• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

När Sun Ra intog Kungl. Dramatiska Teatern

Jag är inte helt säker på när jag stötte på Sun Ra första gången. Kanske var det 1968, kanske 1969. Jag bodde då i Karlskoga men åkte ganska regelbundet med tåg eller lågprisbuss till Stockholm för att insupa lite storstadskultur. Jag brukade stanna några dagar och såg ett par filmer per dag och gick runt i olika skivaffärer. Den viktigaste knutpunkten var Kulturcirkeln på Sveavägen. Denna butik ägdes av KF och var en sorts pendang till den kända musikrestaurangen med jazzprofil, Gyllene Cirkeln.

”Art Forms of Dimensions Tomorrow” från 1965.

Kulturcirkeln hade bokavdelning i gatuplanet, och en trappa ned härskade en invandrare från Texas vid namn Roy Parker över skivavdelningen. Parker lärde mig vad det var som kallades ”mountain oysters” i hans hemtrakter, men framför allt var han ansvarig för ett unikt sortiment av skivor, unikt i hela Sverige vågar jag nog tro. Han såg inte bara till att skivavdelningen på Kulturcirkeln lagerhöll jazzens standardrepertoar, han hade också jagat upp mängder av obskyra skivor från små amerikanska och europeiska bolag som gav ut sådant som knappt gick att genrebestämma. Här hittade man de första skivorna med handgjorda omslag från Instant Composers Pool med klarinettisten/saxofonisten Willem Breuker och trumslagaren Han Bennink. Här hittade man Peter Brötzmanns numera legendariska ”Machine Gun” från 1968 (finns på Spotify). Här hittade man en knastrig pressning av Terry Rileys ”Reed Streams”.

Och så var det Sun Ra. Tillsammans med Moondog var han nog den mest gåtfulla av dem alla. Kulturcirkeln hade några direktimporterade skivor från Sun Ras eget bolag Saturn. Enkla, för att inte säga lite taffliga omslag, och skivorna kändes verkligen underground. Ljudkvaliten var ofta, ska vi säga, obefintlig. Sun Ras besynnerliga, aningen ostämda, piano (eller orgel) hördes långt borta i ljudbilden, med mycket rumseko, en konstig blandning av gospel och New Orleans-jazz och gud vet vad.

Skivan jag köpte hette ”Art Forms of Dimensions Tomorrow” (se bild ovan). Den skivan finns återutgiven tillsammans med en annan LP och de är tillgängliga på Spotify. Ursprungligen kom skivan ut 1965, men musiken var inspelad redan 1961 och 1962. Marshall Allens altsax, Pat Patricks baritonsax, John Gilmores tenorsax och Ali Hassans trombon utgjorde en rätt tillbakalutad men svängig blåssektion. Trummor och olika typer av slagverk spelade de allihop, även om Scoby Stroman satt vid trumsetet (Stroman var förresten steppdansör och gjorde även vad han kallade drummetry, dvs. drumming + poetry). Många andra har spelat trummor med Sun Ra i hans s.k. Arkestra: Clifford Jarvis, Jimhi Johnson och Donald Jones, Carl Nimrod (ibland under science fiction-pseudonymen Nimrod Hunt) och Lex Humphries. Trumpetaren Eddie Gale och saxofonisten Pharoah Sanders har också spelat med Sun Ra, liksom trombonisten Julian Priester. Ronnie Boykins var länge basist, senare avlöst av bl.a. Alan Silva.

Det man undrade över var förstås vad allt detta rymdsnack skulle innebära egentligen. Var det skoj eller allvar? Musiken lät ju ofta inte bara som avantgardistisk jazz utan som någon sorts futuristisk electronica, med Sun Ras Farfisa-orgel (t.ex. här) och moog. Dessutom spelade han sun harp (egentligen en bulgarisk bandura) eller space harp, som ibland var en mbira (afrikanskt tumpiano), ibland en mera traditionell harpa med strängar i en ram (se t.ex. denna webbplats med många bilder och objekt från Sun Ras musikaliska värld).

Sun Ra hette egentligen Herman Poole Blount (1914-1993), men såg det som ett slavnamn och bytte så småningom officiellt namn till Le Sony’r Ra. Hans Arkestra hette ibland His Astro-Intergalactic Infinity Arkestra, ibland The Solar Myth Arkestra eller His Myth Science Arkestra. Sun Ra hävdade att han var född på Saturnus. Låtarna hette saker i stil med ”Space Is the Place”, eller ”Rocket Number Nine Take Off For Planet Venus”. Och så kläderna förstås. Glittrande hjälmar och mantlar i någon sorts obestämbar folkloristisk rymdstil.

Själva musiken var oftast en sorts vildsint storbandsjazz, med långa improviserade slagverksavsnitt, då även blåsarna spelade olika sorters trummor, bjällror etc. Detta avbröts av solon och dueller mellan blåsarna, interfolierat av Sun Ras egna utbrott på piano eller orgel. Det lustiga är att Sun Ra hade kombinerat sin rätt extrema musikform med att också göra rena doo-wop-skivor. På senare år har Sun Ras singlar återutgivits på CD, och där kan man hitta låtar som nästan framstår som parodiska, ungefär som Frank Zappas ”Ruben and the Jets”, exempelvis ”Daddy’s Gonna Tell You No Lie” (på Spotify). Sun Ra har även gjort låtar med Batman-tema (tillsammans med musikerna i The Blues Project; finns på Spotify).

Hösten 1971 gick jag i andra ring i gymnasiet på Bergslagsskolan i Karlskoga. Jag hade just börjat igen efter att ha tagit två sabbatsår. Tanken hade egentligen varit att jag under den tiden skulle ha läst in gymnasieämnena på egen hand och sedan tenterat. Det här var på den tiden då skolan ifrågasattes både för den borgerliga indoktrineringen, men även – faktiskt – för att den redan då av många ansågs mindre effektiv och ytlig. Mina stolta ambitioner kom dock på skam, och jag sysslade under de två åren till 90 procent med att studera modern konst och musik – och inte minst med att själv experimentera med foto, collage, musik m.m.

Bara någon månad in på höstterminen 1971 fick jag veta att Sun Ra skulle spela i Stockholm, på Dramatens stora scen. Han skulle komma dit med en stor ensemble bestående av ett 20-tal musiker och ett antal dansare. Jag kände på mig att detta var en unik chans som knappast skulle komma tillbaka, så jag gjorde något jag inte gjort förut. Jag skolkade och åkte till Stockholm. (Antagligen skyllde jag på förkylning eller magont.)

Jag fick rätt. Det blev något synnerligen spektakulärt – och omdiskuterat. Sun Ra spelade två kvällar i rad, måndag 11 och tisdag 12 oktober (jag minns dock inte vilken av föreställningarna jag var på). Arrangemanget ingick i Sveriges Radios Nutida musik-serie och sändes också i P2. På Dramaten var det musikchefen Daniel Bell som var ansvarig. Han introducerade Sun Ra med en brasklapp. Man kan tycka olika om Sun Ras budskap, menade han, men ingen kan vara oberörd.

Och så drog det igång. June Tyson och de andra sjöng:

This is the theme of the stargazers
stargazers in the sky
This is the song of tomorrow’s world
of cosmic paradise

Bara ett par dagar senare (14/10) var Sun Ra i Helsingfors, och den konserten finns utgiven på skiva (även på Spotify). Detta ger en ganska god bild av hur det lät också i Stockholm.

Det blev en mäktig upplevelse, ett organiserat kaos av slagverk, blås, orgel, sång, dans och projektioner av film och stillbilder på en duk som satts upp över musikerna och som löpte över hela scenvidden. Jag har för mig att jag satt rätt högt, kanske på andra raden. Kontrasten var rätt stor mellan denna guldglänsande gustavianskt inspirerade teatersalong och vad som nu strömmade emot oss från tiljorna. Ibland vandrade musikerna ut bland publiken och spelade. En gång stod alla och svängde sådana där färgglada plaströr över huvudet så att ett vinande ”rymdljud” uppstod.

Ulla-Britt Edberg skrev i Svenska Dagbladet om måndagens konsert:

Orkestern är sammansatt av saxofoner, trumpeter, stor uppsättning trummor och alla slags rytminstrument, orgel, piano. Det är jazz fast inte jazz, pop fast inte pop, schlager fast inte schlager. Det har mycket gemensamt med nutida seriös musiks förkärlek för evighetskretsgångar, en medveten monotoni som vill bryta ner tidsgränser.

Hon liknar Sun Ras pianospel vid musik av Stockhausen och Kagel och skriver sedan:

Några sångare träder fram ibland och sjunger i enkla tonfall meddelanden, pedagogiska och inhamrade lärdomar som förenklade Brechtvisor. Där kan stå en kvinna och en man med silvermantel och en annan man klädd som en musketör från Dumas värld. De talar om att de sjunger om morgondagens värld och de avslutar första delen av sitt program med att följa publiken ut ur salongen och fastslå att en gång skall åhörarna uppskatta naturen, förstå vad den är.

