Hur bra är vården när man ”kommer fram”?

Gårdagens partiledardebatt i TV var på många sätt bra och klargörande, även om båda blocken tycks anse sig som vinnare. Men det är väl deras respektive PR-mäns plikt att säga. Arbetsmarknaden var väl huvudnumret, men även vården berördes.

Svensk sjukvård är bra när man väl kommer fram, sade Fredrik Reinfeldt.

Tyvärr är detta inte riktigt sant. Det fanns en tid när bara ”omstridda” sjukdomar som amalgamförgiftning eller fibromyalgi behandlades på ett nonchalant sätt på sjukhus och vårdcentraler. Det är illa.

Men vi läser ju också var och varannan vecka om människor med ”konventionella” diagnoser som antingen blir felbehandlade (många med fästingburna sjukdomar skickas hem som psykosomatiskt sjuka, stressade o.dyl.), får vänta för länge på behandling så att de avlider (t.ex. cancersjuka som bollas mellan semestergående läkare), eller skickas hem med en tablett eller lugnande ord när de i själva verket skulle behöva få akut vård (t.ex. den man som nyligen sändes hem med bristande aorta).