• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

100 år med arbetslinjen

(Detta är en längre version av en artikel i Dagens Samhälle nr 1/2015. Här finns också notapparat med referenser till mina källor.)
AK-arbetare någonstans i Sverige 1921. Foto: Gunnar Lundh, Nordiska museet.
CC BY-NC-ND
Många tror att den s.k. arbetslinjen är något som den borgerliga alliansen hittade på. Några kanske vet att även socialdemokrater länge har omhuldat denna princip. Men ganska få känner till att arbetslinjen just fyllt 100 år.

Politiska, religiösa och filosofiska riktningar som framhållit arbetets värde har förstås funnits i många hundra år. Men arbetslinjen är en alldeles särskild socialpolitisk princip: för att få stöd av samhället ska arbetslösa i första hand aktiveras i existerande arbeten, och om detta inte är möjligt i särskilda arbeten som samhället skapat. Först i sista hand bör kontant understöd utan någon typ av motprestation betalas ut.

De här tankarna började kallas arbetslinjen hösten 1914, och ordet användes i de direktiv som då upprättades av den nytillsatta Statens arbetslöshetskommission.[1]

Ordet arbetslinje hade förvisso funnits långt tidigare, men inte i detta sammanhang. Slår man upp ordet i Svenska akademiens ordbok hittar man en betydelse inom järnvägsbyggnad, som syftar på en sammanhängande järnvägslinje där arbete pågår. Ordet användes även inom fysiken, för att i diagram visa hur effekt ändras över tid.

Gamla tiders luffare eller landstrykare levde inte precis i någon bekymmerslös bohemtillvaro, som man kanske kan få för sig genom filmer och böcker. Lösdrivare fängslades eller sattes i tvångsarbete på militärt disciplinerade anstalter. Fångar som inte hade möjlighet till försörjning vid strafftidens slut fick ofta sitta kvar i fängelse i åratal. Går vi ända tillbaka till medeltiden kunde man få öronen avskurna och landsförvisas. Tvångsrekrytering till krigstjänst var länge en vanlig följd för dem som inte kunde försörja sig. I 1800-talets lagstiftning kallades man ”försvarslös” (utan laga försvar) om man inte hade husbonde eller medel till sitt uppehälle, ett uttryck som sannerligen understryker att man tillhörde en utsatt grupp i samhället.[2]

Före industrialismen berodde arbetslöshet främst på missväxt eller rent personliga svårigheter (t.ex. funktionshinder), som gjorde att man inte kunde arbeta. Dessutom var säsongsarbetare periodvis sysslolösa. Under industrialismen tillkom även mera konjunkturbetonad arbetslöshet, liksom arbetslöshet p.g.a. tekniska förbättringar som rationaliserade arbetsprocesserna. Under den tidiga industriella epoken var det ännu vanligt att urbaniserade industriarbetare som blev arbetslösa flyttade tillbaka till landet igen. Detta var ett krisrecept som förordades av politiker ända in på 1900-talet.

1869 års försvarslöshetslag ersattes 1885 av en lösdriverilag, där ofrivillig arbetslöshet avkriminaliserades. 1871 års fattigvårdslag betonade dock mycket starkt att den som hade någon arbetsförmåga var skyldig att försörja sig själv. Arbetarförsäkringar, som avsåg olycksfall och arbetslöshet m.m., började komma under 1880–1890-talen. Tanken var bl.a. att arbetarna skulle slippa söka fattigvård. Mera permanent stöd från fattigvården innebar nämligen att man förlorade sina medborgerliga rättigheter och stod under fattigvårdsstyrelsens ”husbondevälde”. Man var också återbetalningsskyldig, när möjlighet till detta gavs.[3]

Det finns forskare som menar att det starka betonandet av arbete under 1800-talet innebar en sorts arbetslinje redan då, men ordet användes inte.[4] Man såg också i hög grad arbetslöshet som individens fel. Runt sekelskiftet 1900 började man dock alltmer inse att problemen kunde bero på faktorer i samhället.

Vid första världskrigets utbrott befarade den svenska regeringen, som var en opolitisk ämbetsmannaministär, att massarbetslöshet skulle utbryta, främst inom exportnäringarna. I augusti 1914 tillsatte man Statens arbetslöshetskommission (AK). Den var tänkt att vara ett rådgivande organ för kommunernas arbetslöshetskommittéer och skulle vara en tillfällig myndighet, med representanter för staten, arbetsgivar- och arbetstagarsidan. I valet mellan arbetslinjen och kontantstödslinjen förordade kommissionen tidigt arbetslinjen – åtminstone i teorin.

