• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Antonio das Mortes: Mördare eller befriare?

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Den 1/10 var min understreckare om den brasilianska filmen ”Antonio das Mortes” från 1969 införd i SvD under rubriken ”Mytomspunnen rebellfilm har återuppstått”. Den återges här i en aningen utförligare version, med några bilder, och dessutom bifogas i slutet en källförteckning. Fotnotssiffor i texten visar i vilken källa uppgiften i fråga finns. I flera fall har källorna dock mera utgjort allmän bakgrundsläsning. I dessa fall finns inte källans nummer som en motsvarande notsiffra i artikeltexten.

 

Mytomspunnen rebellfilm har återuppstått

Märkliga legender berättas i Brasilien om en sorts rebeller från 1900-talets början som kallades cangaçeiros. De var snarast banditer, knutna till en klanstruktur och anlitades för att utkämpa strider för familjeäran. De klädde sig mycket speciellt i läderhattar med uppvikt brätte, panndiadem med silvermynt, patronbälten m.m. Så småningom blev dessa cangaçeiros mera en sorts revolutionärer, som riktade sin vrede mot de brasilianska godsägarna och påstås ha slagits för de egendomslösa bönderna. Canga lär vara ett ord som betyder ‘ok’, ‘förtryck’; kanske syftar det på att rebellerna ofta bar sina gevär som ett ok över axlarna. [3]

En mytomspunnen cangaçeiro var Lampião, vars riktiga namn var Virgulino Ferreira da Silva. Lampião betyder lyktan, och det namnet lär han ha fått eftersom mynningsflammorna från hans ombyggda gevär lyste upp nejden när det blev skottlossning. Lampião utvecklade också den speciella dräkten som cangaçeiros hade. Lampião och hans våldsamma band blev föremål för många folkliga myter och han sågs ibland som en sorts Robin Hood-figur. I juli 1938 mejades han och hans band ned med maskingevär av polisen.

På 1960-talet vävdes de här legenderna in i ett par märkliga filmer som gjordes av den brasilianske regissören Glauber Rocha. 1964 kom ”Svart Gud, Vit Djävul”, och 1969 häpnade festivalpubliken i Cannes över en film som hette ”Antonio das Mortes”. (Rocha fick för den priset som bästa regissör.)

Båda dessa filmer finns nu på DVD (engelsktextade), vilket är värt att uppmärksamma; särskilt när det gäller ”Antonio das Mortes”, som är den mest visuellt anslående av de två, och kanske den mest lättillgängliga. Filmen har mig veterligt inte visats i Sverige sedan 1980-talet och den har inte funnits på videoband. Överföringen till DVD innebar ett mycket mödosamt filmantikvariskt arbete. Inget negativoriginal fanns kvar, så man har fått pussla ihop bilder och ljud separat från de bästa kopiorna. Åtta månader tog arbetet. (En trailer för filmen finns på YouTube.)

Glauber Rocha, som avled redan 1981 blott 42 år gammal, tillhörde den brasilianska filmregissörsgruppen Cinema Novo. Man ville göra radikal film, men utan propagandistiska pekpinnar. Denna dygd var också nödvändig med tanke på censuren. ”Antonio das Mortes” kunde visas i Brasilien nästan utan censuringrepp; det var också en hjälp att den visats på internationella filmfestivaler och bekostats av utländska finansiärer. [7]

”Why wait for Rocha?” Radikaler med filmintresse hyrde ofta omtalade filmer på 16 mm. Här en annons ur Evergreen Review, jan. 1970. Liknande annonser fanns om Godard, Sjöman m.fl.

”Antonio das Mortes” var Rochas första färgfilm. I original heter den ”O Dragao da Maldade Contra o Santo Guerreiro”, alltså ungefär ”Den onda draken i kamp med den helige krigaren”. Som titeln antyder är det en historia genomsyrad av myt och andlighet, samtidigt som det är en högst blodig saga om rebeller, förtryck och uppror.

Cangaçeiros-rebellerna försvann runt 1940, men i den här filmen dyker plötsligt en sådan upp i byn Jardim das Piranhas i nordöstra Brasilien. Den lokala godsägaren, den blinde Horacio, känner sig förstås hotad av denne religiöse och revolutionäre svärmare, som heter Coirana (spelad av Lorival Pariz) och uppträder i full mundering i läderhatt och med silvermynt i pannan, tillsammans med en liten grupp anhängare. Antonio das Mortes (spelad av Maurício do Valle), en imposant figur i svart vidbrättad hatt och slängkappa, är en lejd mördare med hundra cangaçeiros liv på sitt samvete. Han kallas till platsen – och infinner sig, om inte annat för att få bekräftat att det verkligen rör sig om cangaçeiros. Det verkar otroligt, han hade ju själv dödat den siste av dem trettio år tidigare.

Rebellerna åtföljs också av en grupp s.k. beatos, religiösa mystiker ledda av ett kvinnligt helgon, Dona Santa, klädd i vitt, och en svart man i röda kläder, Antão. Antonio har själv inget skyddshelgon, ändå har han bett i tio kyrkor, sjunger Sergio Ricardo i en av filmens mycket suggestiva ballader, en tonsatt s.k. cordel: ”Jurando em dez igreja/Sem santo padroeiro/ Antonio das Mortes/ Matador de cangaçeiro.” De här sångerna både kommenterar och förebådar skeendet. Berättandet i filmen är inte alltid kronologiskt.

Antonio das Mortes duellerar med Coirana.

Ganska snart möts Antonio och Coirana i en duell på bytorget, där de slåss med machetes. Med hjälp av en scarf, vars ändar de biter sig fast i, håller de distansen genom att sträcka ut tyget mellan sig (en idé som Rocha fick av byborna). ”Varken i himlen eller helvetet finns det plats för cangaçeiros”, säger Antonio das Mortes. Coirana såras och medan han sedan ligger i en utdragen dödskamp, börjar Antonio das Mortes under inflytande från den heliga kvinnan Dona Santa att byta lojaliteter. Antonio ber sedan godsägaren Horacio att han ska dela ut mat till de fattiga, vilket han faktiskt gör. Horacio betonar dock att det rör sig om välgörenhet, till skillnad från att uppfylla någon sorts rättmätigt krav.

Att byta sida på detta vis är ju ingen direkt ovanlig idé, och filmen har också jämförts med t.ex. Sergio Leones ”Dollartrilogi” eller Kurosawas ”Livvakten”. Godsägaren Horacio låter sig givetvis inte nöja med Antonios avhopp utan städslar istället en annan våldsman i sin tjänst, Mata Vaca. Horacio blir rasande när han hör talas om jordreform. Han vill verkligen inte dela sina egendomar med ”folk som inte arbetar”. ”Allt är atombombens fel”, säger han. Såväl atombomb som jordreform är moderna påfund han inte vill veta av.

Nära godsägaren Horacio finns älskarinnan Laura, en f.d. prostituerad, som för övrigt spelas av en känd brasiliansk filmstjärna, Odete Lara, samt polisprefekten Matos. Älskarinnan bedrar dock Horacio med polisprefekten och de båda tänker mörda godsägaren och dela på hans pengar. I en förtätad scen sitter alla tre vid matbordet, och Laura lämnar över en dolk till polisprefekten mitt framför Horacios blinda ögon. Matos är dock för feg, trots att Laura försöker hetsa honom till dådet.

Till slut blir det istället så att Laura på Horacios order dödar Matos, och hon gör det med trettio besinningslösa knivhugg, vilket fick publiken i Cannes att kippa efter andan. Ändå måste man säga att detta är en av filmens många helt teatrala sekvenser, för att inte säga operamässiga, något som förstärks av att man så tydligt ser att Laura använder en teaterkniv.

I byn finns också en lärare, en försupen, sarkastisk figur som ofta brukade spela biljard med polisprefekten. Nu blir det han som, av dunkel anledning, släpar ut den döde polisen i ödemarken, medan Laura följer med, i filmens kanske mest melodramatiska scen. Snart rullar läraren runt med Laura i en sorts desperat passion, famntag och blod, bokstavligen över polisprefektens döda kropp – och detta ackompagneras av kompositören Marlos Nobres drömlika elektroakustiska orkestersats, med just en skolad operaröst därtill. De befinner sig nu i den s.k. sertãon, en sorts torr ödemark med sparsam vegetation typisk för detta område – i filmen tycks detta landskap ha en alldeles särskild roll som metafor för de fattigas utarmning. Den här scenen fanns inte i manus från början, berättar Rocha i en intervju med Jan Aghed i tidskriften Filmrutan 4/1969, utan improviserades fram.

Så småningom förenar sig Antonio das Mortes med läraren, och de finner tillsammans den döde Coirana ”korsfäst” i ett träd. När de två nu vill fortsätta i Coiranas fotspår finns förhoppningen att läraren ska förmedla en viss upplysning i denna annars från båda sidor barbariska kamp. Coirana avgav redan i filmens början följande svårsmälta budskap: ”Det är dags att begrava de levande och förstöra städerna, jag gav mitt ord och måste hålla det, till änglarnas förnöjelse och folkets glädje”. Det är apokalyps och millenarism, drömmen om tusenårsrikets ankomst, med snabb och våldsam förändring av människor och samhälle.

Slutet blir också mycket blodigt. Horacio, Mata Vaca och hans anhang dödas; det är den svarte Antão i sina röda kläder som till häst antar rollen som S:t Göran och sticker ned Horacio med sitt spjut.

Våldet är som sagt teatermässigt, annars vore det svårt för åskådaren att uthärda. Rocha väljer också ofta att filma i ett rakt-på-perspektiv, med folk som rör sig t.ex. mot en husfasad och visar sig i fönster och dörrar. Det blir som en sorts tablåer, eller som folkliga berättelser på en bildväv. Den avslutande balladen om Lampião bidrar också till att göra slutet till legend snarare än realistisk film. Medan Horacio möter sitt öde, får vi höra sången om hur Lampião en gång nedsteg i helvetet och befriade de förtryckta. Detta är en känd cordel skriven av José Pacheco och i filmen framförd av Raimundo Silvestre dos Santos. (Denna ljudinspelning gjordes ursprungligen för en dokumentärfilm av Geraldo Sarno, ”Viva Cariri!” från 1969.) [17]

Den blinde sångaren Raimundo Silvestre dos Santos är det som sjunger den fantastiska balladen om Lampião, som Rocha fick från ljudspåret till dokumentären ”Viva Cariri” av Geraldo Sarno (denna bild är också ur den filmen).

Martin Scorsese har i en intervju berättat att han var så fascinerad av filmen, och kanske särskilt dess musik, att han under flera år hade ljudspåret på kassett i sin bilstereo. Scorsese säger sig ofta ha inspirerats av Rocha i sina egna verk, t.ex. i ”Tjuren från Bronx”, liksom i en senare film som ”The Departed”.[11]

Rebellerna i ”Antonio das Mortes” är definitivt inga marxist-leninister, även om Rocha tycks se dem som en sorts revolutionär kraft. De hämtar inspiration från såväl katolicism som afrikansk religion. Här finns paralleller till historien om S:t Göran och draken, och yorubaguden Oxossi (släkt med den kanske något mer kända Ogun) åkallas av byfolket medan Antonio och Coirana duellerar. Gudar och helgon är konstant dubbel- eller trippelexponerade enligt den synkretistiska religion som uppstod då de afrikanska slavarna i Brasilien inte fick tillbe sina egna helgon och då låtsades tillbe de katolska. Antão är i filmens slut såväl S:t Göran, Ogun som Oxossi.

Filmen spelades in i byn Milagres, och ortsbefolkningen deltog som statister. Rocha berättar i Agheds intervju att den heliga kvinnan Dona Santa spelades av hans dåvarande hustru, Rosa Maria Penna. Många bybor trodde att hon var ett riktigt helgon, utom en kvinna som hotade att döda skådespelerskan för detta bedrägeri. [7]

Den ande som tydligast svävar över handlingen är ändå Lampiãos. Coirana säger att han kommit för att hämnas Lampião, och t.o.m. Antonio säger vid ett tillfälle att han är Lampiãos spegelbild. I Agheds intervju berättar Rocha att han hade planer på en hel film om Lampião – men den blev aldrig gjord. Det skulle i så fall inte ha blivit den första, denne rövarhövding har skildrats åtskilliga gånger i brasiliansk film.

Lampião har alltså funnits, och det har på sätt och vis Antonio das Mortes också. Randal Johnson berättar i sin bok ”Antonio das Mortes” (1998) att Rocha tidigt hade intervjuat en poliskommissarie i Bahia, som hette José Rufino och som stridit mot Lampião och även dödat dennes arvtagare Corisco. Rufino blev förebild för Antonio, och i Rochas tidigare film ”Svart Gud, Vit Djävul” får man se hur Antonio dödar denne Corisco. Men Rufino hade också hört talas om en sentida cangaçeiro vid namn Zé Crispin, som skulle ha påträffats i Pernambuco. Denne skulle kunna vara förebild för Coirana.

Poliskommissarien José Rufino kan ha varit förebild för Antonio das Mortes (bild ur dokumentären ”Milagrez” [17]).

Nog kan man känna en stor tröstlöshet inför den värld Rocha målar upp. De fattiga riskerar antingen att bli dödade av rebeller eller av militär och polis – eller också tvingas de intill döden att underkasta sig någon extrem religiös ordning. Hämnd tycks vara den enda bärkraftiga ideologin och vreden är alltid helig. De som inte kan hoppas på en plats i vare sig nuet eller historien kan kanske hoppas på en plats i mytologin. Och där kvittar det om man är ond eller god.

Rocha gjorde ytterligare åtta filmer, hans sista blev den besynnerliga ”A Idade da Terra” (Jordens tidsålder), där han försökte bryta sönder all sekventialitet; filmens sexton rullar kan visas i slumpmässig följd. Här tycks Rochas religiösa symbolik ha drivits till sin spets: inte mindre än fyra Kristusgestalter förekommer. Filmen fick ett mycket blandat mottagande, många ansåg den obegriplig. De flesta kritiker är dock överens om att Rocha främst lär bli ihågkommen för den mera helgjutna och djupt gripande filmkonsten i ”Svart Gud, Vit Djävul” och ”Antonio das Mortes”.

Källor:

Böcker:

1. Josué de Castro: ”Death in the Northeast” (sv. En brasiliansk tragedi).
2. Billy Jaynes Chandler: ”The Bandit King: Lampiao of Brazil”, 1981.
3. Elise Grunspan-Jasmin: ”Lampião, vies et morts d’un bandit brésilien”.
4. Randal Johnson: ”Antônio das Mortes”, (Flicks Books) 1998.
5. Francisco Juliao: ”Cambao” (Maspero).
6. Maria Isaura Pereira de Queiroz: ”Os Cangaçerios” (Julliard).

Artiklar:
7. Jan Aghed: ”Möte med Glauber Rocha”, Filmrutan nr 4/1969, s 208-216.
8. Sun Axelsson: ”Hämndens ansikten. Anteckningar kring Antonio das Mortes, de dödas vän, ett latinamerikanskt revolutionsdrama”, Chaplin 98, 1970, s. 82-86.
9. Graham Bruce: ”Music in Glauber Rocha’s films”, Jump Cut: A Review of Contemporary Media, no. 22, May 1980, pp. 15-18.
10. Ingemar Leckius: ”Bandit, helgon, hippie – eller revolutionär?”, Aftonbladet 24/6 1970.

På webben:

11. Joel Pizzini: ”Scorsese diz que filmes de Glauber Rocha o influenciam; leia entrevista”, Folha de S.Paulo, 17/08/2006.
12. Academia Brasileira de Literatura de Cordel.
13. Dicionário Cravo Albin da Musica Popular Brasileira, uppslagsord Sergio Ricardo.
14. Lampião.
15. Tempo Glauber.
16. Trailer Dragão da Maldade Contra o Santo Guerreiro, cópia restaurada.

Filmer:
17. ”Milagrez”, dokumentär, regi: Paloma Rocha, Joel Pizzini, 2008.
18. ”O Cangaçeiro” (De vilda männen), regi: Lima Barreto, 1953.

%d bloggare gillar detta: