Upphovsrätt och textremsor till filmer

Är textremsor till filmer skyddade av upphovsrätt? Är översättningar av verk över huvud taget skyddade av upphovsrätt? Frågan har aktualiserats på sista tiden efter ett tillslag mot webbplatsen Undertexter.se (se t.ex. SvD, Skånskan och i Aftonbladet). Debatten om översättningar är dock gammal.

Innan översättningar reglerades i upphovsrättsliga lagar kunde många länder – däribland faktiskt Sverige – profitera på andra länders främsta författarskap. Det var enkelt och lukrativt att helt enkelt ge ut godbitarna i översättning, utan någon som helst uppgörelse med den ursprungliga upphovsmannen.

Frågan hade diskuterats rätt länge. Världens första upphovsrättslag stiftades i England 1710, och i ett tidigt rättsfall om översättningar tio år därefter stämde författaren Thomas Burnetts arvingar bokhandlaren William Chetwood för att ha tryckt en engelsk översättning av Burnetts bok Archaeologia Philosophica. Boken innehöll en del oanständigheter, vilket förstås utgjorde en lockelse för andra bokutgivare. Men den var skriven på latin, just för att bara ”the learned” skulle förstå dessa ”strange notions”.

Chetwood och vissa andra bokhandlare gav ut delar av boken i engelsk översättning. Svarandesidan ansåg inte att detta bröt mot lagen från 1710, eftersom denna ”endast avsåg att begränsa de mekaniska tryckförfarandena … men inte hindra en översättning av boken till ett annat språk, som då i vissa avseenden skulle kunna kallas en annan bok, och översättaren skulle kunna kallas för författare, såtillvida som viss språklig skicklighet krävs för detta värv …” Rätten höll med om att översättningen var ett helt nytt verk, men dömde ändå till förmån för Burnett, pga att det känsliga innehållet inte borde spridas okontrollerat.

Upphovsrätten står och faller med sina undantag

I upphovsrättsdebatten talas det ofta om behovet av balans mellan olika intressen. I den här långa (37 sidor) artikeln som just publicerats i Bibliotekshögskolans tidskrift Human IT redogör jag för hur den frågan varit aktuell ända sedan upphovsrättens barndom. Jag visar också på en del exempel där upphovsrätten fungerar mindre bra idag och där således reformer behövs. Så här presenteras artikeln i abstract:

I dagens upphovsrättsdebatt tycks ett månghundraårigt förakt för musiker, skådespelare och konstnärer åter visa sig. Men vad är upphovsrätt egentligen? Artikeln visar hur man tidigt i upphovsrättens historia var medveten om nödvändigheten av balans mellan upphovsmannens och användarens rättigheter. Här redovisas 1700-talets debatt kring upphovsrättens karaktär (privilege or property), liksom den viktiga frågan om vad som bör skyddas – idén eller utförandet, innehållet eller formen? Artikeln hävdar att upphovsrätten är kongenial med informationssamhället, men att lagens tillämpning idag innebär flera allvarliga problem. Bland annat har man alltmer fjärmat sig från de gamla Lockeanska idéerna om samhällets lärande, och möjligheterna för dagens användare – som i allt högre grad också är upphovsmän – att på ett rimligt sätt kunna använda sig av skyddade verk är mycket begränsade. Här pläderas för att public domain bör få ett särskilt skydd, liksom att fair use (som gäller t.ex. rätten att citera) bör betraktas som en egen positiv rätt, och inte bara ses som ett försvar för visst nyttjande.

Hela artikeln finns tillgänglig som PDF på http://etjanst.hb.se/bhs/ith/3-10/ket.htm.

Pingad på Intressant.

Världens första upphovsrättslag 300 år idag

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Idag är det precis 300 år sedan världens första upphovsrättslag trädde i kraft, den 10 april 1710. Nyligen var det 200-årsdagen av den svenska författarrättens tillblivelse den 9 mars 1810, vilket jag skrev en understreckare om i SvD. Men idag är det alltså ett världsjubileum, i den mån nu någon jublar. Upphovsrätten är som bekant starkt ifrågasatt av många, från dem som helt vill avskaffa den till sådana som vill reformera den.

Paradoxalt nog drevs världens första upphovsrättsliga lag inte fram av författarna i första hand. Snarare var det bokhandlarna/boktryckarna som sökte ett sätt att säkerställa sina egna rättigheter efter det att den engelska Licensing Act tillåtits löpa ut utan att förnyas 1694/95. Då upphörde både de mera skråbetonade boktryckarlicenserna (som ibland kallades right to copy) och censuren. För den oinvigde kan det verka förvirrande att man faktiskt talade om en copyright redan före den första upphovsrättsliga lagen. Men det handlade då om en ren rätt att kopiera (rätt att trycka exemplar) som inte var bunden till upphovsmannen.

De följande 15 åren var märkliga, eftersom det nu parallellt förekom både en evig copyright och ingen copyright alls. Evig copyright gällde traditionellt genom s.k. common law – för författaren före publicering, för boktryckaren/bokhandlaren under och efter publicering, och detta gällde då böcker som redan publicerats under det system som gällde t.o.m. 1694. Ingen copyright alls gällde för böcker tryckta efter 1694 som inte reglerades av någon lag.

Bokhandlarna/tryckarna hoppades nu på en lag som skulle ge författarna en egendomsrätt till det de skrivit, och författarna skulle sedan kunna överlåta rätten på dem vid tryckandet av varje enskild titel, som de sedan skulle kunna behålla, om inte för evigt, så i alla fall under mycket lång tid. Det handlade om att rädda vad som räddas kunde när nu Licensing Act inte längre fanns.

Flera författare såg det nu så, att om de efter censurens avskaffande således skulle bli ansvariga för vad de skrivit efter publiceringen (vid exv. förtalsmål), så var det väl inte mer än rätt att de även fick skörda frukterna av ett väl genomfört arbete – inte bara ta konsekvenserna när det gjorts på ett dåligt sätt. Daniel Defoes rader om detta är välkända: ”‘Twould be unaccountably severe, to make a Man answerable for the Miscarriages of a thing which he shall not reap the benefit of if well perform’d …” (An essay on the regulation of the press, 1704.)

Att tillerkänna författarna en ensamrätt, skedde ytterst motvilligt. Den första upphovsrättsliga lagen, the Statute of Anne som den kallas, var i flera avseenden modellerad efter the Statute of Monopolies från 1624. Ensamrätt och monopol var ur samhällets synpunkt något skadligt, men man var under vissa omständigheter tvungen att tillerkänna vissa personer detta, om de skapade samhällsnyttiga verk eller uppfinningar, så att de skulle kunna få tillbaka det de investerat i arbete och pengar och på så sätt uppmuntras att bidra till samhällets andliga odling. Det fullständiga namnet på the Statute of Anne följer denna Lockeanska idé om samhällets lärande: An Act for the Encouragement of Learning, by Vesting the Copies of Printed Books in the Authors or Purchasers of such Copies, during the Times therein mentioned.

Jag ska inte dra hela historien, men den som vill läsa själva lagen hittar den här. (Den svenska lagen inklusive kommentarer finns här.)

The Statute of Anne finns paradoxalt nog inte tillgänglig på Google Books, dvs. den finns men den visas inte av någon anledning. Jag har tidigare skrivit om detta märkliga fenomen att många 1700- och 1800-talsböcker hos Google, trots att de skulle vara långt bortom all copyrights räckhåll, ändå inte visas. Just detta säger kanske något om vissa apekter av dagens upphovsrätt som behöver reformeras.

Den tidiga upphovsrätten, både i Sverige och England, var en författarrätt eller authors’ right. Först senare kom andra typer av konstnärliga upphovsmän med i bilden. Termen upphovsrätt kom inte in i svensk lag förrän 1960. Ordet copyright fanns heller inte med i de första engelska lagarna. Statute of Anne talar dock om ”the proprietors of the Copy” liksom om ”Copies of Printed Books”. Ordet copy har många betydelser, bara i detta sammanhang finns tre: 1) kopia eller exemplar, 2) manuskript som ska tryckas, samt – faktiskt – 3) copyright. Ordet copyright eller uttrycket ”right to copy” användes ibland redan på 1600-talet om tryckarnas rätt till exemplarframställning, men detta är som tidigare sagts en helt annan sak än den författarrätt som kom i och med 1710 års lag. I England kom ordet copyright in i lagtext först 1801 (I USA dock redan 1790).

En och annan bekant undrar hur jag kan tycka det är så till den milda grad intressant att studera upphovsrättens historia att jag nu sysslat med den i ett drygt decennium. För två decennier sedan hade jag nog varit förvånad själv.

Jag upptäckte dock någon gång i början av 1990-talet hur intressant juridik och rättshistoria i allmänhet kan vara, från mosaisk eller romersk lag över landskapslagar och framåt. Rättshistorien är både rättsfilosofi och mentalitetshistoria; olika samhällens syn på etik och moral i koncentrat.

Rätt tidigt intresserade jag mig också för mediehistoria, läste McLuhan, Innis, Mumford, Machlup m.fl. Jag insåg också rätt snart att historien om upphovsrätten helt enkelt är historien om hur vi i olika samhällen och tider har betraktat det mänskliga skapandet, konstnärerna, och samhällets förhållande till detta, där givetvis frågor om yttrandefrihet och censur också kommer in. Studerar man upphovsrättens historia, så studerar man också mediernas och kreativitetens historia.

Sedan rätt länge talas det ju om informationssamhället, the information age, och man kan filosofera över när denna epok egentligen inleddes. Var det med datornätverken – eller redan med ordbehandling på dator? Var det kanske när information, underhållning etc. i produktionsvärde gick om traditionell industriproduktion? Var det när boktryckarkonsten kom och möjliggjorde en dittills aldrig skådad spridning av information och kunskap? Eller var det redan när människan uppfann skriften? Eller språket?

Före och efter. Så här bra fick författarna det när upphovsrätten kom, i alla fall enligt en satirisk tecknare i Magasin för Konst, Nyheter och Moder, 1842 (troligen efter en fransk förlaga).

Man skulle också kunna hävda att informationssamhället inleddes ungefär när upphovsrätten kom. Vid denna tid hade boktryckarkonsten med god marginal etablerat sig och genomsyrat förhållandevis breda folklager. När censur och privilegier avskaffades, uppstod en helt ny situation för författarna; de kunde plötsligt skriva för en marknad, och denna behövde regleras lagligt på ett annat sätt än som skett under privilegietiden. Samhället ville också i John Lockes anda främja den allmänna bildningen genom att uppmuntra författare att satsa på mera krävande arbeten. Moroten här var att författaren skulle få en tids ensamrätt till försäljningen av sina egna verk, för att kunna få tillbaka det han/hon investerat.

Ett sådant informationssamhälle med upphovsmannen i centrum istället för finansiären (mecenaten) eller tillverkaren (boktryckaren/bokhandlaren) växte inte fram över en natt. I England t.ex. var det en lång process av lagändringar och prejudicerande rättsfall efter lagens tillblivelse och fram till det berömda fallet Donaldson v. Becket 1774. I Sverige utvecklades författarrätten successivt från 1810 års rudimentära lagstiftning till 1877 års mera utförliga lag. Under denna formativa tid hade redan en hel rad författarskap – inte minst kvinnliga – blomstrat, som knappast skulle ha gjort det med den gamla ordningen. Lagen var aldrig tänkt att hindra skapande, men i viss mån sker det idag. En hel del förändringar skulle behövas i upphovsrätten för att åter få den att leva upp till sina stolta grundidéer också i vår tids nätverkssamhälle.

In English, see also:

Copyright reform – or abolition
The Misunderstood Idea of Copyright

Pingad på Intressant.

Svenska upphovsrätten fyller 200 år i idag

Jag har skrivit en understreckare i dagens SvD om när Sverige fick sin första upphovsrätt 1810. Artikeln finns här.

Tilläggas kan att rätten gällde i början endast böcker och kallades författarrätt. Dagens ord upphovsrätt kom inte förrän 1960, i den lag som än idag gäller (dock förstås med många ändringar sedan dess). Det var den s.k. Auktorrättskommittén som lade fram sin utredning 1956 som också föreslog att rätten skulle få ett gemensamt namn för samtliga genrer. Tidigare hade man fått uttrycka saken med t.ex. ”äganderätt till skrift” eller ”rätt att efterbilda konstverk”. Efter förebild från tyskans Urheberrecht myntade man nu ordet upphovsmannarätt, vilket sedermera oftast har förkortats till upphovsrätt (se SOU 1956:25, s. 60). Ordet upphov och upphovsman fanns tidigare i svenskan, men inte kombinationerna med ordet rätt.

