• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Missvisande undersökning om synen på yttrandefrihet

SOM-institutets undersökning av allmänhetens inställning till inskränkningar i yttrandefriheten, som Ulla Carlsson och Lennart Weibull presenterade i DN den 8 juni, är märklig, eftersom den inte tar hänsyn till en viktig faktor.

Deltagarna i undersökningen har fått följande fråga: ”Anser du att yttrandefriheten i Sverige ska kunna inskränkas med hänsyn till något av följande skäl?” Sedan har man fått dessa fem områden att ta ställning till:

För att skydda barn och unga, för att skydda den nationella säkerheten, för att förhindra kränkning av enskilda människor, för att motverka rasism, samt för att värna religiösa värden.

Undersökningen finner att drygt hälften av svenskarna tycks vara villiga att göra inskränkningar på alla dessa områden, utom det sista; ganska få ville värna religiösa värden.

Det konstiga är att själva frågan implicerar att detta är inskränkningar som inte finns, men som kanske borde införas. Men det är just de här områdena som redan har inskränkningar i yttrandefrihetslagstiftningen, utom kanske det sista som dock har ett visst indirekt skydd, eftersom hets mot folkgrupp även innefattar folkgrupp som definieras av religion. Något direkt skydd för religiösa idéer har vi dock inte längre, sedan hädelse, förnekelse och liknande brott helt avskaffades 1971.

Den nationella säkerheten skyddas genom undantag i tryckfrihetsförordningens 7 kap. 3 § och 4 § 1-10 mom., rasism motverkas genom skrivningarna i 4 § 11 mom. om hets mot folkgrupp, enskilda människor skyddas bl.a. genom 4 § 13-17 mom. om bl.a. förtal. 1 kap. 10 § undantar barnpornografi från uttryck som annars skyddas av TF. Yttrandefrihetsgrundlagen har motsvarande skrivningar.

De här områdena har alltså redan skydd, av lite olika omfattning. Hade jag fått frågan i undersökningen hade förstås min motfråga varit: Menar ni fler eller vidare inskränkningar än de som redan gäller?

Svaren i undersökningen torde ju bero mycket av deltagarnas förkunskaper om svensk lagstiftning. Men att detta skulle vara en osäkerhetsfaktor i själva studien säger inte undersökarna. Däremot konstaterar man:

”Här finns också skäl att särskilt understryka vikten av att innebörden av yttrandefrihet är väl känd bland medborgarna. Det är en viktig pedagogisk fråga som inte får försummas.”

Men i undersökningen tycks den ha försummats. Det är synd, för detta är ett viktigt område, där det just nu finns oroande tendenser bland många medborgare att man vill inskränka yttrandefriheten till att exempelvis gälla bara dem som ansluter sig till den demokratiska värdegrunden etc. Det florerar många villfarelser om yttrandefrihetens principer: t.ex. att man får säga precis vad man vill, eller, att man bara får säga sådant som de flesta håller med om och som inte är stötande för någon. Har man sådana idéer torde det också påverka hur man svarar på SOM-institutets fråga.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Fick Gustav III beröm av Voltaire?

(Efter sex refuseringar så får jag väl publicera denna artikel på bloggen – jag brukar annars vara lite uthålligare och inte ge upp förrän efter tio. Man kunde ändå tycka att det borde vara intressant att en officiell bok om tryckfrihetsförordningen innehåller samma fel på tre ställen.)

 

Berömlig? (Detalj av målning av Per Krafft d.ä.)
Gustav III inskränkte vår berömda tryckfrihet från 1766 högst betydligt när han kom till makten 1772. Och två år senare skrev han i stort sett helt själv en ny tryckfrihetsförordning. Ofta läser man att han skickade den till Voltaire och fick beröm för den. Voltaire skulle ha skrivit att mänskligheten hade kungen att tacka för nedbrytandet av okunnighet och fanatism m.m.

I min egen gamla historiebok (Borg-Nordell, Historia för Gymnasiet Årskurs 1, 1967) står det t.ex. att ”1774 års tryckfrihetsförordning redigerades delvis av Gustav III personligen, och den fick berömmande ord t.o.m. av Voltaire”.

Även i den alldeles nya officiella jubileumsboken om tryckfrihetsförordningen, Fritt ord 250 år, som kom ut i december 2016, nämner tre författare att lagtexten skulle ha skickats till Voltaire. Och en av dem skriver också att Voltaire skulle ha hyllat Gustav III i en dikt.

I Danmark fick kung Kristian VII en dikt från Voltaire. 1770 hade kungens ställföreträdare J.F. Struensee faktiskt sett till att Danmark fick en ännu radikalare tryckfrihetslag än den svenska, för här var även den teologiska censuren avskaffad. Men det varade inte länge, bara något år. Dock hann Voltaire skriva en hyllningsdikt, där han ber den ”dygdige monarken” att regera även över honom från sin ”golfe Baltique”.

Men fick även Gustav III en hyllningsdikt? Voltaires samlade verk innehåller ingen sådan dikt, och frågan är om Gustav III ens skickade lagtexten till Frankrike. Man kan hitta ett odaterat utkast till ett brev, där Gustav III skrivit att han skickar den nya tryckfrihetslagen i översättning samt en pjäs han skrivit till sin broders (hertig Karls) bröllop. Av detta inser man att utkastet torde ha skrivits efter den 26 april, då lagen kungjordes, och troligen senast i början av juli, eftersom bröllopet stod den 7. Men skickades utkastet verkligen?

Inget tyder på det, men helt säker kan man förstås inte vara. Att Voltaire skulle ha svarat är också osannolikt. Hans hyllningsdikt till den danske kungen finns i Œuvres complètes men ingen dikt till Gustav III. Man kan tänka sig att även om kungens brev skickats, så var nog Voltaire måttligt imponerad, eftersom den teologiska censuren fanns kvar, och just denna var ju en huvudfråga för Voltaire.

Att så många fått uppfattningen att Voltaire skrev till kungen, kan bero på att den annars noggranne juristen H.L. Rydin i sin klassiska bok Om yttrandefrihet och tryckfrihet från 1859 tyvärr missuppfattat vem som skrivit vad. Kungen, skriver Rydin, erhöll av Voltaire ”smickrande artighetsbetygelser i följande ordalag: ‘det är Eder, som menskligheten har att tacka för nedbrytandet och förstörandet af de skrankor, som okunnigheten, fanatismen och den falska politiken satt emot dess framsteg.’” Men detta är inte Voltaires ord, utan Gustav III:s formulering i utkastet till brev till Voltaire.

Det hade onekligen varit en aning ironiskt om Voltaire skrivit något sådant till Gustav III, samtidigt som filosofens böcker inte kunde importeras till Sverige utan beslagtogs i hamnarna av tullare och ämbetsmän från konsistorierna.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Ministrategi för journalister om vetenskapsstudier

Politiker och andra debattörer hänvisar mycket ofta till olika studier när de blir intervjuade i medierna. Det kan gälla nästan vad som helst: medicinska frågor, arbetslöshet, kriminalitet, skolan.

Mycket sällan anger man något närmare om dessa studier, och de intervjuande journalisterna ställer oftast inte någon följdfråga om källan.

Det finns oerhört mycket som skulle behöva preciseras – om man har gott om tid. Först och främst förstås vilken studie man talar om, hur den är gjord, om där ingår statistik, hur denna statistik har valts ut. Tar över huvud taget studien upp det som debattören vill bevisa genom att hänvisa till den? I kortare, direktsända intervjuer i TV eller radio finns givetvis ingen tid för en sådan fördjupning.

Skrivande journalister borde dock kunna ta sig tid att fråga sådant och även leta fram studien och läsa t.ex. avsnittet ”Discussion” (som oftast finns i naturvetenskapliga studier), där forskarna brukar diskutera studiens giltighet och eventuella svagheter. Det är förstås också mycket viktigt att kontrollera ifall studien finansierats av någon part som har intresse av ett visst forskningsresultat.

 

Korsstygnstavla passande för varje redaktion.

 

Här är en ministrategi som borde kunna användas t.o.m. vid kortare direktsända intervjuer i TV och radio:

1) En person säger: ”Det finns studier som visar detta …”

Intervjuaren bör då åtminstone säga: ”Nämn ett exempel!” Om den intervjuade inte minns titeln, så kanske han/hon minns vem som gjort den eller vid vilket universitet/forskningsinstitut den gjorts och om den är gjord de senaste åren eller för tio år sedan. En åtminstone rudimentär källhänvisning eller precisering är alltså ett minimikrav här. Något är bättre än inget.

2) En person (som t.ex. diskuterar risker med någon miljöfaktor) säger: ”Det finns inga studier som visar att det skulle finnas någon risk …”

Då blir första motfrågan: Finns det över huvud taget någon studie som undersökt detta? Att det inte finns några belägg för en risk kan ju bero på att ingen har studerat saken. ”Absence of proof is not proof of absence”, som det brukar heta. Om den intervjuade då svarar att det finns studier om saken det gäller, blir förstås frågan som i punkt 1: ”Nämn ett exempel!”.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

I yttrandefrihetens 251:a år

(Denna artikel var nyligen antagen för publicering i en tidning, men då redaktionen ville stryka Chydenius-citatet, så drog jag tillbaka den. Citatet var nämligen en stor del av poängen med artikeln, att låta tryckfrihetens kanske främste lagfader från 1700-talet anropa dagens förbudsivrare och mana till besinning.)

Vad är det egentligen som håller på att hända det 251:a året av vår svenska yttrande- och tryckfrihetslagstiftning? Plötsligt ropas det på restriktioner i den fria debatt och den fria informationsinhämtning som man trodde var en hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Det handlar förvisso inte om själva lagen, men det handlar om lagens anda.

Bara de senaste veckorna har ett par oroande tendenser visat sig. Först var det ett par bibliotekarier som ansåg att en debattbok inte borde få finnas på deras bibliotek. Det har de kanske rätt att tycka och bestämma. Men det var motiveringen som var anmärkningsvärd. Debattboken ifråga var utgiven på eget förlag och saknade redaktör, sade en av bibliotekarierna. Den hade inte heller genomgått granskning, sade en annan.

Vad är nu det för nyordning? Hur många böcker finns det inte på biblioteken, som är utgivna på eget förlag (jag har själv en t.ex.)? Hur många debattböcker kommer det inte ut som aldrig genomgått fackgranskning? Väldisputerade akademiker ger inte sällan ut populärvetenskapliga böcker eller kanske debattböcker som hamnar på bibliotek. De är mera sällan fackgranskade.

Om de här tankarna om bibliotekens policy är något som slår igenom på bredare front, så väntar stora utrensningar av bibliotekens bokbestånd och minskande nyinköp. Denna hittills ovanliga policy bryter förmodligen mot Bibliotekslagen, som säger att allmänheten ska få tillgång till litteratur ”oavsett publiceringsform” (9 §).

Bibliotekarien fick bakläxa av kommunens kulturchef, men många tycker uppenbarligen att den första restriktiva linjen var riktig. Och det i sig är oroväckande.

Sedan blev en person intervjuad i radio om vaccinationer, bl.a. handlade det om mässling. Personen ifråga var skeptisk till mässlingsvaccinationer av barn och hade själv valt bort detta men menade att andra får göra som de vill. Man hade också bjudit in en läkare som kunde argumentera emot.

Efter programmet höjdes plötsligt röster från annars rätt sansade debattörer: Hur kunde det gå så snett att en sådan här person fick uttala sig? En annan skrev att en journalist får aldrig någonsin vara neutral i förhållande till en vaccinationskritiker. Och att ställa en läkare mot en vaccinationskritiker är fullkomligt orimligt. (Man undrar hur kritiken hade låtit om man INTE haft en läkare med i studion.)

En annan person (som inte är expert) menade i Expressen (16/3) att vi ska lita på experter, och det är svårt att tolka artikeln på annat sätt än att inga andra än just experterna bör få uttala sig. Hans egen artikel borde med andra ord inte ha publicerats.

Detta är ju en mycket besynnerlig inställning. Ska vi alltså ha ett samhälle där t.ex. försvaret bara kan diskuteras av generaler och överstar? Inte ens förvarsutskottet skulle få diskutera ämnet offentligt innan ledamöterna genomgått åtminstone en propedeutisk kurs på Försvarshögskolan. Kärnkraften skulle inga gräsrötter få yttra sig om, det skulle bli en fråga för doktorer i kärnfysik och professorer i hållfasthetslära. Vanliga medborgare får sitta vid de klokes fötter och rösta, som vid melodifestivalen, på den politiker som bäst sjunger experternas melodi.

Har man alldeles glömt bort att vår yttrande- och tryckfrihet bl.a är till för att hålla koll på makten? Och till makten hör förstås även experter och chefer på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen osv. Det som gör detta till något allvarligare än bara isolerade händelser är att så många nu applåderar denna nya förbudsiver.

Jag brukar inte citera finansminister Magdalena Andersson, men hon sade något som är både sant och viktigt häromdagen när det gällde ”alternativa fakta” och s.k. fake news:

Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson. (Aftonbladet 22/2.)

Just det. Man har rätt att ha fel. Redan Anders Chydenius, som var en av de viktigaste personerna bakom vår första tryckfrihetsförordning 1766, hade detta klart för sig när han skrev sin motion i frågan:

Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter. (Memorial 12 juni 1765.)

Någon kanske invänder att tryck- och yttrandefriheten handlar om statens förhållande till medborgarna och inte mellan medborgarna. Och det stämmer ju i huvudsak, åtminstone när det gäller den del som handlar om censur. Dock tycker man ju att den anda som genomsyrar lagstiftningen, att ett demokratiskt samhälle mår bäst av fri debatt och fritt informationsinhämtande, borde omfattas av det folk som en gång såg till att vi fick denna yttrandefrihet. Och både folkbiblioteken och public service-medierna har ju ett offentligt demokratiskt uppdrag, till skillnad från t.ex. privata tidningar eller bokmässor.

Jag brukar ibland citera något som skrevs i Yttrandefrihetsutredningen 1983, den som så småningom ledde fram till Yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller radio, TV och senare även Internetpublicering: ”Man har aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.”

Karl-Erik Tallmo

Tjänsteman ska nu heta tjänsteperson

Tjänsteman ska nu heta tjänsteperson. Fler förändringar lär vara på väg.

Nu behöver vi bara ändra de här också: adelsman, affärsman, baneman, bankman, barnavårdsman, besiktningsman, borgensman, brandman, burman, båtsman, bästeman, engelsman, fackman, fjärdingsman, fransman, fästman, förman, förrättningsman, gentleman, giftoman, grodman, gärningsman, handelsman, he-man, hemmaman, herreman, human, huvudman, högerman, idrottsman, jungman, justeringsman, justitieombudsman, kajman, kameraman, kommunalman, krigsman, kvinnosaksman, köpman, lagman, landsman, lebeman, lekman, linjeman, länsman, medicinman, monoman, motståndsman, muselman, målsman, narkoman, norrman, nymfoman, nämndeman, odalman, ombudsman, ordningsman, ottoman, polisman, pressombudsman, reklamman, renlevnadsman, revolverman, rorsman, rådman, sagesman, serviceman, sjöman, spelman, språkman, statsman, studioman, stålman, syssloman, såningsman, talesman, tidningsman, tillsyningsman, timmerman, tredjeman, tullman, upphovsman, utmätningsman, valman, vandringsman, vederdeloman, vetenskapsman, värderingsman, yrkesman, ålderman, ämbetsman, örlogsman, överman.

Det bör bli: adelsperson, affärsperson, baneperson, bankperson, barnavårdsperson, besiktningsperson, borgensperson, brandperson, burperson, båtsperson, bästeperson, engelsperson, fackperson, fjärdingsperson, fransperson, fästperson, förperson, förrättningsperson, gentleperson, giftoperson, grodperson …

Pronomenet man kunde från början betyda ’(vuxen) människa av båda könen’. Se vidare denna bloggtext.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Det fria ordets slyngelålder

 

Ur en skrift från 1772, som angrep det mesta, Ur Wägen Ur Wägen Alt Pillerpack! Här attackerar författaren ”alla orättwise Domare, som taga mutor å ömse sidor; Men som endast göra den mästgifwande rätt”.

