• Ny musik:

    Ny EP:


    Spotify | CD Baby

    Musik:

    CD:

    Bok (pdf):

    Bok (pdf):

    Tidskrift:

    Bok:

    eBook:

    Upphovsrätt:

    Farfar:

    Kisamor:

    Kulturnät Sverige:

Fildelning och bredbandsskatt

Brev skickat den 12/6 2006 till de svenska partiledarna samt justitie- och kulturutskottens medlemmar:

Hej!

Några tankar angående den senaste tidens debatt om fildelning och upphovsrätt. Jag håller sedan nästan tio år på med en bok om upphovsrättens historia, så därför letar sig en del historiska paralleller in …

KORTVERSION (”executive version” som det brukar heta):

Det gäller att inte gripas av panik i upphovsrättsfrågan, vare sig det gäller repressiva medel mot illegal fildelning eller knäfall för okunniga opinionsstormar – även om det är valår.

Av debatten kan man tro att upphovsrätt bara handlar om musik och film på nätet och bara om stora bolag. Men det handlar om alla genrer, och om små enskilda kulturproducenter. Och det handlar inte om ekonomi enbart, utan – faktiskt – om yttrandefrihet också (upphovsmannens rätt att inte behöva få sina yttranden förvanskade).

Förslaget om bredbandsskatt som nu framkommer är ingen lyckad lösning. Kanske kan det visa sig vara den enda vägen, men jag tror den bör undvikas så länge som möjligt, eftersom den gör det svårare för små producenter, som ju alltmer använder sig av nätet, att ta betalt för sina verk där, och skattepengarna kommer knappast att kunna fördelas till dem som ska ha dem. Det är inte lika enkelt som att skicka spellistor från P3 till STIM.

Dessutom bör nätets unika frihet skyddas så långt det bara går – från såväl kommersiella intressens hegemoni som statliga diktat, särlagstiftning etc. Vanlig lag bör så långt möjligt tillämpas även på företeelser på nätet.

UTFÖRLIGARE VERSION:

Upphovsrätt gäller inte bara musik, inte bara stora bolag, inte bara ekonomi.

Upphovsrätt gäller alla intellektuella prestationer med någon originalitet: inom litteratur, konst, fotografi, film etc.

Upphovsrätt har i första hand varenda enskild kulturutövare. Först i andra hand gäller det bolag, när och om de enskilda kulturutövarna väl bestämt sig för att överlåta vissa eller alla sina rättigheter till ett bolag eller en organisation.

Och upphovsrätt gäller slutligen inte bara ekonomi, utan även verkets och upphovsmannens integritet. Ingen ska kunna ändra i t.ex. en antinazistisk sång så att den plötsligt istället blir pronazistisk i sitt budskap, för att nu för tydlighetens skull ta ett drastiskt exempel.

Ingen har rätt att ta den här texten jag nu skriver och återpublicera den – eller ens citera den – med mitt namn under men med t.ex. alla ”inte” och andra negationer borttagna, så att mina åsikter förvrängs.

Detta är alltså en aspekt av yttrandefriheten. Man hör annars ofta debattörer hävda att upphovsrätten skulle hota yttrandefriheten, med det stämmer inte. Yttrandefrihet och upphovsrätt är två olika sätt att skydda yttranden.

I dag är det kanske viktigare än någonsin att ha ett sådant upphovsrättsligt skydd, när vi lever i det s.k. informationssamhället, där man så lätt i de nya digitala medierna kan förvanska ett verk utan att det lämnar några spår av åverkan.

Informationssamhället behöver upphovsrätten om det också ska kunna bli ett kunskapssamhälle.

En annan aspekt av verkets integritet är att det är upphovsmannen som måste få bestämma när han/hon vill publicera sitt verk. Idag stjäls ofta förhandsversioner av filmer t.ex. som då får sin publicering i massupplaga i en version som inte överensstämmer med den slutgiltiga klippning som regissören och filmbolaget tänkt sig. (Jag har i flera artiklar också berättat om hur Luther upplevde något liknande redan i början av 1500-talet när hans bibelöversättning stals i manusform och publicerades innan hans egen korrigerade version hann ges ut.)

Det är en konstig syn många debattörer har som menar att upphovsrättslagen måste ändras därför att den gör tusentals ”vanliga människor” till lagbrytare. Det är dessutom ingen idé att ha en lag som man inte kan kontrollera efterlevnaden av eller beivra, sägs det också. Då är frågan: Vilka fler brott som av olika skäl inte kan beivras anser dessa debattörer att vi bör avkriminalisera? Fortkörning? Rattfylleri? Hembränning? Barnaga? Villainbrott? Kontokortsskimning?

Den nya upphovsrättslagen kan kritiseras på flera punkter, t.ex. dess snävare definition av kopiering för ”privat bruk”, liksom de minskade möjligheterna att in extenso kopiera äldre utgången litteratur för studier, begränsningen av citaträtten i kritiska arbeten i digital form etc. Men när det gäller fildelning har lagen aldrig varit avsedd att i första hand riktas mot dem som laddar ned, utan mot dem som laddar upp och tillgängliggör stora mängder av illegala kopior av skyddade verk.

Problemet är förstås tekniker som bittorrent, där en användare samtidigt som han/hon laddar ned också blir en länk i distributionen av samma material till andra. Att detta för närvarande är ett mycket svårlösligt problem rent polisiärt innebär ju inte att man bör lägga sig platt på marken och ge upp. De nya medierna har skapat nya förutsättningar och nya problem inom flera områden. Inom många kriminella områden utnyttjas nya medier: pedofili, prostitution, narkotikalangning, kontokortsbedrägerier. Att vi ännu inte i alla dessa sammanhang har hittat bra metoder att bekämpa sådan brottlighet kan ju inte gärna vara ett argument för att låta bli. Jag tror istället det gäller att ha is i magen. Så småningom hittar någon på lösningar. Ett visst svinn får man ju alltid räkna med, särskilt kanske i början när en teknik är ny. Upphovsrättsintrång har aldrig någonsin i full utsträckning kunnat uppdagas och lagföras. Man kan inte sätta dit alla. Alla fortkörare sätts inte heller dit. Men man statuerar exempel och man försöker sprida information om varför vissa bestämmelser finns.

Jag är också skeptisk till förslagen om en skatt på bredband. Bitskatt har varit fiscus dröm i åratal. Nu tycks avgifter närma sig från flera håll. ”Frimärken” för e-post ska stoppa spam. Vill du att ditt e-brev ska bli läst får du betala. Och de som använder hårddiskar och bredband ska via en skatt betala för musik som de kanske inte själva utnyttjar och pengarna kanske inte ens hamnar hos dem som gjort musiken. Detta är ingen bra metod i en tid när alltflera börjar publicera sitt material själva på nätet utan mellanhänder, utan vare sig stora skivbolag eller upphovsrättsliga intresseorganisationer. Hur ska t.ex. en musiker som vill sälja sina verk själv på en hemsida kunna göra det? Hans/hennes publik kommer ju att säga ”varför ska jag betala för detta, det har jag ju redan gjort en gång via skatten?”

Förslaget är också tvivelaktigt ur den aspekten att det skulle ge staten ännu ett kontrollinstrument av det hittills unikt frihetliga nätverket Internet. De första åren föreföll självsaneringens kraft i nätsammanhang vara oerhört stark. Men kanske kommer nu frihetens ”biverkningar” att i längden bli alltför svårhanterliga för att nätet ska kunna överleva i den form det haft. Det vore i så fall oerhört tråkigt, rent av tragiskt, eftersom det härbärgerar en kraft till förändring som vi nog inte sett maken till efter boktryckarkonsten.

Ja, kanske är dess potential ännu större. När boktryckarkonsten kom sågs den främst som ett nytt sätt att göra böcker. Vi som har bättre överblick över historien än 1400-1500-talens människor kan se att ordet härigenom var det första som industrialiserades och som förebådade den stora industriella revolutionen några hundra år senare, demografins totala omstöpning (på gott och ont givetvis) och städernas tillväxt. Sannerligen en mycket större effekt än att bara kunna massproducera böcker. Det digitala nätverkandet kan på motsvarande sätt visa sig vara något mycket större än en ny produktions- och distributionsform. Kanske skulle vi istället för parallellerna med boktryckarkonsten behöva likna de digitala nätverkens kraft vid människans uppfinning av språket. Detta kan vi förstås inte veta, bara framtiden har facit. Vad vi vet däremot, från andra tekniska sammanhang, är att vi oftast överskattar förändringarna på kort sikt (och blir besvikna – tänk på t.ex. ”det papperslösa kontoret”), men underskattar förändringarna på lång sikt.

Att göra apparatur olaglig som kan användas för kopiering eller forcerande av kopieringsskydd är också ett utslag av obefogad panik. 1905 försökte musikförläggare i USA förbjuda apparatur som perforerade pappersrullar till självspelande pianon. Musik var då bara skyddad i noterad, tryckt form, inte som inspelning. Men apparaturen i sig blev inte föremål för reglering, istället utsträckte man i lagen från 1909 definitionen av vad som utgjorde ett exemplar (copy) till att förutom tryck omfatta även pianorullar och fonografinspelningar.

Med denna utvikning vill jag helt enkelt ha sagt att jag tror det är viktigt att inte reglera nätet mer än absolut nödvändigt. Vanlig lag bör förstås gälla på nätet som på alla andra områden i samhället, varken i större eller mindre utsträckning. Att tillämpningen av lagen kan skifta inom olika områden är däremot kanske snarast en polisteknisk fråga. Tillslaget hos Piratebay var troligen inte i alla delar korrekt. Men det är inte upphovsrättslagens fel.

Bästa hälsningar

Karl-Erik Tallmo

PS. Se även min artikel ”Den missförstådda upphovsrätten” i Computer Sweden.

%d bloggare gillar detta: