Det är Er plikt att interpunktera rätt

När jag för en tid sedan skrev om Harry Järv, så nämnde jag Hermodskursen ”Skiljeteckenslära” från 1942. Jag har nog inte tittat i den på närmare 20 år men hittade den nu till min glädje i en dammig hylla.

Jag hade alldeles glömt att den utarbetats av fil. lic. Viktor Welander. Jag vet inte om han är släkt med den berömde språkvårdaren Erik Wellander, som ju stavar sitt namn med två l.

Skiljeteckensläran är fortfarande – till sitt innehåll – en fantastisk översikt över hur man använder punkt, komma, kolon, semikolon, frågetecken, utropstecken och anföringstecken, alltsammans för det mesta förklarat i grammatiska termer, mera sällan i prosodiska.

Till formen däremot är väl skiljeteckensläran en aning mossig, men just därför rätt underhållande.

”Det är Er plikt att interpunktera rätt”, utropar herr Welander i en mellanrubrik i inledningsbrevet. ”Redan vid de första läsövningarna i skolan fick Ni klart för Er, att punkt och frågetecken hade viktiga uppgifter att fylla. Då Ni började uttrycka Edra tankar i skriftlig form, fann Ni, att det där med skiljetecken var en kvistig historia. Bäst kom ni ifrån svårigheterna genom att vara frikostig med punkt.”

Så lätt ska vi inte slippa undan i fortsättningen, det står fullkomligt klart: ”Den som skall läsa vad Ni skrivit, har rätt att fordra, att han skall kunna göra det utan alltför mycket besvär.” Men man har också en skyldighet mot sig själv, ”för att andra inte skola få ett ogynnsamt intryck av Er […]”.

Det kommer att bli en mödosam vandring genom de fem kursbreven, med såväl övningsuppgifter, repetitionsfrågor som insändningsuppgifter, men i mellanrubriker uppmanas vi: ”Tappa aldrig modet!” – ”Grip verket an!”

När det gäller just kommatering (som ju var Harry Järvs paradgren), är det väl ganska rimligt att bruket att sätta komma före ”att” har försvunnit idag. För övrigt är de flesta reglerna rätt bra att kunna (exemplen är mina egna och inte tagna ur kursen):

1) Komma sätts mellan fullständiga satser (dvs. satser som har både subjekt och predikat), när de inte har någon satsdel gemensam: ”Han gick fort, men han sprang mycket långsamt.” Här blir det däremot inget komma: ”Han gick fort men sprang mycket långsamt.” (Subjektet ”han” gemensamt.) ”Hon sprang fort men han ännu fortare.” (Predikatet ”sprang” gemensamt.) ”Han gjorde allt och hon gjorde intet för dem.” (Objektet ”dem” gemensamt.)

2) Komma sätts mellan huvudsats och bisats.

3) Komma sätts före och efter en parentetiskt inskjuten sats, dock INTE vid nödvändiga bisatser. Pröva att ta bort satsen – om meningen fortfarande logiskt hänger ihop, sätts komma, annars inte. Exempel: ”De tre organisationer som inte befinner sig i strejk vill inte ha någon medling.” Inget komma. Men: ”De tre organisationerna, som inte befinner sig i strejk, vill inte ha någon medling.”

4) Komma sätts där ett bindeord (t.ex. och, eller, men, utan) kan tänkas vara utelämnat.

5) Komma sätts vid uppräkningar och upprepningar.

6) Komma sätts vid tilltalsord och andra utrops- eller svarsord.

Det finns många fler specialfall, givetvis, men detta får räcka här. Se även ”Skriv rätt”.

Pingad på Intressant.