Privatkopiering och boklån

Förbjud all privatkopiering, föreslog Sam Sundberg i en krönika i SvD – detta som motdrag mot den privatkopieringsavgift som läggs på olika datalagringsmedier, hårddiskar m.m.

Jag hade inte tänkt bry mig om att kommentera denna artikel, som inte föreföll allvarligt menad utan mera tycktes vara en provokation. Men när Anna Carlsson från Kulturskaparna och Mattias Åkerlind från Copyswede i måndagens SvD tog upp den kastade handsken, så kan jag inte låta bli att göra ett par kommentarer.

Gamla SOU blir som nya

Kungliga bibliotekets digitala satsningar har tyvärr ofta varit en sorglig historia. Därför är det roligt att man nu gör något efterlängtat: äldre utgåvor av statens offentliga utredningar (SOU) publiceras på webben.

På regeringens webbplats finns också SOU:er, men främst sådana som är gjorda fr.o.m. 1999. KB har föresatt sig att till 2013 digitalisera de cirka 5 600 utredningar som gjordes åren 1922–1998. (Anm. maj 2013: Jag ser nu att KB på SOU-sidan reviderat denna målsättning. Nu hoppas man bli klar under 2014.)

Upphovsrättens etymologi

Den 26/1 hade jag nedanstående understreckare införd i SvD. Några passager ströks av utbrymmesbrist, men de finns återgivna nedan, markerade med rött. Allra sist också en nyinsatt fotnot.

Upphovsrätt, pirater och den knepiga kopian

Copyright och upphovsrätt är ord som förekommer ofta i debatten. Ibland talas det också om copywriter. Var kommer orden ifrån egentligen – och har de något med varandra att göra? Termernas ursprung speglar mycket av upphovsrättens idéhistoria.

Vägen fram till en juridisk terminologi kring intellektets olika produkter har varit rätt lång, och det gäller begrepp för såväl litteratur, konst, musik som uppfinningar. Den skillnad vi idag gör mellan uppfinningar och konstnärliga verk fanns inte för 300-400 år sedan. Man talade t.ex. ofta om patent, när det gällde en tryckares privilegium att framställa böcker.

Inom bokbranschen fick man tidigt behov av att finna begrepp för både resultatet av tryckningen och förlagan till det som tryckts. Redan här har vi två betydelser av ordet copy. Det kan betyda både ’kopia’ (i motsats till original) och ’exemplar’ (oavsett om det är ett original eller en kopia), men det kan även betyda ’manuskript’ eller ’text som ska tryckas’. Det är den senare betydelsen som ligger i ordet copywriter, någon som yrkesmässigt skriver text som ska tryckas. Ofta används detta särskilt om sådan text som utnyttjas i reklam. När det gäller ordet copyright, så diskuteras det ibland om ordet ursprungligen syftade på rätten att kopiera/mångfaldiga eller rätten till ett visst manuskript. Detta beror ju även på om man väljer att se copy som substantiv eller verb.

Ett bokprojekt har lagts ned

Det är med stor sorg jag tvingas konstatera att ett omfattande bokprojekt jag sysslat med i ungefär tolv år nu har lagts ned. Det är mycket tråkigt, både för mig själv och för dem som tålmodigt väntat på att det skulle bli klart.

1998 började jag arbeta med en bok som skulle handla om informations- och kunskapsspridningens historia – ett enormt ämne som nästan skulle ha resulterat i ”en bok om allt”. Titeln var tänkt att bli något i stil med I människans tecken: Nedslag i informationsspridningens världshistoria eller kanske Från gener till hypertext: Ur informations- och kunskapsspridningens historia.

Tyvärr är detta ett projekt som jag av hälsoskäl inte kan genomföra. Jag har i det längsta värjt mig för den tanken, men när min arbetsförmåga är så oberäknelig som jag bl.a. beskrivit här, är det nästan omöjligt att tänka sig att jag skulle kunna färdigställa en bok som skulle ha omfattat säkerligen runt 400 sidor med en utförlig notapparat.

Under tolv år har jag hunnit göra en stor mängd research och laddat ned eller scannat in cirka 300 Mbyte textfiler på datorn (det motsvarar bortåt 4 000 texter), jag har cirka 2 000 fysiska klipp ur dagstidningar och fackpress, samt ungefär 10 hyllmeter böcker relevanta för projektet. Nästan varje dag under dessa tolv år har jag tänkt på mitt projekt, det har funnits med i bakhuvudet varje gång jag läst en artikel eller en bok eller hört eller sett ett radio- eller TV-program, nästan helt oavsett vilket ämne som behandlats. Bokens breda perspektiv har kunnat anläggas på det mesta.