Statens arbetslöshetskommission (AK) höll till i Socialstyrelsens lokaler i det Hessensteinska palatset på Riddarholmen i Stockholm (nederst på bilden). AK bestod inledningsvis 1914 av åtta ledamöter under ordförandeskap av civilministern i Hammarskjölds ämbetsmannaministär, Oscar von Sydow. Vice ordförande var tidigare SJ-chefen Frits W N Pegelow med byråchefen vid Socialstyrelsen, Gunnar Huss, som sekreterare. Övriga ledamöter representerade arbetsmarknadens parter. Det löpande arbetet utfördes av Socialstyrelsens tjänstemän. Under 1921, när arbetslösheten ökat väsenligt, fick AK ett eget kansli med 35 tjänstemän. Ordförande var under denna tid först Pegelow (till 1 april 1923 då han avgick till följd av en schism mellan AK:s majoritet och ministären Branting), sedan en kort tid landshövding Gösta Malm och från 1 juni 1923 var det direktör Allan Cederborg. 1 oktober 1923 omorganiserades AK och antalet ledamöter minskades till fem. (Källa: Nordisk Familjebok, Uggleupplagan. Foto: Alexandru Babos, Wikimedia, Public domain.)

Arbetslösheten under kriget blev trots allt måttlig och under denna tid delades främst kontantstöd ut. Detta var inte återbetalningspliktigt som medel från fattigvården var, och inte heller förlorade den arbetslöse sina medborgerliga rättigheter. Mer och mer försökte dock AK styra över stödet till att villkoras med arbete, först genom diknings- och skogsvårdsarbeten. Man kan säga att arbetslinjen i praktiken slog igenom vintern 1918. AK fick allt större inflytande och dess ställning som styrande och inte bara rådgivande myndighet stadfästes i en kungörelse 1921. Provisoriet blev alltmera permanent.

Det var inte arbetslösheten under kriget som blev den stora prövningen, utan den s.k. fredskrisen. 1918 steg arbetslösheten och siffrorna kulminerade i januari 1922, då 163 200 personer stod utan arbete. 63 procent av dessa fick hjälp av AK och kommunerna, drygt hälften enligt arbetslinjen och resten med kontantstöd. Intressant nog var arbetslinjen den dyrare principen. Cirka 2 000 kr per person och år kostade det att stödja en arbetslös med nödhjälpsarbete, men bara 700 kr per år att låta en arbetslös få kontantstöd (som också gavs med ett lägre belopp). Nödhjälpsarbetena blev dyrare därför att omsättningen på arbetare var större än inom vanliga företag, att avsevärd tid gick åt till inlärning av ovana, att AK betalade rese- och bostadskostnader osv. Varför var det då så viktigt för AK att driva arbetslinjen om den kostade mer?

Lite hårdraget skulle man kanske kunna säga att man ville erbjuda en hjälp som så få som möjligt skulle vilja ta emot. Nödhjälpsarbetena utgjordes ofta av hårt vägarbete eller stenarbete långt från hemorten, med en ersättning som låg under den lägsta grovarbetarlönen. Till sådana arbeten skickades ibland även tjänstemän som var helt ovana vid kroppsarbete. Många som hade den minsta möjlighet att klara sig ändå sökte aldrig hjälp, eller hoppade av nödhjälpsarbetena. Arbetslinjen var tänkt att fostra de arbetslösa att ”lära sig inse arbetets värde och nytta”, som det står i AK:s egen historieskrivning från 1929.[5] De långa avstånden till nödhjälpsarbetena var ofta kontraproduktivt; de arbetslösa isolerades från hemortens arbetsmarknad.

Kraven på ett nödhjälpsarbete hade vissa likheter med förutsättningarna för våra tiders Plusjobb och Fas-3-jobb. Arbetet skulle vara allmännyttigt men inte gälla något som snart skulle komma att utföras på den öppna marknaden, och arbetskostnaden (och inte t.ex. material) skulle vara den största utgiften. Inte heller skulle någon större yrkesskicklighet vara nödvändig.[6]

Redan 1922 ansåg AK att man behövde göra hjälpen mera restriktiv. Att anslagna medel inte räckte torde delvis ha berott på att tillämpningen av arbetslinjen var så kostsam. Man försökte nu begränsa hjälpen genom hård individuell prövning och direkt avstängning av hela yrkesgrupper – samt kvinnor, som inte ansågs ha särskilt stora arbetslöshetsproblem. 1923 avstängdes alla arbetslösa, utom de från gruv- järnbruks-, verkstads- och varvsindustrin samt f.d. affärsanställda. Detta var fortfarande branscher som ansågs drabbade av konjunkturen.[7] Ytterligare en besparingsmetod var att utesluta alla som inte var familjeförsörjare. Redan tidigare var det svårt för ensamstående arbetare att få stöd, men nu blev det i princip omöjligt. De torde ha hänvisats till fattigvården.[8]

I utredningen om anordnande av allmänna arbeten (SOU 1925:29) skriver sakkunniga inom Socialdepartementet att hänvisning till allmänna arbeten ”innebär för den enskilde intet som helst förödmjukande moment, och erfarenheten synes utvisa, att känslan av att göra rätt för sig genom utförande av nödhjälpsarbete verkligen uppskattas av de arbetslösa”.[9] Men missnöjet med AK-arbetena var stort bland arbetarna. Man skrev vädjande brev till kommissionen om olika missförhållanden, oftast utan att bli hörda. Ibland strejkade man också, fast det med stor sannolikhet medförde avstängning.[10]

Muren vid Skogskyrkogården. Foto: Arkitektur- och Designcentrum. CC PD.

Nödhjälpsarbetarna byggde en hel del minnesvärt, t.ex. muren runt världsarvet Skogskyrkogården i Stockholm. Men mest var det vägar. 1921–1934 byggdes 7 164 kilometer väg. 1927 beräknade Stockholms stadsfullmäktige att nödhjälpens vägar kostade 27 kronor per meter, medan vägar som byggdes marknadsmässigt kostade 10 kronor per meter.[11]

Politiskt rådde det förvånansvärt stor enighet om denna synnerligen restriktiva arbetslöshetspolitik, både i riksdagen och till en början också inom AK. Man var enig med nationalekonomerna om att låga löner var bästa sättet att bekämpa arbetslösheten.[12] Högerpolitiker ville hålla nere ersättningarna för att undvika att det skapades en armé av ”yrkesarbetslösa”.[13] Men också socialdemokraterna menade att låga löner skulle göra så att företagens pengar räckte till att anställa fler. Man medverkade t.o.m. till att sätta in kommunala nödhjälpsarbetare som konkurrerade med reguljära kommunalarbetare och därigenom pressade ned lönerna. Det var främst den yttersta vänstern som krävde att nödhjälpsarbetena (som fr.o.m. 1926 kallades reservarbeten) skulle ha avtalsenliga löner.[14]

Inom den reformistiska arbetarrörelsen fanns en kluvenhet; SAP var inledningsvis positivt till arbetslinjen, men facket ville stödja dem med arbete, inte dem som var arbetslösa. Nils Unga skriver i sin bok ”Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912–34” att när facket och partiet till sist nått en samsyn, så hade man två strategier gentemot arbetslinjen. Först och främst argumenterade man för att ersätta den med kontantstödslinjen, t.ex. under 1927 års riksdag, men man fick inget gehör för det. I andra hand ville man modifiera arbetslinjens tillämpning. I åtskilliga socialdemokratiskt styrda kommuner införde man nu reservarbeten med avtalsenliga löner – men man tillät inte arbete på heltid.[15] Därigenom behöll man i stort sett status quo vad gällde stödets storlek, men tillfredställde det fackliga kravet på riktig lön. På riksplanet infördes denna stödform gradvis 1931–34, och den fick nu namnet beredskapsarbete. Arbetena kunde inte bara bedrivas i offentlig regi utan även i privat.[16]

Vissa konflikter kring politiken uppstod dock. När gruvarbetarna i Stripa i Västmanland gick i strejk 1925, begärde gruvbolaget att AK skulle anvisa arbetslösa till arbete i gruvan. Enligt ett konfliktdirektiv från 1922 fick man inte göra detta vid allmänna konflikter; däremot vid lokala. Den socialdemokratiska regeringen ansåg visserligen att Stripakonflikten var av lokal karaktär, men man ansåg ändå inte att hänvisning av arbetslösa till gruvan skulle få ske. Riksdagen gick emot regeringens beslut vilket ledde till regeringens avgång. Sammansättningen av AK ändrades också. LO drog sig ur, och mellan juli 1927 och oktober 1933 företrädde AK:s ledamöter enbart staten, dock med experter till hands från arbetsgivar- respektive arbetarsidan.[17]

Tiden 1930–1970 såg många socialpolitiska reformer. Arbetslöshetskassor hade funnits länge, men 1934 trädde staten in med en (fortfarande frivillig) arbetslöshetsförsäkring via s.k. erkända arbetslöshetskassor. Obligatorisk sjukförsäkring kom 1955. Fattigvården blev socialhjälp 1956. Både socialförsäkringen och sjukförsäkringen skulle ha bortre parenteser och karensdagar m.m., som i folkuppfostringens namn skulle avskräcka folk från att överutnyttja förmånerna. Här fanns alltså en tendens till arbetslinjetänkande, men det genomsyrade inte hela socialförsäkringsområdet på det sätt som det skulle göra på 1990-talet.

LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn argumenterade vid 1950-talets början för ”den fulla sysselsättningen”, vilket innebar att man bejakade en närmast darwinistisk utslagning av lågproduktiva företag till förmån för de högproduktiva. På vägen mot den fulla sysselsättningen skulle man alltså tvingas acceptera en viss arbetslöshet. Idén att underlätta strukturomvandling var inte ny – liberalen och senare socialdemokraten Edvard Wavrinsky ansåg redan vid 1900-talets början att det var en av arbetsförmedlingarnas viktigaste uppgifter att slussa arbetskraft från föråldrade till modernare företag.[18]

Socialvårdskommittén utredde tanken på en lång rad socialpolitiska försäkringar i ett samordnat skydd, och man satt länge, 1938–51, och producerade betänkanden i 19 volymer. Kommittén var helt inne på arbetslinjen och förespråkade inkomstbortfallsprincipen istället för en enhetlig ersättning för alla. Annars, menade man, var risken att låginkomsttagare skulle bli överförsäkrade och det skulle då saknas incitament för dessa att arbeta. En stor del av kommitténs idéer kunde inte genomföras; det blev ingen obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, men den obligatoriska sjukförsäkringen kom alltså 1955.

När nu en närmast calvinistisk (inte luthersk, för Luther var en rätt avslappnad livsnjutare) arbetsmoral präglat oss under så lång tid, kan man fundera på arbetslinjens direkta motsats: visionerna om ett behagligare liv för folkflertalet, tankarna på medborgarlön, ”folkbidrag” etc. Den tidiga arbetarrörelsen, liksom många utopister, hade ofta högtflygande idéer om hur människans liv skulle utveckla sig i framtiden. Automationen skulle kanske frigöra oss alla från åtminstone mindre önskvärda typer av arbete. Men tanken på alltför mycket fritid har ofta varit skrämmande för vissa makthavare. Tänk bara på hur debatten gick på 30-talet kring två veckors lagstadgad semester och hela idén kring ledighet som den lades fram på en utställningen om fritid i Ystad 1936. De flesta var positiva till att människor kunde erbjudas ett bekvämare liv och möjlighet till vila, men röster höjdes också för att samhället måste fylla folks fritid med nyttiga sysselsättningar. Här tittade alltså arbetslinjens folkfostrande drag fram igen.

Tidvis har också tanken uppstått att slopa stora utgifter för transfereringar och administration i samband med olika behovsprövade stödåtgärder och istället erbjuda en garantiinkomst till alla. Särskilt efter Låginkomstutredningen 1970 återkom den diskussionen, och den togs även upp i Socialutredningen 1974. Här kan man säga att arbetslinjen fick en något mjukare framtoning. De gamla idealen gällde visserligen, men man talade mera om fritt valt arbete och arbete som rättighet. Utredningen föreslog heller inte någon medborgarlön, utan något betydligt blygsammare; man skulle erbjuda en smidig övergång för arbetslösa utan försäkring till socialbidragstagande. En proposition kom 1980, men förslaget vann inte tillräckligt gehör.

Under 1990-talets kris började det åter talas mera om arbetslinjen, både från borgerligt och socialdemokratiskt håll. Disciplinering och kontroll blev åter det viktiga, och det gällde nu inte bara arbetslösa, utan även t.ex. långtidssjukskrivna och socialbidragstagare. Ingela Thalén, socialdemokratisk socialminister, sa i riksdagen i maj 1991 att man kan säga ”att arbetsmarknadspolitiken sedan länge har varit inriktad på just arbetslinjen. … Arbete skapar självförtroende och självkänsla och arbetslöshet skapar det motsatta. Samma synsätt vill vi skall prägla och genomsyra socialförsäkringssystemet.” I oktober 1991 uttryckte Mona Sahlin sin glädje i riksdagen över ”att arbetslinjen skall fortsätta gälla”, vilket den då nytillträdda regeringen Bildt försäkrat.[19]

1996 var det s-regering igen, och den lade i september fram en proposition om sjukpenning och förtidspension (Prop. 1996/97:28), där man skrev att det var viktigt att ”stärka arbetslinjen” samt att partiell arbetsförmåga skulle tas till vara: ”Om en försäkrad har svårigheter att ta till vara den arbetsförmåga han eller hon har kvar, … är detta i första hand ett arbetsmarknadsproblem.” Och den partiellt arbetsförmögne skulle söka arbete på hela den nationella arbetsmarknaden.

Ungefär samtidigt gav Försäkringskassan ut en skrift av läkaren Lars Englund, ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. I den kom han fram till att ”det finns inget samband mellan grad av sjuklighet och grad av arbetsförmåga!”.[20] Fr.o.m. nu skulle myndigheterna alltmer betrakta sjuka helt enkelt som arbetssökande, men med lite speciella behov.

Malin Junestav, doktor i ekonomisk historia, skrev i en rapport 2007 om förändringarna under 1990-talet att de ”var så pass omfattande att vi kan tala om ett regimskifte. Samhällskontraktet, avseende relationen mellan medborgare och stat, skrevs i väsentliga stycken om” (Rapport 2007:4 från IFAU.)[21]

Den 18 juni 2004 intervjuade Dagens Nyheter under rubriken ”Allt fler får nej till sjukpenning” Cecilia Udin, utredare på Riksförsäkringsverket, som berättade att man nu ifrågasatte rätten till sjukpenning redan från början, så att sjukskrivna aldrig skulle hinna få någon ersättning. Det ansågs bättre, eftersom man då kan ”sätta igång och jobba direkt och undvika passivisering”.[22]

När vårbudgeten 2004 presenterats av Bosse Ringholm skrev Dagens Nyheter att han inte nämnde ”att staten räknar med att spara 350 miljoner kronor genom en hårdare tillämpning av reglerna för arbetslöshetsförsäkringen, bland annat vilka jobb en arbetslös måste acceptera”. I augusti samma år skrev Wanja Lundby-Wedin ett kritiskt brev till regeringen med krav på att 150 000 personer skulle beredas plats i arbetsmarknadspolitiska program under år 2005.[23] (I oktober 2005 rapporterade Dagens Nyheter att 45 000 personer då deltog i den s.k. aktivitetsgrantin.)

Vid socialdemokraternas partikongress i oktober–november 2005 fick partistyrelsen mothugg på åtta punkter. Ombuden vände sig bl.a. mot AMS’ rigida regelverk, man anklagade även AMS för att syssla med lönedumpning inom ramen för aktivitetsgarantin.[24]

Socialdemokraten Anna Hedborg ansvarade för en rad utredningar på socialförsäkringsområdet under denna tid. En av dem, ”Mera försäkring och mera arbete” (SOU 2006:86), lades fram just när alliansregeringen tillträtt. Anna Hedborg går emot en för ”mjuk sjukförsäkring” för att minska sjukfallstiderna: ”En förändring vi bedömer som närmast oundgänglig är att en tydlig tidsgräns sätts för sjukpenningen.” I utredningen står också: ”Det räcker inte med att ha som ambition att matcha dem som vill arbeta med dem som vill anställa. Arbetsmarknadspolitiken måste också ha ett uppdrag att mobilisera arbetskraft och arbetsförmåga som i dag döljs inom sjukförsäkringen …”.[25] Detta är social ingenjörskonst, där man med lagstiftning tror sig kunna korta ned sjuktider, oavsett människors faktiska hälsostatus.

Arbetslivsinstitutets dåvarande generaldirektör, socialdemokraten Mikael Sjöberg (som blev chef för Arbetsfömedlingen 2014) föreslog i en debattartikel i Dagens Nyheter i februari 2006 att vår alltför generösa sjukförsäkring borde stramas åt:

Frågan är ändå om det inte är dags att diskutera sjukskrivningsperiodernas längd. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har någon bortre gräns för sjukskrivningsperioden och till det kommer att ersättningsnivåerna är mycket generösa. Man bör kunna trappa ner ersättningsnivåerna efter en viss tid och i stället genom stöd stimulera till att få tillbaka fler i arbetskraften.[26]

Alliansregeringen fortsatte det reformarbete av socialförsäkringarna som inletts under s-tiden. T.ex. genomförde man 2008 den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, som Anna Hedborg föreslagit 2006.[27]

Anna Hedborg fick nu också förtroendet att leda ännu en utredning om begreppet ”arbetsförmåga” (SOU 2009:89), där för övrigt nyssnämnde Lars Englund medverkade som sakkunnig. På sidan 106 står det: ”… så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete”, men man tillfogar att för att ett arbete ska vara meningsfullt måste man förstås kunna uppnå någon grad av produktivitet och någon måste vara beredd att betala för utförandet.[28]

Den utvidgade tillämpningen av arbetslinjen medförde också att vissa nygamla uttryck blev vanliga i debatten. Begreppet ”utanförskap” hade använts i kampanjen för ett svenskt EU-medlemskap, men kom nu att handla om att stå utanför arbetsmarknaden, i t.ex. ”passiv” sjukskrivning. Ministrar uttalade sig nu som om försäkringsersättning och bidrag var samma sak – plötsligt ansågs alla som fick någon form av utbetalningar ”leva på bidrag”. Man refererade ofta till ”frånvaron” utan att precisera om man menade sjukfrånvaro; det lät ibland som om man talade om skolkande ungdomar.

Åtgärderna mot arbetslöshet på 2000-talet har varit rätt snarlika från både höger och vänster. Aktivitetsgarantin hette den s-märkta reformen år 2000, Jobb- och utvecklingsgarantin de borgerligas 2007. Plusjobb infördes 2006 och var Socialdemokraternas kortlivade motsvarighet till Fas-3 som kom året efter. Nyligen lanserade den rödgröna regeringen s.k. Extratjänster, som liknar det tidiga 1930-talets reservarbeten, där inte heller heltidsarbete tilläts.

Man kan nog summera arbetslinjens 100 år som så att disciplinering, rättigheter och skyldigheter, morot och piska, funnits hela tiden, men tonvikten har skiftat genom åren. Sedan 1990-talet har de moraliska (för att inte säga moraliserande) argumenten vunnit ny styrka, och arbetslinjen tillämpas nu även på sjukförsäkringen, ja även skatte- och migrationspolitiken har färgats av arbetslinjetänkandet. Från 1800-talet har synsättet återvänt att arbetslöshet till stor del beror på den enskilde och inte främst på samhället eller näringslivet. Är man arbetslös, så har man helt enkelt inte sökt tillräckligt många jobb, även om man sökt tusentals.

I höstas trodde vissa borgerliga debattörer att arbetslinjen i och med den rödgröna regeringens politik fick nådastöten. Och det nuvarande parlamentariska läget är ju minst sagt osäkert. Blir arbetslinjen 101 år också, kan man undra. Troligen, den har varit anmärkningsvärt seglivad. Visst har den tolkats olika, men alla har bekänt sig till den. Den har helt enkelt varit en del av den s.k. svenska modellen. Följdriktigt så står det i en av Socialförsäkringsutredningens småskrifter från 2005 att ”arbetslinjen är i svensk politik som mammas köttbullar”.[29]

Karl-Erik Tallmo

Noter:
(De flesta SOU:er som nämns i noterna kan man finna på webben på KB eller på regeringens webbsida.)
1) Det svenska samhället och arbetslösheten 1914-1924, Statens arbetslöshetskommission, 1929. s. 112. [Tillbaka]
2) Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, uppslagsordet ’lösdrifvare[Tillbaka]
3) Jonas Olofsson, ”Arbetslinjen i historisk belysning”, SOU 1996:151, s 9. [Tillbaka]
4) Jonas Olofsson skriver i a.a.: ”Arbetslinjen formulerades redan vid 1800-talets mitt. Därmed förändras perspektivet på det tidiga 1900-talets arbetslöshetspolitik. Såväl den socialdemokratiska motionen till 1912 års riksdag som de expansionistiskt inriktade beredskapsarbeten som utvecklades under 1930-talet ingick i en längre arbetslöshetspolitisk tradition.” (s 17.) [Tillbaka]
5) Det svenska samhället och arbetslösheten 1914–1924, Statens arbetslöshetskommission, 1929, s. 390. [Tillbaka]
6) Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914–1935, SOU 1936:32, s. 36. [Tillbaka]
7) Nils Unga, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912–34, 1976, s. 79. [Tillbaka]
8) Lena Eriksson, Arbete till varje pris: Arbetslinjen i 1920-talets arbetslöshetspolitik, 2004, s. 110. [Tillbaka]
9) SOU 1925:29, s. 58. [Tillbaka]
10) Eriksson (2004) s. 205 ff. [Tillbaka]
11) Eriksson (2004) s 170. [Tillbaka]
12) Eriksson (2004) s. 28, 186f, 233; Unga (1976) s. 27ff. [Tillbaka]
13) Sven Wall citeras i Eriksson (2004) s. 156. [Tillbaka]
14) 1926 enl. Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, uppslagsordet ’arbetslöshet’ i suppl. bd 1 (1935). SOU 1936:32 hävdar annars att det kallades reservarbeten redan 1918 (s. 35). [Tillbaka]
15) Unga (1976), s. 131. [Tillbaka]
16) Svensk arbetslöshetspolitik åren 1914–1935, SOU 1936:32, s 67. [Tillbaka]
17) a.a., s. 23, 30f. [Tillbaka]
18) Jonas Olofsson, ”Arbetslinjen i historisk belysning” SOU 1996:151, s 12, 15. [Tillbaka]
19) Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:119 Måndagen den 27 maj 1991;
Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:11 Onsdagen den 16 oktober 1991. [Tillbaka]
20) Lars Englund, Är sjukdom ett bra skäl att bli sjukskriven?, Försäkringskasseförbundets förlag, 1997, s. 6. [Tillbaka]
21) Malin Junestav, Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden: politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Rapport 2007:4, s 54. [Tillbaka]
22) Annika Carlsson, ”Allt fler får nej till sjukpenning” (rubrik på webben ”Nej till sjukpenning fortsatt vanligt”), Dagens Nyheter 18 juni 2004 (på webben 17 juni 2004). [Tillbaka]
23) Göran Eriksson, ”Tuffare tag väntar arbetslösa”, Dagens Nyheter, 15 april 2004, Cecilia Jacobsson, ”LO kräver krafttag mot arbetslösheten”, Dagens Nyheter, 12 augusti 2004. [Tillbaka]
24) Tove Nandorf, ”Storstryk för regeringen i arbetsmarknadspolitiken”, Dagens Nyheter, 31 oktober 2005. [Tillbaka]
25) Mera försäkring och mera arbete, SOU 2006:86, s. 95, 131. [Tillbaka]
26) Mikael Sjöberg, ”Sätt tidsgräns för sjukskrivningarna”, Dagens Nyheter, 9 februari 2006. [Tillbaka]
27) Regeringen Reinfeldt lade 2008 fram propositionen 2007/08:136 om en reformerad sjukskrivningsprocess, som till stora delar byggde på Anna Hedborgs utredning 2006:86. Propositionen antogs av riksdagen den 4 juni 2008 och den nya lagstiftningen trädde i kraft 1 juli samma år. Regeringen tvingades dock backa 2011 eftersom förändringen inte blivit helt lyckad utan ”enskilda personer har kommit i kläm” (Ulf Kristersson m.fl., ”Så här vill vi i alliansen förbättra sjukförsäkringen”, Dagens Nyheter, 11 april 2011). Departementsskrivelsen Ds 2011:18 resulterade i vissa lagändringar. [Tillbaka]
28) Gränslandet mellan sjukdom och arbete, SOU 2009:89, s 106, 118. [Tillbaka]
29) Anna Fransson, Annika Sundén m.fl., Vad är arbetslinjen? Samtal om socialförsäkring nr 4, Socialförsäkringsutredningen, 2005, s. 6. [Tillbaka]
%d bloggare gillar detta: