• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Måste förfallna hus alltid rivas?

I debatten om de svenska städernas omvandling, både när det gäller dagens förändringar och de som genomfördes på 1960- och 70-talen, finns det ett par argument som återkommer när det gäller att motivera rivningar.

Jag hävdar inte att rivningar av gamla hus eller andra byggnader alltid är fel, men de två argument jag nämner här är i alla fall inte giltiga. I de fall rivning är motiverat torde det finnas andra faktorer att hänvisa till.

1) Byggnaden eller platsen är skitig, full med råttor och stinker urin.

Detta är ett argument som mera sällan hörs från experter, det är andra debattörer som ser detta som ett argument för rivning. Men det är förstås en ordnings- eller renhållningsfråga eller något som gäller sociala missförhållanden i området. Det handlar om ytskiktet av en konstruktion och miljön runt omkring och har inget med en byggnads status, grad av förfall eller skick att göra.

2) Byggnaden eller platsen är i så dåligt skick, fallfärdig, rutten el.dyl. att den måste rivas.

Det låter som ett bra argument, men det missar målet. Hus och andra byggnadskonstruktioner kan vara extremt nedgångna, men de är i stort sett alltid möjliga att restaurera. Frågan är hur mycket pengar man är beredd att satsa på en renovering.

Är förfallet enormt kan det förstås bli mycket dyrt, och då blir frågan om byggnaden i fråga har ett sådant kulturhistoriskt eller samhälleligt värde att det är värt pengarna. Ibland kan renovering bli billigare än rivning och nybyggnad, så det är viktigt att en grundlig opartisk utredning görs av byggnadens möjligheter.

Vid utredning måste man frigöra sig från många intressen som historiskt har spelat in, t.ex. rivnings- och byggföretags intressen eller mera fackliga intressen som politiker och utredare låtit sig påverkas av. (I Göteborg på 70-talet hade t.ex. hyresgästföreningen och byggnadsarbetarförbundet del i besluten att riva flera av de äldre stadsdelarna, som kvarteret Lustgården, Haga osv.)

I sin avhandling ”Riva eller bevara” från 1980 skrev professor Gunnar Tärby vid Chalmers i Göteborg så här (sid. 52):

Kostnadsberäkningar läggs fram. Man anser att dessa skall godtagas av byggnadsvårdande myndigheter utan närmare granskning. Det är sällan fråga om neutrala kalkyler eftersom de i regel är utarbetade av den part som vill riva.

Professor Ola Nylander vid Chalmers skrev i Göteborgs-Posten 15 januari 2017 apropå ännu ett rivningshotat område i Göteborg:

Det finns inga olösliga tekniska problem om man vill renovera. I kulturstäder som exempelvis Barcelona eller Rom är rivning mer eller mindre uteslutet. Gamla hus vårdas, lagas och lever vidare. Det ses som en självklarhet och något som stärker städernas karaktär. Man åker till Rom för att besöka en kulturskatt av gamla hus och sevärdheter. Det är en del av varumärket.

”Sanering” blev närmast strukturell stadsplaneideologi på 1950-talet, men tendensen fanns redan på 1940-talet. I SOU 1947:26 föreslog den bostadssociala utredningen att sanering skulle bli mera planmässig än ad hoc. I SOU 1954:31 menade man att detta synsätt varit för begränsat, eftersom sanering tidigare ”endast kunde ifrågakomma ny- och ombyggnad av ett starkt begränsat antal undermåliga, centralt belägna bostadshus, där saneringen kunde resultera i ett större antal bostäder. Det vore emellertid angeläget att tillse, att en sådan begränsad verksamhet icke bedrevs på ett sådant sätt, att den försvårade en framtida mera omfattande sanering, varför det vore av vikt att saneringsplaner upprättades.” (SOU 1954:31 sid. 7.)

Med ordet ”sanering” syftade man tidigare främst på åtgärder mot direkt hälsovådliga bostäder, men utredningen från 1954 understryker att:

… sedermera har termen sanering använts också för att beteckna en allmän förbättring av bostadsförhållandena och så småningom har begreppet vidgats till att avse även en förbättring av stadsbebyggelsens standard i fråga om trafikutrymme, parker, lekplatser m.m. eller åtgärder som överhuvud syftar till att öka ett samhälles funktionsduglighet. (SOU 1954:31 sid. 9.)

Att ordet ”sanering” kommit att användas på detta vis har förstås underlättat när det gäller att skapa opinion för ibland tvivelaktiga omdaningsprojekt av stadsmiljön.

Pingad på Intressant.

Till bloggens förstasida.

Annonser