Den första gäller ordet formula. I över tjugo år har vi hört denna glosa i TV-reklam, främst kanske för tandkräm och kosmetika. Ett svagt hopp har man ändå närt att den svenska varianten formel till sist skulle vinna tillbaka sin hävdvunna plats från förr. Men för en tid sedan såg jag ordet även på så prominent plats som i en rubrik i SvD. Då är det nog kört. Vi obstinata kanske kan finna en viss tröst i att betrakta ordet som en latinism istället för en anglicism. Men vad ska vi använda för plural – formulor?

Den andra förändringen gäller uttryck i stil med svensk media.

Pluralformer av ord som centrum, datum, solarium eller medium har länge varit ett problem. Centrum och datum har traditionellt antingen böjts som i latinet, centra, data, eller också använts oböjt, flera centrum, flera datum. I fallet med datum kompliceras bilden av att ordet fått två skilda betydelser: flera datum handlar om dagar, medan flera data kommit att gälla information. När det gäller solarier, så har denna korrekta pluralform förlett många att tro att singularformen är ett solarie istället för ett solarium.

Det senaste decenniet har det blivit vanligt att plurala former av sådana här ord singulariseras. Generellt sett är singularisering inte ovanligt. Vi tänker kanske inte på att ordet räls kommer av engelska rails. Förr talade man ofta också om en räl. Kex kommer av cakes, så man borde inte kunna säga ett kex, men det gör man.

Ett medium, flera medier eller media, sa man oftast för 20–25 år sedan. Numera kan det heta nästan vad som helst: 1999 läste jag att ”internet är ett nytt medie”, man kan också se ”mediana som finns nu” eller ”det bästa mediat”. Det vanligaste är nog ändå att man talar om svensk media, utländsk media, där det borde heta svenska medier, etc. I fallet data ser man ofta böjningar i stil med ”göra en inventering av datat”. Och vad menas med en fras som ”det är fel på datan”? Är det datorn som krånglar eller är det fel på den information som finns i den?

Nyligen såg jag rubriken ”Enkät om användning av sverigefinsk media” på Språkrådets webbsidor. Så slaget får väl anses förlorat även där. Media har blivit räls.

Den engelska författaren J.G. Ballard dog i en synnerligen otrevlig sjukdom; förhoppningsvis dog han inte på ett fullt så makabert sätt som personerna i hans böcker ofta gör. Genomgående teman i Ballards författarskap har varit våld, sexualitet och död – detta ställt i förhållande till vår moderna stålblanka värld, i synnerhet kanske vår teknik.

Ballard hade dock två perioder, eller kanske t.o.m. tre: den relativt normale sf-författaren; den besatte, perverterade, som beskriver någon sorts ondskefullt köttslamsig Francis Bacon-värld, fast omåleriskt, detaljerat som fotorealistiskt måleri. I en tredje period blev Ballard snällare, med skildringar av en visserligen förfärlig barndom under andra världskriget men ändå med en viss möjlighet till, exempelvis, kindness of women.

Det finns en litteratur och film som närapå är intressantare att läsa om än att ta del av direkt. Jag tänker på de Sade, Burroughs, Cronenberg, m.fl. Kanske hör Ballards mellanperiod – med böcker som The Atrocity Exhibiton och Crash – dit också, samtidigt som de ändå har en märklig dragningskraft, inte minst genom språket som är så avklätt och liksom beskriver något annat än det förefaller beskriva. Man får känslan av att Le Clezio skulle ha kunnat komma in på en sådan bana fast han aldrig gjorde det. Med sitt ältande av våldet kan dock en bok som Crash i viss mån jämföras med Claude Simons Vägen till Flandern. Även Simon interfolierar sitt fragmenterade material med en del sexuella scener.

Jag minns att det var ganska omtumlande att läsa de här böckerna när de kom på 70-talet. The Atrocity Exhibiton kallades condensed novel. Den tillhörde en litterär genre eller ett litterärt förhållningssätt som jag just börjat intressera mig för. Jag hade fångats av ungraren István Örkénys enminutsnoveller redan på 60-talet och skrev en del själv i den andan. Jag gjorde också en sorts aleatorisk iscensättning av en bilkrasch (gissa var inspirationen kom ifrån!) med meningar som slumpmässigt upprepades mot ett oundvikligt slut. Senare blev det där faktiskt ett dataprogram i Macintosh Hypercard, några år innan jag sedan skrev och programmerade min hypertextroman.

Många har inspirerats av Ballards estetik och motivkrets. Nyligen kom en bok som tilldrar sig på en refug. 1974 skrev Ballard Concrete Island med ett liknande tema, en Robinson Crusoe bland motorvägsramperna. 1975 kom så High-Rise, ännu en destruktiv historia, denna gång i skyskrapsmiljö. Crash, Concete Island och High-Rise brukar räknas som en sorts trilogi, även om The Atrocity Exhibition kan göra anspråk på att räknas hit också. Gruppen Joy Division gjorde förresten en låt med just detta namn (se Spotify).

När Susan Sontag var i Stockholm i oktober 1980 träffade jag henne vid några tillfällen och vi pratade då om fiktionens verkningsmedel och möjligheter. Om Ballard sade hon:

Jag tycker verkligen om Ballard, men jag upptäckte honom inte förrän för ungefär sex år sedan, när de flesta novellerna [Sontags egna noveller i samlingen "I, etc." /KET] redan var skrivna. Han gör något liknande som jag, men i ett annat register, med en annan sensibilitet. Han fascineras av fysisk grymhet och framställning av sadistiskt beteende. Jag känner stor motvilja mot sådant material, det är helt utanför mitt område, men kanske är kärnan i det jag skriver en moralisk eller mental motsvarighet till grymhet.” (Radix nr 2/1981.)

Susan Sontag hade då just utkommit med sin novellsamling I, etc., och det fanns väl vissa drag i en del av novellerna (t.ex. ”Debriefing”), där hon utnyttjade en sorts reduktion och koncentration på ett sätt som kunde föra tankarna till vad Ballard gjorde.

Jag minns att vi talade om Ballard i samma andetag som vi diskuterade författare som John Barth, Donald Barthelme – och förstås William Burroughs. Sontag menade att det intressanta här var författare som skrev spekulativ skönlitteratur (speculative fiction) som inte enbart spekulerade på ett filosofiskt plan i en tänkt idévärld eller utifrån moraliska dilemman (eller brist på dilemman, dvs en moralisk nollställdhet), utan en litteratur som i själva formen också var spekulativ. Det där har väl alltid varit en sorts drömtillstånd att uppnå när man skriver, åtminstone om man bekänner sig till någon form av modernism eller postmodernism. Men frågan är om det stämmer i Ballards fall. Han ägnar sig ju inte åt någon cut-up teknik som Burroughs – fragmentiseringen i Atrocity Exhibition är av en helt annan sort.

Att Ballard gav sina figurer namn efter verkliga personer, Marilyn Monroe, Ronald Reagan och John F. Kennedy t.ex., ökar inte realismen utan skapar snarare en sorts verfremdungseffekt. Redan mytiska gestalter får liksom ytterligare ett lager av förkonstling. Vi läser snarast om ”Marilyn Monroe”, ”Ronald Reagan” och ”John F. Kennedy”; de här namnen har ju nästan osynliga citationstecken kring sig även i normal diskurs. Ju mer ikonifierad en person blir, desto fler imaginära citationstecken kan man tänka sig runt deras namn. Ändå var det förstås mycket kontroversiellt att som Ballard publicera en novell i USA med titeln ”Why I Want To Fuck Ronald Reagan”; den inkluderades senare i The Atrocity Exhibition.

Omslaget till romanen Crash.

Lotass skriver i sin understreckare om Ballards landskap. Men minst lika pregnanta tycker jag andra miljöer är; t.ex. kontor, byggnader, motorvägar och andra av den moderna människans skapelser. Jag nämnde en släktskap, med det fotorealistiska måleriet, man skulle kunna tänka sig Ballards romaner illustrerade med målningar av Ralph Goings eller Don Eddy – eller kanske foton av Lars Tunbjörk. Ett av omslagen till Crash (Pantherutgåvan 1973) för tankarna till John-E Franzéns målning ”Hells Angels of California, United States of America”.

I science fiction-fanzinet Summa nr 10/1978 finns en intervju med Ballard gjord av översättarna K.G. Johansson och Gunilla Dahlblom. Man diskuterar bl.a. Kubricks 2001 och Stjärnoras krig, som ju haft premiär året före. Stjärnoras krig var den första helt oseriösa sf-filmen, menar Ballard. ”Även ett dåligt Star Trek-avsnitt har en självständig idé någonstans.” Ballard hoppas på en högre fantasinivå i de närmaste årens filmer. Han nämner The Incredible Shrinking Man som exempel på en av de bästa filmer som någonsin gjorts, utan särskilt mycket pengar på special effects-kontot. ”Till och med I fjol i Marienbad är en sors sf-film”, menar han.

En film i Ballards smak är också, föga överraskande, Vanishing Point (Jakten mot nollpunkten) från 1971. Det är en av få filmer som han gick och såg omedelbart efter att ha läst recensionerna, berättar Ballard för Johansson och Dahlblom. Filmen är en lång biljakt med avslutande krasch, men den är också på många vis en drogtripp. Man kan undra över Ballards förhållande till droger; hans drömsyner är ju minst lika hallucinatoriska som William Burroughs. I en mycket läsvärd intervju i The Paris Review 1984 (nr 94) berättar Ballard att den enda drog han prövat är LSD, men bara en gång 1967. Och då hade han redan skrivit den bok som många annars gissar är skriven under narkotikapåverkan, The Crystal World. Detta faktum gjorde det klart för honom att ”a powerful and obsessive enough imagination can reach, unaided, the very deepest layers of the mind”.

Komprimerade romaner skulle ju kunna vara ett format för vår tid med läsning på plattor och mobiltelefoner. 1978 hade dock Ballard inga tankar på nya litterära former som mönster för framtidens litteratur, utan trodde istället att videobandspelarna skulle komma att innebära den största förändringen i människors liv:

Jag skrev en artikel åt Vogue för ett par månader sen, där jag sade att 1900-talsmänniskans högsta dröm, så att säga, är att förvandla hemmet till en TV-studio där alla är stjärnor hela tiden. Med en kamera … man kan skapa sitt eget universum med en videobandspelare. Min fras om att leva i en enorm roman kunde lika gärna handla om en enorm TV-serie.

Ballard var ju inte ensam om sådana tankar – ens då. Och idag lever vi ju tyvärr i rätt hög grad i en värld som förr t.ex. Michael Frayn eller Ray Bradbury eller George Orwell i hög grad skisserade som en dyster karikatyr av samtiden.

Ballard berättar för Johansson och Dahlblom att metoden i The Atrocity Exhibition var den enda teknik han tyckte var möjlig när det gällde att litterärt ta itu med de händelsedigra åren på 60-talet; drogerna, Vietnam, Kennedymordet, rymdprogrammet osv. Där han nu sitter 1978, med de två svenskarna i sitt hem i Shepperton, känner han helt enkelt att det inte händer tillräckligt mycket för att han ska kunna åstadkomma något liknande: ”Jag tror att vad jag väntar på är något slags mytologiserande händelse som Kennedymordet. Inte nödvändigtvis ett mord, men någonting lika mäktigt, lika sällsamt som det. Och det har inte hänt.” Man funderar förstås här på hur Ballard reagerade på 11 september. Och det kan vi läsa om vi hoppar fram till John Walsh’ intervju med Ballard i The Independent on Sunday 14 september 2003:

Like everybody who saw it, I felt stunned by pity for the people who were lost, but then I had this odd feeling that we were looking at something conjured up from our innermost destruction fantasies. This was a scene that had been rehearsed again and again, in US comic books and disaster movies, images of skyscrapers, and aircraft flying into them. Whether intentionally or not, the 11 September hijackers were using our own deepest dreams of self-destruction against ourselves.

Ballard hade året före också skrivit en artikel i The New Statesman, där han såg paralleller mellan självmordsbombarna och japanska soldater han träffat på under sin barndom:

Anyone, civilian or combatant, who saw Japanese soldiers in action during the Second World War, knew that life and death existed for them in a very different realm. The horrendous atrocities carried out by the Japanese armies were sanctioned by an officer corps inured to violence and death by centuries of civil strife, and who almost welcomed the prospect of death – their own or their captives’ – as a means of testing their own integrity and will.// As a teenage boy roaming around the abandoned airfields near Shanghai in the weeks after the war’s end, I met countless armed Japanese soldiers waiting for the arrival of the American and Chinese forces. They knew what was in store for them, but sat stoically on their ammunition boxes. Sharing my water bottle with them, I realised that in a sense, they were already dead. (The New Statesman, 9 september 2002)

”Att som Zaremba bygga en djupgående allvarlig systemkritik av hela det svenska sjukvårdssystemet på detaljer och anekdotisk information utan att se till helheten är i mina ögon oseriöst”, skriver Molin.

För de cirka 3 000 personer om året (cirka åtta per dag!) som avlider pga felbehandling i vården och de 100 000 som skadas är det nog inte fråga om detaljer. Och det är statistik, inte anekdoter.

Frågan är hur många ”anekdoter” det behövs för att det ska bli systemkritik. Faktum är ju att den medicinska sektorn ofta använder sig av anekdotisk bevisning och dokumentation för kvalitetsarbete. FASS, den stora katalogen som förtecknar läkemedel, deras användning och eventuella biverkningar, skulle inte kunna göras om varje läkemedelsbiverkning skulle behöva beläggas med omfattande dubbelblindstudier. Sådana studier där vissa sjuka således skulle bli utan behandling anses inte heller vara etiska. Därför bygger FASS på rapportering av anekdoter.

Enskilda fall är ofta det man behöver kunskap om för att uppmärksamma systemfel i en organisation. Även systemet med lex Maria-anmälningar kan ju sägas vara anekdotisk fallrapportering, men dessa anses viktiga för att kunna förbättra vården. Jag tror rent av man skulle kunna kalla de av Molin så omhuldade kvalitetsregistren för anekdotiska. Värdet av all denna dokumentation beror naturligtvis på hur man behandlar dessa uppgifter – om man väljer att se dem som enskilda ”olycksfall i arbetet” eller att ”vi nådde inte ända fram” som det ofta brukar heta när byråkrater uttalar sig. Eller om man ser det som viktiga varningssignaler som bör följas upp.

Det handlar också om hur finmaskigt detta nät är. Om rapporteringen av problem i vården inte görs (lex Maria bygger ju t.ex. på att vårdgivaren ska anmäla sig själv – och det kanske man inte alltid vill), eller slarvas bort eller avskrivs som irrelevant av den myndighet som ska ta emot rapporter eller anmälningar, så förvrids naturligtvis bilden.

Roger Molin anknyter också till en nyligen publicerad studie om överlevnad i bröstcancer i sex länder:

… så sent som 1 mars i år presenterade Dagens Eko en internationell jämförelse av kvaliteten i bröstcancervården där Sverige låg i topp bland de jämförda länderna. En svensk kvinna som får bröstcancer har bättre överlevnadschanser än i något av de andra länderna. Publiceringen ägde rum samma vecka som Zaremba dömde ut den svenska cancervården med exempel från just bröstcancervård.

Både politiker och journalister har övertolkat denna studie, som heter ”Breast cancer survival and stage at diagnosis in Australia, Canada, Denmark, Norway, Sweden and the UK, 2000-2007: a population-based study” av Walters, Maringe et al. i British Journal of Cancer.

Studien handlar för det första inte om alla kvinnor ”som får bröstcancer” utan om registrerade fall av dem som fått diagnosen. De som inte överlever för att de feldiagnostiserats av vården finns alltså inte med. Dessutom har studien inte egentligen studerat vården utan hur lång tid patienter överlever ställt i relation till i vilket stadium av sjukdomen de fick sin diagnos.

Av fulltextartikeln framgår i avsnittet ”Discussion” dessutom att det finns en hel del felkällor. De olika ländernas cancerregister innehåller inte alltid uppgifter om det som är artikelns huvudämne, i vilket stadium av sjukdomen som diagnos har ställts. Dessa uppgifter har då uppskattats med hjälp av en statistisk metod som kallas imputation. Man har heller inte beaktat komorbiditet, alltså att andra sjukdomar än cancer kan ha bidragit till att patienter avlidit. Ålder har man heller inte vägt in, trots att ”older patients generally have lower net survival, even within each stage category”. Själva cancerbehandlingen har man inte studerat:

Given that the largest differences in survival were found for women with metastatic disease, we would expect this to be largely driven by differences in the use of systemic therapies (Koscielny et al, 2009). Further research is under way to determine whether differences in breast cancer treatment between these six countries in 2000–7 could help explain the inequalities in survival.

I artikelns sista stycke konstaterar också författarna att förbättringar av cancerregistren måste göras för att man bättre ska kunna göra sådana här jämförelser:

The completeness and comparability of stage data routinely collected by population-based cancer registries needs considerable improvement to facilitate comparisons of survival by stage.

Antalet vårdplatser är inte avgörande för en god vård, menar Roger Molin vidare: ”Exempelvis krävde operation av ljumskbråck en veckas sjukhusvård vid 90-talets början. Nu opereras dessa patienter oftast i dagkirurgi med radikalt bättre resultat och utan att patienten behöver läggas in på sjukhus.”

Har man kollat om den snabbare genomströmningen av patienter inte leder till fler återfall eller följdsjukdomar? Debatten om vårdplatser är inte så lätt att få grepp om. Det talas ju ofta om brist, men frågan är hur denna brist ser ut. Av Evin Rubars TV-program Vårdlotteriet framgick t.ex. att det kan finnas gott om sängar tillgängliga på en avdelning, men ingen patient får ligga i dem.

Molin skriver också om DRG-systemet: ”I flera landsting används DRG också som ett underlag för den ekonomiska ersättningen till sjukhusen. Men inte på det sätt som Zaremba påstår: att läkare i förväg ser vilka patienter som är mest lönsamma och låter lönsamheten avgöra vårdinsatserna.”

Men revisionsfirman Ernst & Young skrev så här i sin rapport till Stockholms läns landsting 2002:

Eftersom DRG och KÖKS ger en ersättning som motsvarar en genomsnittlig kostnad så blir patienter som kostar mindre än genomsnittet ”bra att ha” ur ekonomisk synpunkt samtidigt som det finns ett starkt incitament att undvika patienter vars vårdkostnader klart överstiger genomsnittet.

Ett annat mått på vårdens kvalitet skulle kunna vara att jämföra antalet anmälningar som görs till Socialstyrelsen.

I Socialstyrelsen årsredovisning för 2012 framgår att det detta år gjordes 2 143 lex Maria-anmälningar och 7 123 klagomål från övriga anmälare (allmänheten). Lex Maria-anmälningar ska göras av vårdgivarna, inte patienterna, om ”händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada” (Patientsäkerhetslagen 2010:659, 5 §).

När det gäller lex Maria tog Socialstyrelsen 2 300 beslut (siffran är större än inkomna anmälningar därför att ärenden från föregående år kvarstod). Av dessa hade 313 beslutstypen ”brister med kritik”.

När det gäller allmänhetens anmälningar togs 7 505 beslut 2012, och av dem var 939 av beslutstypen ”brister med kritik”.

Det finns mycket att fundera över när det gäller sådan statistik. Som jag nämnde i artikelns början är antalet vårdfel cirka 100 000 (åtminstone det år man undersökte saken mera ingående, 2003–04). Om summan av anmälningarna från vårdgivare och allmänhet ligger någonstans runt 9 000 varje år, så är det alltså bara knappt en tiondel av de fall där skador uppstått som anmäls. Om vi förutsätter att de senaste åren är representativa, så riktas kritik mot vårdgivare i kanske 1 000–1 200 fall. Tusentals skador uppstår således, men bara cirka en procent av dessa föranleder att kritik riktas mot vårdgivaren. Man kan undra vem som borde kritiseras i de övriga 99 procenten av fallen. Patienten kanske är en dålig patient?

Det sägs ibland att patienter numera har förläst sig på hälsosajter på Internet och att man är mera benägen att anmäla än förr. Ändå får man ju säga att 6 000–7 000 anmälningar per år, bara från allmänheten, när vårdskadorna troligen ligger upp emot 100 000 varje år, är rätt lite. För det finns också en benägenhet att inte anmäla. Jag har själv erfarenhet av personer som blivit mycket illa behandlade av vården men inte haft en tanke på att anmäla eller klaga – eftersom de trodde att det skulle vara så som det var. Man kan naturligtvis lätt anmäla dåligt bemötande, om en läkare eller sjuksköterska är otrevlig eller nonchalant. Det är betydligt svårare att avgöra vilken behandling man inte fått men borde ha haft – eller vilken behandling man fått men inte borde ha utsatts för.

Att företag oroar sig för varumärkesdegeneration är vanligt, och att de vänder sig till exempelvis journalister för att tala om hur de tycker att man ska skriva är heller inte ovanligt.

När jag arbetade med språkvård på tidningen Computer Sweden i slutet av 1980-talet, så hörde Apple av sig och bad oss sluta böja ordet Macintosh. Man fick alltså inte skriva t.ex. ”Macintoshens gränssnitt”. Detta struntade vi förstås i. Företaget som sålde relationsdatabasen Dbase hörde också av sig och menade att vi skulle skriva så som de själva skrev i sin logga: dBASE. Även detta struntade vi i.

Företag som gör så här har en merkatocentrisk världsbild och förväxlar sin interna policy för hur man ska skydda sina varumärken med vad de kan diktera när det gäller allmänt språkbruk. Jag vet inte om Googles jurister även har klagat på ordet ungooglable, som har funnits i många år, även om den amerikanska tidskriften The Atlantic har fått för sig att det är något alldeles nytt och svenskt (de tror också att bloggbävning är ett svenskt påfund, men blog quake har också funnits en tid).

På webbplatsen Urban Dictionary hittar man ungooglable, faktiskt med samma definition som Språkrådet försökte sig på, dvs. att det rör webbsökning mera generellt; inte bara sökning med Google: ”failing to return results from a search engine, especially google”. Urban Dictionary menar för övrigt att ordet inte bara kan betyda att man inte hittar något via Google – det kan också betyda att man får så många miljoner sökträffar att det blir meningslöst av den anledningen.

Samma dag (26/3) som den här affären exploderade i de svenska tidningarna hade SvD i Näringslivsbilagan ironiskt nog en intervju med Googles chef för ”Free Expression and International Relations”, Ross LaJeunesse, under rubriken ”Väktare av det fria ordet – i affärssyfte”. Han kommenterar bl.a. EU-förslaget om att kunna få ”bli bortglömd på Internet”:

–Det är ett enormt problem för yttrandefriheten på internet. Jag har inte sett någon trovärdig plan på hur man ska ta det vidare. Ska man som privatperson kunna bestämma över vilken information om en själv som får finnas på internet och vilken som ska bort?
– Ska en politiker kunna bestämma att ett korkat uttalande eller en obehaglig bild ska försvinna? Det kan missbrukas på många sätt och från mitt personliga, amerikanska, perspektiv är hela förslaget egentligen totalt omöjligt att förstå.

Så långt Googles yttrandefrihetschef. Det är tråkigt att Språkrådet vek sig; det hade varit intressant att se Google inleda en process om saken. Peter Englund har redan meddelat att Svenska Akademien är beredd att ta med ordet i SAOL, om det fortsätter att användas i tillräckligt hög grad. Språkrådets nyordslista är ju främst deskriptiv, så någon uppmaning till varumärkesdegeneration torde inte föreligga. SAOL blir mera normativ, men rekommendationerna kommer – ifall nu ordet tas med – att bygga på det faktiska språkbruket.

Nationalencyklopedin har just stuckit ut hakan genom att ta med ordet med följande förklaring: ”ogooglebar, ogooglingsbar, om ord eller fras som inte går att hitta på Internet med hjälp av en sökmotor.”

Nu finns det förstås en del problem med ordet. Stavningen bryter i två fall med svensk standard: dubbel-o och att bokstavsparet -le uttalas som -el. Ofta rättar vi till sådant när nya ord lånas in, som i t.ex. tejp eller webb. Å andra sidan får många ord behålla den främmande stavningen. Jag har för mig att man en gång försökte lansera sjampanj, men det heter ju fortfarande champagne. Det finns ju argument för att redovisa ett ords ursprung, så ogogelbar kanske inte är något bra alternativ.

Frågan är då om vårt kontroversiella ord borde heta ogooglebar, ogoogelbar eller ogooglingsbar. (På engelska finns de båda stavningarna ungooglable och ungoogleable.) Vi har ju en del svenska verb med samma ordslut: segla, snegla, spegla, regla, prygla, tygla. Seglingsbart, torde något vara som är möjligt att segla (med/i/längs). Något som går att spegla kan kanske heta både speglingsbart och spegelbart, även om ing-formen nog bättre antyder ett skeende eller en effekt. En dörr kan vara reglingsbar, men något som går att tygla är kanske tygelbart i första hand och tyglingsbart i andra? Det finns lite att fundera på, således, förutom jurister.

För övrigt borde kanske Google skänka en tacksamhetens tanke till seriefiguren Barney Google? Eller till monstret Google i en barnbok från 1913?

Göran Hägglund blottlägger kunskapsluckor inom det egna pastoratet i Zarembas artikel, när det gäller det s.k. DRG-systemet. Och i ett TV-program om dessa frågor, som den här artikeln kommer att uppehålla sig vid till största delen, säger Filippa Reinfeldt att hon inte vill låta sig intervjuas därför att det inte ”är intressant för oss i nuläget”.

Att patienten ska stå i centrum har jag hört från politiker i fyra decennier ungefär. När jag var barn, hade vi tillgång till läkare som kände en och som dessutom kom hem till en, när man var sjuk. Inte behövde man sitta och smitta ned andra i trånga väntrum. Ett par decennier senare hände något. Vårdcentralerna, som det då hade börjat kallas, hade plötsligt en så livlig personalomsättning att man aldrig kunde vara säker på att träffa en läkare man träffat tidigare. När så den s.k. husläkarreformen kom 1993, trodde man att det skulle bli lite mera som förr. Men icke. Aldrig har man väl haft så många olika läkare som efter denna reform. Och så måste man förstås vara frisk nog för att orka ta sig till en läkarmottagning. Att någon skulle göra hembesök är närapå uteslutet (det finns visst några eldsjälar som gör det fortfarande). Är man extremt sjuk borde man kunna få ambulanstransport, men även detta tycks numera vara en förhandlingsfråga att utkämpa med växeltelefonister.

Apropå Zarembas utmärkta artiklar skulle jag gärna ha länkat till TV-programmet Vårdlotteriet, som gjordes av Evin Rubar och som sändes under vinjetten ”Dokument inifrån” i SvT den 20 november 2011. Tyvärr finns inte detta viktiga program tillgängligt på webben, så jag ska referera en del av det som sades. Tro inte att detta drygt årsgamla program skulle vara inaktuellt!

I programmet Vårdlotteriet följer Evin Rubar hjärtläkaren och biträdande överläkaren på Huddinge sjukhus, Magnus Nygren, och hon intervjuar även Stefan Engqvist, chefläkare på Huddinge, samt Läkarförbundets Marie Wedin.

Klinikerna är tänkta att samverka för patienternas bästa, säger Rubar. Detta är förstås särskilt viktigt när det gäller s.k. multisjuka. Men den samverkan som borde förekomma motverkas av att klinikerna konkurrerar och bevakar sina egna intressen. Särskilt i fråga om vårdplatserna blir spelet mellan klinikerna tydligt. Hjärtpatienter vill förstås helst komma till hjärtkliniken, men i programmet visas hur sjuksköterskan ofta får säga nej när akuten ringer och vill få patienter överförda till hjärtkliniken.

Men det är inte brist på vårdplatser. ”Ena dagen är det ju superfullt och andra dagen, så finns det ju gott om plats”, säger hjärtläkaren Nygren. När en patient nekas vårdplats, behöver detta inte bero på att det är ont om vårdplatser. Fördelningen av vårdplatser styrs inte nödvändigtvis av patienternas behov.

Trycket på akuten är förstås oftast hårt, men man måste ta emot alla. Däremot blir det problem, när patienter ska överföras och läggas in på en avdelning. Nygren tror att avdelningarna ofta säger nej trots att de har plats (han vet, för han avslöjar snart att han gör så själv). Varför skulle man säga nej om det inte är fullt? undrar Rubar. Nygren svarar:

– För att man inte vill ta emot en patient. Det finns några patienter som blir som Svarte Petter, tycker jag, som man inte vill ha på sin avdelning. Alla prioriterar så att man tycker … helst sådana man tror har kort vårdtid och helst ha sådana som inte är så tunga vårdmässigt, dvs. lyft och helskötning.

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är glasklar i sin andra paragraf: ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” Men programmet visar alltså att de svårast sjuka, som enligt lagen ska prioriteras i vården, istället sållas bort och bollas mellan avdelningarna. Magnus Nygren berättar:

– Det är inte helt ovanligt att man får en helt annan bild levererad till sig än den patient som kommer sedan. Man säljer in patienter, om man t.ex. är thoraxkirurg, det är alldeles fullt på thoraxintensiven, och man måste flytta några patienter, så gör man dem friskare än vad de är.

Rubar frågar Nygren hur han skulle göra om det kommer en patient utifrån som behöver läggas in på hans avdelning men har diarré:

– Nej. Det är de svåra patienterna. Då måste man vara väldigt hjärtsjuk, ha en akut hjärtinfarkt eller så. Det är en av Svarte Petter-diagnoserna.

Rubar frågar vad som är bäst för patienten, om man tänker bort allt annat:

– Ja, den patienten mår nog bäst däruppe då, på hjärtintensiven, det skulle jag säga i alla fall.

Nygren berättar om ett fall när personalen inte fick kännedom om hela sjukdomsbilden kring en patient som man tog över – sedan infekterades hela avdelningen, så att den fick stängas ett par veckor.

Marie Wedin från Läkarförbundet känner igen det här med Svarte Petter-tänkandet. Det har uppstått ett koncerntänkande, säger hon, både i den privata och offentliga vården, där det anses som illojalt att säga ifrån om patientsäkerhetsproblem.

Magnus Nygren berättar också att han själv gärna skyddar sin avdelning från svårskötta patienter: ”Man måste ta hand om sina sköterskor, annars slutar de. Jag är jättenöjd med dem vi har.”

I programmet visas också hur Nygren resonerar, när han under en tid arbetar på akuten och får hand om en patient med bröstsmärtor, tidigare stentad, som han bedömer bör läggas in. Men han vill inte ha honom på sin egen avdelning, som ju är specialiserad på hjärtsjukdomar, utan försöker få in honom på MAVA, en blandad akutvårdsavdelning för internmedicin och hjärt- och infektionssjukvård. Nygren erkänner att man på MAVA inte kan hjärtsjukvård lika bra som på hans egen avdelning. ”Hade han bara haft bröstsmärtor, då hade han nog legat på hjärtkliniken”, erkänner Nygren. Men nu fanns även en psykiatrisk diagnos hos patienten, som gjorde att han ansågs mera svårbehandlad. Varför, undrar Rubar: ”Ja jag tror jag skyddade min egen klinik där faktiskt”, säger Nygren.

Det handlar dock inte bara om att ”skona” den egna personalen, utan också om att klinikerna får mera pengar, om genomströmningen av patienter är större. Alltså vill man hellre ha mindre komplicerade fall. Det tjänar man på. ”Så alla letar patienter som ligger kort tid, snarare än lång tid”, säger Nygren. Drömmen är också att få patienter från andra landsting, för då betalar hemmalandstinget för klinikens vård. Den enda kostnad man har är för katetrar och liknande förbrukningsmaterial.

En annan Svarte Petter-diagnos är demens. Har man detta tillsammans med en kroppslig sjukdom kan man alltså inte heller räkna med att få den bästa vården. En kvinna kommer in på akuten just med demens och ”genomgången” hjärtinfarkt. Hon får inte komma till Nygrens avdelning utan till en allmän intagningsavdelning. Plats finns visserligen, men den vill man ha i reserv för andra tänkbara fall under natten. Man har rent av redan bestämt sig för att kvinnan troligen ska kunna skrivas ut om någon dag: ”Hade vi haft gott om plats på hjärtintensiven hade vi tagit henne, men nu hade vi bara en enda plats för kvällen och då går det bara inte.”

Lite senare i programmet framgår det också att man skriver ut patienter lite för tidigt för att få upp statistiken och därmed säkra budgeten. Det är patienter som nog hade mått bättre av att ligga kvar någon dag till, erkänner Nygren.

Stefan Engqvist, chefläkare på Huddinge, håller inte med Nygren. ”Principen är alltid att man väljer de sjukaste först”, säger han och antagligen är det Hälso- och sjukvårdslagen 1982:763 paragraf 2, som ekar i bakhuvudet på honom. Ändå erkänner han att Svarte Petter-problematiken finns men menar att den inte beror på ekonomi utan på platsbrist.

Detta var också vad Engqvist sa i en DN-artikel från 2010, ”Stockholms landsting riskerar böter”, då Socialstyrelsen utkrävde vite för överbeläggningar:

Det svåraste och mest akuta problemet är, enligt honom [Stefan Engqvist], att se till så att patienter på grund av överbeläggning inte flyttas, eller utlokaliseras, till avdelningar där det inte finns kompetens för att hantera dem. Hjärtinfarktpatienter ska inte hamna på gynekologiska avdelningar, till exempel.

Men detta är uppenbarligen vad som händer, och frågan är om det är överbeläggning som är boven i dramat. Åter till Evin Rubars program.

Magnus Nygren säger där att en mycket dålig multisjuk hjärtpatient knappast kan få komma in på hans avdelning, även om man har en ledig plats. Inte heller om man har två. Inte heller tre, fyra, fem eller sex lediga sängar är någon garanti. Med Nygrens egna ord:

– Har vi sju platser – vi har sju platser totalt på hjärtkliniken – har vi sju platser, då tar vi vad som helst. Har vi fyra platser, då är jag rätt generös. Vet jag när jag har bakjour att vi bara har två platser när jag börjar natten, så kommer jag att sålla väldigt hårt, vilka som får ligga på de två platserna.

Att ett visst urval måste göras förefaller givetvis rimligt, men ska man verkligen sålla så hårt att ingen får tillgång till de platser som finns?

Zaremba skriver i den tredje av artiklarna om det s.k. DRG-systemet (Diagnosrelaterade grupper, som är ett sätt att mäta vårdens ”produktivitet”). Detta nämns även i programmet Vårdlotteriet. Man säger att Stockholms läns landstings revisorer redan för tio år sedan visste att DRG-systemet missbrukades. Här är ett längre stycke än det som citerades i programmet:

Ett problem med DRG och KÖKS [KÖKS var ett äldre system för klassifikation av ersättningar till den öppna specialistvården i Stockholms läns landsting] är att vårdgivaren har möjlighet att manipulera systemet. Att det pågår en sådan manipulation är väl känt, omfattningen av den är omdebatterad. // Eftersom DRG och KÖKS ger en ersättning som motsvarar en genomsnittlig kostnad så blir patienter som kostar mindre än genomsnittet ”bra att ha” ur ekonomisk synpunkt samtidigt som det finns ett starkt incitament att undvika patienter vars vårdkostnader klart överstiger genomsnittet. // Incitamentet att undvika patienter med höga vårdkostnader, eller om man så vill, risken för att en patient med stora vårdbehov skall skada klinikens ekonomi är naturligtvis en ovälkommen effekt av DRG-systemets grundkonstruktion. (”Hälso- och sjukvårdens ersättningssystem: Granskning av ersättningssystem inom vården”, Ernst & Young, Rapport 2002-12-03, sid 31.)

DRG är en diagnosrelaterad betalningsmodell, medan KÖKS-modellen var insatscentrerad (oavsett diagnos). Detta driver alltså kostnader och även insatser i en viss riktning, där lätt utommedicinska faktorer blir avgörande. Rapporten från revisorerna visar att landstinget känt till fifflet sedan 2002, men inget har gjorts åt saken. Som redan sagts, ville Filippa Reinfeldt inte diskutera denna fråga i programmet. Den var för ointressant.

Vad ska man då göra som multisjuk, undrar Evin Rubar i programmet. Magnus Nygren vet först inte vad han ska svara, men han säger sedan att man bör ”knyta an till någon doktor i den sjukdom som är ens grundsjukdom eller huvudsjukdom, oftast har man ju någon, det kan vara att man har en diabetes som sedan ger hjärt- eller njursjukdom, för det är bra att ha någon som är spindeln i nätet för hela ens kropp”.

Marie Wedin på Läkarförbundet får samma fråga och svaret blir: ”Man ska ställa krav, orkar man inte ställa krav själv ska man ta med sig en släkting eller vän som kan ställa kraven åt en.”

Ja, vilken dröm vore det inte att ha en ”spindel i nätet” som samordnar all vård man kan behöva som kroniskt multisjuk t.ex. Men hur ska man kunna ”knyta an” till någon när läkarna förklarar en ”medicinskt färdigbehandlad” så fort de kan?

”Jag tror alla kroniskt sjuka skulle vilja träffa en läkare som är som en medicinens Sherlock Holmes; skarpsynt, vetgirig, och som aldrig ger upp”, skrev jag i en bloggtext 2009. Men i verkligheten gör ju läkarna så lite som möjligt och bollar patienter mellan sig; långa utredningar är dålig ekonomi, det har ju framgått med all önskvärd tydlighet. Och ställer man krav, som Wedin säger, och kanske kommer med förslag eller vill diskutera möjliga diagnoser eller behandlingar – då blir man ofta hånad. Många läkare (inte alla dock) talar numera sinsemellan om pålästa patienter som en börda, sådana där med ”medicinutbildning från Youtube”.

Evin Rubar sammanfattar: Ska vi verkligen ha en vård där den sjuke behöver en försvarare?

Ett sådant samtal skulle nog till stor del handla om politik. 1973 var jag 20 år gammal och som mest absorberad av den extrema vänsterrörelsen, jag försvarade Stalin, propagerade för vilda strejker, revolution och proletariatets diktatur. Jag agiterade nästan dag och natt utanför fabriksportar, i gymnasiet och på offentliga möten. I augusti 1973 åkte jag också på ”pilgrimsresa” till det enda landet i Europa som ansågs socialistiskt, Albanien.

Jag har sedermera skrivit om den där perioden, hur svårt det är att i efterhand förstå hur man tänkte, hur man kunde acceptera dessa totalitära idéer. Det är inget jag har kunnat skaka av mig. Den perioden har jag sedan dess sett tillbaka på med skam.

Sedan dess är politiken också betydligt svårare. Då var den enkel, svart eller vit, röd eller blå. Idag vet jag väl främst vad jag inte är. Att jag inte är socialist. Men för övrigt? Det är svårt, för även om jag inte vill påstå att alla politiker är skurkar, så måste man nog inse att politikerna har egna intressen. De företräder inte bara medborgarna eller något särintresse som uppvaktat dem eller någon industrigren de har aktier i. De flesta har alldeles egna intressen av att få fortsätta vara politiker. De vill inte gärna bli arbetslösa de heller, lika lite som någon annan anställd i Sverige. Det sker alltså ett ständigt schackrande med de egna åsikterna, partipiskan viner och man trycker på rätt knapp i plenisalen. Politiker beskylls ibland för populism. Men alla politiker måste vara populister i någon mån, för att behålla jobbet. Jag tror ändå det finns många som ärligen arbetar för ett bättre samhälle enligt just deras politiska åsikter, men jag tror samtidigt att det finns alltför många andra faktorer än ren övertygelse som spelar in.

Vad kan man då som icke-partigängare hoppas på när det gäller politiken och samhällsutvecklingen i Sverige? Jag har skrivit lite om vikten av att man bättre än nu ska kunna kräva ut ansvar av politiker och ämbetsmän i Sverige, och antytt att det kanske vore en god idé att göra om riksdagen, att t.ex. åter skapa två kammare, men inte som det såg ut före 1971 utan kanske utarbeta någon modell som tar tillvara de nya medierna och möjligheten till e-demokrati i en av kamrarna. Ändå är det väl idag kanske själva parlamenterandet i sig man får ha viss tilltro till. Har vi tur kanske ändå riksdagens egen inre dynamik, mellan regeringspartier och opposition kan slipa av de värsta dumheterna hos båda – oavsett vilka som för tillfället har den ena eller andra rollen.

Om jag nu plötsligt skulle få kontakt med mig själv 1973, vad skulle vi säga varandra?

Jag var då som nu mycket naturvetenskapligt intresserad, så jag och jag skulle nog först få avverka en del förundran inför det faktum att två tider tycks kunna existera parallellt – och med kontakt däremellan! Jag skulle också ha varit mycket påstridig i att försöka få mitt 20-åriga jag att snarast söka bli bekant med en viss 19-årig flicka i norra Sverige. Men sedan skulle vi komma in på politik.

Jag skulle just säga något för att försöka få mitt yngre jag att ge upp det där med extremvänstern. Men mitt yngre jag hinner före:

1973: Nå, har det blivit någon revolution än i Sverige 2013?

2013: Nej, det har det inte – och jag tycker det är tur. För jag har inte alls samma åsikter som för 40 år sedan.

1973: Inte? [Sorgsen paus.] Men har vi inte åtminstone gått från att vara ett kommunistiskt förbund till att vara ett riktigt parti?

2013: Nja, rörelsen finns väl kvar i viss mån, och några kallar sig visst kommunistiskt parti, men det är inte alls det vi menade för 40 år sedan, med en teoretisk klassanalys av Sverige och djup förankring i arbetarklassen. Vänstern har fortsatt att splittras som den gjorde redan på 60-talet.

1973: Är det verkligen sant? Nog trodde jag det skulle ta tid, men inte så lång tid.

2013: Försök komma bort från de där revolutionära idéerna. Inte bara för att det tar lång tid att få med sig folk utan för att det helt enkelt är fel.

1973: Varför skulle det vara fel? Samhällsomvälvningar har alltid tagit tid.

2013: Det kommer alltid nya förtryckare. Särskilt om grunden för det samhälle man bygger är våld och diktatur.

1973: Det handlar om vem som förtrycker vem. Idag är det borgarklassen som förtrycker arbetarklassen. Om arbetarklassen tar makten med hjälp av ett verkligt kommunistiskt parti, så är det ju proletariatets diktatur som upprättas och den är helt annorlunda.

2013: Den är värre. Se hur många s.k. förrädare som med jämna mellanrum avrättats i länder som Stalins Sovjet, Kina eller Albanien.

1973: Det är ju ett krig mot klassfienden. Det kriget upphör ju inte bara plötsligt när revolutionen har genomförts. De störtade förtryckarna kommer att göra allt för att återta makten genom att t.ex. infiltrera partiet, och de kommer att få stöd från andra länder, t.ex. USA via CIA. Det kan aldrig vara fel att slå hårt mot fienden. Det är väl ingen idag som sörjer t.ex. att det dödades en massa nazister under andra världskriget.

2013: Du talar mot bättre vetande. Jag vet att du inte är så kallhamrad när det gäller värdet av människoliv som det låter. Det där med att revolutionen inte är någon tebjudning och att man måste krossa några ägg för att göra en omelett osv är fel. Totalitära samhällen av den här typen som proletariatets diktatur skulle vara tvingas hela tiden göra sig av med obekväma människor, man tvingas att spionera på sina grannar, att ange varandra osv. Det finns helt enkelt inget slut på eländet. Jag antar att vi för 40 år sedan hade känslan av att visst måste man göra vissa offer initialt, men sedan kommer det att bli bättre och bättre, klassamhället vittrar sönder och det kommunistiska drömsamhället utan klasser kommer därefter. Det är inte så, det blir bara en ändlös rad av terror och övergrepp mot människor. Dessutom är det inte proletariatet som får utöva någon makt utan en nomenklatura som kan leva ett liv i lyx medan befolkningen lever rätt fattigt.

1973: Ska det verkligen vara jag det där, som resonerar så där. Jag har annars aldrig trott på det där att man är revolutonär som ung och reaktionär som gammal. Jag har inte tänkt överge mina ideal …

2013: Jag kan avslöja att du har inte ens fyra år kvar att hålla fast vid dem.

1973: Varför det? Det kan jag inte tro. Varför skulle jag bli en renegat?

2013: Du kommer att upptäcka att även kommunister ljuger tex. Och att rörelsen splittras igen.

1973: Vad då ljuger? Det är borgarna som ljuger och vi som avslöjar dem.

2013: Du kommer att upptäcka att i kampen mot kapitalet så är alla medel tillåtna, inklusive lögn. Det är ungefär som jesuiternas ”ändamålet helgar medlen”.

1973: Tja, varför inte egentligen, om det tjänar arbetarklassen och revolutionen?

2013: Hallå där. Så där resonerar inte jag egentligen. Sanning och ärlighet var viktigt för mig även 1973, det vet jag. Och även människoliv. Jag förstår faktiskt inte hur jag kunde bli så cynisk för 40 år sedan att människoliv inte ens räknades om det kunde gagna någon djäkla revolution. Idag ser jag livet som något nästan heligt, om man blir attackerad kanske man har rätt att ta en annans liv som en sista utväg, men knappast annars.

1973: Arbetarklassen attackeras varenda dag i gruvor och fabriker. På sätt och vis är revolutionen ett försvarskrig.

2013: Hör du inte hur det låter, vilka floskler. Varför är det just ni kommunister som ska bestämma vilket samhälle alla andra ska leva i? Varför skulle det vara just ni som har den rätta visionen av framtidens samhälle?

1973: Det framgår av den revolutionära filosofin. Från slavsamhälle, feodalstat och kapitalism så har klasserna avlöst varandra som härskande, och det är helt enkelt nu som den revolutionära klass som står i tur att bli härskande är just arbetarklassen. Det kan inte vara någon annan klass som för samhällsutvecklingen vidare. Imperialismen är tecknet på en döende kapitalism och det är bara arbetarna som kan ta över. Det är en historiskt nödvändig process.

2013: Är inte det där en sorts ödestro? Rena metafysiken som vi brukade skälla på för 40 år sedan?

1973: Nejdå, bara om man ser det mekaniskt, men det är en dialektisk process. Den historiska nödvändigheten fungerar i växelspel med arbetarklassens medvetenhet. Denna medvetenhet måste bara få en korrekt vetenskaplig marxist-leninistisk inriktning – och det får den genom partiets agitation och propaganda.

2013: Men om nu allt kan bli så bra i teorin, varför har det inte blivit det någonstans i praktiken?

1973: Kina och Albanien är väl bra?

2013: Skulle du vilja bo i Albanien t.ex. Du var ju alldeles nyss där och såg hur det är?

1973: Jo, det tror jag nog, fast det skulle ju inte bli exakt som där i Sverige. Vi skulle förstås skapa vår form av socialism.

2013: Lite kallare klimat kanske men annars skulle det ju bli samma hårda diktatur, avrättningar, politiska fångar och ingen yttrandefrihet.

1973: Vem vill ha den borgerliga yttrandefriheten? Den är bara ett trick för att invagga proletariatet i känslan av att samhället är demokratiskt.

2013: Jaha, så om yttrandefriheten är lite skral i Sverige nu, så är medicinen att den ska bli ännu sämre, avskaffas helt t.o.m.?

1973: Man måste alltid fråga sig ”yttrandefrihet för vem?” Idag är det yttrandefrihet för kapitalisterna och deras lakejer på tidningar och TV. Men det där behöver jag ju inte tala om, för du minns väl det här fast det har gått 40 år.

2013: Jodå, nog minns jag alltid. Det är sorgligt att höra de där fraserna igen.

1973: Och jag tycker det är sorgligt att inse att jag kommer att bli en klassförrädare.

2013: Jag kommer ihåg den där oförsonligheten. Jag förstår inte var den kom ifrån, jag som föddes in i ett lyckligt medelklasshem och hade en bra barndom. Jag funderar på vad jag skulle kunna säga som biter på dig. Jag minns att jag läste den där boken som den avhoppade kommunisten Björn Hallström skrev på femtiotalet, ”Jag trodde på Stalin”. Och jag minns att det var rätt bortkastat. Det trängde liksom inte in i huvudet. Jag avfärdade allt som borgerlig propaganda och alla offer som nödvändiga för revolutionen.

1973: Och jag kan väl inte övertyga dig heller om att fortsätta kampen – även om det tar tid?

2013: Jag kan tala om att om jag kämpar för något numera så är det knappast något utopiskt samhällssystem. Jag tror inte på renhet. Människan är helt enkelt både ond och god, och det kommer alltid att ta sig uttryck i den mest ideala av stater. Det enda man kan göra är att försöka minimera skadeverkningarna av de dåliga sidorna, med t.ex. lagar och social trygghet och andra åtgärder. En bra skola är viktigt också, så att kunskapsnivån är hög inom alla yrkesgrupper. Skolan var ju ett intresse hos dig också …

1973: Ja, indoktrineringen och allt det där. Skolan är ju också alltid en klasskola, det är en klass världsbild som prånglas ut. Vår uppgift är att se till att det i det socialistiska samhället blir den socialistiska världsbilden som förs ut.

2013: Och den behöver inte vara sann?

1973: Jo, det bör den väl vara. Men varje klass har sin sanning …

2013: Det låter väldigt bekvämt att relativisera allt sådär. Anta att det i ett socialistiskt Sverige blir ett uppror någonstans mot regimen. Anta att de styrande i historieböckerna skriver att upproret var styrt från USA eller England eller någonting sådant fast det inte var så.

1973: Nja, böckerna ska skriva sanningen förstås, proletariatet har inget att förlora på sanningen.

2013: Men anta att man vill skriva så i läroböckerna för att det eventuellt skulle gynna det socialistiska Sverige som kanske just då är i någon konflikt med just USA eller England.

1973: Ja, det kanske inte är så bra, men när det gäller att försvara socialismen får man räkna med att ta till alla medel som står till buds.

2013: Att skräddarsy sanningen så där kommer bara att leda till ett ständigt ljugande om allting, till slut kommer ingen att veta vad som är sant längre, och så kommer de som är skyldiga till gårdagens sanning att avrättas på löpande band som förrädare. Är det verkligen ett sådan samhälle du vill ha?

1973: Jag tror inte på det där. Borgarna vill alltid skrämmas med sådant där. Samtidigt som de själva ljuger så snart det passar dem. Men arbetarklassen är den revolutionära klassen och står för den enda rättvisa som är historiskt möjlig. Ibland kanske man måste ta till ovanliga metoder men det är i längden för de flestas bästa i alla fall.

2013: Inte för dem som blir ett huvud kortare.

1973: Inte just för de individerna, men för samhället i stort, på lång sikt. Se på franska revolutionen t.ex. Det var väl tur att feodaladelns dekadenta lättingar fick bita i gräset i alla fall?

2013: Jag är ledsen, men jag är ingen anhängare av franska revolutionen heller. Giljotinen och tricoteuserna och allt blodet tycker jag var förfärligt även där. Det var ju bra att feodalsamhället försvann, men metoderna tycker jag inte om.

1973: Säg inte att du är pacifist också?

2013: Nja, inte riktigt. Jag skulle nog vilja vara det, men inser att det inte är helt realistiskt. Ibland måste man ju kunna försvara sig.

1973: Jag är verkligen chockad. Och min socialistiska övertygelse tar slut om fyra år sa du?

2013: Ja högst. Jag brukar säga att jag höll med om marxismens analys av kapitalismen kanske fram till 1979 ungefär, men jag höll inte med om lösningen, dvs revolutionen och socialismen längre än till ungefär 1976.

1973: Jaha, och nu håller du inte ens med om marxismens kritik av kapitalismen då?

2013: I huvudsak inte, men det kan väl finnas vissa korn här och där, som att allt görs till varor i det kapitalistiska samhället t.ex. Jag tycker inte alls om det, men jag tror inte att socialism är botemedlet.

1973: Vad är botemedlet då?

2013: Några enkla lösningar tror jag inte på. Jag tror man får försöka tygla de dåliga sidorna hos kapitalismen med lagstiftning och återigen det där med en bra utbildning.

1973: Indoktrinering menar du. Kom nu inte och säg att skolan kan bli objektiv.

2013: Intressant att du tar upp det där. Frågan om indoktrinering är faktiskt en av de få saker jag på sätt och vis har med mig från 60- och 70-talen. Inte att skolan skulle vara just borgerlig, men att det finns ett grundläggande problem i att demokrati egentligen fordrar kunskap. Och vem ska ge medborgarna denna kunskap? Man kan ju hävda att inte ens våra folkvalda kan allt utan måste lita till experter och utredningar osv. Hur ska då medborgarna kunna förstå och på ett rimligt sätt bedöma och kritisera förslag och beslut? Hur mycket måste medborgarna kunna för att deras val av representanter ska anses vara upplysta val? Samtidigt kan man invända att alla i samhället ska ha rätt att både yttra sig och rösta, oavsett hur mycket eller lite man kan. Det där är sådant jag grubblar på numera, snarare än profitkvotens fallande tendens.

1973: I och för sig ett ganska intressant resonemang, fast det där är borgerlig humanism.

2013: Hur skulle det vara att sluta med etiketterna och fraserna? Jag kan naturligtvis det där. Och jag kan för övrigt betydligt mer om världen än du kan. Skulle du inte våga lita lite på om jag säger att jag för länge sedan har kommit fram till att kommunismen är fel väg – och inte bara fel, det är faktiskt en rent skamlig väg. Har du aldrig funderat på om du kanske är ung och okunnig och inte kan bedöma de här storvulna visionerna på rätt sätt? Förlåt jag glömde, när man är ung och okunnig inser man ju aldrig att man är just det.

1973: Det där lät lite stofilaktigt, måste jag säga. Klart jag är ung men det finns ju många äldre erfarnare kamrater bland kommunisterna som man kan diskutera med. Och så lär jag mig förstås mer och mer för varje år som går. Och där är ju inte precis den borgerliga skolan någon hjälp. Man får studera själv. En dag kanske vi kan starta partiskolor också …

2013: Men det där med sanningen då? Om samhället ska kunna gå framåt så måste ju folks kunnande vara realistiskt förankrat, sant i någon mening. Det är ju tydligt när det gäller t.ex. att en kirurg måste veta var mjälten sitter och liknande, men det gäller även historia och sådana ämnen. Jag tror ett samhälle skulle urarta oerhört snabbt om allt kröktes till efter den partilinje som för tillfället råder utan vare sig politisk opposition eller forskningsopponenter. Det är väldigt svårt att komma fram till vad som är sanning, men det går inte alls i ett totalitärt samhälle, det är jag helt övertygad om. Hundra blommor kan helt enkelt inte blomma i en totalitär stat. Enda chansen är att olika åsikter inom politiken och olika hypoteser inom forskningen får brytas fritt mot varandra tills man kommer fram till något som åtminstone duger som närmevärde, tills ytterligare forskning kan finslipa resultaten – bekräfta dem eller kullkasta dem eller något mitt emellan. Både yttrandefrihet och en fri forskning är alltså väldigt viktigt, anser jag.

1973: Ja den fria forskningen ja. Wernher von Braun då kanske, som USA tog över från nazisterna. Forskarna forskar ju alltid i en viss klass intressen.

2013: Är du nu där igen! Det måste väl ändå finnas vissa fakta som forskare kan fastställa utan att det skulle vara klassbundna fakta?

1973: Det skulle vara rena fakta då som att 1+1=2. Men forskar man fram en ny sorts granater t.ex. för att använda i ett orättfärdigt krig på andra sidan jorden så är det definitivt klassforskning.

2013: Även revolutionärer skulle väl kunna använda de där granaterna? Tillämpningarna kan ju användas till än det ena än det andra, men jag talar om ren grundforskning. Hur ser mekanismerna bakom cancer ut? Exakt vad gjorde Kina när Koreakriget bröt ut? Fanns det andra tidiga människoarter förutom de vi nu känner till? Rimligen finns det sanningar här, men självklart kan det finnas intressen som t.ex. bekostar forskning om tobakens skadeverkningar som påverkar denna forskning så att sanningen inte kommer fram. Just det där hur tobaksindustrin har manipulerat medicinsk forskning så att det ska verka som om tobaken inte är så skadlig som den är – det är något jag har skrivit en del om de senaste åren.

1973: I ett socialistiskt samhälle skulle folkhälsan sättas främst.

2013: Tror du det? Ingenstans röks det väl så mycket som i Kina t.ex. Och miljöförstörelsen i Sovjet eller Ryssland som det heter igen är ju enorm.

1973: Vad sa du? Finns inte Sovjet längre?

2013: Nej hela östblocket löstes upp fr.o.m. 1989 och ett par år framåt. Berlinmuren revs.

1973: Det var som fan. Tja, Ulbricht var ju ingen riktig kommunist.

2013: Många av de här f.d. kommunistländerna har dock problem. Det är inte lätt att gå från en tillvaro där staten har skött allting till att försöka få igång ett näringsliv med fri konkurrens och ett fritt partiväsen t.ex. I Ryssland finns en väldigt rovgirig form av kapitalism nu.

1973: Chockerande. Har alla socialistländerna försvunnit?

2013: Officiellt är Kina fortfarande socialistiskt, men det är en konstig blandekonomi, en sorts hårdför kapitalism som inte bryr sig särskilt mycket om arbetarna t.ex. och alltihop styrs av ett kommunistiskt parti. Det hade du aldrig trott va?

1973: Hur är det möjligt? Albanien då?

2013: Det är också kapitalistiskt. För några år sedan hade de väldiga problem med en sorts pyramidlotteri också som massor av folk förlorade pengar på. Det blev nästan inbördeskrig.

1973: Men tycker du verkligen att detta är bättre då än de socialistiska samhällen som var?

2013: Med risk att låta som du, så tar det väl lite tid innan de här samhällena stabiliserar sig.

1973: Och sedan inträder det kapitalistiska drömsamhället?

2013: Knappast. Jag tror inte på drömsamhällen. Människor är som de är. Man kan bara hoppas på att hålla de dåliga sidorna i schack så gott det går, men hela tiden med ett fritt meningsutbyte. Har du förresten tänkt på hur mycket av det som du sysslar med som troligen skulle bli förbjudet i ett tänkt kommunistiskt Sverige?

1973: Vad tänker du på då?

2013: Jag tänker på musiken. Tror du att frijazz och konstig experimentell rockmusik är något som partiet kommer att tillåta i Sverige efter revolutionen?

1973: Proletär musik idag kan inte låta som på 30-talet. Det finns ju rockmusik med progressiva texter.

2013: Brötzmann? Elektronmusik …?

1973: Brötzmann har spelat Brecht/Weill-musik.

2013: Försök inte. Vi vet båda två att experimentell musik av det här slaget skulle kallas elitistisk och borgerlig. Kanske skulle man tillåta en viss sorts modernism en tid, ungefär som Sjostakovitj i Sovjet, men plötsligt skulle det bli nya riktlinjer och musiker som inte gjorde rätt sorts musik enligt den nya linjen skulle tystas på det ena eller andra sättet. Något fritt experimenterande skulle du inte kunna hålla på med. Jag har faktisk funderat mycket på hur jag fick ihop det där för 40 år sedan. Hur kunde jag hålla på med något så borgerligt och samtidigt vara så oförsonligt dogmatisk kommunist?

1973: Jag vet inte riktigt. Vi diskuterar ju sådant här inom förbundet. Hur en socialistisk kultur ska se ut i dagens samhälle.

2013: Ja, Stockhausen, Steve Reich och Andy Warhol och amerikansk popkonst kan du nog vinka adjö till dagen efter revolutionen.

1973: Om det är partiets linje då så får jag väl göra det.

2013: Bara snack. Jag vet ju hur mycket konstnärligt skapande av olika slag har betytt för mig hela livet, och just åren där runt 1970 var några av de mera intensiva, minns jag. Det vill du inte ge upp.

1973: Inte helt. Jag kan säkert göra något konstnärligt för socialismen även senare.

2013: Och det där du ställde ut på Karlskoga Vårsalong 1970, de där collagen? Tror du att du skulle få hålla på med sådant i ett socialistiskt Sverige?

1973: Men det finns en viss tendens i det stora collaget. Poliserna där är sådana som angrep svarta pantrarna.

2013: Jaha, och ett bokmärke med en tomte fastklistrat på ett grönt kuvert – hur socialistiskt är det?

1973: OK, då, men jag kommer att sluta med sådant om det blir partiets linje.

2013: Som en lydig partiarbetare?

1973: Ja.

2013: Du låter inte helt övertygad.

1973: Kan samhället bli bättre för de utsugna massorna, så är det ett litet offer att jag skulle avstå från konstig kultur.

2013: Tror du verkligen valet ser ut så? Erst das Essen und dann die Kultur? Kämpande människor har för det mesta varit måna om sin kultur, vare sig den varit mera folklig eller elitistisk. Vad är det för samhälle du skapar då, om man redan från början ska vänja sig vid att det blir ett samhälle där medborgarnas drömmar är individualistiskt bjäfs som man inte behöver bry sig om?

1973: Jag tror ändå att det måste gå att hitta en kompromiss …

2013: Hm, kompromisser är kanske inte det första man tänker på när det gäller socialistiska diktaturer.

1973: Vad har hänt i Mellanöstern då?

2013: Inte mycket tyvärr. Våldet fortsätter som för 40 år sedan ungefär. Ibland verkar det som om parterna närmar sig varandra lite, men så går det åt pipan igen. När de bebygger områdena på Gazaremsan t.ex. blir det dock protester internationellt på ett annat sätt än förr. T.o.m. moderaten Carl Bildt kan numera tala om ”ockupationens brutala realitet” …

1973: Bildt, är det han som ser ut som en elevrådsordförande?

2013: Ja.

1973: Fast det där är väl bara fraser. Ungefär som när Palme talade om ”diktaturens kreatur” … Är Bildt partiledare nu då?

2013: Nej, han heter Reinfeldt. Du skulle inte tro dina öron om du fick höra dagens politiska debatt – socialdemokraterna vill ha ett starkare försvar och moderaterna angriper bankerna.

1973: Vad hände med Bohman?

2013: Han avgick. Jag var förresten på julmiddag med honom för några år sedan.

1973: Va, med Kniv-Bohman? Då är allt förbi. Nu vill jag inte höra mera!

2013: Det betyder ju inte att jag sympatiserade med hans politik – hallå …?

Med ens var det bara solnedgången som verkade besynnerligt röd. Förbindelsen var bruten.

Swedish choir conductor Eric Ericson died on February 16th, 94 years old. My impression was that he was a very unassuming and extremely knowledgeable and passionate man. Hans-Gunnar Peterson and I interviewed Ericson in 1997 in his home at Gärdet in Stockholm, just before he was to receive the Polar Music Prize.

Eric Ericson gave generously of his knowledge and vividly accounted for how he started the Chamber choir, and he talked about the importance of practicing a cappella rather than with instruments. I believe Ericson’s enthusiasm for his trade is quite obvious in the photos I took at the occasion.

Ericson was apparently satisfied with the article, since he recommended it to students both in Sweden and abroad.

See ”Eric Ericson – 50 years with the Chamber Choir”

Körledaren Eric Ericson har avlidit, 94 år gammal. Jag fick intrycket att han var en mycket anspråkslös men oerhört kunnig och passionerad man. Hans-Gunnar Peterson och jag intervjuade Ericson 1997 i hans hem på Gärdet i Stockholm, alldeles innan han skulle motta Polarpriset.

Eric Ericson bjöd frikostigt på sitt kunnande och berättade livfullt om hur han startade Kammarkören, om vikten av att öva en kör mer a cappella än med instrument, samt om speciella knepigheter hos olika verk. Det syns nog på bilderna jag tog till artikeln att Ericson var entusiastisk.

Eric Ericson var tydligen nöjd med intervjuartikeln, för han lär ha rekommenderat den till studenter både i Sverige och utomlands. Den finns på svenska och engelska:

”Eric Ericson – 50 år med Kammarkören”

”Eric Ericson – 50 years with the Chamber Choir” (article in English)

Se även artiklar i SvD (ytterligare en här) och i Dagens Nyheter.

The daughter of time är en ovanlig deckare, eftersom den behandlar ett synnerligen extremt cold case. Poliskommissarien Alan Grant hamnar på sjukhus med brutet ben och sysselsätter sig då med att försöka lösa problemet med huruvida Rikard III mördade sina brorsöner eller inte. Det är ett porträtt av kungen som utlöser kommissariens detektiva instinkter. Grant menar sig vara en god personkännare och tycker inte att Rikard ser ut att kunna vara den grymme man han utmålats som.

Grant får hjälp av sina vänner, och en forskare vid British Library förser honom med litteratur. Han testar även vissa teorier på sjukhuspersonalen. Grant samlar historiska fakta och analyserar dem ungefär som vittnesmål och indicier. Den fiktiva forskningsgärning som Tey beskriver håller knappast enligt seriös historieforskning, ändå ger boken goda åskådningsexempel på historiografins och den s.k. metahistoriens problematik. Den kan nog själv sägas vara ett exempel på ett metahistoriskt narrativ. Detta synsätt går ju bl.a. ut på att se historieskrivning närmast som en litterär form som kan analyseras som litteratur med t.ex. lingvistiska metoder.

Det är också på ett paradoxalt vis suggestivt att denna deckare är så action-befriad och begränsad i rummet. Jag har själv ett mycket speciellt minne av boken, eftersom jag läste den under en sjukhusvistelse våren 1987 – rummets och handlingens enhet förstärkte läsupplevelsen, kan man säga.

Jag minns att sjukhusavdelningens bibliotekshylla bara omfattade fyra böcker: en om Ölands alvar, en om planeterna, en om djurlivets utveckling på jorden – och så ”En gammal skandal”, översatt till svenska av Jadwiga P. Westrup.

I boken går Boorstin även till storms mot olika slags pseudohändelser, hur nyheter blivit något som konstrueras snarare än rapporteras, och han tar också upp begreppet celebriteter, kändisar. Han kritiserar en masskultur som sprider missvisande bilder av t.ex. konst eller förflackar resandet till turism.

Man kan förstås se honom som en konservativ som beklagar den demokratisering som skett av olika sorters tillgång till information och upplevelser. Men han pekar samtidigt på viktiga aspekter som gått förlorade i denna process.

Pseudohändelsen är något som arrangeras – främst för den publicitet som skapas. Det är således inte en tågolycka eller en jordbävning utan t.ex. en intervju eller en presskonferens. Pressreleasen är också en typ av nyhet som inte händer utan som ”släpps”, ofta precis i tid för att hinna in i lämplig upplaga eller TV-sändning.

Till kategorin hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver i sig inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger PR-byråer bakom dessa ”syntetiska nyheter”, som Boorstin kallar dem. Ett ovanligt tydligt svenskt exempel på dylika jippon är Gudrun Schymans penningbrasa häromåret i samband med politikerveckan på Gotland.

En mycket tidig sådan pseudohändelse – närapå en happening som på 1960-talet – arrangerades av showmannen och cirkusdirektören P.T. Barnum. Han hade 1841 köpt ett museum på Manhattan med dåliga besökssiffror. För 1,5 dollar om dagen anlitade han en kraftig karl som fick fem tegelstenar. Fyra lades ut i en fyrkant framför museet och en höll mannen i handen. Han skulle sedan gå runt fyrkanten och byta ut en tegelsten i taget mot den han för tillfället höll i. En gång i timmen skulle han gå in på museet, gå runt i salarna och sedan ut igen och åter börja byta ut tegelstenar. Resultatet blev att alltfler människor blev så nyfikna att de köpte biljett för att kunna följa den mystiske mannen in på museet och se vad han egentligen hade för sig.

Barnums stora upptäckt, menar Boorstin, var inte hur lätt det är att lura folk, utan i hur stor utsträckning folk vill bli bedragna.

Boorstin citerar The Nation som 1869 skrev att ”intervjun, som den nu ser ut, är oftast resultatet av en kollaboration mellan en köpt bluffpolitiker och en bluffreporter”. En politiker som inte uttalar sig är ju i våra dagar också en nyhet. En grävande reporter som knackar på en dörr som en politiker vägrar att öppna blir ”bra TV”.

Hade uttrycket funnits när Boorstin skrev sin bok hade han säkert också nämnt fototillfället (photo-opportunity), som började bli ett begrepp på 1970-talet. Långt innan dess hade dock fotojournalistiken skapat nya situationer, t.ex. ett helt nytt sätt för olika potentater att skaka hand – halvt vända från varandra med blickarna mot kameran.

Typiska pseudo-händelser är s.k. temadagar eller awareness days, ett PR-fenomen som blivit helt oöverskådligt de senaste åren. Det finns nu uppskattningsvis tusen dagar, veckor, och månader som uppmärksammar allt från sjukdomar och orättvisor till kanelbullar och fläsksvålar.

Boorstin skriver om senator McCarthy – kommunistjägaren – som uppenbarligen var expert på att domptera pressen. Han kunde arrangera en presskonferens på morgonen bara för att berätta att han skulle anordna en presskonferens på eftermiddagen. På det sättet kunde han vara säker på att tidningarna anade att något stort var på gång, så att de reserverade förstasidesutrymme.

I vår tid, när ett institutionaliserat läckande av hemligheter på nätet diskuteras, kan det vara klokt att påminna sig något som Boorstin skriver: att läckor från företag eller myndigheter inte sällan är ett högst medvetet och planerat sätt att få ut viss information i en dramatisk förpackning.

Boorstin tar även upp massturismen som pseudohändelse. Förr ”företog man en resa”, den var resultatet av omsorgsfull planering och medförde strapatser. Ordet travel är släkt med travail, arbete. Förr var resenären aktiv, nu en passiv konsument; resandet har närmast blivit ett nytt medium för konsumtion av sevärdheter, samtidigt som kost och logi bör vara så likt som möjligt det man har hemma. Det här är ett rätt vältrampat ämnesområde, turismen har kritiserats av många från Gerhard Nebel och Dean MacCannell till – Povel Ramel.

Det finns många exempel i Boorstins bok på det anmärkningsvärda fenomen som får oss att ofta föredra kopior framför original, eller se avbildningar som en högre grad av verklighet, som den riktiga verkligheten ska leva upp till. Boorstin citerar replikväxlingen mellan en mor och hennes vän. Vännen tittar beundrande på det lilla barnet och säger: ”Vilken söt baby!” Modern svarar: ”Äsch, då skulle du se honom på kort!”

Ofta tycker man ju att en solnedgång är vacker som en tavla. Men tavlor behöver inte alltid vara det bästa. Vid en Gaugin-utställning i Chicago 1959 klagade besökarna på att målningarna inte var lika färggnistrande som de reproduktioner de sett i tryck. Personer som varit med om olyckor, bankrån eller någon annan dramatisk händelse säger ofta när de intervjuas i medierna: ”Det var som på film.”

Även andra författare har gjort denna iakttagelse. Filosofen Ludwig Feuerbach skrev 1843 att det var typiskt för hans tid att man föredrog bilden framför tinget, skenet framför essensen. När jag intervjuade Susan Sontag 1980 berättade hon att själva utgångspunkten för hennes bok ”Om fotografi” var just detta besynnerliga faktum att människan dröjer sig kvar i Platons grotta, ”fortfarande av urgammal vana frossande i blotta avbilder av sanningen”.

Boorstin trodde på den amerikanska drömmen, ett samhälle som gav människor möjlighet att skapa sig en framtid efter eget huvud. Men, menade han, drömmen hade förvandlats till illusion och självbedrägeri. En dröm kan inspirera och förverkligas, men en illusion är bara en skenbild som leder till besvikelse.

Boorstin drar upp exemplet Charles Lindbergh för att visa hur hjälten degraderats till kändis – ett begrepp tömt på allt innehåll. Just Lindbergh hade ju dock åstadkommit något. Sedan han landat i Paris efter sin Atlantflygning i maj 1927 ägnade New York Times de första fem sidorna åt saken. Men bara någon månad senare hade hjälten blivit intressant, inte främst för sin bedrift utan för allt som gällde hans person. När Lindbergh besökte New York i juni ägnade New York Times sexton sidor åt honom. Mycket var rena metaskriverier, om hur känd han var, hur mycket andra tidningar skrev om honom och vilka presidenter och kungar som ville träffa honom.

Författarna har idag blivit mer intressanta för sina privatliv än för vad de skriver. Tendensen fanns dock tidigt, och Boorstin skriver syrligt om Arthur Miller att han blev en verklig kändis först när han gifte sig med Marilyn Monroe.

Även idealen har blivit pseudo-ideal och degraderats till – image. Ordet image har förstås funnits länge i flera betydelser. Den engelske författaren G.K. Chesterton skrev 1908 i All things considered att det egentligen inte fanns något ”samband mellan kungen och hans publika image”. Här gällde det dock hur omvärlden blåser upp mäktiga personer till något märkvärdigare än de är.

Kenneth Boulding gav 1956 ut en bok som också hade titeln The Image, men den handlade snarast om den världsbild kunskapen ger oss. Det var dock vid den här tiden vi började närma oss dagens betydelse. Möjligen uppstod begreppet ur reklambranschens varumärkestänkande. Boorstin nämner det inte, men reklamgurun David Ogilvy talade i ett föredrag 1955 om vikten av att långsiktigt ge varumärken både en image och en personlighet. 1958 skrev J.K. Galbraith i The Affluent Society (”Överflödets samhälle”) att PR-männens uppgift när de tog sig an en affärsman som klient var att rekonstruera hans image så att den även innefattade något annat än varuproduktion.

Att bara sköta mera traditionell PR och information var inte längre nog. En image var vid denna tid helt klart inte bara något man råkade ha, utan något man kunde skapa. I en artikel i Life Magazine i juli 1958 skrev man under rubriken ”Vår image i Bryssel” om den image av Amerika som U.S. Information Agency försökte skapa utomlands. Även i England förekom begreppet. 1960 skrev The Guardian att ingen av kandidaterna till parlamentsvalet hade lyckats uppvisa tillräckligt skarp profil p.g.a. av att image-makarna misslyckats.

1961–62 blev det allt vanligare att man talade om att vårda och förbättra sin image. Brittiska tidskriften Listener skrev 1962 om labourledaren Hugh Gaitskill att han efter en partikonferens i Scarborough hade ”förbättrat sin image” genom att visa beslutsamhet när det gällde att rädda partiet. Beatles manager Brian Epstein arbetade medvetet på att förändra gruppens image från och med december 1961, efter tiden i Hamburg.

Image definieras i Oxford English Dictionary som ”en föreställning eller ett intryck som skapats i det allmänna medvetandet om en viss person, institution eller produkt”. Boorstin skulle nog ha velat lägga till att en image bör vara trovärdig, och att den är förenklad men mångtydig. I svenskan trängde ordet image inte in ordentligt förrän på 1970-talet och kom in i Akademiens ordlista först 1986.

Idag tycks föreställningen om image ha glidit tillbaka till sitt ursprung, varumärkestänkandet. Nu vill t.o.m. Arbetsförmedlingen att vi ska se oss som varumärken. Vi inte bara har varumärken, vi är varumärken.

Boorstin sysslade mycket med teknik- och mediehistoria, så det kanske inte är så underligt att en viss rivalitet kan spåras i Marshall McLuhans inställning till Boorstin. McLuhan kallar honom en konventionell kritiker och menar att han inte förstått att man alltid har betraktat nya medier som i någon mening oäkta jämfört med äldre sätt att kommunicera.

Något ligger det i detta. Boorstin tycks i alla sammanhang förespråka den autentiska upplevelsen. Han skulle ha kunnat dra ut sitt resonemang ännu mer. När han angriper kortversioner av romaner och ytliga filmatiseringar av litterära klassiker, så tänker han inte på att hela den värld av skönlitteratur, och kanske även konst och musik, i sig är systematiserade pseudohändelser. Vi lever i en värld som till mycket hög procentsats består av fiktioner. För många människor är fiktiva gestalter minst lika levande och betydelsefulla som flera av deras vänner och bekanta.

Dessutom är vi sedan många tusen år beroende av att kunna lita på andras kunskap. Vi kan helt enkelt inte tro bara på det vi har egen erfarenhet av. Vi måste lita på att Australien och atomer existerar, även om vi aldrig med egna ögon sett det. Men allt detta innebär att vi människor är extremt beroende av det icke autentiska, det icke självupplevda, av pseudohändelser, både för vår orientering i världen och som förströelse.

Boorstin var inte så förtjust i datorer annat än som sökverktyg för bokkataloger. Han avled 2004, 89 år gammal, samma år som Facebook startade. Man kan nog ana vad han skulle ha tyckt om att kunna läsa vad folk äter till frukost.

Man skrattade i början åt vågade metaforer om svettiga hästar och lövhögar, och varje decenniums diskussion brukar sluta med att de flesta enas om att dessa idiosynkratiska metaforer kan man nog klara sig utan; vad som behövs är en någorlunda precis vokabulär som experterna kan använda – mineralton, grönt äpple etc. Annars blir det svårt för läsarna att orientera sig och kanske framför allt att kunna förstå mer än en skribent vars smak man lärt känna.

Som man säger i programmet var språkbruket mera stramt och vördnadsfyllt på 60- men även på 70-talet, i t.ex. Marius Wingårds efterföljd. Då förekom ord som förnämt och nobelt eller möjligen manligt och kraftfullt. Carl Jan Granqvist och Knut-Christian Gröntoft väckte uppmärksamhet 1983 i TV-programmet ”Levande livet”, när de satt och rullade runt vinklunkar i munnen på ett ”härligt osvenskt sätt”. Förutom att det var ett genombrott när det gällde att kunna dricka alkohol i rutan, så blev alltså språket omdiskuterat.

Men den jag tror var först i den bredare offentligheten i Sverige med det här svulstiga sättet att tala om vin var Expressens tidigare chefredaktör Per Wrigstad, som 1982 skrev under vinjetten ”Vi och våra viner” i Expressens speciella Månadstidning.

I marsnumret 1982 skriver Wrigstad att det vita vinet Prinz-Ottonel är ”tämligen bredaxlat, en smula sävligt i umgänget, tar god tid på sig innan det avrundar sina inlägg”, men det vinet säger ”stannar i gengäld i minnet med samma behag som en blommande österriskisk balkong”.

Castel del Monte, som kostade 19 kr, betecknar Wrigstad som ”ett vin med ärliga avsikter och till det priset blir då ingen bedragen!”. Sämre är det beställt med Barbera d’Alba, menar Wrigstad, ”än så länge mest bara axelvadd i den bredden och pipighet i den gälla stämman, men det robusta barberavinet kräver också lång mognad”.

I aprilnumret får Wrigstad rätt oförmodade associationer inför en Chateau-neuf-du-Pape 1979 för 60 kr:

Själv tyckte jag mig till min överraskning höra Gunnar Sträng sjunga Arbetets söner. Var det den gemensamma ofelbarhetsdogmen, påvens och Strängs, som ledde tanken på så oväntad luftfärd? Eller var det vinets utförliga vältalighet, en outtröttlig orator? Eller var det stadigheten hos de förenade druvornas midjemått som påminde om både hängsle, livrem och säkerhetsnål?

Wrigstad angrep i andra artiklar den svenska skattepolitiken, när det gällde alkohol. När det här skrevs var visserligen inte Gunnar Sträng finansminister längre, men tydligen fick han sig en känga ändå. Så mycket vägledning får tyvärr inte läsaren av denna formuleringsglädje. I det avseendet var nog trots allt Carl Jan och Knut-Christian lite mera konsumentinriktade.

Närmast erotiskt blir det när Wrigstad (också i marsnumret) beskriver en Pouilly-Fuissé 1979 för 67 kr. Här är det ”som att varsamt vidröra det lena skalet, förnimma den välvda formen och följa den mjuka rundningen, öka trycket och möta den framspirande saften, nojsa med dropparna och känna hur syran svarar med gränslös ömhet”.

Slutligen, en Chateau Rausan-Ségla 1974 för 74 kr är enligt Per Wrigstad en ”magistral margaux med en myndig baryton, som lånat sin klang från såväl basens grandezza som tenorens skimmer, ett flytande välljud som även den oförtjänte får fylla sin strupe med”.

Av någon anledning kommer jag att tänka på hur jazzrecensioner förändrades i ordval och stilistik, fast det skedde tidigare. Redan i slutet av 1960-talet började skribenter som Ingmar Glanzelius m.fl. att beskriva improviserad jazz med nya metaforer och ofta också en lite impressionistisk stil (även jag föll nog in i detta maner under min period som musikskribent). Hur musik låter är ju för övrigt ungefär lika svårt att beskriva som hur viner smakar.

Det vi diskuterar idag när det gäller e-böcker är i mångt och mycket gammalt vin i nya läglar. E-böcker är nästan alltid gammal hederlig linjär text som ska läsas på skärm, ungefär som talböcker är linjär text som man lyssnar på.

E-romanen från 1992.

För precis 20 år sedan gav jag ut den första elektroniska romanen i Sverige. Den hette ”Iakttagarens förmåga att ingripa”. Det fanns då i världen ett par andra litterära verk av den här typen – av författare som Michael Joyce, Stuart Moulthrop och Greg Roach. Då, 1992, trodde jag att det inom ett par år skulle bli vanligt med en ny sorts ordkonstverk som utnyttjar datorns möjligheter – inte bara för att hyperlänka utan för att manipulera text och handling på nya sätt. Men så har det inte blivit.

När det gäller det konstnärliga, befinner vi oss knappt där filmen befann sig 1920. Filmen utnyttjade ändå tidigt möjligheter som inte teatern hade, men e-böckerna utnyttjar mycket blygsamt sin särart. Datorspelen är idag den mest utvecklade formen av digitalt berättande. Man vill gärna ändå tro att det finns plats också för en textbaserad uttrycksform.

Nu finns det faktiskt en liten grupp experimentella e-böcker som är en sorts ordkonstverk, så jag ska inte säga att de inte alls existerar. Men detta är något tämligen marginellt, med ungefär den spridning som konkretistisk poesi har. Detta skulle ha förvånat mig om jag fått veta det för 15–20 år sedan. Då experimenterade många med nya uttryck, och det fanns en stor optimism om nya former för såväl kultur, nöjen, utbildning som demokrati på det då rätt nya World Wide Web t.ex.

I själva verket är det kanske först nu vi befinner oss där många trodde vi skulle vara vid 1990-talets slut. Då kunde inte en debatt om digital litteratur föras utan att någon sa att ”man kan ju inte läsa e-böcker i badkaret”. Kanske är det tecken på en viss IT-mognad att det argumentet aldrig hörs nu. Så kanske finns äntligen förutsättningarna för att kreativa människor ska börja skapa ett sådant här nytt ordkonstverk – på bredare front.

Men det finns redan en del problem att lösa med den nuvarande e-boken.

Först och främst så måste den bli en konstant produkt. En vanlig bok försvinner ju inte av sig själv i bokhyllan, men det kan ju en e-bok göra i våra läsplattor.

På 90-talet köpte jag Oxford English Dictionary, den stora engelska ordboken i 20 band, som nu rymdes på en CD-ROM-skiva och kostade 6000 kr – en hel del, men värt pengarna att kunna ha denna enorma kunskapskälla till hands på datorn. Men en dag gick den inte att använda. Man hade slutat göra drivrutiner för Macintosh, så om jag inte ville gå över till operativsystemet Windows, så var alltså denna e-bok att betrakta som död.

För bara ett par år sedan drog nätbokhandeln Amazon tillbaka sina försålda exemplar av George Orwells ”1984″ (av alla böcker!) ur kundernas läsapparater. Det blev ett ramaskri förstås. Vi fick en liten aning om hur e-bokscensur skulle kunna komma att se ut. Fahrenheit 451 utan eld.

Nyligen väckte skådespelaren Bruce Willis frågan om om huruvida musikfiler man köpt på iTunes kan ärvas. Detta är förstås ett problem när det gäller e-böcker också. Och det är då inte bara en fråga om licenser och rättigheter utan i högsta grad också en bevarandeteknisk fråga. Om vi i framtiden vill samla böcker ungefär som man gjort hittills i ett privat bibliotek, kommer det troligen att vara möjligt att ha det i det s.k. molnet, ungefär som man har spellistor på Spotify. Men törs vi lita på att våra klenoder kommer att finnas där, även för barn och barnbarn? Faktum är att min egen e-roman redan blivit en sorts fossil; för att kunna läsa den idag måste man ha en cirka tio år gammal version av Macintoshdatorns operativsystem.

Ett annat problem som måste lösas för att e-boken ska kunna användas seriöst för studier och forskning är att skapa ett universellt textformat för e-böcker, eller åtminstone ett som låter sig flyttas mellan olika läsplattor snabbt och enkelt utan krånglig konvertering. Det är ju numera självklart att vi ska kunna dela med oss av textfiler när vi skriver, oavsett om vi har en Mac- eller Windowsdator. Även som läsare av e-böcker bör man kunna kommunicera över plattformsgränserna. Särskilt viktigt är detta när det gäller utbyte av kommentarer och marginalanteckningar. Dessa måste också vara lika skyddade mot plötslig utplåning som själva boken. Sådana e-böcker på skolor och universitet kan bli kraftfulla verktyg i kunskapssamhället.

Som användare måste jag då ha total kontroll över vem som kan se vad jag läser och hur. Amazons Kindleplattor t.ex. samlar redan idag information om vad läsaren stryker under, anteckningar m.m. När våra böcker förvandlas till sociala medier, ungefär som Facebook, uppstår givetvis samma problem som finns där: hur mycket vill vi dela med oss av det som är personligt? Och vad händer när ett företag som har data om oss går i konkurs eller säljs till ett annat företag, som kanske är berett att använda våra data på ett mycket aggressivare sätt än det företag vi först anförtrodde oss åt? Vår nya underbara e-bokvärld rymmer således många fantastiska möjligheter, både för forskning och nöjesläsning, men givetvis också risker som vi måste vara medvetna om.

Jag hade inte tänkt bry mig om att kommentera denna artikel, som inte föreföll allvarligt menad utan mera tycktes vara en provokation. Men när Anna Carlsson från Kulturskaparna och Mattias Åkerlind från Copyswede i måndagens SvD tog upp den kastade handsken, så kan jag inte låta bli att göra ett par kommentarer.

Att avskaffa rätten att göra kopior för enskilt bruk, eller privat bruk, som det heter sedan 2005, är inte någon god idé. Om upphovsrätten över huvud taget ska fungera, så behövs en rad undantag från upphovsmannens ensamrätt. Det gäller t.ex. citaträtten och just rätten att kopiera för privat bruk. Jag skrev 2010 en utförlig essä om detta, som heter just ”Upphovsrätten står och faller med sina undantag”:

Upphovsrätten står och faller med sina undantag. Om upphovsmännen hade sin rätt helt oinskränkt, skulle vi som kulturkonsumenter inte ens kunna ge bort en bok i present eller spela in nyheterna från TV, och det vore knappast i upphovsmännens intresse. Upphovsmän vill nå ut. Ett par av de viktigaste undantagen är citaträtten och rätten att kopiera för eget bruk. Därför är det oroande att båda dessa tycks kringskäras alltmer.

Läs hela essän här.

I Sam Sundbergs svar till Carlsson och Åkerlind framgår det att inte ens han tycks vara emot rätten att privatkopiera, fast han nyss påstod sig vilja förbjuda den: ”Vi kulturskapare blir varken kränkta eller fattiga av att folk kopierar våra alster för eget bruk”, heter det nu.

Rätten att kopiera för enskilt bruk har funnits inskriven i den svenska lagen sedan 1919. De senaste åren har den tyvärr inskränkts betydligt. Den var förut generösare än vad de flesta insåg; enskilt bruk omfattade t.ex. ofta föreningars medlemmar, däremot fick inte någon form av förvärvssyfte finnas med i bilden. Å andra sidan kunde en anställd i vissa fall få göra kopior åt arbetskamrater, även om företaget där personerna ifråga var anställda kunde dra nytta av kopiorna. Men så är det alltså inte idag.

Kassett- och hårddiskavgifter kan ses som ett försök att sitta på två stolar samtidigt, för man kompenserar sig för något som enligt lagen är tillåtet. Många tror att avgiften är ersättning för piratkopiering, men det är alltså den tillåtna kopiering man gör åt vänner och bekanta som ska kompenseras.

Lagar skrivs ju ofta om, kompletteras och får nya undantag eller tillägg, så givetvis är det inte i sig något fel att ändra en lag om företrädare för olika intressen kan visa för de lagstiftande att nuvarande skrivning på något vis skapar orättvisor i samhället.

Att upphovsrättsinnehavare till musik under decenniernas lopp reagerat på att det blivit allt lättare för användare att kopiera och därmed utan nämnvärda kostnader sprida verk till alltfler personer inom den privata kretsen är ju inte så konstigt. Redan 1956 diskuterades bandspelarna som ett hot i Auktorrättskommitténs betänkande (se s 187 i SOU 1956:25) men utredarna avvisade då kravet på reglering:

Då det gäller att taga ställning till förevarande spörsmål, må till en början anmärkas, att farhågorna för att bruket av apparaterna skall medföra minskad avsättning av grammofonskivor hittills icke besannats. Försäljningen av grammofonskivor synes sålunda — såväl i Sverige som på flera håll i utlandet — snarast ha visat en stigande tendens under de senare åren.

Resonemang om minskad försäljning låg även bakom biblioteksersättningen. Att låna ut en bok är ju tillåtet enligt upphovsrättslagen. Men även här är det ju inte så förvånande att flera representanter för författares och förlags intressen tyckte att visserligen ska man få låna ut böcker men att göra det så systematiskt och i så stor skala som sker på biblioteken, det bör inte gå för sig. 1935 var det skriftställarinnan Marika Stiernstedt som ledde utredningen 1935:22. Här redogörs för de olika ståndpunkter som utredningen ska ta ställning till, och författarnas representanter tog förutom detta med minskad försäljning också upp att arvsrätten var kraftigt beskuren. Upphovsrättens skyddstid hade ju 1919 kortats ned från 50 år till 30 år efter upphovsmannens död:

Vad som emellertid givit författarna den direkta impulsen till den föreliggande framställningen är det ekonomiska förfång, som den fria utlåningen av böcker från biblioteken förmenats medföra för författarna genom minskad eller, med hänsyn till den ökade läslusten, icke i samma grad stegrad bokförsäljning till allmänheten. Härav och av det förhållandet, att arvsrätten till en författares verk enligt gällande lagstiftning är på särskilt sätt beskuren, draga författarna den slutsatsen, att författaren, auktorn, tillhör en ekonomiskt missgynnad minoritet i samhället [...]. (1935:22, sid 15)

Utredningens sakkunniga höll dock inte med om att de ekonomiska förlusterna skulle vara särskilt stora, och man oroade sig för att alltför många skulle ge sig in på den osäkra författarbanan:

Redan nu är antalet författare förhållandevis stort i vårt land, och de åtgärder, som eventuellt må vidtagas, böra därför icke få sådan form, att författarbanan såsom yrke verkar än mer lockande och uppkomsten av ett författarproletariat befordras.

På 1950-talet fick dock författarna gehör för kravet på reglering och en skattefinansierad biblioteksersättning infördes som en kompensation 1954.

Biblioteksersättningen är dock ingen idealisk konstruktion. Som den ser ut nu gynnar den de mest framgångsrika författarna, ungefär som att Spotify kritiseras för att det bara är miljonsäljarna som får mer än fickpengar därifrån. De som sysslar med biblioteksersättningen talar sällan särskilt högt om att det krävs 2 000 lån per år och bok för att en författare alls ska få någon ersättning (då får man cirka 1 600 kronor). En författare kan alltså i decennier ha en utlåning på t.ex. 1 000 eller 1 500 lån per år utan att någonsin få ett öre. Bästsäljande och ”bästutlånande” författare gynnas.

När det gäller den uppdaterade form av kassettersättning som nu läggs på diverse datamedier förefaller den lite kontraproduktiv, när man idag snarast borde försöka styra kopierandet från den illegala mot den legala formen. Med stor sannolikhet har försäljningen av CD-skivor minskat, mest pga piratkopiering och illegal fildelning, men även pga privatkopieringen som torde ske i mycket större skala idag än bandkopiering på 1950- och 60-talen. Ändå är det nog ett syrligt äpple som de berörda måste bita i för att kunna uppmuntra den lagliga konsumtionen. Och jag håller med Sundberg – varför ska man behöva betala extra för att lagra sitt eget material, t.ex. egna foton och filmer?

Vill man inte direkt beskylla någon för att vara rasist eller sexist kan man använda en light-version. Man säger då att det som just sagts är en etnisk stereotyp eller en könsstereotyp. Då finns det goda möjligheter att debatten om inte upphör så dock saktar av betydligt, eftersom ingen gärna vill framstå som talesman för förenklade klichéer eller fördomar.

Men jag undrar hur ofta vi egentligen rör oss med sådant som inte är stereotyper. Finns det särskilt många romaner som inte rör sig med stereotyper? Skulle vi ens förstå en roman som handlade om människor som är helt omöjliga att kategorisera, som bara ”finns”. Det är nog troligare att figurerna går att läsa av som underdog, ensamvarg, desillusionerad polis, frånskild kvinna med ouppfyllda drömmar, eller kanske den framgångsrike som startade med två tomma händer. Jag tror att vi ofta läser av världen på det viset, ungefär som vi läser av en text. Vi försöker skapa en sorts mening, en tolkning av verkligheten, inte bara av texter och fiktion.

Kanske kan man se det som exempel på det som i datorvärlden kallas pattern recognition, mönsterigenkänning. Det okända vi kommer i kontakt med jämförs omedelbart mot vårt förråd av tidigare erfarenheter som ligger lagrade som i en sorts databas med information i vissa fack. Man ska inte placera in människor i fack, heter det, och ändå är det precis det vi gör hela tiden. Det kan förstås bli fel fack, oprecisa fack, men ändå sker det, åtminstone som en början, en skiss, tills vi kan komplettera bilden med mera förfinade iakttagelser.

När vi möter en helt okänd person som kommer emot oss på gatan, så är det troligen mycket gamla mekanismer i oss som snabbt kategoriserar personen ifråga som t.ex. stor eller liten, barn eller vuxen, stökig eller lugn, farlig/ofarlig, bekant/främmande, gammal/ung, man/kvinna osv. Börjar man sedan också prata med den här personen tillkommer kanske kategorier som gäller yrke, åsikter och trevlighet. Som sociala varelser är vi givetvis också ofta ute efter att hitta nya vänner eller en partner. Lämpliga mönster matchas då mot varandra.

Inte minst i ungdomen är vi dessutom snabba att alldeles självmant inordna oss i stereotyper; är vi mods eller hippies, punkare eller hiphopare eller kanske gothare? Vissa homosexuella kategoriserar sig gärna som fjolla, bear osv.

Att avläsa våra medmänniskor som stereotyper är förstås nära besläktat med att ha fördomar. Även här ses det alltid som något negativt, men kanske har vi mängder av fördomar som hjälper oss att förstå världen och röra oss i den och som är helt OK, så länge vi är beredda att omforma dem så snart vi vet mer. Förhastade och felaktiga slutsatser som man envetet håller fast vid är givetvis något högst kontraproduktivt – för alla inblandade parter.

Journalisten Tim O’Hara råkar bevittna hur en UFO nödlandar. I rymdskeppet finns en marsian (påfallande lik oss jordingar rent anatomiskt), iförd en silvrig rymddräkt. Journalisten tar honom med sig hem och låter honom bo där. Han lovar också, att inte avslöja marsianen – Tim är ju visserligen journalist, men han bestämmer sig ändå för att avstå från detta världsscoop, när han inser att panik skulle kunna uppstå. Till sin hyresvärdinna, Mrs. Brown, säger Tim att marsianen är hans farbror Martin.

Journalisten spelades av Bill Bixby (1934–1993) – några år senare känd som Hulken, i sin icke-arga, icke-gröna apparition, vill säga. Marsianen spelades av Ray Walston (1914–2001) – annars kanske mest känd som bokhållaren i filmen ”The Sting” (Blåsningen). Mrs. Brown spelades av Pamela Britton – även hon avled tyvärr tidigt, redan 1974 (född 1923).

Farbror Martin är verkligen mycket lik en jordmänniska. Dock visar han sig ha en del egenskaper som vi inte har. Han kan göra sig osynlig – och då skjuter en sorts antenner fram ur huvudet. Han kan också teleportera saker och ting, dvs. flytta dem utan att röra vid dem genom att peka på dem, talanger som förstås kan komma väl till pass i vilket hushåll som helst. Han kan dessutom läsa tankar och tala med djur.

Det är meningen att farbror Martin så snart som möjligt ska försöka reparera sitt rymdskepp och åka hem igen, men under tiden hinner förstås en hel del äventyr och förvecklingar utspela sig. Närmare bestämt räckte det till tre säsonger (den sista faktiskt i färg).

Den enkla handlingen bygger oftast på att Tim och farbror Martin ska hjälpa någon (inte så sällan hyresvärdinnan Mrs. Brown) med något, och farbror Martins speciella egenskaper kommer då till nytta, men de riskerar samtidigt att avslöja honom. Det hela är naturligtvis mycket förutsägbart, men serien räddas av det goda humöret och att skådespelarna fungerar så väl tillsammans. Mrs. Lorelei Brown är en blond happy-go-lucky-typ, som ständigt bakar brownies åt farbror Martin, och hon är tillräckligt tankspridd för att oftast låta sig luras av Tim och Martin, hur uppenbart det än är att något inte står rätt till.

Jag har nog aldrig sett en serie som är så fullkomligt ologisk och ad hoc. När man inte kommer på nya gags åt farbror Martin, eller när han hamnar i en knipa där någon ny egenskap skulle behövas, då tvekar seriens författare inte att låta farbror Martin få en ny förmåga som han tidigare inte haft. Man förlåter det gärna i början, men i senare avsnitt av serien sker detta alldeles för ofta.

När det gäller Martins förmåga att teleportera, så gör han det allra först med hjälp av en apparat, därefter med fingret, vilket är det vanligaste i serien, sedan bara med tanken och i sista säsongen rent av med näsan.

Farbror Martin är marsiansk antropolog, och i denna egenskap har han besökt jorden tidigare. Han har då råkat ge personer som Shakespeare eller Newton lite hjälp på traven, får vi veta. Martins ålder anges först till 450 år, men när antiken kommer på tal och det visar sig att han inspirerat även Platon och Aristoteles, så måste han ju vara äldre. Detta förklaras då plötsligt med att han är 450 marsianska år gammal. Å andra sidan har det marsianska året tidigare påståtts bestå av 687 dagar, så det stämmer ju inte så bra.

Om farbror Martin kan förflytta sig genom väggar är inte helt klarlagt. I början, när han gör sig osynlig, måste han öppna dörrar för att kunna ta sig fram. I en del senare avsnitt behövs inte detta. Han kan osynlig komma in i låsta rum och sedan låta sig bli synlig där.

Tim och farbror Martin har ett ovanligt varmt och tillgivet förhållande får man nog säga, och det blir nästan ömt de gånger man tror att Martin till sist har lyckats laga sitt rymdskepp och ska åka iväg till Mars igen. Det finns en viss gay-artad underton i serien, som nog skulle ha exploaterats på ett uttalat sätt om den gjorts idag. Att Tim och Martin måste hålla sin verkliga relation hemlig skulle man ju också kunna se som en metafor för den tidens syn på homosexualitet. Till råga på allt tycks Tim vara rätt intresserad av heminredning – jag har sett få serier med så snyggt 60-talsmöblemang. T.o.m. konsten på väggarna i Tims ungkarlslya är helt OK. Hur som helst, så är Tim en riktig flicktjusare, så gay-tolkningen ska man kanske inte dra alltför långt.

På regeringens webbplats finns också SOU:er, men främst sådana som är gjorda fr.o.m. 1999. KB har föresatt sig att till 2013 digitalisera de cirka 5 600 utredningar som gjordes åren 1922–1998. (Anm. maj 2013: Jag ser nu att KB på SOU-sidan reviderat denna målsättning. Nu hoppas man bli klar under 2014.)

De första 930 SOU:erna finns nu på adressen regina.kb.se/sou/ i form av PDF-filer med sök- och kopierbar text.

Detta är en guldgruva för samhällsintresserade. Här finns förarbetena till många gällande lagar. Man kan se hur de var tänkta att fungera, och vilka problem utredarna förutsåg.

Här kan man läsa om det mesta: fågelskydd, prästgårdar, vetets kvalitet, landsbygdens elektrifiering, flickläroverk, mejeristadga, dyrortsgraderade folkpensioner, kvacksalveri och statsförvaltningens pappersformat, men tyvärr ännu inte utredningarna om högertrafik (1935 och 1954) eller ATP (1955).

En intressant utredning som dock finns är SOU 1956:25, bakgrunden till vår upphovsrättslag. I inledningskapitlet görs en bra översikt över upphovsrättens historia. Man kan också läsa om t.ex. varför lagstiftarna ville ha undantag för kopiering för eget bruk. SOU 1937:18 rör samma ämne; utredarna motsatte sig här ett förslag om att upphovsrätten skulle övertas av staten vid en konstnärs död. I 1929:37 finns resonemang om de nya medierna film och radio, ja t.o.m. om bildtelegrafi. Vissa musikrestauranger anklagade det ganska nybildade Stim för maktmissbruk, och organisationens ställning diskuteras.

Man kan också hitta en hel del i det aktuella ämnet vaccinationer. Smittkoppsvaccinationer var tidigt omstridda, och på 1930-talet förekom vaccinationsstrejker i t.ex. Västernorrland. I SOU 1932:37 och 1937:28 diskuteras legitima undantag från den obligatoriska ympningen och man tar upp biverkningar som t.ex. postvaccinal encefalit (inflammation i hjärnan).

En stor lucka är ännu 1990-talet. Då kom flera viktiga utredningar, t.ex. den om Personuppgiftslagen (1997:39). SOU 1992:110, om den nya informationsteknologin, var före sin tid med tankar om information som egendom, virtuella urkunder m.m.

Nu återstår drygt 4 600 SOU:er att skanna in. Man önskar sig också betänkanden från före 1922, då de ofta ingick i det vanliga riksdagstrycket. Viss digital hjälp kan man dock få för perioden 1809-1903, eftersom Umeå universitet har skannat in Erik Thyselius förteckningar över äldre betänkanden (finns här och här som PDF). När det gäller tiden före 1809 fanns ofta förarbetena i s.k. memorial. De står förstås också på önskelistan för webbpublicering.

Det handlar om en politisk skandal från 1960-talet, som även ibland kallas Wedénaffären. Det handlar om inrikes utrikespolitik, om hur hemligstämpeln utnyttjades i en svensk valrörelse.

Den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien inleddes den 21 augusti 1968. Den s.k. Pragvåren, dvs den liberalare politik, ”socialism med mänskligt ansikte”, som förts av Alexander Dubceks regering, fick med invasionen ett abrupt slut.

1968 var det valår i Sverige, och under sommaren hade Sovjetunionens regeringschef Alexej Kosygin besökt Sverige. Kosygin och statsminister Erlander gjorde den 13 juli ett gemensamt uttalande där man underströk vikten av att ”utveckla samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, icke-inblandning i inre angelägenheter, respekt för den statliga suveräniteten och territoriella integriteten samt på grundval av övriga principer i FN:s stadga”.

Under veckorna som följde blev Sovjetunionens attityd mot Dubcekregimen allt hårdare, och dåvarande svenske folkpartiledaren Sven Wedén, som såg orosmolnen hopa sig, ansåg att Sverige borde göra ett uttalande ”till stöd för det tjeckoslovakiska folkets självbestämmanderätt. En fortsättning på hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan leda till missförståndet att den svenska neutralitetspolitikens innebörd förändrats.”

Detta gav dock upphov till ett ramaskri. ”Wedén har ‘som alltid’ talat på fel sätt, på fel tidpunkt och på fel plats”, sade Tage Erlander. Den 8 augusti sade Erlander enligt referat i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”Man måste häpna över att man i Sverige liksom Goldwater i USA fortsätter kampanjen trots avspänningen som nu inträtt i Tjeckoslovakien.” Enligt Svenska Dagbladet sade Erlander också: ”Den bästa tjänst vi kan göra Tjeckoslovakien är att tiga. Nu verkar det som om Tjeckoslovakiens folk kan andas ut.” (Citerat efter Lindblad.)

Den svenska regeringen valde alltså att anlägga en närmast rörande tilltro till Sovjetunionens hederlighet, alltmedan Warszawapaktens trupper formerades vid Tjeckoslovakiens gräns. Fyra dygn innan invasionen startade sade Olof Palme apropå Sven Wedéns krav om att tydligt ta avstånd från vad som höll på att ske: ”det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga för det tjeckiska folkets skull”.

För att styrka hur fel det skulle vara att göra ett uttalande hänvisade utrikesminister Torsten Nilsson nu till ett brev, ”en ytterst hemlig rapport”, som visade att det tjeckiska folket inte önskade några sympatiyttringar utifrån. Oppositionen ville förstås gärna veta vad som stod i denna rapport, men den ålades strikt hemligstämpel. Hans Lindblad beskriver det hela så här:

Aldrig förr eller senare har ett enda dokument på liknande sätt kommit att spela en huvudroll i en svensk valrörelse. Dokumentet fördes in i debatten av regeringschefen och hans utrikesminister i syfte att inför väljarna utmåla oppositionsledaren som äventyrspolitiker och utrikespolitiskt oansvarig.

Paradoxen ligger i att det dokument som framställdes så avgörande samtidigt genom hemligstämpel undandrogs väljarnas bedömning i sak.

Det hela var så uppskruvat och dramatiserat att många väljare lätt kunde få intrycket att regeringen med stöd av mycket handfasta men hemligstämplade argument från andra länder nu ingripit mot Wedén, vars förslag tydligen varit så allvarliga att de mer eller mindre hotat världsfreden.

Erlander lyckades. Den uppjagade stämningen bidrog till hans största valframgång, en stark uppgång i förhållande till det för partiet svåra bakslaget i kommunalvalen två år tidigare.

Inte förrän 1994 togs hemligstämpeln bort – men såvitt jag förstår bara för den enda mening bråket gällde:

Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat det jugoslaviska och rumänska i olika former och sammanhang omfattade stödet, varit tacksamma över att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde gett om än aldrig så litet och klent motiverat berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.

Rapporten omfattade totalt sju sidor och var skriven av den svenska ambassadören i Belgrad, Agda Rössel. Att denna mening knappast skulle ha utlöst det tredje världskriget står nog klart, men man undrar ju ändå vad som står i den övriga rapporten. Står där något som ställer den citerade meningen i ett annat ljus?

Hans Lindblad jämför i sin skrift den här historien med andra affärer, som Hjalmarsonaffären och Geijeraffären. Sådant skulle knappast kunna hända idag, menar han, och tänker troligen på dagens grävande journalistik och den för makthavare allmänt mera svårhanterliga mediesituationen. Men man kan ju t.ex. fråga sig vad som döljer sig på de s.k. Tsunamibanden, som ju ännu är hemliga. Här har dessutom två regeringar av skiftande partifärg sett det nödvändigt att vidmakthålla hemligstämpeln.

Det är lätt att inse att den enda tid vi har hyfsad överblick över, förutom vår egen, är det förflutna. Inte så konstigt, således, att mycken science fiction och andra fantasterier ofta varit extrapolerade utifrån författarens samtid – ofta säkerligen högst medvetet men ofta också omedvetet. Att framtidens kvinnor i sf-filmer från 60-talet visade sig ha rätt typisk 60-talsmakeup och den tidens frisyrer är tydligt för oss som ser filmerna idag men var kanske inte lika uppenbart för regissörerna.

Rymdskeppen i den tecknade serien Buck Rogers från 1920-talet hade nitade plåtar likt flygplan från första världskriget, medan Blixt Gordons farkoster i Dan Barrys tappning ofta hade fenor som 50-talsbilar (vilka i sin tur ibland såg ut som rymdskepp – påverkan var säkert ömsesidig).

Det var således inte så oväntat att framtidsbranschen skulle börja projicera samtiden även bakåt. Redan fantasy har ju ofta vurmat för det medeltida, så varför inte rymdskepp som ser ut som batysfärer? (Robert Zemeckis lät i sista delen av filmtrilogin ”Tillbaka till framtiden” – bara titeln! – den ursprungliga tidsfarkosten i form av en ombyggd sportbil istället bli ett pysande lokomotiv.)

Kristoffer Leandoer skrev en mycket stimulerande understreckare (”Resor till världar som inte blivit av”) i gårdagens SvD om fenomenet steampunk, en sorts medvetet anakronistisk sf- eller fantasy-genre som inte särskilt mycket bryr sig om elektricitet och datorer utan snarare försöker tänka sig en futuristisk värld, som uppstått längs ett helt annat spår, fylld av väsande hydraulik och pneumatik.

Jag läste en gång en text av någon forskare inom artificiell intelligens (jag minns tyvärr inte vem just nu) som föreställde sig en dator byggd av gurka, och journalisten Tom Standage tänkte sig i en bok från 1998 att den globalt utbyggda telegrafin var ett viktorianskt Internet.

Drömmen om en alternativ historieväg, som skulle lett till någon typ av cybernetik i nivå med vad vi har nu – fast annorlunda – är onekligen fantasieggande, men troligen rätt orealistisk om man ska tro något litet på Innis och McLuhans tankar om hur våra verktyg och vårt tänkande påverkar varandra. Såväl telegrafin som telefonin medförde visserligen en hel del tillämpningar som kan påminna om vår tids Internet (affärskontakter, sexuella förbindelser, ”intranät”, multilateral kommunikation) men denna för sin tid avancerade analoga kommunikation kunde aldrig bli transformerande eller metaforisk på något annat sätt än språket självt. Den atomära digitala sönderdelningen och möjligheten till en kvalitativt annorlunda hopfogning innebar något helt nytt. Och det kan knappast åstadkommas utan elektronik – det skulle möjligen vara med någon molekylär teknik som påminner om endokrinologin eller immunologin i så fall.

Runt 1960 läste jag en sorts barn-sf, som kanske kan sägas ha lite anstrykning av steampunk. Den hette ”Metallernas död” av Donald Suddaby (”The death of metal” i original – och har alltså inget med hårdrock att göra) och försökte pedagogiskt visa hur beroende vi är av allt som är av metall och hur det skulle gå om metallerna en dag bara försvann. Ja, när jag tänker efter kanske boken egentligen förebådade nästa genre – blir det horsepower punk det?

Den 14 maj skrev jag följande till Göran Hägglund:

Hej!

Jag har skrivit en ganska utförlig artikel om vad som hänt med social- och arbetsmarknadspolitiken från sossarnas tid till nu. Utgångspunkten är när M ändrade sin politik och alliansen bildades 2004. Föresatserna då jämfört med hur det blev bl.a.

Jag tror det vore väldigt viktigt för KD att verkligen renodla de här frågorna – inom ramen för alliansen eller inför en tid när alliansen inte längre finns.

Människors väl och ve borde ju vara en sjävklarhet för ett parti som bygger på kristen etik etc. Kent Persson ska ju nu försöka betona dessa frågor hos M, men det behöver nog KD göra också.

Många väljare (liksom jag själv) är nog rätt vilsna numera när man trodde att sossarnas politik före 2006 skulle förbytas i något bättre. Istället är det ju i princip samma politik som förts vidare med Anna Hedborgs olika utredningar som stafettpinnar.

Samtidigt som jag försöker arbeta som skribent och konsult på ungefär 25 procent, så är jag kroniskt sjuk sedan 19 år och numera förtidspensionerad på 75 procent – därmed har jag förstås en hel del erfarenheter kring det som diskuterats de senaste åren om vården och sjukförsäkringen etc. (Inte minst detta att försöka arbeta trots att jag är mycket sjuk – det hade aldrig gått om jag varit anställd, men som egen företagare och frilansare kan jag välja att jobba två timmar mitt i natten om jag skulle råka vara lite pigg då …)

Något som jag tycker har överbetonats i diskussionen om vården är köerna. Men hur bra är vården när man väl kommer fram? Det var rubriken på en artikel jag skrev redan 2005.

Det är en oerhört viktig fråga, eftersom man numera bara talar om att rehabilitera och få folk i arbete. Men ingen talar om bot och att sjuka ska bli friska. Tyvärr passar det ganska väl in i en vård och en medicinsk forskning som mera riktar in sig på symtomlindring och livslång medicinering än på orsaksforskning och bot.

Detta och mycket annat kring (mer eller mindre flummig) arbetsmarknadsutbildning m.m. tar jag upp i i artikeln. Jag skulle bli glad om du ville läsa den.

Se ”Omläsningen: När (M) lade om politiken 2004”.

Bästa hälsningar
Karl-Erik Tallmo

Efter drygt en månad kom så detta svar den 25 juni:

Hej Karl-Erik,

Tack för ditt mail om profilering inom socialpolitiken!

I din analys av moderaternas och socialdemokraternas politik skriver du att
”Det finns ingen som är sjuk. Det finns bara arbetssökande med lite speciella behov.” Detta håller jag definitivt inte med om! Den som är sjuk ska ha den bästa vård och behandling som landstinget kan erbjuda för de medicinska eller psykiska sjukdomarna. Men vad alliansens nya grepp handlade om var att alltför många under socialdemokratiskt styre hade lämnats åt att i ensamhet, i år efter år vila sig frisk. Det fanns i princip ingen rehabilitering och alla inser att man fort tappar kontakterna med arbetslivet, självkänsla och delaktighet om man inte får möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet efter förmåga. Det var den politiken vi sjösatte. Men visst ska jag erkänna att det, samtidigt som många fick ett stort personligt lyft och ökad livskvalitet, fanns personer som drabbades av alltför fyrkantiga tolkningar av regelverket. Det har vi kristdemokrater försökt rätta till.

Det handlar om mänskliga behov av gemenskap, utveckling och om en meningsfull tillvaro, och inte bara om försörjning. Skapar vi ett samhälle som är rikt på goda sociala relationer, på delaktighet och gemenskap så kan vi också möta ohälsan bättre när den drabbar oss.

Med vänlig hälsning
Göran Hägglund
Partiordförande och socialminister

När jag nu ändå fått kontakt, så tyckte jag det var bäst att passa på. Dagen efter skickade jag följande:

Till Göran Hägglund

Tack för ditt svar på mitt brev. Du skriver:

I din analys av moderaternas och socialdemokraternas politik skriver du att ”Det finns ingen som är sjuk. Det finns bara arbetssökande med lite speciella behov.” Detta håller jag definitivt inte med om! Den som är sjuk ska ha den bästa vård och behandling som landstinget kan erbjuda för de medicinska eller psykiska sjukdomarna.

Jag hoppas du inte missuppfattade det där jag skrev i bloggartikeln om att det inte finns någon som är sjuk. Eftersom jag varit kroniskt sjuk i 19 år, så är det givetvis inte något som jag anser, det är min tolkning av hur myndigheterna betraktar sjuka (”så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete”, stod det t.ex. i Anna Hedborgs utredning 2009:89, s. 106). Redan 1997 gav FK ut dr Lars Englunds skrift ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?” Svaret på titelns fråga var märkligt nog nej. Man måste förstås fråga sig vad som skulle vara ett skäl till sjukskrivning om inte sjukdom är det?

Dessutom: rehabilitering är enligt ordböckerna inte detsamma som bot. Bot är något som har glömts bort i diskussionerna om vård och sjukskrivningar. Att sjuka inte får någon möjlighet att bli friska utan omedelbart ska slussas över till något annat yrke som de kanske kan klara är ett slöseri med mänskliga resurser, eftersom människor ofta är något av experter på det de sysslat med kanske i decennier. Bot och återgång till det arbete de kan och trivs med vore givetvis mycket bättre.

Att få ”den bästa vården” är inget som jag har märkt mycket av. Har varit sjuk i 19 år och inte fått en klar diagnos ens. De små framsteg som gjorts har jag fått stå för själv. T.ex. har jag lyckats luska ut att min kortisolavsöndring är helt omkastad över dygnet (mest på kvällen; minst på morgonen), vilket säkerligen bidrar till att jag inte sover, utom ibland på dagtid om jag har tur. Brist på sömn medför brist på läkning, så detta är säkert en ganska viktig del av min problematik. Men inte ens när detta är fastställt vill någon läkare göra något åt saken.

Jag har också haft flera vänner, bekanta och släktingar som dött en för tidig död pga av att de avspisats av vården eller på annat sätt fått en felaktig vård. Som du kanske vet dör bortåt åtta personer om dagen i Sverige pga av felbehandling. Det är därför jag skriver att visserligen är långa köer ett problem, men det gäller ju att det är värt att stå i kö också. När man väl kommer fram måste vården vara bra. Tyvärr är det inte så i många fall. Nuvarande system uppmuntrar t.ex. läkare att avverka så många patienter som möjligt på kort tid. Tanken var att de med svåra (och därmed ofta också svårutredda) sjukdomar skulle prioriteras, men det har fått motsatt resultat. Enkla fall som kan klaras av på en kvart prioriteras.

Det skämtades på 1970-talet om hur fasansfullt det var att vårdyrkena på 1930-40-talen hade setts som ett ”kall”. Fackligt aktiva fnös åt detta. En bra lön var det enda viktiga. Allt annat var ”Florence Nightingaleri”. Visst bör ett gott arbete betalas med en bra lön, men jag tror också det är viktigt att de som har vårdyrken (liksom andra som arbetar med människor, som det brukar heta, t.ex. lärare, poliser osv.) bör ha ett genuint intresse och engagemang i det de gör. Jag förstår att politiker aldrig skulle kunna säga något dylikt – det vore ju att reta upp viktiga väljargrupper. Samtidigt är det ju inte dessa individers fel. Det är ett systemfel. Denna aspekt är intressant också mot bakgrund av debatten om cyniska vårdföretag som bara tänker på vinst. Men det finns faktiskt även enskilda individer som främst tänker på sin lön och inte på arbetets innehåll.

När det gäller just svårutredda fall har jag ett konkret förslag. Skapa tvärdisciplinära vårdteam som kan utreda en person grundligt, med t.ex. allmänläkare, neurolog, endokrinolog, infektionsläkare. Man kanske t.o.m. bör lägga in en patient på en särskild utredningsavdelning under någon vecka och ta alla möjliga prover och diskutera möjlig diagnos (och bot!) med läkare med olika specialiteter. Tänk på t.ex. TV3-serien ”Diagnos okänd” som sändes för ett par år sedan. Sådant borde väl kunna förekomma även när det inte iscensätts av ett TV-bolag? Jag tror att man har experimenterat med detta i Norge men vet inte något närmare om utfallet. Dock är det ju så att en person som kan göras frisk, kommer att kosta samhället mycket mindre än om han eller hon är kroniskt sjuk i decennier. Den insikten borde vara axiom 1 i vårdpolitiken.

Bästa hälsningar
Karl-Erik Tallmo

Vi får väl se om det kommer något mera svar från KD-ledaren …

Arvidsson skriver i sin artikel:

Det är svårt att riktigt tro, men två decennier efter murens fall har det kommunistiska klasshatet åter blivit på modet. Överklassafarin till Saltsjöbaden i våras arrangerades under mottot ”odla klasshatet”. Vänsterpartiet i Malmö firade första maj i klasshatets tecken genom att låta småbarn gå loss med basebollträn på piñatas som föreställde Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. När de hade slagits sönder ramlade det ut godis som barnen fick plocka åt sig: snacka om politisk betingning.
Tänk tanken att byta ut Fredrik Reinfeldt mot, låt oss säga, Jonas Sjöstedt – och fundera sedan på reaktionen.

Det är trist att de här militanta tongångarna stigit upp från gatans olika anarkistaktioner till Dramaten (som Nya vågen rapporterade från) och Dala-Demokratens redaktion. Det är ett sorgligt eko från den extrema vänster jag själv tyvärr var en del av vid 1970-talets början.

Vi talade visserligen inte så ofta om klasshat, även om det förekom, däremot mycket om klasskamp, och retoriken var därefter:

… ni fega fascistiska svin! Ställ er öppet mot oss och vi ska oförskräckt möta er, vi ska möta er med allt det beslutsamma organiserade och revolutionära våld, som de medvetna arbetarna i sitt klasshat mot er är mäktiga. (Proletären nr 10/1971)

Ja, så där kunde det låta. Och nu är tydligen klasskampspoesi av Leon Larssons typ högsta mode: ”… gå på och stick ned, du kamrat;/det svalkar så gott efter smärtan/ att släcka i blodet sitt hat” (Septembermorden 1907).

Poeten Johan Jönsson intervjuades i Nya vågen och ansåg att pacifism är ”vedervärdigt” och frågor om rätt och fel totalt ointressanta. Tro inte att resonemangen är mig obekanta. Jag har själv anklagat människor för ”idealism” och ”pisshumanism”. Det enda som gällde då, för 40 år sedan, var det revolutionära våldet som kunde befria arbetarklassen och ställa den inför dess historiska uppgift. Medmänsklig omtanke var en borgerlig avvikelse. Mot det borgerliga medlidandet ställdes solidariteten. Och den krävde i förlängningen alltid beväpning, inte filtar och soppkök.

Utan tvekan finns det klyftor i samhället. Utan tvekan finns det motsättningar. Utan tvekan kan man bli arg och förbittrad. Men jag tror man bör akta sig för att odla hatet. Man kan gärna känna förakt eller avsky inför vissa människors livsstil eller åsikter, fusk eller mygel (som t.ex. när moderaten Hanif Bali säger att långtidsarbetslösa är folk som glömt hur det är att hålla tider och duscha). Men jag tror man gör klokt i att inte odla hatet. Hat blir mycket lätt blint, och man kan fundera över vilken kamp som tjänar på att vägledas av människor som inte riktigt vet vad de gör.