Tillägg till min artikel om Piratpartiet

Nedanstående artikel var införd igår i SvD på debattsidan Brännpunkt. Med tanke på den debatt som uppstått såväl på webben som i radio bifogar jag ett tillägg efter artikeln (efter det röda lövet).

Oklarheter staplas i valmanifest

Med en rätt stor portion god vilja hade någon kanske kunnat tro att Piratpartiet var ett oslipat nytt frihetligt parti i vardande, som kanske skulle kunna utvecklas till ett parti som stred för kultur- och integritetsfrågor. Men man tycks snarast gå från oklarhet till oklarhet. Ett tvåfrågeparti som inte förstått sin ena huvudfråga och inte ser vidden av den andra har allvarliga problem.

Redan partiprogrammet avslöjar kunskapsluckor. När upphovsrätten infördes ”reglerade den bara en upphovsmans rätt att bli erkänd som skapare av ett verk”, skriver man och menar att upphovsrätten först senare blev kommersiell.

Detta är fel. Ett parti som nu också hyllar kunskapen borde försöka skaffa sig lite av den varan. Upphovsrätten var på 1700- och 1800-talen en författarrätt, i högsta grad kommersiell, eftersom den gav författarna möjlighet att sälja sina arbeten till boktryckare och bokförläggare.

Författarrätten gjorde så att författarna kunde leva på sitt eget arbete istället för på andras pengar – t.ex. från mecenater. En fri skribent behöver inte ta hänsyn till vare sig stat eller kapital. En sådan aspekt borde vara viktig för ett parti med någon sorts frihetspatos, tycker man.

Partiprogrammet har sedermera ändrats något, men man rättade inte felet, utan anpassade sådant som var korrekt så att det nu passar felet.

Piratpartiet startades i mångt och mycket för att tillvarata de illegala fildelarnas intressen, de miljoner som lagen påstås göra till brottslingar. Konstigt nog har Piratpartiet sällan kallats populister, fast de nog är ett av de främsta exemplen på ett sådant parti under senare decennier.

Det valmanifest man offentliggjorde för några dagar sedan är ännu mer förvirrat än programmet. Det är som att läsa förslag till trafikregler skrivna av någon utan körkort.

När det gäller upphovsrättens skyddstider skriver man på ett ställe att man vill ha fem års skydd och på ett annat ställe 50 år.

Man skriver å ena sidan att den ideella rätten (den som skyddar både verkets och upphovsmannens integritet) ”fungerar väl” men menar samtidigt att kultur och kunskap ska vara ”fri och tillgänglig för alla på lika villkor” och att allt nyttjande och ”förädlande” ska uppmuntras. Det betyder t.ex. att vem som helst skulle kunna ändra denna text så att den t.ex. stöder Sverigedemokraterna – men fortfarande ha mitt namn under den. En yttrandefrihet, där yttrandet i sig inte har något skydd sedan det väl gjorts är bara halv.

”Kultur som finansierats med allmänna medel ska omedelbart få hämtas, bearbetas och spridas fritt”, står det i valmanifestet. En bok som fått distributionsstöd av Kulturrådet skulle alltså inte kunna säljas utan måste skänkas bort. Borde inte bönder som får EU-stöd också skänka bort sina livsmedelsprodukter?

Utrymmet tillåter inte att alla besynnerligheter tas upp här. Det allvarligaste är kanske att man föreslår att om någon försöker ”väcka talan på upphovsrättslig grund” mot någon där gärningen inte ingår i en näringsverksamhet ska dömas för ”försvårande av kulturspridning” till fängelse i högst två år.

Vad är nu detta för påfund av ett parti som brukar sparka bakut så snart ett lagförslag förefaller det minsta rättsosäkert? Att kunna väcka talan i olika frågor är rimligen en grundläggande medborgerlig rättighet. Domstolen avgör sedan om det finns rättslig grund för talan eller inte.

Detta handlar ju bl.a. om partiets andra stora hjärtefråga, den personliga integriteten. Men även den betraktar man med lapp för ena ögat. Man bryr sig nästan bara om medborgarnas skydd mot statliga övergrepp, inte det medborgare kan göra mot varandra. Men också inom myndighetsområdet finns lakuner. Man tar inte upp saker som flyktingfrågor, behandling av häktade, fångar, brottsoffer eller patienter. Ett modigt parti med integritetsfrågor på dagordningen borde kanske också ha något att säga i frågor om dödshjälp och abort.

När det gäller säkerhetskontroller på flygplatser, ska sådana bara göras för eliten; kungligheter och statsråd. Pöbeln får resa farligt, med andra ord. Under rubriken ”Rättsstatens återställande” står att ingen ska behöva svara för ”gärning man inte hade avsikt att utföra”. Olika typer av vårdslöshet och underlåtenhetsbrott är vanliga kategorier i lagen. Men allt detta stryker Piratpartiet alltså med ett käckt penndrag.

Så här allvarliga brister inom sina kärnområden borde inte ett parti kunna komma undan med.

Tillägg: Jag skrev i artikeln att Piratpartiet inte rättade ett fel i sitt program, utan anpassade sådant som var korrekt så att det skulle passa felet. Så här är det:

I en tidigare version av partiprogrammet (version 3.3) hade Piratpartiet lustigt nog skrivit att ”Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande” och för detta krävdes ”en balans mellan samhällets krav på tillgänglighet och spridning och upphovsmannens krav på erkännande och ersättning.”

Detta är ju alldeles korrekt men stämmer ju inte med det de säger på ett annat ställe i samma program om att upphovsrätten till en början bara skulle ha handlat om att ”bli erkänd som skapare av ett verk”. Den kommersiella aspekten kom senare, hävdar man.

Våren 2010 formulerade partiet om programmet (version 3.4), men då ändrade man inte det där felaktiga om att blir erkänd. Man ändrade det som var korrekt, så att det ska passa det felaktiga.

I version 3.4 står nu att ”upphovsrätten skall uppmuntra till skapande” (som om det alltså inte var avsikten från början). När det gäller balansen har man ändrat ordalydelsen till att gälla inte samhällets behov kontra upphovsmannens, utan nu är det allmänheten som ska balanseras mot allmänheten: ”[…] krävs en balans mellan å ena sidan allmänhetens önskan om tillgänglighet och spridning av kultur, och å andra sidan allmänhetens önskan om nyskapande, påbyggnad och remix av kultur.” Plötsligt gäller balansen bara en part, hur nu någon balans kan uppstå på det viset.

Genom att operera bort det där om ”upphovsmannens krav på erkännande och ersättning” finns alltså inga kommersiella aspekter kvar. Då förefaller allt stämma med vad man sa om att upphovsrätten under den första tiden inte hade några kommersiella dimensioner.

Man låtsas inte heller om att tanken på en balans mellan den enskilda kulturskaparen och samhällets behov var tidigt påtänkt (närmare bestämt diskuterades detta intensivt vid sekelskiftet runt år 1700 och under flera följande decennier). Piratpartiet talar nu om hur det borde vara, som om det aldrig varit så.

”Vi menar att upphovsrätten behöver återföras till sitt ursprung”, står det i båda versionerna av partiprogrammet. Det är en sak jag också brukar strida för. Jag har bara en något annan uppfattning än Piratpartiet om vad som var upphovsrättens ursprungliga idéer.

Än värre blev det förstås när Rick Falkvinge diskuterade med mig i radions Studio ett på torsdagseftermiddagen. Nu påstod han plötsligt att den upphovsrättslag som enligt honom och partiet bara stipulerade att upphovsmannen skulle bli erkänd var – håll i er nu – Västgötalagen från 1200-talet.

I nästa andetag hävdade Falkvinge att den kommersiella upphovsrätten uppstod den 4 maj 1557. När han nu ändå har läst historia, varför inte läsa rätt också? Det som hände 1557 i England hade ingenting alls med upphovsmäns rätt att göra. Tryckarnas organisation Stationers’ company fick då av Engelska kronan status som myndighet, vilket innebar att organisationens medlemmar garanterades tryckerimonopol mot att man ombesörjde förhandscensuren av böcker. Detta gällde alltså boktryckarnas privilegier och hade ingenting att göra med upphovsmännen – författarna, som fick mycket dåligt betalt för sina verk, om de fick någonting alls. Falkvinge bevisade alltså vad han tänkt motbevisa – att hans kunskaper i upphovsrättens historia är skrala.

Besynnerligt var också Falkvinges uttalande om olika andra aspekter av integritet som jag tyckte att partiet borde ta upp. Det behövdes inte, menade han, eftersom detta redan diskuteras i Sveriges riksdag. Men det resonemanget skulle man ju kunna applicera på alla Piratpartiets frågor – de diskuteras ju hela tiden av alla partier.

Jag har sett av en del webbkommentarer att vissa tycks se det här som obetydliga detaljer. Men för ett parti som borde vara experter på upphovsrätt och integritetsfrågor (se exempel i SvD-artikeln ovan) är sådana här grundläggande missuppfattningar allvarliga. Det värsta är att när man granskar hur ändringarna i partiprogrammet är gjorda, förefaller det inte vara missuppfattningar utan medvetna misstolkningar.

Läs också min utförliga genomgång av Piratpartiets program från 2009 (version 3.3).

Lite av min egen kritik av upphovsrätten finns t.ex. i detta OBS-inslag från radion i våras.

Tillägg den 11 augusti: Sedan den första artikeln var inne har Anna Troberg svarat (8/8) och jag svarade henne (11/8). Den utförligaste texten där jag formulerat min kritik av dagens upphovsrätt är för övrigt den just publicerade artikeln ”Upphovsrätten står och faller med sina undantag” i tidskriften Human IT.

Jag ser också att Rick Falkvinge kommenterat min artikel på sin blogg. Han fortsätter hävda att upphovsrätten kom till på 1200-talet, alternativt 1557 (se ovan). Han tillägger också att censur rådde en bra bit in på 1700-talet. Ännu ett fel, den avskaffades 1694-95 då den s.k. Licensing Act inte förnyades. Censurens avskaffande, både i England och Sverige (1809), var snarast en förutsättning för att upphovsrätten skulle kunna uppstå. Se vidare denna artikel, där jag också skriver lite om orden copy och copyright.

Falkvinge hävdade i radiodiskussionen att ”äras den som äras bör” står i Västgötalagen. Detta har jag inte lyckats hitta, och jag har även frågat experter på landskapslagarna, men ingen känner igen det. Även om formuleringen fanns där, så skulle det förstås inte ha något med upphovsrätt att göra. Jag har däremot hittat följande passage i Bibeln, i Romarbrevet 13:7: ”So gebet nun jedermann, was ihr schuldig seid: Schoß, dem der Schoß gebührt; Zoll, dem der Zoll gebührt; Furcht, dem die furcht gebührt; ehre, dem die ehre gebührt.” Inte heller detta har med upphovsrätt att göra. Enligt kapitlets ingress rör det sig om ”underdånighet under överheten”.

Pingad på Intressant.
Till bloggens förstasida.

Annons

Piratpartiet – kulturpartiet?

Regissören och dramatikern Farnaz Arbabi talade i radions Kosmo häromdagen om hur kulturfrågorna idag inte tycks engagera på samma sätt som t.ex. på 70-talet, hur senaste kulturutredningen främst blev en fråga för utövare. På sätt och vis har hon rätt, men jag tror ändå att man inte bör glömma att vi faktiskt fått ett parti med på många sätt en kulturpolitisk agenda – ett parti som jag inte sympatiserar med, visserligen, men det finns: Piratpartiet. Och frågorna det för fram engagerar helt uppenbart breda grupper.

Så tydligen har något ändå hänt. För 25-30 år sedan visste få vad ett typsnitt var. Med datorvågen blev alltfler publicister. Pizzerian på hörnet ägnade sig plötsligt åt grafisk formgivning. Minns någon uttrycket desktop publishing? 1998 kom det in i Akademiens ordlista, på nedgång redan då, för en ännu större publicistisk revolution var redan i rullning: webben, bloggarna, etc. Nu räckte det inte att veta lite om typsnitt; nu måste gemene man plötsligt veta lite om ett annat ämne som förr varit förbehållet specialister: upphovsrätt.

Världens första upphovsrättslag 300 år idag

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Idag är det precis 300 år sedan världens första upphovsrättslag trädde i kraft, den 10 april 1710. Nyligen var det 200-årsdagen av den svenska författarrättens tillblivelse den 9 mars 1810, vilket jag skrev en understreckare om i SvD. Men idag är det alltså ett världsjubileum, i den mån nu någon jublar. Upphovsrätten är som bekant starkt ifrågasatt av många, från dem som helt vill avskaffa den till sådana som vill reformera den.

Paradoxalt nog drevs världens första upphovsrättsliga lag inte fram av författarna i första hand. Snarare var det bokhandlarna/boktryckarna som sökte ett sätt att säkerställa sina egna rättigheter efter det att den engelska Licensing Act tillåtits löpa ut utan att förnyas 1694/95. Då upphörde både de mera skråbetonade boktryckarlicenserna (som ibland kallades right to copy) och censuren. För den oinvigde kan det verka förvirrande att man faktiskt talade om en copyright redan före den första upphovsrättsliga lagen. Men det handlade då om en ren rätt att kopiera (rätt att trycka exemplar) som inte var bunden till upphovsmannen.

De följande 15 åren var märkliga, eftersom det nu parallellt förekom både en evig copyright och ingen copyright alls. Evig copyright gällde traditionellt genom s.k. common law – för författaren före publicering, för boktryckaren/bokhandlaren under och efter publicering, och detta gällde då böcker som redan publicerats under det system som gällde t.o.m. 1694. Ingen copyright alls gällde för böcker tryckta efter 1694 som inte reglerades av någon lag.

Bokhandlarna/tryckarna hoppades nu på en lag som skulle ge författarna en egendomsrätt till det de skrivit, och författarna skulle sedan kunna överlåta rätten på dem vid tryckandet av varje enskild titel, som de sedan skulle kunna behålla, om inte för evigt, så i alla fall under mycket lång tid. Det handlade om att rädda vad som räddas kunde när nu Licensing Act inte längre fanns.

Flera författare såg det nu så, att om de efter censurens avskaffande således skulle bli ansvariga för vad de skrivit efter publiceringen (vid exv. förtalsmål), så var det väl inte mer än rätt att de även fick skörda frukterna av ett väl genomfört arbete – inte bara ta konsekvenserna när det gjorts på ett dåligt sätt. Daniel Defoes rader om detta är välkända: ”‘Twould be unaccountably severe, to make a Man answerable for the Miscarriages of a thing which he shall not reap the benefit of if well perform’d …” (An essay on the regulation of the press, 1704.)

Att tillerkänna författarna en ensamrätt, skedde ytterst motvilligt. Den första upphovsrättsliga lagen, the Statute of Anne som den kallas, var i flera avseenden modellerad efter the Statute of Monopolies från 1624. Ensamrätt och monopol var ur samhällets synpunkt något skadligt, men man var under vissa omständigheter tvungen att tillerkänna vissa personer detta, om de skapade samhällsnyttiga verk eller uppfinningar, så att de skulle kunna få tillbaka det de investerat i arbete och pengar och på så sätt uppmuntras att bidra till samhällets andliga odling. Det fullständiga namnet på the Statute of Anne följer denna Lockeanska idé om samhällets lärande: An Act for the Encouragement of Learning, by Vesting the Copies of Printed Books in the Authors or Purchasers of such Copies, during the Times therein mentioned.

Jag ska inte dra hela historien, men den som vill läsa själva lagen hittar den här. (Den svenska lagen inklusive kommentarer finns här.)

The Statute of Anne finns paradoxalt nog inte tillgänglig på Google Books, dvs. den finns men den visas inte av någon anledning. Jag har tidigare skrivit om detta märkliga fenomen att många 1700- och 1800-talsböcker hos Google, trots att de skulle vara långt bortom all copyrights räckhåll, ändå inte visas. Just detta säger kanske något om vissa apekter av dagens upphovsrätt som behöver reformeras.

Den tidiga upphovsrätten, både i Sverige och England, var en författarrätt eller authors’ right. Först senare kom andra typer av konstnärliga upphovsmän med i bilden. Termen upphovsrätt kom inte in i svensk lag förrän 1960. Ordet copyright fanns heller inte med i de första engelska lagarna. Statute of Anne talar dock om ”the proprietors of the Copy” liksom om ”Copies of Printed Books”. Ordet copy har många betydelser, bara i detta sammanhang finns tre: 1) kopia eller exemplar, 2) manuskript som ska tryckas, samt – faktiskt – 3) copyright. Ordet copyright eller uttrycket ”right to copy” användes ibland redan på 1600-talet om tryckarnas rätt till exemplarframställning, men detta är som tidigare sagts en helt annan sak än den författarrätt som kom i och med 1710 års lag. I England kom ordet copyright in i lagtext först 1801 (I USA dock redan 1790).

En och annan bekant undrar hur jag kan tycka det är så till den milda grad intressant att studera upphovsrättens historia att jag nu sysslat med den i ett drygt decennium. För två decennier sedan hade jag nog varit förvånad själv.

Jag upptäckte dock någon gång i början av 1990-talet hur intressant juridik och rättshistoria i allmänhet kan vara, från mosaisk eller romersk lag över landskapslagar och framåt. Rättshistorien är både rättsfilosofi och mentalitetshistoria; olika samhällens syn på etik och moral i koncentrat.

Rätt tidigt intresserade jag mig också för mediehistoria, läste McLuhan, Innis, Mumford, Machlup m.fl. Jag insåg också rätt snart att historien om upphovsrätten helt enkelt är historien om hur vi i olika samhällen och tider har betraktat det mänskliga skapandet, konstnärerna, och samhällets förhållande till detta, där givetvis frågor om yttrandefrihet och censur också kommer in. Studerar man upphovsrättens historia, så studerar man också mediernas och kreativitetens historia.

Sedan rätt länge talas det ju om informationssamhället, the information age, och man kan filosofera över när denna epok egentligen inleddes. Var det med datornätverken – eller redan med ordbehandling på dator? Var det kanske när information, underhållning etc. i produktionsvärde gick om traditionell industriproduktion? Var det när boktryckarkonsten kom och möjliggjorde en dittills aldrig skådad spridning av information och kunskap? Eller var det redan när människan uppfann skriften? Eller språket?

Före och efter. Så här bra fick författarna det när upphovsrätten kom, i alla fall enligt en satirisk tecknare i Magasin för Konst, Nyheter och Moder, 1842 (troligen efter en fransk förlaga).

Man skulle också kunna hävda att informationssamhället inleddes ungefär när upphovsrätten kom. Vid denna tid hade boktryckarkonsten med god marginal etablerat sig och genomsyrat förhållandevis breda folklager. När censur och privilegier avskaffades, uppstod en helt ny situation för författarna; de kunde plötsligt skriva för en marknad, och denna behövde regleras lagligt på ett annat sätt än som skett under privilegietiden. Samhället ville också i John Lockes anda främja den allmänna bildningen genom att uppmuntra författare att satsa på mera krävande arbeten. Moroten här var att författaren skulle få en tids ensamrätt till försäljningen av sina egna verk, för att kunna få tillbaka det han/hon investerat.

Ett sådant informationssamhälle med upphovsmannen i centrum istället för finansiären (mecenaten) eller tillverkaren (boktryckaren/bokhandlaren) växte inte fram över en natt. I England t.ex. var det en lång process av lagändringar och prejudicerande rättsfall efter lagens tillblivelse och fram till det berömda fallet Donaldson v. Becket 1774. I Sverige utvecklades författarrätten successivt från 1810 års rudimentära lagstiftning till 1877 års mera utförliga lag. Under denna formativa tid hade redan en hel rad författarskap – inte minst kvinnliga – blomstrat, som knappast skulle ha gjort det med den gamla ordningen. Lagen var aldrig tänkt att hindra skapande, men i viss mån sker det idag. En hel del förändringar skulle behövas i upphovsrätten för att åter få den att leva upp till sina stolta grundidéer också i vår tids nätverkssamhälle.

In English, see also:

Copyright reform – or abolition
The Misunderstood Idea of Copyright

Pingad på Intressant.

Svenska upphovsrätten fyller 200 år i idag

Jag har skrivit en understreckare i dagens SvD om när Sverige fick sin första upphovsrätt 1810. Artikeln finns här.

Tilläggas kan att rätten gällde i början endast böcker och kallades författarrätt. Dagens ord upphovsrätt kom inte förrän 1960, i den lag som än idag gäller (dock förstås med många ändringar sedan dess). Det var den s.k. Auktorrättskommittén som lade fram sin utredning 1956 som också föreslog att rätten skulle få ett gemensamt namn för samtliga genrer. Tidigare hade man fått uttrycka saken med t.ex. ”äganderätt till skrift” eller ”rätt att efterbilda konstverk”. Efter förebild från tyskans Urheberrecht myntade man nu ordet upphovsmannarätt, vilket sedermera oftast har förkortats till upphovsrätt (se SOU 1956:25, s. 60). Ordet upphov och upphovsman fanns tidigare i svenskan, men inte kombinationerna med ordet rätt.

Den europeiska upphovsrätten (utom i England) skilde sig från den angloamerikanska copyrighten genom att den i de allra flesta fall fokuserade på just upphovsmannen. Inom båda traditionerna är givetvis rätten att mångfaldiga ett verk viktig (the right to copy), men i större delen av Europa centreras denna rätt med en sorts ”default value” hos upphovsmannen, medan man i England och USA tenderar att fokusera på exemplarframställningen. Denna skillnad i perspektiv har också bäddat för lite olika synsätt när det gäller ideell rätt (droit moral, moral rights) och work for hire (verk som skapas inom ramen för en anställning) etc.

Som jag skrev i SvD-artikeln var det anmärkningsvärt att man redan 1810 valde att tala om äganderätt, vilket var (och ännu är) en omtvistad fråga internationellt. En liten kuriositet i det sammanhanget är också att när författarrätten bröts ut ur Tryckfrihetsförordningen 1876 (i en kort provisorisk lag) och 1877 (i en mera utförlig), så skiljer sig dessa båda lagar åt på just denna punkt. 1876 finns ordet äganderätt med i både lagens titel och dess text. 1877 finns ordet äganderätt bara i lagens titel men inte i dess text.

Gösta Eberstein berättar i sin bok ”Den svenska författarrätten” (1925, del 2, s. 116) att statsministern Louis de Geer (vår första statsminister!) vid beredningen av 1877 års lag hade sagt i statsrådet ”att författarens rätt över sitt arbete icke helt och hållet, till begreppet, sammanfaller med annan äganderätt, utan att däri ingå även rent personliga intressen, vilka måste beaktas”. Därför, menade statsministern, ”skulle det visserligen vara riktigast att för nya lagen välja en titel, överensstämmande med den som tyska lagen erhållit – lag om författarerätt till skrift, Gesetz betreffend das Urheberrecht an Schriftwerken etc. – men då tryckfrihetsförordningen hänvisar till särskild lag angående ‘äganderätt till skrift’ torde denna titel, vilken sålunda redan finnes i lag begagnad, böra användas”. Det är intressant att ordet alltså räddades kvar här pga en teknikalitet. Annars hade vi kanske närmat oss det tyska synsättet ännu mer, det att upphovsrätten är en sorts persöhnlichkeitsrecht.

Den som vill läsa Tryckfrihetsförordningarna från 1766 resp. 1810 (den där författarrätten ingår) kan göra det här (1766) och här (1810). På samma webbplats finns också den boktryckeriförordning från 1752 som jag nämnde i artikeln.

Pingad på Intressant.

Tre hundra år med upphovsrätt

I går (28/1) medverkade jag i radions OBS med följande inslag (ljudfilen finns här):

I dagens debatt om fildelning och Googles bokscanningsprojekt finns det vissa debattörer som tycker att man borde avskaffa upphovsrättslagen, antingen helt och hållet och klara sig utan eller avskaffa den för att bygga upp något helt nytt, anpassat till vår tid.

Jag känner inte till någon lagstiftning som man avskaffat helt på det viset, för att på samma område bygga upp något skinande nytt. Det är nog svårt på ett område som regleras av flera internationella konventioner och handelsavtal.

Jag rätt säker på att de mest radikala har fel. Utan upphovsrätt skulle vi ganska snart bli tvungna att uppfinna något snarlikt igen. För vi lever ju i det s.k. informationssamhället, där information och kunskapsspridning – och produktion av såväl finkultur som underhållning – sedan ungefär 90-talets början i produktionsvärde har passerat traditionell tung industriproduktion.

Kidnappa inte fria verk!

I gårdagens SvD hade jag en kort artikel införd under vinjetten ”kommentar”. Här nere återges den med ett litet PS som inte fanns i tidningen.

Anna Dahlgren och Pelle Snickars har sammanställt antologin ”I bildarkivet”, som handlar om fotografins nya villkor i den digitala världen, och inte minst hur såväl analoga, digitala som äldre inscannade bilder ska bevaras och visas för forskare och allmänhet. Här finns många viktiga insikter, t.ex. att foton ur album inte bara bör scannas in isolerat utan även med hela albumuppslag. Här diskuteras också problemet original/kopia samt de nu närmast oändliga möjligheterna till digital bildmanipulation.

Det som gladde mig mest är nog ändå det som står i förordet, där de båda redaktörerna tar upp problemet att många arkiv och bibliotek idag hävdar att de har upphovsrätt till inscannade eller avfotograferade målningar eller böcker som är flera hundra år gamla och således knappast i sig själva är skyddade av upphovsrätt – men kopian ser man som ett nytt verk.

Ye pyrates of olden days

Piracy of intellectual property is nothing new. To some, plagiarism was a problem already in first century Rome. Illegal copying of books was done long before the modern concept of copyright as a creator’s right was conceived. The right to copy during the first centuries of printing belonged to printers and booksellers (sometimes for generations), not like today when an author owns it and might or might not assign his or her rights to a publisher for a limited time.

Printers often pirated books that legally belonged to other printers. The first known instance of print piracy was probably Gutenberg’s former financier Johann Fust, who reprinted Johann Mentel’s edition of St Augustine’s De Arte Prædicatoria. A more well-known case is Martin Luther, whose works were pirated in all of the German states (and in many other countries as well). There were lots of printers who for many years made their living entirely from unlicensed printing of Luther’s works. Luther complained about this, not so much on economical grounds as because the pirated editions were sloppy and the content distorted. At this time pirates even gathered at the Frankfurt Book Fair to sell their wares.

Francis Kirkman on the title pages of his book The Unlucky Citizen (1673).

Piracy was very common, especially during the 17th and 18th centuries, and not just smaller, poorer Stationers yielded to this shady custom, but even large well-established members of the Stationers Company spent some of their working hours on unlicensed printing or the printing of ”overnumbers”, that could be sold by chapmen or exchanged for other books from other printers.

Google Books driver på digitaliseringen

Den 3/11 var denna debattartikel införd i SvD:s kulturdel under rubriken ”Google viktig pådrivare”. Av utrymmesskäl ströks ett par passager, som jag återinsatt i nedanstående version (här markerade med grön färg).

Att ta ordet paradigmskifte i sin mun känns alltid lite storvulet. Ändå är det nog inget mindre som skett inom all kunskapshantering de senaste 15-20 åren, även om alla möjligheter ännu inte utnyttjas inom alla sektorer av samhället. För en forskare t.ex. har sannerligen sättet att arbeta förändrats drastiskt. Samarbete via nätverk och s.k. extrakranial kunskap tillgänglig på allt färre musklicks avstånd.

Även om mycket redan hänt, så är vi många som väntat på att digitalisering av såväl arkivs och museers samlingar som andra informationskällor skulle börja ta verklig fart, men statliga kvarnar mal långsamt. I ljuset av detta är det nog bra att Google Books satt en blåslampa i baken på den officiella världen, särskilt i Europa. Inom EU planeras nu en översyn av upphovsrätten.

Swedish Pirate Party: A Critical Examination

(This is a translation of a blog entry in Swedish from June 14th, which was the hitherto most read article since the blog started in 2003.)

Now that the Swedish Pirate Party has got their 7 percent of the voters in the Swedish election for the European Parliament, I suppose it is time to write something about their goal, as it is presented in the party program.

Apparently, the party toned down its agitation in the file sharing issue before the election, and focused on the topic of personal integrity and privacy. This was probably, from their point of view, a good strategy. Otherwise, the party would probably to a much larger extent than now have been associated with selfish people who just want to safeguard their free-of-charge access to entertainment. What they say in privacy issues is much easier to agree with, even if not everything on this point is opposition-free either.

Copyright reform – or abolition?

The other day I came across a web site called Question Copyright. One of its leading men is the software developer Karl Fogel, and a prominence such as Brewster Kahle seems to be involved as well.

Their ”mission is to educate the public about the history of copyright, and to promote methods of distribution that do not depend on restricting people from making copies”. They say they want copyright reform, but ”if abolition is that better policy, then so be it”.