Diagnos, bot och rehab

Häromdagen skrev distriktsläkaren Bengt Järhult en viktig artikel på SvD/Brännpunkt, ”Rehabkedjan en kvarnsten om halsen”.

Han skriver där bland annat om hur vansinnigt det är att tro att någon annan än den behandlande läkaren skulle kunna uttala sig om t.ex. patientens arbetsförmåga (även patienten själv vet ju rimligen en hel del om detta). Ändå är ju detta vardagsmat att Försäkringskassans egna läkare, som aldrig över huvud taget träffat patienten, har åsikter om saken, och synnerligen tungt vägande åsikter också: det kan i värsta fall handla om antingen ekonomisk ruin eller ett hyfsat fortsatt liv för den sjuke (för att nu bara tala om den ekonomiska sidan; mer om det medicinska nedan). Järhult skriver bl.a.:

Det obehagliga under senare år är att dessa etiska krav – såsom respekt för patienten och delaktighet i behandlingen – i så hög grad åsidosatts av Försäkringskassan i sin roll som ombud för politiska beslut.
I senare års omvälvning av sjukförsäkringen har de strukturella orsakerna till de ökade sjukskrivningarna varit omöjliga att få upp på agendan. Det har även varit svårt att försvara det professionella medicinska området, där läkare ser sjukskrivning som en del i behandlingen och återföringen av patienten till hälsa, inte som ett utsorteringsinstrument, Rehabkedjans sanna konsekvens.

Det talas vitt och brett om rehabilitering i dessa dagar. Det brister verkligen på det området, många har slussats in i t.ex. förtidspensionering utan några försök till rehabilitering.

Upphovsrättens skyddstider

Förutom striden om IPRED och Pirate Bay pågår just nu också en parlamentarisk uppgörelse i EU om varaktigheten av de s.k. närstående rättigheterna inom upphovsrätten, dvs de som inte gäller upphovsmännen till verk, utan utövande konstnärers prestationer, t.ex. inspelningar med sångare, musiker eller skådespelare. Närstående rättigheter har också ”fonogramframställare”, dvs. producenter av inspelningar, som såvitt jag förstår aldrig är enskilda ljudtekniker t.ex. utan alltid olika typer av produktionsbolag. (Till de närstående rättigheterna hör också katalogskyddet och vissa rättigheter för fotografier som inte uppnår verkshöjd.)

Nu skulle alltså de närstående rättigheternas varaktighet förlängas från 50 år till 95 år var det meningen. Men jag läser i dagens SvD att kompromissförslaget 70 år vann, och Beatrice Ask säger att förslaget ”främst gynnar skivbolag och väletablerade artister”.

Jag håller med dem som tycker att denna förlängning är onödig. I gårdagens (23/4) tryckta SvD (ej på webben såvitt jag kan se) sade IFPI:s VD Lars Gustafsson att ”det finns en massa artister som är attraktiva och efterfrågade längre än så [längre än 50 år alltså/KET]. Det är otillständigt att de fritt kan utnyttjas i till exempel reklamsammanhang.” Jag hörde också gitarristen Janne Schaffer i P1 Morgon säga något liknande: ska andra kunna tjäna pengar på vad man har gjort?

En delikat fråga om jäv

Turerna kring IPRED-lagen och Pirate Bay-rättegången fortsätter. Det händer nya saker nästan varje dag.

Ephone, tjänsteleverantören som blev först med att få ett s.k. informationsföreläggande enligt den nya IPRED-lagen, skrev häromdagen ett svaromål där de tillbakavisar kraven på att lämna ut IP-nummer. Jag brukar ju hävda att det inte är orimligt att det skapas medel för att ta reda på vem ens tänkbara motpart i ett mål är, så någon sorts lag i stil med IPRED behövs, fast det måste vara rättssäkert. Där sätter Ephones inlaga fingret på en rad punkter om konflikt med Lagen om elektronisk kommunikation (LEK), Sekretesslagen och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Att lagstiftarna inte tänkt på detta kan ju förefalla konstigt. Ephones jurister hänvisar i svaromålet också till Datainspektionens remissvar till lagens förarbeten, där vissa av de här problemen påpekades. Man hoppas nu att detta kan leda fram till något bättre. Regeringen har ju sagt att man ska hålla ögonen på hur lagen fungerar i praktiken. Bland annat gäller det farhågorna att lagen skulle kunna utnyttjas för att pressa pengar av personer som inte har råd att riskera en rättegång. (Se även DN:s artikel.)

Och så var det radion som avslöjade att domaren i Pirate Bay-rättegången Tomas Norström är med i Svenska Föreningen för Upphovsrätt. Givetvis verkar det lite märkligt att han inte nämnde saken i samband med att en av nämndemännen nagelfors när det gällde tänkbart jäv, vilket också många kommentatorer påpekat.

Det har diskuterats en hel del om detta ”för” i föreningens namn. Betyder det inte att man är för upphovsrättslagen? Jo, jag antar det. Vore det inte konstigt om en domare var med i en förening som var emot lagen?

Västerlandets undergång

Historiefilosofen och matematikern Oswald Spengler (1880-1936) är en tänkare som är stimulerande på det där irriterande sättet, ungefär som Friedrich Nietzsche, Lewis Mumford, Marshall McLuhan eller Jacques Derrida. Självsäkra uttalanden, man har skådat ljuset, och inte särskilt mycket utrymme finns för invändningar och tvivel. Ändå är deras ofta helt oväntade, för att inte säga ibland obegripliga, tankesprång väldigt inspirerande. Första gången man kommer i kontakt med sådana författares böcker tror man att de måste vara skrivna av någon från en annan planet.

Det är just detta som gör dem så intressanta. Jag har ofta skrivit om den förbannelse som vilar över människan rent kunskapsteoretiskt. Att vi är alltings mått och aldrig någonsin kommer att kunna betrakta världen från en punkt utanför oss själva. Vi är fångade i vår mänsklighet – även om den ofta rymmer även det vi kallar omänsklighet. Att inse det innebär egentligen en djup sorg för den som vill se sig som forskare eller sanningssökare i någon form.