Jakten på den gröna etiketten

Att bara köpa KRAV-märkta livsmedel är förstås ingen hundraprocentig garanti för att få hälsosamma produkter, men det får anses vara ett hyfsat närmevärde. Det slog mig häromdagen i affären att situationen har blivit ganska absurd när man jagar efter den där gröna etiketten som i princip betyder ÄTLIGT och allt utan etikett betyder i princip OÄTLIGT.

Jo, jag spetsar givetvis till det. Min poäng är att det egentligen är absurt att det i en livsmedelsaffär ska finnas produkter som egentligen är mer eller mindre livsfarliga. Varje gång man ser en KRAV-etikett blir man glad men samtidigt beklämd att den över huvud taget skall behövas.

Debatten om maten blossar upp med jämna mellanrum – minns t.ex. Björn Gillberg eller Marit Paulsen. I år har det skrivits mycket om Mats Eric Nilssons båda böcker, Den hemlige kocken och Äkta vara.

Den 13/12 skrev agronomen Lena Hjelte en debattartikel i SvD om gifterna i jordbruket. Hon skriver bl.a. om hur användandet av konstgödsel – som ju ofta utmålas som det moderna jordbrukets stora landvinning – i själva verket utarmar jorden. Eftersom främst kväve, fosfor och kalium tillsätts kommer växterna snabbt att ha absorberat alla andra viktiga näringsämnen i jorden som inte får någon påfyllning genom konstgödningen. Därför har både växter och betande djur från det moderna lantbruket kommit att innehålla allt mindre av viktiga mineraler. Redan på 1930-talet skrev Rex Beach en artikel om det här,”Modern Miracle Men: Dr. Charles Northen, who builds health from the ground up”, Artikeln kom att diskuteras i den amerikanska senaten (US Senate document No 264, 1936). Beach skrev bl.a.:

The alarming fact is that foods – fruits and vegetables and grains – now being raised on millions of acres of land that no longer contains enough of certain needed minerals, are starving us – no matter how much of them we eat!

Den brittiska forskaren Anne-Marie Mayer skrev också om det här fenomenet i en artikel från 1997, ”Historical changes in the mineral content of fruits and vegetables” (British Food Journal, 99:6, 1997). Det finns problem med den här typen av studier, därför att man inte kan få fram säkra data som kan jämföras, eftersom man haft olika och ibland bristfälligt redovisade metoder för datainsamling genom åren. Men Mayer lyckades ändå gör en jämförande studie mellan data från 1930-talet och 1980-talet. Det gällde 20 grönsaker och 20 frukter, där hon fann signifikant sänkta nivåer av innehållet av magnesium, järn, koppar och kalium.

Anne-Marie Mayer skriver så här i artikeln från 1997:

Agriculture which relies on NPK fertilizers and pesticides, that adds little organic matter to the soil and that alternates between soil compaction and ploughing, could produce food depleted in minerals. These practices affect the structure, chemistry and ecology of the soil in ways that could affect the availability of minerals to plants and hence the mineral content of crops. […] Considering the magnitude of the reductions this matter deserves urgent attention.

Ja, och så förstås det där med alla tillsatser, där ett stort problem förutom de uttalat giftiga tillsatserna, är att man inte vet vilka effekter olika ämnen får tillsammans.

Så nog har vi problem med maten, både för det den inte innehåller (men borde innehålla) och för det den innehåller (men inte borde innehålla).

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Pingad på Intressant.

Is illegal tobacco more dangerous than legal?

When I wrote about the tobacco industry and its mafia methods the other day (in Swedish) I had missed an ad that was published in Swedish daily Svenska Dagbladet on December 7. Advertisers are the Swedish Tobacco Manufacturer’s Association and an association for Swedish Stores & Fast Food.

The main message appears on the facsimile above: ”Illegal tobacco causes organized crime”, designed so that it resembles a warning on a cigarette packet.

An interesting attempt by an industry with very little goodwill to try to improve its image somewhat by pointing the finger at a branch of the same industry, which in some respects is even worse than themselves.

The products of the pirates and their business practices are perhaps a bit worse than those in the official channels, but you should be aware that they operate in a market that is created and maintained through decades by exactly the so-called legal tobacco industry. This has been done by systematically hiding the known dangers regarding tobacco harm.

The ad contains four statements:

* Those who sell illegal tobacco ignore age limits and market to young people.

* 2 billion Swedish crowns are being withheld from the state since pirated tobacco is tax free.

* Criminal activities are financed through the enormous profits from illegal tobacco.

* Pirated [counterfeit] cigarettes may have higher rates of various substances than is allowed as expressed in the approved limit values.

They try to make it sound as if only the illegal businesses focus on the young. But that is not true. Remember when Austria Tabak some years ago arranged special smoke parties for young people in Sweden, where they had the opportunity to buy cheap cigarettes. As late as the mid-1990s there were still tobacco advertisements that clearly aimed at the youth. Today, product placement in movies obviously aims at a young audience. And, as is well known, all of a suddden people smoke a lot again in TV serials.

I ask Pascal Diethelm about this. Diethelm is a well-known health activist at OxyGenève in Switzerland, who was one of the two sued in the so-called Rylander affair a few years ago.

– The ad in the Swedish dailies is a smokescreen to distract the attention away from the real problem, Diethelm says, namely the fact that the main suppliers of illegal tobacco trade are the cigarette companies themselves. It could be that less than 1% of the traffic is related to the pirates, but the industry uses them to mask the fact that the rest comes from them – except for counterfeit cigarettes, which mostly come from China, and which represent an increasing, but still small, share of the illegal market.

– Intergovernmental negotiations are underway for the elaboration of a protocol on illicit tobacco trade, and the tobacco industry is trying everywhere to preempt that future protocol by concluding separate agreements (with loopholes) with each country at the local level – perhaps this is what they are trying to do in Sweden.

When it comes to the talk about higher rates of various harmful substances in illicit cigarettes, Pascal Diethelm says that this is a myth, which has two purposes – as a scare tactic and to pass the message that regular cigarettes are safer, which is known not to be true.

Pingad på Intressant.

Är illegal tobak farligare än legal?

När jag skrev om tobaksindustrins maffiametoder häromdagen hade jag missat en annons som var införd i SvD den 7 december. Annonsörer är Svenska Tobaksleverantörsföreningen och Svensk Servicehandel & Fast Food.

Huvudbudskapet syns på faksimilen här ovan: ”Illegal tobak orsakar organiserad brottslighet”, utformat så att det ska se ut som en varningstext på ett cigarettpaket.

Ett intressant försök av en bransch med mycket låg goodwill att försöka förbättra sin image något genom att peka finger åt en gren av samma bransch som i vissa avseenden är ännu värre än de själva.

Piraternas produkter och deras affärsmetoder är kanske snäppet värre än de officiella kanalerna, men man ska vara medveten om att de verkar på en marknad som skapats och upprätthållits genom decennierna av just den s.k. legala tobaksindustrin. Detta har man gjort genom att systematiskt dölja de risker man faktiskt känt till när det gäller tobakens skadeverkningar.

I annonsen finns fyra påståenden:

* De som säljer illegal tobak ignorerar alla åldersgränser och säljer till minderåriga

* I år försvinner 2 miljarder av våra skattemedel på den svarta tobaksmarknaden

* Kriminell verksamhet finansieras med enorma intäkter från illegal tobak

* Piratkopierade cigaretter kan överstiga godkända gränsvärden

Man försöker få det att låta som om bara de illegala vänder sig till ungdom. Men det stämmer inte. Minns t.ex. Austria Tabak som för några år sedan anordnade speciella rökfester för ungdomar, där de fick möjlighet att köpa cigaretter billigt. Så sent som vid mitten av 1990-talet fanns ännu reklam som tydligt vände sig till ungdom. Idag förekommer produktplacering i filmer som vänder sig till en ungdomlig publik. Som bekant röks det plötsligt mer än på länge i TV-serier.

Jag frågar Pascal Diethelm om det här. Diethelm är en internationellt känd folkhälsoaktivist vid OxyGenève i Schweiz som bl.a. var en av de två åtalade i den s.k. Rylanderaffären för några år sedan.

– Annonsen i de svenska dagstidningarna är en rökridå som ska avleda uppmärksamheten från det verkliga problemet, säger Diethelm, nämligen det faktum att många av leverantörerna inom den illegala tobakshandeln är tobaksbolagen själva. Kanske är mindre än en procent av handeln piratrelaterad, men industrin utnyttjar den för att dölja det faktum att resten kommer från dem själva – utom förfalskade cigaretter som oftast kommer från Kina, som utgör en ökande, men fortfarande liten del av den illegala marknaden. Förhandlingar är på gång mellan regeringar för att utveckla ett protokoll när det gäller illegal tobakshandel, och tobaksindustrin försöker överallt att föregripa detta framtida protokoll genom att sluta separata avtal (med kryphål) med varje land för sig på den lokala nivån – kanske är det vad man vill uppnå i Sverige.

När det gäller talet om högre halter av skadliga ämnen i illegala cigaretter säger Pascal Diethelm att detta är en myt som man gärna sprider för att ge sken av att vanliga cigaretter är säkrare, vilket ju inte är sant.

Pingad på Intressant.

Tobaksindustrins maffiametoder

Den amerikanska filmen Insider har visats flera gånger i svensk TV. Igår visades den i SvT. Den finns även att köpa på DVD. Det är en film i ungefär samma genre som den om Erin Brokovich. En cynisk industrigren försöker dölja hälsoriskerna med sina produkter eller med avfallet från tillverkningen av produkterna.

Insider handlar om den amerikanska tobaksindustrin. Jeffrey Wigand var kemist och arbetade på tobaksföretaget Brown & Williamson som chef för forskning och utveckling i slutet av 1980-talet. Han liksom många andra forskare hade lockats till industrin för att hjälpa till att skapa en mindre hälsofarlig cigarett. (Även i Sverige fanns flera som arbetade för tobaksindustrin med denna föregivna målsättning, t.ex. Rune Cederlöf och Lars Friberg som byggde upp det världsberömda tvillingregistret, Tore Dahlhamn och många flera.)

Wigand insåg dock rätt snart att tobaksindustrin inte precis brydde sig om sina kunders hälsa, utan snarare ville knyta kundkretsen än hårdare till sig genom att göra nikotinupptaget från cigaretterna större. I detta sammanhang experimenterade man med en substans som kallas coumarin.

I filmen får vi bland annat se hur Jeffrey Wigand blir trakasserad och hotad till livet sedan han som whistleblower gått ut med den här typen av information. Vi får också se exempel på de nästan surrealistiska spetsfundigheter som tobaksindustrins advokater lyckas uppbåda i sitt försvar och sitt misstänkliggörande av Wigand som sanningsvittne. Bland annat sammanställde man en 500-sidig dossier över Wigands liv som skulle visa vilken opålitlig lögnare han var.

Wigand spelas ganska porträttlikt av Russel Crowe och 60 minutes-reportern Lowell Bergman spelas av Al Pacino. Marknadsdirektören och sedermera VD:n för Brown & Williamson Thomas Sandefur spelas av en ovanligt infernalisk Michael Gambon.

Verktyget IPRED

IPRED tycks i sin svenska implementering ha landat i en hyfsad kompromiss, att döma av den proposition (2008/09:67) som regeringen överlämnade till riksdagen den 4 december.

Det rör sig ju inte om en skärpning av upphovsrätten som sådan, som ibland sägs, utan om en förändring av sanktionsmöjligheterna.

Det viktiga med alla sanktioner och allt upprätthållande av lag är ju att man använder sig av rimliga medel för det åsyftade målet, dvs att proportionalitet råder. Man skulle givetvis kunna låta polisen göra razzia i hemmen varje lördag i hopp om att få fast barn- och hustrumisshandlare. Men de flesta anser inte att en sådan kraftig integritetskränkning skulle vara rimlig i förhållande till syftet.

Även när det gäller upphovsrättsbrott måste givetvis en sådan balans råda, och det förefaller här som om man t.ex inte tänker jaga personer som laddat ned mindre mängder av upphovsrättskyddat material, och knappast heller dem som laddat upp mindre mängder. Det är de större brottslingarna man hoppas kunna hindra i deras verksamhet.

Det är en gammal tanke att upphovsrättsintrång ska beivras civilrättsligt, inte straffrättsligt. Även många av upphovsrättskritikerna borde finna detta sympatiskt, att det hela blir en sak mellan medborgare och inte mellan staten och medborgarna.

Rädda Edisons glödlampa!

Nu tycks man inom EU sätta hotet i verket när det gäller att förbjuda glödlampor och göra lågenergilamporna obligatoriska. Det är så urbota dumt att man undrar om det verkligen kan vara dumhet – eller om det är ett partsintresse som talat. I så fall vilket? Det är inte helt uppenbart vem som skulle ha intresse av att lobba Bryssel för detta miljömässigt fullkomligt kontraproduktiva mål.

Många som har sjukdomar som adhd, elöverkänslighet, SLE, epilepsi (lamporna blinkar mycket snabbt, med samma frekvens som växelströmmen har – eller dubbelt så fort) får förvärrade symtom av lågenergilampor. Som måttligt elöverkänslig kan jag själv vittna om detta. Platt datorskärm klarar jag av, men inte lågenergilampor och halogenlampor. Efter några minuter kommer yrseln och kallsvetten.

Dessutom innehåller lamporna kvicksilver. Det är kvicksilverånga som man får att lysa, vilket förstärks av den fosforescerande beläggningen på glasets insida. Enligt Wikipedia innehåller lamporna 5-6 mg kvicksilver (4 mg enligt artikeln om CFL), medan vanliga lysrör som ju bygger på samma teknik är ännu värre, de kan innehålla 12 mg kvicksilver. Kvicksilver är ett av de farligaste miljögifter vi har, som vi sedan länge har försökt göra oss av med i de flesta former (även om det mest uppenbart farliga användningsområdet – i tandlagningar – tydligen får vänta på totalförbud ett tag till).

Clas Tegenfeldt skrev en bra artikel för elva år sedan, ”‘Lågenergilampan’ – nej tack!”, som är högst aktuell idag. Den sammanfattar på ett koncist sätt argumenten emot lågenergilamporna.

Det har skrivits en del om hur man bör bete sig om lågenergilamporna går sönder. Framför allt i England och USA är man medveten om faran. Dammsug inte upp skärvorna. Ring giftcentralen! skrev The Ellsworth American i april förra året:

On March 13, Brandy Bridges was installing some of the two dozen CFL (compact fluorescent lamp) bulbs she had purchased in an attempt to save money on her energy bill.
One month later, though, Bridges is paying much more than she had ever expected to.
On that Tuesday, Bridges was installing one of the spiral-shaped light bulbs in her 7-year-old daughter’s bedroom. Suddenly, the bulb plummeted to the floor, breaking on the shag carpet.
Bridges, who was wary of the dangers of cleaning up a fluorescent bulb, called The Home Depot where she purchased them. She was told that the bulbs had mercury in them and that she should not vacuum the area where the bulb had broken. Bridges was directed to call the Poison Control hotline. (Nick Gosling, ”Fluorescent Bulb Break Creates Costly Hassle” 12/4 2007.)

Psykiatern Per Dalén har avlidit

Med stor bestörtning läser jag att psykiatern Per Dalén har avlidit. Dalén gjorde sig på senare år känd som en stringent och oerhört påläst debattör i amalgamfrågan. Han var medlem i Tandvårdsskadeförbundets styrelse och IAOMT-Swedens (International Academy of Oral Medicine and Toxicology Swedens) vetenskapliga råd.

När det gällde diagnoser som elöverkänslighet, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi m.m., var han oerhört kritisk mot sin egen disciplin, psykiatrin, hur den lät sig utnyttjas som en alltför lättvindig utväg när kroppsläkare inte förmådde ställa diagnos baserad på fysiologiska faktorer.

Dalén var född 1935 och bodde i Viken. Han var både filosofie och medicine doktor med ett mycket brett intressefält. Han disputerade vid Göteborgs universitet 1974 med avhandlingen ”Season of birth in schizophrenia and other mental disorders”.

Under 60-talet hade han fördjupat sig i just variationer i schizofrenins och andra sjukdomars förekomst relaterade till när på året de sjuka fötts. Det finns åtskilliga årstidsbundna variabler som skulle kunna påverka, t.ex. vitaminintag via kost, solljus m.m.

Dalén var kritisk till psykoanalysen och skrev t.ex. i en artikel i Upsala Nya Tidning (16/8 1966) om Erich Fromm: ”Den som idag spekulerar vidare längs Freuds tankebanor utan att stödja sig på ett empiriskt vetenskapligt underlag, måste betraktas som privatfilosof, inte som vetenskapsman.”