USA:s Tegnell) chockerade många i november 2020, då han meddelade att när vaccineringen startat, så måste även vaccinerade fortsätta hålla avstånd och bära ansiktsmask, vilket han upprepade i februari 2021. Amerikanska CDC (Centers for Disease Control) skrev på sin webbsida 8 mars 2021, under rubriken ”When You’ve Been Fully Vaccinated” (min fetstil / KET):

We’re still learning how vaccines will affect the spread of COVID-19. After you’ve been fully vaccinated against COVID-19, you should keep taking precautions in public places like wearing a mask, staying 6 feet apart from others, and avoiding crowds and poorly ventilated spaces until we know more.

USA:s president Biden kom i maj 2021 med nya direktiv, och lovade att de som vaccinerat sig skulle slippa bära mask. Och CDC ändrade texten på ovannämnda webbsida den 16 maj till följande ordalydelse: ”Fully vaccinated people can resume activities without wearing a mask or physically distancing …”. Dr. Rochelle Walensky från CDC sa däremot på presskonferensen, enligt National Public Radio, att ”the federal mask requirement on public transportation remains in force for everyone, vaccinated or not – including on buses, trains, airplanes and in stations and airports”.

Att man fortfarande bör bära ansiktsmask på allmänna kommunikationsmedel stod långt ned på den nämnda webbsidan. De flesta såg nog bara det som stod överst (markerat med gult på bilden nedan): ”If you are fully vaccinated, you can resume activities that you did prior to the pandemic.”

Vilka nya fakta kan ha tillkommit mellan 8 mars och 16 maj (den mindre infällda bilden till höger)? CDC ändrade sig efter president Bidens löfte om att vaccinerade skulle slippa bära mask och hålla avstånd. Att man ändå fortfarande borde bära mask på kollektiva transportmedel framgick bara om man scrollade ned en bra bit på webbsidan. (27 juli 2021 har man ändrat sidan igen och skriver nu längst upp: ”If you are fully vaccinated, you can participate in many of the activities that you did before the pandemic. / To maximize protection from the Delta variant and prevent possibly spreading it to others, wear a mask indoors in public if you are in an area of substantial or high transmission.”)

Jag noterar nu när jag skriver färdigt denna artikel i slutet av juli 2021 att CDC den 27 juli ändrade texten på webbsidan igen, så att budskapet att fortfarande bära mask nu står längst upp på sidan, under rubriken ”Safer Activities for You and Your Family” i stället för under ”Choosing Safer Activities”.

Det intressanta är dock hur Anthony Fauci motiverade saken, vilket han gjorde i en intervju med MSNBC (video här; text här):

When you go back 60 days of the two months ago, when you look at the level of virus in the nasal pharynx of a person who’s vaccinated and gets a breakthrough infection, it was considerably less than the level of virus in the nasal pharynx of an unvaccinated person, the data were clear. Now, that we have a Delta variant, that has changed the entire landscape. Because when you look at the level of virus in the nasal pharynx of a vaccinated person who gets a breakthrough infection with Delta, it is exactly the same as the level of virus in a unvaccinated person who`s infected. That`s the problem. So, those data are very compelling. And that triggered the change in the CDC guideline.

Alltså: Vaccinerade personer som ändå smittas med Deltavarianten av covid-19 (s.k. genombrottsinfektion) har lika höga virusnivåer bakom näsan som ovaccinerade personer. Med tidigare covid-19-varianter har det varit tvärt om, vaccinerade som ändå smittats har haft lägre virusnivåer än ovaccinerade.

Svenska Folkhälsomyndigheten hade följande information på sin webbsida ännu 31 juli 2021 under rubriken ”Vi behöver fortsätta att skydda varandra”: ”Det kan finnas en viss risk att du kan bli sjuk, trots vaccinationen, och därmed smitta andra, även om du själv inte utvecklar några symtom. Därför gäller de grundläggande råden fortsatt även för dig som är vaccinerad”, och därefter uppmanas man att stanna hemma om man känner sig lite sjuk, att hålla avstånd, tvätta händerna etc.

I augusti 2020 skrev Folkhälsomyndigheten om den kommande vaccineringskampanjen i broschyren ”Nationell plan för vaccination mot covid-19” (sid. 11):

Ett mindre effektivt vaccin kan tänkas skydda mot sjukdomssymtom men inte mot infektionen i sig. Detta kan ha stor betydelse för konsekvenserna av infektionen men inte lika god effekt på virusets spridning. Man kan till och med ha situationer där asymtomatiska bärare av viruset sprider viruset vidare.

Det är intressant att Folkhälsomyndigheten här i samma veva skrev om asymtomatiska smittbärare, något som man i medierna annars har förnekat förekommer. I SvT Läkemedelsvärlden den 4 januari 2021 uttalar sig Anders Tegnell:

De studier som finns hittills visar att vaccinet skyddar mot allvarlig sjukdom och död. Men däremot finns inget i studierna som säkerställer att man inte blir smittsam.

(Förre statsepidemiologen Johan Giesecke tycks inte hålla med om detta. I en intervju i SvT-programmet ”30 minuter” den 31 mars 2021 menade han att är man vaccinerad, så smittar man inte.)

Detta att en infekterad person inte kan smitta om man inte har symton är en vanlig missuppfattning. Det är dock vanligt att såväl virus som bakterier smittar under inkubationstiden, t.ex. tyfus, kolera, polio, HIV, vattenkoppor, röda hund eller mässling. Exakt hur covid-19 fungerar i detta avseende är inte helt klarlagt, men ett flertal studier (t.ex. här, här och här) tyder på att asymtomatiska och presymtomatiska personer kan smitta andra.

Ett annat problem är att alla människor inte kan vaccineras p.g.a. att det finns riskgrupper även på biverkningsområdet, se ”Vilka allergiker bör avvakta med covid-19-vaccinering?” och ”Undersöker sällsynta allergiska reaktioner”.

Under våren 2021 visade det sig att personer med koagulationsstörningar löper stor risk för biverkningar av vissa av vaccinerna, både blodproppar och blödningar. I Astra Zenecas egna fakta, som man lämnat in till vad man kan kalla EU:s ”läkemedelsverk”, European Medicines Agency (EMA), närmare bestämt deras kommitté CMPH (Committee for Medicinal Products for Human Use) kunde man redan i januari 2021 läsa (sid 4–5):

As with other intramuscular injections, the vaccine should be given with caution in individuals receiving anticoagulant therapy or those with thrombocytopenia or any coagulation disorder (such as haemophilia) because bleeding or bruising may occur following an intramuscular administration in these individuals.

Även andra vaccintillverkare har haft liknande varningar. Frågan är om de personer som drabbats av proppar och blödningar hade just denna koagulationsproblematik från början eller om de fick den av vaccinet. Skillnaden är högst väsentlig.

Mera om biverkningsproblematiken, se artikelns del 11.

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 11: Vaccinerna är färdigtestade, godkända och säkra när de nu används i massvaccinationer.

Många som i medierna hör personer som Ylva Johansson eller Anders Tegnell säga att samtliga vacciner som nu används i Sverige är godkända tror kanske att det betyder att vaccinerna är färdigtestade. Men så är långt ifrån fallet.

Samtliga vacciner som används nu mot covid-19 är snabbutvecklade och har inte genomgått normala testperioder och godkännanden utan har i de flesta länder fått olika sorters provisoriska nödtillstånd, emergency use authorization heter det i USA, temporary authorization (for emergency supply) heter det i England och conditional licenses kallas det i EU.

Ylva Johansson sa dock i SvT:s ”30 minuter” den 7 april 2021 följande: ”Storbritannien valde ju då att göra ett nödgodkännande för att kunna starta tidigare. Det skulle inte jag rekommendera att man gör, utan istället vänta på, som vi har gjort inom EU, på ett fullt godkännande av vaccinet.” Men skillnaden mellan länderna är inte stor, främst gäller det hur stort juridiskt ansvar läkemedelsföretagen har för eventuella vaccinskador. Alla länder har snabbgodkännanden som inte inneburit normal testning. Det Ylva Johansson kallar ”fullt godkännande” är missvisande. Godkännandet må vara ”fullt” men underlaget som detta baseras på är inte det vanliga.

Pfizer/Biontechs vaccin Comirnaty t.ex. är färdigtestat i första omgången (faserna I–III) enligt plan den 3 augusti 2021, men hela testperioden beräknas inte vara avslutad förrän den 2 maj 2023, se denna sida hos clinicaltrials.gov.

Vissa av Astra Zenecas kliniska studier av vaccinet Vaxzevria avslutas inte förrän andra kvartalet 2022 enligt deras Risk Management Plan (presslagd november 2020, nedladdad februari 2021). I produktinformationen för Vaxzevria (sid. 14) åtar sig Astra Zeneca på EMA:s (EU:s ”läkemedelsverk”) anmaning att utföra uppföljande säkerhetsstudier på bl.a. äldre, samtidigt som produkten rullas ut på marknaden och används. Här har man satt studiernas slutdatum till 31 mars 2024.

Under våren upptäcktes fler och fler problem med Astra Zenecas vaccin Vaxzevria, blodproppar och olika typer av blödningar. The system works, säger industrin och menar att detta visar att man upptäcker problem och anser sig åtgärda detta genom att införa varningar i bipacksedlarna. Men är det inte snarare så att man gjort allmänheten till studiepopulation utan att deltagarna fått veta det? Ännu så länge avslutas alltid dessa safety updates med raden ”Vaxzevria is effective in preventing COVID-19.”

De säkerhetsproblem med Astra Zenecas vaccin, som rapporterades på sidan Safety Updates hos EMA (se även bilden ovan) återspeglades inte förrän flera veckor senare på bipacksedlarna. Meddelandet om kapillärläckagesyndrom från den 18 juni kom t.ex. inte in i bipacksedeln förrän 29 juni. Nu senast (14 juli) varnade man för Guillain-Barrés syndrom som en neurologisk biverkning. Denna uppgift tycks ha införts i bipacksedeln redan 19 juli, åtminstone i PDF-filen på webben, om den finns i tryckt form bifogad i vaccinförpackningarna är osäkert.

De vaccintyper som har utvecklats och håller på att utvecklas mot SARS-CoV-2 är i huvudsak åtta:

1) DNA-vacciner. T.ex. Covaxix från danska Serum Institute och ett ännu namnlöst vaccin inom ramen för projektet Opencorona, som drivs av bl.a. Karolinska Institutet, Folkhälsomyndigheten och Cobra Biopharma. Även Vaxzevria från Astra Zeneca kan räknas till DNA-vaccinerna, fast det oftast kallas vektorbaserat. DNA-vacciner består av små DNA-molekyler (kallade plasmider) som manipulerats så att deras genetiska kod uttrycker en del av det virus man ska skyddas emot. Efter injektion tar cellerna in DNA-plasmiderna, och de genetiska instruktionerna används sedan av cellen för att bygga proteiner från det annars sjukdomsalstrande viruset, som immunsystemet uppfattar som främmande, vilket utlöser ett immunsvar.

DNA-vacciner kräver inte lika låga lagringstemperaturer som mRNA-vaccinerna. DNA-vaccin går in i cellkärnan. DNA-vaccinerna anses medföra viss risk för en förändring av cellernas naturliga DNA (se t.ex.vad Maria Gennaro, medicinprofessor vid Rutgers New Jersey Medical School, säger i denna artikel).

2) mRNA-vacciner (messenger RNA). T.ex. Pfizer/Biontechs Comirnaty, Modernas Spikevax och Curevacs CVnCoV. Precis som när det gäller DNA-vacciner skapar RNA-vaccinerna inne i människans celler en del av viruset (oftast det s.k. spikproteinet), som immunförsvaret sedan kan reagera emot och på så vis skapa en immunitet. Det brukar sägas att det skapas små vaccinfabriker inne i våra celler. Tekniken är tämligen ny och anses experimentell. Inga RNA-vacciner för människor har tidigare framställts. Vilka risker de kan medföra är ännu oklart, liksom immunitetens varaktighet. Förvaringen är ett problem, eftersom vaccinet måste lagras vid -80 °C. DNA-vacciner anses medföra viss risk för förändring av cellernas naturliga DNA, vilket hävdas att RNA-vaccinerna inte kan förorsaka, bl.a. eftersom de bryts ned så snabbt och aldrig når cellkärnan där vårt naturliga DNA finns utan stannar i cellplasman. Detta är dock fortfarande en stridsfråga.

3) Replikerande vektorbaserade vacciner. T.ex. vaccinet IIBR-100 från Israel Institute for Biological Research och TNX-1800 från Tonix Pharmaceuticals. Här infogar man genetisk kod för ett visst virusprotein in i ett annat virus (som inte orsakar sjukdom men kan replikera), vilket får fungera som bärare (vektor). Replikering av vektorn skapar sedan även kopior av virusproteinet, vilket orsakar ett immunsvar mot detta protein. Eftersom vaccinet självt ”förökar” sig behövs inte så stora doser, dock finns vissa större risker än med icke-replikerande vacciner.

4) Icke-replikerande vektorbaserade vacciner. T.ex. Janssens vaccin Ad26.COV2.S, Astra Zenecas Vaxzevria och Gamaleyas Sputnik V. Även här infogas ett virusproteins genetiska kod i en vektor bestående av ett annat virus, som dock inte kan replikera. Varje viruspartikel som används som vektor kan bara tränga in i en enda cell. För att få ett tillräckligt immunsvar krävs då stora doser med miljarder viruspartiklar och senare boosterdoser.

5) Subenhetsvacciner. T.ex. NVX-CoV2373 från Novavax och VAT00008 från Sanofi/GSK. Dessa vacciner innehåller inte hela virus utan bara en del av viruset. Det är då en ”riktig” proteindel och inte bara en genetisk kod för en sådan.

6) Levande försvagade helvirusvacciner. T.ex. amerikanska Meissa Vaccines MV-014-212. I motsats till inaktiverade helvirusvacciner är dessa vacciner ”levande” och kan skapa ett starkare immunsvar men de är samtidigt försvagade nog för att inte skapa sjukdomen. Åtminstone i teorin. I praktiken har det hänt att t.ex. människor med försvagat immunförsvar blivit sjuka.

7) Inaktiverade helvirusvacciner. T.ex. österrikiska Valnevas VLA2001 och kinesiska Sinovacs vaccin Coronavac. Dessa vacciner innehåller också det sjukdomsalstrande viruset, men i avdödad form och ska inte kunna ge sjukdomen istället för skyddet.

8) Vacciner med viruslik partikel. T.ex. Medicagos CoVLP och VBI Vaccines VBI-2902a. Partiklarna i vaccinet liknar viruspartiklar men har inget genetiskt material, och de kan därför inte föröka sig (replikera). De anses därför säkrare än helvirusvacciner t.ex., men de kan förstås i vissa fall orsaka biverkningar genom t.ex. en adjuvant, ett tillsatt ämne avsett att förstärka immunsvaret. Att olika tillsatsämnen, orenheter eller konserveringsmedel kan förorsaka oönskade reaktioner gäller många typer av vacciner.

Dessa åtta kategorier går i varandra i viss mån, för Astra Zenecas Vaxzevria (liksom Janssens vaccin) är DNA-vacciner, fast man oftast räknar dem som vektorbaserade (som bärs in i cellerna via i nämnda fall adenovirus), medan t.ex. subenhetsvaccinet från Novavax (med spikproteinet självt; inte som DNA-kod) även kan räknas som vektorbaserat. Novavax’ vaccin skulle också kunna hänföras till kategori 8 som ett vaccin med viruslik partikel.

Det finns en översikt hos Milken Institute över vacciner (och även mediciner) mot covid-19 som är under utveckling i hela världen. Man anger att ambitionen är att lista information om all forskning på området som är publikt tillgänglig.

Här framgår det att när detta skrivs (i slutet av juli 2021) så är ca 36 antivirala medel under utveckling och ca 86 antikroppsbaserade mediciner. På vaccinsidan har man registrerat 22 DNA-baserade vacciner, 37 RNA-baserade vacciner, 22 vacciner med inaktiverade virus, 4 med levande försvagade virus, 32 icke-replikerande vektorbaserade vacciner, 23 replikerande vektorbaserade vacciner, 86 vacciner med proteinsubenhet, 23 med viruslik partikel. Det betyder att det är lite drygt dubbelt så många vacciner som mediciner mot covid-19 som utvecklas just nu.

Endast två läkemedel har hittills godkänts i EU för behandling av patienter med covid-19; Veklury (Remdesivir) och dexametason, se Läkemedelsverkets webbsida.

Ytterligare två läkemedel genomgår löpande granskning, REGN-COV2, en kombination av två monoklonala antikroppar, Casirivimab och Imdevimab, som är den s.k. antikroppscocktail som Donald Trump fick för covid-19 hösten 2020. Även ett annat liknande preparat, Regdanvimab, kommer eventuellt att godkännas för patienter som inte behöver syrgas och för insättning högst sju dagar efter symtomdebut.

Före den 2 april 2020 användes även hydroxyklorokin i Sverige, som därefter förbjöds (utom i kliniska studier med specialtillstånd). Se vidare min utförliga artikel om klorokin och hydroxiklorokin.

Några vetenskapliga artiklar under senaste tiden har väckt visst uppsende. Ett par studier som av vissa anses göra gällande att SARS-CoV-2-virusets spikprotein i sig självt skulle vara toxiskt (giftigt eller sjukdomsalstrande), samt en studie som spekulerar i möjligheten att SARS-CoV-2-viruset skulle kunna förändra mänskligt DNA.

I första fallet, att spikproteinet skulle vara toxiskt i sig själv, hänvisar man bl.a. till Lei et al. ”SARS-CoV-2 Spike Protein Imparis Endothelial Functions via Downregulation of ACE2” i tidskriften Circulation Research. Författarna fann att spikproteinet kan förändra ytan i blodkärl, vilket skulle kunna förklara en del av problematiken med blödningar både i samband med sjukdomen covid-19 – och kanske även när det gäller vaccinbiverkningar, menar vissa uttolkare av artikeln. Mot detta anförs att spikproteinet i vaccin är helt annorlunda än spikproteinet som finns hos själva viruset, se t.ex. Healthfeedback.

I andra fallet, att omvänd transkription skulle kunna ske och att vårt DNA skulle kunna förändras av sjukdomen, är det en artikel av Zhang och medarbetare som kommit i fokus, ”Reverse-transcribed SARS-CoV-2 RNA can integrate into the genome of cultured human cells and can be expressed in patient-derived tissues” i PNAS. De gäller fortfarande sjukdomen och inte vaccinerna, och man menar att viruset skulle kunna initiera en omvänd transkription i cellerna (kopieras från RNA till DNA istället för från DNA till RNA, som är det vanliga när gener ska uttrycka ett protein) och därigenom integreras i människans DNA. Författarna tror dock själva att detta är svårt och kräver närvaro av retrovirus eller åtminstone enzymet omvänt transkriptas (reverse transcriptase). Men skulle det stämma, så blir förstås nästa fråga om även RNA-vacciner skulle kunna göra samma sak. Zhang et al. menar också att SARS-CoV-2-viruset åstadkommer viruskopior som PCR-testet felaktigt uppfattar som virus långt efter att infektionen tycks vara över.

Ett par av de mest kända vaccinförespråkarna uttalade vissa varningar tidigt. Anthony Fauci i Vita husets Coronavirus Task Force och chef för National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID), sa t.ex. redan 26 mars 2020 följande vid en presskonferens i Vita huset (vid tiden 1:53:30 i detta klipp; fetstilen är förstås tillagd av mig / KET):

Something that I want to make sure the American public understands. It’s not only safety when you inject somebody and they get maybe an idiosyncratic reaction, they get a little allergic reaction, they get pain. There’s safety associated: does the vaccine make you worse? There are diseases in which you vaccinate someone, they get infected with what you’re trying to protect them with and you actually enhance the infection. You can get a good feel for that in animal models. So that’s going to be interspersed at the same time that we’re testing, we’re going to try and make sure we don’t have enhancement. It’s the worst possible thing you could do is vaccinate somebody to prevent infection and actually make them worse.

Barnläkaren och vaccinexperten Paul Offit, med starka band till vaccinindustrin, är kanske mest känd för att ha sagt att barns immunförsvar (teoretiskt sett) skulle klara av 10 000 vacciner på en gång. I en intervju med The Philadelphia Inquirer den 6 mars 2020 uttalade han sig om vissa risker med ett kommande covid-19-vaccin:

If you’re going to be testing this in otherwise healthy people who are very, very unlikely to die from this infection, you better make sure it’s safe. So you want those regulations in place.
An example is the dengue vaccine. When it was tested in Latin America and Philippines, it was found to actually increase your risk of dengue shock syndrome. Children who were less than 9 years of age, who had never been exposed to the virus before, were actually more likely to be hurt by the vaccine than helped by it. Now, you only knew that from doing large clinical trials with tens of thousands of people.

Detta som både Offit och Fauci varnar för är något som kallas antibody-dependent enhancement (ADE), på svenska ibland kallat antikroppsberoende infektivitet, vilket innebär att antikroppar som skapats av t.ex. vacciner istället för att skydda mot infektion kan bereda väg för den.

Paul Offit vid intervjun på Medscape, som gjordes av Eric Topol i oktober 2020.

Offit intervjuades också i Medscape i september och oktober 2020 och sa då bl.a. detta om olika grupper som inte ingår i de kliniska testerna av covid-19-vaccinerna:

I think these products cannot be recommended for someone who is greater than or equal to 65, unless there are clear safety and efficacy data in that age group. […] I feel the same way about minorities. I mean, you can’t convince minority populations to get this vaccine unless they are represented in these trials. Otherwise, they’re going to feel like they’re guinea pigs, and understandably so.

