• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Smittad av sitt eget leende

Ett leende smittar, meddelar en artikel på SvD:s Idagsida, apropå en ny avhandling av Per Andréasson.

Det intressanta med den är kanske inte främst att ett leende smittar andra människor – det vet ju de flesta, även om det förstås kan vara värdefullt att inom psykologin förstå hur detta sker. Det mest slående tyckte jag var att här fanns en tanke jag själv haft i decennier: att om man tvingar sig till ett visst ansiktsuttryck, så kan man åtminstone för några sekunder uppleva en viss känsla. Jag nämnde det helt kort i min hypertextroman från 1992:

Han gick ut i badrummet och såg sig i spegeln. Ögonen var trötta och mungiporna strama. Han försökte le. Det blev en ansträngd grimas, men ändå infann sig en konstlad och kortlivad känsla av glädje. Anlade han däremot en karikerat sorgsen min, var inte heller tårarna långt borta. (Det verkade som om ansiktsmusklerna signalerade sina lägen till psyket, som genast inregistrerade ett flyktigt anslaget grundackord från den sinnesstämning som normalt brukade föranleda just detta uttryck.)

Den här effekten är (enligt min egen erfarenhet i alla fall) mycket kortvarig, och jag tror knappast att det är något som gör att man kan ”skratta sig lycklig”, som sådana där självhjälpsböcker brukar hävda. Läs mer