Skolan blir en viktig, kanske avgörande valfråga, tror många. Och nog tycks det ha hettat till de senaste veckorna.
Häromdagen gick en av medlemmarna i Kommunaliseringsutredningens referensgrupp, Per-Arne Andersson, vid Sveriges Kommuner och Landsting, i en SvD-artikel ut och tog avstånd från utredningen redan innan den lagts fram. Han menade att Leif Lewins utredning var fixerad vid en enda orsak till skolans försämring, kommunaliseringen.
Samma dag som utredningen lades fram (10/2) var Lärarförbundets Eva-Lis Sirén inte sen att hävda att det fria skolvalet, nedskärningar m.m. inte togs upp. Men det fria skolvalet nämns på 14 sidor i utredningen, nedskärningar på fem. Läs själv i ”Staten får inte abdikera”, SOU 2014:5. Utredningen ger för övrigt den borgerliga regeringen 1991-94 skulden för att ha gjort ont värre. I utredningens sammanfattning står:
Kommunaliseringen genomfördes 1991 under förutsättningen att staten skulle garantera den nationella likvärdigheten i skolan […] Flera av dessa statliga styrinstrument avskaffades dock eller förändrades i grunden under en borgerlig regering kort efter det att kommunerna övertagit det samlade verksamhetsansvaret för skolan. (Sid. 17-18.)
Per-Arne Andersson hävdade att utredningen ignorerar ”det faktum att skolans ambitionsnivå markant höjdes parallellt med decentraliseringen”, men det stämmer inte heller:
Kraven på den kommunala skolan är därmed högre än motsvarande krav då skolan var statlig. (Sid 21.)
Och valfrihetsreformen hade sin del i problematiken:
Staten har med andra ord ansvaret för att genom valfrihetsreformerna ha försvårat kommunernas likvärdighetsuppdrag. (Sid. 25.)
Jag har skrivit tidigare på bloggen om kommunaliseringen. Skolan har egentligen i decennier varit både kommunal och statlig, men tyngdpunkten har fördelats olika under årens lopp. Problemet sedan 1991 tycks främst vara att kommunerna ofta väljer att lägga ekonomiska medel på annat än skolan, vilket påvisades i en artikel av Maciej Zaremba 2011: ”Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder).” (DN 3/4 2011)
Även i den artikel på DN Debatt som Leif Lewin skrev den 10/2, och som fanns tillgänglig åtminstone sex timmar innan utredningen lades fram, framgick att mycket av kritiken mot den inte stämde. Under dagens lopp, ändrades tonläget en aning hos kritikerna från l’ancien régime. Det var nu ganska tydligt att Lewin inte skyllt all olycka på kommunaliseringen, och han hade visst inte föreslagit att ett förstatligande skulle lösa alla problem. Han hade över huvud taget inte föreslagit något återförstatligande – och det ingick heller inte i utredningsuppdraget.
Även i Shangai (som ligger i andra änden av PISA-undersökningens resultattabell, nämligen i topp) uppmärksammades den svenska utredningen med en artikel i Shanghai Daily.
Igår, den 18/2, hade regeringen bjudit in Andreas Schleicher från OECD (se SvD, DN, DN) för att närmare beskriva PISA-fynden just med avseende på de svenska förhållandena. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att samma dag på morgonen presenterades i DN en Sifo-enkät där 1000 svenskar fått svara på frågan vilka åtgärder som var viktigast för att förbättra den svenska skolan. 46 procent hade svarat att det viktigaste var mindre klasser*. Ett par timmar senare fick vi höra Andreas Schleicher under utbildningsutskottets offentliga förhör (med en inte helt nöjd Ibrahim Baylan i presidiet) förklara att det viktigaste var lärarnas kompetens. Men visst var väl klassernas storlek det viktiga, åtminstone i de lägre klasserna, försökte Baylan. Jo, det höll Andreas Schleicher med om att det nog kunde vara så, men han menade att ska man spendera en skattekrona på bättre undervisning, så gör den större nytta om den satsas på lärarkompentens än på minskad klasstorlek.
Filed under: Politik & samhälle | Tagged: Andreas Schleicher, Ibrahim Baylan, kommunalisering, OECD, PISA, skolan | Leave a comment »
Slowfox 