Att utföra sådana här studier på särskilt känsliga grupper är etiskt komplicerat. Det finns två mycket olika sätt att se på saken. Är det oetiskt att utsätta känsliga grupper för riskerna med biverkningar? Eller är det oetiskt att låta personer som anses ha stort behov av ett vaccinskydd ingå i en kontrollgrupp, där de bara får placebo och inget fungerande vaccin? Offit räknade med att barn knappast skulle komma med i kliniska försök, inte inledningsvis i alla fall:

Children are not going to be in the initial trials; everybody in these initial trials is greater than 18 years old. So I’m certain that these vaccines are going to start to roll out before we’ve ever tested them in children. […]

It’s hard to do placebo-controlled trials when you know you have a vaccine that works. So I imagine the way that would play out would be as a wedge trial – the same way that the Ebola vaccines played out in West Africa – which is, you start to give the vaccine, knowing that you’re not giving it to everybody all at once.

In that case, you can see the efficacy and safety by comparing those who received it with those who didn’t. It’s not a prospective, placebo-controlled trial, which means you have some confounding variables, but I think that’s the way that would likely play out.

Och det är ungefär vad som har hänt. I en Astra Zeneca-studie med 300 barn mellan 6 och 17 år fick 240 av dem Vaxzevria, men de övriga 60 utgjorde ingen riktig placebogrupp utan de fick ett meningit-vaccin istället. Detta grumlar förstås resultatet avsevärt. (Se Washington Post, ”Oxford-AstraZeneca begins a vaccine trial for children. It’s the youngest group yet to be tested”, 13 februari 2021.)

Den 17 februari 2021 kunde National Public Radio (NPR) meddela att tusentals frivilliga i Modernas och Pfizer/Biontechs vaccinstudier, som ingick i deras placebogrupper, nu erbjöds det riktiga mRNA-vaccinet istället för koksaltlösning. Som Offit var inne på, så anses det inte etiskt försvarbart att inte ge vaccinet till en grupp, när man tycker sig ha sett att det fungerar tillräckligt bra. Men att faktiskt helt ändra förutsättningarna för en studie på det sättet och även upplysa deltagarna om vilken studiekategori de tillhör (s.k. unblinding) gör att det knappast finns mycket av vetenskap kvar i dessa studier.

Professorn i epidemiologi vid Stanford University, Steven Goodman, säger till NPR att detta betyder att man inte kommer att få svar på en mängd viktiga frågor, t.ex. hur länge skyddet varar, om någon effektivitet finns mot covid-varianter, hur olika åldrar, etniciteter och personer med olika grundsjuklighet reagerar.

Läkaren Paul Offit har uttalat sig ganska kritiskt om bristen på testunderlag när det gäller vaccinernas verkan på t.ex. äldre, gravida och olika etniska grupper. Offit är knappast någon vaccinskeptiker utan tillhör det främsta etablissemanget inom folkhälsomyndigheter och läkemedelsindustri i USA. Här är han t.ex. tredje huvudredaktör för branschens s.k. Vaccinbibel, ett 1600-sidigt mastodontverk som ständigt kommer i nya upplagor. (Ovanstående är 4:e upplagan från 2004, där de två andra huvudredaktörerna är Stanley Plotkin och Walter Orenstein.)

Offit menar också att om han måste välja mellan vacciner och hygieniska åtgärder skulle han välja det senare:

I’ll tell you the thing that keeps me up at night on this particular issue. We have two ways of stopping this virus: One is hygienic measures – face masks, social distancing, handwashing – and the other is the vaccine. With those two, we will be able to bring this virus under control. But it will take both.
What worries me is that if you had to pick which is the stronger of the two, I would go with hygienic measures.

Om risken för att även vaccinerade personer kan sprida smitta säger Offit:

We’ve been asking these trials to look not only at whether they’re protecting against moderate to severe disease, but to what extent they are protecting against shed [spridning / KET]. I think that is important to know. But people have such an unrealistic expectation of these vaccines that they see it as the panacea, as the magic bullet to make it all go away.

Offit har dock i en annan intervju (med John Whyte på Medscape den 11 mars 2021) sagt att allvarligare biverkningar av vacciner alltid uppträder inom sex veckor efter en administrerad dos. Men exempelvis Pfizer/Biontech följer i studien C4591001 (se punkt 19 i ”Outcome measures”) upp sitt Comirnaty BNT162b2-vaccin i två år efter att deltagarna fått sin andra injektion, med avseende på biverkningar alltså, inte bara för att kontrollera den immuniserande effekten. Vi vet också att de som drabbades av narkolepsi i samband med vaccination mot svininfluensan med Pandemrix 2009–10 i flera fall inte fick symtom förrän efter fyra månader och mera.

Peter Doshi, som är redaktör för British Medical Journal, har skrivit en hel del kritiskt om vaccintillverkarnas riskstudier. Han tar t.ex. upp Pfizers studie (som den redovisas hos FDA) och pekar på att den omfattar nästan 44 000 personer (21 823 vaccinerade mot 21 828 ovaccinerade i kontrollgruppen). Studien avbröts när man nått 170 smittade (8 fall bland de vaccinerade mot 162 fall bland de ovaccinerade). Han menar att det är en alldeles för liten grupp av fall för att studien ska kunna vara representativ för en större population.

Doshi pekar också på att deltagare ströks från studien en resp. två veckor (371 resp. 372 personer) efter att de fått dos 2, alltså totalt 743 personer. Ingenstans anges varför dessa personer ströks. Av dem som ströks hörde 622 till vaccingruppen medan 121 hörde till den ovaccinerade placebogruppen. Man undrar förstås om försökspersoner togs bort från studien för att de erfarit biverkningar av vaccinerna. (Se Pfizers redovising till FDA, sid 18.)

Peter Doshi deltog i ett webbmöte med amerikanska FDA:s kommitté Vaccines and Related Biological Products Advisory Committee den 10 juni 2021 och menade då att barn mellan 12–15 år, som nu snart ska vaccineras i USA med Comirnaty, inte kan omfattas av EUA (Emergency Use Authorisation), eftersom barn inte utgör en sådan riskgrupp som förutsätts finnas för EUA: ”EUA criteria are not met because there’s no emergency for children; thus far, risks outweigh benefits …”. Han hänvisade bl.a. till Pfizers ”Emergency Use Authorization (EUA) Amendment”, där man skriver under ”Kända risker” (sid 38):

In individuals 12-15 years of age, there were higher frequencies of solicited local adverse reactions/systemic adverse events and lymphadenopathy in vaccine recipients than placebo recipients. Overall (after any dose), common solicited adverse reactions and events after BNT162b2 [= Comirnaty / KET] vaccination included injection site pain (90.5%), fatigue (77.5%), headache (75.5%), chills (49.2%), muscle pain (42.2%), fever (24.3%), joint pain (20.2%), injection site swelling (9.2%), injection site redness (8.6%), all of which were generally mild to moderate and lasted a few days. Severe solicited local adverse reactions and systemic adverse events occurred in 0.0%-2.4% of 12-15-year-old BNT162b2 recipients; such events were more frequent after BNT162b2 Dose 2 than after BNT162b2 Dose 1 and more frequent in BNT162b2 recipients than age-matched placebo recipients.

Doshi hänvisade också till flera fall av myokardit (hjärtmuskelinflammation) efter vaccination den senaste tiden, om inte bland barn, så i alla fall bland ungdomar, t.ex. i Israel, något som för övrigt upptäcktes först efter att vaccinationskapanjen varit igång 4–5 månader. Doshis manus från hearingen finns här och hans presentationsbilder finns här.

Doshi menar att riskerna för barn under själva sjukdomen covid-19 samt riskerna för för sviter och följdsjukdomar efteråt inte är stor. Men där vet vi fortfarande väldigt lite, åtminstone har rätt många fall av fysiskt aktiva ungdomar i nedre tonåren drabbats av svåra långtidscovid-symtom.

Eftersom vacciner är till för att behandla (i huvudsak) friska människor, så är det särskilt viktigt att vaccinerna inte är skadliga. Sjuka människor som vill pröva nya mediciner som kanske inte är helt säkra, befinner sig i en annan situation; då kan man på ett annat sätt vara beredd att ta risker för att bli frisk. I varje fall måste kvoten risk/nytta vara mycket liten när det gäller förebyggande behandling.

Det är kanske inte konstigt att många blir tveksamma till att vaccinera sig, när myndigheterna ändrar sig på detta vis. Överst vad Folkhälsomyndigheten skrev 2 februari 2021 och underst rekommendationerna 25 mars 2021. Där emellan fanns också ett tredje beslut den 4 mars, då man menade att alla över 18 år skulle vaccineras. Om vi nu ska lyssna på vetenskapen, som det brukar heta, vilken veckas uppfattning är det vi ska lystra till?

Det är tyvärr inte så känt att Europarådet (med 47 medlemsstater) i januari 2021 antog en resolution, ”Covid-19 vaccines: ethical, legal and practical considerations”, om att ingen ska kunna tvingas vaccinera sig och att medborgarna ska informeras om detta. När det gäller att säkerställa en hög vaccinationsgrad ska man enligt resolutionens punkt 7.3 (min fetstil / KET):

”ensure that citizens are informed that the vaccination is not mandatory and that no one is politically, socially, or otherwise pressured to get themselves vaccinated, if they do not wish to do so themselves;
ensure that no one is discriminated against for not having been vaccinated, due to possible health risks or not wanting to be vaccinated;” (Avsnitt 7.3.1 och 7.3.2)

Europarådets resolutioner är inte bindande, står det på deras webbsida, men ”the 47 Council of Europe governments must give a collective reply”.

Problemet med blodproppar i Astra Zenecas vaccin har redan nämnts. De flesta vaccintillverkarna har i någon mån förutsett den typen av problem hos vissa personer (se artikeldel 10). Under försommaren 2021 kom också som nämnts allt fler rapporter om hjärtmuskelinflammation (myokardit) och hjärtsäcksinflammation (perikardit) efter vaccination, inte minst hos ungdomar.

I vaccintillverkaren Modernas Risk Management Plan för vaccinet Spikevax, utgiven 1 mars 2021, framgår i en tabell vilka biverkningar man anser att man kan vänta sig och vilka känsliga grupper man bör övervaka särskilt: anafylaxi, vaccinassocierad förvärrad sjukdom (VAED) [not 5], reaktioner hos gravida och ammande kvinnor, långtidseffekter, reaktioner hos personer med immunbrist, effekter i samverkan med andra vacciner, reaktioner hos personer med hälsoproblem t.ex. sjuklighet i diabetes, KOL, kroniska neurologiska sjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar samt autoimmuna och inflammatoriska sjukdomar.

Moderna räknar upp åtta punkter att hålla ögonen på, där man skulle kunna förvänta sig problem med vaccinerna. Ungefär samma punkter finns även hos Astra Zeneca och Pfizer/Biontech i deras Risk Management Plans. Astra Zeneca pekar också särskllt ut ”nervous system disorders, including immune-mediated neurological conditions” som ”important potential risks” (sid. 39).

Läkemedelsverkets webbsida, där man kan läsa om biverkningsrapporter som inkommit om de covid-19-vacciner som används i Sverige, framgår det att (t.o.m. 28 juli 2021) 9 155 personer (enligt egna eller läkares bedömningar) fått biverkningar av Modernas Spikevax (såväl milda som allvarliga), 23 566 personer har fått biverkningar av Astra Zenecas Vaxzevria och 26 987 personer har fått det av Pfizer/Biontechs Comirnaty. [not 6]

Mycket få av dessa rapporter är uppenbarligen ”handlagda” av Läkemedelsverket. Enligt nämnda webbsida är det 567 av Spikevax (6 procent av samtliga rapporter), 1 912 av Vaxzevria (8 procent) och 4 119 av Comirnaty (15 procent).

Inrapporterade dödsfall t.om. 28 juli är för Spikevax 21, Vaxzevria 33 och Comirnaty 216; summa 270.

Om dödsfallen, när det gäller alla tre vaccinerna, skriver Läkemedelsverket i biverkningsrapporterna: ”Läkemedelsverket kan inte med bestämdhet säga hur många som faktiskt avlidit på grund av vaccinationerna. Vi kan endast återge hur många rapporter som har inkommit där patienten uppges ha avlidit. De rapporterade dödsfallen kan vara förknippade med de misstänkta vaccinen i fråga, men de kan även bero på patientens eventuella andra sjukdomar, andra läkemedel som patienten använder, eller andra faktorer.”

Notabelt är att bland biverkningar utgör effekter i centrala och perifera nervsystemet, samt i andningsvägar och bröstkorg förhållandevis stor andel.

Enligt Läkemedelsverket ”finns ingen tidsgräns för när man kan avskriva att det rör sig om en misstänkt biverkan” (mail 22 mars 2021). På min fråga hur man följer upp de olika rapporterna, fick jag bl.a. detta svar (mail den 16 april 2021):

I vårt arbete läser vi igenom alla rapporter så även för dödsfall och vid behov ber om kompletteringar. Rapporterna uppdateras med information från rapportörerna men vår bedömning när vi går igenom det enskilda fallet ändrar inte rapportens värde utan alla rapporter tas med i systemet med spontanrapporterade biverkningar. Det enda som tas bort är rapporter där man saknar antigen identifierbar rapportör, identifierbar patient, en medicinsk produkt eller en biverkan. […]
När vi sedan hittar en biverkan så letar [vi] möjligheter att minimera risken och i det sammanhanget letar vi efter riskgrupper. Eftersom om man kan identifiera en riskgrupp så kan man utesluta dessa från behandling eller följa upp på ett riktat sätt för att fånga tidiga symtom.

Varken Läkemedelsverket eller EU:s organ EMA gör egna kliniska tester utan förlitar sig på industrin. Det uppföljningsarbete man gör inom ramen för s.k pharmacovigilance (vaksamhet mot läkemedelsbiverkningar) är statistiska/epidemiologiska studier utifrån databaser över inrapporterade biverkningar men knappast några mera fysiologiskt inriktade uppföljningar av enskilda fall eller grupper där biverkningar förekommit. EMA har kontrakterat flera universitetsinstitutioner i Europa som utför vissa av dessa epidemiologiska studier.

Det finns alltså en hel del frågetecken när det gäller vaccinerna. Ett väl utprovat vaccin i den situation världen nu befinner sig skulle dock behövas. Snabbt framtagna vacciner med nödgodkännanden som kanske skapar stora problem (svåra biverkningar och ett dåligt skydd mot sjukdomen covid-19) för många av dem som tar vaccinet gör det hela mera tveksamt. Medan säkra vacciner utvecklas, tror jag det vore klokt att satsa mer på antivirala medel.

Det pågår som tidigare nämnts många studier om antivirala medel och antikroppsmediciner, men det förefaller inte ha resulterat i särskilt mycket. Ungefär dubbelt så många vacciner som sådana mediciner är på väg. Naturlig flockimmunitet är knappast heller något alternativ i kampen mot covid-19, se nästa avdelning av artikeln (del 12).

[Tillägg 24 sept 2021: När detta skrivs förefaller det som om genombrottssmittan (det att vaccinerade ändå blir sjuka) är relativt omfattande i flera länder, där vaccinationsgraden är hög. Om den är högre än man kunnat förvänta sig återstår att se. Det finns vissa tecken på att vaccinerna inte fungerar särskilt bra mot den nya deltavarianten av viruset. Många fullt vaccinerade i Israel har drabbats av covid-19 och det talas redan om att det behövs en tredje och fjärde dos. Sharon Alroy-Preis från Israels hälsovårdsmyndighet sa i ”Face the Nation” på amerikanska CBS den 1 aug 2021: ”…we are seeing about 50% of the people who are infected right now are vaccinated, fully vaccinated individuals. And so that is obviously of concern. Previously, we thought that vaccinated, fully vaccinated individuals are protected.”

Kanske ger genomgången covid-19 en bredare immunitet mot flera virusvarianter än vaccinerna gör. En studie från den s.k. Communitygruppen av Havervall, Thålin et al. (ännu i prepress, ”Neutralization of VOCs including Delta one year post COVID-19 or vaccine”) visade att ”Wild type spike IgG and NAb remained detectable in 80% (83/104) of unvaccinated participants one year post mild infection.” Thålin kommenterar i Expressen den 30 augusti en israelisk studie (Gazit et al. ännu i prepress) som visat att man löper sex till tretton gånger större risk att smittas med deltaviruset om man är tidigare osmittad men vaccinerad, jämfört med om man haft covid-19. Thålin och andra forskare varnar dock i Expressenartikeln för att försöka uppnå immunitet genom att avsiktligt låta sig smittas. Se vidare nästa avdelning, nr 12.

Nyligen publicerades (också i prepress) en artikel av Bergman, Aleman et al., ”Safety and efficacy of the mRNA BNT162b2 vaccine against SARS-CoV-2 in five groups of immunocompromised patients and healthy controls in a prospective open-label clinical trial”. Vaccinet det handlar om är Pfizer/Biontechs, och hos fem olika typer av immunbristpatienter visade det sig att 28 procent av dem inte utvecklat antikroppar mot covid-19 ännu 35 dagar efter den andra vaccinationen. Receptet för personer med immunbrist brukar oftast vara att man ska ge flera doser. Frågan är hur säkert det är. Personer med immunbrist anges ju som en av riskgrupperna för biverkningar av vaccinföretagen själva (se bild ovan från Modernas Risk Management Plan). Slut tillägg.]

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 12: Naturlig flockimmunitet vore bästa åtgärden mot covid-19.

Flockimmunitet (herd immunity) innebär att en viss andel personer i en population antingen blivit immuna mot en sjukdom genom att de haft sjukdomen ifråga och fått antikroppar eller genom att man blivit vaccinerad mot den (och att vaccinationen fungerat). Detta medför då (åtminstone i teorin) att sjukdomen inte längre kan drabba populationen ifråga. För att det ska fungera bör denna immunitet då finnas hos ungefär 60-95 procent av populationen, beroende på sjukdom.

Flockimmunitet har tidigare ofta erövrats naturligt i varje generation, t.ex när det gäller barnsjukdomar som mässling, på den tiden när man inte vaccinerade mot denna sjukdom. Alla skulle helst tidigt i livet genomgå sjukdomen, eftersom detta gav livslång immunitet och det var bäst att få sjukdomen som barn. Vuxna som får mässling blir mycket sjukare och löper större risk att få komplikationer.

Många har förespråkat denna strategi när det gäller covid-19, t.ex. vissa som är skeptiska till vacciner, men även Folkhälsomyndigheten tycks ha varit inne på den linjen, åtminstone i väntan på ett vaccin. Journalisten Emanuel Karlsten begärde ut mail från Anders Tegnell, och det visade sig att redan 14 mars skrev statsepidemiologen i ett mail att man skulle kunna ”hålla skolorna öppna för att snabbare nå herd immunity”. Till norsk TV (NRK) sa han 16 april att han trodde att flockimmmunitet i Stockholm kunde vara uppnåd i maj 2020.

Peet Tüll, tidigare chef för Socialstyrelsens smittskyddsenhet, mailade den 15 mars 2020 till Anders Tegnell och skrev att det fanns tre strategier för att stoppa epidemin, den tredje var ”Låt smittspridning ske, långsamt eller fort, för att uppnå en hypotetisk ‘herd immunity’.” På detta svarade Tegnell att man ”vandrat igenom detta och trots allt landat i 3”, vilket alltså var alternativet flockimmunitet. Se Ny Teknik och Emanuel Karlstens blogg.

Flockimmunitet kan fungera ifråga om sjukdomar, där såväl patogen som människa anpassat sig till varandra under en ganska lång tid. Men en ny och relativt okänd patogen som SARS-CoV-2 kan man inte utsätta en hel befolkning för. Det innebär oerhörda risker, eftersom ingen ännu vet vilka följderna är av covid-19. Inte minst har man mer och mer upptäckt de långvariga sviter som ofta följer av covid-19. Det finns som nämnts även tecken på att vissa friskskrivna får återfall och t.o.m. avlider efter flera månader, se den tidigare i artikeldel 8 nämnda studien av Ayoubkhani & Khunti et al. från Leicester university, ”Post-covid syndrome in individuals admitted to hospital with covid-19: retrospective cohort study”. Av en population på 47 780 covid-19-sjuka som vårdats på sjukhus i England, togs 29,4 procent in igen högst 140 dagar efter friskskrivning, och 12,3 procent avled.

Två definitioner hos WHO av flockimmunitet (herd immunity), i juni resp. november 2020.

WHO skrev på sin webbsida i juni 2020 att flockimmunitet kunde uppstå antingen genom att en population vaccinerats eller genomgått en infektion. Men i november 2020 hade man ändrat texten till: ”‘Herd immunity’, also known as ‘population immunity’, is a concept used for vaccination, in which a population can be protected from a certain virus if a threshold of vaccination is reached.” Viss debatt kring detta uppstod och nu tycks man åter ha fört in möjligheten att flockimmunitet också kan uppstå naturligt.

WHO säger ändå så här på en annan sida sedan oktober 2020: ”Never in the history of public health has herd immunity been used as a strategy for responding to an outbreak, let alone a pandemic. It is scientifically and ethically problematic.”

Det stämmer ju inte (t.ex. ifråga om de nämnda barnsjukdomarna), även om det är riktigt just i covid-19-fallet att inte ta sådana risker. (Anders Tegnell var ju ändå inne på denna riskabla linje våren 2020.)

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

Påstående 13: Ansiktsmask hjälper inte utan är snarast farligt.

Det cirkulerar på webben flera filmer som ska visa hur meningslöst det är att använda ansiktsmask. T.ex. finns ett par olika där någon står ute en kall vinterdag och andas genom en mask. I solljuset ser man tydligt utandningsluftens ångor som uppenbarligen inte stoppas av ansiktsmasken. Mest läcker det ut vid maskens sidor.

Men detta har ju inget med virusöverföring att göra. Utandningsluften innehåller vattenånga (vatten i gasform) som passerar genom masken (eller läcker ut vid maskens sidor), och ute i den kalla luften kondenserar denna ånga till små vattendroppar, som är det vi ser. Viruspartiklar däremot häftar vid små droppar som redan finns i andningsvägarna, t.ex. vid en upphostning och i viss utsträckning när man talar eller sjunger. Vanlig lugn andning frigör ganska liten mängd sådana droppar.

En amerikansk f.d. anestesiolog (ung. narkos- och smärtläkare) vid namn Ted Noel har också gjort några filmer som setts av många tusen på webben. Han drar in rök från en s.k. e-cigarett och blåser sedan ut röken med ansiktsmask på och visar hur olika sorters masker inte stoppar röken utan hur den läcker åt alla håll.

Men sådana mängder av partiklar kommer inte ut vid vanlig utandning som e-röken antyder. Som nämnts svävar viruspartiklarna inte fritt utan är bundna till små vätske- och slemdroppar som, när det fungerar som det ska, i större eller mindre utsträckning fångas upp av ansiktsmasken.

De luftburna partiklarna från en e-cigarett har ungefär storleken 1,0–2,5 mikrometer (miljondels meter), de flesta droppar och mikrodoppar man andas eller hostar ut är större, mikrodroppar upp till 5 mikrometer och övriga droppar upp till ca 12 mikrometer. Kirurgimasker fångar upp en del, men bäst är N95-maskerna som, om de sätts fast på korrekt sätt med minimala springor åt sidorna, lär kunna skydda bäraren från 74–90 procent av de virusinnehållande dropparna.

Ted Noel påstår att e-cigarettpartiklarna är mycket större än virus, underförstått att om masken inte ens stoppar så stora partiklar, så kan virus ännu lättare ta sig igenom. Men virus kan inte existera i luften utan någon bärare. Virus rör sig i luften inkapslade i droppar och mikrodroppar som är betydligt större än e-cigarettpartiklarna.

Ted Noel har uppenbarligen inte satt fast masken ordentligt, eftersom det mesta pyser ut åt sidorna. Men även en mask som läcker åt sidorna lär kunna ge ett skydd som är åtminstone 50 procent av det skydd den skulle ge om den satt riktigt. (Man undrar om Noel själv struntade i att bära ansiktsmask om han arbetat som narkosläkare och medverkat vid operationer.)

Det handlar förstås också om vem som skyddas, bäraren eller om bäraren skyddar sin omgivning. Poängen är att de som är ute i samhället och inte känner sig sjuka inte kan veta om de möjligen är smittade och under inkubationstiden kanske själva smittar. Därför handlar det om ett ömsesidigt skydd, där alla bör ha det i folksamlingar och inomhus där avstånd inte kan hållas. Se även min artikel ”Den svenska munskyddspolitiken”.

En mask behöver inte fånga upp allt för att göra nytta. Det är inte fråga om allt eller inget. Fångar den upp en betydande del, så blir exponeringen för virus hos bäraren (och även hos omgivningen) mindre, vilket också påverkar om man blir sjuk och i så fall hur sjuk man blir. En film från University of South Wales visar rätt väl hur olika masker fungerar vid nysning, hostning etc.

Mask behövs knappast på gator med lite folk. När det gäller barn är det förstås svårt att begära att de ska ha mask, inte minst för att masker i barnstorlek är svåra att få tag i. Barn torde också ha mindre tålamod än vuxna, när det gäller att bära mask.

På sommaren är situationen ganska annorlunda, eftersom smittan tycks lägre då. Det förefaller inte bara bero på att folk är ute mera utan själva smittan tycks gå ned. Varför detta sker är oklart.

Det påstås ibland att masken fylls med utandningsluftens koldioxid, så att det blir ungefär som när man andas i en påse (vilket är en metod för att sänka blodets pH-värde och i vissa fall förhindra hyperventilering, yrsel och panikångest). Detta fenomen kan inte inträffa om man har en mask som sitter tätt mot mun och näsa så som man ska ha den.

Det finns dock några studier (t.ex. JAMA och PLOS) som antyder att det kan finnas viss risk för något nedsatt syrehalt i blodet om man har den tätaste formen av mask och dessutom anstränger sig. Man ser ibland människor som joggar med mask, och det är troligen inte rekommendabelt. Har man någon lungsjukdom bör man nog inte heller ha mask mer än nödvändigt, bara kortare tider inomhus där man inte kan hålla avstånd.

Det sägs att man ska lyssna på vetenskapen. Men vem står för det vetenskapliga synsättet i det här fallet, Folkhälsomyndigheten som avrådde från mask och ansåg att det är farligare att använda mask än att inte ha det eller WHO som sedan länge rekommenderat mask – och som också ändrat sig fast man gjorde det tidigt? Både Folkhälsomyndigheten och WHO är ju myndigheter som ska bygga råd och dåd på vetenskap och evidens. (Folkhälsomyndigheten ändrade sig i någon mån i december 2020, även om deras sätt att då rekommendera mask får anses mycket halvhjärtat.)

När Folkhälsomyndigheten ändrar sig under loppet av några månader – när uppstår då desinformationen? Anthony Fauci avrådde våren 2020 från ansiktmask med ungefär samma argument som Anders Tegnell hade/har. Senare ansåg han att man kan ha t.o.m. två (enkelskiktade) masker. Man undrar ju hur dessa auktoriteter som ska stå för vetenskap och evidens men ändrar sig ofta ska tolkas av oss medborgare.

En absurd detalj i denna diskussion är att Folkhälsomyndigheten listat över 50 vetenskapliga artiklar om ansiktsmasker på sin webbsida, vilka i huvudsak visar att ansiktsmask ger bra skydd eller visst skydd. Samtidigt som man alltså sagt motsatsen. Folkhälsomyndigheten läser uppenbarligen inte sin egen litteraturlista.

Se vidare ”An overview of filtration efficiency through the masks: Mechanisms of the aerosols penetration” i Bioactive Materials och ”The airborne lifetime of small speech droplets and their potential importance in SARS-CoV-2 transmission” i PNAS.

[Tillbaka till innehållsförteckningen]

____________________________________________

Noter:

Not 1: Länge trodde man att exosomerna var en sorts exkretionssystem, där cellerna gjorde sig av med nedbrutna ämnen, men man har kommit fram till att exosomerna används för både signalering och transport, vilket gör att man alltmer börjar utnyttja exosomer för diagnostik av sjukdom och det experimenteras även med covidvacciner, där exosomer fungerar som bärare av t.ex. mRNA, ungefär som man nu i Pfizer/Biontechs och Modernas vacciner använder lipider som bärare (vektorer) [Tillbaka]

Not 2: Influensasäsongen 2020-2021 blev för övrigt ovanligt mild. Folkhälsomyndigheten skriver på sin webbsida: ”Influensaaktiviteten har varit mycket lägre än förväntat hela influensasäsongen vilket beror på att rekommendationerna för att minska spridningen av covid-19 i Sverige och globalt även minskar smittspridningen av influensa.” [Tillbaka]

Not 3: Influensasäsonger räknas ju höst och påföljande vår, jag ser det här som jämförbart när covid-topparna infaller vår och höst samma år. [Tillbaka]

Not 4: Motsvarande siffra räknat på ett år efter första fallet i Sverige, 31 januari 2020–31 januari 2021, skulle ge en dödssiffra på 118 istället för ovan, under punkt 7, anförda 95 per 100 000 invånare. [Tillbaka]

Not 5: VAED är ett liknande fenomen som redan nämnda ADE, antikroppsberoende infektivitet, men mekanismen som förrvärrar sjukdomen är annorlunda och kopplad till vaccinering, se t.ex. Munoz, ”Vaccine-associated enhanced disease” eller Ricke, ”Two Different Antibody-Dependent Enhancement (ADE) Risks for SARS-CoV-2 Antibodies”. [Tillbaka]

Not 6: På min förfrågan meddelade Läkemedelsverket först att antalet rapporter är lika med antalet personer, men sedan fick jag av en annan medarbetare på samma myndighet detta besked: ” Jo – en rapport per individ där varje rapport kan innehålla flera misstänkta biverkningar. Och jo – det kan bli så att samma individ får två rapporter om det först är en misstänkt biverkan och sedan en annan misstänkt biverkan. Det kan också bli två rapporter på samma patient om man skickar en uppföljning på samma patient för samma misstänkta biverkan. En sådan dubblett kan slås ihop om vi med säkerhet kan identifiera patienten.” [Tillbaka]

Till bloggens förstasida

Spanska sjukan och covid-19

 

En skämtteckning i Dagens Nyheter den 7 juli 1918 om spanska sjukan. Så sorglöst kunde man skämta bara två månader innan människor började dö i stort antal av denna pandemi, som till årets slut skulle komma att skörda 27  000 dödsoffer.
__________________________________________________________

 

Covid-19 är som en vanlig influensa, påstår vissa. Men man får gå tillbaka till spanska sjukans dagar för att hitta ett influensaår som överträffar covid-19 vad gäller antal avlidna människor. Även för 103 år sedan fanns det många som inte insåg allvaret i epidemin. Även för 103 år sedan fick myndigheterna kritik för hur pandemin hanterades. Skämtteckningen ovan publicerades i Dagens Nyheter den 7 juli 1918, bara ett par månader innan sjukdomen utvecklats till den dödligaste på flera hundra år.

Ett par dagar senare (9/7 1918) publicerade Dagens Nyheter två artiklar på förstasidan, den ena med rubriken ”Inte så farligt med spanska sjukan: Dess utbredning har ännu ej tagit den fart man befarat” och alldeles intill fanns en artikel om hur internationell fotboll ställdes in pga smittofaran.

Första världskriget pågick fortfarande. Striderna upphörde först 11 november 1918. Kriget var också den främsta orsaken till att spanska sjukan fick den spridning den fick. Soldater som stridit runt om i Europa återvände hem med smittan. Spanska sjukan krävde fler människoliv än kriget gjorde, troligen minst 50 miljoner. I Sverige dog 1918–1920 ca 37 500 personer. Ovanligt för denna influensa var att den inte drabbade de äldsta och yngsta värst utan åldersgruppen 20–40.

Inbillad sjukdom?

Den 11 juli 1918 skrev DN om den ”Spanska skräcken i Stockholm”, om ”Rusning till läkare för inbillad sjukdom”. Man skriver att allmänheten synes ha gripits av panikartad skräck för den s.k. spanska sjukan, ”och som vanligt vid epidemier tycks en massa gott folk ha börjat på sig själva upptäcka massor av symtom av den populära sjukdomen. Och så rusar man till läkarn bums.” Det är inte utan att man känner igen vissa debattörer från idag, ett sekel senare.

I augusti rapporterades spridda dödsfall från Stockholm, främst bland soldater. Områden där smittan spreds häftigt var enligt DN den 3 augusti särskilt inom kommunikationsverken, spårvägarna, järnvägen, på telefon- och telegrafstationer etc.

Den 10 augusti tror man att ”det bekräftar sig alltmer och mer att spanska sjukan i Stockholm nu äntligen rasat över”. Komplikationerna blir dock fler och senaste dygnet, skriver man, har Johannes brandstation i Stockholm fått rycka ut med ambulans 47 gånger.

Tidningarna redovisar inte statistik som vi gör idag under covid-19, utan bilden var mycket mer fragmentarisk. Man beskriver hur många ambulansutryckningar som skett på vissa orter det senaste dygnet.

16 augusti meddelas att höstterminsstarten i Stockholms skolor flyttats fram 14 dagar och att besluten om liknande åtgärder varierar ute i landet. Den 20 augusti spekulerar man om vilken patogen det kan vara som förorsakar spanska sjukan. Kanske är det ingen influensa, följdsjukdomarna orsakas av ”varbildande bakterier”, skriver man. Men för grundsjukdomen har ingen smittobakterie hittats. Virus nämns inte.

Influensavirus var inte känt 1918

Ordet virus förekom förvisso vid denna tid, men ofta betydde det ungefär ’gift’. Pasteur hade ändå på 1880-talet beskrivit virus som en ”parasite microscopique”. 1915 skrev den brittiske bakteriologen Fredrick Twort så här i tidskriften The Lancet:

In the first place, we do not know for certain the nature of an ultra-microscopic virus. It may be a minute bacterium that will only grow on living material, or it may be a tiny amœba which, like ordinary amoebae, thrives on living microorganisms. On the other hand, it must be remembered that if the living organic world has been slowly built up in accordance with the theories of evolution, then an amoeba and a bacterium must be recognised as highly developed organisms in comparison with much more primitive forms which once existed, and probably still exist at the present day. It is quite possible that an ultra-microscopic virus belongs somewhere in this vast field of life more lowly organized than the bacterium or amœba. It may be living protoplasm that forms no definite individuals, or an enzyme with power of growth.

Detta var ändå för sin tid mycket insiktsfulla resonemang kring frågan. Än idag tvistar man om vad virus egentligen bör klassificeras som. Influensavirus isolerades först 1933.

Den 12 juli 1918 trodde man sig ha ”sett” spanska sjukans bacill. Men denna bacillus pfeifferi var förstås inte orsaken till influensa utan till några av följdsjukdomarna, t.ex. lung- och hjärninflammation. Idag kallas bakterien haemophilus influenzae.

 

Klipp ur DN 12 juli 1918. Bacillus pfeifferi var inte orsaken till spanska sjukan. Bakterien går idag under namnet haemophilus influenzae.

 

Den 15 september meddelar DN att spanska sjukan tar ny fart: ”Vid flera av Stockholms skolor har undervisningen avbrutits.” På vissa regementen vill man avbryta repövningar. Det rapporteras om ett flertal dödsfall, men någon riktig överblick över antalet avlidna tycks inte finnas.

17 september skriver DN att 25 nya dödsfall skett i spanska sjukan. Varje miltärförläggning har hundratals sjuka: ”Epidemien uppträder fullkomligt katatstrofartat i Boden”, lyder en rubrik: ”Antalet sjuka är här nu flera tusen och dödligheten ökas med förfärande hastighet.” Vid första livgrenadjärregementet i Linköping är 1 000 soldater sjuka.

 

Bodens regemente där sjuka bäddats ned i en gymnastiksal 1918. (Foto trol. A. Andersson för Vecko-Journalen, Nordiska museets arkiv, NMA.0033615.)

 

Medicinalstyrelsen får kritik

Ett meningsutbyte mellan Medicinalstyrelsens generaldirektör Bertil Buhre och en doktor Arnold Josefson utbröt den 16 september. Josefsson menade att en influensakommission borde tillsättas. Farsoten håller på att växa oss över huvudet, menade han. Flygblad med hygieniska råd till allmänheten borde utdelas, skriver Josefson vidare. Att läkaresällskapet givit råd den 10 augusti i pressen hjälper inte, menade han, när man drabbas i september. ”Det är mycket begärt av allmänheten att den ska ta fram tidningen från augusti till studium.” Råd bör ges på platsen när faran är där, menar han och förordar också speciallagstiftning för situationen, ”lex in casu”. Medicinalstyrelsen tycks inte ha insett att läkarbrist råder, i synnerhet på de platser där farsoten härjar som värst, skriver Josefson.

Med förvåning konstaterar Josefson i samma artikel att ”då skolorna nyss efter ett klokt uppskov med öppnandet äntligen öppnats, i regel inga som helst särskilda direktiv givits till lärare eller lärjungar med tanke särskilt på influensans bekämpande. Skolan öppnas för alla. Friska och sjuka, barn ur friska och sjuka hem, barn från friska och svårt hemsökta trakter.”

Josefsson tillägger sedan: ”det är ej sant att den [influensan] icke uppträder hos barn, som en del läkare påstå. Med barnen kan smittan föras in i hemmet och där framkalla farliga följder för de vuxna.” Josefsson förutser att man kommer att ha invändningar mot hans artikel, därför att den ”inför allmänheten förstorar faran”. Men, skriver han, ”allmänheten kan snart ej skrämmas upp mer än vad redan skett genom händelsernas vittnesbörd. Min tro är snarare den att allmänheten bör få se saken sådan den är.”

Nämnas kan att barn drabbades, framför allt genom att tusentals barn blev föräldralösa. Men barn blev också sjuka själva. Enligt denna artikel med en ganska grovt tillyxad metastudie kan dödligheten för barn under fem års ålder ha legat i storleksordningen 1 300 döda per 100 000 invånare (i flera länder i det undersökta materialet).

Bertil Buhre på Medicinalstyrelsen svarade dagen därpå (den 17) och höll med om att det är beklagligt att läkarvården var eftersatt i vissa delar av riket, men att detta inte ankom på Medicinalstyrelsen utan ”på andra mäktiga institutioner”, vilka det nu var. Han hoppades att läkare i de landsdelar där epidemien upphört skulle åta sig förordnande på de drabbade orterna. För övrigt menade Buhre att sjukdomen är ”av sådan art att dess gång icke mycket påverkas av sådana hygieniska åtgärder som i hast kunna vidtagas”. Buhre avslutar med att ”doktor Josefsons varmhjärtade, men kanske icke alltid så grundligt genomtänkta framställningar, ha vi icke kunnat reflektera på. Ty saken har många sidor och problemet är icke så enkelt som mången föreställer sig.”

I en DN-artikel den 18 september blandade sig även krigsministern Erik Nilson i debatten (hans uttalanden till DN:s journalist gjordes förstås någon dag tidigare). Han menade att Josefson försökte skapa en motsättning mellan de medicinska myndigheternas ståndpunkt och regeringens beslut. Men regeringen ”har vid sina beslut handlat i fullt samförstånd med de medicinska myndigheterna”. Nilson trycker också på frivillighet, att lagen inte tillåter striktare tvångsmedel när det gäller att permittera soldater. Uppfattningen att repövningar skulle vara smittohärdar för spanska sjukan är fullkomligt ogrundad, säger ministern. Ändå utfärdade regeringen redan samma dag som Nilsons uttalanden publicerades, den 18 september, en kungörelse att årets regements- och fältjänstövningar helt skulle ställas in. (DN publicerade denna kungörelse den 19 september.)

Spanska sjukan, ryska snuvan, asiaten …

Spanska sjukan och ryska snuvan är samma sjukdom, utropas det den 26 september. Överläkaren på Sabbatsbergs sjukhus, Hilding Bergstrand, har vid obduktioner funnit att förändringar som iakttagits är desamma som vid epidemien 1889–90. Hade han rätt? Spanskan var av typen A H1N1, vilket man inte kunde fastställa förrän i våra dagar, 2005. Svininfluensan 2009 var för övrigt av samma typ. Ryska snuvan 1889–90 däremot var en fågelinfluensa av typen A H2N2, samma som senare orsakade den s.k. asiaten som i Sverige härjade 1957–58. (Hongkonginfluensan 1968–70 var av ännu en annan typ, A H3N2.) Ingen av dessa senare influensor har dock varit lika förödande som spanska sjukan. Asiaten krävde ca 3 000 liv i Sverige och Hongkong ca 1 000. Spanska sjukan krävde totalt under 1918–1920 ungefär 37 500 människoliv i Sverige.

 

Poliser i Seattle, USA, i december 1918. Man patrullerade med ansiktsskydd, bl.a. för att se till att folk höll sig inomhus i särskilt drabbade områden. (National Archives at College Park, Maryland. Record number 165-WW-269B-25.)

 

I september 1918 började ansvariga myndigheter och allmänhet i Sverige alltmer inse att spanska sjukan var myckert allvarlig. Man mobiliserade krigsreservsjuksköterskor, och även medicine kandidater kallades in för att tjänstgöra som läkare. Man diskuterade t.o.m. (enligt DN 27/9 1918) att stänga kliniker och skicka läkare och kandidater dit där sjukdomen grasserade. Medicinalstyelsen motsatte sig detta. Med dagens språkbruk skulle förstås en stor ”vårdskuld” ha uppstått av en sådan åtgärd.

13 oktober rapporteras att 3 000 skolbarn är sjuka i Stockholm och att 526 personer har dött i armén. Även vid fängelserna har flera dödsfall inträffat. 18 oktober skriver DN att 75 ambulansutryckningar gjorts i Stockholm, främst till S:t Görans sjukhus. Skolorna i Brännkyrka har stängts helt. Man berättar också om stadsläkaren i Söderhamn som använt den kvicksilverhaltiga s.k. gråsalvan, som annars främst använts mot syfilis, mot spanska sjukan. Den har dock ingen kurativ verkan, menar han, däremot en förebyggande effekt. Man prövar även att gurgla med natriumfluorid, saltvatten, bikabonat eller väteperoxid (det sistnämnda något som vissa förespråkar även idag mot covid-19). Från Malmö rapporterades dock att folk hade skadat strupen med detta medel.

5 november 1918 redovisas statistik som visar att man inte hade särskilt väl reda på spridning och dödsfall. Man hävdar att 800 personer dött senaste kvartalet i 100 städer men att statistiken för landsbygden ”kräver mera tid och arbete”.

Den 6 december kan man läsa den förfärliga nyheten att en lantbrukare i Norrköpingstrakten och sju av hans tio barn avlidit i i spanska sjukan. Den 12 rapporteras att samtliga fyra personer på en gård i Övre Ullered i Värmland dött i influensan.

