• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Röster i radio

Artikulationen i massmedierna har förändrats en del de senaste decennierna. Man kan filosofera över tidningars och tidskrifters grafiska form; användningen av typsnitt med dålig svärta i väldigt små grader, som kanske dessutom läggs på tonplattor etc. Vissa moden dikteras av 23-åriga skarpsynta formgivare som sedan får bannor av folk över 45 som börjat se sämre.

En liknande diskussion hörs ibland när det gäller radio och TV. Hur artikulerar egentligen dagens radio- och TV-personligheter? Och hur väl hörs egentligen tal med en matta av annat ljud i bakgrunden – detta fenomen är väl radions och TV:ns motsvarighet till tidningarnas tonplattor.

Jag tycker jag har en ganska god bild av hur radio lät förr – jag lyssnar flitigt på SR Minnen och har själv en mängd gamla band med inspelade radioprogram från 60-talet. Generellt sett tycker jag nog att artikulationen i radio har förändrats en hel del – mestadels till det sämre. Det finns visserligen radioröster idag som är mycket tydliga, en Christofer Murray (P1:s programpresentatör som verkligen anknyter till en äldre tids hallåmannaideal) eller en Cecilia Uddén eller en Ulrika Knutsson. Och visst fanns det förr folk i radio som inte talade så särskilt tydligt; jag nämner dock ingen här.

Jag vet inte hur fonetiker och andra språk- och ljudforskare definierar hörbarhet och förståelighet i de här sammanhangen, men man kan åtminstone tänka sig två variabler. En person kan tala högt och klart. Det är den ena variabeln. Trots detta når kanske inte alltid budskapet fram, därför att personen ifråga betonar orden fel (detta är den andra variabeln) eller sväljer vissa stavelser, drar ihop ord på ett oväntat sätt etc. Då hjälper inte hög volym.

Betoningsfel tror jag är vanligare idag än förr. Nyhetsuppläsare betonar ibland ord som inte är de viktigaste i en mening. T.ex.: ”Demonstranterna kräver EN bättre utbildning”. Istället för två? Eller: ”Han avskedas nu FRÅN sin tjänst efter 40 år.” Eller t.o.m.: ”Han avskedas nu från SIN tjänst efter 40 år.” Många sväljer stavelser eller går ner i volym i slutet av meningar, så att talet ibland blir nästan ohörbart.

Ett besläktat problem är att uppläsaren inte tycks tänka på textens innehåll och karaktär. Man ger slutet av en mening en schvungfull final på ett sätt som illa stämmer med ämnet. Det kan lätt låta lite okänsligt att avsluta ett nyhetstelegram så här (lägre och lägre volym och längre och längre paus mellan orden fram till sista stavelsen som betonas): ”och kroppen återfanns – senare – i – en – sopsäck – styck-AD. Och nu vädret!” (Särskilt illa kan det bli i TV, när dylika bloddrypande nyheter läses med ett lätt roat leende på läpparna.)

Kända personligheter från radio och TV på 50- och 60-talen brukade berätta att de blev identifierade just på rösten. Jag tror Olle Björklund blev igenkänd i telefon – dåtidens Mr Aktuellt behövde alltså ingen bild. TT:s radiouppläsare Kaj Karlholm behövde visst aldrig legitimera sig på posten, för man kände omedelbart igen hans röst. Jag undrar om det fungerar så idag också, när kanalerna är så många och rösterna byts ut relativt ofta.

Just det faktum att det var något dussin röster på 50- och 60-talen som dominerade mest och som var mycket välkända, tror jag gör att åtminstone min generation lätt förflyttas bakåt i tiden när man hör personer som Uno Stenholm, Kaj Karlholm, Folke Olhagen, Sigge Fürst, Gösta Knutsson, Lars Madsén, Nils Linnman, Per-Martin Hamberg, Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Berndt Friberg, Lars Hemmingsson eller Åke Engerstedt – och givetvis Sven Jerring eller Lennart Hyland.

Fanns det inga kvinnor, kan man undra. Jo, några fanns det ju. I nyheterna var det kontroversiellt, som bekant. Den första kvinnan som läste TT 1938, Astrid Kindstrand, drog ju på sig närmast en lyssnarstorm av uppretade människor som ringde till Radiotjänst och klagade på att en kvinna fick läsa nyheterna. Ändå fanns förstås en rad personliga röster man minns – inte från 30-talet, men väl från 50- och 60-talen: Maud Reuterswärd, Barbro Alving, Maj Ödman, Lis Asklund, Lena Larsson, Gabriella Garland, Ebba Beckman, Kersti Adams-Ray, Mona Krantz, m.fl.

För mig är nog hallåmannen (programpresentatören heter det numera) Åke Engerstedt (1912-1995) en av de verkligt stora. Han har färgat hela min barndom. Inte nog med att han ständigt hördes mellan programmen som flödade ut ur vår gamla Tjerneld långvågsmottagare i vardagsrummet hemma på Rävåsen i Karlskoga, han dök också upp som speaker i mängder av dokumentärfilmer, reklamfilmer och pedagogiska filmer för skolan. Hans stämma är för evigt förknippad med det där lite burkigt skorriga men ändå distinkta optiska ljudet som fanns på alla skolfilmer. Svensk filmdatabas listar medverkan av olika slag i 65 filmer, men jag gissar att det är flera. Här är ett kort ljudprov från filmen ”Sjuka svin och friska grisar” (1948). Även spelfilmen lånade ofta hans röst när radion skulle stå på i någon scen. Här är ett kort ljudprov ur Arne Mattssons ”Den gula bilen” (1962), där Engerstedt – precis som han gjorde så många gånger på riktigt – läste upp en efterlysning i radio.

Uno Stenholm (1910-1976) minns jag som TT-uppläsaren framför andra. Han hade en något mera forcerad stämma än t.ex. Kaj Karlholm, så telegrammen fick alltid en särskild dramatisk ton och signalerade hög angelägenhetsgrad. Sveriges Radios bok ”Hört och sett” från 1975 uppskattar att Stenholm svarat för cirka 45 000 TT-sändningar (av 73 000 totalt sedan 1924). Tung i branschen, kan man säga.

Även Stenholm hörs då och då i spelfilmer. Svensk filmdatabas listar dock bara två; en av dem är ”Älskling på vift” från 1964 med Anna Sundqvist och Hootenanny Singers bl.a. Här ett kort klipp från mina band, en sändning från den dramatiska sommaren 1963, då Sverige hotades av en smittkoppsepidemi. Följande ambassadbråk från 1954 får kanske bedömas som främst kuriöst. (Uno Stenholms son Olle och dennes dotter Sara blev för övrigt också radiojournalister.)

Till sist bara något om Folke Olhagen (1922-1991). Halvgamla lyssnare minns säkert frågesportprogrammet ”Vi i femman”, som Olhagen ledde tillsammans med Berndt Friberg. Annars är nog Olhagen för evigt förknippad med programmet ”Novisen vid spisen”, ett av svenska etermediers första matprogram. (Här visar SvT ett fingerat program som nog egentligen var en reklamfilm.) I ”Novisen vid spisen” var Folke Olhagen den mindre vetande som efter bästa förmåga fick stå och vispa i någon hollandaisesås, medan den betydligt mera vetande Tore Wretman berättade hur det skulle gå till. Först var detta ett radioprogram, men det gjordes även i TV och inte minst flera gånger i de s.k. Husmorsfilmerna (som numera finns på webben på Filmarkivet). Olhagen (liksom givetvis Sven Jerring) var ofta också evenemangspresentatör, när radion skulle rapportera direkt från kungliga bröllop, nobelfestligheter och liknande. Han presenterade t.o.m. den solenna sammankomst då Mosebacke Monarki grundades den 6 oktober 1958 (här hörs förresten inledningsvis även Uno Stenholm).

Vilka av dagens radioröster minns vi om 50 år månne? Christofer Murray och Gunnar Bolin med sina utrerat sonora stämmor? Kanske Ingvar Storm med sin formuleringskonst? Eller de som sticker ut mera, som Cecilia Uddén, Louise Epstein eller Thomas Nordegren (där kan vi tala om underliga betoningar, men personligt är det)?

