• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Från skivbytarcirkel till Spotify

Jag har länge tänkt skriva något om musikförsörjningens logistik genom decennierna, åtminstone hur det fungerat för mig personligen. Nu när det skrivs mycket om Spotifys femårsjubileum (t.ex. SvD 1, SvD 2, DN Plus) så kan det kanske vara dags att skriva några rader (ganska många rader) om detta.

När jag var i tonåren på 1960-talet trodde jag nog inte att musiken skulle få så stor betydelse i mitt liv som den fick. Jag var rätt sen med att lyssna på pop. Hemma hörde jag som barn mest klassisk musik och schlager på radion. Min första musikskiva (jag hade tidigare köpt några talskivor med t.ex. Martin Ljung) blev Tjajkovskijs pianokonsert i b-moll med Svjatoslav Richter. Sedan följde diverse wienervalser och Waldteufels Skridskoåkarna. Det allra första med Beatles missade jag. Så det måste väl ha varit ungefär 1964 jag började lyssna på Tio-i-topp. Men jag köpte knappt några skivor; mina första LP, som väl får räknas som pop, var en med Joan Baez och en med The Seekers.

Min första musik-LP, som jag fortfarande har kvar i hyllan.

Sedan blev det mycket Beatles, Animals, Hollies, Rolling Stones, Beach Boys och Peter, Paul & Mary ett tag. Någonstans runt 1966-67 försköts smaken en aning mot Spencer Davis, Yardbirds, John Mayall och – Cream.

Ungefär vid den tiden fick jag och några kamrater idén att vi skulle starta en skivbytarcirkel. Vi lånade ju ofta LP-skivor av varandra för att spela in på rullband. Man sparade en del pengar på det (liksom genom att spela in från radio). Men nu tänkte vi göra detta lite mer systematiskt. Vi blev ett gäng på runt tio killar som köpte en LP var, och sedan lät vi dessa gå varvet runt för kopiering till band.

Med dagens fildelningsdebatt i åtanke kan man ju fundera på om inte detta var olagligt. Jag tror knappast det, eftersom lagen tillät och fortfarande tillåter kopiering för privat bruk (enskilt bruk hette det förr och lagen var t.o.m. lite generösare då än nu), där detta inkluderar att ge kopior av verk till vänner. Antalet vänner får förstås inte bli alltför stort, så att det i princip blir en ny publicering. Det är det som är skillnaden mot dagens fildelning, där man ju ofta delar med sig till tusentals andra, som knappast kan anses höra till privatsfären.

Snart försköts intresset igen och det blev mycket jazz och folkmusik från olika delar av världen. Coltrane, Shepp, cittror från Burundi och udda taktarter från Balkan. Vi har nu kommit fram till 1976, och då hamnade jag mera direkt i skivbranschen genom att jag fick jobb på Rikskonserters s.k. fonogramavdelning Caprice, på skivlagret i Sundbyberg.

Ännu mera skivor blev det när jag och sju vänner startade skivbutiken Lester Records på Rörstrandsgatan i Stockholm. (För att vara helt korrekt; det var först skivbolaget Amigo som startade butiken, men sedan tog vi över den – jag tror det var 1978.) Nu hade jag också börjat skriva om skivor i olika tidningar. Skivsamlingen hade blivit rätt stor, främst genom allt jag köpt, men man fick ju även en hel del gratis som recensent.

På Lester Records specialiserade vi oss på det lite mera udda, som man inte kunde få tag på i så många andra skivaffärer: experimentell jazz och rock, modern s.k. konstmusik, samt etnisk musik, som vi sa på den tiden innan uttrycket world music fanns. De svenska skivdistributörerna var ofta väldigt dåliga på att ta in utländska skivor som inte sålde i stora upplagor, så därför importerade vi själva en del, t.ex. klassisk indisk musik.

Affären fyllde uppenbarligen ett behov; folk kom resande till oss från hela Sverige och köpte skivor och vi hade också postorderförsäljning – även till utlandet. Ibland kunde vi kanske sälja en direktimporterad indisk skiva till en kund i Västtyskland.