Ny våg våren 1919

14 mars 1919 meddelar DN att spanska sjukan åter tagit fart i Stockhomlstrakten, bl.a. hos militär personal i Vaxholm och hos trängen i Skövde.

Den 30 mars skriver DN att en ny våg är på väg, som ansvariga borde ha kunnat förbereda sig på. Rubriken är ”Influensans stegring, en väntad katastrof. Väntetiden obegagnad.” Stadsläkaren hade den 29 meddelat att möjligheterna att bereda vård åt ens de svårast sjuka var uttömda. ”Så har man begagnat det mer än ett tredjedels år av relativt lugn som följt efter epidemins maximiutbredning under oktober och november i fjol”, skriver tidningen och fortsätter: ”Det är inte underligt att vederbörande gjort ett försök att i det längsta hemlighålla epidemins nya uppblossande genom att från och med den 23 mars förbjuda brandkåren att lämna pressen meddelanden om antalet ambulansutryckningar för influensasjuka.”

 

Från Dagens Nyheters förstasida den 30 mars 2019. Tidningen menade att de sjukvårdsansvariga försuttit tillfället att förbereda sig för nästa våg medan smittspridningen var mindre omfattande.

 

Tidningen anser det förkastligt att dölja sanningen, ”det träffar allmänheten som behöver underrättas, upplysas och oroas”. Nyttan med sådan upplysning är, menar tidningen, att ”man tar sina mått och steg för att möta faran, låter vaccinera sig, undviker att besöka influensasjuka m.m.”

Kunde man vaccinera mot spanska sjukan?

Vad fanns det då för möjligheter att vaccinera sig vid den här tiden? Man var som nämnts inte klar över att influensan orsakades av ett virus. Vad man menade med att vaccinera var att ge streptokock- eller pneumokockvaccin, som kunde hjälpa mot influensans bakteriella komplikationer. Numera tror flera forskare dock inte att detta kunde ha haft någon större effekt, eftersom man inte förstod att dessa bakterier förekom i en stor mängd av serotyper, dvs. undergrupper, och vaccinet hjälpte kanske endast mot en av dessa. Andra menar att korsimmmunitet kunde uppstå, så att vaccin mot en serotyp ändå kunde hjälpa mot vissa andra.

Dessutom gav man s.k. konvalescentserum, dvs. antikroppar från blodet hos tillfrisknade patienter som man injicerade i sjuka. Det är det man idag kallar polyklonala antikroppar och som även använts mot covid-19. Detta lär ha haft en viss effekt under spanska sjukan, hur stor är svårt att uppskatta.

De här vaccinationerna utgjorde ett storskaligt experiment, och DN pekar också i sin artikel den 30 mars på att ju fler som låter vaccinera sig, desto större material får man för att bedöma vaccineringens verkningar. Tidningen förefaller dock milt kritisk till att någon systematiskt bearbetad statistik kring vaccinernas verkningar inte föreligger:

Man kunde ha väntat att en del av de tiotusentals doser vaccin som kommo till användning redan i höstas skulle ha lämnat material som snabbt bearbetats av statistici, så att vi inte nu skulle sakna tillförlitlig statistik över vaccineringens verkningar.

Under året 1919 avled drygt 7 000 personer i spanska sjukan och 1920 ytterligare nära 3 000. Under några påföljande år på 1920-talet avled ytterligare cirka 7 000 personer. 1918 års siffror blev inte helt klarlagda förrän 1923, då Statistiska centralbyråns officiella statistik publicerades för år 1918 (siffrorna för 1919 publicerades 1924). I årsboken för 1918 skriver SCB om att ”den svåra försening i fråga om dödsorsaksstatistiken, som sedan flera år gjort sig gällande” har berott på ”ämbetsverkets otillräckliga arbetskrafter”. Om de höga dödstalen under 1918 skriver SCB:

Skillnaden mellan 1918 och de närmast föregående åren är ofantlig. Ensamt influensan har vållat en vida större dödlighet än vad som under de föregående åren förorsakades av alla infektionssjukdomar tillsammantagna. Det absoluta antalet dödsfall i ”spanska sjukan”, såsom epidemien vanligen benämnes, utgjorde 27 379; något motsvarande kan icke uppvisas från den tid, man har en svensk dödsorsaksstatistik. Till jämförelse kan anföras, att den tidigaste och svåraste av de koleraepidemier, som hemsökt Sverige, nämligen den av år 1834, bortryckte nämnda år 12 637 människoliv. På 100 000 av dåvarande medelfolkmängd skulle denna förlust motsvara 425, vadan alltså icke ens den första koleraepidemiens härjningar nå upp emot spanska sjukans.

Som jämförelse med det ovannämnda dödstalet för kolera (425) kan nämnas att dödstalet för spanska sjukan 1918 var 471 döda per 100 000 invånare. Dödstalet för covid-19 år 2020 var 95, vilket är det högsta dödstalet i Sverige för en infektionssjukdom sedan 1935, då 6 000 människor dog i tuberkulos. (En jämförelse med ett visst tuberkulosår blir inte riktigt rättvisande dock, eftersom tuberkulosen var ett sådant oerhört gissel under decennier, då det dog flera tusen varje år.)

SCB resonerar i årsboken också kring det faktum att tuberkulosen tagit något färre liv än vanligt under spanska sjukans härjningar. Man menar att en del av dem som dog kan ha lidit av tuberkulos men att de ”bortrycktes av den hastigare förlöpande influensan”.

Fanns kvardröjande symtom efter spanska sjukan?

Man kan undra över om spanska sjukan medförde postvirala symtom som dröjde sig kvar länge efter att man tillfrisknat från den egentliga sjukdomen. Detta är ju något som debatteras just nu när det gäller covid-19, s.k. långtidscovid eller postcovid. Letargisk encefalit är en sjukdom som blev vanlig ungefär samtidigt med spanska sjukan, och det har diskuterats om den var en följd av influensan. Symtomen var feber, halsont, huvudvärk, extrem trötthet och även komaliknande tillstånd.

DN skriver 19 maj 1920 om bankir Alfred Berg som avlidit 45 år gammal: ”Sedan mer än ett år tillbaka ofta svårt lidande av sviter efter spanska sjukan dukade den förut så kraftiga och verksamma mannen nu under efter att ännu blott några dagar tidigare ha kunnat röra sig ute.” Ofta kan man i tidningarna läsa om just ”sviter” efter spanska sjukan. Det är svårt att veta vad dessa under lång tid kvardröjande sviter skulle ha bestått i (tidigt förekommande sviter var ofta lunginflammation). I vissa fall kan det kanske vara exempel på postvirala symtom, som ju är ett känt fenomen efter många virussjukdomar. Ibland kan det kanske ha varit fråga om en samsjuklighet som funnits redan innan man fick spanska sjukan.

Sådana här diagnoser får ofta idag och fick även för 100 år sedan psykiatriska förtecken. Den norske forskaren Svenn-Erik Mamelund skrev 2010 ett paper, ”The impact of influenza on mental health in Norway 1872–1929”, där han konstaterar att ”antalet patienter som för första gången lades in på sjukhus pga av mentalsjukdom orsakad av influensa” ökade sjufalt 1918–24 jämfört med åren 1901–1917. Det handlade bl.a. om sömnsvårigheter, depression, yrsel och svårigheter att klara av arbetet. Vad som handlade om soma respektive psyche här är förstås inte helt enkelt att avgöra.

Det finns en del uppgifter om f.d. patienter i spanska sjukan som långt efteråt erfor både mera kroppsliga symtom och neurologiska problem, t.ex. muskelsvaghet, minnesproblem, synproblem, blackouter, osv. Sådana fall beskrivs t.ex. i den sydafrikanske historikern Howard Phillips ”In a Time of Plague: Memories of the ‘Spanish’ Flu Epidemic of 1918 in South Africa”, 2018.

Till bloggens förstasida.

När covid-19 inte vill gå över

Det skrivs sedan i höstas mer och mer om hur covid-19, särskilt bland drabbade i åldern ca 25–45 (men även barn), ofta medför långvariga sviter, även efter att man konstaterats inte längre bära på smittan. Många är mycket sjuka i ett halvår eller mer och har t.ex. extrem trötthet, svårighet att gå (många är rullstolsburna) och neurologiska symtom av olika slag.

Behandlande läkare vittnar ofta om att SARS-CoV-2-viruset, som orsakar sjukdomen covid-19, inte riktigt beter sig som andra kända virus, definitivt inte som vanliga influensavirus, vilket vissa debattörer påstår.

ICNARC (Intensive Care National Audit and Research Centre) i England gjorde två beräkningar av dödligheten i covid-19 bland intensivvårdade, i april och november 2020. Novemberberäkningen visade att 26,5 procent av de intensivvårdade avled (att jämföra med 22,4 procent av intensivvårdade som dog av viral lunginflammation, ett medeltal för åren 2017–2019).[1]


I elektronmikroskop är SARS-CoV-viruset från början av 2000-talet (till vänster) och det nya SARS-CoV-2-viruset från 2019 (till höger) ganska lika, med de typiska spikarna som vid infektion häftar vid de mänskliga cellernas receptorer (som består av ACE2-enzymer på cellens membran). Den högra bilden är dock färgad för att visa virusets olika delar bättre. Viktiga skillnader i hur de fungerar är att det första viruset var dödligare men mindre smittsamt än det SARS-virus som härjar nu. Det första SARS-viruset hade långvariga kvardröjande effekter hos dem som överlevde och det tycks det nya viruset också ha. (Vänster bild från C.D. Humphrey, CDC; höger bild från NIAID_Integrated Research Facility.)

Det har under 2020 förekommit många ganska vilda uppskattningar av hur hög dödligheten i covid-19 är bland alla smittade, alltså inte bara bland sjukhusvårdade. Tidskriften National Geographic gissade i juli 2020 att dödligheten var 50 till 100 gånger den för säsongsinfluensa. I december 2020 publicerade The Lancet en fransk studie, där dödligheten bland intagna på sjukhus (inte bara intensivvård) uppskattades till tre gånger högre än för säsongsinfluensa.[2]

Men det är inte bara dödlighet som är en allvarlig följd av sjukdomen. Det talas nu alltmer om långtids-covid, post-covid, longhaul-covid, long covid, chronic covid, osv. Novus gjorde i augusti 2020 en (troligen mycket ungefärlig och tyvärr dåligt redovisad) undersökning, som enligt företaget visade att ”40 % av de som är sjuka nu har varit sjuka i samma sjukdom i över 10 veckor”. Folk fick självuppskatta sina besvär, och de 40 procenten skulle enligt Novus motsvara ca 150 000 personer, som inte blivit friska på tio veckor.

Ingen vet egentligen hur stor andel av dem som blivit sjuka i covid-19 som sedan lider av kvardröjande symtom under lång tid. En studie från oktober (Sudre et al. i medRxiv) fann att av 4 182 fall hade 13 procent besvär mer än 28 dagar och 4,5 procent besvär mer än 8 veckor. JAMA redovisade i juli en kohortstudie (Puntmann et al.) om 100 konvalescenter efter covid-19 som scannades med magnetkamera mellan 64 och 92 dagar efter diagnos. Man ville undersöka eventuella kvardröjande hjärt- och kärlproblem, och 60 procent av de 100 hade ännu inflammation i hjärtmuskeln under denna period.

Inte bara de svårast sjuka får långtids-covid

Det är inte bara de svårast sjuka som får kvardröjande symtom, enligt en artikel i The Lancet i september (Yelin et al., ”Long-term consequences of COVID-19: research needs”):

We are seeing patients in clinics dedicated to COVID-19 convalescents, and for some of these patients the return to their former health trajectory is slow and painful. These patients are not only those recovering from the severe form of the acute disease (i.e., post intensive care syndrome), but also those who had mild and moderate disease.

I en artikel i JAMA i september konstaterar lungspecialisten Jessica Dine i Pennsylvania att de flesta patienter hon sett med post-covid inte hade varit så sjuka att de tagits in på sjukhus i den akuta fasen. Hon resonerar om orsakerna till detta syndrom:

She now sees so many people with persistent issues that she’s developed a flowchart to try to narrow down the reasons for their ill health: Is this a new symptom unrelated to COVID-19? Is it a complication of the disease, like a blood clot? Or is it a side effect of treatment? If she rules those out, she said there are just 2 options left: Either the patient is still infected with SARS-CoV-2 or they have postviral syndrome.

I våras rapporterade bl.a. SvT och TV4 om 48-årige Marcus Grundel som drabbades av covid-19 och var nära att dö. Han ansågs frisk i början av april men kunde ännu efter en månad inte gå. ”Vägen tillbaka kan bli mycket lång – upp till två år”, skrev SvT i en uppföljare den 24 juni. Hur det har gått för Grundel därefter vet jag tyvärr inte.

SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) publicerade den 1 december 2020 en litteraturöversikt, ”Långvariga symtom vid covid-19”, där man redovisar 25 studier om långvariga symtom (längre än sex veckor). Mellan 4 och 78 procent (beroende på patientgrupp) hade långvariga symtom. Vanligast var hjärtbesvär, extrem trötthet (fatigue), anfåddhet, hosta, försämrat luktsinne, men även muskel- och ledvärk och mag-/tarmbesvär m.m. En av de studier SBU nämner gällde tidigare friska värnpliktiga som uppvisade lungproblem sex veckor efter genomgången covid-19. SBU konstaterade även att det vid publiceringstillfället pågick ungefär 400 studier i ämnet långtids-covid. Man skriver också att det finns få studier om behandling och rehabilitering av de långtidssjuka. I Sverige har en ny (internationell) diagnoskod inregistrerats för ”Postinfektiöst tillstånd efter covid-19” med numret U09.9.

Hos barn talas det om mera kortvariga komplikationer som Kawasakis sjukdom (blodkärlsinflammation med feber och rodnader i t.ex. hud, ögon, tunga) och Multisystemiskt inflammatoriskt syndrom hos barn, MIS-C (hög feber, organsvikt, inflammationer t.ex. av hjärtmuskeln, mag-/tarmbesvär), även kallat PIMS. Denna komplikation kan vara dödlig men kan oftast botas på någon vecka med t.ex. immunglobuliner och kortikosteroider.

Jonas Ludvigsson vid Karolinska Institutet publicerade nyligen en rapport om fem barn mellan 9 och 15 år som hade symtom i 6–8 månader: trötthet, andningssvårigheter, hjärtklappning eller bröstsmärtor; fyra hade huvudvärk, koncentrationssvårigheter, muskelsvaghet, yrsel och halsont. Se ”Case report and systematic review suggest that children may experience similar long-term effects to adults after clinical COVID-19” i Acta Paediatrica.

Influensa kan ha långvariga sviter också (oräknat mera akuta komplikationer som lunginflammation som nämndes ovan i det brittiska exemplet). Det är oftast extrem trötthet, muskelvärk, kanske i mera sällsynta fall hjärtmuskelinflammation, encefalit, ögonproblem (konjunktivit), njurpåverkan eller Guillain-Barrés syndrom (en autoimmun nervpåverkan med förlamning). I samband med spanska sjukan 1918 rapporterades det om störningar i rörelseapparaten, rent av Parkinson-symtom, se Sellers et al., ”The hidden burden of influenza”. Det finns rapporter om Parkinsons sjukdom, även som komplikation till covid-19.

Liknande symtom som vid ME/CFS

Det som nu beskrivs som ihållande symtom efter genomgången covid-19 är hjärndimma, tachycardi (hjärtrusning), andfåddhet, högt blodtryck, hög eller låg feber, yrsel, muskelsvaghet, inflammerade muskler, oförmåga att gå, såriga tår, minnesproblem, ryckningar och andra neurologiska symtom.

Några få fall har också rapporterats av transversell myelit (en ryggmärgsinflammation) efter genomgången covid-19, t.ex. här och här. (Även i samband med kliniska prov med de vacciner som många nu knyter sina förhoppningar till har ett par fall av transversell myelit förekommit.)

Det är intressant att symtombilden hos dem med långtids-covid stämmer rätt väl med den som patienter med ME (myalgisk encefalomyelit), CFS (kroniskt trötthetssyndrom, KTS) eller fibromyalgi brukar uppvisa. Just ME har ofta ansetts som en postviral sjukdom ända sedan utbrottet 1955 på Royal Free Hospital i England, då plötsligt 292 personer (huvudsakligen bland personalen) blev sjuka i en dittills okänd sjukdom, som fick namnet (benign) myalgisk encefalomyelit. Symtomen liknade fall som förekommit ända sedan neurastenins dagar på 1800-talet, men att det skulle kunna drabba hundratals på ett rätt begränsat område var nytt.

De ovan nämnda symtomen är jag själv mycket bekant med, eftersom jag varit sjuk i 27 år i en dylik sjukdom (se video här eller här). Jag har sedan 15 år varit van att tvätta händerna, akta mig för att gnugga mig i ögonen eller klia mig i mungipan om jag någon gång orkar åka någonstans, i taxi till läkare t.ex. Innan jag insåg hur nödvändig denna disciplin var, brukade jag oftast få någon infektion (ovanpå min grundsjukdom) och blev liggande i allt från tre–fyra dagar till ungefär lika många veckor. Så covid-19-rekommendationerna är för mig välbekanta. Det nya är att extra noga skydda sig för den luftburna smittan.

Symtomen hos långtidssjuka i post-covid-19 liknar alltså ofta symtomen hos ME/CFS-sjuka, men en skillnad som läkaren Mady Hornig, professor i epidemiologi, nämner i en video från AMA (American Medical Association: ”COVID-19 Update for October 15, 2020”) är att man hos covid-19-patienterna funnit lung- och hjärtförändringar efter lång tid (jfr tidigare nämnda JAMA-artikel). Man har t.o.m funnit sådana förändringar hos asymtomatiska covid-19-patienter, enligt Hornig. Läkaren Nina Muirhead nämner också en del skillnader i en kommentar i BMJ den 9 december.

Något annat man känner igen är att vissa debattörer nu åter misstänkliggör människor med de här symtomen. Så har det låtit i decennier. It’s all in the mind. Alla prover är OK, ingen sjukdom föreligger således. Problemet måste alltså vara psykiskt. En somatisering.

Invandrarkvinnor med tungt arbete i industrin ”gör en vinst av sjukskrivning genom att de får rätt att slippa arbeta”, som svenske psykiatriprofessorn Jan-Otto Ottosson sa om fibromyalgi i en intervju 1996 i tidskriften Colgate Tandhälsa. Och i somras var Hanne Kjöller (Dagens Nyheter 24 juli 2020) snabb att haka på de gamla tongångarna och kallade det kultursjukdom och jämförde de långtidssjuka i covid-19 med 1800-talets sjuka i kloros (bleksot):

I dag kommer hotet från virus och pandemier. Att människor verkligen blir sjuka och att ett betydande antal dör av covid-19 utesluter inte att det samtidigt kan röra sig om en ny uppseglande kultursjukdom. Vilka kroppsliga fenomen som verkligen är relaterade till virus och vilka som är internaliserade till hotbilden får tiden – precis som med bleksoten – utvisa. […] Att antalet sjukskrivna stigit under pandemin är inte det minsta konstigt. Men det jag ville veta var hur flödet mellan olika diagnosgrupper ser ut. Är ångest och utbrändhet på väg att ersättas av virusrelaterade diagnoskoder?

Aftonbladet skrev i juni om en grupp läkare, som i en sluten Facebookgrupp hånade långtidssjuka covid-patienter.

P1 morgon berättade den 19 nov om Gisela Rosenkvist vars tre barn varit sjuka i åtta månader (extrem trötthet, huvudvärk, neurologiska symtom, mag-/tarmproblem m.m.) och fått höra av vården att ”det sitter i själen”. Hon hade också råkat ut för att skolmyndigheterna gjort en s.k. orosanmälan för att barnen inte gick i skolan. Rosenkvist har startat en patientgrupp för detta och fått vetskap om 50 andra liknande fall (t.o.m. den 19 november).

Sjuka läkare förstår patienter bättre

En annan långtidssjuk är (eller var?) läkaren på Karolinska Institutet, Ebba Lindqvist, som i en artikel i Läkartidningen den 30 september skildrade sitt liv med symtom som hjärntrötthet, extrem trötthet, huvudvärk, ljuskänslighet, tinnitus och yrsel: ”Utkast till minnesord över en älskad hjärna”.

En grupp läkare som själva haft eller har covid-19 (vid artikelns publicering var de ca 70 personer) skrev i Läkartidningen i december: ”Covid-19 har sedan dess [sedan första svenska fallbeskrivningen i april] visat sig vara en systemsjukdom som gäckar professionen då det varierar stort i hur den presenterar sig kliniskt, både mellan individer och över tid.” Fyra av läkarna i ”Stödgruppen för läkare med covid-19” beskriver sedan hur deras egen sjukdom gestaltat sig.

Brittiska läkare berättar på British Medical Associations webbsida hur de drabbats av långtids-covid och hur det också fått vissa att förstå sina patienter bättre. Abbey Ordys, allmänläkare i Skottland säger:

I’m a doctor and I don’t think I really understood what fatigue was until I experienced it, a feeling of just being like your whole body is drowning in treacle, inside and out, and you can’t make your body or your mind function. I’m somebody who, with my job, is used to having a hundred thoughts and making a hundred decisions at any one moment, and I was finding it impossible even to watch Netflix or listen to music. I was just staring into space.

New York Times berättade 12 oktober om en 55-årig frisk, sportig kvinna som drabbades av covid-19 i våras och ännu efter sex månader har stora problem med orkeslöshet och helt nya hälsoproblem, såsom förstadium till diabetes, hjärtflimmer, högt blodtryck m.m.:

”I will feel better for about five days and able to walk a mile or more and do yoga, then I’m flattened again for another five days,” Ms. Londa told me. ”On-and-off like a switch, the same symptoms keep repeating – a feeling like cement is pushing on my chest, chills, cough, sore throat, dry mouth, tingling in my arm, an irregular heartbeat. I’m about to fall asleep, then suddenly start gasping for air like I’m drowning, and I have to get up and walk. It’s really, really depressing.”

Likheter med tidigare SARS-virussjukdom

Tidskriften Nature skrev i september att läkarna nu oroar sig för att pandemin kommer att leda till varaktiga funktionsnedsättningar och att man känner igen vissa kvarstående symtom från andra coronavirussjukdomar:

People with more severe infections might experience long-term damage not just in their lungs, but in their heart, immune system, brain and elsewhere. Evidence from previous coronavirus outbreaks, especially the severe acute respiratory syndrome (SARS) epidemic, suggests that these effects can last for years.

And although in some cases the most severe infections also cause the worst long-term impacts, even mild cases can have life-changing effects – notably a lingering malaise similar to chronic fatigue syndrome.


2003 talades det en hel del om hur kinesiska hälsovårdsmyndigheter mörkade fakta kring SARS-smittan. Detta diskuteras även idag när det gäller SARS-CoV-2-smittan, men främst i nyhetssammanhang. Men hur är det med den internationellt tillgängliga kinesiska forskningen – kan man lita på den? (Klippet från Dagens Nyheter 17 april 2003.)

Den första SARS-epidemin 2002–2004 ledde enligt en artikel hos BBC till förändrad fettmetabolism i 12 år! Tidskriften EMSWorld (som vänder sig till olika yrkeskategorier verksamma inom akutsjukvård) skrev i decembernumret om erfarenheter från den epidemin:

There were a little over 8,000 cases globally during the 2002–03 outbreak, 774 of which resulted in death. In one study Scheppke [Ken Scheppke, läkare i Florida / KET] reviewed, nearly 27% of a group of 369 survivors of SARS-CoV-1 developed chronic fatigue syndrome, and 40% still exhibited other symptoms years after infection. It’s critical to educate the public so people understand catching this virus isn’t a way to get it over with, because even if it doesn’t kill you, it may leave you disabled, potentially for months, if not years, says Scheppke.

Ken Scheppke tillägger: ”This pandemic could have echoes for decades if we let too many people get infected and end up with a large cohort of disabled people.”

Oliver O’Sullivan skriver i artikeln ”Long-term sequelae following previous coronavirus epidemics” i Clinical Medicine om hur överlevarna efter SARS och MERS ofta hade nedsatt funktionalitet (främst hjärt- och lungproblem samt utmattning) i ett år eller mer efter infektionen. Han menar att man bör förbereda sig på en liknande utveckling efter covid-19.

Vad man möjligen kan hoppas på är att detta coronavirus kommer att mildras med tiden. Det finns fyra coronavirus som vi råkat ut för tidigare, som numera orsakar runt 20–25 procent av alla förkylningar. Det är alltså exempel på coronavirus som blivit förhållandevis ofarliga med tiden men som kan ha varit dödliga från början (se artikel i New Scientist). I längden har virus ingen fördel av att deras ”värd” avlider. Virologen Rachel Roper säger i en artikel i The Scientist i juni 2020:

When a species is co-evolving with its pathogen . . . they tend to come to a detente, where the virus will be surviving in the population, and the population is surviving without that much illness,” she explains. “But when a virus jumps species, then you’ve got a real problem.”

Både i USA och i Europa öppnas nu mängder av kliniker för covid-19-konvalescenter som behöver förlängd vård. I Sverige finns för närvarande två (i Stockholm och Norrköping). ”För att spegla multisystemeffekterna vid covid-19 bör mottagningarna ha multidisciplinära team som, med tillgång till relevanta utredningsalternativ, kan göra individanpassade utredningar utifrån klinisk bedömning. Samtidigt får vi inte glömma bort dem som vårdas i hemmet, då organskador även ses hos gruppen hemmavårdade”, skriver ”Stödgruppen för läkare med covid-19” i den tidigare nämnda artikeln i Läkartidningen.

Vad beror långtids-covid på?

Varför får då vissa långtids-covid? Ingen vet förstås säkert. Inte ens grundsjukdomen covid-19 är ju helt klarlagd i sitt sätt att verka. Men det finns en del spekulationer om de utdragna symtomen. Det man först tänker på är väl att organskador uppkommit under den akuta sjukdomen och att dessa kanske är irreversibla eller av någon anledning mycket sakta läker ut. T.ex. skador på lungorna kan förstås även sedan viruset är borta förorsaka problem med andning och syresättning av blodet.


Rapport från British Society for Immunology från augusti 2020. Författarna skriver att långtidseffekterna tycks ha mer med immunförsvarets reaktion att göra än med viruset självt. Man refererar också till en studie (Mizumoto et al. i Eurosurveillance, 2020) som visade att 50 procent av hospitaliserade patienter hade kvardröjande symtom två månader efter utskrivning från sjukhus.

En annan tanke är att viruset finns kvar här och där i små ”kolonier” och orsakar specifika besvär där de finns, diarré om de finns i tarmen, neurologiska problem (som förlorad smak och lukt) om viruset lever kvar i nervsystemet. Ett överdrivet immunsvar kan kanske också dröja kvar sedan infektionen är borta och leda till autoimmuna problem. Vissa har fått diabetes som en följdsjukdom av covid-19. British Society for Immunology skrev följande i en rapport med titeln ”Long-term immunological health consequences of COVID-19” den 13 augusti 2020:

While COVID-19 was initially considered a respiratory syndrome, it is now clear that damaging fibrosis (scarring) and inflammation can be found in multiple organs including lung, heart, kidneys, liver, adrenal glands and gastrointestinal tract, although these phenomena vary widely between individuals. The extent of disease partly reflects the wide distribution of the cellular receptor for SARS-CoV-2, angiotensin-converting enzyme 2 (ACE-2), but also the indirect effects of inflammatory mediators. Other viral infections can trigger a range of autoimmune diseases, (e.g. Guillain-Barré syndrome), so follow-up studies for these and other conditions will be needed for COVID-19 patients. For the inflammatory effects, disproportionate activation of the complement system can lead to excessive coagulation in the blood and thrombotic complications, pulmonary embolism, cardiac injury and stroke.
In general, inflammation may worsen pre-existing conditions, but equally may cause them. Some secondary illnesses may persist for years, such as inflammation-induced cognitive decline, psychosis, mood disorder and fatigue.

Några forskare, Singh et al. i Cell Physiology, tror att SARS-Cov-2-viruset kan ta sig in i mitokondrierna och liksom ta över deras funktion (cellens energiomsättning m.m.), vilket innebär att både det medfödda och adaptiva immunförsvaret torde hämmas. I ”Role of mitochondria, oxidative stress and the response to antioxidants in myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome: a possible approach to SARS-CoV-2 ‘long-haulers’” skriver Wood et al. i Chronic diseases and translational medicine att det finns tecken som tyder på att mitokondriell dysfunktion medverkar till att sjukdomen utvecklas och att detta också kan vara skälet till det långvariga abnorma immunsvaret. Wood et al. diskuterar om koenzym Q10 eller dess analog MitoQ (mitoquinol mesylate) kan ha effekt.

Vissa tror att MCAS (mastcellsaktiveringssyndrom) kan ha med långtids-covid att göra, eftersom symtomen påminner om varandra och mastceller är inblandade i immunsvaret. Bl.a. utsöndras histamin, vilket kan ge många typer av allergiska symtom av den typ man ser hos långtidssjuka efter covid-19. Se t.ex. Afrin et al. i ”Covid-19 hyperinflammation and post-covid-19 illness may be rooted in mast cell activation syndrome” i International Journal of Infectious Diseases.

Teorierna är många, men innnan grundsjukdomen är ordentligt utredd lär knappast mekanismerna bakom långtids-covid heller kunna klarläggas. Vid den förra SARS-epidemin skrevs det en del om hur kineserna mörkade information och frågan är väl hur mycket som mörkas nu. Nyhetsförmedling om smittan i Kina är en sak, men även när det gäller den forskning kring covid-19 som kommer från Kina bör man nog förhålla sig kritisk. Det finns säkerligen mycket bra forskning där, frågan är hur mycket av den och i vilken form den släpps ut till omvärlden.

Slutligen: det intresse kring de mera kroniska konsekvenserna av covid-19 som nu uppstått är viktigt på flera sätt. Först och främst är det nödvändigt att se sjukdomen för vad den är. Mortaliteten berättar inte hela historien. Blir efterverkningarna utdragna under många år för en stor del av dem som drabbats av covid-19, så blir konsekvenserna för individer och samhälle stora.

En annan mera hoppfull aspekt är att många av dem som i åratal kämpat för att få bättre vård för kroniska sjukdomar, som t.ex. ME och CFS, kanske också kan få en bättre förståelse för problematiken. Det talas nu som nämnts t.ex. om multidisciplinära team för att studera de långvariga följderna av covid-19. Sådana team är något som många ME/CFS-sjuka önskat i decennier. Vi får hoppas att det kliniska engagemanget för den här kategorin patienter ökar. Skulle vi istället få en ny patientgrupp som samhället negligerar, vore det ju bara för sorgligt .

Noter:
1) ICNARC beräknade i april att av dem som fått intensivvård (690 av totalt 2 249 patienter) hade 50,1 procent (346) avlidit. En jämförelse med tre års (2017–2019) döda av viral lunginflammation (utan covid-19 således) visade att 22,4 procent dog då (av totalt 4 434 intensivvårdade patienter). Enligt Shovlin & Vizcaychip i British Medical Journal tycks de som dog i covid-19 ha varit friskare från början än de som dog i vanlig influensa.

ICNARC:s beräkning från november visade att siffran för döda sjunkit till 39,4 procent av de intensivvårdade under perioden fram till 3 augusti. Den hade ytterligare sjunkit under perioden fram till 26 november (till 26,5 procent). En missvisning med aprilvärdena torde vara att man då gav respiratorvård i mycket högre grad än senare, en påfrestning på mycket sjuka som kan ha bidragit starkt till dödligheten.

Tillägg 13 mars 2021: I SKR:s broschyr ”Skador vid vård av covid-19 patienter” hittade jag en svensk siffra på 24,6 procent (för första halvåret 2020) som nog är hyfsat jämförbar med de engelska uppgifterna:

”Totalt avled 15,2 procent av covid-19-patienterna. 13,5 procent av de patienter som under vårdtiden inte vårdats på IVA avled. Bland de patienter som intensivvårdats avled 24,6 procent. […] I covid-19 gruppen låg skadefrekvensen på 18,4 procent, vilket är nästan dubbelt så högt som för övriga patienter som granskats under samma period, där skadefrekvensen låg på 9,7 procent.” (Sid. 5.)

Vårdskador är generellt sett en häpnadsväckande stor andel av skador hos patienter och har de senaste åren legat på ungefär 8–10 procent. När det gäller covidpatienter är den alltså dubbelt så hög. Man har i denna statistik inte skilt på undvikbara och oundvikbara skador, vilket troligen kan göra en skillnad på tre–fyra procentenheter. [Tillbaka]

2) Under det senaste året har det förekommit många uppskattningar av hur stor dödligheten är i covid-19, något som givetvis växlar beroende på om man mäter som andel av antalet kända fall eller efter antalet inlagda på intensivvård (eller som andel av ett uppskattat antal smittade, inklusive ett mörkertal av otestade asymtomatiska personer). Man har ofta jämfört med dödligheten i säsongsinfluensa. I mars hade Anthony Fauci vid amerikanska National Institute of Allergy and Infectious Diseases uppskattat dödligheten till 10 gånger så stor som för säsongsinfluensan vid en hearing inför Representanthuset. När det gäller den franska studie i The Lancet Respiratory Medicine som uppskattade dödligheten bland intagna på sjukhus (inte bara intensivvård) till tre gånger högre än för säsongsinfluensa, så kan en felkälla vara att man inte vet hur många som avlider utanför sjukhus i respektive sjukdom, dvs. hur representativ för dödligheten i respektive sjukdom den grupp är som tas in på sjukhus. Även graden av influensavaccinering i den undersökta populationen kan förvrida resultatet. [Tillbaka]

Den svenska munskyddspolitiken

Någon sorts ändring skedde i regeringens och Folkhälsomyndighetens coronastrategi alldeles före jul. Frågan om munskydd är förstås det som sticker ut mest bland de åtgärder som aviserades den 18/12. Redan tidigt i våras hävdade Folkhälsomyndigheten att munskydd ”hjälper inte ett dugg”, och den hållningen har man hållit fast vid. Man har i stället menat att munskydd kan vara skadliga genom att folk tror sig säkra och då t.ex. struntar i att hålla avstånd.

Det har varit förvånande att Sverige valt en helt annan linje än de flesta andra länder i frågan om munskydd (ett riktigare ord är egentligen ansiktsmask). Och kanske konstigast av allt är att Folkhälsomyndigheten (FHM) inte tycks ha läst sin egen litteraturlista om munskyddsstudier. På myndighetens webbsida har sedan i augusti funnits en lista över 37 studier som gäller munskydd, i november uppdaterad till 52 studier. Av dessa är de allra flesta positiva till munskyddsanvändning. Nu är det ju aldrig kvantitet som avgör vetenskapliga frågor utan kvaliteten på studierna, och man kan lätt konstatera att i stort sett den enda studie som inte ser någon effekt av munskydd är en dansk studie som blivit ganska omdiskuterad och faktiskt ifrågasatt av författarna själva. Mer om den nedan.

”Folkhälsomyndigheten övervakar dagligen all ny granskad litteratur”, står det på sidan med litteraturlistan, men man undrar ju hur mycket man egentligen har läst på myndigheten. Forskargruppen ”Vetenskapsforum covid-19” kollade litteraturlistan och redovisade i en PDF vad de 52 studierna kommit fram till.


Folkhälsomyndighetens litteraturlista upprättades i augusti 2020. I november utökades listan och omfattar när detta skrivs 52 artiklar.

Det kanske mest bisarra har varit att vissa styrande inom vården i våras inte ens lät personalen använda munskydd. Det fanns t.ex. ett fall där en vårdanställd hotades med sparken för arbetsvägran (!) om hon använde munskydd (rapporterat i tidningen Arbetarskydd 28 april 2020).

Skyddsutrustning fanns inte i tillräcklig utsträckning, bl.a. för att man nyligen hade låtit förstöra beredskapslager med masker, där bäst före-datum passerats. Skyddskraven sänktes t.o.m. i slutet av mars. Många misstänkte att de nya råden berodde på att utrustningen inte fanns till hands, så därför anpassade man råden efter det, så att det skulle verka genomtänkt. I Expressen intervjuades sjuksköterskan Mia Lehtonen den 28 mars:

– Om det är så att det skulle finnas helt obegränsat med skyddsutrustning – att det finns långärmade skyddsrockar, massor munskydd och visir, och vi vet att det inte kommer ta slut – då skulle inte den här diskussionen om ändrade riktlinjer kommit upp överhuvudtaget, säger sjuksköterskan Mia Lehtonen till radion.

Den 7 april hade Johanna Sandwall från Socialstyrelsen uttalat sig om de utgångna och kasserade maskerna att det var helt otänkbart att man skulle godkänna att vårdpersonal skulle använda dessa halvdana masker och skyddskläder. Det skulle bara invagga personalen i en falsk säkerhet som skulle vara farlig. Hellre då inget skydd alls, menade hon uppenbarligen. Detta samtidigt som vårdpersonal berättade om att de själva klippte till och sydde både munskydd och skyddsrockar.

Hemtjänstpersonal behövde inte heller ha ansiktsmask. Det hade kommit rapporter om att s.k. brukare kunde ha kontakt med kanske 10–12 olika personer under 14 dagar. Den 2 april svarade Anders Tegnell vid en pressträff på frågan om inte hemtjänstpersonal kan bli smittspridare: ”Jag är inte riktigt säker på hur man tror att den smittspridningen ska gå till i det fallet.” Häromdagen (7 december) kom Coronakommissionens delbetänkande (SOU 2020:80), och där får denna syn skarp kritik. Inte minst därför att man vid denna tid också höll fast vid att symtomfria personer inte kunde smitta (delbetänkandet s. 188):

I enkäterna från Smittskydd i de tre regionerna efterfrågades vilka skäl den som besvarat enkäten trodde kunde finnas till att smitta kom in på boendet. Orsaker som angavs var att den kommit in via symtomfri personal och besökande anhöriga (innan besöksstoppet infördes), boende som varit i slutenvård och inte provtagits vid utskrivning, nyinflyttade boende samt via boende som rört sig ute. En del uppgav att det var oklart hur det hade gått till.
Även om kunskap fanns hos forskare att även personer utan symtom kunde föra in smittan var det ingen information som kommunicerades av Folkhälsomyndigheten, och den var inte etablerad i äldreomsorgen i landet.


Anders Tegnell vid pressträffen 2 april 2020 om hemtjänstpersonal som smittspridare: ”Jag är inte riktigt säker på hur man tror att den smittspridningen ska gå till i det fallet.”

Bland de främsta motargumenten har hela tiden varit att det är krångligt att använda ansiktsmask och att allmänheten inte kan klara av detta. Även WHO hade ett liknande synsätt till en början men ändrade den 5 juni sina rekommendationer något. Man menade då att ansiktsmask bör bäras i offentliga miljöer, där det är svårt att hålla avstånd. Ungefär vad FHM kommit fram till nu, sex månader senare.

Argumentet att det skulle vara så svårt att använda munskydd skulle egentligen också kunna anföras mot handtvätt: 1) Det invaggar folk i en falsk trygghet att man kan leva som vanligt. 2) Det kräver kunskaper för att åtgärden ska utföras på rätt sätt.

Hur många kan egentligen tvätta händerna på ett effektivt sätt? Många tvättar bara ena sidan av händerna, inte tillräckligt långt upp på underarmarna, man löddrar inte tillräckligt, man glömmer tummarna, har på sig ringar och sköljer inte tillräckligt länge och med tillräckligt tryck.

Det gäller också att veta när och i vilka situationer man ska tvätta sig och när en tvättning man just gjort kan råka omintetgöras. Många går in på en toalett och tvättar sig och går sedan ut och tar då i samma dörrhandtag för att stänga toalettdörren som de tog i när de öppnade med otvättad hand.

Man kan förstås diskutera vilken smitta som är värst, kontaktsmitta via föremål eller personer, eller den luftburna smittan. Överallt där det finns risk bör man förstås försöka minimera den, så att summan av den exponering man kan utsättas för blir så låg som möjligt. Ju färre viruspartiklar man får i sig (virusdos eller på engelska viral load), desto större chans att immunförsvaret kan klara av att bekämpa viruset eller att sjukdomsförloppet blir relativt lindrigt. Tillhör man en riskgrupp bör man givetvis vara ännu mera försiktig.

Man har länge misstänkt att covid-19 inte bara smittar via droppsmitta, som ganska snabbt skingras i luften, utan även med aerosoler, dvs. med mikroskopiska droppar som kan hålla sig svävande i ett rum i kanske en halvtimme eller mer och spridas betydligt längre än 2–3 meter, som ibland anges som säkerhetsavstånd inomhus. I november 2020 skrev Erik Salaneck et al. i artikeln ”Long-distance airborne dispersal of SARS-CoV-2 in COVID-19 wards” att man på Akademiska sjukhuset i Uppsala funnit RNA från coronaviruset på sjukhusets vind och i ventilationssystemet.

Många som kritiserat den officiella linjen har menat att man åtminstone borde rekommendera folk att bära mask i trånga utrymmen, t.ex. på allmänna transportmedel, i affärer och på storstadsgator med hög grad av trängsel. Däremot kanske inte på andra platser, t.ex. i mera glest befolkade parker och mindre gator etc.

Man kan knappast kräva att människor ska ha munskydd på sig hela tiden och överallt, det är inte nödvändigt. Dessutom är det förstås påfrestande att ha munskydd på sig länge, särskilt om man kanske redan har någon form av andningsbesvär, så användningen bör begränsas till platser där man inte kan hålla ordentlig distans.

Ett motargument har varit att det inte ger ett hundraprocentigt skydd. Men vad är hundraprocentigt? – knappast handtvätt och någon meters avstånd. (För övrigt ger inte heller vacciner något hundraprocentigt skydd.) Ett partiellt skydd med hjälp av munskydd är dock bättre än inget, menade t.ex. amerikanska CDC långt innan WHO ändrade sin policy. (Det har t.o.m. funnits ett något udda argument för ett partiellt skydd, nämligen att det skulle kunna fungera som en sorts vaccination, när man trots munskyddet får i sig en mycket liten mängd viruspartiklar, se artikel i New England Journal of Medicine.)

Runt 18–19 november skrevs det mycket om en dansk studie, Bundgaard & Iversen et al., ”Effectiveness of Adding a Mask Recommendation to Other Public Health Measures”, som visade att användning av munskydd knappt hade någon effekt alls. Det talades om studien som högkvalitativ och omfattande, men den har många brister. Förra statsepidemiologen Annika Linde menade att studien genomförts på våren, när smittläget redan förbättrats och att man inte tog hänsyn till att alla (smittade och osmittade) ska bära munskydd. Författarna skrev själva följande om studiens problem under rubriken Limitations:

Inconclusive results, missing data, variable adherence, patient-reported findings on home tests, no blinding, and no assessment of whether masks could decrease disease transmission from mask wearers to others.