Den europeiska upphovsrätten (utom i England) skilde sig från den angloamerikanska copyrighten genom att den i de allra flesta fall fokuserade på just upphovsmannen. Inom båda traditionerna är givetvis rätten att mångfaldiga ett verk viktig (the right to copy), men i större delen av Europa centreras denna rätt med en sorts ”default value” hos upphovsmannen, medan man i England och USA tenderar att fokusera på exemplarframställningen. Denna skillnad i perspektiv har också bäddat för lite olika synsätt när det gäller ideell rätt (droit moral, moral rights) och work for hire (verk som skapas inom ramen för en anställning) etc.

Som jag skrev i SvD-artikeln var det anmärkningsvärt att man redan 1810 valde att tala om äganderätt, vilket var (och ännu är) en omtvistad fråga internationellt. En liten kuriositet i det sammanhanget är också att när författarrätten bröts ut ur Tryckfrihetsförordningen 1876 (i en kort provisorisk lag) och 1877 (i en mera utförlig), så skiljer sig dessa båda lagar åt på just denna punkt. 1876 finns ordet äganderätt med i både lagens titel och dess text. 1877 finns ordet äganderätt bara i lagens titel men inte i dess text.

Gösta Eberstein berättar i sin bok ”Den svenska författarrätten” (1925, del 2, s. 116) att statsministern Louis de Geer (vår första statsminister!) vid beredningen av 1877 års lag hade sagt i statsrådet ”att författarens rätt över sitt arbete icke helt och hållet, till begreppet, sammanfaller med annan äganderätt, utan att däri ingå även rent personliga intressen, vilka måste beaktas”. Därför, menade statsministern, ”skulle det visserligen vara riktigast att för nya lagen välja en titel, överensstämmande med den som tyska lagen erhållit – lag om författarerätt till skrift, Gesetz betreffend das Urheberrecht an Schriftwerken etc. – men då tryckfrihetsförordningen hänvisar till särskild lag angående ‘äganderätt till skrift’ torde denna titel, vilken sålunda redan finnes i lag begagnad, böra användas”. Det är intressant att ordet alltså räddades kvar här pga en teknikalitet. Annars hade vi kanske närmat oss det tyska synsättet ännu mer, det att upphovsrätten är en sorts persöhnlichkeitsrecht.

Den som vill läsa Tryckfrihetsförordningarna från 1766 resp. 1810 (den där författarrätten ingår) kan göra det här (1766) och här (1810). På samma webbplats finns också den boktryckeriförordning från 1752 som jag nämnde i artikeln.

Pingad på Intressant.

Tre hundra år med upphovsrätt

I går (28/1) medverkade jag i radions OBS med följande inslag (ljudfilen finns här):

I dagens debatt om fildelning och Googles bokscanningsprojekt finns det vissa debattörer som tycker att man borde avskaffa upphovsrättslagen, antingen helt och hållet och klara sig utan eller avskaffa den för att bygga upp något helt nytt, anpassat till vår tid.

Jag känner inte till någon lagstiftning som man avskaffat helt på det viset, för att på samma område bygga upp något skinande nytt. Det är nog svårt på ett område som regleras av flera internationella konventioner och handelsavtal.

Jag rätt säker på att de mest radikala har fel. Utan upphovsrätt skulle vi ganska snart bli tvungna att uppfinna något snarlikt igen. För vi lever ju i det s.k. informationssamhället, där information och kunskapsspridning – och produktion av såväl finkultur som underhållning – sedan ungefär 90-talets början i produktionsvärde har passerat traditionell tung industriproduktion.

Kidnappa inte fria verk!

I gårdagens SvD hade jag en kort artikel införd under vinjetten ”kommentar”. Här nere återges den med ett litet PS som inte fanns i tidningen.

