• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Jag ska dö

Någon gång innan det är så dags brukar de flesta inse att de till sist ska dö.

Jag minns när det första gången slog mig, med bedövande kraft, på allvar. Det var framför spegeln i min mormors hall, där hon bodde på Frödingsvägen 14 C i Karlskoga. Jag var 14 och stelnade plötsligt till och stirrade in i mina egna ögon.

Allt som fanns där, mormor, hallen, spegeln och jag, skulle försvinna för alltid en dag. Jag hade ju inte alltid existerat – det fanns förstås en tid innan jag var född. Ändå var detta inte alls samma sak som att tänka sig en värld utan mig i framtiden. Det vill säga, det var väl kanske tvärt om egentligen. Inte så att världen skulle sakna mig speciellt mycket, men jag skulle sakna världen. Det vill säga, jag skulle inte ens kunna sakna något. Det skulle inte ens finnas någon jag som kunde känna en sådan känsla som saknad – eller någon annan känsla heller för den delen. Det skulle bara vara svart. Tyst. Ja, inte ens det – för ingen skulle kunna uppleva denna icke-tillvaro som svart eller tyst. Bara ett intet skulle det vara. Inte ens ett vara.

Det var en fullkomligt fasansfull insikt. Nog hade man väl talat om döden redan som barn, men det var ännu abstrakt – och otroligt långt borta, som Vintergatans nästa stjärna ungefär. Dvs. ofattbart. Läs mer