• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok (pdf):

    Book (pdf):

    Upphovsrätt:

    Kisamor:

Understreckare om evig upphovsrätt

Redaktören för SvD:s understreckare, Ludvig Hertzberg, har i anslutning till sin blogg publicerat Axel Rafaels artikel från 10 mars 1919 om författarrättens varaktighet. Den är intressant, tidstypisk, extrem och vettig på samma gång.

Axel Ferdinand Rafael (eller Raphael, 1850-1921) var både jurist och nationalekonom och skrev också den artikel, om ”litterär egenderätt” som stod att läsa som punkt 2 under uppslagsordet Eganderätt i Uggleupplagan av Nordisk Familjebok (1907).

Understreckaren från 1919 är mera polemisk än den encyklopediska texten och utgör en ganska trevlig läsning – den påminner en del i tonen om Augustine Birrells pedagogiska och småputtriga ”Seven lectures on the law and history of copyright in books” (1899).

Det extrema ligger i att han gör sig till tolk för uppfattningen att upphovsrätten bör vara evig. Detta bråkade man ju om på 1700-talet. Tryckarnas ensamrätt till böcker hade före upphovsrätten varit evig, men med den första skrivna lagen i England 1710 begränsades skyddstiden till högst 28 år (samtidigt som rätten centrerades kring författaren istället för tryckaren). Dock fanns det många som menade att den skrivna lagen inte fick överhöghet över sedvanerätten (common law) som medgav eviga rättigheter. Vilket som skulle gälla stred man om i åtskilliga rättegångar i England under flera decennier fram till den berömda Donaldson v. Becket 1774. Det finns faktiskt vissa än i dag som förespråkar att immateriell egendom bör kunna ärvas i evighet precis som materiell egendom, t.ex. Mark Helprin. Läs mer

Verktyget IPRED

IPRED tycks i sin svenska implementering ha landat i en hyfsad kompromiss, att döma av den proposition (2008/09:67) som regeringen överlämnade till riksdagen den 4 december.

Det rör sig ju inte om en skärpning av upphovsrätten som sådan, som ibland sägs, utan om en förändring av sanktionsmöjligheterna.

Det viktiga med alla sanktioner och allt upprätthållande av lag är ju att man använder sig av rimliga medel för det åsyftade målet, dvs att proportionalitet råder. Man skulle givetvis kunna låta polisen göra razzia i hemmen varje lördag i hopp om att få fast barn- och hustrumisshandlare. Men de flesta anser inte att en sådan kraftig integritetskränkning skulle vara rimlig i förhållande till syftet.

Även när det gäller upphovsrättsbrott måste givetvis en sådan balans råda, och det förefaller här som om man t.ex inte tänker jaga personer som laddat ned mindre mängder av upphovsrättskyddat material, och knappast heller dem som laddat upp mindre mängder. Det är de större brottslingarna man hoppas kunna hindra i deras verksamhet.

Det är en gammal tanke att upphovsrättsintrång ska beivras civilrättsligt, inte straffrättsligt. Även många av upphovsrättskritikerna borde finna detta sympatiskt, att det hela blir en sak mellan medborgare och inte mellan staten och medborgarna. Läs mer

Upphovsrätten och mångfalden

Bo-Erik Gyberg skrev mycket vällovligt ett försvar för upphovsrätten i gårdagens SvD, ”Upphovsrätten gav oss mångfald”. Han har rätt i det mesta, men några kommentarer skulle jag ändå vilja göra.

Visst är det sant att vår tids fildelningsproblematik påminner mycket om tidigare århundradens dilemma med pirattryck. Det avgörande är ju inte om man tar betalt för de olagliga kopiorna eller inte, utan att de görs utan upphovsmannens kontroll. Dock undrar jag om 1600-talet var värst i det avseendet. Under det tidiga 1500-talet försörjde sig t.ex. många tryckare i Tyskland helt på att trycka illegala upplagor av Luthers verk. T.o.m. bokmässan i Frankfurt blev vid den här tiden förutom att vara en högst legitim bokmarknad också ett forum för den tidens pirater.

Redan 1496 skrev den venetianske tryckaren Bernardino Rasma så här i en klagoskrift till stadens myndigheter:

När [en tryckare] har bestämt sig för att tillverka en ovanligt vacker bok – som innebär att han får satsa allt sitt kapital – om hans kolleger då får reda på det, använder de varenda list och knep för att stjäla provtrycken av det nya arbetet […] och sätter så igång med hjälp av många man och många pressar att trycka boken innan originalets formgivare hunnit göra klart sin utgåva, och när den kommer ut har marknaden redan förstörts av piratutgåvan.

Jag är osäker på om man verkligen kan säga att bokbranschen var stadd i förfall mot slutet av 1700-talet. Det beror på vilka länder man talar om. I England började det nog snarast ordna upp sig mot slutet av århundradet. Efter det att den första upphovsrättslagen kom till 1710, uppstod en stor osäkerhet om vad som egentligen gällde. Var det den gamla sedvanerätten (common law) som sade att en boktryckare hade evig copyright eller var det så som den skrivna lagen nu stipulerade, att författaren hade rättigheterna i max 28 år? Många boktryckare – i synnerhet på den engelska landsbygden – började på 1730-40-talen trycka böcker som de i enlighet med lagen ansåg hade förlorat sitt skydd. För detta blev de då stämda av Londonbokhandlare som ansåg sig fortfarande ha rättigheterna enligt common law; landsortsupplagorna utgjorde alltså piracy. Läs mer

3 164 falska poeter i ny antologi

En 3785-sidig poesiantologi, publicerad som PDF på webben, har väckt viss uppmärksamhet. Vid första påseendet tycks det vara en piratutgivning av aldrig tidigare skådad omfattning. Redaktörerna skriver:

Featuring the work of 3, 164 poets. Completely unpermissioned and unauthorized, pissing off the entire poetry community. Either you’re in or you’re not.

På Poetry Foundations sida finns en lång, lång lista på alla poeter som ”medverkar” utan att ha tillfrågats.

Dock är det inte så, för alltihop är tydligen påhittat. Inte piratutgåva utan förfalskning alltså. Eller åtminstone falsk attribution.

En del av de drabbade är smickrade, andra arga. Ron Silliman kallar det för ”an act of anarcho-flarf vandalism” och antyder att han tidigare vidtagit rättsliga åtgärder. Alan Sondheim, som brukar vara för s.k. appropriativ konst i alla former, tycker på diskussionslistan POETICS att detta är ”totally brilliant & probably the best new media poetry or net poetry whatever however defined I’ve seen”.

Bland Poetry Foundations blogginlägg finns ett av Amish Trivedi:

See, what you guys don’t realize is how advanced technology is. We have the technology now to have poems published before they’re even written. What you’re reading now is happening now.

Läs mer

När Povel stal tre eller fyra takter

På 70-talet uppträdde Povel Ramel med en föreställning som han kallade ”Hälften lånat”, och han hävdade då att han talat med Stim (”gamla fru Stim”), som sagt att man får stjäla tre takter ur andras kompositioner. ”Man får stjäla fyra takter från en annan bit”, säger Martin Ljung i Povels Rock-Fnykis.

Jag vet inte om Povel verkligen talade med Stim om detta, för på Stim har man ihärdigt förnekat att någon sådan regel skulle finnas. Jag har heller aldrig hört talas om någon sådan regel – inte förrän nu.

Ja, det står inte precis i den svenska upphovsrättslagen, men det finns ett rättsfall i USA som möjligen skulle ha kunnat hjälpa till att skapa den här myten.

Kanske hade Povel – eller gamla fru Stim – hört talas om Northern Music Corp. v. King Record Distribution Co, ett mål från 1952, där rätten kom fram till att om man tog mer än fyra takter av en komposition, så utgjorde det upphovsrättsintrång. Kanske läste Povel om detta i någon svensk eller amerikansk musiktidning? (I ett ännu äldre mål, Boosey v. Empire Music Co från 1915, blev också kvantitativa resonemang prejudicerande: sex toner eller mer skulle vara olagligt att ta, om dessa toner också åtföljdes av en sångtext som liknade originalets.)

