It was twenty years ago today …

Idag är det en tvivelaktig bemärkelsedag. För exakt tjugo år sedan, den 22 maj 1993, blev jag sjuk. Obegripligt sjuk. 2003 skrev jag om detta i en lång artikel, som året därpå gavs ut som bok:

När jag vaknade en majdag 1993 förändrades allt. Det blev en sådan där dag som utgör en gräns. Alla händelser i livet relaterar man sedan till om de skett före eller efter den dagen. Livet tog en annan väg. Livet vände.

Jag hade varit på en bjudning kvällen före, kanske druckit lite mer än jag brukar, och vaknade nu med förfärliga sammandragningar i magen, som skickade iväg en sorts bakåtsug upp genom bröstet till hjärtat, som föreföll hoppa över slag eller slå ojämnt. Jag var också extremt ljuskänslig, och en besynnerlig dimma hade lagt sig över hjärnan. Inte kunde det väl vara någon sorts kraftig baksmälla? Det brukade jag aldrig ha, inte ens lindrigt. Kunde det vara hjärtinfarkt? Vid 40 års ålder? Jag blev oerhört uppskrämd.

Finns elkänslighet, så finns elöverkänslighet

Sara Milstead skriver i en kortfattad artikel i Aftonbladet att det inte finns något som heter elallergi och att det inte finns några data som pekar på att elektromagnetiska fält skulle påverka människokroppen.

Men att elektromagnetiska fält påverkar oss är ju helt klart, eftersom det finns åtskilliga terapier för neurologiska sjukdomar som går ut på att just utsätta patienter med exv. Alzheimers, Parkinsons, epilepsi m.m. för elektromagnetiska fält, t. ex. i den form som kallas pulsad magnetterapi. Obervera att mobiltelefonsändarna är just pulserande. Ett stort forskningsområde är sedan 1980-talet s.k. transcranial magnetic stimulation (TMS). Se t.ex. följande länkar:

http://www.earthpulse.net/jacobsonresonance.htm
http://www.millipulse.com/articles_Alzheimer.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Transcranial_magnetic_stimulation

Det är väl inte särskilt djärvt att tänka sig att om det således finns människor som är känsliga för denna exponering, så torde det också finnas människor som är överkänsliga för den. Alla epidemiologer vet att det är den individuella känsligheten som til syvende og sidst avgör om man ska bli sjuk av en viss sorts exponering. Alla som röker får ju t.ex. inte lungcancer. Alla mediciner verkar inte på alla människor. Och vissa får oavsedda biverkningar.

Rädda Edisons glödlampa!

Nu tycks man inom EU sätta hotet i verket när det gäller att förbjuda glödlampor och göra lågenergilamporna obligatoriska. Det är så urbota dumt att man undrar om det verkligen kan vara dumhet – eller om det är ett partsintresse som talat. I så fall vilket? Det är inte helt uppenbart vem som skulle ha intresse av att lobba Bryssel för detta miljömässigt fullkomligt kontraproduktiva mål.

Många som har sjukdomar som adhd, elöverkänslighet, SLE, epilepsi (lamporna blinkar mycket snabbt, med samma frekvens som växelströmmen har – eller dubbelt så fort) får förvärrade symtom av lågenergilampor. Som måttligt elöverkänslig kan jag själv vittna om detta. Platt datorskärm klarar jag av, men inte lågenergilampor och halogenlampor. Efter några minuter kommer yrseln och kallsvetten.

Dessutom innehåller lamporna kvicksilver. Det är kvicksilverånga som man får att lysa, vilket förstärks av den fosforescerande beläggningen på glasets insida. Enligt Wikipedia innehåller lamporna 5-6 mg kvicksilver (4 mg enligt artikeln om CFL), medan vanliga lysrör som ju bygger på samma teknik är ännu värre, de kan innehålla 12 mg kvicksilver. Kvicksilver är ett av de farligaste miljögifter vi har, som vi sedan länge har försökt göra oss av med i de flesta former (även om det mest uppenbart farliga användningsområdet – i tandlagningar – tydligen får vänta på totalförbud ett tag till).

Clas Tegenfeldt skrev en bra artikel för elva år sedan, ”‘Lågenergilampan’ – nej tack!”, som är högst aktuell idag. Den sammanfattar på ett koncist sätt argumenten emot lågenergilamporna.

Det har skrivits en del om hur man bör bete sig om lågenergilamporna går sönder. Framför allt i England och USA är man medveten om faran. Dammsug inte upp skärvorna. Ring giftcentralen! skrev The Ellsworth American i april förra året:

On March 13, Brandy Bridges was installing some of the two dozen CFL (compact fluorescent lamp) bulbs she had purchased in an attempt to save money on her energy bill.
One month later, though, Bridges is paying much more than she had ever expected to.
On that Tuesday, Bridges was installing one of the spiral-shaped light bulbs in her 7-year-old daughter’s bedroom. Suddenly, the bulb plummeted to the floor, breaking on the shag carpet.
Bridges, who was wary of the dangers of cleaning up a fluorescent bulb, called The Home Depot where she purchased them. She was told that the bulbs had mercury in them and that she should not vacuum the area where the bulb had broken. Bridges was directed to call the Poison Control hotline. (Nick Gosling, ”Fluorescent Bulb Break Creates Costly Hassle” 12/4 2007.)

Psykiatern Per Dalén har avlidit

Med stor bestörtning läser jag att psykiatern Per Dalén har avlidit. Dalén gjorde sig på senare år känd som en stringent och oerhört påläst debattör i amalgamfrågan. Han var medlem i Tandvårdsskadeförbundets styrelse och IAOMT-Swedens (International Academy of Oral Medicine and Toxicology Swedens) vetenskapliga råd.

När det gällde diagnoser som elöverkänslighet, kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi m.m., var han oerhört kritisk mot sin egen disciplin, psykiatrin, hur den lät sig utnyttjas som en alltför lättvindig utväg när kroppsläkare inte förmådde ställa diagnos baserad på fysiologiska faktorer.

Dalén var född 1935 och bodde i Viken. Han var både filosofie och medicine doktor med ett mycket brett intressefält. Han disputerade vid Göteborgs universitet 1974 med avhandlingen ”Season of birth in schizophrenia and other mental disorders”.

Under 60-talet hade han fördjupat sig i just variationer i schizofrenins och andra sjukdomars förekomst relaterade till när på året de sjuka fötts. Det finns åtskilliga årstidsbundna variabler som skulle kunna påverka, t.ex. vitaminintag via kost, solljus m.m.

Dalén var kritisk till psykoanalysen och skrev t.ex. i en artikel i Upsala Nya Tidning (16/8 1966) om Erich Fromm: ”Den som idag spekulerar vidare längs Freuds tankebanor utan att stödja sig på ett empiriskt vetenskapligt underlag, måste betraktas som privatfilosof, inte som vetenskapsman.”

Djur, människor och elöverkänslighet

Författaren Liza Marklund gick i förrgår ut i Expressen och berättade om sin elöverkänslighet. Som jag skrev i min bok ”När livet tog en annan väg” (finns som pdf, och som tryckt bok) är det bra att kända och respekterade personer berättar om sådant, eftersom risken kanske blir något mindre att vi som i högre eller lägre grad känner av de här elektromagnetiska fälten betraktas som knäppskallar. Det är ju rätt populärt att skämta om folk som har aluminiumfolie i mössan o.dyl.

Det var sensationellt när WHO-chefen Gro Harlem Brundtland 2002 berättade att hon fick huvudvärk av strålningen från mobiltelefoner och bad alla som kom in på hennes kontor att stänga av sina. Märkligt nog blev det ändå väldigt lite debatt, trots att en så framstående folkhälsans tjänare sagt något så inopportunt. Eller kanske just därför.

Journalisten Gunnar Lindstedt har också berättat om sina besvär av elektromagnetiska fält.

Det finns ganska många kända och/eller högt uppsatta personer som lider av elöverkänslighet i någon form men som inte vill berätta om det offentligt, eftersom man så lätt blir idiotförklarad. Jag vet t.ex. ett par höga chefer inom IT-världen som sitter och lider i det tysta.