Artikeln ”Åtta av tio svenskar trötta på forskares larmrapporter” skriven av Lena Hjelm-Wallén och Camilla Modéer från föreningen Vetenskap & Allmänhet, är märklig på flera sätt (DN Debatt 9/11 – tyvärr inte på webben såvitt jag kan se).
Artikeln redovisar en rad resultat av studier om allmänhetens syn på forskning, men anger inga källor. Anmärkningsvärt i en artikel som pläderar för bättre forskningskommunikation.
Nu visar det sig vid en kontroll att detta inte rör sig om endast nya studier utan om utfrågningar från 2004, 2003 och 2002. Särskilt en av frågorna är intressant och det tyckte tydligen DN också som lyfte upp den i rubriken, den om larmrapporterna. I artikeln står:
Folk är trötta på larmrapporter – 80 procent vill inte att nya forskningsresultat ska spridas till allmänheten förrän de bekräftats med andra undersökningar av andra forskare!
Men så tycks undersökarna inte ha ställt frågan. Undersökningen ifråga är gjord av Temo på V&A:s uppdrag år 2002 – och publicerad samma år – och bygger på telefonintervjuer med 1000 representativt utvalda personer över 16 år. I V&A:s broschyr om undersökningen står frågan formulerad så här intill ett diagram som redovisar svaren: ”Skall resultaten spridas så fort som möjligt eller verifieras?”
Om frågan är ställd på det viset är det inte konstigt att man får ett svar som visar att (nära) 80 procent menar att man ska vänta med publicering. Man kunde nästan lika gärna ha frågat ”Ska man snabbt skicka ut slarviga resultat eller ska man vara noggrann?” En sådan fråga är ju ledande.
Detta är inte så oskyldigt som det kan förefalla. Det pågår sedan många år en intensiv lobbyverksamhet och mediakampanjer från grupper av forskare med industriintressen bakom sig, som kräver att t.ex. nya forskningsrön som gäller olika miljörisker inte ska få publiceras förrän vetenskapssamhället uppnått hög grad av samstämmighet i frågan.
En sådan hållning gör den av Sverige antagna försiktighetsprincipen omöjlig att tillämpa. Historien visar att konsensus när det gäller olika risker ofta tar många decennier att uppnå, ofta för att t.ex. industriintressen städslar egna vetenskapsmän som får betalt för att förneka riskerna. Tobaksindustrins beteende är kanske det mest kända exemplet, men även branscher som sysslat med asbest, dioxiner, läkemedel etc har den taktiken. En nyckelstrategi blir då att kräva att man ska invänta vetenskapens samsyn, samtidigt som man underblåser vetenskapsmännens oenighet genom att, som det heter i tidigare hemliga dokument såväl från tobaksindustrin som läkemedelsindustrin, ”skapa tvivel” om orsakssambanden hos allmänhet och andra forskare.
Notera att Läkemedelsverket när det gäller publiceringen av den farmakologiska katalogen FASS inte väntar på omfattande studier och konsensus för att ta med inrapporterade biverkningar av enskilda mediciner där. Det skulle givetvis inte vara möjligt. Misstankar om skadeeffekter måste tas med så att läkare och patienter kan försöka göra sig en bild av riskerna själva. I vetenskapliga sammanhang nedvärderas ofta s.k. anekdotisk bevisning. Men i många fall kan sådan vara livsavgörande.
Att som Hjelm-Wallén och Modéer gå ut och kräva ”dialog” istället för ”larm” är att låna sig till de här intressena som vill ”skapa tvivel” om riskerna. Dialog kan låta sansat men är det inte. I en situation där en part håller inne med delar av informationen kan en dialog aldrig bli jämlik. Hjelm-Wallén och Modéer fiskar i grumligt vatten.
I det komplexa samhälle vi idag lever i är insyn och offentlighet oundgängligt. Vi vill inte ha politiker och direktörer som fifflar. Och jag tror inte de flesta svenskar heller vill ha forskare som fifflar, oåtkomliga för offentlighetens ljus.
Filed under: Politik & samhälle, Vetenskap & forskning | 1 Comment »
Slowfox 