• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

  • Annonser

Svenska ord inlånade till engelskan

Smorgasbord och ombudsman är ju rätt kända svenska ord som lånats in i engelskan. Men det finns fler. Jag gjorde en sökning i min datorversion av Oxford English Dictionary, som omfattar mer än 600 000 ord. Söker man bara på Sw eller Swedish i fältet ”etymologies”, så hittar man mer än 3 000 ord. Men detta är oftast inte ord som lånats direkt från svenskan utan som kanske kommer från tyska men som också finns i svenska. En lite noggrannare genomgång resulterade i följande 23:

boat-axe: kanske snarast ett översättningslån, av båtyxa.
fartlek: ett ord som torde väcka besynnerliga associationer hos en engelsktalande, men som defineras så: ”A method of training for middle- and long-distance running”.
gleen: av sv. dialektala ”glena”, ”A gleam of light; a warm blaze of sunlight.”
glögg och gravlax kräver kanske ingen förklaring.
gyttja: ”A sediment which is typically black, rich in organic matter, and deposited in productive lakes.”
isblink: ”A luminous appearance on the horizon, caused by the reflection of light from ice.”
kolm: ”variety of cannel coal occurring locally as lenticles in Swedish alum shales”. Ett radioaktivt, kolhaltigt ämne, skriver SAOB och hänvisar lustigt nog till engelskans ”culm”. Så vem var först?
kraft: ett generifierat varumärke (melittaord) om papper framställt på visst sätt.
lek, lekking: tycks ha lånats in för att beskriva fåglars parningslek.
lingonberry, ombudsman, orienteering kräver nog ingen vidare förklaring.
polska: dansen alltså, som förresten inte är detsamma som polka.
raggare: tycks främst användas om svenska förhållanden; dock böjs det ”one raggare”, ”two raggares”. Riksdag finns också men främst för att beskriva parlamentariska företeelser i Sverige.
ripa: fågeln kallas dock också ”rype”.
rutabaga: av rotebagge, dvs kålrot.
rya: ”A Scandinavian type of knotted pile rug.”
smorgasbord är ju välkänt. Första belägget i OED var dock felstavat: ”In every house-hold … before sitting down to dinner an appetizer, or smörgos-brod, is partaken of.” (Figaro 26 jan. 1893.)
snus används tydligen ibland istället för snuff.
tappen: en något udda fackterm, som förklaras så: ”The plug by which the rectum of a bear is closed during hibernation.”
tungsten: har vi själva övergivit som beteckning på volfram.
yrast: ett märkligt ord som lånats in i kärnfysiken för atomkärnors spinn vid lägsta energinivå. Av svenska ”yr”. (Vet inte hur man tänkte, atomkärnan mår kanske lite illa och orkar inte snurra lika häftigt längre …)

Annonser

Svenska akademiens näst största kris?

Svenska akademien genomgår nu sin största kris, sägs det. Vi får väl se hur det går, men tills vidare gissar jag att det är den näst största. I mars 1795 avskaffades den nämligen helt efter att Axel Silverstolpe vid sitt installationstal hyllat frihetstiden, vilket innebar högförräderi. Akademien var sedan nedlagd och dess arkiv taget i beslag under 20 månader tills Gustav IV Adolf återinstallerade den, när han suttit på tronen bara i en månad.

Paragraf 47 i Akademiens stadgar förbjuder, om jag nu inte missuppfattat alltihop, enskilda ledamöter att gå i svaromål mot tryckta angrepp mot Akademin, om ledamoten inte först vid en sammankomst med minst nio ledamöter fått mandat att gå i svaromål:

XLVII. §. Utgifver någor af Trycket något emot Academien, vare ingen thes Ledamot tillåtit at therå svara eller i något försvar ther ingå, therest han icke uti en almän Sammankomst af Nio Ledamöter therom ombuden och tilsagd varder.

Paragraf 48 säger att den som ”upptäcker” (ordet torde här betyda ‘avslöjar’; jfr SAOB) något som angår Akademien eller dess ledamöter ska uteslutas:

XLVIII. §. Ej må någor Ledamot uptäcka något som rörer rättelser, afslag eller annat hvad Academien eller thes Ledamöter angå kan. Then thet gör varde utsluten.

På senaste tiden har ju rätt många ledamöter uttalat sig tämligen ohämmat, knappast efter ett sammanträde med minst nio ledamöters mandat. I så fall, om min tolkning av dessa paragrafer är korrekt, så borde flera ledamöter hänga löst.

Akademiens stadgar, ordningsbok etc. med en jämförelse paragraf för paragraf med Franska akademiens stadgar hittar man här.

I Gustav III:s brev till Akademiens instiftan, från 20 mars 1786, framgår framtida kungars roll. ”Samhället” (dvs den nu instiftade församlingen) ”skall nu och evärdeligen bära namn af Svenska Akademien, den Vi nu, så för Oss som ock för Våra Efterträdare på Svenska Thronen, tage under Vårt särdeles hägn och beskydd: viljandes den med särskilta Penning-understöd begåfva; samt, om något vidrigt Dess Medlemmar, såsom Ledamöter af denna Akademi, händer och vederfares, det med högsta onåd anse och upptaga …”

Ur Gustav III:s brev till Akademiens instiftan 1786.

Akademien avskaffades som nämnts snöpligen 1795, sedan Silverstolpes inträdestal om företrädaren Axel Fersen ansetts som högförräderi i sitt lovprisande av frihetstiden. Silverstolpe hade bl.a. sagt att ”Grefve Axel Fersen hade den lyckan att födas vid uppgången af frihetstidens tidehvarf”.

Han sa också: ”Öfvertygelsen att något bättre fans, än enväldet, gjorde Carl XII osaknad av alla, utom hans stridsmän […] Men hjeltarnes antal var inskränkt, emot de lidandes. De ropade på frihet och säkerhet: de äskade en verklig Lag, som befäste dem.”

Silfverstolpes manus beslagtogs, liksom hela Akademiens arkiv. När Akademien återinrättats 1796 (efter 20 månader) trycktes dock talet och finns i en utgåva från 1801.

Det mest frapperande är att alla debattörer nu uttalar sig utan att ha en aning om vad som egentligen hänt i Akademin under den nuvarande krisen. (Någon enstaka jurist har åtminstone läst stadgarna, men många tycks de inte vara.) Vad vi vet är egentligen bara att en handfull ledamöter har uttalat sig. Om det de säger är sant har vi ingen aning om; det enda vi vet är ATT de uttalat sig. Och det i sig är med stor sannolikhet stadgebrott, såvida inte några av dem hunnit förankra vad de säger hos nio övriga ledamöter.

Givetvis kan man i ett sådant här sammanhang komma till en punkt där man känner att man av etiska skäl måste begå stadgebrott, en sorts civil olydnad alltså, och då får man förstås vara beredd att ta konsekvenserna, t.ex att man utesluts. Kanske är det något sådant Sara Danius har gjort. Kanske är hon den goda i detta sammanhang. Men vi vet verkligen inte. Hon har ju trots allt också suttit som ständig sekreterare i två och ett halvt år och godkänt bidragen till Frostenson-Arnaults kulturförening. Inte förrän DN började skriva om saken gjorde hon något. Utredningen tycks hon ha beslutat om utan de andra ledamöternas samtycke.

Frågan om jäv är förstås inte oviktig idag. När Akademien instiftades var jäv och mutor vardag; ingen torde ha höjt ögonbrynen inför den typ av understöd som förekommit till kulturföreningen Forum. Idag är även skattepengar inblandade, vilket gör saken helt annorlunda.

För någon vecka sedan hände det märkliga att mer än tusen personer samlades till demonstration på Stortorget till stöd för Danius. En av de demonstrerande damerna tyckte i en TV-intervju att man borde kasta gatsten också. Troligen som protest mot ”mäns våld mot kvinnor”.

De flesta demonstranter hade någon sorts knytblus eller halsduk eller rosett. Även herrar i regeringen hade satt slipsen på sned på ett illusoriskt sätt. 1989-90 var knytblusen nog det mest reaktionära man kunde ha, det var bara kallhamrade kvinnliga yuppies av typen Antonia Ax:son Johnson som hade sådana. Nu tycks knytblusen bli den nya palestinaschalen.

Flera medlemmar i Akademien har antytt att det kanske inte blir något Nobelpris i litteratur i år, vilket väl är rimligt. Vem skulle vilja ha det?

Vissa skribenter (Lena Andersson t.ex. överraskande nog) insinuerar nu att folk är så sura på Akademien för att de avskyr en elit. Själv tycker jag nog snarare att Akademien är för lite elitistisk. Hade ledamöterna varit lite mera litterata hade de kanske åtminstone läst sina egna stadgar. De flesta som yttrat sig offentligt torde ha brutit mot paragraferna 47 och 48. Horace Engdahl menade i en radiointervju hos Epstein & Nordegren häromdagen att det snackats för mycket – och därefter fortsatte han själv att babbla på.

En ömklig samling. Själv tappade jag all aktning för Akademien när de valde in Sara Stridsberg.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Macron vill införa en indragningsmakt

Emmanuel Macron – och många andra också för den delen – verkar vara inne på farliga vägar när det gäller yttrandefriheten.

AP skrev så här 3 januari:

French President Emmanuel Macron came out strongly Wednesday in support of press freedom and announced a bill to combat the spread of fake news during election campaigns.
In a speech to journalists at the Elysee Palace in Paris that laid out his agenda for 2018, Macron said that press freedom is “the highest expression of freedom.”
He said he’s going to propose soon a new law to combat fake news on the internet during French election campaigns.
“Journalists are the first threatened by propaganda,” he said.
Websites would have to say who is financing them and the amount of money for sponsored content would be capped, the French president said.
In the case of fake news, an emergency legal action could allow French authorities to suppress that content or even block access to the website, Macron said.

Se ”France’s Macron vows to combat fake news on the internet”.

Att detta skulle innebära ”support of press freedom” låter lite magstarkt. Kanske är det något i den här stilen Macron vill ha, som denna ”Kungörelse och Warning, til förekommande af sanningslösa ryktens utspridande” som rådet (mot kungens vilja) utfärdade bara tre månader efter att vår berömda tryckfrihetsförordning från 1766 instiftats. Varje invånare i riket, stod det i kungörelsen, ”kan wid minsta eftertänkande finna, at ogrundade uttydningar, mörka utlåtelser, som altid föda mißtankar och illvilligt tadel öfwer hwad på Riksdagar blifwit afhandlat, ej kan hafwa annan werkan, än injaga hos de mindre kunnige allmän wilfarelse, allmän fruktan och allmänt mißnöje”, och detta skulle leda till ”oro, buller, twedrägt och en skadelig mißhällighet Rikets Inwånare imellan”.

 

Kungl. Maj:ts kungörelse och warning från den 3 mars 1767, bara tre månader efter att vår berömda tryckfrihetsförordning från 1766 antagits. Man utlovade en belöning på 2  000 daler silvermynt till den som förde en utspridare av osannfärdiga och skadliga rykten till domstol. Detta var en enorm summa som ledde till en mängd falska angivelser, så lagen avskaffas 1770.

 

Det talas i olika länder, både bland allmänhet och politiker, om behovet av en sorts samhällsinstans som ska granska informationens sanningshalt. Man behöver egentligen bara fråga sig vem som ska avgöra vad som är sant och osant, så bör man inse hur omöjligt detta är att förena med ett demokratiskt samhälle.

Många menar också att bara experter ska få uttala sig i vissa frågor. Det är en illavarslande tanke. Experter är ju dessutom inte alls en enhetlig grupp som tycker lika om allt inom deras ämnesområde. Forskningen går ju framåt hela tiden; gamla sanningar får ge vika för nya. Jag brukar ofta citera vår tryckfrihetsförordnings främsta lagfader Anders Chydenius som begrep det där:

Att af menniskor wänta ett så fullkomligit yttrande, att det ej tål motsägelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det … Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar … Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter.” (Memorial till riksdagen 12 juni 1765.)

Detta som Macron sa i sitt tal den 3 januari till journalisterna är kanske det mest oroväckande:

En cas de propagation d’une fausse nouvelle, il sera possible de saisir le juge à travers une nouvelle action en référé permettant le cas échéant de supprimer le contenu mis en cause, de déréférencer le site, de fermer le compte utilisateur concerné, voire de bloquer l’accès au site Internet. […] Ce nouveau dispositif impliquera un devoir d’intervention de la part des intermédiaires techniques afin de retirer rapidement tout contenu illicite porté à leur connaissance.

Alltså ska man kunna radera osant innehåll som man upptäckt, stänga ned en användares konto och blockera tillgång till en viss webbplats. Man ska också tydligen kräva av mellanhänderna, dvs tjänsteleverantörerna för internataccess, att ta bort olagligt innehåll. Men detta innebär ju att man måste göra osanning olaglig genom någon ny lagstiftning. Jag blev glatt överraskad när det visade sig att Magdalena Andersson förstod problematiken när hon uttalade sig i Aftonbladet 22 februari 2017:

Vi har yttrandefrihet i Sverige och det ska man alltid slå vakt om. Det här handlar om att människor ska ha förmågan att värdera olika informationskällor och kunna ta ställning. En del i yttrandefriheten är också att få sprida falska nyheter, men vår förmåga att hantera det behöver öka, säger Magdalena Andersson.

Både Macrons och Merkels politik på det här området innebär såvitt jag förstår inte någon förhandscensur, men väl en indragningsmakt. Sådan har vi haft i Sverige åtminstone tre gånger; mest känd är väl den 1812-1844 då Karl XIV Johan (även som kronprins 1812-1818) drog in den ena efter den andra publikationen, exempelvis Aftonbladet som ständigt kom ut igen under nytt namn.

Justitieminister K.G. Westman var inne på samma linje under andra världskriget, även om lagarna inte kom att användas fullt ut. Indragningsmakten från 1812, som Westman återupplivade 1939, var ”i nuvarande utrikespolitiska läge … behövlig och nyttig.” ”I kommande lugna tider må den gärna återvända till vila igen”, menade han.

Statsvetaren Georg Andrén sa något tänkvärt om detta: ”Man vet endast till vilken regering man ger en fullmakt, man vet inte vilken regering som kommer att begagna den.”

Jag skrev en artikel med historiska paralleller till detta för snart ett år sedan i Kvartal: ”250 år sedan det fria ordets slyngelålder”.

Vaccinerad vårdpersonal fick mässling

I samband med mässlingsutbrotten i Göteborg i december–januari 2017–2018 väckte det stor uppmärksamhet i radio och TV att flera tusen bland vårdpersonalen var ovaccinerade. Hur gick det ihop med de starka rekommendationer som företrädare för vård och smittskydd själva ger att så många som möjligt bör vaccinera sig? I januari 2018 skrev jag nedanstående text. Det visade sig senare att den vårdpersonal som själv blev sjuk i mässlingen var vaccinerad, vissa en gång, andra t.o.m. två gånger (se tillägg i slutet av artikeln).

En och annan som lyssnade på Studio Ett igår blev nog lite förvånad. De senaste veckorna har vi hört alarmerade röster som inskärpt allvaret i mässlingsendemin i Göteborg och hur man borde överväga tvångsvaccinering rent av, när det gäller motsträviga personer som inte tar sitt samhällsansvar. Se t.ex. Csaba Perlenberg i GT/Expressen.

Nu avslöjades att det i Göteborg finns ett par tusen personer bland vårdpersonalen som är ovaccinerade. En anställd hade just kommit i kontakt med ett 60-tal barn och kanske smittat dem.

Nu undrade flera debattörer på sociala medier, och även journalister, om det inte borde vara krav på att vårdpersonalen ska vara vaccinerad.

Smittskyddsläkare och fackföreningsrepresentanter tonar dock ned problemet. Vi har ju så bra kontroll i Sverige, heter det. Det är en påfallande skillnad i hur man talar om mässlingens farlighet när det gäller att vanliga medborgare ska vaccinera sig och att vårdpersonal ska göra det. Då tycks det främst vara en integritetsfråga.

På Folkhälsomyndighetens webbsidor står under rubriken ”Rekommendationer för vaccination av vuxna”:

För att förebygga sjukdomsfall och undvika att gravida kvinnor exponeras rekommenderar Folkhälsomyndigheten att samtliga i befolkningen har ett skydd mot mässling, påssjuka och röda hund. Personer som misstänks sakna skydd mot någon av sjukdomarna rekommenderas kompletterande vaccination med kombinerat vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR-vaccin).

Vaccinationsguidens webbsidor står: ”Vuxna personer som tror sig helt sakna skydd mot mässling – ovaccinerade eller som inte haft sjukdomen – bör vaccineras med två doser.”

I Ekot, som finns på samma länk som Studio Ett (vid tiden 45:45 in i programmet) intervjuas en pappa som är helt häpen att vårdpersonal inte är vaccinerad: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/998513?programid=1637

Studio Ett (vid tiden 1:50 in i programmet) citerade vad Görel Negrelius, chefsläkare på Sahlgrenska, tidigare sagt i P1-morgon:

Ska vi ha krav på sjukvårdpersonalen i Sverige vad gäller viss immunitet, smittskydd osv., det finns kanske skäl att initiera en sådan diskussion, det har funnits sådana krav tidigare historiskt, just nu har vi ingen men populationer förändras, sjukdomspanoramat förändras, våra levnadsvanor förändras, så det kan finnas skäl att initiera en sådan diskussion. […]

Därefter intervjuade Studio Ett Ann Lindstrand, chef för vaccinationsprogrammet på Folkhälsomyndigheten. Hon kommenterade Negrelius utsaga men såg det främst som ett arbetsmiljöproblem för personalen att vara skyddad. Att skydda patienter från att bli smittade av personalen tycktes vara ett mindre problem.

”Vill du svara ja eller nej på frågan om obligatorisk vaccinering [av vårdpersonal/KET]?” undrade Studio Ett, och Ann Lindstrand svarade: ”Absolut nej!”

Sedan följde en intervju (gjord av Sofia Blad) med Ann Johansson, vice ordförande i vårdförbundet (vid tiden 5:30 i programmet): ”En tvångsvaccination är inte enligt vårt förmenande möjligt eller ens lämpligt att göra utan i så fall får det vara på frivillig basis.” Sofia Blad frågade:

Är det verkligen rimligt att värna om den enskildes integritet på bekostnad av smittorisk?

Johansson: Ja, man kan ju fundera på hur stor smittorisken är just i nuläget, vi har ju ett vaccinationsprogram i Sverige för barn, som gör att vi har en god vaccinationstäckning på just de här sjukdomarna, bl.a. mässlingen, och det är ju absolut det viktigaste att det följs, så att föräldrar vaccinerar sina barn. Sedan är det ju vi som är lite äldre som inte är vaccinerade och många av oss har haft mässlingen, så vi har liksom det skyddet då. Och har vi en god vaccinationstäckning i samhället, så är det ju inte lika nödvändigt att vaccinera vuxna.

Men bör man inte göra vad man kan för att man inte ska utsätta personer för smittorisk på sjukhusen alltså då genom att vaccinera personal?

Johansson: Jo, men då är ju frågan var gränsen går, om vi ska vaccinera personal mot allt som det är möjligt att vaccinera eller inte. Jag tror att vi måste se det i ett större perspektiv än enbart mässlingen.

Ann Lindstrand kommenterar sedan detta: ”Det är ju också precis så som hon säger från Vårdförbundet att behovet i Sverige inte finns egentligen. Vi har ju väldigt god kontroll på mässlingen i Sverige; det här är ju ett relativt stort utbrott i svenska mått mätt, men om vi tittar ut i Europa så finns det ju 10 000-tals fall och flera dödsfall sista året, men vi har kontroll på mässlingen i Sverige. Och varför då arbeta emot det fina förtroende som befolkningen har för vaccinationsprogrammet […].” Studio Ett frågar sedan:

Men vilken effekt tror du ett sådant här vaccinationskrav skulle få om det genomfördes?

Lindstrand: Somliga skulle kanske fortfarande tveka eller inte vilja eller någonting sådant där. Vi ser ju på andra grannländer i Europa t.ex. i Italien och i Frankrike, där man infört obligatoriska vaccinationer sista året. Där inför man det, men man har inga sanktioner. Så att göra detta rent praktiskt, det finns ju ingenting, jag tycker inte vi ska använda tvångsvaccinering som ett ord ö.h.t., det skulle aldrig ske i Sverige att man skulle hålla i någon och vaccinera, det finns ju inte på kartan. Det som är är ju obligatoriska vaccinationer, men det går ju inte att genomföra i Sverige med den patientlagstiftning som vi har i dag, där det handlar om att inkludera en patient, en familj, i ett förtroende när det gäller vaccinering och annan vård.

Vi har hört idag från Sahlgrenska i Göteborg bara på det sjukhuset så finns det uppåt 2 000 medarbetare som inte är vaccinerade, skulle det inte ha någon effekt där tror du?

Lindstrand: Ja, det är verkligen inte bra att det är så många som är oskyddade, jag håller helt med, men jag tror också att i och med den här händelsen, så kommer landstingen att se över sina rutiner och implementera den lagstiftning som redan finns.

Det låter på dig som om det skulle finnas en rädsla för att folk skulle ta illa vid sig eller att det skulle vara ett hot eller kränkande om man skulle komma med ett vaccinationskrav. Det skulle påverka hela befolkningens vaccinationsvilja, är det det du säger?

Lindstrand: Ja det är precis det jag säger, och det är inte värt det, inte i ett så väl fungerande vaccinationsprogram som vi har idag i Sverige.

Men när du säger att vi har kontroll, det är trots allt över 60 barn som kanske blivit smittade, det vet vi ju inte, är inte det tillräckligt allvarligt ändå när du säger att vi har koll – kan man verkligen säga det?

Lindstrand: Ja, det kan man säga. Vi har god statistik på hur fantastiskt bra vaccinationstäckning vi har sedan decennier tillbaka, vi har ungefär 20 fall om året av mässlingen, och dessa fall kommer från importerade fall, dvs. det är någon som varit utomlands ovaccinerad och blivit smittad och kommit hem och blivit en viss kedja av smitta …

Men vet man det?

Lindstrand: Ja det vet man. Det är ganska få fall, det handlar om importsmitta och det sker väldigt effektiva smittskyddsåtgärder i Göteborg och de andra länen som är drabbade nu.

Även i Aktuellt (3/1) kunde man höra en mycket förvånad Cecilia Gralde intervjua Ann Lindstrand, som berättade att ”idag fick vi nyheter om att det är ännu ett fall, så det är 13 konstaterade fall. Det som har varit speciellt har varit att det är så många nyfödda som exponerats på den här neonatalavdelningen, men Västra Götaland sköter det här fantastiskt bra.” Det är risk att det blir flera fall, säger Lindstrand. Cecilia Gralde frågar:

Nu uppmanar ju då Sahlgrenska universitetssjukhuset personalen att vaccinera sig, uppemot 2 000 personer kan vara utan vaccin. Borde man vaccinera personal på flera sjukhus tror du?

Lindstrand: Det finns ju nationella regler och lagar om att arbetsgivaren är ansvarig att se till att hälso- och sjukvårdspersonal eller all personal är skyddad och det gäller det individuella skyddet för personal som är mer exponerad och därför behöver skyddas, men också att man inte ska sprida smittan vidare inom sjukvården, så det är ju jätteviktigt att man tar det ansvaret i de olika landstingen att se till och gör nu som Västra Götaland, tar reda på vem är skyddad, har man haft sjukdomen eller har man fått två doser av vaccinet, då är man skyddad.

Samtidigt så är det ju frivilligt … jag tror många undrar varför är det inte obligatoriskt för människor som jobbar inom vården som har kontakt med svårt sjuka människor med små barn? Varför är det inte obligatoriskt att de ska vara vaccinerade?

Lindstrand: Rekommendationerna är ju att de ska vara vaccinerade …

Men de får välja?

Lindstrand: Ja, de får välja, och på Folkhälsomyndigheten tycker vi att obligatorisk vaccinering är kontraproduktivt, det är inte bra …

Varför inte då?

Lindstrand: Vi har ju en patientlag som säger att man ska vara delaktig i vården, vi har ett fantastiskt välfungerande vaccinationsprogram med 97 procents täckning, alltså befolkningen har ett förtroende för vaccinationsprogrammet och det är det vi ska trygga och värna om framför allt …

Men om vi tittar på situationen nu, det är 2 000 på det här sjukhuset Sahlgrenska som inte är vaccinerade?

Lindstrand: Ja, jag blev också förvånad över den höga siffran, jag vet inte riktigt hur de tagit fram på så kort tid den siffran jag tror det är en uppskattning att det skulle vara 11 procent av vårdpersonalen i så fall, och det förvånar mig. Jag tror inte den obligatoriska vägen är inte den man ska gå, utan det handlar om att förklara för medborgarna, för allmänheten, för vårdpersonal, vikten av vaccinationerna och påminna … jag tror vi glömmer att mässlingen finns …

Vad gäller tvång och obligatorium, så innehåller vår regeringsform ett förbud mot kroppsligt tvång. 2 kap. 6 § lyder: ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§.” (4 och 5 §§ stadgar om förbud mot dödsstraff samt kroppsstraff och tortyr eller medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden.)

Det diskuteras nu om en sorts obligatorium borde införas som skulle innebära att ovaccinerade barn inte får gå i förskolan och andra liknande begränsningar. Frågan är om den typen av indirekt tvång är förenligt med grundlagen. I fall av en allmänfarlig eller samhällsfarlig epidemi tillåter Smittskyddslagen att sjuka med tvång sätts i karantän, men när det gäller mässlingsvaccination av vårdpersonal eller allmänhet, så handlar det ju om åtgärder riktade mot friska människor. (Mässling räknas för övrigt inte vare sig som allmänfarlig eller samhällsfarlig; däremot är den en anmälningspliktig sjukdom.)

Det finns möjligen flera problem med just mässlingsvaccinationerna – de har ju onekligen stått i centrum för debatten på senare år. Ett problem som kan vara värt att nämna här är att vi möjligen har målat in oss i ett hörn i och med att så få numera har naturlig immunitet – i synnerhet den immunitet man brukade ha som spädbarn. Mödrar för inte längre i samma grad som förr över immunitet via placentan till fostret och sedan vid amning till sina spädbarn. Därigenom är den grupp under 18 månader (på vissa orter 12 månader) som inte kan vaccineras nu särskilt utsatt för smitta.

Dessutom finns det tecken på att mässling bryter ut högre upp i åldrarna, eftersom man numera vet att vaccinationen inte skyddar livet ut som man först trodde på 1970-talet. Man måste förnya vaccinationen efter 6–7 år. De som får sjukdomen p.g.a. avtagande vaccinationsskydd är då äldre och sjukdomen drabbar allvarligare.

Tillägg 30 mars 2018: I dag meddelade Dagens Nyheter att av de sammanlagt 28 fall av mässling som inträffade i Västra Götalandsområdet i vintras, så var de flesta vaccinerade. Man får då s.k. genombrottssmitta, ofta med mildare symtom än annars. Förutom att detta givetvis ställer frågan om hur effektiv vaccineringen egentligen är, så är en annan fråga om genombrottssmittade själva kan smitta andra (vissa exempel på detta finns).

Tillägg 19 april 2019: Smittskyddsenheten i Västra Götaland kom i dagarna med sin ”Verksamhetsberättelse och årsstatistik 2018”. Där står det så här om mässlingsutbrottet 2017/2018:

Under december 2017 och januari 2018 insjuknade 28 personer i mässling. Utbrottet orsakades av ett mässlingvirus av typ B3, som är vanligt i flera länder i Europa. Merparten av de insjuknade i utbrottet var unga vuxna. Sex av fallen (21 %) var barn. Fyra av dem var under 18 månaders ålder, vilket är den ålder där första dosen MPR-vaccin normalt ges i det nationella barnvaccinations-programmet i Sverige. Tolv fall (43 %) bedömdes vara primärmässling och 16 fall (57 %) hade så kallad genombrottsmässling. Genombrottsmässling definierades som fall med en eller två tidigare MPR-vaccinationer eller serologiska tecken på tidigare genomgången infektion.

Av samtliga fall var nio (32 %) sjukvårdspersonal. Alla dessa hade genombrottsmässling. Inget fall av sekundärsmitta skedde från de fallen, vilket är i överensstämmelse med aktuella utbrottsbeskrivningar i övriga Europa.

Observera att av den vårdpersonal som blev sjuk var samtliga alltså vaccinerade. Jag skrev till smittskyddsläkaren Thomas Wahlberg vid Smittskydd Västra Götaland (mail den 17 april 2019) och fick då veta att fem av de nio fått två injektioner, de övriga fyra hade fått en dos. Ann Lindstrand uttalade sig dock mycket säkert i den ovan citerade intervjun i Aktuellt: ”… har man fått två doser av vaccinet, då är man skyddad.” Om det är någon mening att ge så mycket som tre vaccinationer är dock ännu omtvistat (se t.ex. denna artikel).

Missvisande undersökning om synen på yttrandefrihet

SOM-institutets undersökning av allmänhetens inställning till inskränkningar i yttrandefriheten, som Ulla Carlsson och Lennart Weibull presenterade i DN den 8 juni, är märklig, eftersom den inte tar hänsyn till en viktig faktor.

Deltagarna i undersökningen har fått följande fråga: ”Anser du att yttrandefriheten i Sverige ska kunna inskränkas med hänsyn till något av följande skäl?” Sedan har man fått dessa fem områden att ta ställning till:

För att skydda barn och unga, för att skydda den nationella säkerheten, för att förhindra kränkning av enskilda människor, för att motverka rasism, samt för att värna religiösa värden.

Undersökningen finner att drygt hälften av svenskarna tycks vara villiga att göra inskränkningar på alla dessa områden, utom det sista; ganska få ville värna religiösa värden.

Det konstiga är att själva frågan implicerar att detta är inskränkningar som inte finns, men som kanske borde införas. Men det är just de här områdena som redan har inskränkningar i yttrandefrihetslagstiftningen, utom kanske det sista som dock har ett visst indirekt skydd, eftersom hets mot folkgrupp även innefattar folkgrupp som definieras av religion. Något direkt skydd för religiösa idéer har vi dock inte längre, sedan hädelse, förnekelse och liknande brott helt avskaffades 1971.

Den nationella säkerheten skyddas genom undantag i tryckfrihetsförordningens 7 kap. 3 § och 4 § 1-10 mom., rasism motverkas genom skrivningarna i 4 § 11 mom. om hets mot folkgrupp, enskilda människor skyddas bl.a. genom 4 § 13-17 mom. om bl.a. förtal. 1 kap. 10 § undantar barnpornografi från uttryck som annars skyddas av TF. Yttrandefrihetsgrundlagen har motsvarande skrivningar.

De här områdena har alltså redan skydd, av lite olika omfattning. Hade jag fått frågan i undersökningen hade förstås min motfråga varit: Menar ni fler eller vidare inskränkningar än de som redan gäller?

Svaren i undersökningen torde ju bero mycket av deltagarnas förkunskaper om svensk lagstiftning. Men att detta skulle vara en osäkerhetsfaktor i själva studien säger inte undersökarna. Däremot konstaterar man:

”Här finns också skäl att särskilt understryka vikten av att innebörden av yttrandefrihet är väl känd bland medborgarna. Det är en viktig pedagogisk fråga som inte får försummas.”

Men i undersökningen tycks den ha försummats. Det är synd, för detta är ett viktigt område, där det just nu finns oroande tendenser bland många medborgare att man vill inskränka yttrandefriheten till att exempelvis gälla bara dem som ansluter sig till den demokratiska värdegrunden etc. Det florerar många villfarelser om yttrandefrihetens principer: t.ex. att man får säga precis vad man vill, eller, att man bara får säga sådant som de flesta håller med om och som inte är stötande för någon. Har man sådana idéer torde det också påverka hur man svarar på SOM-institutets fråga.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Fick Gustav III beröm av Voltaire?

(Efter sex refuseringar så får jag väl publicera denna artikel på bloggen – jag brukar annars vara lite uthålligare och inte ge upp förrän efter tio. Man kunde ändå tycka att det borde vara intressant att en officiell bok om tryckfrihetsförordningen innehåller samma fel på tre ställen.)

 

Berömlig? (Detalj av målning av Per Krafft d.ä.)
Gustav III inskränkte vår berömda tryckfrihet från 1766 högst betydligt när han kom till makten 1772. Och två år senare skrev han i stort sett helt själv en ny tryckfrihetsförordning. Ofta läser man att han skickade den till Voltaire och fick beröm för den. Voltaire skulle ha skrivit att mänskligheten hade kungen att tacka för nedbrytandet av okunnighet och fanatism m.m.

I min egen gamla historiebok (Borg-Nordell, Historia för Gymnasiet Årskurs 1, 1967) står det t.ex. att ”1774 års tryckfrihetsförordning redigerades delvis av Gustav III personligen, och den fick berömmande ord t.o.m. av Voltaire”.

Även i den alldeles nya officiella jubileumsboken om tryckfrihetsförordningen, Fritt ord 250 år, som kom ut i december 2016, nämner tre författare att lagtexten skulle ha skickats till Voltaire. Och en av dem skriver också att Voltaire skulle ha hyllat Gustav III i en dikt.

I Danmark fick kung Kristian VII en dikt från Voltaire. 1770 hade kungens ställföreträdare J.F. Struensee faktiskt sett till att Danmark fick en ännu radikalare tryckfrihetslag än den svenska, för här var även den teologiska censuren avskaffad. Men det varade inte länge, bara något år. Dock hann Voltaire skriva en hyllningsdikt, där han ber den ”dygdige monarken” att regera även över honom från sin ”golfe Baltique”.

Men fick även Gustav III en hyllningsdikt? Voltaires samlade verk innehåller ingen sådan dikt, och frågan är om Gustav III ens skickade lagtexten till Frankrike. Man kan hitta ett odaterat utkast till ett brev, där Gustav III skrivit att han skickar den nya tryckfrihetslagen i översättning samt en pjäs han skrivit till sin broders (hertig Karls) bröllop. Av detta inser man att utkastet torde ha skrivits efter den 26 april, då lagen kungjordes, och troligen senast i början av juli, eftersom bröllopet stod den 7. Men skickades utkastet verkligen?

Inget tyder på det, men helt säker kan man förstås inte vara. Att Voltaire skulle ha svarat är också osannolikt. Hans hyllningsdikt till den danske kungen finns i Œuvres complètes men ingen dikt till Gustav III. Man kan tänka sig att även om kungens brev skickats, så var nog Voltaire måttligt imponerad, eftersom den teologiska censuren fanns kvar, och just denna var ju en huvudfråga för Voltaire.

Att så många fått uppfattningen att Voltaire skrev till kungen, kan bero på att den annars noggranne juristen H.L. Rydin i sin klassiska bok Om yttrandefrihet och tryckfrihet från 1859 tyvärr missuppfattat vem som skrivit vad. Kungen, skriver Rydin, erhöll av Voltaire ”smickrande artighetsbetygelser i följande ordalag: ‘det är Eder, som menskligheten har att tacka för nedbrytandet och förstörandet af de skrankor, som okunnigheten, fanatismen och den falska politiken satt emot dess framsteg.’” Men detta är inte Voltaires ord, utan Gustav III:s formulering i utkastet till brev till Voltaire.

Det hade onekligen varit en aning ironiskt om Voltaire skrivit något sådant till Gustav III, samtidigt som filosofens böcker inte kunde importeras till Sverige utan beslagtogs i hamnarna av tullare och ämbetsmän från konsistorierna.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Ministrategi för journalister om vetenskapsstudier

Politiker och andra debattörer hänvisar mycket ofta till olika studier när de blir intervjuade i medierna. Det kan gälla nästan vad som helst: medicinska frågor, arbetslöshet, kriminalitet, skolan.

Mycket sällan anger man något närmare om dessa studier, och de intervjuande journalisterna ställer oftast inte någon följdfråga om källan.

Det finns oerhört mycket som skulle behöva preciseras – om man har gott om tid. Först och främst förstås vilken studie man talar om, hur den är gjord, om där ingår statistik, hur denna statistik har valts ut. Tar över huvud taget studien upp det som debattören vill bevisa genom att hänvisa till den? I kortare, direktsända intervjuer i TV eller radio finns givetvis ingen tid för en sådan fördjupning.

Skrivande journalister borde dock kunna ta sig tid att fråga sådant och även leta fram studien och läsa t.ex. avsnittet ”Discussion” (som oftast finns i naturvetenskapliga studier), där forskarna brukar diskutera studiens giltighet och eventuella svagheter. Det är förstås också mycket viktigt att kontrollera ifall studien finansierats av någon part som har intresse av ett visst forskningsresultat.

 

Korsstygnstavla passande för varje redaktion.

 

Här är en ministrategi som borde kunna användas t.o.m. vid kortare direktsända intervjuer i TV och radio:

1) En person säger: ”Det finns studier som visar detta …”

Intervjuaren bör då åtminstone säga: ”Nämn ett exempel!” Om den intervjuade inte minns titeln, så kanske han/hon minns vem som gjort den eller vid vilket universitet/forskningsinstitut den gjorts och om den är gjord de senaste åren eller för tio år sedan. En åtminstone rudimentär källhänvisning eller precisering är alltså ett minimikrav här. Något är bättre än inget.

2) En person (som t.ex. diskuterar risker med någon miljöfaktor) säger: ”Det finns inga studier som visar att det skulle finnas någon risk …”

Då blir första motfrågan: Finns det över huvud taget någon studie som undersökt detta? Att det inte finns några belägg för en risk kan ju bero på att ingen har studerat saken. ”Absence of proof is not proof of absence”, som det brukar heta. Om den intervjuade då svarar att det finns studier om saken det gäller, blir förstås frågan som i punkt 1: ”Nämn ett exempel!”.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.