Anna Dahlgren och Pelle Snickars har sammanställt antologin ”I bildarkivet”, som handlar om fotografins nya villkor i den digitala världen, och inte minst hur såväl analoga, digitala som äldre inscannade bilder ska bevaras och visas för forskare och allmänhet. Här finns många viktiga insikter, t.ex. att foton ur album inte bara bör scannas in isolerat utan även med hela albumuppslag. Här diskuteras också problemet original/kopia samt de nu närmast oändliga möjligheterna till digital bildmanipulation.

Det som gladde mig mest är nog ändå det som står i förordet, där de båda redaktörerna tar upp problemet att många arkiv och bibliotek idag hävdar att de har upphovsrätt till inscannade eller avfotograferade målningar eller böcker som är flera hundra år gamla och således knappast i sig själva är skyddade av upphovsrätt – men kopian ser man som ett nytt verk.

Ye pyrates of olden days

Piracy of intellectual property is nothing new. To some, plagiarism was a problem already in first century Rome. Illegal copying of books was done long before the modern concept of copyright as a creator’s right was conceived. The right to copy during the first centuries of printing belonged to printers and booksellers (sometimes for generations), not like today when an author owns it and might or might not assign his or her rights to a publisher for a limited time.

Printers often pirated books that legally belonged to other printers. The first known instance of print piracy was probably Gutenberg’s former financier Johann Fust, who reprinted Johann Mentel’s edition of St Augustine’s De Arte Prædicatoria. A more well-known case is Martin Luther, whose works were pirated in all of the German states (and in many other countries as well). There were lots of printers who for many years made their living entirely from unlicensed printing of Luther’s works. Luther complained about this, not so much on economical grounds as because the pirated editions were sloppy and the content distorted. At this time pirates even gathered at the Frankfurt Book Fair to sell their wares.

Francis Kirkman on the title pages of his book The Unlucky Citizen (1673).

Piracy was very common, especially during the 17th and 18th centuries, and not just smaller, poorer Stationers yielded to this shady custom, but even large well-established members of the Stationers Company spent some of their working hours on unlicensed printing or the printing of ”overnumbers”, that could be sold by chapmen or exchanged for other books from other printers.

Google Books driver på digitaliseringen

Den 3/11 var denna debattartikel införd i SvD:s kulturdel under rubriken ”Google viktig pådrivare”. Av utrymmesskäl ströks ett par passager, som jag återinsatt i nedanstående version (här markerade med grön färg).

Att ta ordet paradigmskifte i sin mun känns alltid lite storvulet. Ändå är det nog inget mindre som skett inom all kunskapshantering de senaste 15-20 åren, även om alla möjligheter ännu inte utnyttjas inom alla sektorer av samhället. För en forskare t.ex. har sannerligen sättet att arbeta förändrats drastiskt. Samarbete via nätverk och s.k. extrakranial kunskap tillgänglig på allt färre musklicks avstånd.

Även om mycket redan hänt, så är vi många som väntat på att digitalisering av såväl arkivs och museers samlingar som andra informationskällor skulle börja ta verklig fart, men statliga kvarnar mal långsamt. I ljuset av detta är det nog bra att Google Books satt en blåslampa i baken på den officiella världen, särskilt i Europa. Inom EU planeras nu en översyn av upphovsrätten.

Swedish Pirate Party: A Critical Examination

(This is a translation of a blog entry in Swedish from June 14th, which was the hitherto most read article since the blog started in 2003.)

Now that the Swedish Pirate Party has got their 7 percent of the voters in the Swedish election for the European Parliament, I suppose it is time to write something about their goal, as it is presented in the party program.

Apparently, the party toned down its agitation in the file sharing issue before the election, and focused on the topic of personal integrity and privacy. This was probably, from their point of view, a good strategy. Otherwise, the party would probably to a much larger extent than now have been associated with selfish people who just want to safeguard their free-of-charge access to entertainment. What they say in privacy issues is much easier to agree with, even if not everything on this point is opposition-free either.

Copyright reform – or abolition?

The other day I came across a web site called Question Copyright. One of its leading men is the software developer Karl Fogel, and a prominence such as Brewster Kahle seems to be involved as well.

Their ”mission is to educate the public about the history of copyright, and to promote methods of distribution that do not depend on restricting people from making copies”. They say they want copyright reform, but ”if abolition is that better policy, then so be it”.