Att nu avbryta detta arbete är nästan lika sorgligt som att bryta en relation. Men mot bakgrund av min kroniska sjukdom innebär det samtidigt en stor lättnad att slippa pressen att färdigställa detta stora arbete. Jag hoppas dock ännu att en annan av mina planerade böcker ska kunna förverkligas; den om upphovsrättens historia. Men säkert är förstås inte heller det.

Boken var tänkt att vara en mycket bred historisk översikt över all sorts information och kunskap, även information utanför den mänskliga hjärnan, i växter eller i maskiner. Här skulle förstås också begrepp som desinformation och metainformation nagelfarits. Boken var tänkt att utgöra en översikt och vägledning såväl för studenter i något medieämne som för beslutsfattare. I mitt tilltänkta förord skrev jag följande:

Vetenskapen om information har blivit något av en ny atomteori. Världens minsta beståndsdelar tycks numera vara bits. Faran är stor att en ny reduktionistisk samhällssyn ska breda ut sig.

Marx ansåg att allt i samhället görs till varor. Freud såg det mesta som driftssymboler. Och nu är allt information, allt från Shakespeare och Einstein till CD-skivor och trafikljus.

Paradoxen är att just när vi går in i detta informationssamhälle, eller rent av kunskapssamhället som vissa kallar det, och det talas om knowledge management i alla möjliga och omöjliga sammanhang, tycks just kunskapen befinna sig i kris. Alltför många elever lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva. Många har en mycket diffus uppfattning om historien och kan t.ex. inte säga om Luther levde före Hitler – eller om det var tvärtom.

Samtidigt som traditionella baskunskaper tycks sättas på undantag, skulle man kunna mäta kunskaper på ett annat sätt och finna att dagens generationer, åtminstone i industriländerna, förmodligen vet mer än någon tidigare levande människa om sin omvärld – även om det ofta är en fragmentiserad, journalistisk bild av världen och inte en mer helgjuten, som förmår visa samband både i samtiden och det förflutna till det som sker nu.

I bokens inledningskapitel hade jag tänkt gå in på olika teorier om informationens mest grundläggande drag:

Att gå till ursprunget när det gäller information och kommunikation kan man göra på åminstone två sätt. Man kan försöka urskilja den tidigaste formen av kommunikation, och då uppstår frågan om det fanns information innan människan kom till, som t.ex. det där ordet som svävade över vattnet vid tidernas gryning. Man kan också försöka urskilja informationens väsen i det att man söker dess minsta byggstenar eller det absoluta minimikrav som bör vara uppfyllt för att man ska kunna tala om information och kommunikation.

Men först: är information detsamma som kommunikation? Måste informationen överföras till en mottagare för att den verkligen ska kunna kallas information? Här uppstår genast ett problem. Om vi erkänner att information kan finnas så att säga vilande, utan att någon tar del av den, måste det ändå finnas något vi tagit del av för att kunna avgöra att företeelsen i fråga verkligen är information. Kan det vara så att vår blotta förväntan att något ska vara information gör det till information? Om det visar sig att det inte innehåller någon information, så har vi ju ändå fått veta just det.

Här hade jag förstås tänkt ta upp vad som sagts av tänkare som Claude Shannon, Fritz Machlup, Norbert Wiener, och varför inte också skarplynta personer som d’Alembert, Schelling och Emerson – eller kanske C.K. Ogden?

Jag hade tänkt vara frikostig med citat, för att låta olika författare på området få tala med sin egen röst där så var möjligt och lämpligt. Kanske skulle jag därigenom ha kommit i konflikt med den allt mera snålt tillämpade upphovsrätten. Särskilt i England och USA är man idag alltför sträng med rätten att citera, detta så viktiga undantag i upphovsrätten (något som jag för övrigt skrivit om många gånger, utförligast här).

Om boken blivit klar, skulle den kanske i viss mån ha liknat en sorts hybrid av tre böcker som jag uppskattat mycket:

 David Crowleys och Paul Heyers väl genomtänkta antologi med texter inom medievetenskap, ”Communication in History”.

 Pierre Lévys kraftfullt spekulativa ”L’Intelligence collective: Pour une anthropologie du cyberspace” (även på eng. ”Collective intelligence”).

 Alex Wrights originellt associativa bok ”Glut: Mastering information through the ages”.

Några andra fantastiska böcker som definitivt skulle ha kommit med i litteraturförteckningen är Douwe Draaismas ”Metaphors of memory”, Vera John-Steiners ”Notebooks of the mind”, Paul Levinsons ”Soft Edge” och Joshua Meyrowitz ”No sense of place”.

James Gleicks nyutkomna ”The Information: A History, a Theory, a Flood” har jag inte hunnit läsa ännu, men det verkar också i högsta grad vara en bok som hör hemma i den här gruppen.

Kort sagt, det finns ju en mängd bra böcker, även om inte min kommer ut.

Not den 25 juni: Det blir alltid lite patetiskt att tala i ”konditionalis II”, apropå saker man skulle ha gjort, men en sak som hade varit rolig att utveckla i boken är att blanda högt och lågt, stort och smått, när det gäller exempel på mediernas och informationens olika uttryck och följder. Hundratals exempel har jag samlat, som sagt, och igår såg jag ännu en detalj i en nyhetsartikel som var rätt anmärkningsvärd. SvD rapporterade den 24/6 om demonstrationer i Minsk och skrev bl.a. om Oleg Gruzdilovitj som var en av många journalister som häktades: ”De slog mig på ben och händer och här sitter jag nu utan skor. Vi greps, kastades ned på golvet, slogs och förbannades, berättade Gruzdilovitj på telefon från polisbussen till sin radiokanal.” Ett par meningar som skulle förefallit rätt surrealistiska för 10–15 år sedan. Jag skulle också förstås ha tagit upp större saker som de nya medierna och Nordafrika och mindre saker som hur ”hemligt nummer” på telefon numera blivit något suspekt.

Pingad på Intressant.

McLuhan och hur man inte binder en bok

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Först en liten anekdot. När jag gick i skolan, var slöjd inte precis mitt bästa ämne. Det var en ren plåga. I realskolan öppnade sig dock möjligheten att istället för att hyvla, såga och snickra kunna ägna sig åt inbindning av böcker. En skänk från ovan, tyckte jag, och gav mig genast i kast med saken. Jag valde inte precis några värdefulla böcker för mina första försök. Jag började med ”Kring nötfatet”, en bok med tankenötter jag vunnit för en krona på Gröna Lund. Den fick nu en ståndsmässig uppryckning i något som åtminstone såg ut som halvfranskt band. Jag band även in en astronomisk handbok jag köpt när jag var 11, för jag var väldigt intresserad av planeterna; ”New Handbook of the Heavens”. Den blev inte så bra. Ryggen var liksom inte konvex nog utan såg väldigt platt ut.

Och så slutligen gav jag mig på en liten pocketbok med Dennis-serier, eller rättare sagt skämtteckningar (one-panel cartoons): ”Dennis the Menace”. Och denna gjorde jag till något ganska surrealistiskt. När man fuskbinder utan tråd (vilket jag gjorde med de två senare böckerna) skär man bort den häftade ryggen och smetar på ett lager med klister för att hålla ihop boksidorna. Det råkade bara bli fel. När jag skurit bort ryggen råkade jag sedan smeta klister på bokens framkant istället. Jag fullföljde sedan hela bindningsprocessen, och inte förrän jag öppnade den färdiga boken insåg jag att något var fel. Man måste börja sist i boken och sedan bläddra baklänges. Det känns väldigt konstigt när man inte är van. Och varför skulle man vara van?

Nu till ämnet för dagen: Marshall McLuhan.

McLuhan har jag läst sedan mitten av 70-talet och varit fascinerad av sedan dess. Man märker snabbt att han inte är särskilt konsekvent i sina resonemang, t.ex. om heta och kalla medier. Men hans tankesprång är alltid hisnande och det är extremt stimulerande för den egna tankeverksamheten att läsa hans – ofta alltför tvärsäkra – kommentarer om boktryckarkonsten, TV eller reklam.

På 1990-talet började han komma på modet igen i spåren av Internets framväxt och alla nya medieteoretiker som började filosofera kring globala nätverk och deras inverkan på mänskliga relationer, nationalstaten etc. Då föreföll det inte så långsökt att Marshall McLuhan fick komma till heders igen, och om detta skrev jag en kort artikel i tidningen Dagens IT 1997.

Under årens lopp har jag köpt på mig en ansenlig samling McLuhan-litteratur. Tyvärr är ju en hel del inte möjligt att få tag på och det verkar svårt för förlagen att få ge ut nytryck eller artikelsamlingar. Marshall McLuhans efterlevande tycks tyvärr ha en rätt rigid inställning när det gäller licenser. (Även citat och böcker om McLuhan tycks känsligt, se reaktionen på förslaget att ge ut en ”McLuhan for Dummies”.)

Jag har givetvis läst Terrence Gordons biografi, ”Escape Into Understanding”, som kan rekommenderas. Douglas Coupland har också nyligen kommit med boken ”Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work!”, se recension i SvD den 21/2 (se också intervju med Coupland i The Paris Review). Dessutom har Marshalls son Eric McLuhan tillsammans med Wayne Constantineau just utkommit med boken ”The Human Equation”.

Nu har jag – sent omsider – läst ytterligare en monografi, skriven av McLuhans kollega vid Universitet i Toronto, Donald F. Theall, ”The Virtual Marshall McLuhan”. Den är dock inte ny, utan kom ut 2001.

Jag blev mycket konfunderad när den kom med posten från nätbokhandeln Amazon. Något verkade fel. Precis som med min Dennis-bok visade den sig vara bunden i framkanten. Jag bläddrade villrådigt och fick upp sakregistret – i början av boken. Inte nog med att det låg i bokens början, man var förstås också tvungen att tänka sig alfabetet baklänges om man skulle slå upp något. (Nästan lika krångligt som att slå i Sture Alléns ”Baklängesordbok”.)

Kunde detta vara gjort med avsikt? McLuhan har ju skrivit väldigt mycket om boktryckarkonsten, boken som produkt och om hur den påverkat läsandet och varandet på olika vis. Hade Theall gjort en sorts metakonstverk av sin bok, som skulle få läsaren att tänka i flera dimensioner än bara textens?

Jag är fortfarande inte säker. Jag har inte kontaktat förlaget och frågat. Jag har istället stoiskt satt mig att läsa från slutet och mot den hägrande början. Och nog visar sig boken också innehålla en väldigt annorlunda bild av Marshall McLuhan jämfört med den man får i andra sammanhang.

Det är framför allt i bokens appendix (längst fram och upp och ned, förstås) som en del märkliga saker framkommer. I det första tillägget får man se hur ogin McLuhan var när det gällde citat. McLuhan måste ju ha varit medveten om reglerna i upphovrättslagen om ”fair use” – ändå skulle Theall bara få citera mycket knappt ur McLuhans verk i sin egen bok. Själv byggde ju dock McLuhan sina egna böcker på mycket frikostiga utdrag ur andras verk, för att inte tala om att han även gjorde andras idéer till sina egna. Detta är ju ingen upphovsrättslig fråga, men inte särskilt snyggt när det gäller akademiska uppsatser. Att McLuhan var mycket påverkad av folk som Innis och Mumford är ju känt men kanske inte i hur hög grad.

Bokens andra appendix är skrivet av antropologen och medieforskaren Edmund Carpenter, som även han arbetat med Marshall McLuhan vid University of Toronto. I detta appendix, med titeln ”That Not-So-Silent Sea” skriver han bl.a.:

”The medium is the message”, came from Ashley Montagu’s lecture, ”The Method is the Message,” which Marshall & I attended. Marshall improved the wording and extended the concept. ”The medium is the massage” came from Sam Zacks. Marshall had been asked to explain his earlier phrase, to which Sam, who favored steam baths & massages, replied: ”You mean, like a massage?” At which point, message became massage, mass-age, mess-age. [...]

Writers commonly speak of Marshall’s original ideas. He had none. Be grateful. They would have been right off the wall. His genius lay in perceiving, not creating. (Theall, s. 244-245.)

Marshall McLuhan hade också en hel del idéer som nog de flesta av de vänsterorienterade anhängare han fick inte skulle velat kännas vid:

Innis detested dictators, monopolies, censorship, racism. He was firmly committed to an open society. Marshall was as firmly committed to a closed society. He thought Blacks, Jews, Protestants, would all be happier elsewhere. He defended Franco’s suppression of Protestants. Innis said nothing. (Theall, s 248.)

Vidare om credit where credit is due:

Marshall might protest, ”I got it from nobody,” but in fact, he got everything from somebody. He just never remembered. It was strange, especially in later years. Describe a new discovery to him, or tell him a joke, and the next day he’d phone: ”Big breakthrough …” and back it all came. (Theall, s. 256.)

Ändå menar Carpenter att McLuhan förstås stod för en hel del ”valid insights”. Men inte främst de han är mest känd för. Originaliteten låg i andra detaljer samt i metoden.

Not: Baklängesläsandet understryker förresten något jag skrev om för ungefär 15 år sedan, när det diskuterades mycket om multimedia på CD-ROM och elektroniska böcker. Jag hävdade då att det skulle dröja rätt länge innan e-boken som medium blev lika transparent för läsaren som den vanliga boken. När vi läser, skrev jag, tänker vi ju inte på att boken har pärmar eller att nu vänder jag på en papperssida, och titta! – det är visst text på andra sidan också! Men nu har jag alltså upplevt hur man blir synnerligen medveten också om den gamla hederliga boken som medium.

Pingad på Intressant.

Materiellt och immateriellt ägande är lika konstlade

Den tämligen meningslösa debatten om huruvida upphovsrätten är en äganderätt eller inte har varit igång igen (Mårten Schultz i SvD, Bengt Göransson på ledarbloggen, Stig Strömholm på ledarbloggen, Schultz på ledarbloggen, Schultz på sin egen blogg.)

Många debattörer, inte minst på piratsidan, brukar hävda att upphovsrätten är konstlad – underförstått därför mindre giltig. Även i Schultz’ skriverier förefaller det som om han menar att den är artificiell, medan materiell äganderätt är mera naturlig: ”Äganderätten hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna, som yttrandefriheten.” Henrik Alexandersson skriver på sin blogg: ”Upphovsrätten är inte en en fundamental rättighet, som till exempel äganderätten. Upphovsrätten är en konstruktion, med vissa syften.”

Men ingen av dessa rättigheter är av naturen given. All äganderätt är egentligen lika konstlad (även den materiella). Det handlar ju hela tiden om överväganden som lagstiftare gör om vad som bör vara möjligt i ett visst samhälle när det handlar om t.ex. förvärv, överlåtelser, förfoganden, transaktioner, ansvar m.m.

Upphovsrätten står och faller med sina undantag

I upphovsrättsdebatten talas det ofta om behovet av balans mellan olika intressen. I den här långa (37 sidor) artikeln som just publicerats i Bibliotekshögskolans tidskrift Human IT redogör jag för hur den frågan varit aktuell ända sedan upphovsrättens barndom. Jag visar också på en del exempel där upphovsrätten fungerar mindre bra idag och där således reformer behövs. Så här presenteras artikeln i abstract:

I dagens upphovsrättsdebatt tycks ett månghundraårigt förakt för musiker, skådespelare och konstnärer åter visa sig. Men vad är upphovsrätt egentligen? Artikeln visar hur man tidigt i upphovsrättens historia var medveten om nödvändigheten av balans mellan upphovsmannens och användarens rättigheter. Här redovisas 1700-talets debatt kring upphovsrättens karaktär (privilege or property), liksom den viktiga frågan om vad som bör skyddas – idén eller utförandet, innehållet eller formen? Artikeln hävdar att upphovsrätten är kongenial med informationssamhället, men att lagens tillämpning idag innebär flera allvarliga problem. Bland annat har man alltmer fjärmat sig från de gamla Lockeanska idéerna om samhällets lärande, och möjligheterna för dagens användare – som i allt högre grad också är upphovsmän – att på ett rimligt sätt kunna använda sig av skyddade verk är mycket begränsade. Här pläderas för att public domain bör få ett särskilt skydd, liksom att fair use (som gäller t.ex. rätten att citera) bör betraktas som en egen positiv rätt, och inte bara ses som ett försvar för visst nyttjande.

Hela artikeln finns tillgänglig som PDF på http://etjanst.hb.se/bhs/ith/3-10/ket.htm.

Pingad på Intressant.

Tryckfrihet för handskrifter

Häromdagen (5/8) hade jag en kommentarspalt på SvD:s kultursida under rubriken ”Gamla smädelser känns som nya”. Jag återger här min ursprungliga text. Det tredje stycket från slutet om fönsterrutan på Claes på hörnet fick strykas i pappersversionen. Dessutom kan nämnas att tryckfrihetsförordningen 1766 finns här i sin helhet. Hur rubriceringen såg ut mellan 1774 och 1810 vet jag inte, men 1810 var ordet ”skrif-friheten” borttaget ur rubriken. 1810 års TF innehöll ju också Sveriges första upphovsrättsliga lagstiftning. En liten förändring i 1812 års TF gjorde att upphovsrätten kom att omfatta inte bara tryckt skrift utan även t.ex. tryckta musikaliska noter och kartor. Man gjorde i TF 1812 § 1 följande tillägg: ”Under ordet Skrift, som i denna lag nyttjas, skall förstås allt hwad, genom Tryck, under Allmänhetens ögon lägges.” Nu fanns det alltså inget som helst tolkningsutrymme längre, för att tillämpa lagen på handskrifter – samtidigt hade alltså tillämpningsområdet utvidgats. Annie Mattssons avhandling finns dels som tryckt bok, dels som PDF på nätet.

Gamla smädelser känns som nya

Man tror gärna att boktryckarkonsten gjorde att handskrifterna omedelbart ersattes av tryckta. Men handskrivna böcker producerades i mindre mängd åtminstone en bit in på 1800-talet. Vår berömda första tryckfrihetslag från 1766 tillerkände faktiskt även handskrivna pamfletter frihet från censur: lagrubriken talade om skrif- och tryckfriheten, och detta kvarstod även i lagen 1774.

Tillägg till min artikel om Piratpartiet

Nedanstående artikel var införd igår i SvD på debattsidan Brännpunkt. Med tanke på den debatt som uppstått såväl på webben som i radio bifogar jag ett tillägg efter artikeln (efter det röda lövet).

Oklarheter staplas i valmanifest

Med en rätt stor portion god vilja hade någon kanske kunnat tro att Piratpartiet var ett oslipat nytt frihetligt parti i vardande, som kanske skulle kunna utvecklas till ett parti som stred för kultur- och integritetsfrågor. Men man tycks snarast gå från oklarhet till oklarhet. Ett tvåfrågeparti som inte förstått sin ena huvudfråga och inte ser vidden av den andra har allvarliga problem.

Redan partiprogrammet avslöjar kunskapsluckor. När upphovsrätten infördes ”reglerade den bara en upphovsmans rätt att bli erkänd som skapare av ett verk”, skriver man och menar att upphovsrätten först senare blev kommersiell.

Detta är fel. Ett parti som nu också hyllar kunskapen borde försöka skaffa sig lite av den varan. Upphovsrätten var på 1700- och 1800-talen en författarrätt, i högsta grad kommersiell, eftersom den gav författarna möjlighet att sälja sina arbeten till boktryckare och bokförläggare.

Författarrätten gjorde så att författarna kunde leva på sitt eget arbete istället för på andras pengar – t.ex. från mecenater. En fri skribent behöver inte ta hänsyn till vare sig stat eller kapital. En sådan aspekt borde vara viktig för ett parti med någon sorts frihetspatos, tycker man.

Partiprogrammet har sedermera ändrats något, men man rättade inte felet, utan anpassade sådant som var korrekt så att det nu passar felet.

Piratpartiet startades i mångt och mycket för att tillvarata de illegala fildelarnas intressen, de miljoner som lagen påstås göra till brottslingar. Konstigt nog har Piratpartiet sällan kallats populister, fast de nog är ett av de främsta exemplen på ett sådant parti under senare decennier.

Det valmanifest man offentliggjorde för några dagar sedan är ännu mer förvirrat än programmet. Det är som att läsa förslag till trafikregler skrivna av någon utan körkort.

När det gäller upphovsrättens skyddstider skriver man på ett ställe att man vill ha fem års skydd och på ett annat ställe 50 år.

Man skriver å ena sidan att den ideella rätten (den som skyddar både verkets och upphovsmannens integritet) ”fungerar väl” men menar samtidigt att kultur och kunskap ska vara ”fri och tillgänglig för alla på lika villkor” och att allt nyttjande och ”förädlande” ska uppmuntras. Det betyder t.ex. att vem som helst skulle kunna ändra denna text så att den t.ex. stöder Sverigedemokraterna – men fortfarande ha mitt namn under den. En yttrandefrihet, där yttrandet i sig inte har något skydd sedan det väl gjorts är bara halv.

”Kultur som finansierats med allmänna medel ska omedelbart få hämtas, bearbetas och spridas fritt”, står det i valmanifestet. En bok som fått distributionsstöd av Kulturrådet skulle alltså inte kunna säljas utan måste skänkas bort. Borde inte bönder som får EU-stöd också skänka bort sina livsmedelsprodukter?

Utrymmet tillåter inte att alla besynnerligheter tas upp här. Det allvarligaste är kanske att man föreslår att om någon försöker ”väcka talan på upphovsrättslig grund” mot någon där gärningen inte ingår i en näringsverksamhet ska dömas för ”försvårande av kulturspridning” till fängelse i högst två år.

Vad är nu detta för påfund av ett parti som brukar sparka bakut så snart ett lagförslag förefaller det minsta rättsosäkert? Att kunna väcka talan i olika frågor är rimligen en grundläggande medborgerlig rättighet. Domstolen avgör sedan om det finns rättslig grund för talan eller inte.

Detta handlar ju bl.a. om partiets andra stora hjärtefråga, den personliga integriteten. Men även den betraktar man med lapp för ena ögat. Man bryr sig nästan bara om medborgarnas skydd mot statliga övergrepp, inte det medborgare kan göra mot varandra. Men också inom myndighetsområdet finns lakuner. Man tar inte upp saker som flyktingfrågor, behandling av häktade, fångar, brottsoffer eller patienter. Ett modigt parti med integritetsfrågor på dagordningen borde kanske också ha något att säga i frågor om dödshjälp och abort.

När det gäller säkerhetskontroller på flygplatser, ska sådana bara göras för eliten; kungligheter och statsråd. Pöbeln får resa farligt, med andra ord. Under rubriken ”Rättsstatens återställande” står att ingen ska behöva svara för ”gärning man inte hade avsikt att utföra”. Olika typer av vårdslöshet och underlåtenhetsbrott är vanliga kategorier i lagen. Men allt detta stryker Piratpartiet alltså med ett käckt penndrag.

Så här allvarliga brister inom sina kärnområden borde inte ett parti kunna komma undan med.

Tillägg: Jag skrev i artikeln att Piratpartiet inte rättade ett fel i sitt program, utan anpassade sådant som var korrekt så att det skulle passa felet. Så här är det:

I en tidigare version av partiprogrammet (version 3.3) hade Piratpartiet lustigt nog skrivit att ”Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande” och för detta krävdes ”en balans mellan samhällets krav på tillgänglighet och spridning och upphovsmannens krav på erkännande och ersättning.”

Detta är ju alldeles korrekt men stämmer ju inte med det de säger på ett annat ställe i samma program om att upphovsrätten till en början bara skulle ha handlat om att ”bli erkänd som skapare av ett verk”. Den kommersiella aspekten kom senare, hävdar man.

Våren 2010 formulerade partiet om programmet (version 3.4), men då ändrade man inte det där felaktiga om att blir erkänd. Man ändrade det som var korrekt, så att det ska passa det felaktiga.

I version 3.4 står nu att ”upphovsrätten skall uppmuntra till skapande” (som om det alltså inte var avsikten från början). När det gäller balansen har man ändrat ordalydelsen till att gälla inte samhällets behov kontra upphovsmannens, utan nu är det allmänheten som ska balanseras mot allmänheten: ”[...] krävs en balans mellan å ena sidan allmänhetens önskan om tillgänglighet och spridning av kultur, och å andra sidan allmänhetens önskan om nyskapande, påbyggnad och remix av kultur.” Plötsligt gäller balansen bara en part, hur nu någon balans kan uppstå på det viset.

Genom att operera bort det där om ”upphovsmannens krav på erkännande och ersättning” finns alltså inga kommersiella aspekter kvar. Då förefaller allt stämma med vad man sa om att upphovsrätten under den första tiden inte hade några kommersiella dimensioner.

Man låtsas inte heller om att tanken på en balans mellan den enskilda kulturskaparen och samhällets behov var tidigt påtänkt (närmare bestämt diskuterades detta intensivt vid sekelskiftet runt år 1700 och under flera följande decennier). Piratpartiet talar nu om hur det borde vara, som om det aldrig varit så.

”Vi menar att upphovsrätten behöver återföras till sitt ursprung”, står det i båda versionerna av partiprogrammet. Det är en sak jag också brukar strida för. Jag har bara en något annan uppfattning än Piratpartiet om vad som var upphovsrättens ursprungliga idéer.

Än värre blev det förstås när Rick Falkvinge diskuterade med mig i radions Studio ett på torsdagseftermiddagen. Nu påstod han plötsligt att den upphovsrättslag som enligt honom och partiet bara stipulerade att upphovsmannen skulle bli erkänd var – håll i er nu – Västgötalagen från 1200-talet.

I nästa andetag hävdade Falkvinge att den kommersiella upphovsrätten uppstod den 4 maj 1557. När han nu ändå har läst historia, varför inte läsa rätt också? Det som hände 1557 i England hade ingenting alls med upphovsmäns rätt att göra. Tryckarnas organisation Stationers’ company fick då av Engelska kronan status som myndighet, vilket innebar att organisationens medlemmar garanterades tryckerimonopol mot att man ombesörjde förhandscensuren av böcker. Detta gällde alltså boktryckarnas privilegier och hade ingenting att göra med upphovsmännen – författarna, som fick mycket dåligt betalt för sina verk, om de fick någonting alls. Falkvinge bevisade alltså vad han tänkt motbevisa – att hans kunskaper i upphovsrättens historia är skrala.

Besynnerligt var också Falkvinges uttalande om olika andra aspekter av integritet som jag tyckte att partiet borde ta upp. Det behövdes inte, menade han, eftersom detta redan diskuteras i Sveriges riksdag. Men det resonemanget skulle man ju kunna applicera på alla Piratpartiets frågor – de diskuteras ju hela tiden av alla partier.

Jag har sett av en del webbkommentarer att vissa tycks se det här som obetydliga detaljer. Men för ett parti som borde vara experter på upphovsrätt och integritetsfrågor (se exempel i SvD-artikeln ovan) är sådana här grundläggande missuppfattningar allvarliga. Det värsta är att när man granskar hur ändringarna i partiprogrammet är gjorda, förefaller det inte vara missuppfattningar utan medvetna misstolkningar.

Läs också min utförliga genomgång av Piratpartiets program från 2009 (version 3.3).

Lite av min egen kritik av upphovsrätten finns t.ex. i detta OBS-inslag från radion i våras.

Tillägg den 11 augusti: Sedan den första artikeln var inne har Anna Troberg svarat (8/8) och jag svarade henne (11/8). Den utförligaste texten där jag formulerat min kritik av dagens upphovsrätt är för övrigt den just publicerade artikeln ”Upphovsrätten står och faller med sina undantag” i tidskriften Human IT.

Jag ser också att Rick Falkvinge kommenterat min artikel på sin blogg. Han fortsätter hävda att upphovsrätten kom till på 1200-talet, alternativt 1557 (se ovan). Han tillägger också att censur rådde en bra bit in på 1700-talet. Ännu ett fel, den avskaffades 1694-95 då den s.k. Licensing Act inte förnyades. Censurens avskaffande, både i England och Sverige (1809), var snarast en förutsättning för att upphovsrätten skulle kunna uppstå. Se vidare denna artikel, där jag också skriver lite om orden copy och copyright.

Pingad på Intressant.

Piratpartiet – kulturpartiet?

Regissören och dramatikern Farnaz Arbabi talade i radions Kosmo häromdagen om hur kulturfrågorna idag inte tycks engagera på samma sätt som t.ex. på 70-talet, hur senaste kulturutredningen främst blev en fråga för utövare. På sätt och vis har hon rätt, men jag tror ändå att man inte bör glömma att vi faktiskt fått ett parti med på många sätt en kulturpolitisk agenda – ett parti som jag inte sympatiserar med, visserligen, men det finns: Piratpartiet. Och frågorna det för fram engagerar helt uppenbart breda grupper.

Så tydligen har något ändå hänt. För 25-30 år sedan visste få vad ett typsnitt var. Med datorvågen blev alltfler publicister. Pizzerian på hörnet ägnade sig plötsligt åt grafisk formgivning. Minns någon uttrycket desktop publishing? 1998 kom det in i Akademiens ordlista, på nedgång redan då, för en ännu större publicistisk revolution var redan i rullning: webben, bloggarna, etc. Nu räckte det inte att veta lite om typsnitt; nu måste gemene man plötsligt veta lite om ett annat ämne som förr varit förbehållet specialister: upphovsrätt.