• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

  • Annonser

Svenska ord inlånade till engelskan

Smorgasbord och ombudsman är ju rätt kända svenska ord som lånats in i engelskan. Men det finns fler. Jag gjorde en sökning i min datorversion av Oxford English Dictionary, som omfattar mer än 600 000 ord. Söker man bara på Sw eller Swedish i fältet ”etymologies”, så hittar man mer än 3 000 ord. Men detta är oftast inte ord som lånats direkt från svenskan utan som kanske kommer från tyska men som också finns i svenska. En lite noggrannare genomgång resulterade i följande 23:

boat-axe: kanske snarast ett översättningslån, av båtyxa.
fartlek: ett ord som torde väcka besynnerliga associationer hos en engelsktalande, men som defineras så: ”A method of training for middle- and long-distance running”.
gleen: av sv. dialektala ”glena”, ”A gleam of light; a warm blaze of sunlight.”
glögg och gravlax kräver kanske ingen förklaring.
gyttja: ”A sediment which is typically black, rich in organic matter, and deposited in productive lakes.”
isblink: ”A luminous appearance on the horizon, caused by the reflection of light from ice.”
kolm: ”variety of cannel coal occurring locally as lenticles in Swedish alum shales”. Ett radioaktivt, kolhaltigt ämne, skriver SAOB och hänvisar lustigt nog till engelskans ”culm”. Så vem var först?
kraft: ett generifierat varumärke (melittaord) om papper framställt på visst sätt.
lek, lekking: tycks ha lånats in för att beskriva fåglars parningslek.
lingonberry, ombudsman, orienteering kräver nog ingen vidare förklaring.
polska: dansen alltså, som förresten inte är detsamma som polka.
raggare: tycks främst användas om svenska förhållanden; dock böjs det ”one raggare”, ”two raggares”. RIKSDAG finns också men främst för att beskriva parlamentariska företeelser i Sverige.
ripa: fågeln kallas dock också ”rype”.
rutabaga: av rotebagge, dvs kålrot.
rya: ”A Scandinavian type of knotted pile rug.”
smorgasbord är ju välkänt. Första belägget i OED var dock felstavat: ”In every house-hold … before sitting down to dinner an appetizer, or smörgos-brod, is partaken of.” (Figaro 26 jan. 1893.)
snus används tydligen ibland istället för snuff.
tappen: en något udda fackterm, som förklaras så: ”The plug by which the rectum of a bear is closed during hibernation.”
tungsten: har vi själva övergivit som beteckning på volfram.
yrast: ett märkligt ord som lånats in i kärnfysiken för atomkärnors spinn vid lägsta energinivå. Av svenska ”yr”. (Vet inte hur man tänkte, atomkärnan mår kanske lite illa och orkar inte snurra lika häftigt längre …)

Annonser

Svenska akademiens näst största kris?

Svenska akademien genomgår nu sin största kris, sägs det. Vi får väl se hur det går, men tills vidare gissar jag att det är den näst största. I mars 1795 avskaffades den nämligen helt efter att Axel Silverstolpe vid sitt installationstal hyllat frihetstiden, vilket innebar högförräderi. Akademien var sedan nedlagd och dess arkiv taget i beslag under 20 månader tills Gustav IV Adolf återinstallerade den, när han suttit på tronen bara i en månad.

Paragraf 47 i Akademiens stadgar förbjuder, om jag nu inte missuppfattat alltihop, enskilda ledamöter att gå i svaromål mot tryckta angrepp mot Akademin, om ledamoten inte först vid en sammankomst med minst nio ledamöter fått mandat att gå i svaromål:

XLVII. §. Utgifver någor af Trycket något emot Academien, vare ingen thes Ledamot tillåtit at therå svara eller i något försvar ther ingå, therest han icke uti en almän Sammankomst af Nio Ledamöter therom ombuden och tilsagd varder.

Paragraf 48 säger att den som ”upptäcker” (ordet torde här betyda ‘avslöjar’; jfr SAOB) något som angår Akademien eller dess ledamöter ska uteslutas:

XLVIII. §. Ej må någor Ledamot uptäcka något som rörer rättelser, afslag eller annat hvad Academien eller thes Ledamöter angå kan. Then thet gör varde utsluten.

