Att det finns kategorier som inte kan vaccineras borde sedan decennier vara en helt okontroversiell fråga, men istället har frånvaron av diskussion kring detta blivit ännu ett incitament till ökad polarisering i debatten.
Förenklat uttryckt ser myndigheterna covid-19 som mycket allvarlig medan vaccinerna är säkra. Många av dem som är kritiska till vacciner ser det precis tvärt om: covid-19 är som en förkylning eller finns inte över huvud taget, medan vaccinerna kräver mängder av dödsoffer. Jag tror man bör inse att det finns risker med både sjukdomen och vaccinerna, även om covid-19 med omikron tycks bli avsevärt mildare än den var 2020 och 2021.
Det finns riskgrupper, inte bara när det gäller sjukdomen covid-19 utan också när det gäller benägenheten att drabbas av vaccinbiverkningar. Dessa grupper torde i hög grad sammanfalla med de som nämns i vaccinföretagens risk management plans, där man radar upp potentiella risker och inte minst missing information, områden där man inte vet någonting om vaccinernas verkningar, t.ex. hur de fungerar på gravida eller hos människor med autoimmun sjukdom, immunbrist, vissa inflammatoriska sjukdomar osv. (Se t.ex. vad som står i Pfizers dokumentation, sid. 99-111.)
Flera tecken tyder nu på att covid-19 med varianten omikron håller på att gå in i ett nytt, betydligt mildare skede. För de flesta, och i synnerhet äldre, är troligen sjukdomen covid-19 fortfarande betydligt farligare än några av de vacciner som används. Bland vissa känsliga grupper kan dock vaccinerna utgöra en lika stor eller större risk.
Valet mellan att riskera covid-19-sjukdom eller vaccinbiverkningar är således i vissa fall svårt och torde variera från person till person, beroende på vilken typ av känslighet man har och vilken grad av karantän och isolering man har möjlighet och är beredd att leva under. Därför måste det vara individen själv som bestämmer om han eller hon vill ta risken att vaccinera sig eller ta risken att inte göra det. Just vikten av frivillighet, framhölls av Europarådet i en resolution förra året.
En stor del av den tveksamhet, som många känner inför de nya covidvaccinerna beror på att de är nya och relativt oprövade. Det sägs visserligen att de nu givits till flera miljarder människor. Men skador har uppstått i hög utsträckning, många ganska milda men en hel del också allvarliga och med dödlig utgång. Och långtidseffekter vet man mycket lite om efter bara ett års användning.
I Sverige har hittills (20/1 2022) till Läkemedelsverket inkommit 94 294 biverkningsrapporter gällande vaccinerna Spikevax, Comirnaty och Vaxzevria (det betyder att ungefär en av hundra vaccinerade fått biverkningar som man ansett värda att anmäla). Av alla dessa rapporter var 366 dödsfall och 8 809 andra allvarliga biverkningar. Detta betyder naturligtvis inte att samtliga har fastställts såsom vaccinrelaterade.
Dessutom har bara 19 procent av alla rapporter handlagts hittills. ”Handlagts” betyder egentligen inte att de är bedömda utan bara (enligt mail från Läkemedelsverket 8/11 2021) att verket ”har gått igenom fallet, så att fallet kan föras över till den Europeiska databasen Eudravigilance. Alla dödsfall är handlagda”. I vilken grad det finns andra allvarliga biverkningar förutom dödsfall bland de ej handlagda 80 procenten är knappast känt. Man kan notera att av de handlagda rapporterna, så gäller påfallande många biverkningar i nervsystemet, andningsvägarna samt i blodkärl och hjärta.
Avvägningarna för potentiellt vaccinöverkänsliga personer är oerhört svåra, eftersom sjukdomen covid-19 (åtminstone under 2020 och halva år 2021) har varit mycket allvarlig och inte alls ”som en vanlig influensa”, som många debattörer hävdar. På mer än 100 år har ingen influensa krävt lika många människoliv per 100 000 invånare som covid-19 i Sverige år 2020. För drygt 100 år sedan var det spanska sjukan som härjade.
Det är anmärkningsvärt att så många länder just nu inför strängare lagar om vaccinering med hot om böter och fängelse, samtidigt som mycket tyder på att pandemin går in i ett betydligt mildare skede. I Dagens Nyheter 28/1 skriver tre professorer att covid-19 nu inte längre bör anses som ”samhällsfarlig”. Samtidigt inskärper de att vaccinering nu ska ”intensifieras av alla ovaccinerade vuxna”.
Det vore mycket illa om vaccinationstvång infördes i Sverige. Kroppsligt tvång är inget man brukar förknippa med vad en rättsstat utsätter sina medborgare för. Dessutom torde de grupper som skulle behöva undantas från tvånget då säkerligen avkrävas läkarintyg. Vad händer då med stora grupper med någon typ av inflammatoriska och autoimmuna sjukdomar t.ex., som lever år efter år utan att få en riktig diagnos? Det är bekant att många inte tas på allvar av vården. Skulle de tas mera på allvar när det gäller vaccinationsundantag? Troligen inte, så beslutet måste ligga på individen själv.
Att som redan sjuk i någon av risksjukdomarna tvingas välja mellan att vaccinera sig eller inte är att välja mellan två ”lotterier” många nog inte vill befatta sig med, varken det med högre dödlighetsrisk eller det med lägre risk. Det är lätt att se på statistik och konstatera att fler skyddas av vaccinerna än som skadas av dem. På individnivå är det svårare. Vill man verkligen riskera att bli nästa av de där nära 9 000 personerna som råkat ut för allvarliga biverkningar? Att vissa personer här väljer en försiktighetsprincip gör dem knappast till extremister.
Det har funnits problem med flera vacciner när de var nya och relativt oprövade, t.ex. när det gällde BCG-vaccinet (Bacillus Calmette Guérin) mot tuberkulos. Sedan 77 barn dött i Lübeck efter vaccination 1930 uppstod ett kraftigt motstånd mot vaccinationer (även mot smittkoppsvaccinationer) under hela 1930-talet, också i Sverige, där det på flera håll uppstod ympningstrejker.
När de första poliovaccinerna testades på 1950-talet fick 40 000 personer i USA polio istället för skydd mot polio. Av dem förlamades ca 200 och 10 avled.
När mässlingsvaccin skulle införas i Sverige var motståndet bland barnläkare stort. Man befarade bl.a. hjärn(hinne)inflammation och MS (multipel skleros) som biverkningar. Se t.ex. ovanstående klipp ur Dagens Nyheter från 1971.
Jag har inte sett några uppgifter om svenska fall av encefalit (hjärninflammation) efter injektion med mässlingsvaccin, men i USA förekom 18 fall 1965, och mellan åren 1963 och 1971 var det 84 patienter som fick diverse neurologiska reaktioner, av dessa var 13 encefalit. (Se ”Adverse Events Associated with Childhood Vaccines”.)
BCG-vaccinet kom åter i fokus på 1970-talet när 26 svenska barn fick komplikationer (benröta och muskel- och ledinflammationer) efter vaccination 1973 och 73 barn skadades 1974. Ytterligare fall rapporterades 1975, och samma år avskaffades BCG-vaccinationerna, utom för särskilda riskgrupper (Dagens Nyheter 17 oktober 1975). Det var troligen inte ett särskilt svårt beslut att fatta, eftersom väldigt få då drabbades av tuberkulos.
MPR-vaccinet (mot mässling, påssjuka och röda hund) ledde trots allt till en del fall av hjärnhinneinflammation (meningit), men det tycks ha varit påssjukedelen av vaccinet som ledde till det, i de länder där man använde
Urabe-stammen av påssjukeviruset i vaccinet, vilket inte skedde i Sverige. Det senaste decenniet har man kanske främst diskuterat om MPR-vaccinet kan orsaka autism (vilket inte anses bevisat).
Influensavaccinet Pandemrix orsakade 2009-10 att ca 300 barn och unga drabbades av narkolepsi. Lars Olof Kallings, som arbetade inom WHO och var generaldirektör för Statens bakteriologiska laboratorium, skrev i sina memoarer 2016 att det var skandalöst att ”man genomförde en allmän vaccinering av barn utan gängse föregående läkemedelsprövningar”, att det fanns ett starkt tryck i ”hela samhället för att förmå så många som möjligt att vaccinera sig”, men att ”alla former av kritik misstänkliggjordes och blev tabubelagt”.
Folkhälsomyndigheterna talade förr om åren ofta om att det var viktigt att så många som möjligt vaccinerade sig mot diverse sjukdomar, därför att man därigenom också skulle skydda dem som inte kunde vaccinera sig. Märkligt nog talas det nästan inte alls om detta nu i samband med covid-vaccinationerna, att det skulle kunna finnas vissa människor som inte bör vaccinera sig.
Kategorier som det talades om förr var t.ex. personer med Guillain-Barrés syndrom (GBS, en autoimmun neurologisk sjukdom som orsakar muskelsvaghet och förlamning, se denna sida hos amerikanska NIH). Hade man syndromet borde man inte vaccineras. Och hade man det inte, så kunde man möjligen få det som en mycket sällsynt biverkning.
Vaccinationer där GBS nämns som en tänkbar om än liten risk är t.ex. DTP (vaccinet mot difteri-stelkramp-kikhosta) och influensavacciner (se t.ex. denna sida hos amerikanska CDC).
Nu finns även fall av GBS i samband med covid-19-vaccinerna. Exempelvis nämner svenska FASS denna biverkan hos Astra Zenecas vaccin Vaxzevria (ett annat fall presenteras här i British Medical Journal), och det finns även några fall med Modernas vaccin Spikevax och även med Pfizers Comirnaty.
Här är en intressant artikel om ett fall av GBS efter covid-19-vaccination av en patient som redan tidigare haft GBS i samband med influensavaccination: Ling et al. ”Guillain-Barré syndrome after SARS-CoV-2 vaccination in a patient with previous vaccine-associated Guillain-Barré syndrome”. Att man ger en vaccination till en person med en tidigare historik med GBS-reaktion efter vaccination är anmärkningsvärt.
Även en del andra autoimmuna sjukdomar samt blodsjukdomar brukade förr nämnas rent generellt vad gäller sjuka som inte borde vaccineras eller åtminstone vaccineras med stor försiktighet och efter samråd med dessa personers läkare. Den ovan nämnda webbsidan hos CDC visar hur de vanligaste vaccinerna bör ges med stor försiktighet till personer med exempelvis blödarsjukeproblem, dåligt immunförsvar, allergi, tidigare svåra reaktioner efter vaccination m.m. Sammantaget torde de kategorier som borde vara försiktiga även med de vanligaste och mest beprövade vaccinerna vara en rätt betydande befolkningsgrupp, som knappast förtjänar att utmålas som en oansvarig och samhällsfarlig grupp.
Anafylaxi (en kraftig, ofta livshotande allergisk reaktion) nämns också ofta som en tänkbar om än liten risk i samband med diverse vaccinationer. Därför ska vaccinerade observeras i 15 minuter efter vaccination, sägs det (30 minuter när det gäller ”tidigare känd allvarlig allergisk reaktion” enligt Folkhälsomyndigheten). Det är också den marginal som rekommenderas nu vid covidvaccinationer. Frågan är om det räcker. Det finns rapporter om personer som fått anafylaktisk reaktion efter
fyra timmar eller mer. Man kan också få en bifasisk reaktion, dvs. en ny reaktion efter den första, med några timmars eller någon dags fördröjning. Anafylaxi är ingen banal komplikation. I Läkemedelsboken från 2014 (utgiven av Läkemedelsverket) står följande:
Med anafylaxi menas en potentiellt farlig reaktion som i allmänhet kommer snabbt och främst engagerar hud, andning, cirkulation och mag-tarmkanalen. […] Anafylaxi är ett akut tillstånd som kräver snabb behandling. Ett sent omhändertagande kan bli fatalt. Adrenalin ska omedelbart ges intramuskulärt i låret.
I samma kapitel står också detta om risken att reaktionen ska vara dödlig: ”Samtidiga sjukdomar som astma, annan kronisk lungsjukdom, kardiovaskulär sjukdom, svår atopisk sjukdom eller mastocytos [defekta mastceller i t.ex. huden / KET] kan alla bidra till att anafylaxin försvåras eller blir letal [dödlig / KET].”
Det finns människor som reagerar särskilt starkt på mediciner, inte nödvändigtvis så att de får allergiska reaktioner – medicinen kan fungera bra, men man behöver kanske bara en bråkdel så stor dos som andra. Får sådana patienter normal dos kan de reagera som andra skulle göra av en för hög dos. Detta kan bero på hur kroppen tar upp olika ämnen, och det kan då t.ex. röra sig om hur diverse enzymer i levern fungerar hos en viss person. Individuell känslighet har länge varit ett viktigt begrepp när det gäller mottaglighet för smitta och gifter men också när det handlar om reaktion på mediciner. Man talar ibland om farmakokinetisk variabilitetet (se artiklar här och här).
På liknande sätt kan man förstås också reagera högst individuellt på vacciner. Det beror mycket på vilken sorts vaccin det rör sig om, och reaktionerna behöver inte alltid bero på den huvudsakliga verksamma substansen utan kan bero på orenheter i vaccinet, förstärkande ämnen, s.k adjuvans, eller konserveringsmedel t.ex.
Här förefaller det rimligt att ta hänsyn till en patients egen upplevelse, om personen ifråga tidigare reagerat starkt på mediciner och/eller vacciner. I vissa fall kanske dosanpassning bör göras eller att man inte vaccinerar alls. (Jag gjorde nyligen en genomgång av 100 dödsfall anmälda till Läkemedelsverket mellan april och september 2021, i samband med vaccinering. Där fanns ett fall med en 66-årig man som sagt sig vara särskilt känslig för mediciner generellt, men som fick vaccinationen ändå. Han avled 22 dagar efter dos 1 av Comirnaty. Andra omständigheter fanns förvisso, men vem vet vad vaccinationen kan ha för roll i reaktionerna hos en särskilt känslig person?)
Märkligt nog anser Läkemedelsverket att pågående infektion (inte ens covid-19) och feber inte är ett skäl att avstå från covid-vaccination (såvida det inte är en ”akut allvarlig febersjukdom eller akut infektion” – mail den 8 november 2021). Annars brukar folkhälsomyndigheter ofta generellt avråda. T.ex.skriver amerikanska CDC på sin sida om ” Contraindications and precautions”: ”The presence of a moderate or severe acute illness with or without a fever is a precaution to administration of all vaccines.” Om inte annat är detta viktigt för att diagnostiskt kunna skilja på sjukdomssymtom och eventuella reaktioner på vaccinet. Folkhälsomyndigheten avråder dock på en sida med frågor och svar:
Varför ska man vara frisk när man vaccinerar sig? Du behöver vara frisk när du vaccinerar dig mot covid-19 för att inte riskera att du smittar andra […] Vi vet heller ännu inte om covid-19-vaccinets effekt kan påverkas av att man är sjuk när man vaccinerar sig.
Man syftar här på de positiva skyddseffekterna; att man inte heller vet vilka bieffekter vaccinet kan få om man är sjuk vid vaccination nämns inte.
Det torde vara förvirrande för dem som tänker vaccinera sig att se så olika bedömningar. Och vad gäller personer med immunbrist, så rekommenderar Folkhälsomyndigheten inte försiktighet utan snarare att denna kategori (som knappast är en kategori; det finns flera sorters immunbrist) behöver en extrados, eftersom deras antikroppssvar kan vara lågt.
Man är helt fokuserad på effekter, men inte på bieffekter, utom i ett enda fall, när det gäller transplantationspatienter som kan få en avstötningsreaktion. Här bör man vänta, menar Folkhälsomyndigheten.
Jag frågade Folkhälsomyndighetens GD Karin Tegmark Wisell om vilka kategorier man såg som inte kan vaccineras med covid-19-vaccinerna (intressant inte minst eftersom hon själv nämnt i förbigående vid en intervju att det finns vissa undantag). Hon svarade i mail den 16 december 2021 och nämnde det vanliga: ”de som har allergier mot vaccinkomponenter” samt ”barn under 12 år”. Sedan skrev hon: ”Även vissa i livets slutskede som har kraftigt nedsatta funktioner bedöms inte kunna klara av eventuella biverkningar och vaccineras därför inte.”
Jag undrade då: ”den typen av nedsatta funktioner du nämner borde väl kunna förekomma även hos andra, t.ex. yngre med vissa kroniska sjukdomar? Borde de också undantas?” Detta har jag dock inte fått något svar på.
Det diskuteras också om man verkligen bör vaccinera personer som genomgått covid-19. Har de inte ett bättre naturligt immunologiskt skydd än de som vaccinerat sig? Likaså har många som genomgått sjukdomen och dessutom vaccinerat sig fått svåra biverkningar. Skidåkaren Charlotte Kalla berättade i Expressen 25/9 2021 att hennes vaccinbiverkningar blev värre än symtomen när hon tidigare hade covid-19. Nu menar vissa dock att detta är det allra bästa; med både infektion och booster-dos får man en superimmunitet, med både bredd och djup. (Se Bates & Tafesse et al., 2022 i Science Immunology.) Återigen ett ”lotteri”, som man måste få bestämma själv om man vill delta i.
Det man varnar för i produktbladen, som hör till de nu aktuella covidvaccinerna, är t.ex. om man erfarit allvarliga reaktioner av vaccinet tidigare. Har man alltså blivit väldigt sjuk av dos 1 av ett covidvaccin bör man nog inte ta dos 2. Mildare reaktioner brukar dock inte anses tillräckliga för att avråda från nästa dos. (I min genomgång av 100 dödsfall efter vaccinering, som anmälts till Läkemedelsverket mellan april och september 2021, finns ett fall där en 78-årig man med KOL fick andningssvårigheter tre dagar efter dos 1 av Comirnaty, han blev sedan bättre men fick åter andningssvårigheter efter dos 2 och avled ungefär två månader senare. Var detta kanske en person, där man borde ha varit försiktig och inte givit en andra dos?)
I vaccinföretagens produktbeskrivningar och s.k. risk management plans nämns grupper som man särskilt ska hålla ögonen på, som inte funnits med i de kliniska studier som föregått massvaccinationerna, men som alltså är tänkbara riskgrupper för vaccinbiverkningar.
De olika vaccinföretagen (Astra Zeneca, Moderna och Pfizer/Biontech) anför här ungefär samma problemområden, se nedan hur Pfizer redovisar riskerna.
Nedan kan man se vad Astra Zeneca skriver i sin risk management plan nr 4 (från april 2021), där man bl.a. konstaterar att trombocytopeni och anafylaxi är fastställda risker, viktiga potentiella risker är trombos (blodpropp), sjukdom i nervsystemet, t.ex. immunologiskt framkallade neurologiska sjukdomar. Under rubriken missing information listar man sådant man inte vet något om, alltså varken faställda eller potentiella risker utan områden där inga eller ofullständiga kliniska studier genomförts.
Moderna skriver i sin risk management plan om vaccinet Spikevax under rubriken ”missing information”, sid. 46 (min fetstil / KET):
The vaccine has been studied in participants with stable chronic diseases (eg, patients with hepatic impairment and patients with cardiovascular impairment), however it has not been studied in frail participants with severe co-morbidities that may compromise immune function due to the condition or treatment of the condition.
Moderna aviserar en observational pregnancy outcome study där man ska studera hur gravida som får Spikevax reagerar. Denna studie blir inte klar förrän 30 juni 2024. (Samma dokument som ovan, sid 62.)
Mot bakgrund av dessa viktiga kunskapsluckor är det märkligt att myndigheterna envetet säger att vaccinerna är godkända, därmed underförstått att de är säkra. Ja, de är godkända enligt ett snabbprotokoll och har alltså inte genomgått sedvanliga tester under gängse tidsperioder. Så visst är vaccinerna godkända (nödgodkända!) men på mycket osäkra grunder. Många kan troligen ha god nytta av vaccinerna, men andra tar också stora risker. Därför måste det vara ett personligt val om man vaccinerar sig eller inte.
Nyligen publicerades en studie i NEJM (Shimabukuro et al., ”Preliminary Findings of mRNA Covid-19 Vaccine Safety in Pregnant Persons”) som visade att 12,6 procent av de deltagande kvinnorna fick missfall före 20:e graviditetsveckan efter vaccination med antingen Pfizers eller Modernas mRNA-vaccin (dvs Comirnaty och Spikevax), vilket ansågs vara en låg procentandel (normalt var 10-26 procent). 12,6 procent var i absoluta tal 104 kvinnor av 827.
Dock visade det sig, när man läste det finstilta, att 700 av de 827 deltagande kvinnorna hade fått vaccinet under sista trimestern, inte de första 20 veckorna alltså (se artikelns tabell 4). Hur många av de resterande 127 kvinnorna som egentligen skulle adderas till missfallsgruppen på 104 framgick inte. Man vågar nog ändå säga att missfallsprocenten för de första 20 veckorna torde vara avsevärt högre än de redovisade 12,6 procenten.
Grupper som barn, gravida kvinnor, immunsupprimerade, personer med autimmuna skjukdomar och immunbrister etc., har alltså inte ingått i de kliniska studierna Därför kan man se det som att det nu är allmänheten som ingår i en stor klinisk studie av dessa kategorier, fast utan att ha givit sitt samtycke.
Man kan invända att vacciner (och även andra läkemedel) alltid genomgår en sorts slutstadium av testning sedan de förts ut på marknaden i praktisk användning. Men detta slutstadium brukar ligga längre fram i tiden. Jfr t.ex. nedanstående bild (från denna webbsida) som visar framställning och vanligt godkännade av vacciner jämfört med nödgodkännande.
Det förekommer också misstänkt fusk i en del av de studier som publicerats. British Medical Journal har i en artikel av Paul Thacker redovisat uppgifter från en visselblåsare om ”unsound practices” hos Pfizer och deras samarbetspartner vid kliniska studier, Ventavia.
Enligt Peter Doshi (redaktör på BMJ), så håller vaccinföretagen rådata i sina studier hemliga till 2022, 2023 och t.o.m. 2025 i fallet Pfizer. Det går alltså inte att fullt ut granska hur de har genomfört sina kliniska studier. Doshi menar att det är förödande om folkhälsopolitik grundas på ofullständiga och okontrollerbara data.
Webbplatsen Retraction watch listar när detta skrivs 13 vaccinstudier som dragits tillbaka för att man efter publicering upptäckt att de i något avseende inte håller måttet.
Folkhälsomyndigheterna säger hela tiden att nyttan överväger riskerna när det gäller covid-vaccinerna. Det kan man kanske säga, när man ser på en hel befolkning utan individer. Smittskyddsläkaren Anders Lindberg skrev något tänkvärt i en artikel i Läkartidningen 2013
utifrån exemplet polio och risken för sjukdom orsakad av vaccinationen:
Den minimala risken för förlamning orsakad av det levande orala poliovaccinet (mindre än 1 fall per 1 miljon doser) kan anses värd att ta i ett sammanhang där sjukdomen polio är utbredd. Den blir dock svårare att acceptera när sjukdomen trängts tillbaka och de enda förlamningsfall man ser beror på vaccinet. Här spelar också perspektivet in; det som på befolkningsnivå innebär en uppenbar hälsovinst till priset av en minimal risk, kan för den enskilt drabbade ändå vara en katastrof.
Hur många är det inte som saknar diagnos bland dem som har symtom liknande dem vid CFS, fibromyalgi, ME, Sjögrens syndrom, Addisons sjukdom etc.? Och hur många kan inte tänkas ha fått en felaktig diagnos? Många av dessa torde ha anledning att vara försiktiga med vacciner som redan tillverkarna ser som problematiska när det gäller bl.a. autoimmuna sjukdomar.
Just för att så många inom detta spektrum av symtom och sjukdomar ofta tvingas leva i många år utan en fastställd diagnos, och ofta också utan någon större hjälp från vården, så är det viktigt att möjligheten att avstå från vaccinering inte knyts till krav på läkarintyg. Hur skulle en kroniskt mycket sjuk person som inte ens fått en diagnos av läkare kunna få ett intyg om undantag från vaccinering? Beslutet måste därför ligga hos individen själv.
Ofta har människor, i synnerhet kroniskt sjuka som levt med sin sjukdom i åratal, kanske decennier, en god kännedom om vad de tål och inte tål. Kanske har de fått vissa vacciner förr och reagerat dåligt på dem. Kanske har detta skett för 20-30 år sedan. Hur få fram journaler om detta nu? Även av denna anledning måste individen själv ha rätten att bestämma.
Ännu så länge har vi inget formellt vaccinationstvång i Sverige, även om pressen på ovaccinerade är stor. Många som är kritiska till tanken på vaccinationstvång brukar hänvisa till vår regeringsform, Nürnbergkodexen eller en resolution som Europarådet antog om vaccinering 2021. Tyvärr utgör dessa dokument inget verkligt starkt skydd mot kroppsligt tvång.
I vår regeringsforms 2 kap. 6 § står det: ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§.” (Paragraferna 4 och 5 stadgar om förbud mot dödsstraff samt kroppsstraff och tortyr eller medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden.)
I 1973 års fri- och rättighetsutredning (SOU 1975:75) sid. 198 står att denna skrivning i regeringsformen är avsedd som en ”komplettering av förbudet mot användning av fysiskt våld eller psykisk terror” i förhörssyfte. Man skriver också: ”Givetvis faller medicinsk behandling i vårdsyfte utanför bestämmelsen.” Detta är dock motsägelsefullt, för på sidan 199 står följande:
Med kroppsligt ingrepp avser utredningen i första hand våld mot människokroppen. Som sådant räknar utredningen vidare vad som kallas kroppsbesiktning, dvs. läkarundersökning, smärre ingrepp av typ vaccination och blodprovstagning samt liknande företeelser.
Jag nämnde redan i inledningen Europarådets resolution (nr 2361, punkt 7.3), som antogs i januari 2021: ”Covid-19 vaccines: ethical, legal and practical considerations”, om att ”medborgarna ska informeras om att vaccination inte är obligatorisk och att ingen politiskt, socialt eller på annat sätt ska pressas till att vaccineras, om man inte själv vill det” samt att man ska ”säkerställa att ingen ska diskrimineras för att man inte har blivit vaccinerad, p.g.a. av hälsorisker eller för att man inte vill bli vaccinerad”. Denna resolution är dock inte bindande utan är snarast en rekommendation.
Särskilt i USA har kritiker ofta hänvisat till Nürnbergkodexen, som formulerades i samband med rättegångarna mot nazistiska krigsförbrytare 1947. Här stipuleras bl.a. att:
The voluntary consent of the human subject is absolutely essential. This means that the person involved should have legal capacity to give consent; should be so situated as to be able to exercise free power of choice, without the intervention of any element of force, fraud, deceit, duress, overreaching, or other ulterior form of constraint or coercion … (Punkt 1.)
No experiment should be conducted where there is an a priori reason to believe that death or disabling injury will occur …(Punkt 5.)
Nürnbergkodexen är inget dokument som undertecknats av olika stater. Däremot har den haft viss betydelse för den s.k. Helsingforsdeklarationen (till vilken en stor del av världens läkarorganisationer anslutit sig) som innehåller liknande tankar. ”Experiment” är ett nyckelord i Nürnbergkodexen. Helsingforsdeklarationen talar snarare om ”research”. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter tar också upp saken i artikel 7, där det står att ”no one shall be subjected without his free consent to medical or scientific experimentation”.
