• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Ministrategi för journalister om vetenskapsstudier

Politiker och andra debattörer hänvisar mycket ofta till olika studier när de blir intervjuade i medierna. Det kan gälla nästan vad som helst: medicinska frågor, arbetslöshet, kriminalitet, skolan.

Mycket sällan anger man något närmare om dessa studier, och de intervjuande journalisterna ställer oftast inte någon följdfråga om källan.

Det finns oerhört mycket som skulle behöva preciseras – om man har gott om tid. Först och främst förstås vilken studie man talar om, hur den är gjord, om där ingår statistik, hur denna statistik har valts ut. Tar över huvud taget studien upp det som debattören vill bevisa genom att hänvisa till den? I kortare, direktsända intervjuer i TV eller radio finns givetvis ingen tid för en sådan fördjupning.

Skrivande journalister borde dock kunna ta sig tid att fråga sådant och även leta fram studien och läsa t.ex. avsnittet ”Discussion” (som oftast finns i naturvetenskapliga studier), där forskarna brukar diskutera studiens giltighet och eventuella svagheter. Det är förstås också mycket viktigt att kontrollera ifall studien finansierats av någon part som har intresse av ett visst forskningsresultat.

 

Korsstygnstavla passande för varje redaktion.

 

Här är en ministrategi som borde kunna användas t.o.m. vid kortare direktsända intervjuer i TV och radio:

1) En person säger: ”Det finns studier som visar detta …”

Intervjuaren bör då åtminstone säga: ”Nämn ett exempel!” Om den intervjuade inte minns titeln, så kanske han/hon minns vem som gjort den eller vid vilket universitet/forskningsinstitut den gjorts och om den är gjord de senaste åren eller för tio år sedan. En åtminstone rudimentär källhänvisning eller precisering är alltså ett minimikrav här. Något är bättre än inget.

2) En person (som t.ex. diskuterar risker med någon miljöfaktor) säger: ”Det finns inga studier som visar att det skulle finnas någon risk …”

Då blir första motfrågan: Finns det över huvud taget någon studie som undersökt detta? Att det inte finns några belägg för en risk kan ju bero på att ingen har studerat saken. ”Absence of proof is not proof of absence”, som det brukar heta. Om den intervjuade då svarar att det finns studier om saken det gäller, blir förstås frågan som i punkt 1: ”Nämn ett exempel!”.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

I yttrandefrihetens 251:a år

(Denna artikel var nyligen antagen för publicering i en tidning, men då redaktionen ville stryka Chydenius-citatet, så drog jag tillbaka den. Citatet var nämligen en stor del av poängen med artikeln, att låta tryckfrihetens kanske främste lagfader från 1700-talet anropa dagens förbudsivrare och mana till besinning.)

Vad är det egentligen som håller på att hända det 251:a året av vår svenska yttrande- och tryckfrihetslagstiftning? Plötsligt ropas det på restriktioner i den fria debatt och den fria informationsinhämtning som man trodde var en hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Det handlar förvisso inte om själva lagen, men det handlar om lagens anda.

Bara de senaste veckorna har ett par oroande tendenser visat sig. Först var det ett par bibliotekarier som ansåg att en debattbok inte borde få finnas på deras bibliotek. Det har de kanske rätt att tycka och bestämma. Men det var motiveringen som var anmärkningsvärd. Debattboken ifråga var utgiven på eget förlag och saknade redaktör, sade en av bibliotekarierna. Den hade inte heller genomgått granskning, sade en annan.

Vad är nu det för nyordning? Hur många böcker finns det inte på biblioteken, som är utgivna på eget förlag (jag har själv en t.ex.)? Hur många debattböcker kommer det inte ut som aldrig genomgått fackgranskning? Väldisputerade akademiker ger inte sällan ut populärvetenskapliga böcker eller kanske debattböcker som hamnar på bibliotek. De är mera sällan fackgranskade.

Om de här tankarna om bibliotekens policy är något som slår igenom på bredare front, så väntar stora utrensningar av bibliotekens bokbestånd och minskande nyinköp. Denna hittills ovanliga policy bryter förmodligen mot Bibliotekslagen, som säger att allmänheten ska få tillgång till litteratur ”oavsett publiceringsform” (9 §).

Bibliotekarien fick bakläxa av kommunens kulturchef, men många tycker uppenbarligen att den första restriktiva linjen var riktig. Och det i sig är oroväckande.

Sedan blev en person intervjuad i radio om vaccinationer, bl.a. handlade det om mässling. Personen ifråga var skeptisk till mässlingsvaccinationer av barn och hade själv valt bort detta men menade att andra får göra som de vill. Man hade också bjudit in en läkare som kunde argumentera emot.

Efter programmet höjdes plötsligt röster från annars rätt sansade debattörer: Hur kunde det gå så snett att en sådan här person fick uttala sig? En annan skrev att en journalist får aldrig någonsin vara neutral i förhållande till en vaccinationskritiker. Och att ställa en läkare mot en vaccinationskritiker är fullkomligt orimligt. (Man undrar hur kritiken hade låtit om man INTE haft en läkare med i studion.)

En annan person (som inte är expert) menade i Expressen (16/3) att vi ska lita på experter, och det är svårt att tolka artikeln på annat sätt än att inga andra än just experterna bör få uttala sig. Hans egen artikel borde med andra ord inte ha publicerats.

Detta är ju en mycket besynnerlig inställning. Ska vi alltså ha ett samhälle där t.ex. försvaret bara kan diskuteras av generaler och överstar? Inte ens förvarsutskottet skulle få diskutera ämnet offentligt innan ledamöterna genomgått åtminstone en propedeutisk kurs på Försvarshögskolan. Kärnkraften skulle inga gräsrötter få yttra sig om, det skulle bli en fråga för doktorer i kärnfysik och professorer i hållfasthetslära. Vanliga medborgare får sitta vid de klokes fötter och rösta, som vid melodifestivalen, på den politiker som bäst sjunger experternas melodi.

Har man alldeles glömt bort att vår yttrande- och tryckfrihet bl.a är till för att hålla koll på makten? Och till makten hör förstås även experter och chefer på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen osv. Det som gör detta till något allvarligare än bara isolerade händelser är att så många nu applåderar denna nya förbudsiver.

Jag brukar inte citera finansminister Magdalena Andersson, men hon sade något som är både sant och viktigt häromdagen när det gällde ”alternativa fakta” och s.k. fake news:

”Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson.” (Aftonbladet 22/2.)

Just det. Man har rätt att ha fel. Redan Anders Chydenius, som var en av de viktigaste personerna bakom vår första tryckfrihetsförordning 1766, hade detta klart för sig när han skrev sin motion i frågan:

”Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter.” (Memorial 12 juni 1765.)

Någon kanske invänder att tryck- och yttrandefriheten handlar om statens förhållande till medborgarna och inte mellan medborgarna. Och det stämmer ju i huvudsak, åtminstone när det gäller den del som handlar om censur. Dock tycker man ju att den anda som genomsyrar lagstiftningen, att ett demokratiskt samhälle mår bäst av fri debatt och fritt informationsinhämtande, borde omfattas av det folk som en gång såg till att vi fick denna yttrandefrihet. Och både folkbiblioteken och public service-medierna har ju ett offentligt demokratiskt uppdrag, till skillnad från t.ex. privata tidningar eller bokmässor.

Jag brukar ibland citera något som skrevs i Yttrandefrihetsutredningen 1983, den som så småningom ledde fram till Yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller radio, TV och senare även Internetpublicering: ”Man har aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.”

Karl-Erik Tallmo

Tjänsteman ska nu heta tjänsteperson

Tjänsteman ska nu heta tjänsteperson. Fler förändringar lär vara på väg.

Nu behöver vi bara ändra de här också: adelsman, affärsman, baneman, bankman, barnavårdsman, besiktningsman, borgensman, brandman, burman, båtsman, bästeman, engelsman, fackman, fjärdingsman, fransman, fästman, förman, förrättningsman, gentleman, giftoman, grodman, gärningsman, handelsman, he-man, hemmaman, herreman, human, huvudman, högerman, idrottsman, jungman, justeringsman, justitieombudsman, kajman, kameraman, kommunalman, krigsman, kvinnosaksman, köpman, lagman, landsman, lebeman, lekman, linjeman, länsman, medicinman, monoman, motståndsman, muselman, målsman, narkoman, norrman, nymfoman, nämndeman, odalman, ombudsman, ordningsman, ottoman, polisman, pressombudsman, reklamman, renlevnadsman, revolverman, rorsman, rådman, sagesman, serviceman, sjöman, spelman, språkman, statsman, studioman, stålman, syssloman, såningsman, talesman, tidningsman, tillsyningsman, timmerman, tredjeman, tullman, upphovsman, utmätningsman, valman, vandringsman, vederdeloman, vetenskapsman, värderingsman, yrkesman, ålderman, ämbetsman, örlogsman, överman.

Det bör bli: adelsperson, affärsperson, baneperson, bankperson, barnavårdsperson, besiktningsperson, borgensperson, brandperson, burperson, båtsperson, bästeperson, engelsperson, fackperson, fjärdingsperson, fransperson, fästperson, förperson, förrättningsperson, gentleperson, giftoperson, grodperson …

Pronomenet man kunde från början betyda ’(vuxen) människa av båda könen’. Se vidare denna bloggtext.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Det fria ordets slyngelålder

 

Ur en skrift från 1772, som angrep det mesta, Ur Wägen Ur Wägen Alt Pillerpack! Här attackerar författaren ”alla orättwise Domare, som taga mutor å ömse sidor; Men som endast göra den mästgifwande rätt”.

 

Denna artikel infördes den 23 februari i tidskriften Kvartal:

Det är inte bara 250 år sedan vi fick vår första tryckfrihetsförordning. Det är också 250 år sedan ”det fria ordets slyngelålder” inleddes. Många liknar den tidens hätska debattklimat med det vi har i dag på sociala medier.

Redan vid riksdagen åren 1760–61 hade vissa försök gjorts att avskaffa censuren, men det var inte förrän 1765–66 som Sverige till sist fick en tryckfrihetslag. Det var mycket tack vare den österbottniske prästen Anders Chydenius, som skrev det memorial som låg till grund för att man under 20 möten i riksdagens s.k. tredje utskott kunde utarbeta världens första tryckfrihetsförordning.

Censur hade vi haft sedan 1500-talet, långt före den censurlag som kom år 1684 (en särskild censorstjänst tillsattes också två år senare). Det var främst vad som ansågs som religiösa irrläror som drabbades i början. Någon politisk diskussion i vår tids mening fanns knappast i tryck på den tiden. Skribenterna var ofta ämbetsförfattare, som av lättförståeliga skäl för det mesta höll sig i skinnet. Det förekom dock en del smädesskrifter mot högt uppsatta, vilket redan år 1665 hade föranlett en lag som förbjöd kränkande utfall mot Gud, konung och enskilda, inte bara muntligen utan nu också ”i form aff Samtahl, Rijm, Wijsor, tryckte eller skreffne …”

Många smädesskrifter var handskrivna och spreds genom avskriftskedjor. Men en del anonyma tryck förekom också. Räckvidden var dock begränsad, och straffen för att trycka och sprida skrifter som inte godkänts av censor kunde vara mycket hårda. Det kanske värsta exemplet i svensk rättshistoria, i varje fall när det gäller yttrandefrihetsbrott, gällde fältskären och landsfiskalen Johan Henrik Schönheit. Efter att ha givit ut en föregivet obscen tysk roman och därefter envetet och upprepat, i tal och skrift, smädat präster och professorer, kyrkan, bibeln och kungen, avrättades han år 1706 på ett synnerligen grymt sätt, med avhuggna kroppsdelar och utdragen tunga.

Det epokgörande med tryckfrihetsförordningen år 1766 var att censuren avskaffades (förutom när det gällde teologisk litteratur), samt att offentlighetsprincipen grundlades. Alla offentliga dokument som inte uttryckligen var förbjudna att trycka fick man publicera. Censur och trycktvång skulle dessvärre komma att återinföras i olika former under årens lopp. Men förordningen från år 1766 var ändå en god grund för den tryckfrihet vi har i dag.

[…]

Sedan tryckfrihet proklamerats i december år 1766 startades en mängd tidskrifter, ungefär 80 fram till år 1772, som oftast kom ut var eller varannan vecka, till exempel Nytt och Gammalt, Den Swenska Fatburen, Swenska Magazinet, Historiska Märkwärdigheter, Misch Masch, Hatten – och utanför Stockholm bland andra Upsala Wecko-Tidningar, Norrkjöpings Magazin och Hwad Nytt? (Göteborg). Dessutom startades vår första dagstidning, Dagligt Allehanda, år 1769. Tidningarna tog ofta upp lokala missförhållanden när det gällde till exempel gator och vägar eller renhållning. En mängd pamfletter och böcker som inte kunnat ges ut tidigare publicerades också nu, även översättningar av utländska verk.

[…]

Mycket av det som skrevs i tidskrifter och pamfletter var plumpt och rått. Direkta personangrepp hade ju censuren tidigare tagit bort. Debattörerna kallade nu ofta sina motståndare ”missfoster”, ”blodigel”, ”hund-kreatur”, ”satan”, ”riksförrädare” med mera.

Läs hela artikeln på Kvartals webbplats.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Grundlagsbrotten i tryckfrihetens historia

(En artikel som publicerades som helgläsning i Dagens Samhälle den 27 december.)

I år när vi firar 250-årsjubileet av tryckfrihetsförordningen från 1766, så är det två saker som ofta sägs: Att vi haft tryckfrihet ända sedan dess och att det var unikt för Sverige att vi fick en grundlagsskyddad tryckfrihet. Men de här två påståendena är inte riktigt korrekta.

Vi har inte haft tryckfrihet hela tiden sedan 1766. Faktum är att tryckfriheten började urholkas redan efter tre månader, i mars 1767, då man förbjöd utspridandet av ”sanningslösa rykten”. Bara fram till 1810 års tryckfrihetsförordning gjordes ungefär 15 inskränkningar i tryckfriheten. Och därefter, under perioden 1810–1941, blev det cirka 12 inskränkningar.

Hur var det då med grundlagsskyddet för tryckfriheten? I 1766 års tryckfrihetsförordning står det att denna lag skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Tryckfrihetsförordningen skulle alltså betraktas som en grundlag, men frågan är: var den en grundlag? Man kan undra varför lagfäderna valde att formulera sig så svävande, istället för att säga rent ut att den var en grundlag.

Läs hela artikeln här.

När vi fick tryckfrihet – och när vi förlorade den

De första raderna i tryckfrihetsförordningen från 1766.

Denna artikel var den 1 december införd i Upsala Nya Tidning. Från början var artikeln längre, och den återges här med en del avsnitt som ströks i den tryckta versionen (markerade med grönt).

 

Att vi fick tryckfrihet i Sverige för 250 år sedan kan vi till stor del tacka en österbottnisk präst för. Det var Anders Chydenius som vid riksdagen 1765–66 fick igenom ett förslag om censurens avskaffande. Men det har varit en minst sagt knagglig väg sedan dess, vi har i princip blivit av med tryckfriheten några gånger.

Den radikala reformen 1766 gav oss världens första tryckfrihetsförordning (TF). Att den kom till just då hängde samman med partitaktik, men också med att det låg i tiden. Mössorna, som nu fick makten, ville gärna hitta sätt att avslöja hattarnas misshushållning av landet – de hade haft makten sedan 1738. Därför propagerade mössorna ivrigt för att man skulle få publicera protokoll från riksdag och rättegångar m.m. – fröet till offentlighetsprincipen. När mösspartiet sedan kom till makten, var de dock ungefär lika ovilliga som hattarna att låta folket få insyn.

Förslaget som Chydenius lade fram inleds med ett par slående insikter: ”Det behöfver intet bevis at en billig skrif- och tryckfrihet är en af de fastaste Grundpelare, som ett fritt Regemente kan äga bestånd uppå, ty annors kunna Ständer aldrig äga erforderlig kunskap, at stifta goda lagar …” Det är intressant att han ser tryckfriheten inte bara som ett sätt för medborgarna att hålla koll på de styrande utan även som något som informerar de styrande om läget i landet.

Vid riksdagens början fanns det tre förslag om tryckfrihet: ett från amanuensen vid Kungl. Biblioteket Anders Schönberg, ett från löjtnanten Gustaf Cederström – och så det från Chydenius. Cederström och Schönberg förfäktade en kompromiss, så att det skulle finnas en reformerad censur, som författarna kunde underkasta sig.

Enligt Cederström skulle censuren vara frivillig. Vitsen med det skulle vara att när böckerna väl granskats, så kunde författarna vara säkra på att inte bli åtalade i efterhand. Så hade censuren dock inte fungerat hittills. Många böcker granskades av censor librorum och fick trycktillstånd, s.k. imprimatur. Men när boken tryckts kunde den ändå dras in och åtal väckas genom kanslikollegiets försorg. Det fanns alltså en dubbel kontroll av det tryckta mediet vid den här tiden.

En som råkade ut för det var Peter Forsskål, som var lärjunge till Linné. Han hade 1759 givit ut en sedermera berömd pamflett Tankar om borgerliga friheten, där han bl.a. skrev att om man fritt ska kunna bidra till det allmänna i ett fritt samhälle, ”så måste Samhällets tilstånd kunna blifwa wederbörligen bekant för hwar och en, och en hwar äga tilfälle at därom få yttra sina tankar. Där det saknas, är friheten ej wärd sit namn”. Censor Nicklas von Oelreich hade godkänt skriften, men den blev ändå indragen, och Linné som vid den här tiden var rektor tvingades springa runt på Uppsala universitet och samla in de pamfletter som redan spridits.

Vid riksdagen 1766 segrade Chydenius förslag. Paradoxalt nog fick han inte själv vara med om de sista dragningarna i frågan. Han hade blivit avstängd från riksdagsarbetet därför att han kritiserat ett beslut om ny finansplan. Debatt fick ju förekomma i riksdagen under ett ärendes behandling, men när beslut väl fattats var det ett brott att kritisera det.

 

Ur tredje utskottets betänkande 21 april 1766: ”Att bibehålla Censors Ämbetet therföre, at Nationen ännu är owan och oförfaren, är thet samma som at underhålla orsaken hwarföre hon härtils warit sådan, och att hindra henne hädanefter blifwa bättre.” (Källa: Riksarkivet RA 3404, sid. 758.)

 

Tryckfrihetsfrågan bereddes i det s.k. tredje utskottet vid tolv sammanträden 1765 och åtta 1766. Slumpen tycks dock ha spelat in en del i beslutsgången. I utskottet antogs förslaget 21 april 1766 med minsta möjliga marginal pga. att biskop Mennander var frånvarande. Vid framläggandet i stora deputationen (dit även andra grundlagsutskott hörde) i augusti presenterades förslaget bara i sammandrag och ett motförslag tröttnade ledamöterna att höra på, enligt Chydenius.

Nu antogs i alla fall lagen och trädde i kraft den 2 december: Kongl. Maj:ts Nådige Förordning, Angående Skrif- och Tryck-friheten. Kung Adolf Fredrik talade i ingressen vackert om hur han ”eftersinnat then stora båtnad Allmänheten af en rättskaffens Skrifwe- och Tryck-frihet tilflyter”. Därför, menade kungen, ” hafwe Wi i Nåder godt funnit, at thet tilförene inrättade Censors-Ämbetet, nu mera aldeles bör uphöra”. Allt skulle nu få tryckas (utom kränkningar av den evangeliska läran, grundlagarna, konungen, rådet, ständerna, ämbetsmän eller annan medborgare).

Observera att det i lagens rubrik står ”Skrif- och Tryck-friheten”. Lagen gällde inte bara tryck utan även t.ex. handskriftskopierade pamfletter. Så var det fram till 1810. Lagen skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Men var den en grundlag, eller var den som en grundlag? Det blev en stridsfråga framöver.

Offentlighetsprincipen fastställdes i paragraferna 6–11: alla ”Handlingar, Protocoll, Dommar och Utslag” från domstolar, myndigheter ”eller andre publique Wärk” skulle nu få tryckas.

Det kom nu ut en flod av trycksaker, ofta med ett tilltal som tidigare bara funnits i anonyma s.k. pasquiller. Denna tid brukar kallas ”det fria ordets slyngelålder” och liknas ibland vid dagens situation med hänsynslösa påhopp på sociala medier. 1767–1772 startades 80 nya tidskrifter. 1766 fanns det 24 tryckerier i hela Sverige (sju av dem i Stockholm).

Nu när det är jubileumsår så får man ofta intrycket att vi haft en helt intakt tryckfrihet sedan 1766. Men så är det inte.

Faktum är att urholkningen började så tidigt som tre månader efter att 1766 års TF trätt i kraft. Den 2 mars 1767 utfärdade kung Adolf Fredrik en ”Warning, til förekommande af sanningslösa ryktens utspridande”, och det gällde både muntlig och tryckt ryktesspridning. Tjallare belönades med 2 000 daler silvermynt, en mycket stor summa på den tiden (jfr med bötessummorna för olika tryckfrihetsbrott som ofta låg runt 300 daler). Det man ville stävja var hattpropaganda i tal och skrift mot de besparingar som beslutats vid senaste riksdagen.

 

Kung Adolf Fredrik, som undertecknade tryckfrihetsförordningen, drabbades själv av inskränkningarna, som kom redan efter ett par månader. 1768 lät han trycka en skrift om nödvändigheten att kalla in ständerna pga. nöden i landet. Skriften blev beslagtagen. (Bildkälla: Wikipedia. Målning av Gustaf Lundberg och Jakob Björck.)

 

Efter Adolf Fredriks ”warning” fortsatte det i samma stil. Inskränkningar i friheten, ett visst återställande av den och sedan inskränkningar igen: 1772 var det Gustav III som genom en statskupp upphävde TF. Han författade en ny 1774 (bl.a. gjordes grundlagskritik till högmålsbrott). 1780 fick boktryckarna så stort ansvar att vissa vädjade om censurens återinförande. 1785 fick boktryckarna ensamrätt att utge tidningar, bara man förband sig att behandla vissa ämnen och inga andra. 1790–91 infördes flera förbud att skriva om franska revolutionen och i princip om Frankrike över huvud taget.

Efter mordet på Gustav III skapade kammarherren Gustaf Adolf Reuterholm (hemkallad från utlandet av hertig Karl) en ny TF 1792; en viss förbättring var det, men offentlighetsprincipen hade försvunnit.

1798–1809 brukar kallas tryckfrihetens järnår, under Gustav IV Adolfs regim: indragningsmakt, ännu en kungörelse mot ryktesspridning, teatercensur, hovkanslern fick rätt att stoppa tryckning – en de facto-censur alltså. Återigen fick Frankrike knappt nämnas och Napoleon fick absolut inte kallas kejsare.

1809–10 lättade trycktvånget igen, med ny regeringsform och ny TF, men redan 1812 skärptes reglerna på nytt, och den idag mest kända indragningsmakten infördes. Lagrummet avskaffades officiellt 1844 efter ett 60-tal indragningar. Ofta kom de indragna tidningarna omedelbart ut igen under ett snarlikt namn och med en bulvan som ansvarig utgivare. Mest bekant är hur Lars Johan Hierta bytte namn på Aftonbladet ett tjugotal gånger. Men även en viktig politisk tidskrift som Argus, som gavs ut av författaren, tryckaren och regimkritikern Georg Scheutz, bytte namn till Argus den Andre, Nya Argus osv.

I slutet av1800-talet skedde vissa skärpningar av strafflagen i den s.k. munkorgslagen 1889 som gällde uppmaningar, muntligen eller i skrift, ”till våld å person eller egendom”. Bl.a. åtalades Branting för ett Första maj-tal 1895. Under första världskriget ändrades TF en del. Bl.a. fick inte rättegångsprotokoll i spionerimål bli offentliga.

Om vi hoppar fram till tiden för andra världskriget, så började justitieminister K.G. Westman 1939 tillämpa en lag från 1812 som under 127 år aldrig använts. Enligt den kunde skrifter konfiskeras utan rättegång, om de skapat ”missförstånd med utländsk makt”. Justitieministern kunde t.o.m. fatta sådana beslut utan samtycke från den övriga regeringen.

Nazityskland kom med flera propåer om att den svenska regeringen borde göra något åt antinazistiska skriverier i Sverige, t.ex. Ture Nermans artiklar i tidskriften Trots allt! eller Torgny Segerstedts i Handelstidningen i Göteborg. Över 300 beslag gjordes 1939–43, främst av tidningar som kritiserat axelmakterna.

En annan lag från den här tiden som påverkade tryckfriheten var den s.k. 197:an, (SFS 1940:197), som gjorde att man kunde ställas till svars för offentliggörande av underrättelser om krigsmakten, även om man publicerat bara triviala saker om t.ex. en soldats permission eller om företag som levererade varor till bl.a. krigsmakten.

Efter kriget avskaffades speciallagarna och man arbetade fram en ny TF, som kom 1949 och som gäller än idag. TF 1949 hade förutom en helt ny kapitelstruktur några nyheter, t.ex. ett anonymitetsskydd för personer som meddelar uppgifter till pressen. En sorts meddelarskydd hade funnits förut, men det krävdes då att det som meddelats också blev publicerat.

Brottet ”hädelse emot Gud” försvann och ersattes med ”Skymfande av sådant som av svenska kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt” (detta avskaffades helt 1971). Början till lagstiftningen om hets mot folkgrupp fanns också här, fast 1949 hette det ”hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse”. 1989 ändrades ordet ”hot” till ”hets”.

1992 kompletterades TF med något så ovanligt som en helt ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlagen. Den täckte in nyare medier som radio och TV – och sedermera även Internet. Den är upplagd ungefär som TF, med liknande kapitelrubriker.

Av de sex TF vi haft sedan 1766 är det möjligen bara vår nuvarande som verkligen stiftats helt lagenligt. TF 1766 skulle ju anses ”som” en grundlag, men var det knappast. Inte heller TF 1774 och TF 1792. 1810 och 1812 års TF kallar sig grundlagar, men var de det om de inte stiftades enligt regeringsformen? Det finns många frågetecken.

Sammanfattningsvis kan sägas att TF 1766 var en fantastisk grund för det vi har idag. Men historien visar också hur tryck- och yttrandefriheten hela tiden måste försvaras mot urholkning. Lagstiftarna måste granskas av kunniga medborgare. Samtidigt måste ju lagarna kunna anpassas efter tidens speciella krav. Denna balans mellan stabilitet och flexibilitet är det verkligt svåra.

