Insyn i samhället – men inte i våra kroppar

I vårt samhälle brukar vi hylla principer som insyn, transparens, mångfald, valfrihet. Men när det gäller tillgången till fakta om våra egna kroppar tycks det finnas ett glapp i det demokratiska tänkandet.

Det nu återigen aktuella bråket – i främst Vetenskapsradion i P1 – om Scandlab, en firma i Stockholm som förmedlar biomedicinska prover för analys hos främst det brittiska laboratoriet Genova Diagnostics, väcker en hel del frågor. Radion har blandat ihop två saker, den om diagnosen hypotyreos typ 2 existerar eller inte – och den om Scandlab är ett seriöst företag eller inte.

När det gäller den första frågan, den om hypotyreos typ 2, vill jag inte på något sätt ta ställning för Mark Starrs terminologi. Däremot är det väldigt oseriöst av de experter som kommit till tals i radion att påskina att total konsensus skulle råda inom vetenskapssamhället vad gäller behandlingen av patienter med misstänkt underfunktion hos sköldkörteln: behandling med hormonet T4 räcker, säger man, och mätning av TSH i blod är fullt tillräckligt för diagnos. Detta är mycket omdiskuterat och det vet nog experterna. Man undrar förstås varför de inte vill låtsas om detta. Varför får annars de etablerade läkemedelsföretagen sälja det andra sköldkörtelhormonet T3 i Sverige om det inte alls behövs? Läkemedelsbibeln FASS skriver om T3 (Liothyronin) att ”I speciella fall kan Liothyronin också ges som tillägg till tyroxin”. Och detta ordineras också av många läkare.

När det gäller frågan om Scandlab är kärnfrågan kanske inte just det företagets existens, utan snarare varför det inte finns en hel rad av laboratorier som allmänheten på eget initiativ kan vända sig till.

Att vården har brister borde vara odiskutabelt: Enligt Vårdförbundet dör åtta personer varje dag pga av misstag som begås inom vården. Som medborgare vill man naturligtvis ha möjlighet att få en second opinion. Och det gäller då inte bara möjligheten att gå till en annan läkare, man måste själv kunna göra biomedicinska tester av olika slag som kanske en viss vårdgivare inte ser som nödvändiga. Detta borde egentligen vara helt okontroversiellt, så länge det sker för egna pengar och inte belastar skattebetalarna. Naturligtvis är det viktigt att alla laboratorier – både de som ingår i det offentligfinansierade vårdmaskineriet och de som är fristående – kontrolleras av myndigheterna, så att kvaliteten upprätthålls.

I radion lyfte man även fram urin- och salivtest (av sköldkörtelhormoner resp. kortisol) som något oseriöst:

– Antingen kan Socialstyrelsen förelägga Scandlab att upphöra med de här två aktuella testerna, eftersom de står i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det andra alternativet är att vi, när vi utrett allting, bestämmer att avskriva ärendet. Det säger Maria Forsgren, inspektör på Socialstyrelsen.

Jag kan inte uttala mig om kvaliteten på Scandlabs salivtester, men salivtest av kortisol är inte i sig något som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Sådana tester utförs inom svensk forskning, sällan dock kliniskt via vårdcentralerna. Akademiska sjukhuset i Uppsala använder i vissa fall denna metod. Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet använder den också. Man ser den t.o.m. som den bästa metoden vid stressförsök:

Högst på listan placerades kortisol mätt i saliv. Kortisol är en medicinskt relevant variabel där stor erfarenhet dokumenterats i litteraturen, dock i allför ringa utsträckning när det gäller arbetsmiljöundersökningar. Metoden accepteras med lätthet av de flesta tillfrågade. Kortsiktiga effekter av stress är väletablerade med i allmänhet en tydlig höjning. Samma gäller för långsiktiga effekter, men kompliceras av den utslätning av rytmen som tycks föreligga vid kronisk trötthet och långvarig stress.

(Torbjörn Åkerstedt, Töres Theorell (red.), Biologiska stressmarkörer, Konsensusmöte 12-13/2 2002, Stressforskningsrapporter nr 303, 2002.)

Endokrinologen Jan Calissendorff och medarbetare skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om Scandlab redan i december 2010 (och fick bl.a. detta svar), och en mera dokumenterad artikel publicerades i Läkartidningen nr 14/2011: ”Trötthet och pseudodiagnostik”, där man har testat 14 patienter som tidigare fått beskedet från Scandlab att de har låga kortisolvärden. Artikelförfattarnas slutsats är att Scandlabs tester är otillförlitliga och att det är ”etiskt oförsvarligt att hanteringen kan fortsätta”.

Som ”konsument” tycker jag förstås att det skulle ha varit intressant att få Scandlabs tester jämförda med resultat från de ackrediterade labb som författarna förespråkar. Då skulle man givetvis ha tagit egna salivkortisolprover på samma patientunderlag och skickat till exempelvis Karolinska Universitetslaboratoriet. Men vad gör artikelförfattarna? De tar istället serumkortisol – och efter injektion med ACTH, dvs det hormon som hypofysen avsöndrar för att sätta fart på binjurarnas produktion av kortisol, så tar de ett serumkortisolprov till.

Vad är nu detta för vetenskap? Vill man studera hur tillförlitligt ett visst labb arbetar måste man självklart använda samma testmetod som labbet ifråga! Att dessutom blanda in hypofysen genom att göra mätning en gång till i serum efter ACTH-injektion har ju inte med saken att göra. Scandlabs salivkortisoltest inkluderar ju inga värden efter ACTH-provokation, så ingen sådan jämförelse kan ju göras. ACTH-provokation (Synacthen-test) gör man när man redan hittat en brist och vill gå vidare för att ta reda på vad denna brist beror på – binjurebarkssvikt eller problem med hypofys eller hypotalamus.

Att nöja sig med serumprover är ju särskilt tokigt mot bakgrund av att en av de stora stridsfrågorna är huruvuda test i serum eller i saliv ger den mest rättvisande bilden av biotillgängligt kortisol i kroppen. Eftersom salivförespråkarna menar att deras metod ger en bättre bild, bör man ju som granskare inte bli förvånad när resultaten i saliv jämfört med serum skiljer sig åt.

En annan besynnerlighet med Calissendorffs och medarbetares granskning är att det visar sig att man i undersökningen haft med en 15:e person, som man ändå uteslutit ur den egentliga redovisningen i tabellöversikten. Och det visar sig vara den enda personen som faktiskt hade en brist enligt deras egna mätningar. Så här skriver man i artikeln:

Ytterligare en man har på Scandlab uppmätts ha ett enstaka lågt salivkortisolvärde. Vid två upprepade Synacthentest svarade han som vid partiell kortisolsvikt, från S-kortisol 214 till 420, respektive 292 till 406 nmol/l. Vid kompletterande insulintoleranstest och hypotalamiskt provokationstest fann vi hypotalamisk orsak. Inte heller vid sjukdom i kortisolaxeln är Scandlabs testmetod tillförlitlig.

Är detta ett seriöst vetenskapligt resonemang? Ett resultat som motsäger ens hypotes tar man helt sonika inte med i huvudöversikten! Och sista meningen i citatet, att Scandlabs metod inte är tillförlitlig heller när det gäller ”sjukdom i kortisolaxeln” är ju knappast en slutsats man kan dra. Det är ju närapå tvärt om, för artikelförfattarnas ingångsvärden på S-kortisol, 214 resp. 292 nmol/l är ju båda inom referensintervallet (200–700), så hade man bara tagit dessa så hade ju aldrig någon misstanke om någon brist eller dysfunktion väckts. Däremot fångade tydligen Scandlabs salivtest upp detta eftersom författarna skriver om ett ”enstaka lågt salivkortisolvärde”. Med ett liknande resonemang som artikelförfattarna för, skulle man ju kunna säga att deras serum/ACTH-test inte var tillförlitligt när det gällde sjukdom i kortisolaxeln, eftersom de var tvungna att göra kompletterande tolerans- och provokationstester.

Det är möjligt att Scandlabs tester är otillförlitliga, men det har inte Calissendorff et al bevisat. En granskning värd namnet vore välkommen.

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.

Annons