• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Ny musik i april 2014

Musikverkstadens senaste produktioner, två stycken med gitarrer i fokus och ett med syntetiskt tal:

 


The Use Is None”, med gitarr, elbas och tämligen pregnant piano. Från början en längre improvisation som jag kortat ned till knappt hälften. Tid: 6:37.

 


The Fourth Man”, med två gitarrer, elbas, orgel och trummor (främst vispar). Även denna är från början en längre improvisation som helt brutalt klippts ned till en tredjedel. Tid: 4:50.

 


Bebop” är ett mycket kort stycke med syntetisk röst och sparsamt slagverk samt orgel. Det består bl.a. av diverse stavelser som permuterats med hjälp av ett program jag gjorde i Macprogrammet Hypercard för länge sedan. Tid 0:51.

(Alla mina stycken på Soundcloud hittar man här.)

Annonser

När Sun Ra intog Kungl. Dramatiska Teatern

Jag är inte helt säker på när jag stötte på Sun Ra första gången. Kanske var det 1968, kanske 1969. Jag bodde då i Karlskoga men åkte ganska regelbundet med tåg eller lågprisbuss till Stockholm för att insupa lite storstadskultur. Jag brukade stanna några dagar och såg ett par filmer per dag och gick runt i olika skivaffärer. Den viktigaste knutpunkten var Kulturcirkeln på Sveavägen. Denna butik ägdes av KF och var en sorts pendang till den kända musikrestaurangen med jazzprofil, Gyllene Cirkeln.

”Art Forms of Dimensions Tomorrow” från 1965.

Kulturcirkeln hade bokavdelning i gatuplanet, och en trappa ned härskade en invandrare från Texas vid namn Roy Parker över skivavdelningen. Parker lärde mig vad det var som kallades ”mountain oysters” i hans hemtrakter, men framför allt var han ansvarig för ett unikt sortiment av skivor, unikt i hela Sverige vågar jag nog tro. Han såg inte bara till att skivavdelningen på Kulturcirkeln lagerhöll jazzens standardrepertoar, han hade också jagat upp mängder av obskyra skivor från små amerikanska och europeiska bolag som gav ut sådant som knappt gick att genrebestämma. Här hittade man de första skivorna med handgjorda omslag från Instant Composers Pool med klarinettisten/saxofonisten Willem Breuker och trumslagaren Han Bennink. Här hittade man Peter Brötzmanns numera legendariska ”Machine Gun” från 1968 (finns på Spotify). Här hittade man en knastrig pressning av Terry Rileys ”Reed Streams”.

Och så var det Sun Ra. Tillsammans med Moondog var han nog den mest gåtfulla av dem alla. Kulturcirkeln hade några direktimporterade skivor från Sun Ras eget bolag Saturn. Enkla, för att inte säga lite taffliga omslag, och skivorna kändes verkligen underground. Ljudkvaliten var ofta, ska vi säga, obefintlig. Sun Ras besynnerliga, aningen ostämda, piano (eller orgel) hördes långt borta i ljudbilden, med mycket rumseko, en konstig blandning av gospel och New Orleans-jazz och gud vet vad. Läs mer »

Från skivbytarcirkel till Spotify

Jag har länge tänkt skriva något om musikförsörjningens logistik genom decennierna, åtminstone hur det fungerat för mig personligen. Nu när det skrivs mycket om Spotifys femårsjubileum (t.ex. SvD 1, SvD 2, DN Plus) så kan det kanske vara dags att skriva några rader (ganska många rader) om detta.

När jag var i tonåren på 1960-talet trodde jag nog inte att musiken skulle få så stor betydelse i mitt liv som den fick. Jag var rätt sen med att lyssna på pop. Hemma hörde jag som barn mest klassisk musik och schlager på radion. Min första musikskiva (jag hade tidigare köpt några talskivor med t.ex. Martin Ljung) blev Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll med Svjatoslav Richter. Sedan följde diverse wienervalser och Waldteufels Skridskoåkarna. Det allra första med Beatles missade jag. Så det måste väl ha varit ungefär 1964 jag började lyssna på Tio-i-topp. Men jag köpte knappt några skivor; mina första LP, som väl får räknas som pop, var en med Joan Baez och en med The Seekers.

Min första musik-LP, som jag fortfarande har kvar i hyllan.

Sedan blev det mycket Beatles, Animals, Hollies, Rolling Stones, Beach Boys och Peter, Paul & Mary ett tag. Någonstans runt 1966-67 försköts smaken en aning mot Spencer Davis, Yardbirds, John Mayall och – Cream.

Ungefär vid den tiden fick jag och några kamrater idén att vi skulle starta en skivbytarcirkel. Vi lånade ju ofta LP-skivor av varandra för att spela in på rullband. Man sparade en del pengar på det (liksom genom att spela in från radio). Men nu tänkte vi göra detta lite mer systematiskt. Vi blev ett gäng på runt tio killar som köpte en LP var, och sedan lät vi dessa gå varvet runt för kopiering till band. Läs mer »

Eric Ericson talks about choirs and choral works

Körledaren Eric Ericson

Swedish choir conductor Eric Ericson died on February 16th, 94 years old. My impression is that he was a very unassuming and extremely knowledgeable and passionate man. Hans-Gunnar Peterson and I interviewed Ericson in 1997 in his home at Gärdet in Stockholm, just before he was to receive the Polar Music Prize.

Eric Ericson gave generously of his knowledge and vividly accounted for how he started the Chamber choir, and he talked about the importance of practicing a cappella rather than with instruments. I believe Ericson’s enthusiasm for his trade is quite obvious in the photos I took at the occasion.

Ericson was apparently satisfied with the article, since he recommended it to students both in Sweden and abroad.

See ”Eric Ericson – 50 years with the Chamber Choir”

Pingad på Intressant.

Eric Ericson om sin fascination för stämsång

Körledaren Eric Ericson

Körledaren Eric Ericson har avlidit, 94 år gammal. Jag fick intrycket att han var en mycket anspråkslös men oerhört kunnig och passionerad man. Hans-Gunnar Peterson och jag intervjuade Ericson 1997 i hans hem på Gärdet i Stockholm, alldeles innan han skulle motta Polarpriset.

Eric Ericson bjöd frikostigt på sitt kunnande och berättade livfullt om hur han startade Kammarkören, om vikten av att öva en kör mer a cappella än med instrument, samt om speciella knepigheter hos olika verk. Det syns nog på bilderna jag tog till artikeln att Ericson var entusiastisk.

Eric Ericson var tydligen nöjd med intervjuartikeln, för han lär ha rekommenderat den till studenter både i Sverige och utomlands. Den finns på svenska och engelska:

”Eric Ericson – 50 år med Kammarkören”

”Eric Ericson – 50 years with the Chamber Choir” (article in English)

Se även artiklar i SvD (ytterligare en här) och i Dagens Nyheter.

Har jag blivit recenserad av en robot?

Har ni hört talas om tjänsten Hello Music, där man kan ladda upp egna låtar av olika slag och få dem bedömda med avseende på marknadspotential och eventuell vidare distribution?

Jag kunde inte låta bli, utan laddade upp några av mina alster på prov. Först valde jag en av mina kortare, och faktiskt en av de första låtar jag gjorde på dator, ”Hornbass” (sedermera även på Spotify): Läs mer

Karin Juels konstiga visa

Vad var det för konstiga visor min mamma sjöng för mig när jag var liten och skulle sova? ”Lili Marlene” var det visst bland annat. Den var kanske lite tvivelaktig. Men hon sjöng också något om ”Hello Hawaii, how are you,
Can I talk with Honolulu Lou?”. En annan hade några konstiga rader om ”I can’t wait to hear her reply, to talk from New York” eller något liknande. Och så en mera smäktande melodi med texten ”When the fields are white with daisies and the roses grow again”.

Inte förrän för fem år sedan ungefär fick jag klart för mig att allt det där varit en och samma visa, nämligen Sailor-song, som Karin Juel sjöng in på skiva 1933. Den är skriven av arbetarförfattaren och sångdiktaren Martin Koch, som för övrigt var kusin med Karin Juel och skrev en del texter direkt för henne. Sailor-song tillsammans med Sjömansvals blev för övrigt Juels skivdebut. Har du Spotify-abonnemang så kan du klicka här eller på bilden ovan och höra hur Sailor-song låter.

Jag har nu efter en del forskning kommit fram till att visan i själva verket är synnerligen eklektisk. Martin Koch har helt enkelt lånat texter från tre andra visor. Grundtexten är förmodligen hans egen, men säker är jag inte.

Jag vågar nog citera hela texten utan risk för upphovsrättsintrång, eftersom den redan till så stor del består av citat:

En ung sjöman som krossat många gånger har Atlanten
han ej ser på slanten, när han går på restauranten
för han kan spela mandolin och klämma an gitarren
med den rätta darren, kan en sjömanspojk [-boy?]

Hawaiian sunshine, so come and be mine
So keep on beaming, always dreaming
For your little malahayan boy
I’ll take my boatline, Hawaiian sunshine
I’ll steal my steel guitar
And steal away [to] where you are

[”Näsgitarr” + mellanspel av – tror jag – Banjo-Lasse.]

En ung sjöman som sett en smula mera än Biscaya
som i Guandalaya varit med om att Shanghaja
som dansat stepp på Golden Star en natt i Barcelona
kan man ej förvåna med en sailor song

Hello Hawaii, how are you
Can I talk with Honolulu Lou
just say her this, give me a kiss
Give me a kiss by wireless

Please state, I can’t wait to hear her reply
For I had to pawn every little thing I own
for to talk from New York
by the wireless telephone
Hello Hawaii, how are you? Goodbye

[Mellanspel, troligen av Nisse Lind, dragspel.]

En ung sjöman som pejlat himlavalvets alla stjärnor
alla hamnens tärnor, på salooner och tavernor
han minns en sång som ljuder i hans öra hela natten
när han står vid ratten och skeppet går

When the fields are white with daisies
and the roses grow [variant: ”bloom”] again
let your love-light in your heart more lightly [variant: ”brightly”] burn
for I love you sweetheart only
so remember when you are lonely
When the fields are white with daisies
I will return

Min mamma brukade ibland, när hon var på det humöret, spela Hawaiigitarr ”på näsan”. När jag hörde Karin Juels visa insåg jag att även detta trick hade min mamma tagit därifrån. Det kanske inte är så konstigt att jag blev som jag blev efter dylika konserter vid späd ålder.

Kochs text tycks bestå av två mera schlagerbetonade Hawaii-melodier från 1915-16. Dels är det Hawaiian Sunshine av L. Wolfe Gilbert och Carey Morgan från 1916, dels Hello Hawaii, How Are You (på Spotify) av Bert Kalmar och Edgar Leslie (text) samt Jean Schwartz (musik), från 1915. Koch tycks ha ändrat enstaka ord om man jämför med de versioner som publicerats som sheet music. Å andra sidan kan detta kanske vara traderade sjömansvisor som förekom i många versioner. Se vidare webbplatsen Hapa Haole Songs.

When The Fields Are White With Daisies (på Spotify) kanske är en irländsk sea shanty från 1896, om man ska tro en YouTube-video med Wilf Smith. Han sjunger den dock med en helt annan, gladare och inte så yvig melodi som den Koch använde. Texten är lite annorlunda också; ”the roses bloom”, inte grow, och ”let your love-light in you heart more brightly burn”, inte lightly burn. Den finns som sheet music av lite olika datum från 1900-talets första decennium. Här en uppgift med copyright från 1904, där man anger C. M. Denison som textförfattare och W. A. Pratt som kompositör.

Man får väl anta att Koch tänkte sig detta som en sorts parodi på sjömansvisor. Det gjorde han i så fall ungefär 25 år innan Hasse Alfredson och Tage Danielsson skrev ”Salta biten” (Raj raj) åt Sigge Fürst.

Pingad på Intressant.