• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

SS-officeren Kurt Gersteins möte med Göran von Otter

(Denna korta text är egentligen en lång bildtext som hör till min artikel från i höstas apropå debatten om Jan Guillou och vad svenskarna visste om utrotningslägren. Här har texten om Gerstein och von Otter brutits loss för att jag lättare ska kunna länka till den. Givetvis borde jag skriva något betydligt utförligare om detta någon gång.)

 

Bilden visar ett avsnitt ur den engelska översättningen (se länk) av den s.k. Gersteinrapporten från Nürnbergrättegångarna.

 

SS-officeren Kurt Gerstein hade den 19 augusti 1942 varit på inspektionsbesök i lägren Belzec och Treblinka i Polen och fått se hur tusentals judar gasades ihjäl, hur de piskades, hur deras tillhörigheter stals osv. I Warszawa stötte han på den svenske diplomaten Göran von Otter, när de båda letade efter sovplats på tåget till Berlin.

Gerstein berättade för von Otter om vad han varit med om de senaste dagarna och önskade att detta skulle rapporteras till den svenska regeringen och vidare till de allierade. Det är inte helt klarlagt hur mycket som nådde fram, men Gerstein meddelade vid Nürnbergrättegångarna att von Otter senare sagt honom att han rapporterat saken till Sveriges regering, ”a report which, according to him, had a strong influence on the relations between Sweden and Germany”.

Göran von Otter berättade om mötet med Gerstein i ett svenskt radioprogram den 19 augusti 1963, gjort av Günther Stiel, med titeln ”Hör rösten av en som ropar i öknen”. Enligt programmet belades von Otters uppgifter med sekretess. Här finns ett kort ljudklipp med von Otter.

Not: Jag undrar hur mycket von Otter hade att göra med de svenska affärsmän som också försökte få ut information om vad som pågick i Polen i början av 1940-talet. Se denna artikel i SvD: ”Svenska direktörer var hemliga kurirer”.

Annonser

Arbetslinjen är död – leve utvecklingsmoralen?

Efter valet i höstas var det flera – främst borgerliga – skribenter som menade att arbetslinjen nu var död. Per Schlingmann skrev häromveckan om detta, särskilt i ljuset av automatiseringen och en relativt närliggande framtid, där robotar oåterkalleligen tar arbetstillfällen från oss människor.

Arbetslinjen är ju inget sentida påfund – jag skrev nyligen en lång artikel om arbetslinjens hundraåriga historia. Många tycks tro att arbetslinjen är något som uppfanns av alliansen eller moderaterna. Även borgerliga skribenter uttrycker sig ibland på ett sätt så att man kan tro att de tror detta.

Alice Teodorescu skrev t.ex. häromdagen i Göteborgs-Posten: ”Inför valet år 2006 var utanförskapsbegreppet dominerande i den moderata debatten. Lösningen presenterades i form av arbetslinjen.” Andra skriver t.ex. ”moderaternas arbetslinje”, och det kan ju tolkas på två sätt: antingen att man menar att det är moderaterna som uppfunnit arbetslinjen eller att man avser moderaternas tolkning av den redan tidigare existerande arbetslinjen.

Det må nu vara hur det vill med det, faktum är nog ändå att arbetslinjen just nu ur socialdemokratisk synvinkel har fått sig en törn rent opinionsmässigt, eftersom så pass många förknippar begreppet med den arbetsmarknadspolitik som bedrevs av alliansregeringen – helt oaktat att mycket av det alliansen genomförde från början var socialdemokratiska förslag, som säkerligen hade förverkligats även om alliansen inte vunnit valet 2006.

I dagens situation med ett hos många så pass belastat begrepp, försöker socialdemokraterna nu lansera ett nytt, utvecklingsmoral. Flera kommentatorer har sett detta begrepp som en ny arbetslinje eller ett komplement till arbetslinjen. I sitt Almedalstal förra veckan sade Stefan Löfven bl.a. så här:

Idag kan en innovation födas i januari, finnas på samtliga kontinenter i maj, och vara lastgammal i december. Det kräver mer än arbetsmoral. Det kräver modet att göra sin idé till verklighet. Starta företag, läsa vidare på universitet, gå en kvällskurs, jobba utomlands, byta yrke – och den risk och uppoffring det innebär. Vi kan kalla det utvecklingsmoral. Och jag vill att Sverige ska ta del av den stora möjlighet som globaliseringen är. Därför måste varje människas utvecklingsmoral tas till vara. Sverige ska gå framåt – då kan inte en enda människa lämnas bakom.

Begreppet är aningen besynnerligt. Man kan ju tala om arbetsmoral, studiemoral, samhällsmoral, sexualmoral och stridsmoral t.ex. Och inte minst dubbelmoral. I ordboken hittar jag även skattemoral, affärsmoral och jesuitmoral. Men utvecklingsmoral? Som Löfven uttryckligen säger, så måste här menas något mer än arbetsmoral. Detta har ju annars varit en del i arbetslinjen, en sorts socialt fostrande del, ända sedan 1914. När Löfven säger att varje människas utvecklingsmoral ska tas tillvara, så låter det som om han kanske egentligen ville säga utvecklingspotential. Sedan talar han om hur duktiga svenska företagare är; ändå vill han uppmana dem att visa ”svensk utvecklingsmoral”.

I min historiska artikel visade jag hur arbetslinjen under 90-talet utvidgades till flera områden, från att bara gälla arbetsmarknadspolitiken till hela socialförsäkringssektorn. Och under alliansåren tillämpades arbetslinjen även på skatte- och migrationspolitiken. Löfvens nya begrepp – om man nu ska se det som en variant av arbetslinjen – tycks alltså omfatta även eget företagande och studier t.ex.

Ordet moral har att göra med seder, karaktär och etik men även med fasthet, målmedvetenhet och disciplin. Det var verkligen oväntat att på den här sidan om MRA, Kristina Ahlmark-Michanek och kyrkans skiljande från staten få höra ordet moral segla upp så explicit. Och man undrar vilken av ordets betydelseskiftningar Löfven avser. Menar han att vi ska utvecklas på ett etiskt rätt och riktigt sätt, eller att det vi utvecklar ska vara moraliskt klanderfritt? Eller att vi ska ha modet att utveckla(s)?