Forskningsproppen och fusket

Så har då regeringens forskningsproposition funnits tillgänglig någon vecka. Den finns som PDF här.

Eftersom jag har grävt i flera år i ett åtminstone utanför Sverige mycket uppmärksammat fall av forskningsfusk, där professor Ragnar Rylander figurerat, har jag särskilt intresserat mig för propositionens aviserade kommitté mot oredlighet i forskningen. Denna idé fanns redan hos Leif Pagrotsky för fyra år sedan, men den blev aldrig proposition och var dessutom ytterst ofullgången, knappt någon förbättring alls jämfört med dagens lagstiftning.

Åtminstone vid första påseendet tycker jag regeringens förslag verkar föga bättre än Pagrotskys gamla. Kanske är det rent av hans förslag man tagit över, trots att man i texten låtsas som om man beaktat det förslag som sommaren 2007 framlades av Vetenskapsrådet och Sveriges universitets- och högskoleförbund. Där betonades särskilt vikten av att vem som helst bland allmänheten skulle kunna anmäla misstänkta fall av forskningsfusk till kommittén och att dess beslut också skulle kunna överklagas. Förslagets viktigaste punkter sammanfattades i en artikel på DN Debatt 15 juni 2007.

Ett ännu mera radikalt förslag framlades av Paul Hjemdahl, professor på Karolinska institutet, och Povl Riis, professor vid Köpenhamns universitet, i en DN-artikel 17 november 2007. Dock har jag tidigare stött även det mera modesta förslaget från Vetenskapsrådet och SUHF. Jämfört med dagens situation skulle det trots allt innebära en klar förbättring, även om det inte vore den idealiska lösningen.

Det måste finnas möjligheter att förhindra att lärosäten pga av prestige och personliga bindningar inte tar upp misstänkt oredlighet/forskningsfusk till granskning. Därför måste det, enligt min mening, finnas möjligheter för utomstående att anmäla.

Jag vet inte hur mycket man möjligen kan lägga in i skrivningen att lärosätena har en ”skyldighet” att inhämta den tilltänkta expertgruppens synpunkter, men nog låter det lamt i jämförelse med möjligheten till att oberoende personer ska kunna starta ett ärende och senare också kunna överklaga ett beslut. Möjligheten att överklaga är ju viktig, inte bara för att förhindra att ansvariga lärosäten sopar problemet under mattan, utan också för att eventuellt oskyldigt anklagade ska kunna få upprättelse. Sverige har länge varit skandalöst efter andra länder i det här avseendet.

Jag hoppas kunna återkomma till detta lite utförligare. Jag väntar på besked från Utbildningsdepartementet om vissa saker i propositionen som jag tycker är oklara.

Annons