På senaste tiden har ju rätt många ledamöter uttalat sig tämligen ohämmat, knappast efter ett sammanträde med minst nio ledamöters mandat. I så fall, om min tolkning av dessa paragrafer är korrekt, så borde flera ledamöter hänga löst.

Akademiens stadgar, ordningsbok etc. med en jämförelse paragraf för paragraf med Franska akademiens stadgar hittar man här.

I Gustav III:s brev till Akademiens instiftan, från 20 mars 1786, framgår framtida kungars roll. ”Samhället” (dvs den nu instiftade församlingen) ”skall nu och evärdeligen bära namn af Svenska Akademien, den Vi nu, så för Oss som ock för Våra Efterträdare på Svenska Thronen, tage under Vårt särdeles hägn och beskydd: viljandes den med särskilta Penning-understöd begåfva; samt, om något vidrigt Dess Medlemmar, såsom Ledamöter af denna Akademi, händer och vederfares, det med högsta onåd anse och upptaga …”

Ur Gustav III:s brev till Akademiens instiftan 1786.

Akademien avskaffades som nämnts snöpligen 1795, sedan Silverstolpes inträdestal om företrädaren Axel Fersen ansetts som högförräderi i sitt lovprisande av frihetstiden. Silverstolpe hade bl.a. sagt att ”Grefve Axel Fersen hade den lyckan att födas vid uppgången af frihetstidens tidehvarf”.

Han sa också: ”Öfvertygelsen att något bättre fans, än enväldet, gjorde Carl XII osaknad av alla, utom hans stridsmän […] Men hjeltarnes antal var inskränkt, emot de lidandes. De ropade på frihet och säkerhet: de äskade en verklig Lag, som befäste dem.”

Silfverstolpes manus beslagtogs, liksom hela Akademiens arkiv. När Akademien återinrättats 1796 (efter 20 månader) trycktes dock talet och finns i en utgåva från 1801.

Det mest frapperande är att alla debattörer nu uttalar sig utan att ha en aning om vad som egentligen hänt i Akademin under den nuvarande krisen. (Någon enstaka jurist har åtminstone läst stadgarna, men många tycks de inte vara.) Vad vi vet är egentligen bara att en handfull ledamöter har uttalat sig. Om det de säger är sant har vi ingen aning om; det enda vi vet är ATT de uttalat sig. Och det i sig är med stor sannolikhet stadgebrott, såvida inte några av dem hunnit förankra vad de säger hos nio övriga ledamöter.

Givetvis kan man i ett sådant här sammanhang komma till en punkt där man känner att man av etiska skäl måste begå stadgebrott, en sorts civil olydnad alltså, och då får man förstås vara beredd att ta konsekvenserna, t.ex att man utesluts. Kanske är det något sådant Sara Danius har gjort. Kanske är hon den goda i detta sammanhang. Men vi vet verkligen inte. Hon har ju trots allt också suttit som ständig sekreterare i två och ett halvt år och godkänt bidragen till Frostenson-Arnaults kulturförening. Inte förrän DN började skriva om saken gjorde hon något. Utredningen tycks hon ha beslutat om utan de andra ledamöternas samtycke.

Frågan om jäv är förstås inte oviktig idag. När Akademien instiftades var jäv och mutor vardag; ingen torde ha höjt ögonbrynen inför den typ av understöd som förekommit till kulturföreningen Forum. Idag är även skattepengar inblandade, vilket gör saken helt annorlunda.

För någon vecka sedan hände det märkliga att mer än tusen personer samlades till demonstration på Stortorget till stöd för Danius. En av de demonstrerande damerna tyckte i en TV-intervju att man borde kasta gatsten också. Troligen som protest mot ”mäns våld mot kvinnor”.

De flesta demonstranter hade någon sorts knytblus eller halsduk eller rosett. Även herrar i regeringen hade satt slipsen på sned på ett illusoriskt sätt. 1989-90 var knytblusen nog det mest reaktionära man kunde ha, det var bara kallhamrade kvinnliga yuppies av typen Antonia Ax:son Johnson som hade sådana. Nu tycks knytblusen bli den nya palestinaschalen.

Flera medlemmar i Akademien har antytt att det kanske inte blir något Nobelpris i litteratur i år, vilket väl är rimligt. Vem skulle vilja ha det?

