• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Min favoritmarsian på DVD

Kommer ni ihåg ”Min vän från Mars”? En svartvit komediserie som sändes i svensk TV 1965–66 (den gick i USA 1963–66 under namnet ”My Favorite Martian”). Jag har inte sett den här serien sedan 1960-talet, så det var roligt att nu återse den på DVD.

Journalisten Tim O’Hara råkar bevittna hur en UFO nödlandar. I rymdskeppet finns en marsian (påfallande lik oss jordingar rent anatomiskt), iförd en silvrig rymddräkt. Journalisten tar honom med sig hem och låter honom bo där. Han lovar också, att inte avslöja marsianen – Tim är ju visserligen journalist, men han bestämmer sig ändå för att avstå från detta världsscoop, när han inser att panik skulle kunna uppstå. Till sin hyresvärdinna, Mrs. Brown, säger Tim att marsianen är hans farbror Martin.

Farbror Martin och Tim vid frukostbordet. Martin har fällt ut antennerna och kommer när som helst att bli osynlig.

Journalisten spelades av Bill Bixby (1934–1993) – några år senare känd som Hulken, i sin icke-arga, icke-gröna apparition, vill säga. Marsianen spelades av Ray Walston (1914–2001) – annars kanske mest känd som bokhållaren i filmen ”The Sting” (Blåsningen). Mrs. Brown spelades av Pamela Britton – även hon avled tyvärr tidigt, redan 1974 (född 1923).

Farbror Martin är verkligen mycket lik en jordmänniska. Dock visar han sig ha en del egenskaper som vi inte har. Han kan göra sig osynlig – och då skjuter en sorts antenner fram ur huvudet. Han kan också teleportera saker och ting, dvs. flytta dem utan att röra vid dem genom att peka på dem, talanger som förstås kan komma väl till pass i vilket hushåll som helst. Han kan dessutom läsa tankar och tala med djur.

Det är meningen att farbror Martin så snart som möjligt ska försöka reparera sitt rymdskepp och åka hem igen, men under tiden hinner förstås en hel del äventyr och förvecklingar utspela sig. Närmare bestämt räckte det till tre säsonger (den sista faktiskt i färg).

Här ser man det snygga matbordsmöblemanget tydligare. Tim sitter också i en stol som lite liknar Bruno Mathssons, med böjträ och juteväv.

Den enkla handlingen bygger oftast på att Tim och farbror Martin ska hjälpa någon (inte så sällan hyresvärdinnan Mrs. Brown) med något, och farbror Martins speciella egenskaper kommer då till nytta, men de riskerar samtidigt att avslöja honom. Det hela är naturligtvis mycket förutsägbart, men serien räddas av det goda humöret och att skådespelarna fungerar så väl tillsammans. Mrs. Lorelei Brown är en blond happy-go-lucky-typ, som ständigt bakar brownies åt farbror Martin, och hon är tillräckligt tankspridd för att oftast låta sig luras av Tim och Martin, hur uppenbart det än är att något inte står rätt till.

Jag har nog aldrig sett en serie som är så fullkomligt ologisk och ad hoc. När man inte kommer på nya gags åt farbror Martin, eller när han hamnar i en knipa där någon ny egenskap skulle behövas, då tvekar seriens författare inte att låta farbror Martin få en ny förmåga som han tidigare inte haft. Man förlåter det gärna i början, men i senare avsnitt av serien sker detta alldeles för ofta.

När det gäller Martins förmåga att teleportera, så gör han det allra först med hjälp av en apparat, därefter med fingret, vilket är det vanligaste i serien, sedan bara med tanken och i sista säsongen rent av med näsan.

Tim har fått besök av en riktig farbror, som visar sig vara en värk där bak. Farbrorn sitter för övrigt här i en designmässigt intressant gungstol. I bakgrunden ser man en eldstad, som i de första avsnitten hade placerats mitt i rummet. Detta fungerade dock inte, eftersom skådespelarna snubblade på den hela tiden.

Farbror Martin är marsiansk antropolog, och i denna egenskap har han besökt jorden tidigare. Han har då råkat ge personer som Shakespeare eller Newton lite hjälp på traven, får vi veta. Martins ålder anges först till 450 år, men när antiken kommer på tal och det visar sig att han inspirerat även Platon och Aristoteles, så måste han ju vara äldre. Detta förklaras då plötsligt med att han är 450 marsianska år gammal. Å andra sidan har det marsianska året tidigare påståtts bestå av 687 dagar, så det stämmer ju inte så bra.

Om farbror Martin kan förflytta sig genom väggar är inte helt klarlagt. I början, när han gör sig osynlig, måste han öppna dörrar för att kunna ta sig fram. I en del senare avsnitt behövs inte detta. Han kan osynlig komma in i låsta rum och sedan låta sig bli synlig där.

Tim och farbror Martin har ett ovanligt varmt och tillgivet förhållande får man nog säga, och det blir nästan ömt de gånger man tror att Martin till sist har lyckats laga sitt rymdskepp och ska åka iväg till Mars igen. Det finns en viss gay-artad underton i serien, som nog skulle ha exploaterats på ett uttalat sätt om den gjorts idag. Att Tim och Martin måste hålla sin verkliga relation hemlig skulle man ju också kunna se som en metafor för den tidens syn på homosexualitet. Till råga på allt tycks Tim vara rätt intresserad av heminredning – jag har sett få serier med så snyggt 60-talsmöblemang. T.o.m. konsten på väggarna i Tims ungkarlslya är helt OK. Hur som helst, så är Tim en riktig flicktjusare, så gay-tolkningen ska man kanske inte dra alltför långt.

Pingad på Intressant.

%d bloggare gillar detta: