Är Google ”det fria ordets väktare”?

Posted on 30 mars 2013 by Karl-Erik Tallmo

Vilket ståhej det blev kring Google då! Företagets kväsande av det svenska Språkrådet har rapporterats i de flesta medier, flera gånger om, t.ex. i SvD (här, här, här, här och här) och i DN (t.ex. här).

Att företag oroar sig för varumärkesdegeneration är vanligt, och att de vänder sig till exempelvis journalister för att tala om hur de tycker att man ska skriva är heller inte ovanligt.

När jag arbetade med språkvård på tidningen Computer Sweden i slutet av 1980-talet, så hörde Apple av sig och bad oss sluta böja ordet Macintosh. Man fick alltså inte skriva t.ex. ”Macintoshens gränssnitt”. Detta struntade vi förstås i. Företaget som sålde relationsdatabasen Dbase hörde också av sig och menade att vi skulle skriva så som de själva skrev i sin logga: dBASE. Även detta struntade vi i.

Företag som gör så här har en merkatocentrisk världsbild och förväxlar sin interna policy för hur man ska skydda sina varumärken med vad de kan diktera när det gäller allmänt språkbruk. Jag vet inte om Googles jurister även har klagat på ordet ungooglable, som har funnits i många år, även om den amerikanska tidskriften The Atlantic har fått för sig att det är något alldeles nytt och svenskt (de tror också att bloggbävning är ett svenskt påfund, men blog quake har också funnits en tid).

På webbplatsen Urban Dictionary hittar man ungooglable, faktiskt med samma definition som Språkrådet försökte sig på, dvs. att det rör webbsökning mera generellt; inte bara sökning med Google: ”failing to return results from a search engine, especially google”. Urban Dictionary menar för övrigt att ordet inte bara kan betyda att man inte hittar något via Google – det kan också betyda att man får så många miljoner sökträffar att det blir meningslöst av den anledningen.

Samma dag (26/3) som den här affären exploderade i de svenska tidningarna hade SvD i Näringslivsbilagan ironiskt nog en intervju med Googles chef för ”Free Expression and International Relations”, Ross LaJeunesse, under rubriken ”Väktare av det fria ordet – i affärssyfte”. Han kommenterar bl.a. EU-förslaget om att kunna få ”bli bortglömd på Internet”:

–Det är ett enormt problem för yttrandefriheten på internet. Jag har inte sett någon trovärdig plan på hur man ska ta det vidare. Ska man som privatperson kunna bestämma över vilken information om en själv som får finnas på internet och vilken som ska bort?
– Ska en politiker kunna bestämma att ett korkat uttalande eller en obehaglig bild ska försvinna? Det kan missbrukas på många sätt och från mitt personliga, amerikanska, perspektiv är hela förslaget egentligen totalt omöjligt att förstå.

Så långt Googles yttrandefrihetschef. Det är tråkigt att Språkrådet vek sig; det hade varit intressant att se Google inleda en process om saken. Peter Englund har redan meddelat att Svenska Akademien är beredd att ta med ordet i SAOL, om det fortsätter att användas i tillräckligt hög grad. Språkrådets nyordslista är ju främst deskriptiv, så någon uppmaning till varumärkesdegeneration torde inte föreligga. SAOL blir mera normativ, men rekommendationerna kommer – ifall nu ordet tas med – att bygga på det faktiska språkbruket.

Nationalencyklopedin har just stuckit ut hakan genom att ta med ordet med följande förklaring: ”ogooglebar, ogooglingsbar, om ord eller fras som inte går att hitta på Internet med hjälp av en sökmotor.”

Nu finns det förstås en del problem med ordet. Stavningen bryter i två fall med svensk standard: dubbel-o och att bokstavsparet -le uttalas som -el. Ofta rättar vi till sådant när nya ord lånas in, som i t.ex. tejp eller webb. Å andra sidan får många ord behålla den främmande stavningen. Jag har för mig att man en gång försökte lansera sjampanj, men det heter ju fortfarande champagne. Det finns ju argument för att redovisa ett ords ursprung, så ogogelbar kanske inte är något bra alternativ.

Frågan är då om vårt kontroversiella ord borde heta ogooglebar, ogoogelbar eller ogooglingsbar. (På engelska finns de båda stavningarna ungooglable och ungoogleable.) Vi har ju en del svenska verb med samma ordslut: segla, snegla, spegla, regla, prygla, tygla. Seglingsbart, torde något vara som är möjligt att segla (med/i/längs). Något som går att spegla kan kanske heta både speglingsbart och spegelbart, även om ing-formen nog bättre antyder ett skeende eller en effekt. En dörr kan vara reglingsbar, men något som går att tygla är kanske tygelbart i första hand och tyglingsbart i andra? Det finns lite att fundera på, således, förutom att bekymra sig för jurister.