Not: Håkan Hanson, som varit redaktionssekreterare på Dagens Eko, skrev om betoningen i radio i tidningen Språkvård nr 2/2003 i artikeln ”Betonade personer”. Han tar bl.a. upp exemplen ”Var tredje kvinna som gör abort …”, ”400 personer skall sägas upp” och ”…kan kvittera ut 16 miljoner på ett bräde”.

Pingad på Intressant.

Ur arkivet: Hoppoms med Lyckoslanten

Barntidningen Lyckoslanten har funnits sedan 1926, då Sparbanksföreningen började ge ut den för att propagera för sparsamhet. På 1950-talet hade den enligt Svensk uppslagsbok en upplaga på ungefär 700 000 exemplar. Jag har några tidningar från 1954-55, som jag skaffat på senare år. Själv läste jag den åren runt 1960, och det man mest minns är väl serien Spara och Slösa. Jag undrar hur många som brydde sig om att läsa artiklarna.

I nummer 4/1955 finns t.ex. ett par yrkesvägledande artiklar av Folke Ellborg: ”Passar jag till telefonist?” och ”Passar jag till lokförare?”, ett kvinno- resp. mansyrke på den tiden. När det gällde telefonistyrket skriver man:

Vanlig folkskola räcker som skolunderbyggnad. Från början söker man in som elev. Man vänder sig då till stationsföreståndaren på den plats där man vill tjänstgöra. Föreståndare är i regel telegrafkommissarien. För att bli antagen som telefonelev skall man ha fyllt 17 år men helst inte 21. Elevtiden omfattar 2-3 månader (kortare tid i Stockholm). Elevtjänstgöringen omfattar praktisk utbildning samt undervisning i de olika bestämmelser, som gäller för telefonering. Efter denna utbildning blir eleven antagen till lokaltelefonistaspirant.

Sedan anar man redan framväxten av ett begynnande IT-samhälle. Hur ser framtidsutsikterna ut? undrar artikelförfattaren:

Ja, hur kan de se ut i ett yrke, som håller på att avfolkas! Som vi vet automatiseras telefontrafiken mer och mer. Det är därför omöjligt att ge några närmare förutsägelser. På de flesta håll anställes fortfarande elever, men några säkra löften om fast anställning kan knappast lämnas. Ett visst behov av telefonister kommer naturligtvis att finnas – och därtill kommer sedan möjligheterna att få anställning som telefonist i större företag. Många söker elevanställningar vid telegrafverket för att på så sätt utbilda sig till företagstelefonister.

Även lokföraryrket verkar lite hotat 1954, inför den växande privatbilismen, men som Ellborg lite tvetydigt skriver, ”framtidsutsikterna beror ju också på hur många som varje år söker sig till detta yrke”.

Ett par ålderdomliga språkexempel kan inrapporteras från Lyckoslanten, faktiskt betydligt äldre än 1950-tal. Åter i nr 4/1955 i serien Pyret och Lasse (av Sture Ramberg) står ”En sträng polis med argan blick till Lasse sa: ‘Låt bli det där!'” Fraserna ”argan blick”, liksom det vanligare ”argan list” innehåller gamla ackusativformer av adjektivet arg.

Dock är det lustigt nog så att när vi i svenskan fortfarande, som i tyskan, hade maskulina och feminina substantiv, så var det främst maskulinformer som fick adjektiv med böjningen -an. Blick var förr antingen maskulinum eller reale, så här var böjningen argan på 1600-1700-talen helt korrekt. List var dock oftast ett feminint ord och därför hette det ”arga list”. Senare började man även använda ändelsen -an för feminina ord (enligt SAOB var detta eventuellt skämtsamt menat), t.ex. ”långan stund”, ”godan ro” (se även Elof Hellquists Studier i 1600-talets svenska s. 134) och alltså ”argan list”.

I Spara och Slösa i samma tidning står om den sönderslagna spargrisen (se bild): ”Hoppoms att han klarar krisen!” Det torde betyda ”Låt oss hoppas att han klarar krisen!” Men vad är det för konstig form? Den gamla formen ”låtom oss bedja” har kanske de flesta hört. Det är således en gammal imperativböjning i första person pluralis. Uttrycket behövde inte konstrueras med låta, utan man kunde helt enkelt säga bedjom med samma betydelse. Sade man gångom, så betydde det ”låt oss gå” eller ”kom så går vi”.

Hoppom borde alltså kunna betyda ”låt oss hoppas”, men hoppas är nu ett sådant där underligt verb som ser ut att ha passivform men inte har det. Sådana kallas deponens och uttrycker alltså en aktiv handling trots att de ser ut att ha ett passiv-s på slutet. Andas, trivas, glädjas är andra exempel på sådana verb. (Många menar att s-et är en rest av ett gammalt reflexivt sig; det skulle alltså en gång ha kunnat heta ”anda sig” etc.) Här är jag inte säker, utan får gissa. Kanske har man även i fallet hoppoms använt s-et mera skämtsamt. Elof Hellquist nämner en liknande form i sin bok om 1600-talets svenska: föllioms, som han menar ska vara första person pluralis imperativum passivum. Pehr Sparre skrev visserligen i sin bok ”Adolf Findling, eller tre år under drottning Kristinas regering” från 1835 ”Följom de grekers exempel”, men hur en passiv form av detta skulle te sig har jag svårt att förstå. Nu har jag inte sett Hellquists exempel i sin kontext. Kanske är det inte passivum alls utan den sorts s-verb som har reciprok (ömsesidig) syftning, som t.ex. kyssas. I så fall skulle föllioms kunna betyda ”låt oss följas (åt)”.

Det är förstås intressant att ett ord som hoppoms uppenbarligen ansågs vara begripligt för 9-10-åringar 1954. Idag kan ju vi stofiler ändå kanske använda ordet istället för hoppeligen.

Pingad på Intressant.

Karin Juels konstiga visa

Vad var det för konstiga visor min mamma sjöng för mig när jag var liten och skulle sova? ”Lili Marlene” var det visst bland annat. Den var kanske lite tvivelaktig. Men hon sjöng också något om ”Hello Hawaii, how are you,
Can I talk with Honolulu Lou?”. En annan hade några konstiga rader om ”I can’t wait to hear her reply, to talk from New York” eller något liknande. Och så en mera smäktande melodi med texten ”When the fields are white with daisies and the roses grow again”.

Inte förrän för fem år sedan ungefär fick jag klart för mig att allt det där varit en och samma visa, nämligen Sailor-song, som Karin Juel sjöng in på skiva 1933. Den är skriven av arbetarförfattaren och sångdiktaren Martin Koch, som för övrigt var kusin med Karin Juel och skrev en del texter direkt för henne. Sailor-song tillsammans med Sjömansvals blev för övrigt Juels skivdebut. Har du Spotify-abonnemang så kan du klicka här eller på bilden ovan och höra hur Sailor-song låter.

Jag har nu efter en del forskning kommit fram till att visan i själva verket är synnerligen eklektisk. Martin Koch har helt enkelt lånat texter från tre andra visor. Grundtexten är förmodligen hans egen, men säker är jag inte.

Jag vågar nog citera hela texten utan risk för upphovsrättsintrång, eftersom den redan till så stor del består av citat:

En ung sjöman som krossat många gånger har Atlanten
han ej ser på slanten, när han går på restauranten
för han kan spela mandolin och klämma an gitarren
med den rätta darren, kan en sjömanspojk [-boy?]

Hawaiian sunshine, so come and be mine
So keep on beaming, always dreaming
For your little malahayan boy
I’ll take my boatline, Hawaiian sunshine
I’ll steal my steel guitar
And steal away [to] where you are

[”Näsgitarr” + mellanspel av – tror jag – Banjo-Lasse.]

En ung sjöman som sett en smula mera än Biscaya
som i Guandalaya varit med om att Shanghaja
som dansat stepp på Golden Star en natt i Barcelona
kan man ej förvåna med en sailor song

Hello Hawaii, how are you
Can I talk with Honolulu Lou
just say her this, give me a kiss
Give me a kiss by wireless

Please state, I can’t wait to hear her reply
For I had to pawn every little thing I own
for to talk from New York
by the wireless telephone
Hello Hawaii, how are you? Goodbye

[Mellanspel, troligen av Nisse Lind, dragspel.]

En ung sjöman som pejlat himlavalvets alla stjärnor
alla hamnens tärnor, på salooner och tavernor
han minns en sång som ljuder i hans öra hela natten
när han står vid ratten och skeppet går

When the fields are white with daisies
and the roses grow [variant: ”bloom”] again
let your love-light in your heart more lightly [variant: ”brightly”] burn
for I love you sweetheart only
so remember when you are lonely
When the fields are white with daisies
I will return

Min mamma brukade ibland, när hon var på det humöret, spela Hawaiigitarr ”på näsan”. När jag hörde Karin Juels visa insåg jag att även detta trick hade min mamma tagit därifrån. Det kanske inte är så konstigt att jag blev som jag blev efter dylika konserter vid späd ålder.

Kochs text tycks bestå av två mera schlagerbetonade Hawaii-melodier från 1915-16. Dels är det Hawaiian Sunshine av L. Wolfe Gilbert och Carey Morgan från 1916, dels Hello Hawaii, How Are You (på Spotify) av Bert Kalmar och Edgar Leslie (text) samt Jean Schwartz (musik), från 1915. Koch tycks ha ändrat enstaka ord om man jämför med de versioner som publicerats som sheet music. Å andra sidan kan detta kanske vara traderade sjömansvisor som förekom i många versioner. Se vidare webbplatsen Hapa Haole Songs.

When The Fields Are White With Daisies (på Spotify) kanske är en irländsk sea shanty från 1896, om man ska tro en YouTube-video med Wilf Smith. Han sjunger den dock med en helt annan, gladare och inte så yvig melodi som den Koch använde. Texten är lite annorlunda också; ”the roses bloom”, inte grow, och ”let your love-light in you heart more brightly burn”, inte lightly burn. Den finns som sheet music av lite olika datum från 1900-talets första decennium. Här en uppgift med copyright från 1904, där man anger C. M. Denison som textförfattare och W. A. Pratt som kompositör.

Man får väl anta att Koch tänkte sig detta som en sorts parodi på sjömansvisor. Det gjorde han i så fall ungefär 25 år innan Hasse Alfredson och Tage Danielsson skrev ”Salta biten” (Raj raj) åt Sigge Fürst.

Pingad på Intressant.

Ur dagboken 1/3 1986: Palme mördad

Tidningarna fylls nu av artiklar om Olof Palme, eftersom det är precis 25 år efter mordet. SvD skrev igår om Palmes arv och ledarsidan talade om Palme som ”reformistisk revolutionär”. Idag skriver man om ett ”trauma som ännu inte har läkt”, och man berättar även lite om hur SvD:s redaktion på mordnatten stoppade pressarna.

Jag arbetade vid den tiden på SvD:s teleredaktion. Idag vet nog inte många vad en teleredaktion är: reportrar ute på fältet och vissa andra externa skribenter läser upp sina artiklar i telefon och teleredaktörerna spelar in och skriver sedan ut.

Mordnatten hade jag just gått hem från ett kvällsskift på SvD. Som så många andra minns jag från morgonen därefter de svarta rubrikerna på morgontidningen som låg på dörrmattan. Jag skrev rätt utförligt om detta i min dagbok, och här återger jag några avsnitt:

Lördag den 1 mars 1986.

Vaknade halv nio efter en av många nätter i rad med dålig sömn. Skulle börja arbeta klockan tio. Stapplade ut i hallen, blicken föll på tidningen på dörrmattan med rena ”krigsrubrikerna”: PALME MÖRDAD. Omedelbart klarvaken.

Blev upphetsad på ett mycket underligt sätt. En mycket ödesdiger känsla kombinerat med den upplevelse av overklighet som alla senare under dagen talade om, men samtidigt var jag inte förvånad; det hände alltså till sist, det jag aldrig uttalat för mig själv men ändå känt vara möjligt efter alla mord på kända rockstjärnor, politiker m.fl. Samtidigt flöt en tanke som väl är en sorts yrkesskada upp: undrar om Björn Kärlin fick jobba övertid i går efter det att jag gått hem? Hur hade det sett ut på centralredaktionen på natten? Jag föreställde mig rena hysterin. Svenska Dagbladet är visserligen en något lugnare tidning än t.ex. Expressen, varifrån jag minns cirkusen under ubåtsaffären i Karlskrona då folk var som galna. Återigen fick jag ett bevis på min ”tes” om avbildens allmakt; hur man (jag) gärna upplever saker starkare genom att tänka på dem per omväg, i detta fall via massmedia.

Hela dagen dominerades sedan av detta. En man talade med mig på tunnelbanan till arbetet om sin bedrövelse. När jag kom fram hade Björn Ericsson gått dit fast han inte började förrän klockan ett. Han hade ingen ro att stanna hemma, sade han. Sedan hörde och såg vi säkert 10-12 radio- och TV-utsändningar från mordplatsen med blodpölen, intervjuer med poliser, vittnen, statsråd skakade och askgråa i ansiktet som måste hålla masken och uttala sig. Denna mani hos pressen att alla skall uttala sig!

Det var ett ganska pressande arbetspass; att skriva ut massor av kommentarer från utländska statschefer om Palme, och så mitt i alltihop travsport och boxning. Business as usual.

Min uppfattning om Palme medan han levde var väl att det var en skarp och intelligent karl, även om jag inte hade så mycket till övers för honom såsom varande en representant för politiker i allmänhet. De senaste åren hade jag dock fått respekt för honom i vissa frågor; jag tyckte han stod för ett mått av sans och balans där många andra, främst borgerliga politiker, ville rusa fram och göra oövertänkta saker; främst gäller detta kanske ubåtsaffären där han höll stånd mot en massa idiotiska krav på ”hårdare tag”. Vad ville egentligen oppositionen att han skulle göra? Starta ett tredje världskrig? Bomba Moskva?

Nu när han är död drabbades jag dock av det fenomen som anfäktat mig ganska ofta, att en tidigare relativt likgiltig eller till och med förhatlig person i dödsrunornas sken framstår som ytterst hedervärd, närmast helgonlik. Jag har faktiskt fällt en tår då jag läst om hårdföra industrichefers död, män som jag skulle avskytt medan de levde. Palme var ju en mer sympatisk person, ändå känner jag igen detta att man dras med av den våg av rörelse som sköljer över landet. Jag hade följaktligen svårt att hålla tillbaka tårarna då jag skrev ut uttalanden från Neil Kinnock och Kalevi Sorsa. Sedan blev det dags för ishockey: Skellefteå, och Huddinge skulle mötas i semifinal: ”Nu har det roliga blivit allvar. Huddinge måste slå Skellefteå i kväll…” Ja, herregud, vilken katastrof om de skulle åka ur elitserien!

Fredag den 7 mars 1986.

I går publicerade polisen i svenska massmedia och över hela världen en bild av ett ansikte, konstruerat med hjälp av en västtysk dator, som skall svara mot ett vittnes minnesbild av Olof Palmes mördare. Vittnet, en kvinna, som lägligt nog råkade vara konstnär med porträtt som specialitet, hade sett en springande man vid en gatlykta under cirka två sekunder, och ur minnet skapades sedan bilden.

Redan i går morse hade en stor del av Sveriges befolkning sett den i TV och på eftermiddagen hade kvällstidningarna den förstås på förstasidan och löpsedlarna. I dag rapporterade en tidning, jag minns inte vilken av alla jag läser, att den stämning av gemenskap och värdig sorg som rått i Stockholm de senaste dygnen, medan platsen för mordet på Palme höljts i rosor och ständigt omgivits av skaror av sörjande människor, nu plötsligt, i och med att bilden publicerades, förbytts i hat och misstänksamhet. Framför Åhléns skyltfönster där ett tiotal TV-apparater visade nyheterna utbrast människor saker i stil med ”vilken otäck människa”, ”man blir rädd” etc. På bara några timmar hade folk angivit tiotals, kanske bortåt hundra personer som de tyckte liknade mannen på bilden. I Helsingör greps två utlänningar under dramatiska former men släpptes sedan. En Stockholmsfotograf med liknande utseende förhördes.

Ondskan har fått sitt emblem. Bilden ser ut som ett suddigt fotografi, ungefär som en stark uppförstoring från ett gammalt klassfoto. Ett avlångt ansikte, mörkt halvlångt hår, en lång markerad näsa, tunna läppar, något sorgsna ögon. Det liknar också sådana där uppförstorade passfoton som tidningarna brukar visa på svenskar som förolyckats utomlands, i lavinolyckor eller flygkrascher. Det kunde också vara en bild av någon oppositionell författare eller motståndsman som fängslats eller spårlöst försvunnit bakom järnridån eller i ett tyskt koncentrationsläger. Det är märkligt, eller kanske snarare förståeligt, men i varje fall anmärkningsvärt, att många tolkar in ondska eller brutalitet i denna bild. Många ser ansiktet också som typiskt ”sydländskt”. Själv tycker jag ansiktet ser västeuropeiskt ut och uttrycket är snarast ödmjukt, känsligt, möjligen neurotiskt. Det ser mest ut som en ensam och intåtvänd student. Bilden är mycket suddig vilket förstärker både draget av mjukhet och den mytiska, nästan förandligade, framtoningen. Han verkar avlägsen, ogripbar, bakom en smutsig glasruta och det drömska gör honom drömsk; han äter säkert för lite.

I TV följde sedan de ändlösa presskonferenserna med Hans Holmér. I april havererade så kärnkraftverket i Tjernobyl och man gick ute på gatorna med en känsla av att kanske utsättas för något osynligt hot, man tvättade tomaterna extra noga och åt inte svamp. Världen tycktes ha förändrats en del denna vår.

Pingad på Intressant.

Femtiotalets mat och umgängesvanor

Radioprogrammet Meny efterlyste förra veckan minnen av 1950-talets mat. Själv är jag född 1953 och minns väl inte så förskräckligt mycket, förutom köttbullar och pannkakor och en och annan stekt salt sill, men jag har en hel hop med dagböcker efter min far, som skrev varje dag från 1940-talet tills han dog 1977.

Han registrerade allt, vad familjen gjorde, vilka gator man gick i stan på väg till olika butiker, vilka radioprogram man lyssnade på – och förstås vad man åt. De här detaljerade dagböckerna kanske vore en resurs för folklivsforskare?

Jag vet inte hur representativt detta kan vara. Vår familj var lägre medelklass och vi bodde i Karlskoga.

Det första som slår mig när jag läser min fars dagböcker är att man drack kaffe och åt smörgås så fort man kom åt. I princip varje aktivitet antingen avbröts eller avslutades med kaffe och smörgås. Inomhus eller utomhus med medhavd termos på filt.

Det andra som slår mig, är att umgängesformerna då låg väldigt långt från dagens uppenbarligen rätt prestigefyllda s.k. parmiddagar. Mor och far umgicks inte alltid enbart med andra par, utan där deltog ofta även mormor och gammelmormor. Och det som bjöds kunde vara allt från en spontan smörgås med ägg och ansjovis till pannbiff med hallonkräm till efterrätt.

Dessutom fanns förstås det berömda kafferepet med sju sorters kakor och kanske en tusenbladstårta, men regelrätta kaffekväm bjöds nog främst vid bemärkelsedagar. Annars var det kaffe med wienerbröd och ett par tre sorters kakor. Eller kanske en kardemummalängd. Eller helt enkelt en slät kopp.

Här följer några rätter jag nedtecknat ur böckerna från åren 1950-53:

Paltbröd med fläsk, långmjölk med socker och kanel till efterrätt.
Biffstek, nyponsoppa.
Köttbullar, svampomelett och ost.
Strömming, kålpudding, sillåda.
Köttbullar, kräftströmming, angosturabrännvin.
Stekt sill med nubbe och pilsner.
Isterband med tryckkokarkokt potatis.
Fläsk, falukorv, stekt potatis och hallonkräm.
Fläskkarré, blomkål, tomat, gurka, hallonkräm.
Ugnspannkaka med nykokt hallonsylt.
Corned beef och potatis, krusbärskräm

Mor försökte sig en gång på Janssons frestelse med riven istället för strimlad potatis, men det blev inte så lyckat, även om far försökte muntra upp henne med att ”smaken var fin”.

En gång tycks middagen ha bestått av bara nykokt vinbärskräm med smörgås. Säsongens bär och svamp togs alltid tillvara.

Vid ett tillfälle fick far följande med sig i matlådan till jobbet: tomatsoppa med purjolök och blomkål samt stekt skinka med ägg (dessa låg förhoppningsvis separat).

Ibland kom mormor till oss och hade med sig rårakor att steka upp eller köttbullar. Har för mig att hon hade en skvätt grädde i köttbullssmeten. Det blir väl närapå wallenbergare?

Far lagade inte så ofta mat, men jag minns att hans paradrätt var bratwurst omlindad med bacon och ost och sedan ugnsstekt på s.k. grillplåt. Har prövat detta på senare år och det är gott.

En gammal specialitet som jag kan rekommendera är ”rävkaka”. Jag vet inte om detta är något unikt för vår släkt, men det består av smeten till vanlig grå julkorv eller värmlandskorv (potatiskorv kallades den hos oss) som steks i panna som pannbiff. Faktiskt väldigt gott med senap till.

Fram emot början av 60-talet blev festmaten t.ex. en försvenskad paella enligt ett gratisrecept från Konsum, med kyckling, räkor, ärtor och saffransris uppdelat i små högar – nästan som en TV-dinner. En annan festmat var sallad gjord på krabba. Ganska exklusivt, för krabburkar var inte så billiga på den tiden heller. På 60-talet blev drycken vid festliga tillfällen alltmera vin snarare än pilsner.

Pingad på Intressant.

”Erotikon” och tidens tempo

Tora Teje i ”Erotikon” (1920).

Numera får man tack och lov ofta se gamla stumfilmer visade med rätt bildfrekvens. För 20–30 år sedan visades det mesta – vare sig det var komedi eller tragedi – med alldeles för hög hastighet, så att alla agerande struttade omkring på duken i nervöst tempo. Sådant som kanske en gång filmats med cirka 16 bilder/s visades med 24 bilder/s.

När hastigheten nu är mera normal är det påfallande hur pass realistiska filmerna ofta visar sig vara. Är det dessutom gjort av en skicklig regissör som i fallet med Mauritz Stillers ”Erotikon” från 1920, som SvT visade i måndags eftermiddag, så framstår plötsligt nyanser som man nästan inte trodde fanns i äldre tiders filmskapande. Läs mer

The miraculous Martin Ljung!

EP-skivan ”Skojten” från 1960.

Så är även Martin Ljung borta. Det känns sorgligt. Ofta kunde man här i Stockholm se honom i trakten av Östermalmstorg – i Hallen eller på Systemet på Nybrogatan. Han spred alltid en atmosfär av vänlighet omkring sig, och man tänkte på alla roliga gubbar han gestaltat genom åren. Han – och vi – hade ändå turen att han fick ett långt liv.

Något jag tycker slår en när man tänker på Knäppuppgängets kärntrupp – Povel, Martin, Brita och Gunwer – är deras högst personliga röster. Det gäller för övrigt även Hasse & Tage – man hör på en sekund vem det är som är i farten.

Martin Ljungs intonation och diktion var rena rama varumärket, som man säger idag. Växlingen mellan registren, från falsett till bas; betoningar, pauseringar, en timing som perfekt förde fram texterna, som ju ofta utnyttjade fördröjningar, oväntade kontraster och tvärvändningar som verkningsmedel. Texterna var ofta skrivna för just honom, och passformen var formidabel i nummer som ”Ester”, ”Skojten”, ”Fingal Olsson” osv. Läs mer