Karl-Erik Tallmo
journalist, författare

Not tillagd 12 december 2016: När det gäller formuleringen i lagstiftningen om hets mot folkgrupp var utvecklingen lite mer komplicerad än vad jag kunde gå in på i artikeln. Redan 1944 fanns faktiskt ordet hets med i strafflagens 11 kap. 7 §: ”Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.” 1949 infördes brottet (men inte ordet) i den nya TF, 7 kap. 4 § 10 mom.: ”hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse;”. 1971 ändrades formuleringen i TF till ”hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;” (12 mom.). Ordet hets fanns fortfarande i strafflagen (som TF kan sägas hänvisa till i inledningen av 7 kap. 4 §: ”sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar: …”). 1989 kom ordet hets slutligen med även i TF, då nämnda formulering i 7 kap. 4 § ändrades till ”hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse” (nu mom. 11). 2002 lades även sexuell läggning till i uppräkningen på slutet.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Jobba billigt eller dråpligt – eller kanske honett?

När man sysslar med äldre texter råkar man ofta på ord som inte riktigt betyder vad de betyder idag. I Svenskt biografiskt lexikon råkade jag på denna passus om Erik Lindorm (1889-1941):

I satiriska dikter o prosabidrag behandlade han sina motståndare: försvarsvänner o tyskaktivister, högerregeringens statsråd o socialdemokratiska riksdagsmän, LIVSMEDELSJOBBARE, präster o predikanter.

Om jag inte redan känt till vad ”jobberi” syftade på förr, så hade jag nog undrat vad den gamle radikalen hade emot livsmedelsarbetare. Men vid 1900-talets början syftade ”jobbare” på fifflare, någon som sysslade med ”inhonetta spekulationsaffärer”, som Svenska akademiens ordbok skrev 1934. Så en livsmedelsjobbare var troligen någon som sysslade med spekulativa, oärliga affärer, kanske svartabörshandel, med livsmedelsprodukter.

I en artikel i samma lexikon om redaktören och riksdagsledamoten S.A. Hedin (1834-1905), finner jag denna formulering:

 … en tilltagande obenägenhet att godta norrmännens BILLIGA krav på reformer i unionsförhållandet och i det i utländska tidningar uppdykande ryktet, att Sverige-Norge var på väg att ansluta sig till trippelalliansen.

Norrmännens krav var dock inte simpla eller lättköpta, som man kunde tro idag utan rimliga. Uttrycket ”vad som är rätt och billigt” betyder alltså ”vad som är rätt och rimligt”. Språkpoliser har så länge jag kan minnas klagat på uttrycket ”billiga priser”. Man menar att ett pris kan bara vara lågt eller högt, medan en vara kan vara billig. Men detta är en missuppfattning. Ett ”billigt pris” är alltså ett rimligt pris.

Och så något som jag faktiskt hade missat; den äldre betydelsen av ”dråplig”. I boken För hundra år sen: Skildringar och bref från revolutionsåren 1809–1810  (av Clason & af Petersens, från 1909) hittade jag ett brev skrivet av Leonhard von Hausswolff (Gustav III:s ceremonimästare) den 10 juli 1809:

Här är en i alla fall DRÅPELIG sommar med en värme, att jag just njuter det ljufva att lena nu upp, så att jag nästa vinter har något att frysa på.

Och i en annan bok om Härnösand stifts herdaminne från 1926 hittade jag uppgiften att en pastor Bång i Medelpad avled 1755, och då höll biskop Kiörning ”en dråplig likpredikan”.

Idag betyder ju dråplig rolig och skrattretande, men förr betydde det ’värd en drapa’ dvs. värd att hyllas, storartad, fantastisk, utmärkt, förträfflig.