 

Denna artikel infördes den 23 februari i tidskriften Kvartal:

Det är inte bara 250 år sedan vi fick vår första tryckfrihetsförordning. Det är också 250 år sedan ”det fria ordets slyngelålder” inleddes. Många liknar den tidens hätska debattklimat med det vi har i dag på sociala medier.

Redan vid riksdagen åren 1760–61 hade vissa försök gjorts att avskaffa censuren, men det var inte förrän 1765–66 som Sverige till sist fick en tryckfrihetslag. Det var mycket tack vare den österbottniske prästen Anders Chydenius, som skrev det memorial som låg till grund för att man under 20 möten i riksdagens s.k. tredje utskott kunde utarbeta världens första tryckfrihetsförordning.

Censur hade vi haft sedan 1500-talet, långt före den censurlag som kom år 1684 (en särskild censorstjänst tillsattes också två år senare). Det var främst vad som ansågs som religiösa irrläror som drabbades i början. Någon politisk diskussion i vår tids mening fanns knappast i tryck på den tiden. Skribenterna var ofta ämbetsförfattare, som av lättförståeliga skäl för det mesta höll sig i skinnet. Det förekom dock en del smädesskrifter mot högt uppsatta, vilket redan år 1665 hade föranlett en lag som förbjöd kränkande utfall mot Gud, konung och enskilda, inte bara muntligen utan nu också ”i form aff Samtahl, Rijm, Wijsor, tryckte eller skreffne …”

Många smädesskrifter var handskrivna och spreds genom avskriftskedjor. Men en del anonyma tryck förekom också. Räckvidden var dock begränsad, och straffen för att trycka och sprida skrifter som inte godkänts av censor kunde vara mycket hårda. Det kanske värsta exemplet i svensk rättshistoria, i varje fall när det gäller yttrandefrihetsbrott, gällde fältskären och landsfiskalen Johan Henrik Schönheit. Efter att ha givit ut en föregivet obscen tysk roman och därefter envetet och upprepat, i tal och skrift, smädat präster och professorer, kyrkan, bibeln och kungen, avrättades han år 1706 på ett synnerligen grymt sätt, med avhuggna kroppsdelar och utdragen tunga.

Det epokgörande med tryckfrihetsförordningen år 1766 var att censuren avskaffades (förutom när det gällde teologisk litteratur), samt att offentlighetsprincipen grundlades. Alla offentliga dokument som inte uttryckligen var förbjudna att trycka fick man publicera. Censur och trycktvång skulle dessvärre komma att återinföras i olika former under årens lopp. Men förordningen från år 1766 var ändå en god grund för den tryckfrihet vi har i dag.

[…]

Sedan tryckfrihet proklamerats i december år 1766 startades en mängd tidskrifter, ungefär 80 fram till år 1772, som oftast kom ut var eller varannan vecka, till exempel Nytt och Gammalt, Den Swenska Fatburen, Swenska Magazinet, Historiska Märkwärdigheter, Misch Masch, Hatten – och utanför Stockholm bland andra Upsala Wecko-Tidningar, Norrkjöpings Magazin och Hwad Nytt? (Göteborg). Dessutom startades vår första dagstidning, Dagligt Allehanda, år 1769. Tidningarna tog ofta upp lokala missförhållanden när det gällde till exempel gator och vägar eller renhållning. En mängd pamfletter och böcker som inte kunnat ges ut tidigare publicerades också nu, även översättningar av utländska verk.

[…]

Mycket av det som skrevs i tidskrifter och pamfletter var plumpt och rått. Direkta personangrepp hade ju censuren tidigare tagit bort. Debattörerna kallade nu ofta sina motståndare ”missfoster”, ”blodigel”, ”hund-kreatur”, ”satan”, ”riksförrädare” med mera.

Läs hela artikeln på Kvartals webbplats.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Måste förfallna hus alltid rivas?

I debatten om de svenska städernas omvandling, både när det gäller dagens förändringar och de som genomfördes på 1960- och 70-talen, finns det ett par argument som återkommer när det gäller att motivera rivningar.

Jag hävdar inte att rivningar av gamla hus eller andra byggnader alltid är fel, men de två argument jag nämner här är i alla fall inte giltiga. I de fall rivning är motiverat torde det finnas andra faktorer att hänvisa till.

1) Byggnaden eller platsen är skitig, full med råttor och stinker urin.

Detta är ett argument som mera sällan hörs från experter, det är andra debattörer som ser detta som ett argument för rivning. Men det är förstås en ordnings- eller renhållningsfråga eller något som gäller sociala missförhållanden i området. Det handlar om ytskiktet av en konstruktion och miljön runt omkring och har inget med en byggnads status, grad av förfall eller skick att göra.

2) Byggnaden eller platsen är i så dåligt skick, fallfärdig, rutten el.dyl. att den måste rivas.

Det låter som ett bra argument, men det missar målet. Hus och andra byggnadskonstruktioner kan vara extremt nedgångna, men de är i stort sett alltid möjliga att restaurera. Frågan är hur mycket pengar man är beredd att satsa på en renovering.

Är förfallet enormt kan det förstås bli mycket dyrt, och då blir frågan om byggnaden i fråga har ett sådant kulturhistoriskt eller samhälleligt värde att det är värt pengarna. Ibland kan renovering bli billigare än rivning och nybyggnad, så det är viktigt att en grundlig opartisk utredning görs av byggnadens möjligheter.

Vid utredning måste man frigöra sig från många intressen som historiskt har spelat in, t.ex. rivnings- och byggföretags intressen eller mera fackliga intressen som politiker och utredare låtit sig påverkas av. (I Göteborg på 70-talet hade t.ex. hyresgästföreningen och byggnadsarbetarförbundet del i besluten att riva flera av de äldre stadsdelarna, som kvarteret Lustgården, Haga osv.)

I sin avhandling ”Riva eller bevara” från 1980 skrev professor Gunnar Tärby vid Chalmers i Göteborg så här (sid. 52):

Kostnadsberäkningar läggs fram. Man anser att dessa skall godtagas av byggnadsvårdande myndigheter utan närmare granskning. Det är sällan fråga om neutrala kalkyler eftersom de i regel är utarbetade av den part som vill riva.

Professor Ola Nylander vid Chalmers skrev i Göteborgs-Posten 15 januari 2017 apropå ännu ett rivningshotat område i Göteborg:

Det finns inga olösliga tekniska problem om man vill renovera. I kulturstäder som exempelvis Barcelona eller Rom är rivning mer eller mindre uteslutet. Gamla hus vårdas, lagas och lever vidare. Det ses som en självklarhet och något som stärker städernas karaktär. Man åker till Rom för att besöka en kulturskatt av gamla hus och sevärdheter. Det är en del av varumärket.

”Sanering” blev närmast strukturell stadsplaneideologi på 1950-talet, men tendensen fanns redan på 1940-talet. I SOU 1947:26 föreslog den bostadssociala utredningen att sanering skulle bli mera planmässig än ad hoc. I SOU 1954:31 menade man att detta synsätt varit för begränsat, eftersom sanering tidigare ”endast kunde ifrågakomma ny- och ombyggnad av ett starkt begränsat antal undermåliga, centralt belägna bostadshus, där saneringen kunde resultera i ett större antal bostäder. Det vore emellertid angeläget att tillse, att en sådan begränsad verksamhet icke bedrevs på ett sådant sätt, att den försvårade en framtida mera omfattande sanering, varför det vore av vikt att saneringsplaner upprättades.” (SOU 1954:31 sid. 7.)

Med ordet ”sanering” syftade man tidigare främst på åtgärder mot direkt hälsovådliga bostäder, men utredningen från 1954 understryker att:

… sedermera har termen sanering använts också för att beteckna en allmän förbättring av bostadsförhållandena och så småningom har begreppet vidgats till att avse även en förbättring av stadsbebyggelsens standard i fråga om trafikutrymme, parker, lekplatser m.m. eller åtgärder som överhuvud syftar till att öka ett samhälles funktionsduglighet. (SOU 1954:31 sid. 9.)

Att ordet ”sanering” kommit att användas på detta vis har förstås underlättat när det gäller att skapa opinion för ibland tvivelaktiga omdaningsprojekt av stadsmiljön.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.