Många var uppenbarligen oförberedda på Sun Ras musik och kanske även på föreställningens längd. Den höll på i bortåt fyra timmar och i pausen var det en stor del av publiken som troppade av. I Dagens Nyheter skrev Lars Weck om måndagens konsert att den var oerhört suggestiv: ”Det är verkligen en total föreställning, där musik, dans, ljus och bild helt smälter samman.” Ändå var Weck också kritisk:

Visst var färgprakten av fantastiska huvudbonader, slöjor och mer eller mindre afrikanska dräkter lysande. Med sina naiva pretentioner och en bildblandning av planeter, pyramider och Sun Ra-porträtt blev skådespelet ändå övervägande komiskt. Det borde därför vara oförargligt, men allvaret och samlingen kring uppgiften gör att karaktären av kulthandling verkade mycket motbjudande.

Musikaliskt har jag sällan eller aldrig hört maken. Hela tiden var musiken otroligt tät. Sun Ras förmåga att styra och hålla greppet om sina välrepeterade trupper är någonting enastående i en musik som ändå rymmer så stora ytor för improvisation.

Mest kritisk var nog Runar Mangs som några dagar efter evenemanget skrev i Dagens Nyheter:

Sun Ra-historien var såvitt jag kan förstå ett spektakulärt missgrepp och en jämmerlig konfirmation av det förytligande som är en tendens hos musikradions programpolitik just nu.

Mangs tyckte att det fanns mycken ospelad musik från de senaste decennierna som han hellre ville höra:

Vilket inte betyder att jag menar att ”Nutida musik” skall förtröttas i sin forskning efter nyheter – det sker exempelvis åtskilligt av största intresse utanför den västliga hemisfären just nu. Men San Ra and his Intergalactic Research Arkestra: en innerst reaktionär kvasimusikalisk dröm- och flyktreaktion på mänskliga förhållanden och känslolägen som äger en helt annan – och på uttryck pockande – realitet.

Sun Ras esoteriska budskap var givetvis inte särskilt passande vid den här tiden; det var mitt i värsta vänstervågen med vilda strejker och demonstrationer. Det märkliga är att det också sammanföll med min egen mest vänsterextrema period – ändå skolkade jag alltså, och åkte till Stockholm för att lyssna på denna reaktionära kvasimusik, för att nu tala med Mangs. Jag förstår än i dag inte riktigt hur jag lyckades kombinera marxism-leninism med ett intresse för frijazz och annan modernistisk musik. I fallet Sun Ra finns ju förutom hur musiken klingar också den ideologiska eller pseudo-ideologiska sidan. Jag tror att jag bortsåg från rymdidéerna och helt enkelt tillät mig att tycka om musiken, men även det var ju fel ur marxistisk synvinkel. I den revolutionära rörelsen skulle man ju främst lyssna på marscher och en och annan rocklåt med radikal text.

Jag var dock inte ensam om detta förfall. Även den tämligen radikala Innerspalten på Aftonbladets kultursida tyckte att det (trots Sun Ras ”pretentiösa nonsens”) var en ”alldeles underbar upplevelse” att se och höra:

Musiken trängde in i varje por, i varje muskel, i varje nerv i kroppen; minsann om den inte tillfälligt erövrade också själva benstommen. När vi sent och i regnvått tillstånd (ty regn och blåst mötte utanför Soltemplet) kom hem, klappade vi inte bara i händerna i bestämd-obestämd takt; vi bar oss över huvud taget åt.

Och detta, fast vi inte ens till nöds brukar räkna oss till dem som är ”rena i hjärtat”; alltså dem som Sun Ra vände sig till och väntade sig av.

Bertil Sundin kallade Sun Ra-konserterna för ”årets konstupplevelse” i Orkester-Journalen och skrev så här om Sun Ras idéer (och här tror jag han har en poäng): ”Det väsentliga är att denna filosofi och metafysik inte är en i vanlig mening vetenskaplig världsbild utan en konstnärlig, den är ett sätt att beskriva Sun Ras musikaliska vision.

Ja, ett minne blev det, som jag bär med mig än i dag, 42 år senare. Men det blev efterräkningar. Jag vet inte hur skolan fick veta det, men på något vis kom det fram att jag skolkat och inte varit sjuk, och det diskuterades på lärarkonferens om jag skulle relegeras eller inte. Några i kollegiet tyckte tydligen att jag förtjänade en chans till, så tack och lov fick jag gå kvar.

Not: Sun Ra besökte även Umeå lördagen den 16 oktober och Göteborg söndagen den 17 oktober. Av recensioner i Orkester-Journalen att döma tycks dock Sun Ra inte riktigt ha kommit till sin rätt vid dessa föreställningar, trots att man i Umeå spelade på Universum (!). Förutom Helsingforsinspelningen kan jag från den här tiden rekommendera dubbelalbumet Nuits de la Fondations Maeght (finns på Spotify), inspelat 1970. En av Stockholmskonserterna lär också cirkulera på nätet, dock troligen inte i någon auktoriserad utgåva.

%d bloggare gillar detta: