Jag skrev en kort reflexion kring hela detta problemkomplex på en diskussionslista i december 2002, och jag tror den korta texten kan stå sig rätt bra som kommentar även idag:

Debatten om huruvida det ena eller det andra skapar ungdomsvåld, psykopoater och våldtäktsmän m.m. är besynnerligt enögd. Antingen är det videovåldets fel och endast videovåldets fel, och då ska det förbjudas – eller t.ex. datorspelens – och då ska de förbjudas. Eller också är det sociala skäl, klassklyftor osv. och då har plötsligt det andra just ingen betydelse alls.

Själv gissar jag att väldigt många faktorer i samhället samverkar till de problem som uppstår. Jag vill inte friskriva vare sig filmer, datorspel, föräldrar eller skola, narkotika, anabola steroider eller dålig kost …

Inom medicin och toxikologi talar man ofta om individuell känslighet som något oerhört viktigt och samtidigt svårt att inräkna i olika kalkyler om t.ex. biverkningar hos mediciner. Statistiskt-epidemiologiska beräkningar duger inte för att sammanställa t.ex. FASS utan man behöver lita till individuella fallrapporter för att se vad enstaka individer faktiskt har reagerat på.

Tobaksindustrin har försvarat sig med att ”se så många som röker utan att bli sjuka, om det var farligt så skulle alla rökare få lungcancer”. Samma sak har sagts om asbest, neurosedyn, dioxiner, amalgam m.m.

Men även de som säger detta vet att det inte är ett bevis för ofarlighet. Den individuella känsligheten är avgörande. Av 100 personer som vistas i t.ex. malariasmittat område blir inte alla sjuka i malaria. Det är alltid den individuella känsligheten som avgör.

Och lika vanligt är det att höra argumentet att datorspel med våldsinslag inte kan vara farligt för någon, eftersom inte alla går ut och mördar sedan de spelat ett sådant spel.

Individuell mottaglighet lär spela in även när det gäller olika tänkbara faktorer som kan påverka människor att begå våldsbrott.

Detta kunde räcka som kommentar, men låt mig ändå komma med ytterligare några funderingar kring den nu aktuella rapporten.

Om inte Medierådets hela publikation är behäftad med selection bias när det gäller vilka studier man valt att bedöma, så tycks den hyggligt beskriva forskningslägets komplexitet och hur svårt det är att utifrån väldigt disparat designade studier med individuella metodproblem kunna säga något bestämt i sakfrågan i den ena eller andra riktningen:

”En stor del av forskningen om VS [våldsamma datorspel] och aggression lider av allvarliga metodologiska brister och ger ett otillräckligt underlag för att kunna bevisa eller vederlägga ett kausalt förhållande”, skriver Medierådet. ”Det finns en omfattande mängd forskning som visar på ett statistiskt samband mellan VS och aggression. Mycket av denna uppmätta aggression rör endast mentala processer och inte våldsamt beteende”, skriver man också.

Och det är givetvis en sak att försökspersoner efter att ha spelat ett våldsamt spel kan välja att tolka vissa ord i mera aggressiv riktning eller hälla stark sås (sic!) på maten åt en person som inte tål kryddor. Det är en helt annan sak att verkligen begå grava fysiska våldshandlingar. Vilket spel som helst torde ju dessutom inducera olika grader av upphetsning, konkurrensbeteende och aggressivitet. I många lagsporter talar man t.ex. om ”anfall”, och inte så sällan uppstår ju verkligt, otillåtet våld mellan spelare, i t.ex. ishockey. Mekanismerna bakom detta är säkert inte heller särskilt lätta att reda ut.

En brist hos Medierådets rapport är att den inte inkluderar en förteckning över alla de 106 studier man granskat, där man kan se grundläggande fakta om deras upplägg, eventuella kontrollgrupper, duration, antal försökspersoner, av forskarna själva angivna förväxlingsfaktorer och inte minst eventuella uppgivna jävsförhållanden, t.ex. finansiering från spelindustrin.

Om man får tro rapporten har inga studier alls fokuserat på effekter efter lång tid. Inte ens de longitudinella studier som rapporten nämner har inriktat sig på hur människor påverkas av att t.ex. spela våldsamma spel flera timmar per dag under många år.

Martin Ingvar et al. hade i sin artikel bl.a. följande invändning mot rapportens tal om metodologiska brister:

Alla vetenskapliga metoder innehåller begränsningar. Vad författarna inte nämner är att olika typer av studier tillsammans väger upp de inneboende metodologiska begränsningar som de var och en innehåller.

Ett ganska besynnerligt uttalande. Begränsningar och brister behöver ju inte vara detsamma, men framför allt är det nog oftare fallet att studier vars resultat sammanvägs i t.ex. en metastudie snarare förstärker varandras brister än jämnar ut dem. Det beror bl.a. på om olikheter i design ligger i t.ex. grunddata eller i vilka förväxlingsfaktorer man kontrollerar för post hoc. Just detta att statistiskt väga in olika andra faktorer än de primärt intressanta är ofta en mycket känslig procedur som ger stort utrymme för manipulation. Det är alltför lätt för en forskare att sitta och leka med sitt statistikprogram tills man får fram ett samband (om man vill det) eller tills inget samband längre syns (om det är det man strävar efter).

Den ena av rapportförfattarna, Ulf Dalquist, säger i Sundbergs artikel i SvD att ”Ju fler faktorer man kontrollerar för desto svagare blir sambandet mellan spel och aggression. Men om man struntar i alla bakgrundsfaktorer kan man få ett väldigt snyggt samband.” Ja, men det kan vara precis tvärt om också. Man kan lätt skapa skenbara samband genom att kontrollera för än det ena än det andra, tills man hittar något som passar med ens hypoteser – eller ens dolda agenda om man har en sådan.

Samma dag som jag läste om rapporten råkade jag av en händelse också läsa en artikel i Computer Sweden, där hjärnforskaren och tillika pianisten Fredrik Ullén intervjuas om kreativitet, inlärning och hur hjärnan fungerar i dessa sammanhang. Om inlärningens mekanismer säger Ullén bl.a.:

– Hjärnan är ett mycket föränderligt organ. Vi kan se på folk som har tränat mycket att de områden i hjärnan som används faktiskt växer till sig och blir mer välutvecklade av långvarig träning. Väldigt förenklat kan man säga att det är som att använda en muskel som växer till sig.// Den allra viktigaste variabeln för den som vill blir en riktigt duktig expert inom ett område är att träna, träna, träna.

Datorspelande är förstås en oerhört effektiv träning. Frågan är om man tränas i att just spela spelet enbart, eller även i någonting annat. Simulatorer används ju t.ex i militära sammanhang för träning inför framtida praktik. Men kan man lära sig ett beteende man inte egentligen vill praktisera utan hålla på en fiktiv nivå? Ullén har forskat på hur dopaminreceptorer (särskilt nummer 2 av de fem som finns, och som har med motorik att göra) påverkar en viss sorts ”omedvetet” lärande Man kan undra hur just detta förhåller sig till datorspelande – i synnerhet intensivt sådant under lång tid. Visst behövs mer forskning.

Visar Cochrane-studien verkligen vad som påstås? Radion nämner inte vilken typ av hostmedicin man avser, antitussiva (hostdämpande), mukokinetiska (som påverkar slemmets mängd och viskositet), antihistaminer etc. Cochrane-studien tar upp dessa olika aspekter och resultaten är högst olika för olika typer. Men studien har brister, vilket upphovsmännen själva poängterar i avsnittet ”summary of results”:

The results of this review suggest that there is no good evidence for or against the effectiveness of OTC medications in acute cough. The results of this review have to be interpreted with caution because the number of studies in each category of cough preparations was small. Many studies were of low quality and very different from each other, making evaluation of overall efficacy difficult.

Inga bevis vare sig för eller emot effekt alltså. Det finns ett talesätt i de här sammanhangen som säger att man inte får förväxla ”absence of evidence with evidence of absence”. Alltså brist på bevis för att något har effekt behöver inte bevisa att något inte har effekt. I synnerhet om man inte undersökt saken. Och Cochranes metastudie tycks knappast ha gjort det. Läs hela på:
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/14651858.CD001831.pub3/full

Jag förstår inte varför de här representanterna för svenska och norska läkemedelsverken går ut med detta nu. Studien är ju inte helt ny, den kom 2009/10.

Dagens Nyheter refererar också saken i en artikel skriven av TT, med rubriken ”Meningslösa hostmediciner”. Rubriken visar sig sakna täckning, för sedan man redogjort för ungefär samma saker som radion gjorde, så citerar man till sist Jane Ahlqvist Rastad på svenska läkemedelsverket som trots vad som sagts inte vill förbjuda medlen:

– Men vi kan inte säkert säga att de inte gör nytta heller. Vi vet helt enkelt inte. Sen får man inte glömma bort att dessa läkemedel har använts mycket länge i sjukvården och att det därför finns en stor erfarenhet av dem. Hos vissa patienter gör nog de här preparaten nog nytta trots allt.

So, why all the fuss?

KB:s tal om brist på finansiering för Kulturarw3 är, som jag skrev i Biblioteksbladet, inte sant. Man fick två miljoner per år från år 2000. Men i och med att man inte längre (fr.o.m. år 2007) särredovisar vart pengarna går kan man, enligt min källa, använda dessa pengar till vad som helst inom KB:s verksamhet. Skandalöst nog vände KB sig till Archive.org förra sommaren efter den kritik man fått i pressen och betalade dem för att göra en nedladdning – när det alltså kunde ha gjorts med redan tillgänglig teknik och personal. Nedladdningen lär vara ganska ytligt gjord och kan knappast ersätta vad som missats under det här avbrottet. Under hösten har också KB till pressen givit sken av att Kulturarw3 är igång igen, men detta är alltså lögn. Nu har man snart missat två års händelser på den svenska delen av webben.

När Kulturarw3 startade 1996-97, så skedde det med visst samarbete med Brewster Kahle på Internet archive/Wayback machine. Så vi var ungefär lika tidiga som de, däremot var vi definitivt först i världen bland nationalbiblioteken. Det var rätt modigt på den tiden, eftersom det inte var alldeles klart vad lagen tillät att man kunde göra med materialet (upphovsrättsligt m.m.). Dock såg man det som så viktigt att detta inledande skede av nätverkssamhället sparades (e-publiceringens ”inkunabler”) att man gjorde det ändå.

Nu använder vissa detta som argument för att robotnedladdningen ska läggas ned på oöverskådlig tid, att det inte kan tillgängliggöras. Men sparar man inget nu, så kan inget tillgängliggöras när de problemen väl har lösts. Ska vi få ett tioårigt hål i samlingarna? Skulle man godkänna detta när det gäller böcker och småtryck?

I dagarna har KB också högtidlighållit 350-årsjubileet av den första pliktleveranslagen och försöker framstå som garanten för kulturarvets bevarande. Det är för bedrövligt.

Se vidare min debattartikel i Biblioteksbladet.

Artikeln finns även som PDF

I det senaste numret av Biblioteksbladet (nr 8/2011) har jag skrivit nedanstående debattartikel (jfr SvD 13/9). Frågan om att bevara det digitala kulturarvet är akut. Ännu har inte utredningens dåliga förslag lagts fram i riksdagen, så det finns ännu tid att ändra. Det viktiga är att i lagtexten inte glömma bort robotnedladdningen av webbsidor, som är minst lika viktig som de punktvisa, mer manuella leveranser av webbsidor som lagen föreslår. Robotnedladdningen måste få lagskydd så att dess existens inte beror av vilka som för tillfället styr över verksamheten. Framtidens forskare kommer inte att tacka oss om vi inte tar tillfället i akt att spara så mycket som möjligt av det som publiceras på webben, när vi nu för första gången i historien kan spara utan att behöva gallra. Här följer texten ur BBL nr 8/2011:

1994 fick KB uppdraget att ta emot pliktexemplar av CD-ROM-skivor och liknande publikationer. Sedan dess har det diskuterats och utretts i det oändliga hur det digitala kulturarv som finns på webben ska tas om hand. 1998 gjordes en första s.k. e-pliktutredning. 2009 gjordes en andra. Nyligen kom äntligen en lagrådsremiss, och lagrådet har nu uttalat sig.

Lagrådet har viss kritik mot förslaget, främst gäller det rättssäkerhetsaspekter, t.ex. i samband med vitesföreläggande för dem som inte följer lagen. Vad lagen faktiskt stipulerar är inte tillräckligt tydligt, menar lagrådet. Lagrådet instämmer också i Riksarkivets synpunkt att det kan bli förvirrande om myndigheter ska lämna exemplar både enligt gällande arkivlag och enligt den kommande e-pliktlagen.

Däremot har lagrådet inget att erinra mot själva grundtanken att webbmaterial bör samlas in och hur detta bör ske. Därmed kvarstår tyvärr några av förslagets allra största brister.

Redan tidigt fick utredningen kritik för att man ville strunta i småpublicister och bloggare. På trycksidan är ju detta inget problem, där har man sedan länge sparat liknande material.

Det finns i huvudsak två sätt att samla in webbpublikationer: automatiskt, med en sökrobot som avsöker webben i stora svep och laddar ned sidor, eller, mera punktvisa leveranser från utvalda publicister. Den aktiva parten kan då antingen vara producenten eller den mottagande institutionen.

De tunga remissinstanserna har varit mycket kritiska mot utredningen, flera har avstyrkt. Enligt lagförslaget vill man att producenter av webbmaterial ska leverera enskilda filer för sig, med beskrivning av hur de hänger ihop. TU skrev om detta: ”Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.”

Utredarna har också fått för sig att vad som ska levereras är ”färdiga” dokument, som man inte har för avsikt att uppdatera. TU igen: ”Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden.” Att utredare kan vara så okunniga är faktiskt hårresande, särskilt som webben funnits i snart 20 år.

Det rimliga med en så enorm och nebulös informationsmängd som webben utgör, är inte att lita till manuella leveranser. Punktvisa specialleveranser kan vara ett utmärkt komplement för de stora aktörerna på mediemarknaden – men de kan automatiseras även de i hög grad. Om man vill ge en representativ bild för framtida forskare av webbpubliceringen måste dock fundamentet vara en robotinsamling av den typ som KB faktiskt sysslat med sedan 1997 – men i större skala.

1997 startade projektet Kulturarw3. En sökrobot avsöker några gånger per år nätet efter svenska sidor som sedan sparas. Sverige har varit världsledande på detta område och det paradoxala var att när man 2009 bjöd in till en internationell konferens kring detta i KB:s lokaler, så släpptes samtidigt nyheten att man skulle lägga ned denna framsynta nedladdning – åtminstone under år 2010, sade riksbibliotekarien. Men ännu i september 2011 har denna nedladdning inte kommit igång igen – och det finns enligt mina källor starka krafter på KB som verkar för att denna insamlingsform bör läggas ned helt.

Danmark har en lag om robotnedladdning och bevarande av webbsidor sedan 2004 och Finland sedan 2007. I Danmark bedöms robotnedladdningen som så viktig att man har motsvarande 4,5 tjänst för detta. I Sverige finns nu 1,5 tjänst – men hur länge? Snart kommer (enligt utredningen) något tjog människor att vara sysselsatta med att ta emot de manuella leveranserna – jurister, tekniker, handläggare m.fl.

Flera remissinstanser har dock pekat på hur viktig just robotinsamlingen är (Socialstyrelsen, Tidningsutgivarna, Sveriges tidskrifter, TV4, Riksarkivet, Lunds universitet m.fl.), antingen som komplement eller kanske rent av som den viktigaste insamlingsmetoden. Den borde, som TV4 skriver i sitt remissvar, vara ”den bästa och mest effektiva vägen” och kunna ge en ”bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om utredningens förslag genomförs”.

Man bör inte låta sig luras av att utredningen i den löpande texten nämner robotinsamlingen. Problemet är att den inte med ett ord nämns i den föreslagna lagtexten. Om robotinsamlingen uttryckligen nämndes där, skulle den få ett starkt skydd och inte kunna läggas ned om de som för tillfället råkar vara chefer på KB får för sig att den är för dyr eller för besvärlig. Både robotinsamlingen och den punktvisa insamlingen från större producenter bör skrivas in som några av KB:s huvuduppgifter i dagens mediesamhälle. Att på det viset ”bevara det breda bevarandet” är nog den viktigaste frågan just nu när det gäller det digitala kulturarvet.

Det behöver inte vara så svårt. Den finska lagen uttrycker det kort och koncist: ”Nationalbiblioteket har till uppgift att med hjälp av program hämta för allmänheten tillgängligt nätmaterial i datanät och att lagra det. I det nätmaterial som hämtas och lagras ska på ett representativt och mångsidigt sätt inkluderas material som är tillgängligt för allmänheten på datanät vid olika tidpunkter.”

Först 2015 ska det svenska förslaget fungera fullt ut – med eller utan robotinsamling är frågan. Pausen 2010–2011 har redan gjort att vi missat några händelserika år som i hög grad speglats på nätet: askmolnet, prinsessbröllopet, Ship to Gaza, valet, SD:s intåg i riksdagen, den arabiska revolutionen (som ju har förgreningar hos enskilda i Sverige), den ekonomiska krisen, val av nya partiledare, diskussionerna om kungen, kritiken mot Ingvar Kamprad, etc. I Danmark har man inte missat sådant, för där gör man förutom stora svep också många nedladdningar inriktade på specifika händelser.

Gunnar Sahlin menade 2008 att det var ett stort problem att vi inte fått någon e-pliktlag ännu, eftersom betydande delar av det svenska kulturarvet försvinner ut i cyberrymden. Skadorna var av ”bestående karaktär”, menade han. Robotinsamlingen var en viss kompensation, ansåg Sahlin då. Ändå lade han ned den något år senare. Man hänvisade till brist på anslag. Men detta var inte sant. KB har sedan 2000 fått två miljoner per år för Kulturarw3. Men eftersom KB fr.o.m. 2007 inte längre behöver särredovisa hur medlen används, har man kunnat spendera dessa pengar på annat.

Man hör ibland invändningar om att det robotinsamlade materialet är ett ”sammelsurium” som måste katalogiseras och metataggas. Dessutom kan det inte tillgängliggöras på ett bra sätt av både tekniska och upphovsrättsliga skäl. Inget av detta är dock giltiga argument för en nedläggning. Allt detta kan lösas. Det viktiga är att det samlas in material. Annars finns det i framtiden inget att katalogisera eller tillgängliggöra.

Karl-Erik Tallmo

författare, journalist, medverkade i e-pliktutredningen 1998 och har sysslat med digitala bevarandefrågor sedan 1992.

En liknande diskussion hörs ibland när det gäller radio och TV. Hur artikulerar egentligen dagens radio- och TV-personligheter? Och hur väl hörs egentligen tal med en matta av annat ljud i bakgrunden – detta fenomen är väl radions och TV:ns motsvarighet till tidningarnas tonplattor.

Jag tycker jag har en ganska god bild av hur radio lät förr – jag lyssnar flitigt på SR Minnen och har själv en mängd gamla band med inspelade radioprogram från 60-talet. Generellt sett tycker jag nog att artikulationen i radio har förändrats en hel del – mestadels till det sämre. Det finns visserligen radioröster idag som är mycket tydliga, en Christofer Murray (P1:s programpresentatör som verkligen anknyter till en äldre tids hallåmannaideal) eller en Cecilia Uddén eller en Ulrika Knutsson. Men visst fanns det förr folk i radio som inte talade så särskilt tydligt; jag nämner dock ingen här.

Jag vet inte hur fonetiker och andra språk- och ljudforskare definierar hörbarhet och förståelighet i de här sammanhangen, men man kan åtminstone tänka sig två variabler. En person kan tala högt och klart. Det är den ena variabeln. Trots detta når kanske inte alltid budskapet fram, därför att personen ifråga betonar orden fel (detta är den andra variabeln) eller sväljer vissa stavelser, drar ihop ord på ett oväntat sätt etc. Då hjälper inte hög volym.

Betoningsfel tror jag är vanligare idag än förr. Nyhetsuppläsare betonar ibland ord som inte är de viktigaste i en mening. T.ex.: ”Demonstranterna kräver EN bättre utbildning”. Istället för två? Eller: ”Han avskedas nu FRÅN sin tjänst efter 40 år.” Eller t.o.m.: ”Han avskedas nu från SIN tjänst efter 40 år.” Många sväljer stavelser eller går ner i volym i slutet av meningar, så att talet ibland blir nästan ohörbart.

Ett besläktat problem är att uppläsaren inte tycks tänka på textens innehåll och karaktär. Man ger slutet av en mening en schvungfull final på ett sätt som illa stämmer med ämnet. Det kan lätt låta lite okänsligt att avsluta ett nyhetstelegram så här (lägre och lägre volym och längre och längre paus mellan orden fram till sista stavelsen som betonas): ”och kroppen återfanns – senare – i – en – sopsäck – styck-AD. Och nu vädret!” (Särskilt illa kan det bli i TV, när dylika bloddrypande nyheter läses med ett lätt roat leende på läpparna.)

Kända personligheter från radio och TV på 50- och 60-talen brukade berätta att de blev identifierade just på rösten. Jag tror Olle Björklund blev igenkänd i telefon – dåtidens Mr Aktuellt behövde alltså ingen bild. TT:s radiouppläsare Kaj Karlholm behövde visst aldrig legitimera sig på posten, för man kände omedelbart igen hans röst. Jag undrar om det fungerar så idag också, när kanalerna är så många och rösterna byts ut relativt ofta.

Just det faktum att det var något dussin röster på 50- och 60-talen som dominerade mest och som var mycket välkända, tror jag gör att åtminstone min generation lätt förflyttas bakåt i tiden när man hör personer som Uno Stenholm, Kaj Karlholm, Folke Olhagen, Sigge Fürst, Gösta Knutsson, Lars Madsén, Nils Linnman, Per-Martin Hamberg, Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Berndt Friberg, Lars Hemmingsson eller Åke Engerstedt – och givetvis Sven Jerring eller Lennart Hyland.

Fanns det inga kvinnor, kan man undra. Jo, några fanns det ju. I nyheterna var det kontroversiellt, som bekant. Den första kvinnan som läste TT 1938, Astrid Kindstrand, drog ju på sig närmast en lyssnarstorm av uppretade människor som ringde till Radiotjänst och klagade på att en kvinna fick läsa nyheterna. Ändå fanns förstås en rad personliga röster man minns – inte från 30-talet, men väl från 50- och 60-talen: Maud Reuterswärd, Barbro Alving, Maj Ödman, Lis Asklund, Lena Larsson, Gabriella Garland, Ebba Beckman, Kersti Adams-Ray, Mona Krantz, m.fl.

För mig är nog hallåmannen (programpresentatören heter det numera) Åke Engerstedt (1912-1995) en av de verkligt stora. Han har färgat hela min barndom. Inte nog med att han ständigt hördes mellan programmen som flödade ut ur vår gamla Tjerneld långvågsmottagare i vardagsrummet hemma på Rävåsen i Karlskoga, han dök också upp som speaker i mängder av dokumentärfilmer, reklamfilmer och pedagogiska filmer för skolan. Hans stämma är för evigt förknippad med det där lite burkigt skorriga men ändå distinkta optiska ljudet som fanns på alla skolfilmer. Svensk filmdatabas listar medverkan av olika slag i 65 filmer, men jag gissar att det är flera. Här är ett kort ljudprov från filmen ”Sjuka svin och friska grisar” (1948). Även spelfilmen lånade ofta hans röst när radion skulle stå på i någon scen. Här är ett kort ljudprov ur Arne Mattssons ”Den gula bilen” (1962), där Engerstedt – precis som han gjorde så många gånger på riktigt – läste upp en efterlysning i radio.

Uno Stenholm (1910-1976) minns jag som TT-uppläsaren framför andra. Han hade en något mera forcerad stämma än t.ex. Kaj Karlholm, så telegrammen fick alltid en särskild dramatisk ton och signalerade hög angelägenhetsgrad. Sveriges Radios bok ”Hört och sett” från 1975 uppskattar att Stenholm svarat för cirka 45 000 TT-sändningar (av 73 000 totalt sedan 1924). Tung i branschen, kan man säga.

Även Stenholm hörs då och då i spelfilmer. Svensk filmdatabas listar dock bara två; en av dem är ”Älskling på vift” från 1964 med Anna Sundqvist och Hootenanny Singers bl.a. Här ett kort klipp från mina band, en sändning från den dramatiska sommaren 1963, då Sverige hotades av en smittkoppsepidemi. Följande ambassadbråk från 1954 får kanske bedömas som främst kuriöst. (Uno Stenholms son Olle och dennes dotter Sara blev för övrigt också radiojournalister.)

Till sist bara något om Folke Olhagen (1922-1991). Halvgamla lyssnare minns säkert frågesportprogrammet ”Vi i femman”, som Olhagen ledde tillsammans med Berndt Friberg. Annars är nog Olhagen för evigt förknippad med programmet ”Novisen vid spisen”, ett av svenska etermediers första matprogram. (Här visar SvT ett fingerat program som nog egentligen var en reklamfilm.) I ”Novisen vid spisen” var Folke Olhagen den mindre vetande som efter bästa förmåga fick stå och vispa i någon hollandaisesås, medan den betydligt mera vetande Tore Wretman berättade hur det skulle gå till. Först var detta ett radioprogram, men det gjordes även i TV och inte minst flera gånger i de s.k. Husmorsfilmerna (som numera finns på webben på Filmarkivet). Olhagen (liksom givetvis Sven Jerring) var ofta också evenemangspresentatör, när radion skulle rapportera direkt från kungliga bröllop, nobelfestligheter och liknande. Han presenterade t.o.m. den solenna sammankomst då Mosebacke Monarki grundades den 6 oktober 1958 (här hörs förresten inledningsvis även Uno Stenholm).

Vilka av dagens radioröster minns vi om 50 år månne? Christofer Murray och Gunnar Bolin med sina utrerat sonora stämmor? Kanske Ingvar Storm med sin formuleringskonst? Eller de som sticker ut mera, som Cecilia Uddén, Louise Epstein eller Thomas Nordegren (där kan vi tala om underliga betoningar, men personligt är det)?

Adverbet såklart tycks ha genomgått en stilnivåförskjutning de senaste åren. Själv associerar jag det direkt till ungdomligt språk eller mera vardagligt bruk; Pippi Långstrump eller Tjorven kanske. Jag kan inte påminna mig att jag för 15–20 år sedan hörde detta uttryck i mera formella sammanhang eller yttrat av personer över 25 år.

Svenska Akademiens ordbok har med ordet och tar då upp ett exempel som tycks komma från ungdomslitteratur, en text från 1928: ”Ska vi göra’t i dag? sa Åke. –Så klart, sa Yngve.” När jag tittar i Svenska Akademiens ordlista, så finns ordet inte med i 11:e upplagan från 1986, däremot i den 13:e från 2006. (12:e upplagan har jag tyvärr inte.)

Idag kan man stöta på ordet i såväl radions nyhetssändningar som i tidningsartiklar – i författarens egen text alltså, inte i citat. Och man kan höra politiker och professorer använda det. För ett eller två decennier sedan hade nog många av dessa språkanvändare snarare valt något av orden förstås, naturligtvis, givetvis, självfallet eller kanske otvivelaktigt. Man kan nog gissa att det främst är ordet förstås som slagits ut av såklart. De andra längre orden har nog i de flesta texter inte konkurrerat på samma villkor.

Ja, det här var veckan när detta ord dök upp lite varstans, så jag blev inte så förvånad när jag i snabbköpet upptäckte att det finns ett maskindiskmedel som heter – Såklart!

Det är en sorglig historia, eftersom detta sedan 1994 diskuterats internt på KB och utretts två gånger utan att en lag kommit till stånd. Under tiden har t.ex. Danmark fått en lag 2004 och Finland en 2007.

Det allvarliga är att när nu äntligen ett lagförslag kommer, så är det urbota dåligt och verkar nästan skräddarsytt för att den robotnedladdning som KB utfört sedan 1997 ska kunna läggas ned. Den är nämligen lagd på is sedan 2010, men när detta skedde hänvisades till anslagsbrist och man sade från KB:s sida att nedaddningen skulle komma igång igen 2011, vilket hittills inte skett.

Som jag nämnde i SvD har remissinstanserna varit mycket kritiska och flera har helt avstyrkt lagförslaget. Många är inne på samma linje som jag, att den s.k. robotnedladdningen är essentiell. Att bara satsa på manuella leveranser från publicisterna på webben är helt orealistiskt. Socialstyrelsen skriver:

Socialstyrelsen anser att den mest kompletta och därmed mest värdefulla insamlingen av myndighetens publicering är den som görs av Kungliga biblioteket, KB, med hjälp av kulturarvsroboten. Även om det insamlade är ett ”sammelsurium av information” är det insamlade det mest representativa avtrycket av den digitala verkligheten just nu. Idag saknas möjlighet att katalogisera och registrera det som samlas in – men det är möjligt att i framtiden hitta nya verktyg för att katalogisera det som samlas in. 

Riksarkivet har ju redan hand om myndighetspublikationer och oroar sig över att det blir förvirrande om två institutioner ska kräva in dokument:

Om leverans även ska ske till KB, av samma handlingar, finns en risk att myndigheterna tolkar detta som att detta ersätter den leverans som ska ske till Riksarkivet. Det finns, enligt Riksarkivets mening, en risk i att bygga upp parallella system. [...] Tyvärr förefaller det som utredaren, trots utförlig beskrivning på sid. 52ff, har haft begränsad kännedom om arkivlagens intentioner och bestämmelser.

TV 4 har skrivit ett mycket bra remissyttrande:

Eftersom det i detta fall handlar om just elektroniska dokument erbjuds stora tekniska möjligheter. TV4 anser att den bästa och mest effektiva vägen att gå är att utnyttja dessa möjligheter genom att verka för en utökad automatiserad insamling av publicerade elektroniska dokument. Med utökad automatisering skulle insamlingen dessutom ge en bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om Utredningens förslag genomförs.

Det är lite pinsamt att TV 4 ska behöva undervisa en kulturarvsinstitution om följande:

Erfarenhet visar att även företeelser och publicerat material som vid en viss tid anses vara utan (eller av begränsat) intresse för framtida forskning en dag kan visa sig ha ett högt, för att inte säga ovärderligt allmänintresse. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att så ar fallet inom i stort sett hela det kulturella området.

Tidningsutgivarna (TU) anser att förslaget inte är ”praktiskt genomförbart och framför allt är det ekonomiskt oförsvarbart”. TU nämner också att de större aktörerna närmast ställdes inför fait accompli:

Några synpunkter från företrädare för branschen och ”leverantörerna” har inte efterfrågats annat än vid den hearing som sent avhölls när betänkandeutkastet redan var färdigskrivet och vid ett mycket tidigt besök på Aftonbladet.

Om den orealistiska idén att varje fil ska levereras för sig med uppgifter om hur den hänger ihop med andra säger TU:

…leverans av varje enskilt dokument – dessutom nedbrutet till varje enskild fil som kan utgöra ett dokument – ett mycket omfattande arbete. Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.

Om detta att bara ”färdiga” dokument ska levereras skriver TU:

Föreställningen om att man ska kunna avgränsa vad som ”förs fortlöpande” och vad som inte längre gör det är också orealistisk. Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden. Och hur ska man exempelvis hantera den situationen att material sänts in, som senare ändå kom att förändras?

TU förordar robotinsamling:

TU vill ändå framhålla att alternativ finns. Ett sådant kan vara att istället låta myndigheten med hjälp av en sökrobot hämta materialet på Internet, i förekommande fall förenat med en leveransplikt för sådant material som roboten inte kan samla in på egen hand. Detta är ju också något som KB uppenbarligen redan gör i dag.

TU avstyrker förslaget helt och det gör även Sveriges tidskrifter, som menar att det är ”tekniskt resurkrävande, ekonomiskt oförsvarbart och praktiskt ogenomförbart”. Sveriges tidskrifter klagar också på att utredaren inte tidigare inhämtat branschens syn. Man beklagar också att utredningen tycks avföra idén om robotinsamling och att detta borde utredas närmare.

Luleå tekniska universitet vänder sig mot att utredningen betraktar tryckt material som primärt och digitalt som ett komplement och pekar på att e-boken just håller på att passera den tryckta i försäljning på vissa håll.

Kammarrätten i Stockholm avstyrker hela förslaget. Man menar att talet om ”avgränsade enheter” och färdiga dokument etc är för suddigt för att de leveransskyldiga ska förstå vad som avses, vilket blir rättsosäkert eftersom den här skyldigheten är vitessanktionerad. Denna rent juridiska synpunkt kanske är en fingervisning om vad lagrådet kommer att säga.

Jag googlade i hopp om att kanske finna att ordet är en anglicism eller ett översättningslån. Men det enda jag fann var saker i stil med ”Att vara naken gör ditt sinne rent. Ria faderia faderia faderallan la lalalaa”. Kan Kristersson alltså ha hittat på ordsammansättningen själv?

Vi har i alla fall hittills sluppit ordet i sammanhang som t.ex. Duchamps konstverk ”Bruden nakengjord av sina ungkarlar”, eller Goyas ”Den nakengjorda maja”.

Precis när jag har hämtat mig från detta, så säger Lars Dencik i radions Studio 1 den 15 september (ja det tog sex dagar att hämta mig) att ”det finns en sorts metalltrötthet” i dansk politik. Politik som hållfasthetslära? Nu väntar vi bara på att Juholt ska börja tala om brottanvisning.

Barntidningen Lyckoslanten har funnits sedan 1926, då Sparbanksföreningen började ge ut den för att propagera för sparsamhet. På 1950-talet hade den enligt Svensk uppslagsbok en upplaga på ungefär 700 000 exemplar. Jag har några tidningar från 1954-55, som jag skaffat på senare år. Själv läste jag den åren runt 1960, och det man mest minns är väl serien Spara och Slösa. Jag undrar hur många som brydde sig om att läsa artiklarna.

I nummer 4/1955 finns t.ex. ett par yrkesvägledande artiklar av Folke Ellborg: ”Passar jag till telefonist?” och ”Passar jag till lokförare?”, ett kvinno- resp. mansyrke på den tiden. När det gällde telefonistyrket skriver man:

Vanlig folkskola räcker som skolunderbyggnad. Från början söker man in som elev. Man vänder sig då till stationsföreståndaren på den plats där man vill tjänstgöra. Föreståndare är i regel telegrafkommissarien. För att bli antagen som telefonelev skall man ha fyllt 17 år men helst inte 21. Elevtiden omfattar 2-3 månader (kortare tid i Stockholm). Elevtjänstgöringen omfattar praktisk utbildning samt undervisning i de olika bestämmelser, som gäller för telefonering. Efter denna utbildning blir eleven antagen till lokaltelefonistaspirant.

Sedan anar man redan framväxten av ett begynnande IT-samhälle. Hur ser framtidsutsikterna ut? undrar artikelförfattaren:

Ja, hur kan de se ut i ett yrke, som håller på att avfolkas! Som vi vet automatiseras telefontrafiken mer och mer. Det är därför omöjligt att ge några närmare förutsägelser. På de flesta håll anställes fortfarande elever, men några säkra löften om fast anställning kan knappast lämnas. Ett visst behov av telefonister kommer naturligtvis att finnas – och därtill kommer sedan möjligheterna att få anställning som telefonist i större företag. Många söker elevanställningar vid telegrafverket för att på så sätt utbilda sig till företagstelefonister.

Även lokföraryrket verkar lite hotat 1954, inför den växande privatbilismen, men som Ellborg lite tvetydigt skriver, ”framtidsutsikterna beror ju också på hur många som varje år söker sig till detta yrke”.

Ett par ålderdomliga språkexempel kan inrapporteras från Lyckoslanten, faktiskt betydligt äldre än 1950-tal. Åter i nr 4/1955 i serien Pyret och Lasse (av Sture Ramberg) står ”En sträng polis med argan blick till Lasse sa: ‘Låt bli det där!’” Fraserna ”argan blick”, liksom det vanligare ”argan list” innehåller gamla ackusativformer av adjektivet arg.

Dock är det lustigt nog så att när vi i svenskan fortfarande, som i tyskan, hade maskulina och feminina substantiv, så var det främst maskulinformer som fick adjektiv med böjningen -an. Blick var förr antingen maskulinum eller reale, så här var böjningen argan på 1600-1700-talen helt korrekt. List var dock oftast ett feminint ord och därför hette det ”arga list”. Senare började man även använda ändelsen -an för feminina ord (enligt SAOB var detta eventuellt skämtsamt menat), t.ex. ”långan stund”, ”godan ro” (se även Elof Hellquists Studier i 1600-talets svenska s. 134) och alltså ”argan list”.

I Spara och Slösa i samma tidning står om den sönderslagna spargrisen (se bild): ”Hoppoms att han klarar krisen!” Det torde betyda ”Låt oss hoppas att han klarar krisen!” Men vad är det för konstig form? Den gamla formen ”låtom oss bedja” har kanske de flesta hört. Det är således en gammal imperativböjning i första person pluralis. Uttrycket behövde inte konstrueras med låta, utan man kunde helt enkelt säga bedjom med samma betydelse. Sade man gångom, så betydde det ”låt oss gå” eller ”kom så går vi”.

Hoppom borde alltså kunna betyda ”låt oss hoppas”, men hoppas är nu ett sådant där underligt verb som ser ut att ha passivform men inte har det. Sådana kallas deponens och uttrycker alltså en aktiv handling trots att de ser ut att ha ett passiv-s på slutet. Andas, trivas, glädjas är andra exempel på sådana verb. (Många menar att s-et är en rest av ett gammalt reflexivt sig; det skulle alltså en gång ha kunnat heta ”anda sig” etc.) Här är jag inte säker, utan får gissa. Kanske har man även i fallet hoppoms använt s-et mera skämtsamt. Elof Hellquist nämner en liknande form i sin bok om 1600-talets svenska: föllioms, som han menar ska vara första person pluralis imperativum passivum. Pehr Sparre skrev visserligen i sin bok ”Adolf Findling, eller tre år under drottning Kristinas regering” från 1835 ”Följom de grekers exempel”, men hur en passiv form av detta skulle te sig har jag svårt att förstå. Nu har jag inte sett Hellquists exempel i sin kontext. Kanske är det inte passivum alls utan den sorts s-verb som har reciprok (ömsesidig) syftning, som t.ex. kyssas. I så fall skulle föllioms kunna betyda ”låt oss följas (åt)”.

Det är förstås intressant att ett ord som hoppoms uppenbarligen ansågs vara begripligt för 9-10-åringar 1954. Idag kan ju vi stofiler ändå kanske använda ordet istället för hoppeligen.

Utlänningar fascineras ofta av att svenskar börjar alla (eller i varje fall anmärkningsvärt många) meningar med ”ja”. Nu är vi inte så till den milda grad positiva som det kan förefalla. ”Ja” används i svenskan också ungefär som engelska ”well”, som en turtagare i replikföringen under ett samtal.

Men det finns också en rätt besynnerlig motsats, där talaren inleder sina repliker med ”nej”, ”nah”, eller ännu mera diffust: ”ah”. Inte sällan är det äldre personer från Stockholms södra räjonger som kan säga saker i stil med ”ah, ru vet, vi fick inge’ flyt förr’ns i andra halvlek sö’”.

Jag inser att den här tonande utandningen med tiden förlorat rätt mycket av sin koppling till ordet nej och således kan användas även i mera neutrala eller positiva sammanhang. Men jag har sällan hört någon använda det så konsekvent som häromdagen. Det var i en intervju med en idrottsman. Varje fråga – utan ett enda undantag – besvarades med ett nasalt ”ah, ….”, och helt uppenbart markerade det både positiva och negativa utsagor: ”Ah, vi åker inte ned färrän på onsdag.” eller: ”Ah, det e’ ju alltid kul å’ vinna.”

Observera att detta är något helt annat än det ”vokalmummel” som förr utgjorde tankepaus i talspråket och oftast bestod av ”öh”, men som någon gång under 1980-talet, troligen under amerikanskt inflytande, mer och mer övergick i just ”ah”, som ju engelskspråkiga använder. Sedan något decennium har man åter övergivit det där ”ah” men inte återgått till ”öh”. Nu säger alla ”äh” istället, vilket ger diktionen ett något vresigt intryck. Vad kan väl språksociologerna säga om det? (Vi kanske även fortsatt får famla i mörkret på den punkten – humanioran ska enligt vissa förfäktare av den s.k. arbetslinjen inte längre uppmuntras med studiebidrag.)

Ja, så var det då damen som höll just ett sociologiskt föredrag i SvT 24. Hon hade vinnlagt sig om en minst lika monoman coda till sina yttranden – ordet ”här”:

Samhället ställer nya krav inte bara på utbildningssystemet, utan på hela välfärdssystemet här. Betydelsen av social bakgrund tycks ha förstärkts över tid här. Förorterna pekas ut som särskilt problematiska här. Hur har man då motiverat dessa reformer här? Arbetslivet förväntas skapa likvärdiga villkor för alla här.

(Possibly, some sort of English influence is at work here.)

31 maj gick WHO:s cancerforskningsinstitut IARC ut med att man nu modifierat sin syn på mobiltelefonstrålningens risker. I den här världen handlar det verkligen om nyanser; en ganska liten skillnad i formuleringar kan få dramatiska resultat i hur man ser på nödvändigheten av mera forskning och hur den hittills gjorda ska värderas.

Så sent som när Interphone-studien kom för ett år sedan var slutsatsen att ingen risk för hjärntumörer fanns – men Interphone-studiens forskare är också till stor del finansierade av industrin, vilket man fick kritik för. I en artikel i SvD 18 maj 2010 visade man sig från IARC dock helt oförstående inför sådana invändningar:

– Varför skulle trovärdigheten påverkas av att industrin är med och betalar? Vi har varit öppna med detta, och pengarna har inte kommit i direkt kontakt med forskarna. Därmed finns ingen intressekonflikt, säger Nicolas Gaudin, kommunikationschef på IARC.

Förra veckan lät det dock annorlunda inför IARC:s möte i Lyon. Man hade upptäckt att Anders Ahlbom som sitter i en av expertgrupperna hade en konsultfirma tillsammans med sin bror och att de bl.a. åtog sig uppdrag åt mobiltelefonindustrin. Han uteslöts ur gruppen, pga detta jävsförhållande. Jag har svårt att tro att det är en slump att IARC:s omvärdering av forskningsläget kommer precis i samma veva.

Det är intressant att man nu också talar om riskerna för gliom och hörselnervstumörer. I kommentarer har jag t.o.m. hört forskare nämna att mycket tyder på att hörselnerven på den sida om huvudet man oftast håller mobiltelefonen i så fall löper störst risk att drabbas.

Det är en intressant omsvängning. För sju-åtta år sedan var detta det mest löjeväckande man kunde säga, enligt vissa forskare. Den svenske cancerforskaren Lennart Hardell hade tillsammans med bl.a. Kjell Hansson Mild publicerat artikeln ”Cellular and cordless telephones and the risk for brain tumour” i European Journal of Cancer Prevention 2002 och även berört frågan i tidigare studier. Det låter ju rätt plausibelt att den sida som exponeras mest för strålningen också löper störst risk, men denna tanke blev föremål för en förvånansvärd hånfullhet bland vissa forskare på riskförnekarsidan. T.ex. skrev professornerna Hans-Olov Adami, Anders Ekbom, Lars Hagmar, Magnus Ingelman-Sundberg och – just det – Anders Ahlbom artikeln ”Forskare som pratar strunt” i SvD 3 sept 2001 (den tycks inte finnas längre i SvD:s webbarkiv). Man attackerade här Hardell utan att nämna hans namn. Man skrev istället om

… en svensk forskare som redovisat en liten pilotstudie om mobiltelefoni och hjärntumörrisk: inget ökad risk fanns totalt sett, men enligt forskaren var tumörernas lokalisation förskjutna mot den sida av skallen där telefonen använts. En sådan tolkning ter sig biologiskt bisarr och utgör med största sannolikhet ett slumpmässigt fynd.

Nästan på dagen ett år senare skrev ovanstående Magnus Ingelman-Sundberg tillsammans med docent Björn Cedervall och professor Hans Wiksell artikeln ”Fantasier om mobiler”, där man åter angriper Hardell och hans medarbetare utan att nämna deras namn. Jag vet inte om detta trick är ett försök att vara extra elak eller skenbart hänsynsfull. Artikeln innehåller många ovetenskapligheter som tyder på att dessa herrar nog inte borde uttala sig i de här frågorna. För att bara nämna en anmärkningsvärd felaktighet, så påstår man att icke-joniserande strålning inte kan ”påverka celler”. Det finns flera exempel på att detta är möjligt; det för allmänheten mest kända torde väl vara hur solstrålningen kan förorsaka melanom.

Det är herrar som Ingelman-Sundberg och Anders Ahlbom som alltför länge haft alltför stort inflytande på forskningen kring mobiltelefonerna.

Strålskyddsmyndigheten menar nu att inget särskilt dramatiskt hänt, bara att IARC:s nya formuleringar visar hur rätt de har i sina redan existerande rekommendationer. Men det är viktigt att man säger detta högt och tydligt, inte minst till skolbarn, som Henrik Ennart skriver i sin artikel. Varje dag är tidningarna fulla av stora annonser för mobiltelefoner, medan varningar för riskerna som finns undangömda på någon webbsida inte kan tävla med den uppmärksamheten. Mobiltelefonerna används som bekant allt mera i de flestas vardag. Skolbarn har dem t.o.m. under huvudkudden när de sover.

Det är ganska tydligt att döma av olika intervjuer som görs med ”vanligt folk” i tidningar och TV/radio att många människor betraktar det mesta som ”får säljas” som ofarligt, vare sig det gäller mobiltelefoner, tillsatser i mat eller de nu aktuella tatueringsfärgerna. Därför är det viktigt att folkhälsomyndigheterna försöker uppmärksamma allmänheten på de risker som finns så att människor har chansen att göra ett något mera informerat val när det gäller hur och om de vill använda mobiltelefon.

Tilläggas kan att detta nu gällde tumörer. Men strålningen har med stor sannolikhet också den effekten att den öppnar upp blodbanorna till hjärnan (den s.k. blod-hjärnbarriären), så att molekyler kan komma in som normalt inte skulle kunna passera. Detta kan, tror många, ge upphov till neurologiska skador som minnesstörningar eller kanske Alzheimers sjukdom eller MS. Fenomenet med blod-hjärnbarriärens påverkan av elektromagnetiska fält har påvisats flera gånger i studier, t.ex. av Lundaprofessorn Leif G. Salford, men redan på 1970-talet nämnde man detta fenomen (t.ex. Ernest Albert 1977) och förordade mera forskning. Precis som när det gällde tobakens skadeverkningar går det alltså inte fort när det gäller att nå verkliga forskningsgenombrott på områden där det finns mäktiga intressen som inte vill att vi ska veta.

Vad var det för konstiga visor min mamma sjöng för mig när jag var liten och skulle sova? ”Lili Marlene” var det visst bland annat. Den var kanske lite tvivelaktig. Men hon sjöng också något om ”Hello Hawaii, how are you,
Can I talk with Honolulu Lou?”. En annan hade några konstiga rader om ”I can’t wait to hear her reply, to talk from New York” eller något liknande. Och så en mera smäktande melodi med texten ”When the fields are white with daisies and the roses grow again”.

Inte förrän för fem år sedan ungefär fick jag klart för mig att allt det där varit en och samma visa, nämligen Sailor-song, som Karin Juel sjöng in på skiva 1933. Den är skriven av arbetarförfattaren och sångdiktaren Martin Koch, som för övrigt var kusin med Karin Juel och skrev en del texter direkt för henne. Sailor-song tillsammans med Sjömansvals blev för övrigt Juels skivdebut. Har du Spotify-abonnemang så kan du klicka här eller på bilden ovan och höra hur Sailor-song låter.

Jag har nu efter en del forskning kommit fram till att visan i själva verket är synnerligen eklektisk. Martin Koch har helt enkelt lånat texter från tre andra visor. Grundtexten är förmodligen hans egen, men säker är jag inte.

Jag vågar nog citera hela texten utan risk för upphovsrättsintrång, eftersom den redan till så stor del består av citat:

En ung sjöman som krossat många gånger har Atlanten
han ej ser på slanten, när han går på restauranten
för han kan spela mandolin och klämma an gitarren
med den rätta darren, kan en sjömanspojk [-boy?]

Hawaiian sunshine, so come and be mine
So keep on beaming, always dreaming
For your little malahayan boy
I’ll take my boatline, Hawaiian sunshine
I’ll steal my steel guitar
And steal away [to] where you are

["Näsgitarr" + mellanspel av – tror jag – Banjo-Lasse.]

En ung sjöman som sett en smula mera än Biscaya
som i Guandalaya varit med om att Shanghaja
som dansat stepp på Golden Star en natt i Barcelona
kan man ej förvåna med en sailor song

Hello Hawaii, how are you
Can I talk with Honolulu Lou
just say her this, give me a kiss
Give me a kiss by wireless

Please state, I can’t wait to hear her reply
For I had to pawn every little thing I own
for to talk from New York
by the wireless telephone
Hello Hawaii, how are you? Goodbye

[Mellanspel, troligen av Nisse Lind, dragspel.]

En ung sjöman som pejlat himlavalvets alla stjärnor
alla hamnens tärnor, på salooner och tavernor
han minns en sång som ljuder i hans öra hela natten
när han står vid ratten och skeppet går

When the fields are white with daisies
and the roses grow [variant: "bloom"] again
let your love-light in your heart more lightly [variant: "brightly"] burn
for I love you sweetheart only
so remember when you are lonely
When the fields are white with daisies
I will return

Min mamma brukade ibland, när hon var på det humöret, spela Hawaiigitarr ”på näsan”. När jag hörde Karin Juels visa insåg jag att även detta trick hade min mamma tagit därifrån. Det kanske inte är så konstigt att jag blev som jag blev efter dylika konserter vid späd ålder.

Kochs text tycks bestå av två mera schlagerbetonade Hawaii-melodier från 1915-16. Dels är det Hawaiian Sunshine av L. Wolfe Gilbert och Carey Morgan från 1916, dels Hello Hawaii, How Are You (på Spotify) av Bert Kalmar och Edgar Leslie (text) samt Jean Schwartz (musik), från 1915. Koch tycks ha ändrat enstaka ord om man jämför med de versioner som publicerats som sheet music. Å andra sidan kan detta kanske vara traderade sjömansvisor som förekom i många versioner. Se vidare webbplatsen Hapa Haole Songs.

When The Fields Are White With Daisies (på Spotify) kanske är en irländsk sea shanty från 1896, om man ska tro en YouTube-video med Wilf Smith. Han sjunger den dock med en helt annan, gladare och inte så yvig melodi som den Koch använde. Texten är lite annorlunda också; ”the roses bloom”, inte grow, och ”let your love-light in you heart more brightly burn”, inte lightly burn. Den finns som sheet music av lite olika datum från 1900-talets första decennium. Här en uppgift med copyright från 1904, där man anger C. M. Denison som textförfattare och W. A. Pratt som kompositör.

Man får väl anta att Koch tänkte sig detta som en sorts parodi på sjömansvisor. Det gjorde han i så fall ungefär 25 år innan Hasse Alfredson och Tage Danielsson skrev ”Salta biten” (Raj raj) åt Sigge Fürst.

1998 började jag arbeta med en bok som skulle handla om informations- och kunskapsspridningens historia – ett enormt ämne som nästan skulle ha resulterat i ”en bok om allt”. Titeln var tänkt att bli något i stil med I människans tecken: Nedslag i informationsspridningens världshistoria eller kanske Från gener till hypertext: Ur informations- och kunskapsspridningens historia.

Tyvärr är detta ett projekt som jag av hälsoskäl inte kan genomföra. Jag har i det längsta värjt mig för den tanken, men när min arbetsförmåga är så oberäknelig som jag bl.a. beskrivit här, är det nästan omöjligt att tänka sig att jag skulle kunna färdigställa en bok som skulle ha omfattat säkerligen runt 400 sidor med en utförlig notapparat.

Under tolv år har jag hunnit göra en stor mängd research och laddat ned eller scannat in cirka 300 Mbyte textfiler på datorn (det motsvarar bortåt 4 000 texter), jag har cirka 2 000 fysiska klipp ur dagstidningar och fackpress, samt ungefär 10 hyllmeter böcker relevanta för projektet. Nästan varje dag under dessa tolv år har jag tänkt på mitt projekt, det har funnits med i bakhuvudet varje gång jag läst en artikel eller en bok eller hört eller sett ett radio- eller TV-program, nästan helt oavsett vilket ämne som behandlats. Bokens breda perspektiv har kunnat anläggas på det mesta.

Att nu avbryta detta arbete är nästan lika sorgligt som att bryta en relation. Men mot bakgrund av min kroniska sjukdom innebär det samtidigt en stor lättnad att slippa pressen att färdigställa detta stora arbete. Jag hoppas dock ännu att en annan av mina planerade böcker ska kunna förverkligas; den om upphovsrättens historia. Men säkert är förstås inte heller det.

Boken var tänkt att vara en mycket bred historisk översikt över all sorts information och kunskap, även information utanför den mänskliga hjärnan, i växter eller i maskiner. Här skulle förstås också begrepp som desinformation och metainformation nagelfarits. Boken var tänkt att utgöra en översikt och vägledning såväl för studenter i något medieämne som för beslutsfattare. I mitt tilltänkta förord skrev jag följande:

Vetenskapen om information har blivit något av en ny atomteori. Världens minsta beståndsdelar tycks numera vara bits. Faran är stor att en ny reduktionistisk samhällssyn ska breda ut sig.

Marx ansåg att allt i samhället görs till varor. Freud såg det mesta som driftssymboler. Och nu är allt information, allt från Shakespeare och Einstein till CD-skivor och trafikljus.

Paradoxen är att just när vi går in i detta informationssamhälle, eller rent av kunskapssamhället som vissa kallar det, och det talas om knowledge management i alla möjliga och omöjliga sammanhang, tycks just kunskapen befinna sig i kris. Alltför många elever lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva. Många har en mycket diffus uppfattning om historien och kan t.ex. inte säga om Luther levde före Hitler – eller om det var tvärtom.

Samtidigt som traditionella baskunskaper tycks sättas på undantag, skulle man kunna mäta kunskaper på ett annat sätt och finna att dagens generationer, åtminstone i industriländerna, förmodligen vet mer än någon tidigare levande människa om sin omvärld – även om det ofta är en fragmentiserad, journalistisk bild av världen och inte en mer helgjuten, som förmår visa samband både i samtiden och det förflutna till det som sker nu.

I bokens inledningskapitel hade jag tänkt gå in på olika teorier om informationens mest grundläggande drag:

Att gå till ursprunget när det gäller information och kommunikation kan man göra på åminstone två sätt. Man kan försöka urskilja den tidigaste formen av kommunikation, och då uppstår frågan om det fanns information innan människan kom till, som t.ex. det där ordet som svävade över vattnet vid tidernas gryning. Man kan också försöka urskilja informationens väsen i det att man söker dess minsta byggstenar eller det absoluta minimikrav som bör vara uppfyllt för att man ska kunna tala om information och kommunikation.

Men först: är information detsamma som kommunikation? Måste informationen överföras till en mottagare för att den verkligen ska kunna kallas information? Här uppstår genast ett problem. Om vi erkänner att information kan finnas så att säga vilande, utan att någon tar del av den, måste det ändå finnas något vi tagit del av för att kunna avgöra att företeelsen i fråga verkligen är information. Kan det vara så att vår blotta förväntan att något ska vara information gör det till information? Om det visar sig att det inte innehåller någon information, så har vi ju ändå fått veta just det.

Här hade jag förstås tänkt ta upp vad som sagts av tänkare som Claude Shannon, Fritz Machlup, Norbert Wiener, och varför inte också skarplynta personer som d’Alembert, Schelling och Emerson – eller kanske C.K. Ogden?

Jag hade tänkt vara frikostig med citat, för att låta olika författare på området få tala med sin egen röst där så var möjligt och lämpligt. Kanske skulle jag därigenom ha kommit i konflikt med den allt mera snålt tillämpade upphovsrätten. Särskilt i England och USA är man idag alltför sträng med rätten att citera, detta så viktiga undantag i upphovsrätten (något som jag för övrigt skrivit om många gånger, utförligast här).

Om boken blivit klar, skulle den kanske i viss mån ha liknat en sorts hybrid av tre böcker som jag uppskattat mycket:

 David Crowleys och Paul Heyers väl genomtänkta antologi med texter inom medievetenskap, ”Communication in History”.

 Pierre Lévys kraftfullt spekulativa ”L’Intelligence collective: Pour une anthropologie du cyberspace” (även på eng. ”Collective intelligence”).

 Alex Wrights originellt associativa bok ”Glut: Mastering information through the ages”.

Några andra fantastiska böcker som definitivt skulle ha kommit med i litteraturförteckningen är Douwe Draaismas ”Metaphors of memory”, Vera John-Steiners ”Notebooks of the mind”, Paul Levinsons ”Soft Edge” och Joshua Meyrowitz ”No sense of place”.

James Gleicks nyutkomna ”The Information: A History, a Theory, a Flood” har jag inte hunnit läsa ännu, men det verkar också i högsta grad vara en bok som hör hemma i den här gruppen.

Kort sagt, det finns ju en mängd bra böcker, även om inte min kommer ut.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson kom med ett riktigt intetsägande svar, där han menade att läkarna sprider felaktigheter, men han gav inte något exempel på vad som skulle vara fel.

Kristersson fick därefter svar på sitt svar av läkaren Bengt Annebäck, som redogör för ett konkret fall han haft som hamnat utanför systemet, även utanför de s.k. undantagen.

Psykiatern Monika König skrev också om detta:

De undantag Ulf Kristersson beskriver som gör att man kan slippa bli utförsäkrad känner jag förstås till. Jag jobbar ju med reglerna varje dag men problemet är att alla de här människorna inte passar in i undantagen. Så ser det ut i verkligheten. Det är ju inte så lätt att veta för en minister, som inte träffar så många sjuka. Men då är det bättre att lyssna än att avfärda det vi beskriver som osanning.

I bakfickan hade ändå Kristersson det förslag han och några medförfattare skulle komma att presentera på DN Debatt tio dagar senare. Kanske var det därför svaret i SvD var så totalt substanslöst. Den politiska dramaturgin var helt enkelt inställd på den 11 april.

Förslaget som sedan kom innehöll tyvärr inte särskilt mycket substans det heller. Ett par års protester från både läkare och patienter och nu senast de 108 läkarnas artikel räckte tydligen inte. Nu ska man ta hänsyn till individuell prövning, sägs det. Skulle det krävas så lång tid för att komma på något som borde vara en självklarhet? Det stod för övrigt redan i socialdemokraten Anna Hedborgs utredning SOU 2009:89, men där – nota bene – som något som stod i motsättning till den medicinska bedömningen. Alltså: strunta i medicinska fakta, kan man hos individen hitta någon kroppsdel som fortfarande kan arbeta så sätt den i arbete!

Enligt artikeln införs också kravet på ”skälighet”. Om det verkar helt oskäligt att t.ex. en dödssjuk person ska söka arbete så slipper han/hon uppenbarligen det nu. (Att man i åratal trakasserat dödssjuka människor på detta vis är rätt märkligt med tanke på att det inom en annan del av den offentliga sektorn talas om ”värdig behandling i livets slutskede”. Arbetssökande och CV-skrivande kanske är det värdigaste man kan komma på?)

Skämt åsido, det allvarliga med detta förslag, som skulle kunnat innebära en liten liten förbättring är ju att man inte definierar vad som menas med skälighet. På Försäkringskassan sitter redan handläggare med blott gymnasieutbildning, som underkänner läkares intyg om arbetsförmåga. Handläggare som redan ålagts att göra saker de saknar kompetens för ska nu dessutom försöka begripa sig på vad skälighet betyder.

Som vanligt i sådana här politiska artiklar sägs inget om att bli frisk: ”Sjukförsäkringen har alltid i huvudsak varit en omställningsförsäkring, som syftar till återgång i arbete efter förmåga”, skriver Kristersson et al. i DN.

Det är bara att konstatera att huvudtanken med den sjukförsäkringspolitik som mejslats ut de senaste 15 åren är att långvarigt sjuka människor inte ska behandlas av läkare och annan medicinsk personal utan av arbetsförmedlare. ”… så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete” stod det helt följdriktigt i Anna Hedborgs senaste utredning SOU 2009:89, s. 106.

Man kan säga att det läckte en aning i förrgår i debatten mellan Ulf Kristersson och Carina Moberg (socialdemokraternas nya gruppledare) om sjukförsäkringen. Både i en debatt som hölls i TV4 och i den som sändes i SvT:s Aktuellt. Vad var det då som läckte ut?

Jo, jag har tidigare i flera utförliga texter (en längre här, en kortare här) visat hur den nuvarande situationen helt klart är den nuvarande regeringens ansvar. Men regeringen har genomfört en alltigenom socialdemokratisk politik, så som den skisserats i tre utredningar av Anna Hedborg (SOU:erna 2003:13, 2006:86 och 2009:89), Maj-Inger Klingvall (Prop. 1996/97:28) och en utredning av Försäkringskassans läkare Lars Englund, också 1997.

Av någon outgrundlig anledning tycks socialdemokrater och alliansföreträdare sedan förra valet ha varit överens om att inte nämna detta faktum. Kanske hoppas ändå alliansen att något gott ska komma ur denna politik, och då vill de inte att socialdemokraterna ska få äran av det. Men risken är snarare att socialdemokraterna nu kan använda alliansen som testpiloter av sin politik, och kanske vinna valet 2014 på att således opponera mot sina egna idéer. (Se även ett av de tidigare blogginläggen.)

Men igår läckte det alltså ut lite. Man såg hur överens Moberg och Kristersson i grunden var. Moberg kunde inte på en direkt fråga från programledaren i Aktuellt, Anna Hedenmo, säga att sjukförsäkringen inte skulle ha någon bortre gräns vid ett s-styre (”det är viktigt med tidsgränser”, sade Moberg). Och att man skulle prövas mot hela arbetsmarknaden var också självklart för båda debattörerna (socialdemokraterna föreslog ju detta redan 1997 i ”Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension”, Prop. 1996/97:28).

Både Hedenmo och TV4:s intervjuare Anders Kraft och Kristin Kaspersen hade uppenbart svårt att se varför de två debattörerna skulle vara så oense – deras inställning var ju uppenbarligen till förväxling lika. Kristersson undslapp sig både i TV4 och i SvT kommentarer om att ”du glider på sanningen för det fanns en tid när ni ansåg att det här var ett stort samhällsproblem …” (SvT) och ”det fanns en tid när socialdemokraterna också ville göra något åt det här …” (TV4) osv.

För en tid sedan skrev jag till några av de riksdagsledamöter inom alliansen som visat viss vilja att ändra på sakernas tillstånd, t.ex. Barbro Westerholm (FP) och Emma Henriksson (KD). Jag skrev bl.a.:

På det här området är alliansen och de rödgröna tyvärr lika goda kålsupare. Själv hade jag hoppats att alliansen skulle göra något bättre än socialdemokraterna. Att inte alla automatiskt skulle sjukpensioneras efter en viss tid lät ju rätt bra. Men att de inom den berörda gruppen som var allvarligt sjuka skulle jagas ut på arbetsmarknaden var oväntat. Det är ju precis som på s-tiden (och värre).

Upprörande fall redovisades ofta i pressen även under s-tiden:

Vänsterpartisten Ulla Hoffman ställde den 1 februari 2006 en fråga i riksdagen varför F-kassan tvingade ut svårt cancersjuka i arbete.

Västerbottens-Kuriren intervjuade den 22/10 2005 diakonen Britta Vester, som berättade hur utförsäkringen drivit människor till den yttersta förtvivlan, t.o.m. till självmord.

18 juni 2004 skrev DN i artikeln ”Allt fler får nej till sjukpenning” att omkring 2 000 personer helt eller delvis fått sjukpenningen indragen bara under årets första sex månader.

Glöm inte heller när F-kassan gav 700 kr i bonus åt handläggare för varje sjukpenningtagare som överfördes till sjukpension. SvT:s Uppdrag granskning gjorde reportage om detta 2005.

Emma Henriksson tackade för brevet och Barbro Westerholm skrev:

Hej och tack
Men de förändringar som gjorts under senaste mandatperioden var alliansens ansvar. Alltnog, vem som nu har ansvar för vad, det tänker jag lägga bakom mig och i stället arbeta för att kantigheterna i det nuvarande systemet slipas av.
Med vänliga hälsningar
Barbro Westerholm
Riksdagsledamot (fp)
Talesperson i socialpolitiska frågor

Möjligen är jag småaktig som tycker att den som hittat på dumheterna också bör få stå där med skammen lika väl som de som nu förvaltar idéerna. Jag håller förstås med om att det viktiga är att det blir en ändring på politiken – oavsett politikens anamnes. Men helt betydelselöst kan det väl inte vara att kunna veta vilka partier som eventuellt har mera långtgående och stabila visioner som räcker bortom det kortsiktiga politiska taktikspelet. Om nu sådana partier finns.

Det där spelet tror jag ökar politikerföraktet och späder ut själva demokratin. Principen där politikerna är väljarnas representanter ställs på något sätt på huvudet. Väljarna blir istället politikernas representanter i deras strävan att hålla sig kvar vid makten. Politikerna som grupp har givetvis egna intressen, det bortser man ibland ifrån. Politikerna påverkas inte bara av så uppenbara saker som lobbyister, styrelseuppdrag eller aktieinnehav. De påverkas – som alla med osäker anställning – av möjligheten att få vara kvar på sin arbetsplats. Det är i den hanteringen som representativitetens motpol, när politiker söker legitimitet för sina idéer hos väljarna, blir allt viktigare. Ser man inte upp i denna procedur, kan kommunikationen uppifrån-ned att bli viktigare än kommunikationen nedifrån-upp, vi väljare blir då lätt politikernas representanter, deras valboskap. Kommunikationen bör givetvis ske i båda riktningarna, men det bör inte råda någon tvekan om vem som agerar på uppdrag av vem.

Vi vill ha något modernt, säger kritikerna – och det där fältropet hör man nu i alla sammanhang, vare sig det talas om näsdroppar, arkitektur eller skolpolitik. Ingen ”old school” här, tack.

För mig är det helt obegripligt att detta att en människa som inför en grupp andra människor berättar om något på ett intresseväckande sätt kan vara så kontroversiellt.

I vuxenvärlden hålls det i Sverige säkerligen hundra konferenser varje dag, där en inbjuden talare står och föreläser om något av intresse inför en grupp människor. Folk köar i hundratal till evenemang som Bokmässan för att höra författare som står i en talarstol och berättar. Det finns talarförmedlingar, där de mest åtråvärda föredragshållarna kan kassera in runt 50 000 kronor för en eller ett par timmars ”katederundervisning”. Hela samhället tycks älska denna form av informationsförmedling, gärna med powerpointbilder till, på seminarier, kollokvier, debattaftnar, utbildningsdagar, valupptakter, kampanjstarter – och inte minst lärarkonferenser. På de flesta områden i samhället (nu har jag ändå inte nämnt universiteten) tycks det vara ett oöverträffat sätt att förmedla information och kunskap på – men sker detta i skolan, då är det plötsligt det mest förskräckliga man kan tänka sig, då är det fascistoid korvstoppning, och man illustrerar gärna saken med en bild av Stig Järrel i 1950-talsfilmen ”Hets”.

Jag skrev om det där på SvD/Samtider för elva år sedan i en längre artikel med rubriken ”Snart vet alla hur – men inte varför” (SvD 6/5 2000). Artikelns huvudresonemang rör sig om huruvida vi i IT-samhället behöver kunna något själva eller om det räcker med att vi kan söka efter kunskap på nätet t.ex. Kan vi ens söka, utan vissa grundkunskaper?

Något annat som tycks vara tabu i dagens skoldebatt är betygen. Motståndet här är faktiskt också lite förvånande.

Jag minns rätt väl hur debatten skiftat under decennierna om just betygen. 1969 drev SECO (Sveriges elevers centralorganisation) den s.k. indoktrineringskampanjen som gick ut på att avslöja det borgerliga idéinnehåll som man ansåg smugits in i undervisning och läroböcker. Man var också emot betygen, eftersom de bara ansågs utgöra en varudeklaration för kapitalisterna. Men jag vill minnas att många också var motståndare till de relativa betygen av den anledningen att de var missvisande. Betyg 1–5 skulle sättas med ledning av centrala riksprov, men många lärare försökte tillämpa normalfördelningskurvan på varje enskild klass; det skulle finnas en viss procent 5:or, en viss procent 4:or osv. Längre ifrån målrelaterade betyg kan man knappast komma – och inte var det mycket till varudeklaration för kapitalister heller.

Nästan varje mänsklig aktivitet kräver någon form av feedback för att vi ska veta om det vi gör går bra. Det är därför datorprogram har ett timglas eller en termometerliknande stapel som fylls med färg för att visa att en process vi satt igång verkligen fortskrider. Utan denna feedback skulle vi bli oroliga och undra om något hakat upp sig. T.o.m något så enkelt som en sax ger oss feedback genom känslan i skänklarna när vi klipper, vi känner om den skär, eller bara tuggar sig fram. När vi talar med en person behöver vi någon form av nickning eller svarsord för att veta att den andra hör oss och förstår. Ger man sig ut på okänt vatten, t.ex. när man försöker lära sig något nytt, är denna återkoppling om möjligt ännu viktigare. I skolsammanhang kan man förstås tänka sig samtal eller liknande, men betyget är ju en beprövad och enkel form av feedback. Betygsgraderna bör dock inte vara för få – då är det lätt att en elev av t.ex. en olycklig slump hamnar på fel sida om en betygsgräns.

Om betyg nu är så förfärligt, så stressande och så diskriminerande som motståndarna hävdar, så borde väl även vanliga prov vara lika illa. Här får ju en elev kanske 15 av 20 rätt, en annan 18 av 20 och en tredje 12 av 20. Borde prov kanske inte få rättas förrän i sexan eller nian?

Det tredje tabut ska jag inte dröja så länge vid, för jag har skrivit om det förut: att det anses så fult att ge elever möjlighet att utvecklas efter den individuella förmågan. När det gäller idrott och musik går det bra att låta elever gå i gymnasier speciellt för denna kategori av begåvningar, men inte när det gäller andra ämnen. De elever som behöver längre tid på sig för vissa uppgifter bör givetvis också ha rätt till anpassad undervisning. Det där borde vara självklarheter (skollagens 2 § stipulerar detta!), precis som att praktisk begåvning inte är någon andra rangens egenskap. Det ansåg inte socialdemokraterna på 1940-talet (Låt anlagen avgöra!), men nu verkar arbetarpartiet tycka att arbetare är något fult. Snart kanske man måste bli t.ex. filosofie murare.

I SvD-artikeln jag skrev 2000, nämnde jag Joseph Weizenbaums syn på undervisning:

MIT-professorn Joseph Weizenbaum (känd för programmet ”Eliza”) har skrivit att människan som social varelse och på samma gång dödlig nödvändigtvis också måste ha rollen som lärare, för att kunna rekonstruera sig själv i varje generation.

Helt visst måste människor göra egna erfarenheter och göra egna misstag, men så långt möjligt måste ändå generationerna kunna lära av varandra – ja i viss mån går kunskap förstås även bakåt, så att äldre kan lära vissa saker av yngre, även om den aspekten inte bör överbetonas. Främst är det de yngre som behöver guidas in i vuxenliv och arbetsliv av de äldre.

Det finns också en kulturarvsaspekt här. Vi talar ofta om bevarandet av kulturarvet i bibliotek, arkiv och på museer, men kulturarvet lagras också i form av människors individuella kunskap som ärvs genom generationerna!

Den kanske mest avgörande punkten i hela undervisningssystemet – och det är en sak som i likhet med andra problem i skolan givetvis hänger samman med hur samhället i övrigt ser ut – är frågan om motivationen. Små barn är nyfikna på allt. De kan nästan plåga livet ur sina föräldrar med sina frågor om allt de ser eller funderar över. Barn tar ofta med sig denna nyfikenhet när de börjar skolan – men tyvärr tycks någonting ofta hända sedan. Nyfikenheten avtar och kan t.o.m. vändas till sin motsats. Man vill inte längre lära sig något bara för att det är intressant att veta – man vill veta vad man har för nytta av det, annars är det ingen idé, knappt ens då. Hur vanligt är det inte att man hör unga som berättar att de avskytt en viss bok som de skulle ha läst i skolan. Sedan kanske de har läst den tio år efter att de slutat skolan och upptäckt att den var fantastisk.

Kardinalproblemet är alltså att fånga upp elevernas intresse, det de naturligen har sedan småbarnstiden, att bevara det, utveckla motivationen och åtminstone så frön till sådant man kanske inte blir riktigt intresserad av förrän senare i livet. Här borde förstås lärare som kan sitt ämne, brinner för det och kan förmedla sin entusiasm vara något av en huvudnyckel.

En annan viktig nyckel är att kunna återvända till undervisning senare i livet, när det där intresset som kanske inte fanns tidigare väl har väckts. De s.k. kärnämnena bör man dock göra allt för att eleverna ska kunna tillägna sig. Annars får de en dålig start, som bara lindrigt kan mildras av möjligheten att senare komplettera.

Mordnatten hade jag just gått hem från ett kvällsskift på SvD. Som så många andra minns jag från morgonen därefter de svarta rubrikerna på morgontidningen som låg på dörrmattan. Jag skrev rätt utförligt om detta i min dagbok, och här återger jag några avsnitt:

Lördag den 1 mars 1986.

Vaknade halv nio efter en av många nätter i rad med dålig sömn. Skulle börja arbeta klockan tio. Stapplade ut i hallen, blicken föll på tidningen på dörrmattan med rena ”krigsrubrikerna”: PALME MÖRDAD. Omedelbart klarvaken.

Blev upphetsad på ett mycket underligt sätt. En mycket ödesdiger känsla kombinerat med den upplevelse av overklighet som alla senare under dagen talade om, men samtidigt var jag inte förvånad; det hände alltså till sist, det jag aldrig uttalat för mig själv men ändå känt vara möjligt efter alla mord på kända rockstjärnor, politiker m.fl. Samtidigt flöt en tanke som väl är en sorts yrkesskada upp: undrar om Björn Kärlin fick jobba övertid i går efter det att jag gått hem? Hur hade det sett ut på centralredaktionen på natten? Jag föreställde mig rena hysterin. Svenska Dagbladet är visserligen en något lugnare tidning än t.ex. Expressen, varifrån jag minns cirkusen under ubåtsaffären i Karlskrona då folk var som galna. Återigen fick jag ett bevis på min ”tes” om avbildens allmakt; hur man (jag) gärna upplever saker starkare genom att tänka på dem per omväg, i detta fall via massmedia.

Hela dagen dominerades sedan av detta. En man talade med mig på tunnelbanan till arbetet om sin bedrövelse. När jag kom fram hade Björn Ericsson gått dit fast han inte började förrän klockan ett. Han hade ingen ro att stanna hemma, sade han. Sedan hörde och såg vi säkert 10-12 radio- och TV-utsändningar från mordplatsen med blodpölen, intervjuer med poliser, vittnen, statsråd skakade och askgråa i ansiktet som måste hålla masken och uttala sig. Denna mani hos pressen att alla skall uttala sig!

Det var ett ganska pressande arbetspass; att skriva ut massor av kommentarer från utländska statschefer om Palme, och så mitt i alltihop travsport och boxning. Business as usual.

Min uppfattning om Palme medan han levde var väl att det var en skarp och intelligent karl, även om jag inte hade så mycket till övers för honom såsom varande en representant för politiker i allmänhet. De senaste åren hade jag dock fått respekt för honom i vissa frågor; jag tyckte han stod för ett mått av sans och balans där många andra, främst borgerliga politiker, ville rusa fram och göra oövertänkta saker; främst gäller detta kanske ubåtsaffären där han höll stånd mot en massa idiotiska krav på ”hårdare tag”. Vad ville egentligen oppositionen att han skulle göra? Starta ett tredje världskrig? Bomba Moskva?

Nu när han är död drabbades jag dock av det fenomen som anfäktat mig ganska ofta, att en tidigare relativt likgiltig eller till och med förhatlig person i dödsrunornas sken framstår som ytterst hedervärd, närmast helgonlik. Jag har faktiskt fällt en tår då jag läst om hårdföra industrichefers död, män som jag skulle avskytt medan de levde. Palme var ju en mer sympatisk person, ändå känner jag igen detta att man dras med av den våg av rörelse som sköljer över landet. Jag hade följaktligen svårt att hålla tillbaka tårarna då jag skrev ut uttalanden från Neil Kinnock och Kalevi Sorsa. Sedan blev det dags för ishockey: Skellefteå, och Huddinge skulle mötas i semifinal: ”Nu har det roliga blivit allvar. Huddinge måste slå Skellefteå i kväll…” Ja, herregud, vilken katastrof om de skulle åka ur elitserien!

Fredag den 7 mars 1986.

I går publicerade polisen i svenska massmedia och över hela världen en bild av ett ansikte, konstruerat med hjälp av en västtysk dator, som skall svara mot ett vittnes minnesbild av Olof Palmes mördare. Vittnet, en kvinna, som lägligt nog råkade vara konstnär med porträtt som specialitet, hade sett en springande man vid en gatlykta under cirka två sekunder, och ur minnet skapades sedan bilden.

Redan i går morse hade en stor del av Sveriges befolkning sett den i TV och på eftermiddagen hade kvällstidningarna den förstås på förstasidan och löpsedlarna. I dag rapporterade en tidning, jag minns inte vilken av alla jag läser, att den stämning av gemenskap och värdig sorg som rått i Stockholm de senaste dygnen, medan platsen för mordet på Palme höljts i rosor och ständigt omgivits av skaror av sörjande människor, nu plötsligt, i och med att bilden publicerades, förbytts i hat och misstänksamhet. Framför Åhléns skyltfönster där ett tiotal TV-apparater visade nyheterna utbrast människor saker i stil med ”vilken otäck människa”, ”man blir rädd” etc. På bara några timmar hade folk angivit tiotals, kanske bortåt hundra personer som de tyckte liknade mannen på bilden. I Helsingör greps två utlänningar under dramatiska former men släpptes sedan. En Stockholmsfotograf med liknande utseende förhördes.

Ondskan har fått sitt emblem. Bilden ser ut som ett suddigt fotografi, ungefär som en stark uppförstoring från ett gammalt klassfoto. Ett avlångt ansikte, mörkt halvlångt hår, en lång markerad näsa, tunna läppar, något sorgsna ögon. Det liknar också sådana där uppförstorade passfoton som tidningarna brukar visa på svenskar som förolyckats utomlands, i lavinolyckor eller flygkrascher. Det kunde också vara en bild av någon oppositionell författare eller motståndsman som fängslats eller spårlöst försvunnit bakom järnridån eller i ett tyskt koncentrationsläger. Det är märkligt, eller kanske snarare förståeligt, men i varje fall anmärkningsvärt, att många tolkar in ondska eller brutalitet i denna bild. Många ser ansiktet också som typiskt ”sydländskt”. Själv tycker jag ansiktet ser västeuropeiskt ut och uttrycket är snarast ödmjukt, känsligt, möjligen neurotiskt. Det ser mest ut som en ensam och intåtvänd student. Bilden är mycket suddig vilket förstärker både draget av mjukhet och den mytiska, nästan förandligade, framtoningen. Han verkar avlägsen, ogripbar, bakom en smutsig glasruta och det drömska gör honom drömsk; han äter säkert för lite.

I TV följde sedan de ändlösa presskonferenserna med Hans Holmér. I april havererade så kärnkraftverket i Tjernobyl och man gick ute på gatorna med en känsla av att kanske utsättas för något osynligt hot, man tvättade tomaterna extra noga och åt inte svamp. Världen tycktes ha förändrats en del denna vår.

Först en liten anekdot. När jag gick i skolan, var slöjd inte precis mitt bästa ämne. Det var en ren plåga. I realskolan öppnade sig dock möjligheten att istället för att hyvla, såga och snickra kunna ägna sig åt inbindning av böcker. En skänk från ovan, tyckte jag, och gav mig genast i kast med saken. Jag valde inte precis några värdefulla böcker för mina första försök. Jag började med ”Kring nötfatet”, en bok med tankenötter jag vunnit för en krona på Gröna Lund. Den fick nu en ståndsmässig uppryckning i något som åtminstone såg ut som halvfranskt band. Jag band även in en astronomisk handbok jag köpt när jag var 11, för jag var väldigt intresserad av planeterna; ”New Handbook of the Heavens”. Den blev inte så bra. Ryggen var liksom inte konvex nog utan såg väldigt platt ut.

Och så slutligen gav jag mig på en liten pocketbok med Dennis-serier, eller rättare sagt skämtteckningar (one-panel cartoons): ”Dennis the Menace”. Och denna gjorde jag till något ganska surrealistiskt. När man fuskbinder utan tråd (vilket jag gjorde med de två senare böckerna) skär man bort den häftade ryggen och smetar på ett lager med klister för att hålla ihop boksidorna. Det råkade bara bli fel. När jag skurit bort ryggen råkade jag sedan smeta klister på bokens framkant istället. Jag fullföljde sedan hela bindningsprocessen, och inte förrän jag öppnade den färdiga boken insåg jag att något var fel. Man måste börja sist i boken och sedan bläddra baklänges. Det känns väldigt konstigt när man inte är van. Och varför skulle man vara van?

Nu till ämnet för dagen: Marshall McLuhan.

McLuhan har jag läst sedan mitten av 70-talet och varit fascinerad av sedan dess. Man märker snabbt att han inte är särskilt konsekvent i sina resonemang, t.ex. om heta och kalla medier. Men hans tankesprång är alltid hisnande och det är extremt stimulerande för den egna tankeverksamheten att läsa hans – ofta alltför tvärsäkra – kommentarer om boktryckarkonsten, TV eller reklam.

På 1990-talet började han komma på modet igen i spåren av Internets framväxt och alla nya medieteoretiker som började filosofera kring globala nätverk och deras inverkan på mänskliga relationer, nationalstaten etc. Då föreföll det inte så långsökt att Marshall McLuhan fick komma till heders igen, och om detta skrev jag en kort artikel i tidningen Dagens IT 1997.

Under årens lopp har jag köpt på mig en ansenlig samling McLuhan-litteratur. Tyvärr är ju en hel del inte möjligt att få tag på och det verkar svårt för förlagen att få ge ut nytryck eller artikelsamlingar. Marshall McLuhans efterlevande tycks tyvärr ha en rätt rigid inställning när det gäller licenser. (Även citat och böcker om McLuhan tycks känsligt, se reaktionen på förslaget att ge ut en ”McLuhan for Dummies”.)

Jag har givetvis läst Terrence Gordons biografi, ”Escape Into Understanding”, som kan rekommenderas. Douglas Coupland har också nyligen kommit med boken ”Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work!”, se recension i SvD den 21/2 (se också intervju med Coupland i The Paris Review). Dessutom har Marshalls son Eric McLuhan tillsammans med Wayne Constantineau just utkommit med boken ”The Human Equation”.

Nu har jag – sent omsider – läst ytterligare en monografi, skriven av McLuhans kollega vid Universitet i Toronto, Donald F. Theall, ”The Virtual Marshall McLuhan”. Den är dock inte ny, utan kom ut 2001.

Jag blev mycket konfunderad när den kom med posten från nätbokhandeln Amazon. Något verkade fel. Precis som med min Dennis-bok visade den sig vara bunden i framkanten. Jag bläddrade villrådigt och fick upp sakregistret – i början av boken. Inte nog med att det låg i bokens början, man var förstås också tvungen att tänka sig alfabetet baklänges om man skulle slå upp något. (Nästan lika krångligt som att slå i Sture Alléns ”Baklängesordbok”.)

Kunde detta vara gjort med avsikt? McLuhan har ju skrivit väldigt mycket om boktryckarkonsten, boken som produkt och om hur den påverkat läsandet och varandet på olika vis. Hade Theall gjort en sorts metakonstverk av sin bok, som skulle få läsaren att tänka i flera dimensioner än bara textens?

Jag är fortfarande inte säker. Jag har inte kontaktat förlaget och frågat. Jag har istället stoiskt satt mig att läsa från slutet och mot den hägrande början. Och nog visar sig boken också innehålla en väldigt annorlunda bild av Marshall McLuhan jämfört med den man får i andra sammanhang.

Det är framför allt i bokens appendix (längst fram och upp och ned, förstås) som en del märkliga saker framkommer. I det första tillägget får man se hur ogin McLuhan var när det gällde citat. McLuhan måste ju ha varit medveten om reglerna i upphovrättslagen om ”fair use” – ändå skulle Theall bara få citera mycket knappt ur McLuhans verk i sin egen bok. Själv byggde ju dock McLuhan sina egna böcker på mycket frikostiga utdrag ur andras verk, för att inte tala om att han även gjorde andras idéer till sina egna. Detta är ju ingen upphovsrättslig fråga, men inte särskilt snyggt när det gäller akademiska uppsatser. Att McLuhan var mycket påverkad av folk som Innis och Mumford är ju känt men kanske inte i hur hög grad.

Bokens andra appendix är skrivet av antropologen och medieforskaren Edmund Carpenter, som även han arbetat med Marshall McLuhan vid University of Toronto. I detta appendix, med titeln ”That Not-So-Silent Sea” skriver han bl.a.:

”The medium is the message”, came from Ashley Montagu’s lecture, ”The Method is the Message,” which Marshall & I attended. Marshall improved the wording and extended the concept. ”The medium is the massage” came from Sam Zacks. Marshall had been asked to explain his earlier phrase, to which Sam, who favored steam baths & massages, replied: ”You mean, like a massage?” At which point, message became massage, mass-age, mess-age. [...]

Writers commonly speak of Marshall’s original ideas. He had none. Be grateful. They would have been right off the wall. His genius lay in perceiving, not creating. (Theall, s. 244-245.)

Marshall McLuhan hade också en hel del idéer som nog de flesta av de vänsterorienterade anhängare han fick inte skulle velat kännas vid:

Innis detested dictators, monopolies, censorship, racism. He was firmly committed to an open society. Marshall was as firmly committed to a closed society. He thought Blacks, Jews, Protestants, would all be happier elsewhere. He defended Franco’s suppression of Protestants. Innis said nothing. (Theall, s 248.)

Vidare om credit where credit is due:

Marshall might protest, ”I got it from nobody,” but in fact, he got everything from somebody. He just never remembered. It was strange, especially in later years. Describe a new discovery to him, or tell him a joke, and the next day he’d phone: ”Big breakthrough …” and back it all came. (Theall, s. 256.)

Ändå menar Carpenter att McLuhan förstås stod för en hel del ”valid insights”. Men inte främst de han är mest känd för. Originaliteten låg i andra detaljer samt i metoden.

En annons för SAP i tidningen Se nr 29/1944, s 31.

Då talade man ännu i första hand om att ta tillvara elevernas anlag, deras individuella fallenhet, inte om en allmän kunskapsnivellering till minsta gemensamma nämnare:

Hasse tänker bli rörmokare, och han går jämte andra praktiskt lagda ynglingar i en yrkesskola. Var fågel sjunger efter sin näbb, och för sin del föredrar Pelle läsvägen. Men för båda gäller, att deras anlag bör avgöra, vilken utbildning de ska få. Nu är det alltför ofta faderns ekonomi, som fäller utslaget.

Vidare skriver man i annonsen:

I vårt samhälle försiggår ett stort slöseri med begåvningar. Dessa må vara av praktisk eller teoretisk art – det är dock alltid så, att få saker lönar sig så väl som att placera rätt man på rätt plats. Det kan man inte göra i ett samhälle, där frågan om ungdomens utbildning i hög grad är en fråga om föräldrarnas ekonomi. Så länge detta förhållande råder, avstår vi från att på bästa sätt använda vårt folks begåvning.
Alla barn måste oberoende av föräldrarnas ekonomi få den utbildning, som deras anlag berättigar dem till. Det är det socialdemokratiska arbetarepartiets huvudgrundsats i skolfrågan.

Att samma arbetarparti senare skulle komma att avskaffa yrkesundervisningen på grundskolenivå och istället satsa på att alla skulle bli akademiker är gåtfullt.

Efter ett TV-program om skolan 1971 skrev Karlskoga Tidning (15/10 1971) i en artikel med rubriken ”TP-linjen ska tas bort trots att behovet ökar”:

Samtidigt tog man upp den teknisk-praktiska undervisningen. Den utbildningslinje i årskurs 9 där eleverna får ägna en stor del av sin tid i skolan åt praktiska göromål, verkstadsarbete.
I programmet berättar läraren Kjell Olsson att dessa elever kallas TP-idioter!
Oavsett tillnamn så är det en undervisningsform som eleverna stortrivs med. Ofta är det skoltrötta elever som inte orkar följa med teoretisk undervisning hela dagarna.
–Det här är ett andningshål som behövs och som behovet av ökar från år till år, säger Kjell Olsson. Många av de här grabbarna har lidit sig igenom sjuan och åttan.
Dessa lovord till trots kommer TP-undervisningen att försvinna. Det är sista året man arbetar med linjen.
–Jag beklagar killarna. Jag tycker det är ruskigt att dom skall behöva bli sittande i klassrummen och få ettor i betygen, maximalt tvåor. De får ingen chans att konkurrera om platserna i yrkesskolorna.

Ett uppror som nog nästan ingen – i Nord- och Västeuropa i alla fall – hade förutsett, sprider sig nu i arabvärlden. Kanske var det något liknande Marx och Engels såg revolutionsåret 1848. Bristen på organisation och medveten ledning fick dem att skriva det kommunistiska manifestet, som inleds med orden ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke”, Ein Gespenst geht um in Europa – das Gespenst des Kommunismus.

Den ortodoxa delen av vänstern har alltsedan dess sett revolutionen, dels som historiskt nödvändig, dels som något som måste ledas av ett arbetarklassens avantgarde, ett parti med en viss grad av mognad och förankring i arbetarklassen. Dessutom måste denna revolutionära klass beväpnas, för revolutionen måste alltid bli våldsam. I kolonierna kunde man tänka sig enhetsfronter först (ledda av kommunister) som gjorde sig av med det främmande förtrycket och sedan kunde kampen så småningom ledas in mot en mera renodlat socialistisk revolution.

Som bekant har dessa teorier bara lett till nytt förtryck. Det är således väldigt hoppingivande att nu se folket i Tunisien och Egypten och flera andra arabländer protestera på bred front och framför allt med fredliga medel. I den mån våld förekommer tycks det nästan uteslutande komma från provokatörer och andra regimtrogna. Särskilt i Egypten, på Tahrir-torget i Kairo, tycks det ju vara frågan om revolution genom ockupation. Det har talats löst om att marschera till Mubaraks residens och liknande, men hittills har faktiskt den dominerande taktiken varit ihärdiga demonstrationer på torget. En utmattningstaktik, med viss påverkan från Gene Sharps idéer, påstås det.

Möjligen får vi längre fram veta mera om hur detta gått till, men för närvarande förefaller det som om protesterna organiserats utan något revolutionärt parti eller liknande. Den sammanhållande kraften har i hög grad varit de nya internetmedierna, Facebook, Twitter samt mobiltelefoner, och under några dagar – då regimen stängde ned mobilnätet – modemkommunikation via kopparkablar. Kan de nya medierna verkligen ha tagit det traditionella revolutionära partiets eller enhetsfrontens plats?

Medierna är förstås ett verktyg, ett mycket kraftfullt verktyg i de breda massornas händer, det kan man knappast komma ifrån. Men även reaktionen skulle mycket väl kunna använda de nya medierna som ett organiserande instrument, så det ligger knappast någon demokratisk kraft inneboende i mediet självt. Åtminstone inte på kort sikt. Vad nätverkssamhället kan innebära på lång sikt, säg 50–100 år är svårare att säga. Kanske innebär det jag brukar kalla hyperoffentlighet att det blir allt svårare för den s.k. makten att framhärda med skumrask bakom demokratiska kulisser. Eller också kan även denna öppenhet komma att vändas till en motsats där medborgarna blir alltmera exponerade och utsatta. (En blandning av båda scenarierna är kanske det allra troligaste.)

Man tycker nästan synd om Evgeny Morozov som nu i januari utkom med sin bok ”The Net Delusion: How Not to Liberate the World”, som varnar för en övertro på medierna (se bl.a. SvD1 och SvD2. Han talar ironiskt om Twitter och Facebook och anför protesterna i Iran 2009, som inte ledde någonstans, som främsta exempel på att de nya mediernas roll är överdriven. Jo, visst har han rätt i en del – han har vissa invändningar av samma typ som jag formulerade här ovan. Dock får man nog säga att boken känns hopplöst överkörd av verkligheten. Därmed vill jag förstås inte hävda att samhällsförändringarna som nu startats i arabvärlden är i hamn. Givetvis kan det komma bakslag. Framför allt undrar man över militärens roll i Egypten – hur pålitlig är den som en förnyelsens garant?

Mozorov försöker nyansera sin bild i boken en aning genom en artikel i The Globe and Mail 28 januari:

That Iranians, Tunisians and Egyptians would be using the Internet to communicate is of little surprise; there is a symbiotic relationship between revolutionary movements and the latest communications technologies. Lenin lauded the power of the telegraph and the postal service while the Iranian Revolution of 1979 owes a great debt to the tape recorder, which allowed Ayatollah Khomeini to record his sermons in Paris and have them smuggled back to the Shah’s Iran.

TV hade ju en viss roll för Ceausescus fall i Rumänien också, men de anförda exemplen är ändå en helt annan sak än den direkt organiserande kraft som de nya nätverksmedierna har. Man kan mycket snabbt förmå en mängd människor att förflytta sig till en bestämd plats, t.ex. Det går inte med TV eller bandspelare.