Så sent som efter presskonferensen den 16 november menade Anders Tegnell i radions Studio Ett att ansiktsmask inte behövs, för att smittan i huvudsak inte sprids på bussar och tåg utan i hemmet osv. Varför inskärpte man då samma dag att medborgarna inte ska gå på bibliotek etc. utan hålla sig hemma? Den 23 juli hade Tegnell sagt att vi är ju så bra på att hålla avstånd i Sverige på tåg och andra kollektiva färdmedel, så något ytterligare skydd där skulle inte behövas. Men bara någon dag före hade både SL och SJ meddelat att det inte fungerade och att de inte kunde tvinga folk som trängdes att hålla avstånd.

På höstkanten var det många journalister som inför den åter ökande smittan undrade om det verkligen inte var dags att rekommendera mask. Svaret från statsminister Löfven var då att det ju ”inte är förbjudet” att ha mask, och Tegnell medgav att det kanske kan vara bra i vissa trånga utrymmen. Men någon rekommendation blev det som bekant inte. Och så länge en stark rekommendation eller obligatorium inte finns, kommer de få som ändå väljer att bära mask att utmärka sig och bli utsatta för påhopp från dem som menar att masker är dumheter.


Bilder som denna har spridits på nätet. Den illustrerar tydligt hur skyddsgraden skiftar mellan ingen mask, en mask och när både smittade och osmittade bär mask. De angivna procentsiffrorna för skyddsgraden stämmer dock knappast. Och så snart man går ut behövs nog inte mask, bara där tillräckligt avstånd till andra inte kan upprätthållas.

Utbildningsminister Anna Ekström har sedan i juli sett kollektivtrafiken som en plats där smitta sprids, till skillnad från Anders Tegnell. Vid en pressträff i juli meddelades att distansundervisning skulle underlättas för att ”begränsa smittspridningen i landet” och ”undvika trängsel i kollektivtrafiken”. 18 november sade Ekström vid en pressträff: ”Hittills har gymnasieskolorna haft möjlighet att införa fjärr- och distansundervisning för att undvika trängsel i kollektivtrafiken. Men nu utökar vi den möjligheten, och vi utökar den så att man kan använda den för att minska trängsel i lokalerna.”

19 november kom så Kungl. Vetenskapsakademiens rapport om bl.a. ansiktsmasker. I pressmeddelandet stod:

Slutsatsen av expertgruppens första delrapport är att god ventilation med luftutbyte och användning av munskydd är viktiga åtgärder för att minska smittspridningen i inomhusmiljöer. Detta gäller även för kollektivtrafiken. Användningen av munskydd är särskilt viktig inom all sjuk- och äldrevård.

Förra statsepidemiologen Annika Linde sade i Studio Ett (torsdag 19 november) att FHM inte förstått att man inte kan förlita sig på att SL och liknande företag löser detta. Resande som väntat med att gå på alltför fulla bussar tröttnar till sist på att vänta och kliver på en buss med för många människor i. Då måste man ha munskydd.

Så kom då beslutet. En månad ska det gälla från den 7 januari. På FHM:s nyhetssida från 18 december står inte detta med munskydden precis först. Mest handlar det om mellandagsrea, gym, badhus, skolor och restauranger (som nu inte ska servera sällskap med fler än fyra personer vid samma bord).

”När det gäller munskydd så kan de, enligt Folkhälsomyndighetens och WHO:s uppfattning, komma ifråga i miljöer där trängsel inte kan undvikas”, står det långt ned på sidan. Här låter det alltså som om WHO och FHM har samma linje. Kanske nu, men knappast för sex månader sedan när WHO ändrade sig.

Redan samma dag som presskonferensen hölls, gjorde Anders Tegnell som han brukar, tonade ned saken. I SvT:s Aktuellt sade han att den nya linjen om munskydd på bussar och tåg inte har ändrat Folkhälsomyndighetens uppfattning att smittan inte sprids särskilt mycket i kollektivtrafiken:

Det är fortfarande så. Alla studier i världen pekar på att det inte är en stor del av smittan som är i kollektivtrafiken. Men vi befinner oss i ett allvarligt läge och då behöver vi alla små bitar som kan föras till.

På sätt och vis har Tegnell rätt. Denna rekommendation är inte särskilt mycket starkare än vad den varit förut. Snarare är det andra som lagt in mer i den än vad som kanske finns där. T.ex. på presskonferensen, där detta presenterades och sedan hur medierna rapporterat om saken.

Något direkt paradigmskifte är det nog inte, vilket Stefan Löfven underströk i raljerande ton i SvT:s Morgonstudion 22 december, i en intervju med Mats Knutsson: ”Jag kan förstå kittlingen i att fråga har strategin bytts, nej i grunden är det exakt samma strategi.”

I samma intervju säger Löfven att FHM hela tiden sagt att munskydd kan tjäna som komplement till andra åtgärder. Men det stämmer inte. Man har varnat för att det kan vara farligt, folk kommer att röra vid ansiktet mera och man kommer att glömma bort att hålla avstånd osv. Det var först på höstkanten som Tegnell erkände att munskydd kanske kunde vara bra i vissa trånga utrymmen. Innan dess var det snarast riskabelt att bära munskydd.

Varför nu vänta till den 7 januari kan man fråga sig. Kanske handlar det om logistik. Hur ska munskydd distribueras? Ska busschaufförer kunna dela ut sådana till passagerare som inte har några? Tiden fram till den 7 borde användas till att upplysa om hur man använder skydden och vilka som passar i vilka situationer. Med eller utan ventil, treskikts eller kirurgmask osv.

Epidemiologer har sagt att det mest effektiva vore att helt stänga ned Sverige i fyra veckor och att alla då har munskydd. Det är förstås inte möjligt. Men för att munskyddsanvändningen ska få någon betydelse, bör den vara mer än en rekommendation. Och så många som möjligt bör ha dem under samma tidsperiod, inte lite då och då. Man bör ha dem i offentliga miljöer, där folk tvingas vara nära varandra, särskilt inomhus. Men de behövs knappast där det är glest med folk.

Kritikerna har givetvis rätt i att så småningom ställs vi inför smittan hur vi än gör. Någon gång måste vi ju ta av munskydden, och nedstängda offentliga lokaler måste öppnas. Det rådrum vi skulle få av en starkt tillbakahållen pandemi borde användas till att utveckla så bra terapier som möjligt med bl.a. antivirala medel. Om man lyckas göra ett vaccin som är både effektivt och utan biverkningar, eller i varje fall utan allvarligare biverkningar, så vore det förstås bra – och sensationellt, eftersom man hittills inte lyckats trots försök att skapa vacciner mot flera olika coronavirus i 20 år, både för djur och människor. Det återstår att se hur de vacciner som nu ska börja användas kommer att fungera.

Man kan också hoppas på att de mutationer som sker kommer att göra viruset mindre farligt. Den nya stammen (eller varianten) som hittats i England lär vara mer smittsam, men inte nödvändigtvis farligare. Men farligare genom att flera smittas. Kommer denna virusvariant till Sverige, och det är väl högst troligt, så är det ännu ett argument för munskydd.

Granskningsnämndens beslut om Attenborough

Den 8 september anmälde jag David Attenboroughs program ”Kimatkrisen” till Granskningsnämnden för radio och tv och anförde som exempel 11 punkter som felaktiga och/eller missvisande. Programmet som helhet är ensidigt och speglar inte – som SvT:s presentationstext påstår – ”all fakta om klimatkrisen” utan bara en ensidigt alarmistisk ståndpunkt, som inte ens har stöd i FN:s klimatpanels rapporter. Läs hela min anmälan här.

Den 14 oktober fattade Granskningsnämnden beslut (finns här eller här) om min anmälan (diarienr 20/03971), och föga överraskande leder det inte till någon åtgärd. Man hänvisar till en tidigare anmälan från en privatperson (diarienr 19/03045), som gjordes när programmet sändes i augusti 2019 och menar att man i beslutet den gången redan har svarat på min huvudsakliga kritik.

Den anmälan som gjordes 2019 tog dock inte upp lika många punkter som min, så beslutet från 2019 kan knappast anses vara ett svar på min anmälan. Faktum är att Granskningsnämndens svar till den tidigare anmälaren inte heller är något svar eller ens en bedömning av sakfrågan om opartiskhet. Jag återkommer till detta.


SvT Play presenterade Attenboroughs film så här (skärmdump från 3 september 2020) De röda understrykningarna är mina.

Nämnden skriver nu i beslutet om min anmälan att kraven på opartiskhet kan ställas lägre på intervjuade och andra medverkande i ett program än på företrädare för programföretaget (SvT i detta fall). Just detta argument hade jag förutsett och skrev därför i min anmälan:

Granskningsnämnden brukar inte bry sig om vad tillfälligt medverkande säger i ett program, eftersom kraven på opartiskhet och saklighet anses kunna ställas lägre där än för företrädare för programföretaget. Här är det dock inte primärt frågan om enskilda röster utan om programmets huvudtes, framförd av programledaren Attenborough, som utmålar bilden av det vetenskapliga forskningsläget i klimatfrågan som ”unequivocal” (otvetydigt, entydigt). Detta torde bryta mot avtalet med staten och kravet på opartiskhet.

Min yrkan här är givetvis inte att programmet inte borde sändas; bara att andra röster måste redovisas i en fråga som är omstridd. Att ge sken av att frågan inte är omtvistad (unequivocal) är inte att leva upp till hur SvT presenterar detta program på webbsidan: ”Av världsledande experter får vi all fakta om klimatkrisen och den globala uppvärmningens effekter.” Men i programmet är det enbart en sida från den vetenskapliga forskningen som redovisas som trovärdig.

Granskningsnämnden skriver avslutningsvis i sitt beslut om min anmälan:

Granskningsnämnden, som tagit del av programmet, konstaterar att utgångspunkten för filmen var att undersöka klimatförändringar genom vittnesmål från forskare och experter. Vad anmälaren anför utgör enligt nämndens mening inte grund för slutsatsen att filmen står i strid med kraven på opartiskhet och saklighet.

Ändå har Granskningsnämnden i beslutet redogjort för nio av de elva punkter jag tog upp som felaktiga eller missvisande: om havsnivåernas stigande, om hur s.k. flygande hundar i Australien dör pga av klimatförändringar, att skogsbränder blivit värre, att isen smälter vid polerna som resultat av mänsklig påverkan, att Louisiana översvämmas pga av havsnivåhöjning (utan att man nämner landsänkningen), att en tredjedel av världens korallreven har dött; man hånade ståndpunkten att jorden blivit grönare tack vare koldioxiden och att det finns fördelar på många platser om temperaturen blir högre, man utmålade smältande permafrost som en stor fara genom att metan frigörs, trots att mycket mera metan avges hela tiden från vanliga våtmarker, samt att man inte nämnde något av de miljöproblem som finns med sol- och vindenergi.

Hur förekomsten av dessa felaktigheter i programmet kan vara förenliga med att ”undersöka klimatförändringar” och att iaktta ”kraven på opartiskhet och saklighet” är svårbegripligt. Det är knappast att redovisa ”all fakta om klimatkrisen”.

Det märkliga med Granskningsnämndens hantering av både min anmälan och den tidare anmälarens inlaga från förra hösten är att man anför vår kritik i sina beslut, sedan argumenterar man inte mot denna kritik, men konstaterar ändå att:

Kravet på saklighet innebär främst att uppgifter som är av betydelse för framställningen ska vara korrekta och att framställningen inte får vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas.

Men uppgifter har ju varit inkorrekta, och väsentliga uppgifter har ju utelämnats! Slutklämmen blir ändå den nämnda formuleringen: ”Vad anmälaren anför utgör enligt nämndens mening inte grund för slutsatsen att filmen står i strid med kraven på opartiskhet och saklighet.”

Vad Granskningsnämnden här säger är således:

1. Uppgifter som sänds i radio och TV ska vara korrekta, och väsentliga uppgifter ska inte utelämnas.

2. Uppgifter i det nu anmälda programmet har varit inkorrekta och ofullständiga (enligt referat från min anmälan, som man anför i beslutet och inte på något sätt motbevisar eller ens diskuterar).

3. Filmen står ändå inte i strid med kravet på opartiskhet och saklighet.

En logisk kullerbytta. Någon granskning kan man knappast påstå att nämnden utfört. Och anledningen till att man vågar skriva så här utan att skämmas är, gissar jag, att beslut inte kan överklagas.

Nyligen har program fällts som visat sig vara partsinlagor (t.ex. om Hare Krishna-rörelsen eller om Tibet ur officiellt kinesiskt perspektiv). Attenboroughs program är minst lika partiskt och osakligt. Attenborough följer inte ens vad FN:s klimatpanel säger om t.ex. stormar, skogsbränder m.m., vilket ju är anmärkningsvärt, eftersom klimatpanelen i medierna brukar anses spegla den etablerade vetenskapen. Men klimatalarmismen får uppenbarligen inte ifrågasättas. Det vore att svära i kyrkan.

Citat om klimat: Vad har verkligen sagts?

I klimatdebatten förekommer det en hel del citat från olika forskare, politiker, aktivister m.fl., många gånger sådana med anknytning till FN:s klimatpanel. Ofta är det ganska uppseendeväckande åsikter om behovet av skrämselpropaganda eller drastiska åtgärder gentemot människan, industrialismen och liknande. Jag har försökt kolla vilka citat som är korrekt återgivna.

Vi kan börja med Sir John Houghton, som var ordförande och vice ordförande i FN:s klimatpanel (IPCC) 1988–2002. Han påstås ha sagt: ”Unless we announce disasters, no one will listen.” Källan ska ha varit Houghtons bok Global Warming: The Complete Briefing (1994). Där tycks formuleringen dock inte finnas. I en intervju med Frances Welch i Sunday Telegraph 10 september 1995 har Houghton ändå sagt något åt det hållet:

If we want a good environmental policy in the future, we’ll have to have a disaster. It’s like safety on public transport. The only way humans will act is if there’s been an accident.

Jag har inte sett själva tidningen eller texten på Sunday Telegraphs egen webbplats utan bara en scanning som bl.a. Wikipedia har länkat till, publicerad av en professor i geografi, John Adams. Rent teoretiskt kan den förstås vara förfalskad.

Ottmar Edenhofer, klimatforskare som var vice ordförande i IPCC:s arbetsgrupp nr 3, 2008–2015, citeras också ofta, och han ska ha sagt:

One has to free oneself from the illusion that international climate policy is environmental policy…We redistribute de facto the world’s wealth by climate policy.

I en intervju 14 november 2010 med Neue Zürcher Zeitung sade Edenhofer ungefär så, fast i omvänd ordning (min fetstil/KET):

Zunächst mal haben wir Industrieländer die Atmosphäre der Weltgemeinschaft quasi enteignet. Aber man muss klar sagen: Wir verteilen durch die Klimapolitik de facto das Weltvermögen um. Dass die Besitzer von Kohle und Öl davon nicht begeistert sind, liegt auf der Hand. Man muss sich von der Illusion freimachen, dass internationale Klimapolitik Umweltpolitik ist. Das hat mit Umweltpolitik, mit Problemen wie Waldsterben oder Ozonloch, fast nichts mehr zu tun.

Ett annat citat om ekonomisk världsomvandling i samband med klimatpolitiken kommer från Christiana Figueres, verkställande sekreterare i UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change):

This is the first time in the history of mankind that we are setting ourselves the task of intentionally, within a defined period of time to change the economic development model that has been reigning for at least 150 years, since the industrial revolution.

Jo, det tycks stämma, och citatet återfinns här på en webbsida hos United Nations Regional Information Centre.

Citatet fortsätter:

That will not happen overnight and it will not happen at a single conference on climate change, be it COP 15, 21, 40 – you choose the number. It just does not occur like that. It is a process, because of the depth of the transformation.


Den 33-årige Stephen Schneider funderade i ett TV-program 1978 över hur man skulle kunna råda bot på global nedkylning och kommande istid. Schneider var dock inte helt säker på om det skulle bli varmare eller kallare men han blev sedermera en av de främsta alarmisterna när det gäller global uppvärmning. Till höger en bild från 2008 under en utomhusföreläsning vid Stanford University.

Stephen Schneider var en av de mer prominenta klimatforskarna vid Stanford och huvudförfattare i IPCC:s klimatrapporter, både den tredje (2001) och fjärde (2007). Man läser ofta att han ska ha sagt följande i en intervju med Discover Magazine i oktober 1989:

To do that [minska risken för en katastrofal klimatförändring] we need to get some broad based support, to capture the public’s imagination. That, of course, means getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have.

Schneider skriver på sin egen webbsida Mediarology att han är felciterad, att orden är tagna ur sitt sammanhang och anger själv följande citat som det korrekta (min fetstil/KET):

On the one hand, as scientists we are ethically bound to the scientific method, in effect promising to tell the truth, the whole truth, and nothing but – which means that we must include all doubts, the caveats, the ifs, ands and buts. On the other hand, we are not just scientists but human beings as well. And like most people we’d like to see the world a better place, which in this context translates into our working to reduce the risk of potentially disastrous climate change. To do that we need to get some broad based support, to capture the public’s imagination. That, of course, means getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have. This “double ethical bind” we frequently find ourselves in cannot be solved by any formula. Each of us has to decide what the right balance is between being effective and being honest. I hope that means being both.

Det så ofta citerade avsnittet finns ju helt uppenbart där, kontexten ändrar inte särskilt mycket. Schneider menar i slutet att var och en själv måste bestämma hur man ska balansera effektivitet i budskapet med ärlighet.

Schneider är för övrigt intressant, eftersom han på 70-talet var en av dem som trodde på en snart kommande istid. I en artikel i Science 1971, ”Atmospheric Carbon Dioxide and Aerosols: Effects of Large Increases on Global Climate”, skriver Schneider och medförfattaren Rasool att även en otrolig ökning av CO2-halten i atmosfären med en faktor åtta under flera tusen år skulle högst medföra en yttemperaturökning på 2 °K, men å andra sidan:

However, the effect on surface temperature of an increase in the aerosol content of the atmosphere is found to be quite significant. An increase by a factor of 4 in the equilibrium dust concentration in the global atmosphere, which cannot be ruled out as a possibility within the next century, could decrease the mean surface temperature by as much as 3.5 °K. If sustained over a period of several years, such a temperature decrease could be sufficient to trigger an ice age! (Rasool and Schneider, 1971.)

I TV-programmet ”In Search Of …The Coming Ice Age” (1978) undrar Stephen Schneider om mänskligheten borde ingripa för att avstyra en kommande istid. Filmens speaker (Leonard Nimoy) nämner först diverse saker man kan göra, sota ned snön, smälta is med kärnkraft etc., och sedan säger Schneider:

Can we do these things? Yes. But will they make things better? I’m not sure. We can’t predict with any certainty what’s happening to our own climatic future. How can we come along and intervene then in that ignorance? You could melt the icecaps. What would that do to the coastal cities? The cure could be worse than the disease. Would that be better or worse than the risk of an ice age?

I en debattartikel i Nature i december 1977 (”Against instant books”) är Schneider mera osäker. Han skriver där apropå en ny bok (The Weather Conspiracy: The Coming of the New Ice Age) och även med tanke på den då pågående ovanligt kalla vintern i USA att det inte är klart än om det blir kallare eller varmare: ”we just don’t know enough to chose [sic] definitely at this stage whether we are in for warming or cooling – or when”.

Rajendra K. Pachauri, doktor i ingenjörsvetenskap och styrelseledamot i Indian Oil Corporation Ltd och Oil and Natural Gas Commission i Indien, var ordförande i FN:s klimatpanel 2002–2015. Man ser ofta följande citat från Pachauri: ”Our models are giving us predictions or projections that are totally reliable.” Det ser ju ut att ge mycket lite utrymme för den osäkerhet som man faktiskt ändå kan hitta i IPCC:s publikationer, om man läser noga.

När man ser detta citat på nätet eller i böcker, finns oftast ingen källa angiven förutom att Pachauri ska ha sagt det. I några fall har man angivit en länk till en webbplats (dl.nmmstream.net), som inte tycks finnas längre och inte heller går att hitta på Archive.org. Efter en del detektivarbete hittade jag ändå källan: Pachauris key note address vid State of the World Symposium i Washington, anordnat av Worldwatch Institute, 15 januari 2009. På Youtube finns anförandet (i alla fall när detta skrivs) här.

Pachauri säger verkligen orden i citatet ovan, och ett lite fullständigare avsnitt lyder (min fetstil /KET):

You can look at this diagram, where you see observations going back to the beginning of the 20th century, and if you look at model runs which only take into account natural factors, and natural forcing, you get this sharp difference between these two curves. But the moment you enter human induced factors and increasing greenhouse gas emissions concentration, you get virtually a perfect fit with actual observations. So we have now enough validity in the work that we have done to give us confidence that our models are giving us predictions or projections that are totally reliable. We know that the frequency of heavy precipitation events have increased over most land areas and this is happening across the world, every part of the world. And I can tell you about this event, which took place in 2005, about a million people lost their homes, because the entire city of Mumbay suffered a massive cloud burst in a short period of time, and was completely under water, and several people actually lost their lives … (Youtube-klippet tid 1:21–2:32)

Stockholmskonferensen 1972 och Maurice Strong

Det brukar sägas att det finns föregångare till dagens klimatdebatt, vid t.ex. Stockholmskonferensen 1972 och även från en konferens i North Carolina 1975.

Boken Only One Earth sammanställdes som diskussionsunderlag inför Stockhomkonferensen, av miljödebattörerna Barbara Ward (ekonom m.m.) och René Dobos (mikrobiolog m.m.), med förord av Maurice Strong, som var generalsekreterare för konferensen. I boken skisseras det mera alarmistiska credot upp (sid. 266 i Penguin-utgåvan, 1972):

Clearly man has had nothing to do with these vast climatic changes in the past. And from the scale of the energy systems involved, it would seem rational to suppose that he is not likely to affect them in the future. But here we encounter the other facet about our planetary life: the fragility of the balances through which the natural world that we know survives. In the field of climate, the sun’s radiations, the earth’s emissions, the universal influence of the oceans and the impact of the ice are unquestionably vast and beyond any direct influence on the part of man. But the balance between incoming and outgoing radiation, the interplay of forces which preserves the average global level of temperature, appears to be so even, so precise, that only the slightest shift in the energy balance could disrupt the whole system. It takes only the smallest movement at its fulcrum to swing a seesaw out of the horizontal. It may require only a very small percentage of change in the planet’s balance of energy to modify average temperatures by 2 °C. Downwards, this is another ice age, upwards, a return to an ice-free age. In either case, the effects are global and catastrophic.

Energibalansen är alltså så delikat att den minsta skiftning kan medföra katastrof. Hur vår stackars planet har överlevt hittills blir en gåta. Det är intressant också hur man redan här förebådar att det inte bara är global uppvärmning som skulle vara katastrofal, utan även en nedkylning. Åt vilket håll det än går så blir det katastrof. Som bekant övergavs begreppet global warming för det vidare begreppet climat change någon gång under 2010-talet. (Och när detta skrivs förespråkar många t.ex. att man inte heller ska säga climate change utan climate crisis, viket anammats redaktionellt av bl.a. The Guardian och Dagens Nyheter.)


En artikel om den kommande miljökonferensen i Stockholm i Dagens Nyheter den 25 januari 1972. Konferensen hölls 5–16 juni 1972. I denna artikel nämns diverse miljöproblem men faktiskt inte klimatfrågan.

Från FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 förekommer ofta detta klipp ur Dagens Nyheter den 25 januari 1972. Rubriken är ett citat från konferensens generalsekreterare, affärsmannen Maurice Strong, som märkligt nog (i likhet med Pachauri) hade en bakgrund i oljeindustrin: ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen”.

Sådana uttalanden har ju hörts rätt ofta på senare år, t.ex. från Al Gore eller Johan Rockström m.fl. Men just den här artikeln tar faktiskt inte upp klimatet. De tio åren tycks snarare syfta på någon sorts generell miljökatastrof. Märkligt nog nämns nästan inget konkret i artikeln utom ”befolkningsökningen” och ”miljöförstöringen”.

Att Strong gärna torgförde domedagsvisioner framgår dock av en BBC-intervju från Stockholmskonferensens år 1972, där han säger (min fetstil / KET):

Strong: Of all the evidence, we have amassed in our preparations for the Stockholm conference, including the views of many of the worlds leading scientists, I am convinced that the prophets of doom have got to be taken seriously. In other words, doomsday is a possibility. I am equally convinced that doomsday is not inevitable.

BBC: Why do you think they have to be taken seriously?

Strong: Well, they have to be taken seriously because it has become apparent that today man’s own activities, have reached the scale, where they are the principle determinants of his own future. For example, we are now, today, effecting more changes in the composition of the atmosphere and the composition of the waters of the world, and even of the composition of certain elements of our food chain. We are making more of these changes in one generation than have been made in millions of years of human evolution. We don’t know exactly what will be the ultimate impact of these changes, but we do know that many of them are irreversible, and many of them could be decisive in their effects on man’s future.

Han nämner alltså inte heller här klimatförändringar; han menar ändå att vi riskerar undergång men att denna undergång inte är oundviklig.. Ett uttalande av Strong som cirkulerar på nätet är detta:

Isn’t the only hope for this planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring that about?

Ibland sägs det att han ska ha sagt detta vid FN-konferensen i Rio 1992. Men kanske har han inte sagt det alls, i varje fall inte på fullt allvar. Kanske har han lekt med tanken. I en lång artikel i den kanadensiska tidningen The Globe And Mails speciella månadsmagasin West från maj 1990, skriver Daniel Wood om sitt möte med Maurice Strong och hans hustru Hanne på Baca Grande i Colorado, där makarna skapat en sorts New Age Community. Strong berättar om en roman han länge velat skriva, ”a cautionary tale about the future”. Han nämner World Economic Forum i Davos som en scen för romanen (min fetstil; kursiverna är artikelns /KET):

”What if a small group of these world leaders were to conclude that the principal risk to the earth comes from the actions of the rich countries? And if the world is to survive, those rich countries would have to sign an agreement reducing their impact on the environment. Will they do it?” And Strong, driving as I take notes, looks at me. Then his eyes go back to the Highway 17. The man who founded the United Nations Environment Program and who wrote parts of the Brundtland Report and who in 1992 will try to get the world’s leaders, meeting in Brazil, to sign just such an agreement, savors the questions hanging in the air. Will they do it? Will the rich countries agree to reduce their impact on the environment? Will they agree to save the earth?

Strong resumes his story. ”The group’s conclusion is ’no’. The rich countries won’t do it. They won’t change. So, in order to save the planet, the group decides: isn’t the only hope for the planet that the industrialized civilizations collapse? Isn’t it our responsibility to bring that about?”

”This group of world leaders,” he continues, ”form a secret society to bring about an economic collapse. It’s February. They’re all at Davos. These aren’t terrorists. They’re world leaders. They have positioned themselves in the world’s commodity and stock markets. They’ve engineered, using their access to stock exchanges and computers and gold supplies, a panic. Then, they prevent the world’s stock markets from closing. They jam the gears. They hire mercenaries who hold the rest of the world leaders at Davos as hostages. The markets can’t close. The rich countries …” And Strong makes a light motion with his fingers as if he were flicking a cigarette butt out the window.

I sit there spellbound. This is not any storyteller talking. This is Maurice Strong. He knows these world leaders. He is, in fact, co-chairman of the council of the World Economic Forum. He sits at the fulcrum of power. He is in a position to do it.

”I probably shouldn’t be saying things like this,” he says.

Ett liknande citat, eller snarare en indirekt anföring, cirkulerar där Strong ska ha sagt nästan samma sak om ”industrialized civilizations”, att ”Isn’t it our responsibility to shut them down?” eller ”Isn’t it our responsibility to get rid of them?” och liknande. Detta ska ha stått i Elaine Dewars bok från 1993, Cloak of Green. Denna bok har jag inte kunnat få tag på, vare sig antikvariskt eller på svenska forskningsbibliotek. Ganska många sidor ur boken kan man finna på Google Books, men där har jag inte hittat citatet. Jag lyckades till sist få kontakt med Elaine Dewar själv (10/10 och 18/11 2019), som svarade att hon inte kunde minnas att Strong sagt detta till henne och att citatet inte finns i hennes bok.

Vid Earth Climate Summit (1992) i Rio de Janeiro ska Strong ha sagt: ”We may get to the point where the only way of saving the world will be for industrialized civilization to collapse.” Detta, som ju liknar det han sa om sin roman, har jag inte heller hittat. Det finns inte i hans öppningsanförande, om det nu är hela anförandet som redovisas på hans egen webbplats. Möjligen skulle han ha kunnat säga det i något diskussionsinlägg, men det har jag inte kunnat verifiera. Citatet förekommer också i en artikel i The National Review 1 september 1997, men utan källangivelse.

Däremot talar Strong i sitt avslutningsanförande 1992 om att koldioxidutsläppen måste skäras ned med 60 procent, men inget om civilisationens kollaps som botemedel:

Stabilizing the gaseous composition of the atmosphere is clearly the most urgent problem we will face in the 1990s. Yet the agreement signed here sets neither targets nor timetables. You must now act quickly to bring the climate convention and its protocols in line with what scientists are telling us – that carbon emissions must be cut by at least 60 per cent just to put the global warming trend on hold. It is too late for protracted discussions and delay.

Jag borde kanske också nämna något som oftast inte anges som ett exakt citat, men man ser då och då uppgiften att Olof Palme skulle ha sett klimatförändringarna som en av de viktigaste frågorna redan 1974. Han kan säkert ha talat om detta i andra fora också, men en trolig källa är en artikel i Svenska Dagbladet den 29 november 1974, med rubriken ”Partiledare om Sverige år 2000”, där han och moderatledaren Gösta Bohman intervjuas om de frågor de trodde skulle bli viktigast. Det har sagts att Palme var god vän med Strong, och de träffades givetvis vid Stockholmskonferensen. Här är två av frågorna i artikeln med Palmes svar:

Vilket krishot oroar er mest?
– Risken för klimatförändringar till följd av människans aktiviteter. Framstående forskare befarar att om vi går på i samma spår som hittills kan på sikt världshaven förstöras, de arktiska havsisarna smälta och andra klimatrubbningar uppstå som drastiskt kan påverka våra livsvillkor. Den här frågan framstår för mig som utomordentligt allvarlig.

Kan ni se hur de globala problemen skall kunna lösas utan att staterna avstår från mycket av den nationella suveräniteten, som f.n. är grundvalen för allt internationellt samarbete?
– Nej det går inte. Vi lever i en tid då den nationella suveräniteten kraftigt hävdas. Det är helt naturligt bland människor som aldrig tidigare haft den. Men vi måste över till ett skede då alla inser att vi tvingas ge av kall på den egna självbestämmanderätten.

I North Carolina hölls 1975 en konferens om atmosfär och klimat, organiserad av antropologen Margaret Mead och klimatologen William W. Kellogg. Man ser ibland följande citat attribuerat till Kellogg, där han menar att där det finns en risk för samhället, så bör man inte bry sig om ifall andra källor till global uppvärmning än CO2 har tagits med i beräkningen eller inte utan agera som om man tagit hänsyn till dessa faktorer (min fetstil / KET):

It is concluded that, in cases where the societal risk is great, one should therefore act as if the unaccounted-for effects had been included, since we have no way of dismissing the very possibility that the calculated effect will prevail.

Stycket finns i dokumentationen från konferensen, som givits ut undet titeln The Atmosphere: Endangered and Endangering, med de båda organisatörerna som redaktörer. Det tycks dock inte vara Kellogg som sagt detta utan det ingår i ett referat av de olika ståndpunkter som kom fram, och man skiljer på två ”skolor” (min fetstil / KET):

One school of thought insists that there is technical agreement that increased CO2 concentration by itself, all other things being equal, will lead to global warming. Admitting that there are myriad other related effects, the argument is presented that they are probably relatively small, and that in any case there is an equal likelihood that these unaccounted-for effects would either enhance or reduce the calculated effect. It is concluded that, in cases where the societal risk is great, one should therefore act as if the unaccounted-for effects had been included, since we have no way of dismissing the very real possibility that the calculated effect will prevail. (Sid. 24.)

Den andra ”skolan”, skriver man, varnar för att det aldrig har funnits någon ”global climatic change whose explanation has been accepted by the scientific community as a whole”. Man borde vara ”wary of basing broad national or international decisions on hand-waving arguments or back-of-the-envelope calculations”, står det, och man citerar då meteorologen Joseph Smagorinsky. Referatförfattaren skriver att ”skolorna” kan förefalla ha två helt olika syn på hur man bör agera, men ändå föreligger ”general agreement on the need for attention to these matters”.

Jämförelse med Förintelseförnekare

Det är inte ovanligt att klimatkrisskeptiker kallas förnekare eller deniers och många menar att detta är avsett att få folk att associera till dem som förnekar att Förintelsen ägt rum. Det sägs ibland att det inte stämmer, att förnekare skulle vara ett mera neutralt ord i sammanhanget, men det finns flera exempel på kopplingen till nazism och s.k. historievisionister. Journalisten, kolumnisten och Pulitzerpristagaren Ellen Goodman skrev t.ex. så här i Boston Globe 9 februari 2007:

I would like to say we’re at a point where global warming is impossible to deny. Let’s just say that global warming deniers are now on a par with Holocaust deniers, though one denies the past and the other denies the present and future.

En annnan inflytelserik journalist, George Monbiot, skrev en artikel 21 september 2006 i The Guardian:

Almost everywhere, climate change denial now looks as stupid and as unacceptable as Holocaust denial. But I’m not celebrating yet. The danger is not that we will stop talking about climate change, or recognising that it presents an existential threat to humankind. The danger is that we will talk ourselves to kingdom come.

Samme Monbiot skrev för övrigt ett par månader senare (en artikel den 5 december) följande (min fetstil / KET):

There was one proposal in Sir Rod Eddington’s report to the Treasury with which, when I first read it, I wholeheartedly agreed. He insists that ”the transport sector, including aviation, should meet its full environmental costs”. Quite right too: every time someone dies as a result of floods in Bangladesh, an airline executive should be dragged out of his office and drowned.

Nick Cohen skrev en artikel i The Guardian 22 mars 2014, där han nämner bl.a. David Cameron och George Osborn som politiker som utlovat olika åtgärder vad gäller klimat och miljö men som svikit, och han skriver sedan:

All of which is a long way of saying that the global warming deniers have won. And please, can I have no emails from bed-wetting kidults blubbing that you can’t call us ”global warming deniers” because ”denier” makes us sound like ”Holocaust deniers”, and that means you are comparing us to Nazis? The evidence for man-made global warming is as final as the evidence of Auschwitz. No other word will do.

Thomas Schelling, som fick priset i ekonomi till Alfred Nobels minne 2005, sa vid ett seminarium (se Youtube, tid 1:14:25) arrangerat av American Enterprise Institute, ”Solar radiation management: An evolving climate policy option”, 29 maj 2013 (min fetstil / KET):

I don’t really have any direct access to the conservatives. I do think it’s often a mistake to call them climate skeptics. I think they’re deniers, just as I think president Ahmadinejad of Iran who claims not to believe that the Holocaust occurred, he knows it did, he knows he can just annoy the hell out of the Isrealis by pretending that he believes that the Holocaust didn’t exist.

När representanter för the Climate Intelligence Foundation (Clintel) den 20 november 2019 vid en presskonferens för Europaparlamentet skulle överlämna den s.k. World Climate Declaration, med titeln ”There is no climate emergency” (undertecknad av 700 personer, främst vetenskapsmän), jämförde den inbjudna ledamoten av Europaparlamentet, liberaldemokraten Irina von Wiese ”denying” med massmord (min fetstil / KET):

… we do have overwhelming scientific evidence that there is man made climate emergency today, and denying it, is of course anybody’s free opinion, but it’s a bit like closing your eyes when you see a train speeding in your direction and say ’oh it is not coming is it’. And the problem is it isn’t just you, it is our future generation, probably our generation or however old that already suffer but certainly the generation of our children, and denying that it exists today is equivalent to some form of collective manslaughter on another generation.

Tidigare IPCC-ordföranden Rajendra K. Pachauri återkommer i detta sammanhang. I Jyllands-Posten den 21 april 2004 ska han ha liknat klimatalarmistskeptikern Bjørn Lomborg med Hitler i en artikel med rubriken ”FN-chef: Lomborg tænker som Hitler”:

What is the difference between Lomborg’s view of humanity and Hitler’s? You cannot treat people like cattle. You must respect the diversity of cultures on earth. Lomborg thinks of people like numbers. He thinks it would be cheaper just to evacuate people from the Maldives, rather than trying to prevent world sea levels from rising so that island groups like the Maldives or Tuvalu just disappear into the sea. But where’s the respect for people in that? People have a right to live and die in the place where their forefathers have lived and died. If you were to accept Lomborg’s way of thinking, then maybe what Hitler did was the right thing.

Jag har inte lyckats se artikeln, eftersom den ligger bakom betalvägg, men uttalandet (på engelska som ovan) finns också refererat i ett nummer av EU Reporter (The European Parliamentary Legislative Review) från 6 juni 2004, liksom hos Danmarks Radio.

Det finns också ett citat från den s.k. skeptikersidan, där professorn i fysik vid Princeton och en av president Trumps rådgivare i klimatfrågan, William Happer, ska ha sagt att ”demonization of carbon dioxide is just like the demonization of the poor Jews under Hitler” (enligt Wikipedia). Citatet kommer från en TV-intervju i CNBC 2014, där man dock hänvisar till något Happer ska ha sagt redan 2009. Något citat från 2009 har jag inte hittat, men programledaren på CNBC 2014 säger till Happer: ”You made a comment back in 2009 comparing climate change to the Holocaust, and my question is, are you suggesting, when you made that comment, that climatologists and climate scientists are the equivalent of Hitler and nazis ?” Happer svarar:

Anyone who objects to all of the hype gets called a denier, that’s supposed to make me a Holocaust denier. You know, I am getting tired of that, and the comment I made was the demonization of carbon dioxide is just like the demonization of the poor Jews under Hitler. Carbon dioxide is actually a benefit to the world, and so were the Jews.

Klippet, som finns här på Youtube, förefaller editerat, så både intervjuaren och Happer kan mycket väl ha sagt andra saker också.

Romklubben och miljöextremister

Romklubben är en sorts internationell tankesmedja som bildades 1968, av industrimannen Aurelio Peccei (högt positionerad inom både Fiat och Olivetti) och OECD:s vetenskapliga chef Alexander King. Ekonomiskt stöd kom från bl.a. Fiat och Rockefeller Foundation. Då diskuterades överbefolkning, miljöfrågor, teknologisk utveckling m.m. I dagens debatt ser man ofta detta citat som anses komma från Romklubben (sällan med någon mera exakt källangivelse):

In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that .. the threat of global warming.. would fit the bill…. the real enemy, then, is humanity itself….we believe humanity requires a common motivation, namely a common adversary in order to realize world government. It does not matter if this common enemy is a real one or….one invented for the purpose.

Utdraget är ett hopklipp av delvis korrekta citat men också omgjorda formuleringar tagna ur sitt sammanhang. Ursprunget är Romklubbens skrift The First Global Revolution, av Alexander King och Bertrand Schneider, från 1991. Första delen av citatet är en omstuvning av följande stycke från sidan 75:

In searching for a common enemy against whom we can unite, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill. In their totality and their interactions these phenomena do constitute a common threat which must be confronted by everyone together. But in designating these dangers as the enemy, we fall into the trap, which we have already warned readers about, namely mistaking symptoms for causes. All these dangers are caused by human intervention in natural processes, and it is only through changed attitudes and behaviour that they can be overcome. The real enemy then is humanity itself.

Senare delen av citatet kommer från samma skrift, sidan 70, där man skriver att människor numera saknar visioner och vilja att kämpa, som man gjorde t.ex under andra världskriget mot nazismen eller mot kolonialismen: ”It would seem that men and women need a common motivation, namely a common adversary against whom they can organize themselves and act together.” Här står alltså inget om att ”realize world government”.

Sista meningen i citatet kommer också från sidan 70, där man fortsätter resonemanget om människors historiska behov av att finna fiender och syndabockar: ”The ploy of finding a scapegoat is as old as mankind itself – when things become too difficult at home, divert attention to adventure abroad. Bring the divided nation together to face an outside enemy, either a real one, or else one invented for the purpose.”

Man skriver alltså om hur det ofta varit i historien, men att på detta vis skapa påhittade fiender är knappast något författarna förespråkar. Frasen ”we came up with the idea that pollution” osv. skulle ju kunna tyda på det. En snäll tolkning är annars att man menade att människan står inför en sådan mängd problem att det gällde att lyfta fram några som alla kunde enas kring (och som inte var partipolitiskt belastade) för att skapa ett globalt samarbete. Detta samarbete skulle dock inte utgöra”world government”:

Global ’governance’ in our vocabulary does not imply a global ’government’, but rather the institutions set up for cooperation, coordination, and common action between durable sovereign states. (A.a. sid. 73.)

Författarna pekar trots allt ut demokratin som ett problem, med partiegoism och ineffektivitet. Detta får ändå inte bli en ursäkt för att överge demokratin (A.a. sid. 71–72):

Democracy is not a panacea. It cannot organize everything and it is unaware of its own limits. These facts must be faced squarely, sacrilegious though this may sound. In its present form, democracy is no longer well-suited for the tasks ahead. The complexity and the technical nature of many of today’s problems do not always allow elected representatives to make competent decisions at the right time. Few politicians in office are sufficiently aware of the global nature of the problems facing them and little, if any, awareness of the interactions between the problems. Generally speaking, informed discussion on the main political, economic and social issues take place on radio and television rather than in Parliament, to the detriment of the latter. The activities of political parties are so intensely focussed on election deadlines and party rivalries that they end up weakening the democracy they are supposed to serve. This confrontational approach gives an impression that party needs come before national interest. […] However, the crisis in the contemporary democratic system must not be allowed to serve as an excuse for rejecting democracy.

Problemet är mest framträdande bland f.d. kolonier som blivit självständiga. Här är det lätt att skylla bristen på framsteg på demokratin, menar författarna (A.a. sid. 72): ”The very concept of democracy could then be questioned and allow for the seizure of power by extremists of one sort or the other.”


Romklubbens första och tredje rapporter, The Limits to Growth (1972) och The First Global Revolution (1991). Däremellan publicerades Mankind at the Turning Point (1974)

Aurelio Peccei själv skrev dock rätt öppet i sin bok The Chasm Ahead (1969) om ett styre dikterat av De fyra stora, USA, EEC, Sovjetunionen och Japan, de som förstod sig på de nya esoteriska teknologierna. De borde härska över dem som inte hade sådana kunskaper:

Let us be brutal just for a moment. Once they [De fyra stora / KET] reach an agreement among themselves they have the power to impose it and there is no other alternative for the vast majority of the other people but to accept it.

