• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Trettio års skolpolitik – och Jan Björklund

Det är både besynnerligt och sorgligt att Jan Björklund sedan många år har varit ett sådant självklart mål för förlöjligande. Han har helt enkelt blivit den mest legitima hackkycklingen i vår nuvarande regering. Det talas ständigt om honom som ”major Björklund”, och han liknas vid den obalanserade och störda läraren Caligula i Alf Sjöbergs 40-talsfilm Hets.

Jag sympatiserar definitivt inte med allt Björklund säger och gör – i synnerhet inte när det gäller euron och kärnkraften, där jag t.o.m. har rakt motsatt åsikt. Men när det gäller skolan tycker jag mobbningen av Björklund är djupt orättvis. I bortåt 15 år har han – åtminstone bland politiker – varit nästan den enda rösten som ropat i öknen om att något inte står rätt till i den svenska skolan.

Från 1980- och 1990-talen minns jag debattörer som t.ex. gymnasieläraren Kaj Attorps, som skrev åtskilliga artiklar i SvD om tillståndet i skolan. Nationalekonomen Sven Rydenfeldt likaså. Särskilt var det bristen på elementära kunskaper i att läsa och skriva svenska som stod i fokus. Flera debattörer pekade på hur viktig just svenskan är; den är ju inkörsporten till all annan kunskap.

På 1980-talet fanns också den s.k. Kunskapsrörelsen, med debattörer som författaren Gunnar Ohrlander och läraren Knut Lindelöf. Den senare utkom 1986 med boken ”Grundskola på grund”, där han bl.a. skrev: ”Om inte skolan återfår sin kunskapsförmedlande huvuduppgift riskerar den att falla sönder.” 1996 rapporterade Herbert Söderström (DN Debatt 22/9 1996) att drygt hälften av eleverna i Hudiksvall, som börjat gymnasiet året före, behövt stödundervisning i svenska.

Psykologen och läsforskaren Birgita Allard genomförde 1998 en undersökning av läs- och skrivkunnigheten i Stockholms skolor. Hon fann bl.a. att många elever ”efter nio år i skolan inte nått längre än man kan förvänta sig i tidiga mellanstadiet” (SvD 14/2 1999).

Gunnar Ohrlander ägnade också Allards undersökningar en artikel i Aftonbladet 11/1 1999. Han citerade först en uppsats av en gymnasieelev, ur Allards undersökningsmaterial:

Det var en gon en Man som hatade Djur. Een tidig somar morgon så blev Johan biten i armen av en jift kobra betet var så kraftigt att det drabade hans gärna så kraftigt så att han helt plötsligen kuna gör vad som hels för att död som en kobra. Helt plötsligen gav han på sin brosa och bet i gäl honom. Dan efter så låg han på sjukhust och mode illa sedan efter så fik han veta at han hade dödat sin bror. Sedan sa läkaren att most liga kvar här i en väka.

Det här är tyvärr inget ovanligt exempel. I Allards material finns många, och jag har under årens lopp läst åtskilliga liknande exempel citerade av andra debattörer. Ohrlander undrar hur det ska gå för eleven som skrivit den här citerade uppsatsen. ”Risken finns att han är en av de chanslösa”, skriver han.

Att elever med så dåliga resultat ändå blir godkända är det verkliga sveket, menar Allard i SvD-artikeln.

Såväl Jan Björklund (på DN Debatt 9/11 1999) som partikollegan Ulf Nilsson (i riksdagsdebatten 16/11 1999) påpekade det motsägelsefulla i att bara ungefär 4 procent av eleverna i grundskolan fick underkänt eller icke godkänt i svenska, engelska och matematik, medan en tredjedel inte klarar av att fullfölja gymnasiet.

Sven Rydenfeldt skrev: ”Tyvärr tyder allt på att resultatet är en följd av hårda påtryckningar från rektorers, föräldrars och kommunpolitikers sida. Samma uppfattning har praktiskt taget samtliga gymnasielärare som utifrån sina erfarenheter konstaterar att alltför många av de elever de tar emot från grundskolan saknar de kunskaper de enligt betygen skulle ha.” (SvD 1/2 2000.)

Under det dryga decennium som gått sedan den debatten fördes, så har man allt oftare läst just sådana berättelser om lärare som pressats av föräldrar att ge barnen godkänt. Talet om en skola för alla, en skola som alla ska klara oavsett begåvning eller egna ansträngningar, tycks ha fått många föräldrar att tro att goda skolresultat är en sorts rättighet och något som läraren ensidigt kan åstadkomma, oberoende av hur eleven sköter skolarbetet.

Än värre blir det förstås för många gymnasieelever, när de sedan ska börja på högskolan. Även här läser vi ofta om hur man tvingas anordna särskilda propedeutiska kurser för att nödtorftigt täcka det som studenterna borde ha lärt sig i gymnasiet.

Socialdemokratiska skolpolitiker har i alla år förnekat att de här problemen skulle finnas, i varje fall i någon större utsträckning. En skola för alla, låter väldigt bra, men vad kan det bli för jämlikhet i kunskapsinhämtningen när eleverna får klara sig själva, utan tillräckligt stöd, allt i kravlöshetens tecken? Elever från studievana hem kan kanske höja sig över den generella nivån; många andra blir fast på den nivå som uppsatsskribenten ovan befann sig på. Man kan undra hur de här pseudoegalitära idéerna har kunnat slå rot inom en arbetarrörelse som tidigare höll bildningens fana högt. (Jag har tidigare citerat ur en annons, som SAP publicerade 1944 om hur vars och ens begåvning bör tas tillvara – inte att alla nödvändigtvis ska bli akademiker.)

Debatten om betygen de senaste åren är smått obegriplig. Så här skrev t.ex. Nina Björk i Dagens Nyheter 27/1 2008:

Skriftliga omdömen från första klass, säger utbildningsminister Jan Björklund. Sverige måste lämna flumskolan bakom sig. Barn har rätt att få veta hur de ligger till. // Jag ser på min sexåriga dotter där hon står framför byrån denna morgon och funderar på vilka kläder hon ska ta i dag. Någonting håller på att tas ifrån mig, ifrån henne: min dotter som en helhet, som en möjlighet, ett vardande. Hon är där nu, framför mig, i sin kropp. Hon är där. Hela hon. Till hösten ska hon börja bedömas, mätas, granskas med ögon som säger duger, duger inte.

Hur överlevde vi som fick betyg från årskurs 2 (vilket var fallet 1961, när jag gick i tvåan)? Om betyg är så förfärligt, är det inte lika illa att få en skrivning rättad och poängsatt? Det dummaste argumentet mot betyg och mot Jan Björklunds idéer har gått ut på att han på något outgrundligt vis skulle vilja ha betyg istället för undervisning.

Katedern har också stått i centrum för en absurd debatt. Även här har jag skrivit om hur samhället i övrigt tycks älska katedrar och talarstolar i alla tänkbara former (inte minst på t.ex. lärarkonferenser). Nu förefaller det dock som om många ändå kan acceptera uttrycket lärarledda lektioner. Att eleverna ska lämnas vind för våg att själva söka kunskap på t.ex. Internet, förefaller inte stå riktigt lika högt i kurs nu som för ett par år sedan. SKL gav 2011 ut en 65-sidig sammanfattning av John Hatties bok Visible learning, där bl.a. nyttan av detta s.k. problembaserade lärande tonas ned betydligt (se ”Synligt lärande” sid 46). Att ge hemläxor är enligt Hattie en bra metod, åtminstone som repetition (all kunskaps moder), dock inte som ersättning för lektion. Även i det fallet betonas alltså det lärarledda kunskapsinhämtandet.

Det är också konstigt att många tycks anse att skolan som arbetsplats ska tolerera frånvaro och störningar som inte skulle accepteras inom andra samhällsområden. Ordning i ett klassrum borde väl inte vara konstigare än ordning på ett kontor. Även detta är som bekant något som Jan Björklund brukar framhålla.

I en intervju i tidskriften Krut nr 3/2007 säger Gunilla Granath:

Jag undrar om Jan Björklund har någon som helst koll på vad forskningen säger om skolan. Det är något slags egendomlig förlitan på sunt förnuft, ett ytligt resonemang om att nu ska vi inte ha någon flumpedagogik längre, nu ska vi ta nya tag och bara vi inför hårda tag blir allt bra. Men vi lever inte på 50-talet. Dagens barn accepterar inte människor som pekar med hela handen och skriker.

Hur kunde det egentligen gå så illa att minsta försök att få elever att sitta tysta och lyssna betraktas som någon sorts fascism eller nazism? (På nätet saknas det inte photoshoppade bilder av Jan Björklund med naziarmbindel och dylikt.) Följande citat förklarar kanske en del. Det är taget ur en artikel från 1995 av Jan Hylén, fil.dr. i statskunskap och politiskt sakkunnig hos dåvarande skolministern Ylva Johansson:

Tidigare skulle eleverna lära sig att hålla tider, följa regler och fullgöra förelagda uppgifter – dygder som framför allt återspeglade industrisamhällets krav. Nu är det en aktiv och självständig individ, som kan samarbeta, kommunicera, ifrågasätta och träffa egna val, som arbetsliv och samhällsliv frågar efter. På liknande sätt har kunskapsuppdraget förändrats från att skolan skulle ge eleverna information, sedan att lära dem söka information till att nu lära dem sovra, bearbeta och värdera information. (”Nytt samhälle kräver ny skola” av Jan Hylén, SvD 23/10 1995.)

Professorn i spanska, Inger Enkvist, har ofta skrivit läsvärda debattartiklar om skolan. I Axess nr 5/2008 ställer hon en fråga som egentligen borde vara självklar men som få tycks fundera över: ”Pedagogik är i Sverige en jätteindustri med ett hundratal professorer. Hur är det möjligt att denna enorma samhällsinvestering ger ett sjunkande resultat? Om de teorier som lärs ut vore riktiga, skulle väl resultaten ha förbättrats?”

Ska man kritisera Björklunds skolidéer i något avseende, så gäller det möjligheterna till vuxenutbildning. Detta är något oerhört viktigt, eftersom det är svårt att redan vid unga år vara helt bergsäker på sin inriktning. Man måste kunna komma igen efter t.ex. en avbruten skolgång (något som givetvis bör förhindras så långt möjligt genom att undervisningen från början anpassas till eleven) och läsa vidare om motivationen har vaknat då. Man kanske också vill byta inriktning om man känner att man valt fel. Strikt nationalekonomiskt kanske detta kan förefalla dyrt, men det är dyrare att ha människor på fel plats i samhället. De kanske vantrivs och blir fall för vård eller sociala myndigheter; de kanske gör ett uselt jobb, vilket drabbar andra människor. Den s.k. missmatchningen är ju ett stort problem på dagens arbetsmarknad.

Och visst var det dumt att lägga ut hanteringen av lärarlegitimationer på ett bemanningsföretag. Här saknades kunskaper om myndighetsansvar t.o.m. hos Skolverket och utbildningsdepartementet. Smidigare övergångsregler bör också gälla för alla dem som undervisat utan behörighet och nu ska skaffa sig sådan. Kanske bör dispenser utfärdas i vissa fall.

Mycket vettigt är dock på gång inom skolan, inte minst att lärarna bör få högre status och lön (ett litet frågetecken dock för att regeringen blandar sig i lönebildningen, men kanske är detta så extremt viktigt för samhällslivets alla sektorer att det kan motivera en dylik åtgärd). Förhoppningsvis kommer reformerna att leda till bättre kunskaper hos lärarna också. Det har förekommit alarmerande rapporter om lärarstudenternas låga nivå. Skolan kan givetvis inte bli bättre än sina lärare. Det borde vara en självklarhet.

Nu har det också en tid glunkats om att förbättringen av skolan tar sådan tid, att inget händer, och att skolresultaten fortsätter att sjunka. Björklund kan inte bara skylla på den förra regeringen, heter det. Att reformera skolan är som att vända en supertanker, säger Björklund då, men det tror ingen på.

Man kan ju dock fundera lite. Om skolan i detta nu, som genom ett trollslag, skulle bli den perfekta skola vi vill ha – hur lång tid skulle det då ta innan det märktes någon skillnad? Givetvis skulle det börja skönjas redan på läsning, skrivning och räkning i skolans första klasser, dvs. efter två-tre år, men fullt ut skulle förändringarna givetvis inte kunna bedömas och framför allt inte få genomslag ute i resten av samhället, förrän efter (minst) nio eller tolv år beroende på om man vill bedöma enbart grundskolan eller skolgången t.o.m. gymnasiet.

Genomförandet av 1842 års folkskolestadga var inte precis heller något som genomfördes över en natt. Det räckte inte ens med ett par decennier. Beroende på vilka målsättningar man tar med i beräkningen så dröjde det minst 40 år, eller kanske rent av upp emot 80 år innan 1842 års idéer genomförts. Först en bra bit in på 1900-talet hade t.ex. varje församling fått en skola med utbildad lärare. Så nog kan det ta tid, även om dagens reformer inte är så stora som 1800-talets. Dock är de nu pågående reformerna de mest omfattande på många decennier.

Saken är dock inte så enkel att man bara behöver göra skolan bättre. Tankeexperimentet ovan, där skolan i ett slag förvandlas till en idealskola, kan dessvärre inte fungera så i verkligheten. Även det omgivande samhället måste förändras i synen på kunskaper och utbildning, och föräldrar måste också inse sitt ansvar. Det finns dessutom socialpolitiska faktorer som spelar in. Skolan är en verklig nyckel när det gäller att omdana samhället. Men för att kunna omdana skolan behöver även samhället utanför förändras. Detta är utbildningspolitikens moment 22. Det krävs arbete på flera fronter.

Not i juli 2013: Det senaste halvåret har det verkat som om alltfler ändå ansluter sig till Jan Björklunds syn på skolan, se t.ex. P J Anders Linders ledare i SvD 5/5 2013. Göran Eriksson skrev i SvD 6/6 2013 t.o.m. att ”Jan Björklunds skolpolitik kommer att vinna valet. Men kommer den hjälpa Jan Björklund att göra det?” Ibland får man närapå känslan att oppositionen anklagar Björklund för att inte vara tillräckligt mycket Björklund. Men samtidigt fortsätter de ovärdiga påhoppen, se Expressen 6/7 2013.
%d bloggare gillar detta: