Häromdagen (6/5) skrev SvD om hur sjukvården hemlighållit att tusentals personer är/varit smittade av hepatit C:
Minst en person har avlidit av svåra leverskador till följd av hepatit C som hon fick i samband med en blodtransfusion. Hon tillhörde de tusentals personer som sjukvården i 15 år känt till att de kan ha varit smittade, utan att försöka spåra dem.
Nu har Socialstyrelsen kommit med en rekommendation till landstingen att starta spårning av tre patientgrupper som fick blodtransfusioner som barn mellan 1965 och 1992.
– Frågan har varit under diskussion kontinuerligt eftersom man under lång tid vetat om det finns risk att de här patienterna fått smittat blod, säger Anders Tegnell, medicinalråd och chef för smittskyddsenheten vid Socialstyrelsen.
– Men den har fallit tidigare eftersom man inte har kunnat erbjuda någon bra behandling. Det har ansetts som inte etiskt lämpligt att spåra upp de här grupperna om man inte har något bra att erbjuda. Det fanns ingen botande vård.
Är det inte märkligt att det inte blir mera uppståndelse över detta? Locket har alltså legat på under ett och ett halvt decennium.
Det måste ju strida mot all etik att hålla hemligt för en patient vad han/hon lider av för sjukdom, även om det inte uppträder några symtom vid diagnostillfället.
Även om man nu skulle acceptera den besynnerliga undanflykt som myndigheterna kommer med att det ändå inte fanns någon bot att erbjuda, så är det ju att omöjliggöra en komplett klinisk bild för läkare som bedömer andra sjukdomar. Och hur många av de här patienterna har inte – som vi alla – under årens lopp fått fylla i olika blanketter om vilka sjukdomar de haft – och alltså inte kryssat i hepatit C fast de borde. Har de rent av varit blodgivare själva?
Filed under: Medicin |
Slowfox 