Northern Music hade rättigheterna till Guy B. Woods och Sol Marcus’ sång Tonight He Sailed Again och stämde King Record Distributing som marknadsförde en liknande sång av Henry B. Glover med titeln I Love You, Yes I Do. Så här står det bl.a. i protokollet:

While both experts called by the defendants recognize the similarity of these passages in both songs, they account for it by the fact that they are found ”in well known compositions of earlier origin.” We do not agree with these experts that the similarities of these four consecutive measures are not striking but are trivial and commonplace. While we are not concerned primarily with the number of measures or of notes which are similar, we find that they comprise a significant and continuous portion of the melodies of both songs.
A piracy of a song is committed if that portion which is the whole meritorious part of the song is incorporated in another song, without any material alteration in the sequence of bars. We find that this was done here.

Slutsatsen förefaller inte glasklar, men många kommentatorer har tolkat detta som att mer än fyra takter (eller fyra takter eller mer) skulle utgöra upphovsrättsintrång. Bland andra skriver tidigare BMI-direktören David Sanjek det i artikeln ”‘Don’t Have to DJ No More’: Sampling and the ‘Autonomous’ Creator” i boken The Construction of Authorship: Textual Appropriation in Law and Literature, red. Martha Woodmansee & Peter Jaszi, 1994.

Pingad på Intressant.

Karl Gerhard och hästen från Troja

Den 15 april visas i SvT Hasse Ekmans film ”Jazzgossen” från 1958 med Karl Gerhard. För Karl-Gerhards skull är den väldigt rolig att se, även om han förekommer alldeles för litet i filmen. En ganska konstruerad kärlekshistoria mellan Hasse Ekman och Maj-Britt Nilsson är huvudnumret. Det är i och för sig alltid trevligt att se dem också, men här känns storyn lite tunn.

Karl Gerhard sjunger flera av sina slagnummer, ”Jazzgossen” förstås och även ”Den ökända hästen från Troja”. Det finns en upphovsrättsligt intressant aspekt på den senare sången. Länge angavs den som komponerad av Kai Stighammar, vilket var Karl Gerhards pseudonym. Men Karl Gerhard skrev bara texten. Melodins vers komponerades av Lille Bror Söderlundh, men melodins refräng hade man tagit från den ryska slagdängan ”Glada grabbars marsch” (Marsj vesioluych rebjat), som skrevs på 1930-talet av Isaak Osipovitj Dunajevskij för Grigorij Alexandrovs film Vesioly rebjat (”De glada grabbarna”).

Enligt ”Svensk filmografi” del 5, s. 711 kom melodin till Paris där den sjöngs in av en exilryss, och den gavs ut av ett franskt notförlag som fick rättigheterna. (Kanske är detta den Ostrovsky eller Astrovsky som man ibland idag kan se angiven som en av upphovsmännen.) Förlaget förbjöd Karl Gerhard att använda denna musik, trots att det alltså egentligen rörde sig om bara refrängen. Men det är ju inte så förvånande, mindre stölder än så brukar ju beivras. Filmbolaget SF försökte köpa rättigheterna men förlaget vägrade.

Vad man gjorde då var – enligt ”Svensk filmografi” – att Karl Gerhard skrev en ny version i moll av refrängen. Så Troja-sången föreligger alltså i två versioner. Såvitt jag vet blev det inget mera bråk om saken. Frågan är väl om en rättslig prövning skulle ha funnit att även den nya versionen var tillräckligt lik den gamla för att utgöra upphovsrättsligt intrång.

Som de flesta vet var ju sången däremot föremål för rättsligt ingripande under andra världskriget. Men då var det inte frågan om upphovsrätt utan att tyska legationen 1940 krävde att Sveriges regering förbjöd den antinazistiska sången. Vilket man också gjorde.

När jag idag kollar mina CD med ”Den ökända hästen från Troja” på så står samtliga upphovsmän med: Söderlundh, Dunajevskij (Dounaievsky), Ostrovsky (Astrovsky) samt Karl-Gerhard.

null

Det finns förresten en annan Hasse Ekman-film som – åtminstone ur dagens perspektiv – hade en upphovsrättsligt intressant sida.

1951 gjorde Ekman filmen ”Dårskapens hus”, en besynnerlig skapelse som består av enbart citat ur 17 av de 23 filmer Ekman hade gjort fram till dess.

Bakgrunden till detta var att under första halvåret 1951 förelåg ett filmstopp. Sveriges Filmproducenter vägrade göra film, som protest mot en kraftig höjning av nöjesskatten på biobiljetter, från 24 procent till 39 procent, som trätt i kraft redan 1948.

Hasse Ekman kringgick detta produktionsstopp genom att göra filmen ”Dårskapens hus” med enbart tidigare inspelade filmsnuttar som han gjorde ett långt collage av. Metoden att skapa komiska poänger på detta vis har ju förekommit både före och efter denna film. På 1980- och 90-talen var det rätt vanligt i svenska TV-underhållningsprogram av typen ”Nöjesmaskinen”. Jag brukar gilla Hasse Ekmans filmer, men denna är närmast outhärdlig.

Kritiken var kluven. Några ansåg att filmen var ett genidrag, ”en helt dårpippig film, som man inte tröttnar på” (A. Gunnar Bergman i Afton-Tidningen), medan andra tyckte den var ett utslag av dålig smak. Signaturen Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) i Stockholms-Tidningen tyckte det var roligt och beundrade ”det fräcka tilltaget”, men han var samtidigt illa berörd: ”Man tycker att Hasse Ekman drar ner sig själv och filmkonsten, när han ideligen avbryter sina vackra kärleksscener ur Ombyte av tåg med groteska inpass à la Bröderna Marx.” Staffan Tjerneld skrev i Expressen att det var tveksamt att ”rycka ut scener inspelade på fullt allvar av artister som Inga Tidblad och Hilda Borgström ur deras sammanhang”.

Och faktum är att skådespelarna reagerade. Den 1 oktober 1951, bara en vecka efter premiären, kunde Expressen meddela att Teaterförbundet under Sven Bergvalls ledning övervägde juridiska motåtgärder. Nils Beyer skrev i Morgon-Tidningen den 12 oktober att ”ingen regissör i filmens historia uppträtt mer svinaktigt mot sina skådespelare än Hasse Ekman i Dårskapens hus, samtidigt som han skurit halsen av sig själv som skapande konstnär”.

I dag skulle detta vara en fråga om de s.k. närstående rättigheterna, som gäller framföranden av artister av olika slag. Men dessa fanns ännu inte i svensk upphovsrättslag 1951, så då var det egentligen en ren kontraktsfråga. Ibland skrev skådespelare kontrakt med ett filmbolag för ett antal år och fick då spela i de filmer bolaget ville göra, oavsett vad de tyckte om filmerna ifråga. Ibland kunde kontraktet gälla en viss film. Om några av de skådespelare som förekommer i ”Dårskapens hus” haft kontrakt som gällt endast ursprungsfilmen, kanske de kunnat hävda att kontraktsbrott förelåg. Om de närstående rättigheterna funnits i Sverige vid denna tid, skulle skådespelarna ha kunnat invända mot hur deras ideella rätt hanterades. Den ideella rätten gäller ett verks (eller framförandes) integritet och i vilket sammanhang det förekommer m.m.

Harry Schein tyckte dock inte att skådespelarna hade någon anledning att känna sig kränkta. Han skrev i BLM att filmen visserligen var dålig men att filmklippen var Ekmans juridiska och andliga egendom, vilket gav honom rätt att göra vad han ville med dem. Skådespelarna borde ”som seriösa konstnärer egentligen vara tacksamma att få den djupt okonstnärliga stjärnmytologin torpederad”. Kanske hade debatten kring filmen trots allt innehållit diskussioner kring begreppet ideell rätt (droit moral), för Schein skrev också: ”För skådepelarna bör […] det moraliska kriteriet i Dårskapens hus bestämmas av det moraliska allvar med vilket de en gång mött sin arbetsuppgift.” (Samtliga citat ur ”Svensk filmografi”, del 5, s. 159-60.)

Pingad på Intressant.

Glenn Gould and the artist’s new tools

(This article was originally published in the Swedish magazine Ikoner in 2006. I translated it into English especially for an American web magazine, which later gave a new meaning to the phrase editorial decorum by suddenly backing out. So, why waste the translation? Here it is.)

The pianist Glenn Gould was well-known not only for his brilliant but anachronistic interpretations of Bach, where he went so to speak in the opposite direction compared with those who aimed at authentic interpretations played on historical instruments. He was also known for his perfectionism, which manifested itself in grammophone recordings resulting from a meticulous cutting and pasting. Gould actually foreboded the working ways of the digital era.

Glenn Gould was a meteor fallen down on earth. Through him and his recordings, we get a glimpse of something quite unknown, which still is a part of our culture. Glenn Gould lifted Bach from the well of his own time up to a sort of timeless flow. Bach played on the piano is, of course, an anomaly. One can hear how Gould struggles against certain idiosyncrasies of the fortepiano, while making use of some of its others. All of a sudden, Bach becomes modern music. Or music for any epoch.

This is in accordance with Gould’s view on recorded concerts. They turn into sounding chronicles, nailed firmly to their places in history. The studio recording, on the other hand, edited together from several sessions from different points in time – and maybe even from different geographical places, free themselves from time, and thus from the anecdotal. Read more »

Upphovsrättens grundtanke är god

Det finns flera problem idag med upphovsrätten och dess tillämpning. Dock inte främst de man oftast ser debatteras – för långa skyddstider etc.

Många menar att rättighetsägarna tjänar in vad de ska på två-tre eller högst tio år. Men dessa debattörer räknar då bara med bästsäljarna. Moderaten Karl Sigfrid skrev t.ex. på DN Debatt 9 augusti att världens 35 mest välbetalda artister tjänar cirka 7,5 gånger mer på turnéer än på skivförsäljning. Men de miljoner artister och konstnärer som inte är så välbetalda då? Vi som strävar på år efter år utan att just tjäna någonting alls, ska vi inte ha något skydd om det till äventyrs skulle skrälla till någon gång år elva (om vi antar att skyddstiden kortades till 10 år) och vårt tidigare helt ouppmärksammade arbete äntligen gör succé? Läs mer

Bokmässa med handskrifter

Man har i pressen sett många uppgifter om hur gammal bokmässan i Frankfurt är. DN skrev nyligen (4/10) att årets mässa var den 58:e i ordningen, medan Folke Schimanski skriver i senaste CS att den första hölls 1478.

Frankfurtmässan har visserligen fört en tynande tillvaro periodvis, t.ex. under 1800-talet, men enligt Alexander Dietz’ ”Zur Geschichte der Frankfurter Büchermesse” från 1921 skulle den första ha hållits 1462. Dietz antyder dock att mässan kanske kan dateras redan till 1440-talet. Bokhistorikern G.H. Putnam nämner inget årtal men beskriver i sin ”Books and their makers in the middle ages” hur bokbranschen tidigt på 1400-talet samlades i Frankfurt för att bl.a. utbyta manuskript och licenser. Läs mer

Fildelning och bredbandsskatt

Brev skickat den 12/6 2006 till de svenska partiledarna samt justitie- och kulturutskottens medlemmar:

Hej!

Några tankar angående den senaste tidens debatt om fildelning och upphovsrätt. Jag håller sedan nästan tio år på med en bok om upphovsrättens historia, så därför letar sig en del historiska paralleller in …

KORTVERSION (”executive version” som det brukar heta):

Det gäller att inte gripas av panik i upphovsrättsfrågan, vare sig det gäller repressiva medel mot illegal fildelning eller knäfall för okunniga opinionsstormar – även om det är valår.

Av debatten kan man tro att upphovsrätt bara handlar om musik och film på nätet och bara om stora bolag. Men det handlar om alla genrer, och om små enskilda kulturproducenter. Och det handlar inte om ekonomi enbart, utan – faktiskt – om yttrandefrihet också (upphovsmannens rätt att inte behöva få sina yttranden förvanskade).

Förslaget om bredbandsskatt som nu framkommer är ingen lyckad lösning. Kanske kan det visa sig vara den enda vägen, men jag tror den bör undvikas så länge som möjligt, eftersom den gör det svårare för små producenter, som ju alltmer använder sig av nätet, att ta betalt för sina verk där, och skattepengarna kommer knappast att kunna fördelas till dem som ska ha dem. Det är inte lika enkelt som att skicka spellistor från P3 till STIM.

Dessutom bör nätets unika frihet skyddas så långt det bara går – från såväl kommersiella intressens hegemoni som statliga diktat, särlagstiftning etc. Vanlig lag bör så långt möjligt tillämpas även på företeelser på nätet.

UTFÖRLIGARE VERSION:

Upphovsrätt gäller inte bara musik, inte bara stora bolag, inte bara ekonomi.

Upphovsrätt gäller alla intellektuella prestationer med någon originalitet: inom litteratur, konst, fotografi, film etc.

Upphovsrätt har i första hand varenda enskild kulturutövare. Först i andra hand gäller det bolag, när och om de enskilda kulturutövarna väl bestämt sig för att överlåta vissa eller alla sina rättigheter till ett bolag eller en organisation.

Och upphovsrätt gäller slutligen inte bara ekonomi, utan även verkets och upphovsmannens integritet. Ingen ska kunna ändra i t.ex. en antinazistisk sång så att den plötsligt istället blir pronazistisk i sitt budskap, för att nu för tydlighetens skull ta ett drastiskt exempel.

Ingen har rätt att ta den här texten jag nu skriver och återpublicera den – eller ens citera den – med mitt namn under men med t.ex. alla ”inte” och andra negationer borttagna, så att mina åsikter förvrängs.

Detta är alltså en aspekt av yttrandefriheten. Man hör annars ofta debattörer hävda att upphovsrätten skulle hota yttrandefriheten, med det stämmer inte. Yttrandefrihet och upphovsrätt är två olika sätt att skydda yttranden.

I dag är det kanske viktigare än någonsin att ha ett sådant upphovsrättsligt skydd, när vi lever i det s.k. informationssamhället, där man så lätt i de nya digitala medierna kan förvanska ett verk utan att det lämnar några spår av åverkan.

Informationssamhället behöver upphovsrätten om det också ska kunna bli ett kunskapssamhälle.

En annan aspekt av verkets integritet är att det är upphovsmannen som måste få bestämma när han/hon vill publicera sitt verk. Idag stjäls ofta förhandsversioner av filmer t.ex. som då får sin publicering i massupplaga i en version som inte överensstämmer med den slutgiltiga klippning som regissören och filmbolaget tänkt sig. (Jag har i flera artiklar också berättat om hur Luther upplevde något liknande redan i början av 1500-talet när hans bibelöversättning stals i manusform och publicerades innan hans egen korrigerade version hann ges ut.)

Det är en konstig syn många debattörer har som menar att upphovsrättslagen måste ändras därför att den gör tusentals ”vanliga människor” till lagbrytare. Det är dessutom ingen idé att ha en lag som man inte kan kontrollera efterlevnaden av eller beivra, sägs det också. Då är frågan: Vilka fler brott som av olika skäl inte kan beivras anser dessa debattörer att vi bör avkriminalisera? Fortkörning? Rattfylleri? Hembränning? Barnaga? Villainbrott? Kontokortsskimning?

Den nya upphovsrättslagen kan kritiseras på flera punkter, t.ex. dess snävare definition av kopiering för ”privat bruk”, liksom de minskade möjligheterna att in extenso kopiera äldre utgången litteratur för studier, begränsningen av citaträtten i kritiska arbeten i digital form etc. Men när det gäller fildelning har lagen aldrig varit avsedd att i första hand riktas mot dem som laddar ned, utan mot dem som laddar upp och tillgängliggör stora mängder av illegala kopior av skyddade verk.

Problemet är förstås tekniker som bittorrent, där en användare samtidigt som han/hon laddar ned också blir en länk i distributionen av samma material till andra. Att detta för närvarande är ett mycket svårlösligt problem rent polisiärt innebär ju inte att man bör lägga sig platt på marken och ge upp. De nya medierna har skapat nya förutsättningar och nya problem inom flera områden. Inom många kriminella områden utnyttjas nya medier: pedofili, prostitution, narkotikalangning, kontokortsbedrägerier. Att vi ännu inte i alla dessa sammanhang har hittat bra metoder att bekämpa sådan brottlighet kan ju inte gärna vara ett argument för att låta bli. Jag tror istället det gäller att ha is i magen. Så småningom hittar någon på lösningar. Ett visst svinn får man ju alltid räkna med, särskilt kanske i början när en teknik är ny. Upphovsrättsintrång har aldrig någonsin i full utsträckning kunnat uppdagas och lagföras. Man kan inte sätta dit alla. Alla fortkörare sätts inte heller dit. Men man statuerar exempel och man försöker sprida information om varför vissa bestämmelser finns.

Jag är också skeptisk till förslagen om en skatt på bredband. Bitskatt har varit fiscus dröm i åratal. Nu tycks avgifter närma sig från flera håll. ”Frimärken” för e-post ska stoppa spam. Vill du att ditt e-brev ska bli läst får du betala. Och de som använder hårddiskar och bredband ska via en skatt betala för musik som de kanske inte själva utnyttjar och pengarna kanske inte ens hamnar hos dem som gjort musiken. Detta är ingen bra metod i en tid när alltflera börjar publicera sitt material själva på nätet utan mellanhänder, utan vare sig stora skivbolag eller upphovsrättsliga intresseorganisationer. Hur ska t.ex. en musiker som vill sälja sina verk själv på en hemsida kunna göra det? Hans/hennes publik kommer ju att säga ”varför ska jag betala för detta, det har jag ju redan gjort en gång via skatten?”

Förslaget är också tvivelaktigt ur den aspekten att det skulle ge staten ännu ett kontrollinstrument av det hittills unikt frihetliga nätverket Internet. De första åren föreföll självsaneringens kraft i nätsammanhang vara oerhört stark. Men kanske kommer nu frihetens ”biverkningar” att i längden bli alltför svårhanterliga för att nätet ska kunna överleva i den form det haft. Det vore i så fall oerhört tråkigt, rent av tragiskt, eftersom det härbärgerar en kraft till förändring som vi nog inte sett maken till efter boktryckarkonsten.

Ja, kanske är dess potential ännu större. När boktryckarkonsten kom sågs den främst som ett nytt sätt att göra böcker. Vi som har bättre överblick över historien än 1400-1500-talens människor kan se att ordet härigenom var det första som industrialiserades och som förebådade den stora industriella revolutionen några hundra år senare, demografins totala omstöpning (på gott och ont givetvis) och städernas tillväxt. Sannerligen en mycket större effekt än att bara kunna massproducera böcker. Det digitala nätverkandet kan på motsvarande sätt visa sig vara något mycket större än en ny produktions- och distributionsform. Kanske skulle vi istället för parallellerna med boktryckarkonsten behöva likna de digitala nätverkens kraft vid människans uppfinning av språket. Detta kan vi förstås inte veta, bara framtiden har facit. Vad vi vet däremot, från andra tekniska sammanhang, är att vi oftast överskattar förändringarna på kort sikt (och blir besvikna – tänk på t.ex. ”det papperslösa kontoret”), men underskattar förändringarna på lång sikt.

Att göra apparatur olaglig som kan användas för kopiering eller forcerande av kopieringsskydd är också ett utslag av obefogad panik. 1905 försökte musikförläggare i USA förbjuda apparatur som perforerade pappersrullar till självspelande pianon. Musik var då bara skyddad i noterad, tryckt form, inte som inspelning. Men apparaturen i sig blev inte föremål för reglering, istället utsträckte man i lagen från 1909 definitionen av vad som utgjorde ett exemplar (copy) till att förutom tryck omfatta även pianorullar och fonografinspelningar.

Med denna utvikning vill jag helt enkelt ha sagt att jag tror det är viktigt att inte reglera nätet mer än absolut nödvändigt. Vanlig lag bör förstås gälla på nätet som på alla andra områden i samhället, varken i större eller mindre utsträckning. Att tillämpningen av lagen kan skifta inom olika områden är däremot kanske snarast en polisteknisk fråga. Tillslaget hos Piratebay var troligen inte i alla delar korrekt. Men det är inte upphovsrättslagens fel.

Bästa hälsningar

Karl-Erik Tallmo

PS. Se även min artikel ”Den missförstådda upphovsrätten” i Computer Sweden.