• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Är popularisering allt?

Den styvmoderliga behandlingen av grundforskning utan omedelbar kommersiell tillämpning är idag ett allvarligt problem för den mer långsiktiga kunskapsutvecklingen i samhället.

Därtill kommer problemet med de opinionsbildande funktioner som politiker och företrädare för vissa industrigrenar gärna vill ge forskningen: exv. genusperspektiv, forskningskommunikation och popularisering – och inte minst s.k. greenwashing.

Det är en oroande tendens detta, popularisering och tillgängliggörande är ju slagorden även för många museer, som överger sina roller som forskningsinstitut. SvD skrev den 26/11 om bevarandeproblematik med digitala medier och t.o.m. då framhöll man allmänhetens tillgång som det viktigaste. Det pedagogiska och demokratiska är självfallet oerhört viktigt, men först gäller det ju att över huvud taget se till att något bevaras för framtiden. Och att högklassig forskning utförs som det är någon idé att popularisera.

(Se även mina artiklar om bevarandeproblematik, länkar finns i bloggens högerkolumn under rubriken ”Bevarande | Archival preservation”.)

Vem är egentligen årets lobbyist?

Årets lobbyist har utsetts (SvD 18/11). Ann-Therése Enarsson vid A Non-Smoking Generation har säkerligen gjort ett bra arbete när det gäller att arbeta för rökförbud på restauranger. Jag vill inte ta ifrån henne glädjen av ett väl förrättat värv.

Men man kan ju också vända på steken och säga att förbudet mot rökning i vissa offentliga lokaler förmodligen hade kommit minst 15 år tidigare om inte tobaksindustrins lobbyister och forskarkonsulter jobbat åt andra hållet.

Strängt taget skulle kanske priset ha gått till tobaksindustrin istället för dess förmåga att sprida tvivel om riskerna med rökning och att man lyckats förhala lagstiftningen så länge.

Juryn som nu delat ut priset till årets lobbyist säger att detta är ”ett beslut som, för bara något år sedan, inte fanns på den politiska dagordningen”, men det stämmer inte.

I Sverige väcktes frågan av den s.k. Magnussonkommissionen 1988. Omedelbart blev detta föremål för bearbetning av tobaksindustrin, både internationellt (Philip Morris) och i Sverige (Svenska Tobaks AB – sedermera Swedish Match).

Se exempelvis sid 2 i dokumentet http://tobaccodocuments.org/pm/2501468598-8600.html från Stig G. Carlson, Philip Morris Europe:

Med assistans från Charles Lister [advokat som arbetade för tobaksindustrin] och Erik Höök [ordf. NMA – tobaksindustrins svenska lobbyorganisation], accepterade mötet slutligen Stig G. Carlsons åsikt att industrin måste försöka undvika en situation där Magnussonkommissionen utgår från ‘faktumet’ att passiv rökning är skadligt. Enighet uppnåddes kring att Mr Höök skulle ansvara för att tala med Mr Magnusson, och försöka få till stånd två möten, båda i form av presentationer i stället för som utfrågningar. Det första borde inriktas på att korrigera missförstånd om passiv rökning.

Det finns mängder av tidigare hemliga dokument kring detta – som numera finns tillgängliga på Internet. Om lobbying. Om hur journalister ska påverkas. Om hur man ska understödja ”medborgargrupper” som värnar om rätten att röka, t.ex. ”Smokepeace”, med folk som Jörn Donner och Torbjörn Fälldin. Om hur man startar projektet ”Vitrock” med bl.a. ett antal forskare från Karolinska Institutet som ska hjälpa till att skapa tvivel (”creating doubt”) kring sambandet passiv rökning-lungsjukdomar. I Philip Morris-dokument 2500120538/0572 står:

Problem: Magnussonkommissionen rekommenderade i mars 1990 en restriktiv tobakslag, vars huvudsyfte är att förbjuda rökning på offentliga platser i Sverige liksom arbetsplatser. Lagen skulle också starkt begränsa rökning på hotell och restauranger.

Strategi 1: Att skapa en samsyn hos industrin mot kommissionen och att förmedla den till Socialdepartementet.

2. Att utveckla och sprida avvikande åsikter om passiv rökning och inomhusluft för att motarbeta kommissionens rekommendationer och vetenskapliga desinformation.

3. Att mobilisera tredjepartsstöd, t.ex. restaurangägare och forskargrupper, skapa offentlig debatt kring Sveriges 2 miljoner rökares behov och känslor. Använd opinionsundersökningar.

Den där strategin fungerade rätt länge. Tyvärr har många svenska forskare, betalda av tobaksindustrin, haft en nyckelroll i detta spel, inte bara i Sverige utan internationellt.

Vill du ha slarvig eller noggrann forskning?

Artikeln ”Åtta av tio svenskar trötta på forskares larmrapporter” skriven av Lena Hjelm-Wallén och Camilla Modéer från föreningen Vetenskap & Allmänhet, är märklig på flera sätt (DN Debatt 9/11 – tyvärr inte på webben såvitt jag kan se).

Artikeln redovisar en rad resultat av studier om allmänhetens syn på forskning, men anger inga källor. Anmärkningsvärt i en artikel som pläderar för bättre forskningskommunikation.

Nu visar det sig vid en kontroll att detta inte rör sig om endast nya studier utan om utfrågningar från 2004, 2003 och 2002. Särskilt en av frågorna är intressant och det tyckte tydligen DN också som lyfte upp den i rubriken, den om larmrapporterna. I artikeln står:

Folk är trötta på larmrapporter – 80 procent vill inte att nya forskningsresultat ska spridas till allmänheten förrän de bekräftats med andra undersökningar av andra forskare!

Men så tycks undersökarna inte ha ställt frågan. Undersökningen ifråga är gjord av Temo på V&A:s uppdrag år 2002 – och publicerad samma år – och bygger på telefonintervjuer med 1000 representativt utvalda personer över 16 år. I V&A:s broschyr om undersökningen står frågan formulerad så här intill ett diagram som redovisar svaren: ”Skall resultaten spridas så fort som möjligt eller verifieras?”

Om frågan är ställd på det viset är det inte konstigt att man får ett svar som visar att (nära) 80 procent menar att man ska vänta med publicering. Man kunde nästan lika gärna ha frågat ”Ska man snabbt skicka ut slarviga resultat eller ska man vara noggrann?” En sådan fråga är ju ledande.

Detta är inte så oskyldigt som det kan förefalla. Det pågår sedan många år en intensiv lobbyverksamhet och mediakampanjer från grupper av forskare med industriintressen bakom sig, som kräver att t.ex. nya forskningsrön som gäller olika miljörisker inte ska få publiceras förrän vetenskapssamhället uppnått hög grad av samstämmighet i frågan.

En sådan hållning gör den av Sverige antagna försiktighetsprincipen omöjlig att tillämpa. Historien visar att konsensus när det gäller olika risker ofta tar många decennier att uppnå, ofta för att t.ex. industriintressen städslar egna vetenskapsmän som får betalt för att förneka riskerna. Tobaksindustrins beteende är kanske det mest kända exemplet, men även branscher som sysslat med asbest, dioxiner, läkemedel etc har den taktiken. En nyckelstrategi blir då att kräva att man ska invänta vetenskapens samsyn, samtidigt som man underblåser vetenskapsmännens oenighet genom att, som det heter i tidigare hemliga dokument såväl från tobaksindustrin som läkemedelsindustrin, ”skapa tvivel” om orsakssambanden hos allmänhet och andra forskare.

Notera att Läkemedelsverket när det gäller publiceringen av den farmakologiska katalogen FASS inte väntar på omfattande studier och konsensus för att ta med inrapporterade biverkningar av enskilda mediciner där. Det skulle givetvis inte vara möjligt. Misstankar om skadeeffekter måste tas med så att läkare och patienter kan försöka göra sig en bild av riskerna själva. I vetenskapliga sammanhang nedvärderas ofta s.k. anekdotisk bevisning. Men i många fall kan sådan vara livsavgörande.

Att som Hjelm-Wallén och Modéer gå ut och kräva ”dialog” istället för ”larm” är att låna sig till de här intressena som vill ”skapa tvivel” om riskerna. Dialog kan låta sansat men är det inte. I en situation där en part håller inne med delar av informationen kan en dialog aldrig bli jämlik. Hjelm-Wallén och Modéer fiskar i grumligt vatten.

I det komplexa samhälle vi idag lever i är insyn och offentlighet oundgängligt. Vi vill inte ha politiker och direktörer som fifflar. Och jag tror inte de flesta svenskar heller vill ha forskare som fifflar, oåtkomliga för offentlighetens ljus.

Pingad på Intressant.

Äntligen gubbe!

null

Så har man blivit gubbe på riktigt. Min troliga fibromyalgi, nyligen ytterligare förstärkt med trolig knäartros har gjort att jag inte kan gå utan käpp.

Har grunnat på problemet länge, och framför allt undrat hur man skulle kunna hitta en käpp som inte ser ut som landstingets fasansfulla stålrör. En affär med det fiffiga namnet ”Käppstället” här i Stockholm blev lösningen. Damen som driver denna affär gör verkligen en kulturgärning. Här finns mycket fina käppar i olika träslag med många olika sorters kryckor, även mera frivola studentkäppar säljer hon.

Käppen innebär faktiskt en stor lättnad. Har tidigare kunnat få plötsliga hugg av smärta som slagit mig till marken, förutom den mera konstanta smärtan och svagheten i vänster ben.

En intressant fråga som jag äntligen fått ett empiriskt svar på är: vilken hand håller man egentligen käppen med i förhållande till det ben som är dåligt?

Bäst är helt uppenbart att använda motsatt hand. Höger hand för vänster ben och vänster hand för höger ben. Då glider man fram någorlunda enkelt. Dock har jag märkt att man får ont i armarna och i musklerna runt bröstkorgen och skuldrorna eftersom man plötsligt använder armarna på ett nytt sätt, så det finns anledning att byta hand ibland. När man använder vänster arm för käppen för att hjälpa vänster ben (som i mitt fall) går man dock mycket klumpigare.

Har man ont i båda benen blir tekniken förstås knepigare. Vill man inte ha två käppar, så får man utveckla en metod att ta två steg för varje käppnedsättning. Jag förmodar att detta bara fungerar vid lindrigare besvär. Blir det mera allvarligt måste man nog ha två käppar eller kryckor – eller kanske rullator.

PS i juli 2008. ”Käppstället” finns tyvärr inte kvar längre. Lagret av käppar sägs ha köpts in av skomakeriet ”Framåt” på Sven Vintappares Gränd i Gamla Stan, så pröva där vid behov. Apropå frågan om med vilken hand man håller käppen, så konstaterar jag att den något stingslige doktor House i den amerikanska TV-serien med samma namn alltid går med käppen i ”fel” hand. Antagligen ser det mera dramatiskt ut när han måste rulta på så där ämligt.

Pingad på Intressant.