På senare år har jag ofta tänkt på vad vi skulle ha kunnat göra med vår skivbutik om Internet och World Wide Web hade funnits då. Man skulle ju inte nödvändigtvis ha flyttat postorderförsäljningen bara som den var till den snabbare webben. Istället kunde man ha skapat försäljningsnoder av de kontakter vi hade runt världen och sedan låtit närmaste nod leverera till närmaste kund.

Jag bakom disken på Lester Records 1978. Bland skivorna ser man Victor Jara, Weather Report och en trippel-LP med tysk frijazz.

Jag hade nog bortåt 10 000 vinyl-LP när det var som mest. Och så kom CD:n. Jaha, skulle man nu sälja all vinyl och köpa allt igen på CD? Knappast. Visserligen visade det sig att pessimisterna hade fel: många trodde då att gamla inspelningar aldrig skulle göras tillgängliga på CD. Men väldigt mycket äldre material gavs ut. Det märktes att skivbolagen grävde djupt i sina valv – även gamla 78-varvare kom ut med tvättat ljud (allt detta helt enligt McLuhans tes att innehållet i ett nytt medium alltid är ett gammalt).

Ändå var det aldrig tal om att köpa ens det som gick att få tag på i CD-form för andra gången. Vissa skivor som hade varit särskilt svåra att få i bra pressningar på vinyl, såg jag dock fram emot att få på CD; t.ex. Miles Davis Jack Johnson, som jag i skrapig Hollandpressning bytt fem gånger utan att få ett bra exemplar. Likaså Jan Johanssons skivor på Megafon, där det alltid lät som om någon ”stekte bacon” i bakgrunden. Strategin blev alltså att behålla en hel del vinyl, särskilt förstås det mest udda – Instant Composers Pool med handgjorda omslag t.ex. Jag köpte t.o.m. en ny vinylspelare så pass sent som 1995.[1]

Det här hade ju varit kassetternas och blandbandens tid. Men nu i CD:ns spår kom också den inspelningsbara CD:n (sedermera kallad CD-R). Nu började man ana en annan sida av detta med digitalt ljud. Inte bara att det var väldigt rent (alltför rent, tyckte många), man kunde också kopiera det mycket enkelt och snabbt, och dessutom, vilket var det verkligt revolutionerande, utan kvalitetsförlust. Förr hade man ju t.o.m. ibland kopierat från bandspelare till bandspelare, vilket sannerligen medförde en avsevärd kvalitetssänkning. Så den digitala kopian var något fantastiskt. Nu blev det blandband på CD istället, ofta en uppskattad och personlig present.

Sedan kom World Wide Web och Amazon och CD Now. Detta innebar ytterligare en omvälvning, på två sätt. 1) Distributionen, att man kunde få tag på en sådan otrolig mängd skivor och enkelt få dem hemskickade till brevlådan. CD-formatet var ju perfekt för detta (liksom förstås också böcker), även om inte plasten i askarna, de s.k. jewelboxarna, höll så bra. Och man behövde inte begränsa sig till de stora webbutikerna. Ofta kunde man köpa CD-skivor direkt från någon musikers eller grupps egen hemsida. 2) Webben med allt detta utbud av skivor blev automatiskt också en stor skivkatalog. Jag minns hur man förr lusläste kataloger som Schwann, Bielefelder eller svenska GLF-katalogen för att över huvud taget få veta vad som fanns.

I Schwannkatalogen kunde man se vilka skivor som ofta fanns i USA men inte i Sverige.

Sådant sökande behöver man inte göra idag, när varje objekt på webben utgör sin egen ”katalogpost”. Och den berömda serendipiteten, detta att hitta intressanta saker man inte egentligen i första hand letar efter, uppstår ju hela tiden när man söker efter skivor på nätet. Men visst, behöver man mera data om en viss skiva är det bra att kunna gå till de kataloger, eller snarare databaser, som finns på webben, t.ex. All music guide eller Discogs. Wikipedia har också mycket information om individuella skivor.

Och så kom förstås också den illegala fildelningen, som även den haft funktionen av att vara både distribution och katalog samtidigt. Den har jag dock inte befattat mig med, eftersom jag anser att man bör betala för musik. Här finns dock förstås en dubbelhet av ungefär samma slag som när det gällde bootleg-skivor förr. Piratinspelningar och piratkopior kan ju i vissa fall hjälpa till att bevara sådant för framtiden som aldrig annars skulle ha bevarats. (Vissa artister, t.ex. Bob Dylan, har ibland gett ut bootlegskivor och på så sätt givit dem en officiell status.)

Med Itunes och andra försäljningskanaler för digitala musikfiler har vi kommit ifrån det traditionella skickandet per post av fysiska objekt. Jag minns hur omvälvande jag tyckte det var någon gång runt 1990-91 när jag höll på med layout i Quark Xpress och behövde någon s.k. extension (ett tilläggsprogram – eller plug-in, skulle man kanske kunna kalla det). Då kändes det oerhört nymodigt att istället för att beställa något på diskett som skulle komma på posten kanske flera veckor senare, så kunde jag med hjälp av mitt modem (14.400 baud!) få programmet direkt nedladdat på min dator och fortsätta arbetet, trots att det var mitt i natten. Jag minns att jag då tänkte att detta var ungefär som om man förr kunnat få en skiftnyckel levererad i telefonluren. Musikfiler är förstås också en sådan kongenial vara, när det gäller distribution över datornätverk.

Itunes och andra legala försäljningsställen för musikfiler på webben var till stor del ett svar på den illegala fildelningen. Ett annat motdrag hade varit att prångla ut kopieringsskyddade CD-skivor. Och så kom succén Spotify, som i dagarna firar femårsjubileum.

Spotify startades som bekant inte alls av musikbranschen utan av utomstående entusiaster, som till en början möttes av stor skepsis från rättighetsinnehavarna på de stora skivbolagen. Men de gav med sig, troligen väl medvetna om att det i dessa tider gällde att rädda vad som räddas kunde. Och det har gått bra, väldigt bra. Främst för skivbolagen, för artisterna får mycket lite även för miljontals spelningar. Spotify är i så motto en inkomstkanal främst för megastjärnorna. (Jag kommer osökt att tänka på biblioteksersättningen, som de flesta tycker är fantastisk, men även den ger pengar främst till bästsäljarna. Som författare kan man få sin bok utlånad 1 000 gånger per år i decennier utan att få en krona. Gränsen för ersättning ligger nämligen vid 2 000 utlån per år.)

David Byrne skrev häromdagen en artikel i The Guardian, där han menar att Spotify ger föga mer än Pirate Bay till musikerna. Ja, man undrar hur länge det kommer att hålla att ge konsumenterna tillgång till all denna musik för bara en femtiolapp per månad. Ändå hör man folk klaga över att detta är dyrt.

Streamad eller strömmad musik, som den på Spotify, innebär ännu en ny nivå när det gäller distribution: man har då inte som i alla andra fall – vinyl, CD, iTunes – en egen kopia hemma av musiken. Den finns bara i det s.k. molnet. Det enda man har själv är ett abonnemang och några spellistor. Vissa problem finns förstås med detta, men låt mig ta det positiva först.

Spotify har en imponerande katalog. Även här är man förvånad att så mycket äldre material och udda musik faktiskt tillgängliggjorts. Att man skulle hitta Rolling Stones, Abba och Siw Malmkvist eller Sarah Vaughan och Luciano Pavarotti var väl högst väntat. Liksom John Coltrane, Ornette Coleman och Soft Machine. Men jag blev rätt överraskad när jag fann Peter Brötzmann, George Russell, Lester Bowie, Lakshmi Shankar, Farid El Atrache, Ron Geesin, Gong, Aksak Maboul, Albert Marcoeur, Harold Budd, Albert Mangelsdorff, Peter Kowald, Grachan Moncur III, Sun Ra, Svein Finnerud, Rhys Chatham, Vashti Bunyan, Sonny Sharrock, Magma, Comedian Harmonists, Kaikhosru Sorabji, Matching Mole, Frippe Nordström, Third Ear Band och Conlon Nancarrow för att nu ta några ur högen (dvs mina spellistor).

Att man sekundsnabbt kan klicka sig fram och växla musikstycke bland det som finns i ens spellistor eller söka fram något helt nytt via sökfunktionen är verkligen hisnande. Jag minns ju hur det var att stå i en musikaffär med en bunt LP-skivor som man ville lyssna på, och man kunde då, om man var hos en vänlig musikhandlare, kanske på en halvtimme få snabba smakprov från några låtar per skiva. Sådant går ju sekundsnabbt på Spotify. Likaså om man letar efter något speciellt, en viss ovanlig inledning på ”Blue Moon” t.ex. Blixtsnabbt kan man få upp en lista på alla versioner av ”Blue Moon” som finns på Spotify (det är förvisso inte alla i hela världen men många är det). Sedan är det ju snabbt gjort att klicka fram de första sekunderna i varje version och lyssna. Hur skulle man ha kunnat göra något liknande med vinyl eller CD?

Jag roade mig också en gång med att leta fram alla versioner jag tyckte om (oavsett stil) av låten ”Frenesi”: Jörgen Ingmann, Earl Hines, Caterina Valente, Elvira Rios, Trio Los Panchos, Cliff Richard (på spanska), Xavier Cugat, Artie Shaw, Gerry Mulligan, Chet Baker, Betty Carter, Dave Brubeck och Jerry Murad blev det. En sådan musikalisk nyck hade man inte ens drömt om att förverkliga med fysiska skivor. Om man inte hade fått betalt och tillgång till radions grammofonarkiv, förstås.

Spellistorna man ställer samman behöver givetvis inte fyllas av favoriter i största allmänhet; man kan ju lätt skapa virtuella ”skivor” som inte finns annars, utifrån vissa teman t.ex. Jag har länge saknat en skiva med Nina Simones instrumentallåtar, eftersom jag tycker hon har en fascinerande teknik som kan vara intressant att studera utan sång (därmed givetvis inte sagt att pianospelet inte är fantastiskt i låtar med sång – ta t.ex. hennes ”Mood Indigo”). Nå, då gjorde jag en sådan lista. Det gick inte så snabbt, för jag tvingades lyssna igenom en herrans massa låtar och söka på ordet ”instrumental” m.m. Men till slut hade jag samlat 11-12 låtar. Utan Spotify eller någon liknande tjänst hade det knappast varit möjligt, såvida man inte ägnat saken en årslång forskningsinsats.

En dag var plötsligt Lasse Werner borta från Spotify (Foto: Karl-Erik Tallmo, 1976).

Nu till det problematiska. Arvodet till musikerna har redan nämnts, och man kan nog ana att många musiker och kompositörer kommer att vilja omförhandla avtalen med sina upphovsrättsliga organisationer. Sedan finns förstås en del gränssnittsmässiga och presentationsmässiga brister som dock troligen kommer att åtgärdas: att det är svårt att sortera listorna, att det finns väldigt lite metainformation om skivor och artister, att informationen ibland rent av är helt felaktig, att digitaliseringen av vissa skivor har misslyckats så att de inte går att lyssna på. Och tipsen man får om annan liknande musik är ibland smått bisarra, men ganska komiska också.

Allvarligare är då att skivor och enstaka låtar som nyss fanns på Spotify och på ens spellistor, plötsligt en dag har försvunnit. Jag hade tills nyligen den gamla 60-talsskivan ”Lasse Werner och hans vänner” i en spellista. Nu är alla låttitlar på den skivan gråtonade – de finns inte. Duoskivan med Anthony Braxton och Fred Frith fanns för några veckor sedan – nu finns bara två av fem spår kvar. Tre har plötsligt tagits bort. Ibland saknas vissa spår redan från början. Detta torde ha med rättigheter att göra, och om missnöjet från musikskaparna ökar kan förstås uttåget från Spotify bli större. Ibland kanske skivan ifråga är ett kompilat och en viss låt har bara släppts i USA men inte i Europa.[2] När en hel skiva försvinner efter att ha funnits tillgänglig ett tag, måste väl förklaringen vara att man inkluderat en hel skivserie ur bolagets katalog och först senare insett att man med just den artisten haft något specialkontrakt som gör att licensieringen inte kan gälla.

Det här problemet måste man försöka lösa, på ett sätt så att både kunderna och musikskaparna blir nöjda. Jag har tidigare i både tidningar och radio påpekat hur viktigt det är för e-bokbranschen att kunna tillhandahålla en beständig produkt. Vi är inte vana vid att böcker av papper som står i bokhyllan en vacker dag visar sig ha blanka sidor. Och samma sak gäller musiken. I synnerhet de som har ett mera djupgående musikintresse är nog ofta också lite av samlare, när det gäller inspelad musik. Och det är möjligt att den kategorin även i fortsättningen kommer att köpa en hel del CD-skivor, för säkerhets skull. Om man ska kunna locka den kategorin musikintresserade och behålla dem som kunder på Spotify, så är det nog viktigt att den här frågan om produktens varaktighet kan lösas. Jag vet inte om det skulle vara möjligt att mot en dyrare abonnemangsavgift få t.ex. en garanti att musiken finns tillgänglig i tio år eller något liknande. Tio år är ändå i detta sammanhang väldigt lite. Mina äldsta vinyl-LP i hyllan är ju nästan 60 år gamla.

Det sägs ibland i debatten att vi snart kommer att kunna ha hela världens samlade musikproduktion från alla tider i klingande form i fickan. Och det kan man förstås tänka sig, med en mobiltelefon som kopplats upp till någon enormt omfattande streamingtjänst. Men även att faktiskt ha de fysiska filerna på ett litet fickminne torde vara möjligt i framtiden, någon gång när och inte minst om hela musikhistorien blivit inspelad och digitaliserad.

Själv har jag mängder av rippad vinyl, mp3 som jag köpt på Itunes osv på USB-minne. På ett 16 Gb-minne – stort som en kola ungefär – får det plats mer än 200 CD-skivor. Mitt huvudarkiv med bortåt tusen skivor har jag på två hårddiskar (en är backup). Därifrån kan jag tanka ned ett lämpligt urval till USB-minnet. Vid sängdags kopplar jag in minnet till min stereo i sovrummet, sätter på random play och släcker lampan.

[1] Innan CD:n introducerades 1982 förekom det också en del försök att göra vinylskivor av extra hög kvalitet. Direktgraverade skivor (direct-to-disc) var populära i audiofilkretsar och spelades in direkt på en matris, utan att gå omvägen om ett magnetiskt band. Det torde ha varit lika äventyrligt som i grammofonens barndom, när man spelade och sjöng in i en tratt och ljudets svängningar graverades direkt på en lackskiva. Detta tillät ingen redigering i efterhand, så man måste åstadkomma en perfekt version i en enda tagning.

[2] Detta att all musik inte är tillgänglig i hela världen på t.ex. Itunes aller Spotify är ett fenomen som fanns redan på vinyltiden. Direktimport, som den bl.a. vi på Lester gjorde, var inte så väl sedd av skivbolagen. Men jag tror man främst hade problem med storsäljarna. Import av diverse udda folkmusik i 20 exemplar var knappast något de brydde sig om.

Kommentar 18 oktober 2013: Med tanke på vad jag skrev ovan om att musikskaparna nog snart skulle sätta press på sina upphovsrättsliga organisationer (eller för den delen skivbolagen) p.g.a. den mikroskopiska ersättningen från Spotify, så är det förstås inte överraskande att Musikerförbundet nu uttalat sig i frågan och överväger rättsliga åtgärder. Se t.ex. DN och Computer Sweden.
%d bloggare gillar detta: