Mobiltelefonerna och försiktighetsprincipen

Henrik Ennart har helt rätt i gårdagens SvD-artikel ”Tydliga mobilråd behövs” apropå att WHO nyligen meddelat att man anser att bevisen för cancerrisker i samband med mobiltelefonanvändning har stärkts. Försiktighetprincipen bör råda, och därför bör myndigheterna gå ut med klara och väl synliga råd om t.ex. bruket av handsfree.

31 maj gick WHO:s cancerforskningsinstitut IARC ut med att man nu modifierat sin syn på mobiltelefonstrålningens risker. I den här världen handlar det verkligen om nyanser; en ganska liten skillnad i formuleringar kan få dramatiska resultat i hur man ser på nödvändigheten av mera forskning och hur den hittills gjorda ska värderas.

Så sent som när Interphone-studien kom för ett år sedan var slutsatsen att ingen risk för hjärntumörer fanns – men Interphone-studiens forskare är också till stor del finansierade av industrin, vilket man fick kritik för. I en artikel i SvD 18 maj 2010 visade man sig från IARC dock helt oförstående inför sådana invändningar:

– Varför skulle trovärdigheten påverkas av att industrin är med och betalar? Vi har varit öppna med detta, och pengarna har inte kommit i direkt kontakt med forskarna. Därmed finns ingen intressekonflikt, säger Nicolas Gaudin, kommunikationschef på IARC.

Förra veckan lät det dock annorlunda inför IARC:s möte i Lyon. Man hade upptäckt att Anders Ahlbom som sitter i en av expertgrupperna hade en konsultfirma tillsammans med sin bror och att de bl.a. åtog sig uppdrag åt mobiltelefonindustrin. Han uteslöts ur gruppen, pga detta jävsförhållande. Jag har svårt att tro att det är en slump att IARC:s omvärdering av forskningsläget kommer precis i samma veva.

Det är intressant att man nu också talar om riskerna för gliom och hörselnervstumörer. I kommentarer har jag t.o.m. hört forskare nämna att mycket tyder på att hörselnerven på den sida om huvudet man oftast håller mobiltelefonen i så fall löper störst risk att drabbas.

Det är en intressant omsvängning. För sju-åtta år sedan var detta det mest löjeväckande man kunde säga, enligt vissa forskare. Den svenske cancerforskaren Lennart Hardell hade tillsammans med bl.a. Kjell Hansson Mild publicerat artikeln ”Cellular and cordless telephones and the risk for brain tumour” i European Journal of Cancer Prevention 2002 och även berört frågan i tidigare studier. Det låter ju rätt plausibelt att den sida som exponeras mest för strålningen också löper störst risk, men denna tanke blev föremål för en förvånansvärd hånfullhet bland vissa forskare på riskförnekarsidan. T.ex. skrev professornerna Hans-Olov Adami, Anders Ekbom, Lars Hagmar, Magnus Ingelman-Sundberg och – just det – Anders Ahlbom artikeln ”Forskare som pratar strunt” i SvD 3 sept 2001 (den tycks inte finnas längre i SvD:s webbarkiv). Man attackerade här Hardell utan att nämna hans namn. Man skrev istället om

… en svensk forskare som redovisat en liten pilotstudie om mobiltelefoni och hjärntumörrisk: inget ökad risk fanns totalt sett, men enligt forskaren var tumörernas lokalisation förskjutna mot den sida av skallen där telefonen använts. En sådan tolkning ter sig biologiskt bisarr och utgör med största sannolikhet ett slumpmässigt fynd.

Nästan på dagen ett år senare skrev ovanstående Magnus Ingelman-Sundberg tillsammans med docent Björn Cedervall och professor Hans Wiksell artikeln ”Fantasier om mobiler”, där man åter angriper Hardell och hans medarbetare utan att nämna deras namn. Jag vet inte om detta trick är ett försök att vara extra elak eller skenbart hänsynsfull. Artikeln innehåller många ovetenskapligheter som tyder på att dessa herrar nog inte borde uttala sig i de här frågorna. För att bara nämna en anmärkningsvärd felaktighet, så påstår man att icke-joniserande strålning inte kan ”påverka celler”. Det finns flera exempel på att detta är möjligt; det för allmänheten mest kända torde väl vara hur solstrålningen kan förorsaka melanom.

Det är herrar som Ingelman-Sundberg och Anders Ahlbom som alltför länge haft alltför stort inflytande på forskningen kring mobiltelefonerna.

Strålskyddsmyndigheten menar nu att inget särskilt dramatiskt hänt, bara att IARC:s nya formuleringar visar hur rätt de har i sina redan existerande rekommendationer. Men det är viktigt att man säger detta högt och tydligt, inte minst till skolbarn, som Henrik Ennart skriver i sin artikel. Varje dag är tidningarna fulla av stora annonser för mobiltelefoner, medan varningar för riskerna som finns undangömda på någon webbsida inte kan tävla med den uppmärksamheten. Mobiltelefonerna används som bekant allt mera i de flestas vardag. Skolbarn har dem t.o.m. under huvudkudden när de sover.

Det är ganska tydligt att döma av olika intervjuer som görs med ”vanligt folk” i tidningar och TV/radio att många människor betraktar det mesta som ”får säljas” som ofarligt, vare sig det gäller mobiltelefoner, tillsatser i mat eller de nu aktuella tatueringsfärgerna. Därför är det viktigt att folkhälsomyndigheterna försöker uppmärksamma allmänheten på de risker som finns så att människor har chansen att göra ett något mera informerat val när det gäller hur och om de vill använda mobiltelefon.

Tilläggas kan att detta nu gällde tumörer. Men strålningen har med stor sannolikhet också den effekten att den öppnar upp blodbanorna till hjärnan (den s.k. blod-hjärnbarriären), så att molekyler kan komma in som normalt inte skulle kunna passera. Detta kan, tror många, ge upphov till neurologiska skador som minnesstörningar eller kanske Alzheimers sjukdom eller MS. Fenomenet med blod-hjärnbarriärens påverkan av elektromagnetiska fält har påvisats flera gånger i studier, t.ex. av Lundaprofessorn Leif G. Salford, men redan på 1970-talet nämnde man detta fenomen (t.ex. Ernest Albert 1977) och förordade mera forskning. Precis som när det gällde tobakens skadeverkningar går det alltså inte fort när det gäller att nå verkliga forskningsgenombrott på områden där det finns mäktiga intressen som inte vill att vi ska veta.

Not: Se också https://slowfox.wordpress.com/tag/emf/ samt Lennart Hardells egen blogg. För transparensens skull kan även nämnas att jag under de senaste åren då och då haft e-postkontakt med Lennart Hardell.

Pingad på Intressant.

Finns elkänslighet, så finns elöverkänslighet

Sara Milstead skriver i en kortfattad artikel i Aftonbladet att det inte finns något som heter elallergi och att det inte finns några data som pekar på att elektromagnetiska fält skulle påverka människokroppen.

Men att elektromagnetiska fält påverkar oss är ju helt klart, eftersom det finns åtskilliga terapier för neurologiska sjukdomar som går ut på att just utsätta patienter med exv. Alzheimers, Parkinsons, epilepsi m.m. för elektromagnetiska fält, t. ex. i den form som kallas pulsad magnetterapi. Obervera att mobiltelefonsändarna är just pulserande. Ett stort forskningsområde är sedan 1980-talet s.k. transcranial magnetic stimulation (TMS). Se t.ex. följande länkar:

http://www.earthpulse.net/jacobsonresonance.htm
http://www.millipulse.com/articles_Alzheimer.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Transcranial_magnetic_stimulation

Det är väl inte särskilt djärvt att tänka sig att om det således finns människor som är känsliga för denna exponering, så torde det också finnas människor som är överkänsliga för den. Alla epidemiologer vet att det är den individuella känsligheten som til syvende og sidst avgör om man ska bli sjuk av en viss sorts exponering. Alla som röker får ju t.ex. inte lungcancer. Alla mediciner verkar inte på alla människor. Och vissa får oavsedda biverkningar.

Barnen och mobiltelefonerna

Lördagen denn 22 november hade SvD ett stort upplagt block om barn och mobiltelefoner, ”Vartannat barn har egen nalle” (21/11 i webbupplagan). Artiklarna handlade om huruvida det var nyttigt för barn att ständigt stå i kontakt med sina föräldrar, om det kunde vara en skadlig form av förlängd navelsträng, vilket en psykolog hävdade.

Det förefaller rätt märkligt, när man tar upp frågan om risker, att man inte med ett ord nämner frågan om strålningen. Jag kan förstå att fokus var avsett att ligga på den psykologiska aspekten, men man kunde åtminstone ha nämnt det när det nu gällde risker. Alldeles särskilt som de risker det ibland talas om när det gäller mobiltelefonstrålningen är just att organismen stressas, vilket kan ge upphov till allehanda besvär, inte minst kognitiva och psykiska. Inte sällan hör man ju talas om barn och unga som sover med mobiltelefonen påslagen under huvudkudden.

Djur, människor och elöverkänslighet

Författaren Liza Marklund gick i förrgår ut i Expressen och berättade om sin elöverkänslighet. Som jag skrev i min bok ”När livet tog en annan väg” (finns som pdf, och som tryckt bok) är det bra att kända och respekterade personer berättar om sådant, eftersom risken kanske blir något mindre att vi som i högre eller lägre grad känner av de här elektromagnetiska fälten betraktas som knäppskallar. Det är ju rätt populärt att skämta om folk som har aluminiumfolie i mössan o.dyl.

Det var sensationellt när WHO-chefen Gro Harlem Brundtland 2002 berättade att hon fick huvudvärk av strålningen från mobiltelefoner och bad alla som kom in på hennes kontor att stänga av sina. Märkligt nog blev det ändå väldigt lite debatt, trots att en så framstående folkhälsans tjänare sagt något så inopportunt. Eller kanske just därför.

Journalisten Gunnar Lindstedt har också berättat om sina besvär av elektromagnetiska fält.

Det finns ganska många kända och/eller högt uppsatta personer som lider av elöverkänslighet i någon form men som inte vill berätta om det offentligt, eftersom man så lätt blir idiotförklarad. Jag vet t.ex. ett par höga chefer inom IT-världen som sitter och lider i det tysta.

Microwave ovens and wireless networks

Jim Geier reports in an article at Wi-Fi Planet, Dueling with Microwave Ovens, about his experiments, which show how radiation from microwave ovens might interfere with wireless local computer networks, so-called WLAN’s. From a health point of view this seems to indicate that our microwave permeated environment not only includes radiation from cordless phones, cell phones, burgler alarms etc., but also leakage from microwave ovens, short in duration maybe but still adding to the total exposure. A quotation from the article:

A more realistic distance from the microwave is from one of the break tables, which is about eight feet away from the microwave. At this range, I reran the throughput tests, resulting in 178pps. This still equates to around a 75 percent decrease, something that would likely make users unhappy. […]
I also repeated the tests down the hall about 20 feet away with the microwave running and still experienced fairly sluggish responses. In fact, throughput from there was still only 260pps. Obviously, the microwave was making the WLAN crawl at surprisingly great distances from the microwave.

Pingad på Intressant.