Vissa skribenter (Lena Andersson t.ex. överraskande nog) insinuerar nu att folk är så sura på Akademien för att de avskyr en elit. Själv tycker jag nog snarare att Akademien är för lite elitistisk. Hade ledamöterna varit lite mera litterata hade de kanske åtminstone läst sina egna stadgar. De flesta som yttrat sig offentligt torde ha brutit mot paragraferna 47 och 48. Horace Engdahl menade i en radiointervju hos Epstein & Nordegren häromdagen att det snackats för mycket – och därefter fortsatte han själv att babbla på.

En ömklig samling. Själv tappade jag all aktning för Akademien när de valde in Sara Stridsberg.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Missvisande undersökning om synen på yttrandefrihet

SOM-institutets undersökning av allmänhetens inställning till inskränkningar i yttrandefriheten, som Ulla Carlsson och Lennart Weibull presenterade i DN den 8 juni, är märklig, eftersom den inte tar hänsyn till en viktig faktor.

Deltagarna i undersökningen har fått följande fråga: ”Anser du att yttrandefriheten i Sverige ska kunna inskränkas med hänsyn till något av följande skäl?” Sedan har man fått dessa fem områden att ta ställning till:

För att skydda barn och unga, för att skydda den nationella säkerheten, för att förhindra kränkning av enskilda människor, för att motverka rasism, samt för att värna religiösa värden.

Undersökningen finner att drygt hälften av svenskarna tycks vara villiga att göra inskränkningar på alla dessa områden, utom det sista; ganska få ville värna religiösa värden.

Det konstiga är att själva frågan implicerar att detta är inskränkningar som inte finns, men som kanske borde införas. Men det är just de här områdena som redan har inskränkningar i yttrandefrihetslagstiftningen, utom kanske det sista som dock har ett visst indirekt skydd, eftersom hets mot folkgrupp även innefattar folkgrupp som definieras av religion. Något direkt skydd för religiösa idéer har vi dock inte längre, sedan hädelse, förnekelse och liknande brott helt avskaffades 1971.

Den nationella säkerheten skyddas genom undantag i tryckfrihetsförordningens 7 kap. 3 § och 4 § 1-10 mom., rasism motverkas genom skrivningarna i 4 § 11 mom. om hets mot folkgrupp, enskilda människor skyddas bl.a. genom 4 § 13-17 mom. om bl.a. förtal. 1 kap. 10 § undantar barnpornografi från uttryck som annars skyddas av TF. Yttrandefrihetsgrundlagen har motsvarande skrivningar.

De här områdena har alltså redan skydd, av lite olika omfattning. Hade jag fått frågan i undersökningen hade förstås min motfråga varit: Menar ni fler eller vidare inskränkningar än de som redan gäller?

Svaren i undersökningen torde ju bero mycket av deltagarnas förkunskaper om svensk lagstiftning. Men att detta skulle vara en osäkerhetsfaktor i själva studien säger inte undersökarna. Däremot konstaterar man:

”Här finns också skäl att särskilt understryka vikten av att innebörden av yttrandefrihet är väl känd bland medborgarna. Det är en viktig pedagogisk fråga som inte får försummas.”

Men i undersökningen tycks den ha försummats. Det är synd, för detta är ett viktigt område, där det just nu finns oroande tendenser bland många medborgare att man vill inskränka yttrandefriheten till att exempelvis gälla bara dem som ansluter sig till den demokratiska värdegrunden etc. Det florerar många villfarelser om yttrandefrihetens principer: t.ex. att man får säga precis vad man vill, eller, att man bara får säga sådant som de flesta håller med om och som inte är stötande för någon. Har man sådana idéer torde det också påverka hur man svarar på SOM-institutets fråga.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Fick Gustav III beröm av Voltaire?

(Efter sex refuseringar så får jag väl publicera denna artikel på bloggen – jag brukar annars vara lite uthålligare och inte ge upp förrän efter tio. Man kunde ändå tycka att det borde vara intressant att en officiell bok om tryckfrihetsförordningen innehåller samma fel på tre ställen.)

 

Berömlig? (Detalj av målning av Per Krafft d.ä.)
Gustav III inskränkte vår berömda tryckfrihet från 1766 högst betydligt när han kom till makten 1772. Och två år senare skrev han i stort sett helt själv en ny tryckfrihetsförordning. Ofta läser man att han skickade den till Voltaire och fick beröm för den. Voltaire skulle ha skrivit att mänskligheten hade kungen att tacka för nedbrytandet av okunnighet och fanatism m.m.

I min egen gamla historiebok (Borg-Nordell, Historia för Gymnasiet Årskurs 1, 1967) står det t.ex. att ”1774 års tryckfrihetsförordning redigerades delvis av Gustav III personligen, och den fick berömmande ord t.o.m. av Voltaire”.

Även i den alldeles nya officiella jubileumsboken om tryckfrihetsförordningen, Fritt ord 250 år, som kom ut i december 2016, nämner tre författare att lagtexten skulle ha skickats till Voltaire. Och en av dem skriver också att Voltaire skulle ha hyllat Gustav III i en dikt.

I Danmark fick kung Kristian VII en dikt från Voltaire. 1770 hade kungens ställföreträdare J.F. Struensee faktiskt sett till att Danmark fick en ännu radikalare tryckfrihetslag än den svenska, för här var även den teologiska censuren avskaffad. Men det varade inte länge, bara något år. Dock hann Voltaire skriva en hyllningsdikt, där han ber den ”dygdige monarken” att regera även över honom från sin ”golfe Baltique”.

Men fick även Gustav III en hyllningsdikt? Voltaires samlade verk innehåller ingen sådan dikt, och frågan är om Gustav III ens skickade lagtexten till Frankrike. Man kan hitta ett odaterat utkast till ett brev, där Gustav III skrivit att han skickar den nya tryckfrihetslagen i översättning samt en pjäs han skrivit till sin broders (hertig Karls) bröllop. Av detta inser man att utkastet torde ha skrivits efter den 26 april, då lagen kungjordes, och troligen senast i början av juli, eftersom bröllopet stod den 7. Men skickades utkastet verkligen?

Inget tyder på det, men helt säker kan man förstås inte vara. Att Voltaire skulle ha svarat är också osannolikt. Hans hyllningsdikt till den danske kungen finns i Œuvres complètes men ingen dikt till Gustav III. Man kan tänka sig att även om kungens brev skickats, så var nog Voltaire måttligt imponerad, eftersom den teologiska censuren fanns kvar, och just denna var ju en huvudfråga för Voltaire.

Att så många fått uppfattningen att Voltaire skrev till kungen, kan bero på att den annars noggranne juristen H.L. Rydin i sin klassiska bok Om yttrandefrihet och tryckfrihet från 1859 tyvärr missuppfattat vem som skrivit vad. Kungen, skriver Rydin, erhöll av Voltaire ”smickrande artighetsbetygelser i följande ordalag: ‘det är Eder, som menskligheten har att tacka för nedbrytandet och förstörandet af de skrankor, som okunnigheten, fanatismen och den falska politiken satt emot dess framsteg.’” Men detta är inte Voltaires ord, utan Gustav III:s formulering i utkastet till brev till Voltaire.

Det hade onekligen varit en aning ironiskt om Voltaire skrivit något sådant till Gustav III, samtidigt som filosofens böcker inte kunde importeras till Sverige utan beslagtogs i hamnarna av tullare och ämbetsmän från konsistorierna.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Ministrategi för journalister om vetenskapsstudier

Politiker och andra debattörer hänvisar mycket ofta till olika studier när de blir intervjuade i medierna. Det kan gälla nästan vad som helst: medicinska frågor, arbetslöshet, kriminalitet, skolan.

Mycket sällan anger man något närmare om dessa studier, och de intervjuande journalisterna ställer oftast inte någon följdfråga om källan.

Det finns oerhört mycket som skulle behöva preciseras – om man har gott om tid. Först och främst förstås vilken studie man talar om, hur den är gjord, om där ingår statistik, hur denna statistik har valts ut. Tar över huvud taget studien upp det som debattören vill bevisa genom att hänvisa till den? I kortare, direktsända intervjuer i TV eller radio finns givetvis ingen tid för en sådan fördjupning.

Skrivande journalister borde dock kunna ta sig tid att fråga sådant och även leta fram studien och läsa t.ex. avsnittet ”Discussion” (som oftast finns i naturvetenskapliga studier), där forskarna brukar diskutera studiens giltighet och eventuella svagheter. Det är förstås också mycket viktigt att kontrollera ifall studien finansierats av någon part som har intresse av ett visst forskningsresultat.

 

Korsstygnstavla passande för varje redaktion.

 

Här är en ministrategi som borde kunna användas t.o.m. vid kortare direktsända intervjuer i TV och radio:

1) En person säger: ”Det finns studier som visar detta …”

Intervjuaren bör då åtminstone säga: ”Nämn ett exempel!” Om den intervjuade inte minns titeln, så kanske han/hon minns vem som gjort den eller vid vilket universitet/forskningsinstitut den gjorts och om den är gjord de senaste åren eller för tio år sedan. En åtminstone rudimentär källhänvisning eller precisering är alltså ett minimikrav här. Något är bättre än inget.

2) En person (som t.ex. diskuterar risker med någon miljöfaktor) säger: ”Det finns inga studier som visar att det skulle finnas någon risk …”

Då blir första motfrågan: Finns det över huvud taget någon studie som undersökt detta? Att det inte finns några belägg för en risk kan ju bero på att ingen har studerat saken. ”Absence of proof is not proof of absence”, som det brukar heta. Om den intervjuade då svarar att det finns studier om saken det gäller, blir förstås frågan som i punkt 1: ”Nämn ett exempel!”.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

I yttrandefrihetens 251:a år

(Denna artikel var nyligen antagen för publicering i en tidning, men då redaktionen ville stryka Chydenius-citatet, så drog jag tillbaka den. Citatet var nämligen en stor del av poängen med artikeln, att låta tryckfrihetens kanske främste lagfader från 1700-talet anropa dagens förbudsivrare och mana till besinning.)

Vad är det egentligen som håller på att hända det 251:a året av vår svenska yttrande- och tryckfrihetslagstiftning? Plötsligt ropas det på restriktioner i den fria debatt och den fria informationsinhämtning som man trodde var en hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Det handlar förvisso inte om själva lagen, men det handlar om lagens anda.

Bara de senaste veckorna har ett par oroande tendenser visat sig. Först var det ett par bibliotekarier som ansåg att en debattbok inte borde få finnas på deras bibliotek. Det har de kanske rätt att tycka och bestämma. Men det var motiveringen som var anmärkningsvärd. Debattboken ifråga var utgiven på eget förlag och saknade redaktör, sade en av bibliotekarierna. Den hade inte heller genomgått granskning, sade en annan.

Vad är nu det för nyordning? Hur många böcker finns det inte på biblioteken, som är utgivna på eget förlag (jag har själv en t.ex.)? Hur många debattböcker kommer det inte ut som aldrig genomgått fackgranskning? Väldisputerade akademiker ger inte sällan ut populärvetenskapliga böcker eller kanske debattböcker som hamnar på bibliotek. De är mera sällan fackgranskade.

Om de här tankarna om bibliotekens policy är något som slår igenom på bredare front, så väntar stora utrensningar av bibliotekens bokbestånd och minskande nyinköp. Denna hittills ovanliga policy bryter förmodligen mot Bibliotekslagen, som säger att allmänheten ska få tillgång till litteratur ”oavsett publiceringsform” (9 §).

Bibliotekarien fick bakläxa av kommunens kulturchef, men många tycker uppenbarligen att den första restriktiva linjen var riktig. Och det i sig är oroväckande.

Sedan blev en person intervjuad i radio om vaccinationer, bl.a. handlade det om mässling. Personen ifråga var skeptisk till mässlingsvaccinationer av barn och hade själv valt bort detta men menade att andra får göra som de vill. Man hade också bjudit in en läkare som kunde argumentera emot.

Efter programmet höjdes plötsligt röster från annars rätt sansade debattörer: Hur kunde det gå så snett att en sådan här person fick uttala sig? En annan skrev att en journalist får aldrig någonsin vara neutral i förhållande till en vaccinationskritiker. Och att ställa en läkare mot en vaccinationskritiker är fullkomligt orimligt. (Man undrar hur kritiken hade låtit om man INTE haft en läkare med i studion.)

En annan person (som inte är expert) menade i Expressen (16/3) att vi ska lita på experter, och det är svårt att tolka artikeln på annat sätt än att inga andra än just experterna bör få uttala sig. Hans egen artikel borde med andra ord inte ha publicerats.

Detta är ju en mycket besynnerlig inställning. Ska vi alltså ha ett samhälle där t.ex. försvaret bara kan diskuteras av generaler och överstar? Inte ens förvarsutskottet skulle få diskutera ämnet offentligt innan ledamöterna genomgått åtminstone en propedeutisk kurs på Försvarshögskolan. Kärnkraften skulle inga gräsrötter få yttra sig om, det skulle bli en fråga för doktorer i kärnfysik och professorer i hållfasthetslära. Vanliga medborgare får sitta vid de klokes fötter och rösta, som vid melodifestivalen, på den politiker som bäst sjunger experternas melodi.

Har man alldeles glömt bort att vår yttrande- och tryckfrihet bl.a är till för att hålla koll på makten? Och till makten hör förstås även experter och chefer på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen osv. Det som gör detta till något allvarligare än bara isolerade händelser är att så många nu applåderar denna nya förbudsiver.

Jag brukar inte citera finansminister Magdalena Andersson, men hon sade något som är både sant och viktigt häromdagen när det gällde ”alternativa fakta” och s.k. fake news:

Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson. (Aftonbladet 22/2.)

Just det. Man har rätt att ha fel. Redan Anders Chydenius, som var en av de viktigaste personerna bakom vår första tryckfrihetsförordning 1766, hade detta klart för sig när han skrev sin motion i frågan:

Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter. (Memorial 12 juni 1765.)

Någon kanske invänder att tryck- och yttrandefriheten handlar om statens förhållande till medborgarna och inte mellan medborgarna. Och det stämmer ju i huvudsak, åtminstone när det gäller den del som handlar om censur. Dock tycker man ju att den anda som genomsyrar lagstiftningen, att ett demokratiskt samhälle mår bäst av fri debatt och fritt informationsinhämtande, borde omfattas av det folk som en gång såg till att vi fick denna yttrandefrihet. Och både folkbiblioteken och public service-medierna har ju ett offentligt demokratiskt uppdrag, till skillnad från t.ex. privata tidningar eller bokmässor.

Jag brukar ibland citera något som skrevs i Yttrandefrihetsutredningen 1983, den som så småningom ledde fram till Yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller radio, TV och senare även Internetpublicering: ”Man har aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.”

Karl-Erik Tallmo

Tjänsteman ska nu heta tjänsteperson

Tjänsteman ska nu heta tjänsteperson. Fler förändringar lär vara på väg.

Nu behöver vi bara ändra de här också: adelsman, affärsman, baneman, bankman, barnavårdsman, besiktningsman, borgensman, brandman, burman, båtsman, bästeman, engelsman, fackman, fjärdingsman, fransman, fästman, förman, förrättningsman, gentleman, giftoman, grodman, gärningsman, handelsman, he-man, hemmaman, herreman, human, huvudman, högerman, idrottsman, jungman, justeringsman, justitieombudsman, kajman, kameraman, kommunalman, krigsman, kvinnosaksman, köpman, lagman, landsman, lebeman, lekman, linjeman, länsman, medicinman, monoman, motståndsman, muselman, målsman, narkoman, norrman, nymfoman, nämndeman, odalman, ombudsman, ordningsman, ottoman, polisman, pressombudsman, reklamman, renlevnadsman, revolverman, rorsman, rådman, sagesman, serviceman, sjöman, spelman, språkman, statsman, studioman, stålman, syssloman, såningsman, talesman, tidningsman, tillsyningsman, timmerman, tredjeman, tullman, upphovsman, utmätningsman, valman, vandringsman, vederdeloman, vetenskapsman, värderingsman, yrkesman, ålderman, ämbetsman, örlogsman, överman.

Det bör bli: adelsperson, affärsperson, baneperson, bankperson, barnavårdsperson, besiktningsperson, borgensperson, brandperson, burperson, båtsperson, bästeperson, engelsperson, fackperson, fjärdingsperson, fransperson, fästperson, förperson, förrättningsperson, gentleperson, giftoperson, grodperson …

Pronomenet man kunde från början betyda ’(vuxen) människa av båda könen’. Se vidare denna bloggtext.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.