Paul Watson var en av grundarna av Greenpeace 1972, men han uteslöts ur styrelsen 1977 och lämnade då rörelsen. Man ser ofta följande citat som ska ha yttrats av honom: ”It doesn’t matter what is true, it only matters what people believe is true.”

Exakt detta citat har jag inte funnit källan till, men liknande tankar finns i Watsons bok Earthforce! An Earth Warrior’s Guide To Strategy från 1993. Här finns mycket om olagliga och våldsamma aktioner och tips om hur man som aktivist bör agera, vilket torde ha kunnat inspirera t.ex. organisationen Extinction Rebellion. På sidorna 42–43 i Watsons bok kan man läsa (min fetstil / KET):

The nature of the mass media today is such that the truth is irrelevant. What is true and what is right to the general public is what is defined as true and right by the mass media. Ronald Reagan understood that the facts are not relevant. The media reported what he said as fact. Follow-up investigation was ”old news.” A headline comment on Monday’s newspaper far outweighs the revelation of inaccuracy revealed in a small box inside the paper on Tuesday or Wednesday.

If you do not know an answer, a fact, or a statistic, then simply follow the
example of an American President and do as Ronald Reagan did – make it up on the spot and deliver the information confidently and without hesitation.

På sidan 36 finns tio punkter under rubriken ”Media Laws”. Nr 9 lyder: ”The Media defines reality. What is real is what is reported. The public believes what it is told to believe.” Detta förefaller inte vara bara en beskrivning av hur medierna fungerar; tanken är snarare att detta är något som bör utnyttjas.

Och på sidan 19 under rubriken ”The Strategy of the Infiltrator” står: ”Other tactics that can be utilized are: the spreading of dis-information, outright sabotage of technical equipment, erasing files to protect people in the Movement, and covert re-direction of funds.”

Watson var också en extrem biocentrist, till skillnad från antropocentrister. Människan var jordens största problem, vad gällde miljöförstöring och utrotning av djur etc. Klimatfrågan var dock ännu ganska marginell för dessa aktivister vid den här tiden. De stod närmare de radikala djurrättsaktivisterna.

Dave Foreman är en extrem miljöaktivist som på 1980-talet grundade rörelsen och tidskriften Earth First! och uttalade sig extremt cyniskt om svält och krig såsom positiva regulatorer av folkmängden i världen. Man ser ofta följande citat:

My three main goals would be to reduce human population to about 100 million worldwide, destroy the industrial infrastructure and see wilderness, with it’s full complement of species, returning throughout the world.

Detta ska ha förekommit i en intervju i den australiska tidskriften Simply Living nr 12 (1986 eller 1987) i en artikel av Bill Devall, “A Spanner in the Woods”. Jag har dock inte lyckats hitta denna tidskrift, så jag kan inte avgöra om det stämmer. Ett annat citat som förekommer är detta: ”The human race could go extinct and I for one would not shed any tears.” Många uppger källhänvisningen Brian Tokar, ”EcoApocalypse”, New Internationalist no. 210, 1990, men där förekommer citatet mest som en dekoration utan någon vidare källa. En andrahandskälla utan förstahandskälla med andra ord.

Just dessa citat har jag alltså inte hittat, men i Earth First! kan man finna en hel del malthusianskt inspirerade skriverier i den stilen, av olika författare, t.ex. hyllar en skribent (med pseudonymen Miss Ann Thropy) AIDS som något positivt för miljön: ”AIDS has the potential to significantly reduce human population without harming other life forms.” (Earth First!, 1 maj 1987, sid. 32.)

Foreman skriver om liknande ting fortfarande, fast mer utifrån ett klimatperspektiv: ”The real problems of population growth are ecological. Catastrophic climate change, habitat destruction, and mass extinction are far harder to solve when there are more people.” skriver han i nr 2 (januari 2007) av sin skrift Around the Campfire, ” Birth Dearth Folly and the 300 Millionth American”.

Skrämselpropaganda

Sir John Houghton och Stephen Schneider har redan nämnts som exempel på personer som inte var främmande för överdrifter för att deras budskap skulle nå fram.

Yvo de Boer, ordförande vid klimatmötet i Köpenhamn 2009 och sekreterare i UNFCCC ska ha sagt att nästa rapport från IPCC (Fifth assessment report 2013/44) skulle komma att skrämma vettet ur alla. Jo, han tycks ha sagt så, om skribenten i Brisbane Times citerat honom korrekt:

”That report is going to scare the wits out of everyone,” Mr de Boer said in the only scheduled interview of his visit to Australia. ”I’m confident those scientific findings will create new political momentum.”

Man ser ibland uttalandet att den globala uppvärmningen (tillskottsenergin) motsvarar 400 000 Hiroshimbomber per dygn, året runt, eller över 4 per sekund. Det finns t.ex. en widget man kan installera på sin webbsida som visar sekund för sekund hur många bomber den globala uppvärmningen motsvarat sedan 1998. Vancouver Observer publicerade en artikel 2012 med bild på Hiroshima före bomben och efter, för att understryka allvaret.


Räkneverket på webbsidan 4hiroshimas.com som visar hur många atombomber som den globala (över)uppvärmningen motsvarar.

Siffran kommer från ett kort föredrag av astrofysikern Jim Hansen på TEDx 2012 (avskrift här, video här), där han säger följande (min fetstil / KET):

The total energy imbalance now is about six-tenths of a watt per square meter. That may not sound like much, but when added up over the whole world, it’s enormous. It’s about 20 times greater than the rate of energy use by all of humanity. It’s equivalent to exploding 400,000 Hiroshima atomic bombs per day 365 days per year. That’s how much extra energy Earth is gaining each day. This imbalance, if we want to stabilize climate, means that we must reduce CO2 from 391 ppm, parts per million, back to 350 ppm. That is the change needed to restore energy balance and prevent further warming.

Dividerar man Hansens antal bomber (400 000) med antalet sekunder på ett dygn får man 4,6 bomber i sekunden. Man bör kanske inflika att solen totalt utsätter oss för en energimängd motsvarande ungefär 164 miljoner Hiroshimabomber per dygn. Tillskottsenergin är alltså ungefär 2 promille av den totala energin vi tar emot från solen.

19 juni 2007 skrev Independents Steve Conner om Hansen:

Dr Hansen said we have about 10 years to put into effect the draconian measures needed to curb CO2 emissions quickly enough to avert a dangerous rise in global temperature. Otherwise, the extra heat could trigger the rapid melting of polar ice sheets, made far worse by the ”albedo flip” – when the sunlight reflected by white ice is suddenly absorbed as ice melts to become the dark surface of open water.

I de läckta mailen från den s.k. Climategate-skandalen får man en viss inblick i hur IPCC-forskare resonerar internt. Där kan man läsa vad humangeografen Mike Hulme skriver till Phil Jones vid University of East Anglia (Jones var en av upphovsmännen till det beryktade hockeyklubbsdiagrammet) apropå artikeln i Independen (Se detta mail):

Oh dear, we’re doomed, we’re all doomed!
‘Whipsaws’ now join ‘feedbacks’, ‘flips’ and ‘tipping points’ in the Earth science lexicon.
Hansen certainly uses the words ‘peril’, ‘planetary rescue’, etc. so it’s hard to blame Steve Connor, but what are we to make of all this? Does Jim want us to stop sleeping at night?
Mike

I David Attenboroughs film Climate change – the facts (som sannerligen inte gör skäl för namnet, se denna artikel) säger Jim Hansen i ett kort klipp att havsnivåerna varit stabila i tusentals år: ”Sea level has been stable for several thousand years. But if the ice sheets move icebergs faster and faster to the ocean, then sea level goes up.” (Vid tiden 18:40 in i filmen). Det är ju dock precis tvärt om. Havsnivån har både sjunkit och stigit under tusentals år. Situationen har också påverkats av en landhöjning sedan isen från den senaste istiden drog sig tillbaka.

Om jag skulle ta upp diverse uppseendeväckande citat som cirkulerar från olika aktivister, så skulle den här artikeln bli tio gånger så lång som den är nu. Låt mig ändå nämna ett citat som varit i omlopp sedan våren 2019. En av aktivistgruppen Extinction Rebellions grundare, Robert Hallam, ska ha sagt så här på en Amnestykonferens:

We are going to force the governments to act. And if they don’t, we will bring them down and create a democracy fit for purpose. And yes, some may die in the process.

Det verkar stämma, enligt en Youtubefilm från en Amnestykonferens i London för ”staff & volunteers” som hölls 4 februari 2019. Hallam talar där och säger exakt så efter tiden 6:45. I början av det tolv minuter långa anförandet säger han visserligen att det är hans personliga åsikter och inte Extinction Rebellions.

Hösten 2019 sade Hallam för övrigt att Förintelsen inte var så mycket att haka upp sig på. ” The fact of the matter is, millions of people have been killed in vicious circumstances on a regular basis throughout history”, ska han ha sagt till Die Zeit (bakom betalvägg) enligt referat i The Guardian . Han ska även ha sagt att Förintelsen var “almost a normal event”. Det som går att se av dessa citat utan prenumeration på Die Zeit finns här.

I en intervju 21 november 2019 i Der Spiegel tog Hallam dock tillbaka detta. Samma dag hade han också skrivit på Facebook:

I realise that in the interview 1 got sidetracked into an unnecessary debate about where the Holocaust sits in terms of horrific genocides. I see now my cultural insensitivity. I understand that such a debate is obscene and offensive, in particular for all those who remain haunted by memories of what occurred and for all those who lost people they loved.

I am sorry for the crass words that I used. I do not feel the need to apologise for drawing attention to the genocide that is happening now. We must learn from the past, from tragedies like the Holocaust and other genocides, to prevent the horror of the near future. Despite my poorly phrased statement, I still strongly demand action on the preventable genocide that so many are ignoring across the world.

Robert F. Kennedy Jr uttalade sig 2016 i filmen Climate Hustle av Christopher Rogers och Marc Morano om bl.a. bröderna Koch, som han ansåg borde fängslas som krigsförbrytare:

I think they should be in jail, I think they should be enjoying three hots and a cot at the Hague with all the other war criminals who were there.

Intervjuaren: What about politicians, people who deny (ohörbart)…

They’re selling out the public trust. I think those guys who are doing the Koch Brothers bidding and are against all the evidence of the rational mind, are saying that global warming does not exist., they are contemptible human beings, and that I wish there were a law you could punish them under. I don’t think there is a law that you can punish those politicians under, but do I think the Koch brothers should be prosecuted for reckless endangerment? Absolutely, that is a criminal offence and they ought to be serving time for it.

Intervjun gjordes redan 2014 och väckte viss uppmärksamhet redan då, t.ex. på denna webbsida. Kennedy publicerade efter detta en artikel i EcoWatch, där han bl.a. skrev:

I do, however, believe that corporations which deliberately, purposefully, maliciously and systematically sponsor climate lies should be given the death penalty. This can be accomplished through an existing legal proceeding known as ”charter revocation.” State Attorneys General can invoke this remedy whenever corporations put their profit-making before the ”public welfare.”

Den svenske miljöaktivisten Andreas Malm lär ha sagt att vi kommer att koka som ägg om inget görs i klimatfrågan. Och i hans bok med det långa namnet Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (2007) står det något åt det hållet på sidan 203:

Vad som är farligt med värmeböljor är mindre omtvistat: en värme som människokroppen inte är van vid. Särskilt illavarslande är värmen om den inte sjunker påtagligt under natten, då kroppen i normalfall ska få chansen att vila ut. Det kan leda till hypertermi, ett tillstånd där huden är blossande röd och torr, där svetten uteblir, urinen gulnar och delirier sätter in; om kroppens temperatur överstiger 42 grader börjar cellernas proteiner koka likt äggvita.

Det är underförstått att detta är vad som väntar när den globala uppvärmningen gjort att värmeböljor är det normala. Samme Malm intervjuades i Svenska Dagbladet den 18 oktober 2020, under rubriken ”Klimatrörelsen måste sluta gulla – dags för sabotage”, och han säger där:

Det finns en annan ton av desperation i våra röster; vi pratar om utrotning och ingen framtid. Och fortfarande fortsätter allt väldigt mycket som vanligt. När når vi punkten där vi eskalerar? När drar vi slutsatsen att tiden har kommit för att också testa något annorlunda? När börjar vi fysiskt attackera de saker som konsumerar vår planet och förstör dem med våra egna händer?

SvD ändrade senare rubriken till det mildare ” Nu räcker det inte att sjunga Idas sommarvisa”.

Ekologen Daniel Botkin påstås ibland ha sagt detta: ”The only way to get our society to truly change is to frighten people with the possibility of a catastrophe.”

Men då har man missuppfattat saken. Botkin är ju skeptisk till alarmismen. Den citerade meningen syftar på hur hans mindre vetenskapligt stringenta kolleger såg på saken. Så här skrev Botkin i en artikel i Wall Street Journal 17 oktober 2007, ”Global Warming Delusions” (min fetstil / KET):

I’m not a naysayer. I’m a scientist who believes in the scientific method and in what facts tell us. I have worked for 40 years to try to improve our environment and improve human life as well. I believe we can do this only from a basis in reality, and that is not what I see happening now. Instead, like fashions that took hold in the past and are eloquently analyzed in the classic 19th century book “Extraordinary Popular Delusions and the Madness of Crowds,” the popular imagination today appears to have been captured by beliefs that have little scientific basis.

Some colleagues who share some of my doubts argue that the only way to get our society to change is to frighten people with the possibility of a catastrophe, and that therefore it is all right and even necessary for scientists to exaggerate. They tell me that my belief in open and honest assessment is naïve. “Wolves deceive their prey, don’t they?” one said to me recently. Therefore, biologically, he said, we are justified in exaggerating to get society to change.

Att döma av boken The Moon in the Nautilus Shell från 2012, så blev Botkin senare ännu mera kritisk till alarmismen. Här finns bl.a. en passus som jag själv har citerat som jag tror är viktig i debatten om hur arter utrotas p.g.a. klimatförändringar. Motsatsen är förmodligen det vanligaste, dvs. anpassning när miljön förändras, annars skulle livet på jorden nog inte har klarat sig så länge som det har gjort:

Species do not come into instant equilibrium with a new climate; they are always in the process of responding to previous environmental change. There are other factors that limit distribution that are changing over time. Individuals, populations, species have the ability to adjust to a changing environment; otherwise they all would have gone extinct in the past. (Botkin, The Moon in the Nautilus Shell, 2012, p. xiii.)

Åter till de citat man ofta stöter på i debatten. Professor Chris Folland vid Hadley Centre for Climate Prediction and Research var huvudförfattare och medförfattare till åtskilliga av IPCC:s rapporter. Han påstås ha sagt följande 1992 eller 1993: “The data doesn’t matter. We’re not basing our recommendations on the data. We’re basing them on the climate models.”

Läkaren och elingenjören Charles Battig, med band till Heartland Institue bl.a., försökte få detta citat bekräftat och fick enligt Battigs egen blogg detta brev som svar. Där förklarar Folland att detta var sant när han skrev det 1993, men att man numera (2014) har mycket mera data att utgå ifrån. Han skriver bl.a. i brevet:

At that time, the key driver for nations’ concern about climate change was indeed mostly driven by model projections of global warming. The attached published letter written in an Institute of Physics journal by myself and one of the then IPCC Working Group 1 coordinators tried to accurately reflect the general view at that time (1993). It reflects accurately what I was trying to say the year or so before. Please quote these words as appropriate – but they were only appropriate in the early 1990s. This view was soon to change greatly; notice that the letter looks forward at its end to a greatly increased importance of climate data to the climate change debate, and to nations’ policy actions and concerns. The situation is now very different and has been since about 1995. Up to 1993, there were no published detection and attribution studies.

Man hade förstås gärna läst texten som citatet ska vara hämtat ifrån i sin helhet. Man kan inte vara säker på att Folland bekräftar hela citatet, t.ex. den inledande meningen ”The data doesn’t matter”.

Al Gore gjorde 2006 en omdiskuterad film om klimatförändringar, An unconvenient truth (textavskrift här). En domstol i England beslutade i oktober 2007 att filmen inte fick visas i engelska skolor om man inte kommenterade nio felaktigheter som fördes fram (se artikel i The Guardian). Förutom dessa osakligheter hade Gore också ett märkligt sätt att citera. I filmen säger han (min fetstil / KET):

There was a massive study of every scientific article in a peer-reviewed
journal written on global warming for the last 10 years. And they took a big sample of 10%, 928 articles.
And you know the number of those that disagreed with the scientific consensus that we’re causing global warming and that it’s a serious problem? Out of the 928, zero. The misconception that there’s disagreement about the science has been deliberately created by a relatively small group of people. One of their internal memos leaked. And here’s what it said, according to the press. Their objective is to reposition global warming as theory rather than fact. This has happened before. After the Surgeon General’s report. One of their memos leaked 40 years ago. Here’s what they said. ”Doubt is our product, since it is the best means of creating a controversy in the public’s mind.” But have they succeeded? You’ll remember that there were 928 peer-reviewed articles. Zero percent disagreed with the consensus.

Det Gore här citerar, ”doubt is our product”, är inget som har med fossilbränsleindustrin att göra, vilket han ju inte säger rent ut men låter vara underförstått. Citatet finns i ett internt dokument från tobaksföretaget Brown & Williamson och offentliggjordes 1994 i samband med de stora rättegångarna mot tobaksbolagen som då pågick. Det kan inte gärna ha läckt ut 40 år tidigare (1967) eftersom det då inte ens fanns; det skrevs 1969. Gore blandar också ihop detta med den beryktade studie, eller snarare artikel i Science av Naomi Oreskes från 2004, som hävdade att 100 procent av alla vetenskapliga artiklar i ämnet stöder tanken på att global uppvärmning beror på människans användning av fossila bränslen.

Det är sällan forskare talar om att ”science is settled” eller ”science is unequivocal” och liknande. De flesta seriösa forskare inser att vetenskapen alltid ifrågasätter sina egna resultat och dementerar, bekräftar eller förfinar sina slutsatser, helt eller delvis. Politiker och aktivister säger däremot detta ofta.

Barack Obama sade t.ex. så här vid ett tal på Wal-Mart i Mountain View i Kalifornien 9 maj 2014, apropå National Climate Assessments tredje rapport (video här):

Hundreds of scientists, experts and businesses, not for profits, local communities, all contributed over the course of four years. What they found was unequivocally that climate change is not some far off problem in the future, it is happening now, it is causing hardship now, it’s affecting every sector of our economy, and our society. More severe floods, more violent wildfires, it’s already costing cities and states and families and businesses money. You’re in California, you’ve seen these effects firsthand, you know what’s happening, and increasingly more and more Americans do, including, by the way, many republicans, outside of Washington, so, unfortunatelty inside of Washington we still got some climate deniers, who shout loud, but they’re wasting everybody’s time on a settled debate, climate change is a fact. (Min fetstil / KET.)

Som nyvald president sade Barack Obama följande, 18 november 2008 (se länk här eller här):

Few challenges facing America and the world are more urgent than combating climate change The science is beyond dispute, and the facts are clear. Sea levels are rising. Coastlines are shrinking. We’ve seen record drought, spreading famine, and storms that are growing stronger with each passing hurricane season. (Min fetstil / KET.)

”Beyond dispute”, säger Obama, men just dessa påståenden har många påvisat att de inte stämmer, i varje fall inte som följd av global uppvärmning. Se t.ex. denna artikel om bl.a. skogsbränder, stormar, m.m.

Avslutningsvis kan en annan amerikansk president, Thomas Jefferson, få vittna om att klimatet (eller vädret) förändrades redan för drygt 200 år sedan. Jefferson påstås ibland ha sagt ungefär följande: ”I remember when I was a small boy, say 60 years ago, snows were frequent and deep every winter. A change in our climate is taking place, snows are less frequent and less deep.”

Jag har inte hittat exakt dessa formuleringar i ett enda sammanhang, men några mycket snarlika på olika ställen. I ett brev till Dr Chapman från 11 december 1809 skriver Jefferson (min fetstil / KET):

I remember that when I was a small boy, (say 60 years ago,) snows were frequent and deep in every winter to my knee very often, to my waist sometimes – and that they covered the earth long. And I remember while yet young, to have heard from very old men, that in their youth, the winters had been still colder, with deeper and longer snows.

Ett par rader längre ned i brevet skriver han: ”The change in our climate is very shortly noticed in the Notes on Virginia, because I had few facts to state but from my recollections, then only of thirty or thirty-five years.” (The Writings of Thomas Jefferson Being his Autobiography, Correspondence, Reports, Messages, Adresses, and other Writings, Official and Private, Vol V, 1853, s. 487, 488.)

I Jeffersons bok om Virginia (skriven 1781–82) hittar jag följande (min fetstil / KET):

A change in our climate, however, is taking place very sensibly. Both heats and colds are become much more moderate within the memory even of the middle aged. Snows are less frequent and less deep. They do not often lie, below the mountains, more than one, two, or three days, and very rarely a week. They are remembered to have been formerly frequent, deep, and of long continuance. The elderly inform me, the earth used to be covered with snow about 3 months in every year. The rivers which then seldom failed to freeze over in the course of the winter, scarcely ever do so now. This change has produced an unfortunate fluctuation between heat and cold, in the spring of the year, which is very fatal to fruits. (Jeffersons’s Notes on the State of Virginia; with the Appendixes Complete, 1800, s. 86.)