Om användandet av nya, på många områden tämligen oprövade vacciner ska ses som experiment på människor kan förstås diskuteras. Två saker talar för ett sådant synsätt: 1) Som nämnts är vaccinerna långt ifrån färdigtestade. Massvaccinationen av allmänheten kommer då att utgöra sista fasen av de kliniska studierna, där alla de känsliga grupper ingår som inte kunnat testas förut. 2) Vaccinföretagen har själva kallat sina vacciner experimentella, se t.ex. här och här.
Många vaccinerade blir uppenbarligen ändå sjuka. På många håll tycks det vara 40-50 procent av dem som injuknat som varit fullvaccinerade (vilket tills nyligen oftast inneburit två doser). På senaste tiden har ett antal kända personer råkat ut för covid-19 trots dubbelvaccinering och trippelvaccinering: partiledare, ministrar och medlemmar av kungahuset. Att man testats positivt för covid-19 betyder dock inte alltid att man har svåra symtom, i synnerhet inte med den nu mest aktuella omikron-varianten.
Statistiken över hur många fullvaccinerade som ändå blivit sjuka kan vara en bedömningsfråga. När räknas man egentligen som vaccinerad, en två eller tre veckor efter senaste dosen? Folkhälsomyndigheten skrev i sin rapport för vecka 44: ”Personer som inte vaccinerat sig, endast fått en dos eller där det gått mindre än två veckor sedan andra dosen räknas som ovaccinerade.” (Folkhälsomyndigheten, Veckorapport om covid-19, vecka 44/2021, sid 1; detsamma står i rapporten för vecka 2/2022, sid. 4.)
Detta innebär att man kan få mycket olika siffror i statistiken beroende på var man sätter gränsen. Skulle man hävda att skyddet inte uppstår förrän efter tre veckor, så skulle alltså mängden ”ovaccinerade” sjuka bli ännu större. Det mest problematiska med detta är kanske ändå hur det används i informationen till allmänheten. Man får lätt uppfattningen att en stor del av dem som nu blir sjuka är vaccinationsmotståndare eller åtminstone slöfockar som inte orkat masa sig iväg till en vaccinationscentral, när många i själva verket torde ha följt myndigheternas rekommendationer.
70 procent av dem som nu ligger på IVA är ovaccinerade, sa man i radions Studio ett 28 december (enligt Folkhälsomyndighetens veckorapport 2/2022 var 56 procent av dem som kom in på IVA vecka 2 ovaccinerade). Hur många av dem är egentligen vaccinerade, fast det inte gått 14 dagar så att det räknas? I programmet nämndes också att immunsupprimerade ofta inte svarat tillräckligt bra på vaccinet och blir sjuka. Men hur vet man när någon som är både immunsupprimerad och vaccinerad kommer in på IVA om det är sjukdomen eller vaccinerna denne blivit sjuk av?
Tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke uttalade sig 24 november 2021 i Dagens Nyheter mot tvångsvaccinering: ”man kan inte tvinga folk”. Han menade att man gjort det tidigare när det gällde smittkoppor och att det inte fungerade.
2018 blev det intensiv debatt i medierna sedan det visat sig att tusentals vårdanställda i Västra Götalandsregionen inte var vaccinerade mot mässling, samtidigt som det inträffat 28 fall av sjukdomen i regionen. Ann Lindstrand, då chef för vaccinationsprogrammet på Folkhälsomyndigheten, sa följande om tvångsvaccinering i radions Studio ett 3 januari 2018: ”jag tycker inte vi ska använda tvångsvaccinering som ett ord ö.h.t., det skulle aldrig ske i Sverige att man skulle hålla i någon och vaccinera, det finns ju inte på kartan.”
Det får man verkligen hoppas. Att frånta ovaccinerade olika medborgerliga rättigheter borde inte heller finnas på kartan. Minns Europarådets formulering att ”ingen ska diskrimineras för att man inte har blivit vaccinerad, p.g.a. av hälsorisker eller för att man inte vill bli vaccinerad”.
Filed under: Health, Medicin, Politik & samhälle, Vetenskap & forskning | Tagged: biverkningar, covid-19, covidvaccin, folkhälsomyndigheten, läkemedelsverket, Tegmark Wisell, tvångsvaccinering, undantag, vaccinkänslighet |
Slowfox 