Den 3/11 var denna debattartikel införd i SvD:s kulturdel under rubriken ”Google viktig pådrivare”. Av utrymmesskäl ströks ett par passager, som jag återinsatt i nedanstående version (här markerade med grön färg).

Att ta ordet paradigmskifte i sin mun känns alltid lite storvulet. Ändå är det nog inget mindre som skett inom all kunskapshantering de senaste 15-20 åren, även om alla möjligheter ännu inte utnyttjas inom alla sektorer av samhället. För en forskare t.ex. har sannerligen sättet att arbeta förändrats drastiskt. Samarbete via nätverk och s.k. extrakranial kunskap tillgänglig på allt färre musklicks avstånd.

Även om mycket redan hänt, så är vi många som väntat på att digitalisering av såväl arkivs och museers samlingar som andra informationskällor skulle börja ta verklig fart, men statliga kvarnar mal långsamt. I ljuset av detta är det nog bra att Google Books satt en blåslampa i baken på den officiella världen, särskilt i Europa. Inom EU planeras nu en översyn av upphovsrätten.

Jag tror dock att frågan varken är lika enkel som Pelle Snickars tycks anse (17/10) eller lika farofylld som Kjell Bohlund föreställer sig (22/10). Det finns några problem:

1. Opt-out-modellen, att rättighetsinnehavare kommer med om de inte aktivt tackar nej, är nog det mest kontroversiella. Särskilt i de fall där man utan tillstånd visat några få textrader ur boken – inte mycket att bråka om egentligen, men formellt ligger det i en laglig gråzon.

Jag gissar dock att opt-out-metoden blir nödvändig även för officiella institutioner när de sent omsider börjar digitalisera i stor skala, i synnerhet när det gäller sådana verk, vilkas upphovsmän är svåra att spåra.

2. När det gäller böcker utan copyright, som tillhör public domain, vill Google att dessa bara ska användas för enskilt, icke-kommersiellt bruk. Frågan är hur Google skulle bedöma sin egen verksamhet – är den icke-kommersiell? Bl.a. planerar man ju att sälja print-on-demand-utgåvor av fria verk. Google skulle troligen inte vilja att någon använde deras inscannade verk på samma sätt som de nu gör själva, ofta under täckmanteln fair use och icke-kommersialism.

Detta liknar otyget när vissa bibliotek scannar in verk från medeltiden och sedan hävdar copyright till dessa i kraft av någon metod att visa dem på webben. Sådant bör inte var tillåtet. Public domain måste få förbli public domain. Och vem som helst ska få använda materialet, även en kommersiell aktör. När vi alla snart har annonser från Amazon – eller Google! – på våra hemsidor eller bloggar, vem är då kommersiell eller icke-kommersiell?

3. Härtill kommer problemet med Googles dominerande ställning inom allt flera sektorer. Stormen kring FRA kanske kommer att likna en vindpust i jämförelse med de integritetsproblem som lär uppkomma om Google blir alltför omnipotent. Vill vi t.ex. att Google ska veta exakt vad vi läser?

Det säkraste vore att många aktörer digitaliserade sin del och sedan samarbetade kring att göra materialet tillgängligt – och kanske även att de tävlade om att göra det på bästa sätt.

Some four months ago, I was planning to write an enthusiastic article about how great Google’s translation service had become. Outside of linguistic institutions, translation from Swedish into another language has not been available to the public for so long (I believe Babelfish was the first), and I was extremely impressed with how well Google managed also complex sentence patterns with parenthetical subordinate clauses, and how the translation engine managed to keep track of pronouns and various correlates. Sure, there were errors, but still, it was quite remarkable.

Now, not much of this seems to work any longer, and I get the feeling that maybe a hard drive containing exceptions and phraseology might have crashed in Googleland. This is very sad, since the current translations are almost unreadable. The Swedish word ”hyllningskör” (approx. ‘unanimous praise’) became ”tribute fragile” the other day. And today it became ”tribute shoes”. So, obviously Google learns. But it learns erroneously.

I have recently worked with a few texts in Italian, and I discovered something rather strange. Take the following sentence:

Questo diritto non può tuttavia mai devolversi per successioni al fisco, ed è riconosciuto e protetto nei due Stati per trent’anni dopo la morte dell’Autore.

Google renders this into English thus:

This right can not ever give me for succession to the tax authorities, and is recognized and protected in both states for decades after his death.

There are several oddities here, but let’s focus on ”decades”? As far as I know, trent’anni means ”30 years”.

If I simply enter trent’anni into the source language field, the translation yields: ”thirty”.

Where did all the years go? If I finally enter only the word anni; then the result is: ”years”.

Now, take this sentence:

Ogni spacciatore di edizione contraffatta, s’egli non è riconosciuto il contraffattore, sarà tenuto di pagare al vero proprietario una somma equivalente al prezzo di quattrocento esemplari della edizione originale.

Google now suggests:

Each issue of counterfeit drug dealer, if he has not recognized the infringer will be required to pay the true owner a sum equivalent to the price of four hundred copies of the original edition.

”Drug dealer”? I try to strip down the sentence, first in half – not good either – then I enter only Ogni spacciatore di edizione contraffatta, and then Google finally says: ”Every dealer edition counterfeit”. Not very nice, but at least I got rid of the pusher.

One wonders how the famous algorithms are designed, when the results are so different in different contexts.

Someone suggested that maybe this is not about hard drive crashes or modified algorithms at all, but simply that Google so far has cooperated with some commercial actor specialized in machine translation, but that Google now tries to bring it all home, in-house.

Maybe so. I just hope Google soon will fix this. I can hardly be the only one who has noticed this deterioration in quality. If Google wishes to be the choice of professionals, they can’t just suddenly reduce the quality of a service without warning its users. Goodbye, goodwill.

Several of my blog entries here end with links to automatic translations from Swedish to English, German, and French. Right now, I can’t say I am proud of the gibberish that is the result when you click there. Maybe it’s better than no translation at all. But only maybe.

Sara Milstead skriver i en kortfattad artikel i Aftonbladet att det inte finns något som heter elallergi och att det inte finns några data som pekar på att elektromagnetiska fält skulle påverka människokroppen.

Men att elektromagnetiska fält påverkar oss är ju helt klart, eftersom det finns åtskilliga terapier för neurologiska sjukdomar som går ut på att just utsätta patienter med exv. Alzheimers, Parkinsons, epilepsi m.m. för elektromagnetiska fält, t. ex. i den form som kallas pulsad magnetterapi. Obervera att mobiltelefonsändarna är just pulserande. Ett stort forskningsområde är sedan 1980-talet s.k. transcranial magnetic stimulation (TMS). Se t.ex. följande länkar:

http://www.earthpulse.net/jacobsonresonance.htm
http://www.millipulse.com/articles_Alzheimer.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Transcranial_magnetic_stimulation

Det är väl inte särskilt djärvt att tänka sig att om det således finns människor som är känsliga för denna exponering, så torde det också finnas människor som är överkänsliga för den. Alla epidemiologer vet att det är den individuella känsligheten som til syvende og sidst avgör om man ska bli sjuk av en viss sorts exponering. Alla som röker får ju t.ex. inte lungcancer. Alla mediciner verkar inte på alla människor. Och vissa får oavsedda biverkningar.

Dessutom finns det förstås mängder av studier som visar på fysiologiska förändringar, både in vitro och in vivo vid exponering för elektromagnetiska fält. Provrör – och troligen inte heller möss – brukar knappast inbilla sig att de påverkas.

Redan 2001 sammanfattade EU-parlamentet i ett arbetsdokument vilka effekter elektromagnetiska fält visat sig ha i några olika studier:

In vitro-studier

Epileptisk aktivitet i skivor av råtthjärnor tillsammans med vissa droger
Ökad celldelning pga resonans i jäststammen Saccharomyces cerevisiae
Resonanseffekt på arvsmassans bildning i Escherichia coli-celler
Synkronisering av celldelning hos jästen Saccharomyces carlsbergensis och E. coli-bakterier
Igångsätter vissa epigenetiska processer, t.ex. bildning av lambda-profager och colicin
Förändrar aktiviteten hos enzymet ornitindekarboxylas (ODC)
Reducerad cytotoxisk effektivitet hos lymfocyter
Ökad genomsläpplighet hos de röda blodkropparnas cellmembran
Påverkan på hjärnans elektrokemi (kalciumutflöde)
Ökad mängd avvikelser hos kromosomer och cellkärnor hos lymfocyter i människoblod
Förstärker effekten hos cancerframkallande droger som forbolester

In vivo-studier, mestadels djurförsök

Epileptiform aktivitet hos råttor i samband med vissa droger
Immunförsvarshämning hos kycklingar (melatonin-, kortikosteron- och IgG-nivåer)
Ökad dödlighet hos kycklingembryon
Ökad genomsläpplighet i blod-hjärnbarriären hos råttor
Påverkan på hjärnans elektrokemi när det gäller dopamin resp. opiater
Ökad mängd dubbla och enkla strängbrott hos DNA i råtthjärnor
Ökad framkallning av lymfom hos transgena möss
Förstärker effekterna av vissa psykoaktiva droger
Stresseffekter hos både friska råttor och råttor med tumörer
Neurogenetiska effekter och bildandet av mikrokärnor i makrofagceller i bukhinnan hos möss

(Gerard Hyland, ”The physiological and environmental effects of non-ionising electromagnetic radiation”, European Parliament Directorate General for Research, EP/IV/A/STOA/2000/07/03, March 2001, s 13, min översättning.)

Jan Söderqvist diskuterar i en understreckare den 27/9 utifrån en bok och en tidskriftsartikel något mycket viktigt: frågan om kunskapens topos. Måste vi – för att det ens ska kunna kallas kunskap – ha en rad fakta inlärda i minnet, eller räcker det med att all världens kunskap finns på nätet?

Jag skrev om det här fenomenet i en artikel om Nationalencyklopedin på CD 1998 (för övrigt en artikel som från början var beställd av DN:s kulturredaktion men som refuserades vid leverans):

Vi står med säkerhet inför ett skifte mellan vad man skulle kunna kalla intrakranial och extrakranial kunskap. Enligt detta synsätt behöver vi i huvudet egentligen bara ha metakunskaper, vi behöver veta hur man söker och finner fakta ute på Internet och i andra dataminnen. Men kan kunskap egentligen finnas utanför människohjärnan – i en bokhylla eller på en hårddisk? Måste det inte finnas ett kunnande subjekt? Detta är den ena aspekten av frågan om kunskapens plats, dess topos.

Finns detta kunnande subjekt, så bör det tidigare också ha funnits ett värderande subjekt. Det är ju av avgörande betydelse att kunna bedöma den information vi finner innan vi tillägnar oss den, dess relevans, dess sammanhang och sanningshalt. Dessa metakunskaper skulle kunna vara den intrakraniala kunskapens sista utpost i dessa dagar. Det pågår nämligen också forskning för att förlägga mycket av detta värderande arbete till maskinella processer.

Hela artikeln finns på http://art-bin.com/art/ane-cd.html.

Idag Googlar de flesta, och det verkar bli allt vanligare att människor ser egen kunskap som onödig, eftersom nätet och Google finns.

Även vid sökning i extrakraniala källor är det förstås – åtminstone i dag under vad som kanske är en övergångsperiod – oerhört viktigt att ha intrakraniala nyckelord och mentala taggar som hjälper en att kunna överblicka det område man vill söka i. Det är viktigt att veta vad som kan vara relevant av det man hittar, och att ha en aning om vad som behöver granskas lite extra kritiskt – ungefär som man behöver ha ett hum om huvudräkning för att inte automatiskt godta resultatet när datorn, miniräknaren eller mobiltelefonen tycks föreslå att 32,5 x 64,7 är 21027,5.

Att föreställa sig framtiden i vårt s.k. kunskapssamhälle får det att svindla en aning. Kanske står vi inför ett rejält paradigmbyte, där individen vet väldigt lite, men där färdigheter betonas mera, där i så fall skickligheten i informationssökning kommer att vara en beståndsdel. Eller också slår den nuvarande politiken bakut – det tillstånd där det upplevs som ett demokratiskt egenvärde att alla bör veta lika lite – och istället återgår man till ett äldre bildningsideal igen, men med helt nya möjligheter, helt nya mentala hävstänger ute på de informationsstinna nätverken.

Jag skrev också en artikel om kunskap i skolan, ”Snart vet alla hur – men inte varför” (SvD 6/5 2000):

Om vi ständigt bara skummade av ytan på den brygd av referenser som ryms på våra datamedier i jakten på det akut behövliga vetandet, vad skulle hända då? Skulle vi ens kunna ställa de adekvata frågorna? Det enklaste svaret med dagens mått vore förstås att säga att vår kunskap skulle förflackas, den skulle sakna djup, förankring och överblick – och verklig förståelse.

Man kan dock naturligtvis på längre sikt föreställa sig att hela kunskapsbegreppet förändras, till en sorts ”knowledge-on-demand”-tänkande. Men utan kunskap – utan att vare sig ”veta att” eller ”veta hur” – förvisas vi strängt taget till att leva i ett här och ett nu.

Hela artikeln finns på http://www.nisus.se/archive/000506.html.

Om vi förändras som vetande varelser, kommer vi troligen också att förändras som känslovarelser. Nya personlighetstyper kommer kanske att uppstå. Frågan är om detta är på gott eller ont. Det kan man givetvis inte veta – och vilken måttstock använder man för att bedöma detta? På kort sikt kan det vara enkelt att streta emot förflackning av olika slag, men vem vet hur kulturen och människorna i den ser ut om 500 år? Utifrån vad ska man bedöma mänsklig utveckling? Mätt mot evolutionistisk effektivitet eller mot en sorts mer eller mindre utopisk dröm om kunniga, medvetna, deltagande och empatiska medmänniskor?

DN har just en serie om ”kraftlöshetens fångar”. Det handlar om ME, myalgisk encephalomyelit, en sjukdom med liknande symtombild som kroniskt trötthetssyndrom (CFS), fibromyalgi (FMS), myofasciellt smärtsyndrom eller s.k. posttraumatiskt stressyndrom. I bilden ingår ofta extrem trötthet som ingen vila biter på, allmän sjukdomskänsla och lätt feber, ständig muskel- och ledvärk, minnes- och koncentrationssvårigheter, känslighet för ljud, ljus, lukter, elektromagnetiska fält, m.m.

Sjukdomen har varit känd i decennier, kanske rent av i något sekel. Många menar att nämnda kluster av sjukdomstillstånd är ungefär det som förr kallades neurasteni. Det må vara hur det vill med det; det besynnerliga är dock att sjukdomen misstänkliggörs genom att betecknas som psykosomatisk, somatoform, eller helt enkelt som en form av hypokondri eller hysteri. Vissa s.k. forskare har t.o.m. försökt torgföra teorin att det rör sig om en sorts masspsykos som uppstår vid sekelskiften.

Den här gruppen av sjukdomar medför dock bevisbara fysiologiska förändringar; de är neurodegenerativa och autoimmuna. Det är därför konstigt att inga andra sjukdomar av den typen, säg MS eller reumatoid artrit, på detta vis betraktas som hjärnspöken.

Det är bra att DN tar upp detta och presenterar lite olika perspektiv. Synd dock att man valde att avbilda Pernilla Zethraeus i sin vilstol i trädgården, eftersom så många har just fördomen att de här sjukdomarna innebär någon sorts semester eller Spa-tillvaro. Det framgår ju dock om man läser texten hur oerhört handikappande dessa sjukdomar oftast är. Artikeln om arkeologen Malin Näfstadius visar också att sjukdomen sannerligen inte är något vilohem utan ett fängelse.

Själv har jag varit sjuk i en sådan här sjukdom i 16 år, vilket jag också skildrat i min bok ”När livet tog en annan väg”. I mitt fall ligger med största sannolikhet en amalgamförgiftning bakom. Många som varit sjuka så här länge, brukar anse att bland det svåraste är att inte få en diagnos, ett namn på det som plågar en dag som natt. Och det är verkligen sant. Att få fienden utpekad underlättar möjligheten att hantera saken. Samtidigt är det ett stort problem att läkare ibland inte ställer diagnosen ME (eller fibromyalgi eller CFS) när de borde; men även att de gör det när de inte borde. I många fall fungerar de här diagnoserna som en räddningsplanka för en villrådig doktor. Jag vet många som fått en sådan här diagnos utan att läkaren ifråga gjort ens den mest basala undersökning – varken manuell koll av typen palpering av ömma ställen, reflexer m.m. eller labbstatus av viktiga och relevanta blod- eller urinvärden.

Utan en ordentlig och individanpassad undersökning kan man lätt missa många av de differentialdiagnoser (sjukdomar med liknande symtombild) som finns till ME/FMS/CFS. Sjukdomar med många s.k. ospecifika symtom (sådana som inte är typiska för någon viss sjukdom utan kan förekomma vid mängder av olika sjukdomstillstånd) har givetvis också många differentialdiagnoser. Därför är det extra viktigt att läkaren inte utan noggranna undersökningar utesluter de sjukdomar som det inte kan vara fråga om.

Många av oss som är långvarigt sjuka inser snart att man får bli sin egen läkare/forskare. Många sjuka söker idag intensivt på nätet efter information om sina symtom och sjukdomar. Läkare gör sig ibland lustiga över detta och menar att patienterna inte ska komma och tro att de vet något, när läkaryrket trots allt kräver många års teori och praktik. Något lite ligger det i detta. Den överblick och fingertoppskänsla en skicklig läkare kan ha, kan givetvis ingen patient skaffa sig på några få år genom att läsa läkarböcker och googla på olika symtom. Problemet är att det uppenbarligen finns alltför många läkare som inte är skickliga, som vet mycket lite om just differentialdiagnoser, värdet av olika prover (t.ex. att sköldkörtelhormonstatus ofta är missvisande i blod – dygnsurin är bättre) och inte minst att det brister i empati och nyfikenhet. Jag tror alla kroniskt sjuka skulle vilja träffa en läkare som är som en medicinens Sherlock Holmes; skarpsynt, vetgirig, och som aldrig ger upp. En som inser att han/hon må vara expert på det övergripande; men att patienten alltid är expert på sin egen sjukdom och hur det är att leva med den.

Det är alltså inte så konstigt att man som långvarigt sjuk tvingas forska själv, efter bästa förmåga. Man stöter då ofta på både andra patienter och läkare eller forskare som har någon teori om vad de här sjukdomstillstånden beror på. En patient har blivit hjälpt av B12-injektioner och tror gärna att alla andra också kan bli bättre av det. En annan har tagit spirulina och föreslår att detta är den enda vettiga lösningen. En läkare som själv blivit sjuk och erfarit kronisk trötthet i flera år, finner hos sig själv ett hjärtfel och lanserar teorin att kroniskt trötthetssyndrom oftast beror på en sorts hjärtinsufficiens. En annan – som forskat i åratal på just denna detalj – är övertygad om att det handlar om blodplättar som klumpar ihop sig. En tredje menar att latenta infektioner är problemet och ordinerar årslånga antivirala behandlingar.

Ofta finns det säkert mycken omtanke och idealism bakom sådana förslag, men själv tror jag att det nog finns många vägar in i de här sjukdomstillstånden. Det gäller att varje individ får de undersökningar och senare den behandling som är rätt för just honom eller henne.

Som tur är blir många bättre. Och många blir också mycket arga, när de inser att de i åratal, kanske decennier, blivit felbehandlade. Kanske har de sökt sig utomlands och upptäckt att de inte alls är ”deprimerade”, utan har borrelios. Kanske har de till slut fått veta att de inte alls är ”utbrända” utan lider av binjurebarkssvikt eller hypotyreos.

Att de här bristerna i diagnostik och vård får fortsätta decennium efter decennium – är en enorm skandal både i termer av det ofantliga individuella lidande de sjuka får utstå samt förstås även ur ett samhällsperspektiv genom sjukvårds- och sjukskrivningskostnader. Mot bakgrund av dessa grava missförhållanden har ingen politiker eller läkare rätt att göra sig lustig över vare sig SVBK-tanter eller sjuka som läser på nätet om sina sjukdomar. När samhället sviker är självhjälp enda utvägen.

DN-artiklarna är hittills: Svårt få rätt vård, ”ME har inte psykiska orsaker”, ”Vården kan för lite om ME”, Malin har tillbringat ett år i sängen, samt De flesta kan bli bättre igen.

Se också vad jag skrivit tidigare på bloggen om ME, CFS och FMS.

(This is a translation of a blog entry in Swedish from June 14th, which was the hitherto most read article since the blog started in 2003.)

Now that the Swedish Pirate Party has got their 7 percent of the voters in the Swedish election for the European Parliament, I suppose it is time to write something about their goal, as it is presented in the party program.

Apparently, the party toned down its agitation in the file sharing issue before the election, and focused on the topic of personal integrity and privacy. This was probably, from their point of view, a good strategy. Otherwise, the party would probably to a much larger extent than now have been associated with selfish people who just want to safeguard their free-of-charge access to entertainment. What they say in privacy issues is much easier to agree with, even if not everything on this point is opposition-free either.

It is somewhat tragicomical to see representatives of the more conventional parties (Mr. Reinfeldt seems to be an exception – in Swedish) lie flat before the Pirate Party’s electoral success, those who normally talk about the ideology basis, long-term vision, the courage to go against the tide and the aversion to populism. Hanna Dunér writes in Svenska Dagbladet (in Swedish) that such superficial PR campaigns hardly fool anyone. The day before, Thomas Gür wrote (in Swedish) that these issues are important, and although he doesn’t say it explicitly, one senses that he believes these questions would be worth a better party. P. J. Anders Linder is on to something similar in his column.

In the rest of this article, I will quote several paragraphs from the program of the Swedish Pirate Party (version 3.3, 7-8 March 2009) and add my comments (the translations here are mine, note that there is also a more official English version that differs somewhat from the Swedish program text):

We live in a surveillance society where virtually everybody is being registered and monitored. It is not compatible with a community founded on the rule of law to have all citizens subject to surveillance, and thereby treating them as crime suspects. Democracy presumes a strong protection of privacy [the Swedish term is literally 'personal integrity'/KET] .

I can broadly agree with this. One question, however, concerns who it is that is watching us. Is it only the state (Big Brother) or are we also exposing ourselves to the inspection from other citizens (little brothers), including such things as stalking, sexual harassment, or identity theft (a better word for this phenomenon is, by the way, ”identity cloning”)?

It is curious to see the same slogan being reused again today, that was used more than ten years ago when the suggested Personal Data Act was debated. At that time, many ”netizens” protested under the slogan ”Don’t touch my Internet” and the like, but then the fire was directed against the Data Inspection Board and those who wanted statutory protection of privacy. By many, this was considered more or less unnecessary. Today, the same slogan is used among those who defend illegal file-sharing and oppose the FRA law (a Swedish internet traffic surveillence law passed in 2008). This time, the protesters got support from the Data Inspection Board’s report on the draft legislation. So it goes.

I was called to a hearing in the Swedish Parliamentary Standing Committee on the Constitution in 1998 and delivered a short speech in which I claimed that it was important to safeguard transparency, which we have been accustomed to for a couple of hundred years, through our famous Freedom of the Press Act (dating from 1766). In other debates at that time I claimed that the Internet would be almost impossible to use for publishing, since the Personal Data Act prohibited the handling of personal data, and these were defined as ”any kind of information which directly or indirectly may be associated with a natural person who is living”. Then we will soon be able to write only about ”the lilies of the field”, I argued.

Most commentators felt that the talk about threats to privacy was exaggerated. I was one of pretty few who tried to emphasize both the need for transparency and the need for protection of privacy. The question then is, to what extent can we expect the state to provide such protection? Probably as much online as in the rest of society. Hopefully we will get a decent protection from the police and other authorities, but we must also be vigilant ourselves and avoid exposure to unnecessary risks, for example by leaving our front doors unlocked. We must, however, also learn to lock our virtual front doors on the web. At the same time, we also need protection against possible abuse of power by authorities, such as law enforcement lacking in proportionality. This is, of course, important both online and in the rest of society. (I have written quite extensively – in Swedish – about the FRA-law in this blog entry. )

Copyright was created to benefit society by encouraging the creation, development and dissemination of culture. To achieve these goals, a balance is needed between society’s demands for access and dissemination and the author’s requirements for recognition and remuneration. We believe that today’s copyright is out of balance. A society where culture and knowledge are free and accessible to all on equal terms benefits all of society. We argue that a widespread and systematic abuse of today’s copyright actively counteract these aims by limiting both the supply of culture and the access to culture.

The first sentence above is fairly accurate. Many people believe that copyright law was created to enrich individual cultural practitioners (in the beginning it was all about writers). Already from the outset, however, social benefit was the first priority for legislators. (Even many of the odious privileges of the guild system were granted only if they were considered to have social utility.) In the case of copyright, legislation was the result of the ending of both printers’ privilege and of censorship. The proponents of the new law argued that if authors from now on should be responsible for what they wrote after publication (and thus evade pre-publishing censorship), they should not only have to accept the risk of being thrown in jail if they did something bad, but also be able to enjoy the fruits of their work if they did something well. That is, they should get exclusive rights to what they themselves created, for a limited time.

English caricaturist John Collier published several graphic prints using the pen name Tim Bobbin. Here is ”A Rap at the Pyrates” from 1773. A victimized writer flees upstairs while pirate printers are dealing with stacks of prints. The text accompanying the image says: ”… tho some look wondrous prim,/ They’re thieves alike; and all have robb’d poor Tim./ Now since the partial Law no man relieves/ Against these Pyrates, tho’ the worst of Thieves.”

Today’s copyright is out of balance, the Pirate Party claims. Yes, I can agree with that. The basic principles are judicious, but often the practice of the law has become skewed, and important exceptions to the law has unfortunately begun to erode. This is a fact when it comes to the right to quote, and the so-called public domain is constantly threatened by ad hoc based extensions of the copyright term. Here lies, in my view, what might be called ”abuse of today’s copyright.” When the Pirate Party writes this, there is unfortunately no further specification as to what is meant by that.

”A society where culture and knowledge are free and accessible to all on equal terms benefits all of society,” according to the party. This depends on how it is to be interpreted. If you believe that culture should be free of charge for all, problems arise immediately. Who should pay the creators of cultural works for their effort? The state? If, on the other hand, you believe that culture should be free in the sense uncensored, it is easy to agree. Per Strömbäck, a representative of the computer games industry, wrote in Svenska Dagbladet (June 13): ”To disseminate one’s own expression is one thing, but to disseminate someone else’s, without permission, is something quite different.”

There is also another aspect; that, for example, out-of-print books, CDs, etc. still may be made available in some way. Naturally, it is a problem for the further development of culture, as well as for research and education, if important source texts suddenly become unobtainable. One could envisage a reform of copyright law, where works which have not to been re-issued for a certain period, will be free for anyone to publish. Certain times and certain countries have had this kind of legislation before. Another problem are the so-called orphan works, the kind where the author is unknown or impossible to find. The Swedish Radio and the Swedish Television (both public service companies) have difficulties to get permission to re-broadcast or sell old radio and television programs because of this. Fortunately, amendments to the legislation is at hand, I believe.

Private monopolies are among society’s most dangerous enemies. This is because it leads to excessive prices and large hidden costs to citizens. Patents are officially sanctioned monopolies of ideas. Large companies fight feverishly to break the record in number of patents, which they often use against smaller competitors in order to make them unable to compete with the larger company. The aim of a monopolist is not to maintain the market price and compete on equal terms with customer benefit, price and quality. On the contrary, patent law is used as a lever to raise the price to a level that a free and fair market would never have paid, and to impose restrictions that it never would accept. We want to limit the possibility to establish unnecessary and harmful monopolies.

Well, I suppose legislators have probably always been against harmful monopolies. Therefore, both copyright and patent law have historically nearly always been limited in time. And today, all such laws are limited. (The first copyright law in England in 1710 was, by the way, modeled directly after the Statute of Monopolies, an anti-monopoly act from 1624.)

I will not dive too deeply into the question of monopolies here, but it should be clear that the exclusive rights which a writer has to his text are of a completely different nature compared to the monopoly which a wholesaler of vegetables may have regarding the trade with carrots in a particular region. Carrots are something that exists before the wholesaler gets his monopoly, while the author’s text does not exist before he writes it. An author’s right to his own text is more like the ”monopoly” a farmer has to sell precisely his own carrots, as opposed to the wholesaler monopoly, which concerns just about any carrots.

Trademarks are primarily a protection for consumers. We believe that trademark law in essence works well today, and we propose no changes.

Well, one might probably criticize trademark law to some extent as well (also in this case maybe mainly its application), e.g. when it sneaks into the field of copyright and, for instance, protects the names of characters in a novel. The fact that an author today can be sentenced for writing a so-called sequel, is in my view against the basic principles of copyright law. As long as you do not copy the original author’s exact expression, this should be permitted.

Regarding consumer protection, such aspects are inherent also in copyright and patent law. Authors may correct their editions and then improve them. This was internationally highly debated in the 1800s, when certain individuals wished to change copyright protection to be counted from the author’s death instead of from the publication date of a given work. The advantage of counting from the creator’s year of death was that otherwise the different editions of a book would become free gradually and thus, uncorrected versions would get the greatest spread. I recently read in the newspaper (in Swedish here) that Swedish translator Jan Stolpe is working on a new translation of the Essays of Montaigne, as he realized that the previous version was not entirely satisfactory – Montaigne research has simply moved forward since Jan Stolpe made the earlier version. If he had not had the copyright of his translation, anyone would now be able to benefit from the re-emerging interest in Montaigne, and to a very low expense print Stolpe’s earlier and relatively less perfect translation, before the new improved version is finished.

Musical artists may also disapprove of their recordings being distributed in cheaply made slapdash productions with bad sound, for example. So, a quality aspect is involved here too. It is about the so-called moral rights, which are often forgotten in the debate. The focus is often on economics, which certainly is essential, but the integrity of the work is another equally important side. Consequently, copyright is about integrity, it is not in itself a threat to integrity, as many seem to think. Too hard means in the enforcement of the law can, however, pose a privacy problem, but that is another matter, that concerns all sorts of legislation. (I have recently written an article that shows how important this protection is as a complement to the freedom of expression: ”What has copyright to do with democracy?”)

Also in the field of patents, there are similar aspects regarding quality.

The safeguarding of an individual’s privacy is legally defined in the Swedish constitution. From this fundamental right spring several other important human rights, such as freedom of expression and of opinion, feedom of information, the right to culture and the right to personal development. All attempts by the state power to restrict these rights, must be questioned and face a powerful resistance.

This sounds good, of course. However, artists’, musicians’ and writers’ integrity should be safeguarded as well, should it not? Or are these groups the only ones that don’t deserve the protection of the law?

The Pirate Party now stresses that it is (at least close to) a single-issue-party concentrating on personal integrity (privacy). But personal integrity concerns many more issues than those raised by the Pirate Party up till now. The party limits itself to questions concerning the network society, although at some point a representative also commented on TV camera surveillance at public places. The question is, however, if the Pirate Party can give a serious impression in privacy and integrity issues unless they deal with such dramatic topics as euthanasia or abortion, the treatment of arrestees as well as crime victims, questions about witness protection, the treatment of refugees seeking asylum, the treatment of patients and sick-listed people, the view on patient safety and confidentiality. The questions concerning privacy run on endlessly. And this is hardly a matter limited to the relation between the state and its citizens. Also a citizen can violate another citizen’s privacy. And – is it objectionable when the state is monitoring us, but OK when Google does it?

All means of power, systems and methods that the state can use against its citizens must be under constant review and scrutiny by elected representatives. When the state monitors citizens who are not suspected of crime, it constitutes a violation of an individual’s privacy in an essentially intolerable manner. Every citizen should be guaranteed the right of anonymity that today is required in the Constitution, and individuals’ right to manage their own personal data must be strengthened.

Yes, government power should be constantly scrutinized. I have written about this, how lame the Swedes’ demand for accountability of the rulers are (article in Swedish here). Of course, the state should not, for instance, wiretap people who are not suspected of crime. The wording above is, however, ”monitor” (the Party’s own English translation from Swedish says ”uses surveillance powers”) and this makes it ambiguous. We are certainly monitored when we are protected from something (videocams in shady parks, for instance, are by many regarded as benign). And if we, as the next sentence suggests, should be guaranteed anonymity (in any context?), much social life would become impossible (at least if we imagine that a considerable amount of people would take advantage of this right).

I think I understand the inherent meaning of this writing and I agree with it, but the point should be further qualified. If we always should be able to be anonymous online, shouldn’t we always be able to be anonymous in real life too? Much of what makes us constitute a society, means that we must be known to each other – and to some extent also to the state. To a moderate extent, of course – if too much, we end up in an Orwellian society; if too little, most businesses, contracts or transactions would become impossible. I wonder what will happen the day the Pirate Party realizes that the authorities know where we live, not just at some virtual IP address, but they know where we ”spend our nightly rest” as it is phrased in the law. The state knows where we live, ”in the flesh”. Will the Pirate Party demand that personal birth codes and census data be destroyed? [Note: In Sweden every citizen is registered by a birth code number which is associated with almost all personal data stored at any authority or state agency.]

Mail privacy should be advanced to a general privacy of communications. Thus, it should be prohibited to wiretap phone calls of others, read other people’s e-mail, and text or other messages, in the same way as it is now prohibited to read someone else’s mail, regardless of the technology or who is providing it. Any exceptions to this rule, should in each case remain just a well-justified exception. Employers should only be authorized to take part of an employee’s messages in order to ensure some technical functionality or in direct connection with the employee’s duties. The state shall only have the right to gather evidence and conduct surveillance of its citizens when there is a specific suspicion of crime. In all other cases the the state should assume that its citizens are innocent and leave them alone. This privacy of communications must be given strong protection, since the state on several occasions has proved incapable, when it comes to a trustworthy managing of information that has come to its disposal.

I agree in principle, although this also needs qualification. What does it mean for example that it should be forbidden to ”read other people’s e-mail”? Does this apply only to surreptitious reading by authorities or to any other individual than the e-mail’s recipient? How would one regard cases where someone forwards an email to a third person? How would one regard a case, where this person is employed at a state authority (such as a university – in Sweden there are no privately owned universities), so that mail that may not have anything to do with the work being done at the authority in question, still might be handed out to – for instance – a news media reporter, since it constitutes an official document as defined in the Freedom of the Press Act?

We want to annul the data retention directive and strengthen the protection of individual privacy.

It should be amended to prevent abuse, but of course we need the possibility to identify individuals who committed crimes on the web. It should not be more strange than if you get the number from the license plate of a car that just hit you.

Decision-making and administration in both Sweden and the EU should be characterized by transparency and openness. Swedish representatives in the EU should by all means work for the EU to more and more adopt the Swedish principle of public access to official records.

It would be interesting to know more about what the Pirate Party thinks about the tricky balance between privacy and openness. Too much of the former has a tendency to diminish the latter and vice versa.

When copyright law was originally introduced, it regulated only a creator’s right to be recognized as the creator of a work. Later it was extended to include commercial copying of works, and presently it restricts also the rights of individuals and groups working non-profit. We believe that this shift constitutes a change that is unacceptable to our society. Today, economic and technological development have put copyright completely off balance, and instead it has come to bring about unfair advantages for a few large market players, at the expense of consumers and society at large. Millions of classical works, songs, movies and visual artworks are held hostage in media companies’ vaults, attracting too little demand by their focus groups to make it worthwhile to publish them, still being too potentially lucrative to be freely released. We want to make all these works free and available to everyone, before celluloid films are destroyed by time.

The first sentence is incorrect. When copyright law was introduced it was an authors’ right to the effect that ”Every script [copy] shall be the author’s or his legal rights holder’s property.” (the Swedish act of 1810) and in the case of the very first statutory law, in England in 1710, it stated that ”the Author of any Book … shall have the sole Liberty of Printing and Reprinting such Book and Books for the Term of Fourteen Years”. Both the Swedish and the English acts use the term ”property” – ”Property in every such Book”, says the 1710 act. Of course, this right aimed at commercial reproduction, as did also the copyright that existed before this new authors’ right. Already when printers had privileges in book titles, one spoke of a kind of copyright, which definitely was a commercial right. This, however, was something else than a creator’s right, it was purely a right to print copies.

The Pirate Party and its supporters often speak of the ”few large market players”, and it may sound alluring to make a crack at big multinational media companies. Note, however, that copyright always starts with a single cultural creator; a writer, a musician, a composer, an illustrator, a painter, or a photographer. The law concerns these ”little people”. These creative people then have the legal possibility to assign all or parts of their rights to anyone, be it grandma or ASCAP or Warner Music. This is not so surprising. I can give away my tangible assets to anyone as well. Nothing says I must, however. I could handle all sales myself. So far this has been very difficult, which created a need for organizations such as ASCAP or STIM, and publishing houses, record companies, etc. I’m sure many creative people are happy to co-operate with companies or organizations like that, but today’s technology should also make it possible for small individual creators to license their works to various kinds of users through, for instance, a database service on the web.

Intellectual property rights are a way to legislate on the material characteristics of immaterial values.

Well, immaterial values will get no material characteristics, just because rules are set for how ownership of the rights to these values should be handled at, for example, sales or contract writing. I realize that the Pirate Party is hinting at what is often said, that immaterial values or intellectual property is somewhat artificial. But all property is artificial. Proudhon, who fought with Marx about ”The Philosophy of Poverty”, claimed that property is theft, which now seems to be what the pirates think about intellectual property. (Proudhon, by the way, changed his mind later, and even found that intellectual property was an important concept.)

Legislation should be amended so that it is quite clear that it only regulates the use and copying of works in a commercial context. The sharing of copies, or otherwise to disseminate or use another’s work, should never be prohibited as long as it is done on a non-profit basis.

The classification of use as being commercial or non-commercial is often artificial. Much of what we assimilate in our spare time may be useful in work situations. Today the Internet has made possible a new kind of cottage industry, where web site owners may get an income from, for example, Google Ads and the like. This means, a most private content might still have a commercial character. Certain activities may be commercial, i.e. appear in a market, but they could still be non-profit, for instance work by voluntary associations.

Copying without the profit motive is not automatically harmless. It is usually called unfair competition if someone dumps prices of goods and thus destroys the market for a competitor. Although it is not a competitor who does it in, for example, the file-sharing case, the market is still more or less destroyed when someone disseminates works free of charge, which are intended for sale.

If ”sharing of copies” is supposed to be OK (and I assume this means supplying to a mass audience and not just to a handful of friends – which the law permits) – why would it then not be equally OK to do this, if you have a profit motive?

The commercial part of copyright should remain as such, but even this needs thorough reform. The idea behind copyright law has always been to find a balance between conflicting interests in the commercial arena. Today, this balance is completely lost, and needs to be reset.

I agree with this to some extent. As I said, the dichotomy of commercial and non-commercial is often artificial. There are, for instance, several debaters who believe that the right to quote should apply only in a non-commercial context, and that this would be the case also with the use of photocopies from books made at a public or research library. But as soon as an artist makes use of something, it is commercial – artists are small business owners! If you do not work for free (as indeed many are proposing in today’s debate), then it is a commercial activity. There are hobby artists, of course, but that is another story.

We want the term of protection, that is the exclusive right to produce copies of a work for commercial purposes, to be reduced considerably to a period of, for instance, five years from the work’s publication. The commercial protection range should be regulated, so that the basic rule must allow for free creation of new works based on others, so-called derivative works. To the extent that it may be justified to make exceptions from this general rule, for example regarding direct translations of books or the use of new music in commercial films, these exceptions should be explicitly listed in the law.

Five years is far too short a time. For computer programs it might work. In the case of literature, or music and art, it may take a very long time for the ”market” or audience to acknowledge an artist as such. An artist may even die before his or her art is recognized, and in such cases the survivors can act as good advocates for this artistry. There are examples where survivors also block access to works or destroy or corrupt works, so it can certainly turn both ways. I believe the term of protection was of reasonable length when it was 50 years post mortem auctoris. It is preferable to count from the creator’s death year, otherwise the earlier mentioned problem of inferior versions getting the greatest spread would easily occur, especially if the term of protection is very short.

I agree that the possibility to make various derivative works should be clearly expressed in the law. Collage in visual art now resides in something of a legal gray area, and the use of samples in music should be permitted, as long as one, for example, borrows secondary matter from the original work and allows it to become secondary matter also in the new work.

All non-commercial acquisition, use, processing and dissemination of culture must be explicitly encouraged. Techniques which aim to limit the consumer’s legal right to freely copy and use information and culture, so-called DRM technologies, should be prohibited. In cases where this in practice is not possible, or a ban would bring about great inconvenience for the consumer, products containing DRM technology should in any case be provided with evident warnings.

I agree in part with this. E-books and digital discs with music and film must work much like books and discs did previously. We are not required to pay each time we open a book we have bought. And we expect a printed book to be readable after ten years. This need not be with a digital product, which very well might stop working when the next operating system version or the the next DVD standard is introduced. The digital world needs permanent products, that are easy to use, where the whole potential of their technology is realized. For example, it should be possible to perform a full text search through e-books, to copy text from e-books, and one should be able to make screen shots or the like from movies. I do not think there should be technical barriers against such use. If someone uses this material in an illegal manner, it should be possible to take legal action – just as the case has been with paper books or vinyl records. Many offenses will naturally fall through the meshes with such a policy, but that has always been the case. In today’s world, it will probably happen more often. But this is something I believe we must live with.

An alternative to the idea of a permanent product – which is utopian, at least seen in the longer term – is to have the right to upgrade to new formats and even to entirely new types of information carriers, as technology develops. What you buy would be a kind of license to the content. Note, however, that such a solution requires copyright. Who if not the copyright owner could offer such guarantees?

Patents have several socially adverse effects. Drug patents are responsible for people dying from diseases, that they would have afforded to treat with pharmaceuticals, if patents had not existed, as well as for skewed research priorities, and for an unnecessarily high and growing drugs bill in the rich world.

A simplified reasoning. Many valuable medicines would not have been possible to develop without the advantage in the market, that the developer may have through the patent. The pharmaceutical industry is unsound in many respects, for instance in its way of marketing products that are not properly tested, through tampering with research results, through secretly paying off scientists etc. Maybe too short patents or no patents at all could aggravate this state of affairs. It is true, however, that people are dying because pharmaceutical companies do not want to share licenses with producers in poor countries. It ought to be possible to legislate against this.

Patents for genes and life, such as patented seeds, convey unreasonable and harmful consequences. Software patents hinder technical progress in the IT field, and poses a serious threat against Sweden’s and Europe’s small and medium-sized IT companies.

I agree in the case of genetically modified seeds. The pharmaceutical industry shows itself from one of its worst sides also here, when, for example, it secures patents for genetically modified variants of traditional herbal medicines, which have been free for centuries. In order to create a market for such products, the industry is lobbying hard, to prohibit or at least heavily regulate the availability of the natural substances.

Regarding computer programs, neither patents or copyright are in my opinion very apt forms of protection. A computer program is neither a machine nor a novel. Maybe we should return to the idea that was discussed many years ago, to create a special category of intellectual property for computer programs?

Patents allegedly encourage innovation by protecting those who invent and invest in new inventions and manufacturing techniques. Increasingly, however, patents are used primarily by large companies in order to prevent smaller competitors from competing on equal terms. Instead of patents being encouragement to innovation, companies are now using their ”patent carpets” in warfare against other players to avoid competition, often patents which the holders have no intention to further develop themselves.

It is about the same situation here as with copyright. Being an inventor, you need not sell to a large company, if you don’t want to. Patents are of course a protection also for a smaller player who started his own firm to develop an idea. However, this field is of course characterized by the same inequality as the rest of society, which means that those who can afford the best lawyers often win. Of course, the law should not allow holders to keep patents indefinitely without using them for development, at least not if the authorities consider the patent as socially beneficial.

We believe that patents have had their day and that they currently actively hinder innovation and the creation of new knowledge. In addition, if one looks at all product areas and innovations which can not be patented, it is obvious that patents are not really needed – the incentive that comes from being first in a market is fully sufficient to create innovation.

Being able to be first in a market requires, among other things, an intellectual property right. Otherwise, the idea could be stolen before it is finished and get developed sooner than the ”original”, with lower quality (and here it is a question of consumer protection), so that the person who made the largest investments will not get back his/her money. It is not enough to be the first. And for how long should you be allowed to be the first in this market? Three weeks or thirty years? There must be sufficient time to allow for investments to be retrieved.

However, I believe that patent regulation has spread to areas where it doesn’t belong, such as in medicine, when pharmaceutical companies may patent a method of treatment with a non-patentable substance.

We demand an intellectual property law deeply rooted with the people, aimed to enrich individual people’s lives, to enable a healthy business climate, to create the right to a public domain of knowledge and culture, and thus benefit the advancement of the whole society.

Cultural creators also run small businesses, so they need a healthy business climate as well. Copyright certainly needs reform in some areas, but it can’t be done in such a way that the individual cultural creators stand without protection against those who – with or without payment – against their will want to dispose of their works.

The right to access a public domain is important. In the first place, we must defend what is already there, i.e. works with an expired protection period, and works that have never been protected because they were created long before copyright law existed. It is absurd that certain libraries and archives now because they use a specific technical web publication method claim copyright to, for example, faksimiles of medieval images and texts. If you would like to publish copies of these old documents, you must pay a license fee to the library or archive.

Finally, we note that the Pirate Party’s program is far more toned down than what you can hear from some of their representatives and sympathizers. There also seems to be some contradictions in the program. What does the party really think about the conflict between privacy and openness? Who in society should have the right to privacy? Only the average citizen or even, say, cultural creators – and perhaps even politicians? (Sure, we want to closely watch our elected representatives – but to what extent?) If the party now wants a copyright, which lasts for only five years – by what means do they think creators during this period should be able to protect themselves against infringement in the form of, for example, piracy or theft of unpublished material?

Finally, we also note that these issues point by point correspond with the debate throughout the 1700s. Both the piracy advocates and opponents of those days wrote pamphlets and gave inflammatory speeches at trials. New inventions in the form of machines were compared to books and plays. Publishing was compared with giving away something forever to the public. And so on. Something that changed the approach radically was when an increasing amount of thinkers started to distinguish between form and content (best clarified by Fichte), so that copyright law was to protect the expression, but not the idea behind a work (while patent on the other hand protected ideas). Then as well as now, the debate was often tied up in endless discussions about whether an intellectual property may exist or not.

Personally, I believe (as I have said in several articles) that it is much more fruitful to regard copyright as a kind of complement to the freedom of expression. If we wish to safeguard personal freedom, we should also protect a person’s expressions – not only the right to make them, but also the right not to have one’s expressions distorted or used by others in any context (expression is used here in the broad sense of the word, from a poem or letter to a three-hour movie).

And, if such an expression has been made that is lucrative, who should primarily be entitled to the profits, if not those who invested work and perhaps money in its creation?

The other day I came across a web site called Question Copyright. One of its leading men is the software developer Karl Fogel, and a prominence such as Brewster Kahle seems to be involved as well.

Their ”mission is to educate the public about the history of copyright, and to promote methods of distribution that do not depend on restricting people from making copies”. They say they want copyright reform, but ”if abolition is that better policy, then so be it”.

Well, copyright reform is badly needed. I have several times written about the necessity of copyright, but at the same time how copyright today unfortunately is applied in ways that I believe would have infuriated many of the founding fathers of the first copyright legislation. (Read for instance ”The Misunderstood Idea of Copyright” or ”What has copyright to do with democracy?”)

At the Question Copyright site, authorship of the various articles is not quite clear. I get the impression that Karl Fogel has written most of the texts but there is also a FAQ submitted by ”admin”.

Karl Fogel has submitted an article named ”The Surprising History of Copyright”, and it is rather surprising. One would have hoped that people who wish to educate the public about copyright history would get their p’s and q’s right. Fogel writes, for example, the following:

The first copyright law was a censorship law. It had nothing to do with protecting the rights of authors, or encouraging them to produce new works. Authors’ rights were in no danger in sixteenth-century England, and the recent arrival of the printing press (the world’s first copying machine) was if anything energizing to writers.

What he refers to is when the Stationers’ Company in 1557 (not 1556 as is stated on the FAQ page) was granted the monopoly of printing in England and in return let themselves be used as an instrument for censorship. But this was not a copyright law and definitely not the first, not even in the old sense, that is, a guild member’s license to print copies of a certain work, sometimes referred to as a print patent. Such copyright had existed since the rise of printing, although the word was not used. The word copyright was probably not used until 1701 (in an entry in the Stationers’ Registry), at least not in writing or in print. And censorship had, of course, also existed earlier. (Even in France there was a printers’ droit de copie long before the droit d’auteur.) What happened in 1557 was that the Stationers’ Company was ”incorporated” with the royal prerogative.

When it comes to the significance of the first statutory copyright law, The English Statute of Anne from 1710, Fogel refers to Lyman Patterson’s writings in order to show that this law was of no real importance for authors. When you read various copyright historians, you will find pretty diverse views on this, from writers such as Ronan Deazley, John Feather, L. R. Patterson, or Mark Rose. Patterson is probably one of those who are most reluctant to see the benefits of the Statute of Anne. Still, when Fogel quotes the following in his note 3 on the Surprise page, it is not a fair rendering of Patterson’s views:

[3] Patterson, in [1], goes so far as to say ”The characterization of the statutory copyright as an author’s copyright, however, is one of the great canards of history.”

If Fogel had quoted this in context, he would have revealed that even a skeptic as Patterson admits that the act entitled authors to important rights and also was aimed against censorship:

The characterization of the statutory copyright as an author’s copyright, however, is one of the great canards of history. While that Statute made copyright available to authors for the first time, there was only one benefit for the author that was not available for the bookseller – the renewal term – and the statute was designed to destroy (and prevent the recurrence of) the booksellers’ monopoly. Thus the Statute of Anne can best be characterized as an anti-censorship trade regulation statute. (Patterson, ”Copyright and the ‘Exclusive right’ of Authors”, Journ. of Intell. Property Law, 1:1, 1993, p. 12.) ¹⁾

Fogel’s idea is that the statutory copyright of 1710 was a direct continuation of the ideas that granted the monopoly of the Stationers’ Company. But this is not correct. Censorship ended in 1695 when the Licensing Act was abolished. The Act of 1710 granted copyright to authors or their assignees. So it is definitely an authors’ right, although it is true that authors (as today) seldom published their books themselves but were dependent upon booksellers and printers.

It would also be wrong to say that the act was a distributors’ law and not an authors’ law. The famous ”Battle of the booksellers” that took place approx. 1740-1774 is a well known series of court cases, but there were also authors who sued booksellers and others, using their new right, for instance Burnet v. Chetwood 1720, Gay v. Read 1729, Pope v. Curll 1741 (Pope also went to court four more times), Webb v. Rose 1732 (the son of an author) and Forrester v. Waller 1741.

It is true, however, that the Statute of Anne was not the result of a widespread concern for the wellbeing of authors. After censorship was abolished, the Stationers wanted to save what they could of their old privileges, so they strongly advocated the right for authors, hoping that they would assign the rights to the printers/sellers for ever, as the old common law rules allowed. In Parliament there were several members who wanted an antimonopoly law for the book trade, and they also favored the Lockean idea to encourage learning.

There were also some authors who published pamphlets supporting this, Defoe among others. He said that ”‘Twould be unaccountably severe, to make a Man answerable for the Miscarriages of a thing which he shall not reap the benefit of if well perform’d …” The booksellers’ hopes for a perpetual copyright practically came to naught as we know. 14 years at a time was all they got.

On the FAQ page, apart from the already covered question concerning the origins of copyright legislation, the web site’s ”admin” also addresses a few other topics.

”Do musicians, writers, and artists depend on copyright to earn a living?”, the ”admin” asks and says: ”The vast majority of musicians, writers, and artists will never see a dime of copyright royalties in their lives.”

That depends on whether you mean hobby musicians, writers, and artists or people who more or less work full time. It is true, of course, that many artists, musicians and writers before their careers take off, drive taxis or work in hospitals at the same time as they develop their artistic skills and try to find an audience. Avantgarde artists may not be able to support themselves on their art even after they have become well-known. This is typical for several branches, however. You could have a small firm for manufacturing some kind of kitchen gadget, for example, that also has a pretty modest commercial impact. This, however, seldom makes people say that since your income is so low, you might as well earn nothing. I think it is appropriate, that the person who does the work, also should reap the fruits of his or her efforts, even if it sometimes is ”beer money”, as it is said on the FAQ page.

Then the author of the FAQ page enters into a strange reasoning about plagiarism: ”Copyright does not prevent plagiarism, it prevents copying — that’s why it’s called ‘copyright’.”

Well, if copyright legislation is successful in preventing plagiarism is of course another matter – but the fact is that plagiarism constitutes copyright infringement if it is not mere ideas or facts which are taken, but considerable amounts of the exact expression of a work – and if it is published, not just used in a limited classroom environment. That the FAQ also extenuates the use of plagiarism as a method is serious. The educational system today has immense problems with students who don’t learn and write themselves, but copy other people’s texts from the web. One could argue about which is most severe, the infringement or the fact that many students copy things they don’t understand, and never will learn. I would say the latter is the bigger problem.

Then the FAQ writer launches the notorious question about whether immaterial works can be stolen or not: ”If I steal your bicycle, now you have no bicycle. If I copy your song, now we both have it.” Of course, immaterial assets can be stolen. If you steal money, you don’t steal a few scraps of paper or pieces of metal – you steal symbols of value. Money we may not copy; only the national bank has that right. When it comes to cultural goods, those who oppose copyright always try to make the point that when you steal or take away a digital copy, for instance, nothing has been lost. But what is taken away in such a case is not the work itself but a piece of its market. What is also taken away is the creator’s control. The artist may not wish to appear with his/her work in a certain context. Maybe a song writer doesn’t want his/her work to appear in, for example, a TV commercial or in a movie advocating neo-nazism.

”Would creativity dry up without copyright?”, the FAQ asks next and says that ”the world before modern copyright was hardly a barren cultural desert: Homer, Chaucer, Shakespeare, J.S. Bach, Li Bo, Leonardo Da Vinci, Michelangelo…” But most great pre-copyright artists were supported by patrons, if they were not rich and financially independent themselves. When copyright came it gave opportunity to many writers and artists to exploit their own talent and earn a living from their own work. Note that for quite some time, writing for money was out of the question for a gentle or nobleman. That is why even early remuneration for writing was called honorarium, a honorary payment.

Several Swedish writers – to name a few examples from my own country – could earn a living on their writings when the first Swedish copyright law (1810) had come into force. Thus, writers such as Magnus Jacob Crusenstolpe, Karl August Nicander, and C.J.L. Almquist found a market for their writings in the 1830’s. Copyright together with an emerging public sphere, to a large extent formed by the liberal press, was the basis also for several women writers to succeed: Emilie Flygare-Carlén and Fredrika Bremer, for instance. Flygare-Carlén even managed to tenfold her income between the 1830’s and 1840’s.

The FAQ concludes by saying that the best solution would be to abolish copyright altogether. I agree with many of the copyright critics, that there are several problems with copyright today – for instance is there urgent need to defend the public domain, urgent need to uphold the right to quote, the right to copy for private use, etc.

I am quite sure though, that if we abolished copyright law, we would rather soon have to reinvent it – or at least something very similar to copyright. The information age needs instruments that may ensure cultural ”content providers” that it is possible to embark on big cultural projects, with large personal and financial investments, that will pay off to those who did the work. The information age also needs instruments to secure the integrity of works. Today, when copying is done so easily, it is more important than ever to make sure that the information copied is correct and that it has not been tampered with. Handing down corrupt information to future generations will not further knowledge, but quite the opposite. Copyright is a great help for both these purposes.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var just Orwells ”1984″ och ”Djurfarmen” som försvann när Amazon.com plötsligt beslutade sig för att ta bort böckerna från folks e-bokläsare. Se t.ex vad som skrivs i DN eller New York Times. Ayn Rand drabbades visst också. Jag har dock inte sett något om Bradburys ”Fahrenheit 451″.

Tydligen hade inte leverantören av böckerna rätt att publicera dem i e-boksformat, och när Amazon upptäckte det bestämde man sig för att ta bort böckerna från e-bokläsaren Kindle. Människor som alltså köpt boken lagenligt och trodde sig ha en säker kopia i sin Kindle, upptäckte plötsligt att boken var borta. De hade visserligen fått kostnaden krediterad av Amazon, men detta väcker förstås ändå en rad frågor.

Om något oegentligt skett, så var man på Amazon förmodligen tvungen att dra in boken, men var man verkligen tvungen – och hade man rätt – att ta tillbaka böckerna från dem som redan köpt dem och betalat för dem?

För flera år sedan skrev jag en artikel (”Den självförstörande boken”) om hur nödvändigt det är för e-boksbranschen – och givetvis även för dem som säljer filmer och musik i digital form – att kunna leverera en beständig produkt. Vi förväntar oss ju inte att en tryckt bok vi har i bokhyllan plötsligt en dag visar sig ha blanka sidor.

E-boksproblemet finns redan med lokalt befintliga verk i digital form. En dag har vi inga datorer eller operativsystem som är kompatibla med produkten längre – och den är alltså oläsbar.

Men problemet är kanske ännu större om vi tänker oss att vi har ett bibliotek (i det s.k. molnet) som på något vis (ständigt eller bara ibland) är kopplat till en central server. Tekniskt sett kan man uppenbarligen centralt radera böcker. Men man kan förstås också tänka sig att man ändrar innehållet i en bok (eller diskret byter boken mot en nästan identisk).

En drömsituation i en totalitär stat, men kanske även för inflytelserika företag som skulle kunna påverka innehållet i diverse tidningar och böcker, när det gäller hur deras verksamhet beskrivs (kanske via dotterbolag i mediabranschen t.ex). Bokbål med en knapptryckning.

Det finns ett par besläktade frågor som jag bara nämner här; de skulle kunna förtjäna varsin bok:

1) Frågan om droit de retrait. I Frankrike finns detta som en del av den ideella upphovsrätten, vilket innebär att en författare kan dra tillbaka ett redan publicerat verk. De flesta länder har inte denna klausul i sin lagstiftning. I de fall författare tänkt om och ångrat sig i fråga om t.ex. vissa politiska åsikter, har de helt enkelt fått stå ut med att deras idéer redan spridits. Dock har vanliga tryckta verk kunnat falla i relativ glömska, eftersom de i dylika fall knappast blivit tryckta i nya upplagor och bara gått att uppbringa på bibliotek. Många har nog tyckt att detta är en god kompromiss; dumheterna sprids inte alltför brett, men finns ändå tillgängliga för den som är verkligt intresserad, t.ex. forskare. I den digitala världen är det dock annorlunda – det mesta finns a mouseclick away. På gott och ont.

2) Molnet. Att förlita sig på olika nätverkstjänster externt för såväl privat information som offentlig kan ha sina risker. Vad sker när leverantörer köper upp varandra och innehåll ska överföras på nya händer? Vad sker när en leverantör går i konkurs?

(I förrgår, den 15/7, hade jag denna artikel införd på SvD:s kultursida. Av utrymmesskäl ströks två meningar som dock här är återinförda.)

Fredrik Coltings bok ”60 Years Later: Coming Through the Rye”, som är en uppföljare (s.k. sequel) till J.D. Salingers 50-talsroman ”The Catcher in The Rye” (Räddaren i nöden) har av domstol belagts med säljförbud i USA. Colting och hans advokat har just överklagat, och det ska bli mycket intressant att se hur detta slutar.

Den amerikanska upphovsrättslagen säger inget om sequels, men dessa brukar räknas som s.k. derivativa verk (bearbetningar), och utslaget beror mycket på prejudikat från tidigare rättsfall och hur en viss domare resonerar.

I princip borde uppföljare vara rätt oproblematiska, eftersom upphovsrätten skyddar ett visst utförande av ett verk, inte idén bakom. Men i praktiken är det inte så enkelt. Huvudpersoner kan skyddas om de t.ex. har inregistrerats som varumärken (t.ex. Harry Potter) eller om deras namn ingår i titeln på en roman. Men det skulle inte vara så lätt att skydda t.ex. figuren manligt kärv polis som tycker om opera, åtminstone inte i Sverige. I USA talas det ibland om word portrait – man avser då att en romanfigur kan vara så pregnant beskriven att detta motiverar skydd. Men då uppstår en betänklig glidning mellan detta med idé och utförande.

Det finns många liknande fall som Coltings. Italienskan Pia Pera kom 1995 ut med en parafras på Nabokovs ”Lolita”, med engelsk titel ”Lo’s Diary”. Nabokovs son stämde Pera och de förlikades utan rättegång och delade på royaltyintäkterna. Peras advokat ansåg att man borde se hennes parafras ungefär som en musikalisk variation på ett tema. Jean Rhys gav 1966 ut en variant på ”Jane Eyre”, kallad ”Wide Sargasso Sea”. Här kunde det inte gärna bli något rättsfall, eftersom upphovsrätten sedan länge var utgången. På nätet är det vanligt med s.k. fan fiction, som rättighetsägarna ofta ser mellan fingrarna med.

Det fall som mest liknar Salinger v. Colting är när Margaret Mitchells rättighetsinnehavare 2001 stämde Alice Randall för boken ”The Wind Done Gone”, som var en parafras på ”Gone With The Wind” (Borta med vinden). Randalls bok fick också försäljningsförbud, men friades senare. Hennes advokater hade då hävdat att verket var en parodi, vilket lagen medger undantag för. Bl.a. skildrade Randall sydstatslivet mer ur afrikansk-amerikansk synvinkel, vilket gjorde den till en politisk och kritisk parodi och inte bara ett försök att tjäna pengar på ett välkänt verk.

Coltings advokat försöker också åberopa parodiförsvaret, och man hänvisar till fallet med ”The Wind Done Gone”, liksom till ett annat känt fall inom musiken där gruppen 2 Live Crew använde Roy Orbisons ”Oh, Pretty Woman” i en låt. Fallet var viktigt, inte bara för att parodiförsvaret accepterades, utan också för att det ansågs förenligt med ett kommersiellt syfte.

Domaren i Salinger v. Colting, Deborah Batts, valde att inte lyssna på det örat. Hon anser inte att parodi föreligger. Colting har tagit för mycket av ”substance and style”, menar hon. Resonemanget är paradoxalt, eftersom hon menar att stilimitation krävs för att det ska vara parodi, men samtidigt dras likheter i stil fram som exempel på upphovsrättsintrång.

Den kända professorn och upphovsrättsexperten Martha Woodmansee har vittnat till svarandens fördel och säger att detta att visa hur huvudpersonen Holden Caulfield 60 år senare lever ungefär som när han var 16 innebär en mycket ”drabbande kritik” i sig själv. Domare Batts menar dock att detta handlar om insikter som redan finns i originalromanen. Här snuddar man vid litteraturkritik på ett sätt som inte riktigt borde höra hemma i rätten.

Dessa frågor är viktiga. Upphovsrättens undantag måste försvaras, annars kommer den att motverka sitt eget syfte, bl.a. att främja samhällets lärande, kritik och debatt. Verk måste kunna kritisera andra verk, inte bara i facklitterär form utan även som självständiga konstnärliga efterbildningar.

In 2003 I published a book about mercury poisoning from dental amalgam, fibromyalgia and the role in society of scientific research. It was built upon my own experiences as chronically ill. The print version is available in Swedish only, but there is a version in English available on line as a 131 page PDF.

After the book was published, I also uploaded a few web pages with further comments on these topics, but those were in Swedish only. I believe, however, that especially one of those texts, concerning muscle lumps, should reach also non-Swedish readers. I have therefore translated it into English.

The text deals primarily with the kind of lumps in muscles that are sometimes called myogelosen. Mostly, the points that fibromyalgia or myofascial pain syndrome patients have are described as either tender points or trigger points. The kind of lumps I am talking about don’t seem to entirely fit the definition of either of those categories.

I have found few descriptions of these lumps, especially in a context of chronic fatigue and other symptoms that often manifest themselves in post-viral syndromes, various forms of poisoning (e.g. from environmental toxines, mercury), thyroid problems etc.

John F. Kennedy’s doctor Janet Travell mentioned them in her and D.G. Simons’ extensive work Myofascial pain and dysfunction: The trigger point manual (1983), and there is also a German book from 1931 by Max Lange, Die Muskelhärten (Myogelosen): Ihre Entstehung und Heilung, that depicts them in detail.

Read the whole text at http://www.nisus.se/redirected/

(I förrgår, den 30/6, hade jag nedanstående artikel införd på SvD:s kultursida.)

Google News, söktjänsten på webben för tidningsartiklar, har diskuterats ungefär lika hett som Googles inscanningsprojekt för böcker. Nu senast var det DN:s Peter Wolodarski som i radions Medierna hävdade att Google News parasiterar på tidningarna.

För tolv år sedan var det bråk om webbtjänsten Total News som sålde annonser och publicerade hela artiklar genom länkning från andra källor inom en ram på deras egen webbplats. Det kunde alltså se ut som om de inlänkade artiklarna var Total News’ eget material, vilket helt klart stred mot upphovsrätten.

När det gäller Google News tycker jag det är stor skillnad. Man publicerar ju inga hela artiklar. Precis som när det gäller andra Googlesökningar får man se en rubrik och några rader ur texten för att kunna sluta sig till sökträffens sammanhang. Möjligen skulle användandet av s.k. thumbnails, alltså bilder i frimärksformat, kunna vara diskutabelt.

För mig som forskar i upphovsrättens historia förefaller det nog också som om Google News är en direkt avläggare till den s.k. pressens lånerätt som har funnits i flera hundra år.

Den allra första svenska upphovsrättslagen hade inga bestämmelser om detta men lagen från 1876 fastslog att ”uppsatser, hemtade ur dagblad, anses icke såsom eftertryckta, då de i andra dagblad införas”. Här var man alltså så frikostig att man t.o.m. kunde publicera hela artiklar från andra tidningar. Även internationellt har detta varit praxis. I Italien och Österrike utsträcktes denna rätt så småningom till att gälla även radion.

Den svenska Auktorrättskommitten skrev i sitt lagförslag (SOU 1956:25) som utgjorde underlag för vår nuvarande upphovsrättslag från 1960:

Hänsyn till pressens behov ha sedan länge ansetts påkalla vissa inskränkningar i författarrätten. En av pressens viktigaste uppgifter är att lämna orientering i politiska och andra dagsfrågor. Allmänhetens intresse av offentlig debatt på detta område föranleder, att pressen bör äga fri tillgång att återgiva vad som i dylika frågor anföres i andra tidningar och tidskrifter. Ur författarnas synpunkt kan en fri lånerätt pressorgan emellan icke heller anses utgöra en otillbörlig inskränkning i författarrätten; i allmänhet torde den som i en tidning publicerat ett inlägg i det offentliga meningsutbytet gärna se, att hans synpunkter genom att återgivas även i andra tidningar erhålla så stor spridning som möjligt. (s. 205)

Man kan fundera över varför de tidningar som idag protesterar alls finns på nätet om de inte vill att läsarna ska hitta fram till artiklarna.

Fr.o.m. 1930-talet började pressens lånerätt alltmer att villkoras. Den fanns ännu med i svenska upphovsrättslagens 15 § ända till 1993:

15 §. I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, så framt ej förbud mot eftertryck är utsatt.

Numera gör man ju helst en rewrite och hänvisar till vilken tidning som är källan. Detta var alltså inte nödvändigt tidigare.

Faktum är att den här traditionen kan spåras ända tillbaka till 1600-talet, då bl.a. postmästare hade skyldighet att utge tidningar. 1643 ålades t.ex. Johan Beyer ”att hvar vecka låta formera och trycka korta extracter, att sedan utspridas kring hela landet af allt det, hvarom han från sina correspondenter får underrättelse eller honom ur Cancelliet varder communiceradt och tjenar till att komma till andras vetenskap”. (Ur Rydin, ”Om yttrandefrihet och tryckfrihet”, 1859.)

Nog låter det väl som om postmästarna på 1600-talet gjorde nyhetsöversikter åt allmänheten på ungefär det sätt som Google News fungerar idag?

När nu Piratpartiet har fått sina 7 procent kanske det vore dags att skriva något om deras målsättning, så som den framställs i partiprogrammet.

Uppenbarligen tonade partiet ned sin agitation i fildelningsfrågan före valet, och koncentrerade sig på integritetsfrågorna. Det var kanske en, ur deras synpunkt, god strategi, eftersom partiet inte i lika hög grad som annars hade varit fallet, kom att förknippas med egoister som vill slå vakt om sina möjligheter att få gratis underhållning. Vad de säger i integritetsfrågorna är det ju betydligt lättare att instämma i, även om inte allt på den punkten är invändningsfritt heller.

Det är smått tragikomiskt att i dagarna se företrädare för de mera konventionella partierna (Reinfeldt tycks vara ett undantag) lägga sig platt inför Piratpartiets valframgångar. Det är de som normalt brukar tala om grundläggande ideologi, långsiktiga visioner, att våga gå mot strömmen och avsky för populism. Hanna Dunér skriver i SvD att sådana påklistrade reklamkampanjer knappast lurar någon, och Thomas Gür skrev dagen före att frågorna är viktiga, och han skriver det inte rent ut men man anar att han tycker att dessa frågor skulle vara värda ett bättre parti. P J Anders Linder är inne på något liknande.

Här följer några stycken ur Piratpartiets program (version 3.3, 7-8 mars 2009) med mina kommentarer:

Vi befinner oss i ett kontrollsamhälle där praktiskt taget alla registreras och övervakas. Det är inte förenligt med ett modernt rättssamhälle att alla medborgare utsätts för övervakning och därmed behandlas som misstänkta för brott. Demokratin förutsätter ett starkt skydd för den personliga integriteten.

Det kan man i stort sett hålla med om. Frågan är bara vem som bevakar oss. Är det bara staten (Storebror) eller utsätter vi oss också själva för andra medborgares (lillebröders) insyn, med allt vad det kan innebära av stalkning, sexuellt ofredande, identitetsstöld (ett bättre ord är ”identitetskloning”) m.m.?

Det är märkligt att se hur samma slagord går igen idag som för drygt tio år sedan när Personuppgiftslagen debatterades. Då protesterade många på nätet under devisen ”Rör inte mitt internet” och liknande, men då riktades elden mot Datainspektionen och dem som ville ha ett lagstadgat skydd för integriteten. Detta ansågs av många som mer eller mindre onödigt. Idag har samma paroll förekommit bland dem som försvarar fildelning och som är emot FRA-lagen. När det gäller just synen på FRA-lagen fick man denna gång stöd i Datainspektionens remissyttrande. Så kan det gå.

Jag var själv kallad till en hearing i Konstitutionsutskottet 1998 och höll då ett kort anförande där jag hävdade att det var viktigt att slå vakt om öppenheten, den som vi är vana vid sedan ett par hundra år genom t.ex. vår berömda Tryckfrihetsförordning (med anor från 1766) och jag hävdade i andra debatter vid den tiden att Internet närapå skulle bli omöjligt att publicera sig på, eftersom Personuppgiftslagen sade att man inte utan tillstånd fick behandla personuppgifter, och dessa definierades som ”all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet”. Då kan vi snart bara skriva om ”liljorna på marken”, hävdade jag.

De flesta debattörer ansåg då att talet om hot mot den personliga integriteten var överdrivet. Jag var nog en av rätt få som försökte framhålla både behovet av öppenhet och behovet av ett skydd för den personliga integriteten. Frågan är då i hur hög grad man kan räkna med att få ett sådant skydd av samhället? Antagligen i ungefär lika hög grad på nätet som i resten av samhället. Förhoppningsvis får vi ett hyfsat skydd av polis och andra myndigheter, men vi måste samtidigt vara på vår vakt själva och inte utsätta oss för onödiga risker, t.ex. genom att lämna våra dörrar olåsta. Men vi måste också lära oss att låsa vår virtuella dörr på nätet. Samtidigt behöver vi förstås också skydd mot eventuellt maktmissbruk från myndigheters sida, t.ex. en rättsskipning som brister i proportionalitet. Det gäller ju både på nätet och i det övriga samhället. (Om FRA-lagen har jag skrivit rätt utförligt här.)

Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande, utveckling och spridning av kultur. För att uppnå dessa mål krävs en balans mellan samhällets krav på tillgänglighet och spridning och upphovsmannens krav på erkännande och ersättning. Vi menar att dagens upphovsrätt är i obalans. Ett samhälle där kultur och kunskap är fri och åtkomlig för alla på lika villkor gynnar hela samhället. Vi hävdar att ett utbrett och systematiskt missbruk av dagens upphovsrätt aktivt motverkar dessa syften genom att det begränsar både utbudet av kultur och tillgången till kultur.

Första meningen ovan är tämligen korrekt. Många tror att upphovsrätten skapades för att berika enskilda kulturutövare (i början var det författare det gällde). Men redan från början var det samhällsnyttan som stod i första rummet. (Till och med många av skråväsendets så förhatliga privilegier utfärdades bara om de ansågs ha samhällsnytta.) När det gällde upphovsrätten var den frukten av att boktryckarnas privilegium på boktitlar upphörde, och likaså censuren. Den nya lagstiftningens förespråkare menade att om nu författarna skulle vara ansvariga för vad de skrev efter publiceringen (och alltså inte längre drabbas av förhandscensur), så borde de inte bara riskera att kastas i fängelse om de gjorde något dåligt, utan också få njuta frukterna av sitt arbete om de gjorde något bra, dvs. få en tids ensamrätt till det de själva skapat.

Engelske karikatyrtecknaren John Collier publicerade en rad grafiska blad under pseudonymen Tim Bobbin. Här ger han 1773 en känga åt pirattryckarna. En drabbad författare flyr gråtande uppför trappan medan piraterna bjuder ut sina buntar med pirattryck. I texten till bilden står bl.a.: ”… tho some look wondrous prim,/ They’re thieves alike; and all have robb’d poor Tim./ Now since the partial Law no man relieves/ Against these Pyrates, tho’ the worst of Thieves.”

Dagens upphovsrätt är i obalans, skriver Piratpartiet. Ja, det kan jag hålla med om. Grundprinciperna är vettiga, men ofta har lagens tillämpning blivit skev och viktiga undantag från lagen har tyvärr börjat urholkas. Det gäller t.ex. citaträtten och den s.k. public domain, som ständigt hotas av ett ad hoc-mässigt förlängande av upphovsrätten. Här ligger enligt min mening vad som skulle kunna kallas ”missbruk av dagens upphovsrätt”. När Piratpartiet skriver detta så preciserar man tyvärr inte vad man menar.

”Ett samhälle där kultur och kunskap är fri och åtkomlig för alla på lika villkor gynnar hela samhället”, skriver partiet. Det beror på hur man menar. Om man menar att kultur ska vara gratis för alla, uppstår genast problem. Vem ska betala kulturskaparna för deras arbete? Staten? Om man menar att kulturen ska vara fri i bemärkelsen ocensurerad så är det ju enkelt att hålla med. Eller som dataspelsbranschens Per Strömbäck skrev i SvD: ”Att sprida sina egna uttryck är en sak, att utan tillstånd sprida någon annans är något helt annat.”

Det finns också en annan aspekt; att t.ex. utgångna böcker, skivor m.m. fortfarande kan göras tillgängliga på något vis. Det är ju ett problem för kulturens vidare utveckling och forskning och undervisning om viktiga källtexter i vårt kulturarv plötsligt blir omöjliga att få tag på. Man skulle kunna tänka sig en reform av upphovsrättslagen, där verk som inte återutgivits under en viss tid blir fria för vem som helst att ge ut. Så har lagen tidvis och i vissa länder sett ut tidigare. Ett annat problem är s.k. orphan works, sådana verk där upphovsmannen inte är känd eller inte går att få kontakt med. T.ex. har Sveriges Radio och Sveriges Television svårigheter att kunna återutsända eller sälja inspelningar av gamla radio- och TV-program pga detta. Här är såvitt jag förstått lagändringar på gång, vilket vore välkommet.

Privata monopol är en av samhällets farligaste fiender. Detta därför att det leder till överpriser och stora dolda kostnader för medborgarna. Patent är officiellt sanktionerade monopol på idéer. Större företag kämpar febrilt om att slå rekord i antal patent, som de sedan ofta använder mot mindre konkurrenter för att inte dessa skall kunna konkurrera med det större företaget. Monopolistens mål är inte att hålla ett marknadsmässigt pris och konkurrera på lika villkor med kundnytta, pris och kvalitet. Tvärtom används patenträtten som en hävstång för att höja priset till en nivå som en fri och rättvis marknad aldrig skulle ha betalat och för att införa begränsningar som den aldrig skulle accepterat. Vi vill begränsa möjligheterna att skapa onödiga och skadliga monopolsituationer.

Ja, skadliga monopolsituationer har lagstiftarna nog alltid varit medvetna om att man inte vill ha. Därför har både upphovsrätt och patenträtt historiskt nästan alltid varit tidsbegränsade. Och idag har alla sådana lagar en tidsgräns. (Den första upphovsrättslagen i England 1710 var förresten direkt modellerad efter the Statute of Monopolies, en anti-monopollag från 1624.)

Jag ska inte dyka in alltför djupt i frågan om monopol här, men man bör vara klar över att den ensamrätt t.ex. en författare har till sin text är av ett helt annat slag än det monopol t.ex. en grönsaksgrossist kan ha när det gäller att handla med morötter inom en viss region. Morötter är något som finns innan han får sitt monopol, medan författarens text inte existerar innan han själv skrivit den. Författarens rätt till sin text liknar snarare det ”monopol” en bonde har på att sälja just sina morötter, till skillnad från grossistens monopol, som gäller vilka morötter som helst.

Varumärken är i första hand ett skydd för konsumenterna. Vi anser att varumärkesrätten i huvudsak fungerar bra idag, och föreslår inga förändringar.

Tja, man kan nog kritisera varumärkesrätten i viss mån också (även här kanske främst dess tillämpning), t.ex. när den kryper in på upphovsrättens område och exv. skyddar romanfigurers namn och liknande. Att författare idag kan dömas för att ha skrivit s.k. sequels, är enligt min mening emot upphovsrättens grundtanke. Så länge man inte kopierar ursprungsförfattarens exakta uttryck borde det vara tillåtet.

Vad gäller detta med konsumentskydd, så finns en sådan aspekt även i upphovsrätten och patenträtten. En författare kan korrigera sina upplagor och alltså förbättra dem. Detta var internationellt mycket omdebatterat på 1800-talet, när man ville ändra upphovsrätten till att räknas från författarens dödsår istället för från ett visst verks utgivningsdatum. Fördelen att räkna från dödsåret var att annars skulle en boks olika upplagor bli fria för andra att utge undan för undan och de sämsta, okorrigerade versionerna skulle få störst spridning. Jag läste nyligen i tidningen om att Jan Stolpe håller på med en nyöversättning av Montaignes Essäer, eftersom han insett att den förra var mindre lyckad – Montaigneforskningen har helt enkelt gått framåt sedan Stolpe gjorde den förra. Om han inte hade haft upphovsrätten till sin översättning, skulle alltså vem som helst nu kunna dra nytta av det åter spirande intresset för Montaigne och mycket billigt kunna trycka upp Stolpes relativt sett mindre perfekta översättning, innan den nya förbättrade hinner komma ut.

Musikartister kanske inte heller vill att deras inspelningar ska spridas i hafsigt framställda billighetsutgåvor med dåligt ljud t.ex. Så där finns också en kvalitetsaspekt. Det här gäller den s.k. ideella rätten, som mycket ofta glöms bort i debatten. Man betonar oftast det rent ekonomiska, som givetvis är viktigt, men verkets integritet är en annan minst lika betydelsefull sida. Upphovsrätt handlar således också om integritet, den är inte något som i sig själv hotar integriteten, som många tycks tro. Ett alltför hårdhänt upprätthållande av lagen kan ju däremot utgöra ett integritetsproblem, men det är en annan sak. (Jag har nyligen skrivit en längre artikel som visar hur viktigt detta integritetsskydd är som en komplettering till yttrandefriheten: Vad har upphovsrätt med demokrati att göra?)

Även på patentområdet finns liknande aspekter som rör kvalitet.

Värnet om den enskildes privatliv är lagfäst i Sveriges grundlag. Ur denna grundläggande rätt springer flera andra viktiga mänskliga rättigheter som yttrande och åsiktsfrihet, informationsfrihet, rätten till kultur och rätten till personlig utveckling. Alla försök från den offentliga maktens sida att inskränka dessa rättigheter måste ifrågasättas och mötas av ett kraftfullt motstånd.

Det låter förstås bra. Men även konstnärers, musikers och författares integritet måste väl värnas? Eller är dessa grupper de enda som inte ska åtnjuta lagens skydd?

Piratpartiet lägger numera tonvikten vid att vara i det närmaste ett enfrågeparti för främst integriteten. Men personlig integritet berör oerhört många flera frågor än de Piratpartiet tagit upp hittills. Man begränsar sig gärna till frågor som gäller nätsamhället, även om man någon gång också kommenterat t.ex. kamerövervakning på offentliga platser. Frågan är om Piratpartiet kan framstå som seriöst i integritetsfrågor om man inte också tar upp t.ex. dramatiska ämnen som dödshjälps- eller abortfrågan, behandlingen av såväl häktade som brottsoffer, frågor om vittnesskydd, behandlingen av flyktingar som söker asyl, behandlingen av sjuka och sjukskrivna, synen på patientsäkerhet och sekretess. Det finns hur många frågor som helst som berör den personliga integriteten. Och det handlar knappast bara om statens förhållande till medborgarna. Även en medborgare kan kränka en annan medborgares integritet. Man måste också fråga sig: är det förkastligt när staten övervakar oss, men OK när Google gör det?

Alla maktmedel, system och metoder som staten kan använda gentemot sina invånare måste befinna sig under ständig omprövning och granskning av folkvalda företrädare. När staten övervakar invånare som inte är misstänkta för brott utgör det en kränkning av den enskildes privatliv på ett i grunden oacceptabelt sätt. Varje medborgare skall tillförsäkras den anonymitetsrätt som idag förutsätts i grundlagen och den enskildes rätt att bestämma över sina egna personuppgifter måste stärkas.

Ja, statens maktmedel bör ständigt granskas. Jag har skrivit en del om detta, hur dåliga vi är i Sverige på att utkräva ansvar av de styrande. Staten ska självfallet inte t.ex. avlyssna människor som inte är misstänkta för brott. Ordvalet här ovan är dock ”övervakar” och det gör saken mera tvetydig. Vi är ju övervakade om vi skyddas från något (kameraövervakning i skumma parker tycker ju t.ex. många är något positivt). Och om vi, som sägs i nästa mening ska tillförsäkras anonymitet, så skulle mycket samhällsliv bli omöjligt (i varje fall om vi tänker oss att väldigt många skulle utnyttja denna rätt).

Jag tror jag förstår andan i det man skriver och sympatiserar med det, men saken bör kvalificeras. Ska vi alltid kunna vara anonyma på nätet, bör vi väl alltid kunna vara anonyma i det verkliga livet också? Men mycket av det som gör att vi tillsammans bildar ett samhälle, innebär att vi måste vara bekanta för varandra – och i viss utsträckning också för staten. I måttlig utsträckning givetvis – blir det för mycket hamnar vi i ett Orwellsamhälle, blir det för lite skulle inga affärer eller avtal eller transaktioner över huvud taget kunna fungera i samhället. Man funderar på vad som händer den dag Piratpartiet inser att myndigheterna vet var vi bor, inte bara någon virtuell IP-adress utan de vet var vi ”tillbringar vår dygnsvila” som det heter i lagen. Staten vet var vi bor, ”in the flesh”. Kommer Piratpartiet att kräva att personnumren och folkbokföringen avskaffas?

Brevhemligheten skall upphöjas till en generell kommunikationshemlighet. Det skall alltså bli förbjudet att avlyssna andras telefonsamtal, läsa annans e-post, SMS eller andra meddelanden på samma sätt som det idag är förbjudet att läsa någon annans brev, oavsett tekniken och vem som tillhandahåller den. Alla undantag från denna regel måste i varje enskilt fall förbli just ett väl motiverat undantag. Arbetsgivare skall endast för att säkerställa en teknisk funktionalitet eller i direkt samband med den anställdes arbetsuppgifter kunna få tillstånd att ta del av dennes meddelanden. Staten skall endast vid en konkret brottsmisstanke ha rätt att samla bevis och utföra övervakning av sina invånare. Staten skall i alla övriga fall utgå från att dess medborgare är oskyldiga och lämna dem ifred. Denna kommunikationshemlighet måste ges ett starkt skydd då staten vid ett flertal tillfällen visat sig inkapabel att på ett förtroendegivande sätt handha information som den kommit att förfoga över.

Håller i princip med, även om detta också behöver kvalificeras. Vad innebär det t.ex. att det ska vara förbjudet att ”läsa annans e-post”? Gäller det bara tjuvläsande myndigheter eller även andra privatpersoner än e-postens adressat? Hur ska man se på fall där någon forwardar en e-post till tredje person? Hur ska man se på fall då denna tredje person sitter på en myndighet (ett universitet t.ex.), så att post som kanske inte alls har med myndighetens verksamhet att göra ändå kan bli utlämnad som allmän handling till exempelvis en reporter?

Vi vill upphäva datalagringsdirektivet och stärka skyddet för den enskildes privatliv.

Det bör ändras för att förhindra missbruk, men det behövs givetvis möjligheter att kunna identifiera personer som begått brott på nätet. Det borde inte vara konstigare än att man kan ta bilnumret på en bil som just kört på en.

Beslutsfattandet och förvaltningen i både Sverige och EU ska präglas av transparens och öppenhet. Svenska representanter i EU ska på alla sätt verka för att EU närmar sig den svenska offentlighetsprincipen.

Det vore intressant att få veta mera om hur Piratpartiet tänker sig den knepiga balansen mellan integritet och öppenhet. För mycket av det ena har ju en tendens att förminska det andra.

När upphovsrätten ursprungligen infördes reglerade den bara en upphovsmans rätt att bli erkänd som skapare av ett verk. Senare utvidgades den till att omfatta även kommersiell kopiering av verk och nu inskränker den även privatpersoners och ideellt arbetande gruppers rättigheter. Vi menar att denna glidning innebär en för samhället oacceptabel utveckling. Idag har den ekonomiska och tekniska utvecklingen fått upphovsrätten helt ur balans och den har istället kommit att innebära orättvisa fördelar för ett fåtal stora marknadsaktörer på bekostnad av konsumenterna och samhället i stort. Miljontals klassiska verk, sånger, filmer och konstverk hålls gisslan i mediabolagens valv, inte tillräckligt efterfrågade av deras fokusgrupper för att det ska löna sig att ge ut dem men potentiellt för lukrativa för att släppas fria. Vi vill göra alla dessa verk fria och tillgängliga för envar, innan filmernas celluloid förstörs av tidens tand.

Första meningen är felaktig. När upphovsrätten infördes var den en författarrätt som innebar att ”Hwarje Skrift ware Författarens eller des lagliga rätts Innehafwares egendom.” (svenska lagen 1810) och när det gäller den allra första lagen, den i England 1710, så stadgades att ”the Author of any Book … shall have the sole Liberty of Printing and Reprinting such Book and Books for the Term of fourteen Years” Även den engelska lagen använder, som den svenska, begreppet ”egendom”, ”Property in every such Book”. Självklart gällde denna rätt kommersiellt mångfaldigande, och det gjorde även den copyright som fanns före upphovsrätten. Redan när boktryckarna hade privilegium på boktitlar, talade man nämligen om copyright, som definitivt var en kommersiell rätt, men detta var något annat än en upphovsmannarätt, det var en renodlad rätt att trycka exemplar.

Piratpartiet och dess sympatisörer talar ofta om detta ”fåtal stora marknadsaktörer”, och det kan låta bestickande att ge stora multinationella medieföretag en känga. Men upphovsrätten börjar alltid hos en enskild kulturskapare; en skribent, en musiker, en tonsättare eller en tecknare, målare eller fotograf. Det är dessa ”små människor” rätten gäller. Att dessa sedan har den lagliga möjligheten att överlåta hela eller delar av denna rätt till vem som helst, det må vara farmor eller STIM eller Warner Music, är ju inte så konstigt. Jag kan ge bort även mina materiella tillgångar till vem som helst. Däremot är det ju inget som säger att jag måste. Jag kan ju sköta all försäljning själv. Hittills har ju detta varit svårt, vilket skapade ett behov av t.ex. organisationer som STIM eller bokförlag och skivbolag m.m. Det passar säkert många konstnärligt verksamma att fortsätta arbeta på det sättet, men dagens teknik borde också kunna göra det fullt möjligt för små enskilda upphovsmän att sälja nyttjanderätter till sina verk via t.ex. en databastjänst på webben.

Immaterialrätterna är ett sätt att lagstifta om materiella egenskaper för immateriella värden.

Nja, immateriella värden får inga materiella egenskaper för att man lagstiftar om hur innehavet av rättigheterna till dessa värden ska kunna hanteras vid t.ex. försäljning och kontraktsskrivning. Jag förstår att man är ute efter det som så ofta sägs, att de immateriella värdena eller den immateriella egendomen är något konstlat. Men all egendom är konstlad. Gamle Proudhon som stred med Marx om ”Eländets filosofi”, ansåg ju att egendom är stöld, vilket nu tycks vara ungefär det piraterna anser om den immateriella egendomen. (Proudhon ändrade sig för övrigt senare, och tyckte att även immateriell egendom var viktig.)

Lagstiftningen skall ändras så att det görs helt klart att den endast reglerar användning och kopiering av verk i kommersiella sammanhang. Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.

Uppdelningen i kommersiellt och icke-kommersiellt är ofta konstlad. Mycket av det man tillgodogör sig på sin fritid kan komma till nytta i arbetssituationer. Idag när nätet möjliggjort en ny sorts cottage economy, där man på webbplatser kan få inkomster av t.ex. Google Ads och liknande, kan det vara ett högst privat innehåll som ändå får en kommersiell prägel. Vissa aktiviteter kan vara kommersiella, dvs figurera på en marknad men ändå vara non-profit, t.ex. i ideella föreningar.

Kopiering utan vinstmotiv är inte automatiskt oskadligt. Förr hette det illojal konkurrens om någon dumpade priserna på en vara och förstörde marknaden för en konkurrent. Även om det nu inte är en konkurrent som gör det i t.ex. fildelningsfallet, så förstör man ju ändå marknaden om någon gratis sprider verk som är avsedda att säljas.

Om det nu är helt OK att ”dela med sig av kopior” (och jag förutsätter nu att man menar till en masspublik och inte bara till en handfull vänner – vilket ju lagen redan tillåter) – varför skulle det i så fall inte vara lika tillåtet att göra det om man har vinstmotiv?

Den kommersiella delen av upphovsrätten skall finnas kvar som sådan, men även den behöver reformeras grundligt. Tanken bakom upphovsrätten har alltid varit att finna en balans mellan olika motstridiga intressen på den kommersiella arenan. Idag har den balansen gått fullständigt förlorad, och behöver återställas.

Här håller jag med i viss mån. Jag anser som sagt att uppdelningen i kommersiellt och icke-kommersiellt ofta är konstlad. T.ex. anser vissa att lagen ska tillämpas så att citaträtten bara gäller i icke-kommersiella sammanhang, eller att fotokopior ur böcker gjorda på bibliotek bara ska få användas i icke-kommersiella sammanhang. Men så snart en konstnär använder sig av något dylikt är det ju kommersiellt, konstnärer är småföretagare, och om man inte arbetar gratis (vilket ju många föreslår i dagens debatt) så är ju verksamheten kommersiell.

Vi vill att skyddstiden, alltså ensamrätten att framställa kopior av verket för kommersiellt bruk, reduceras avsevärt till att gälla under exempelvis fem år från verkets publicering. Det kommersiella skyddsomfånget ska regleras så att det som grundregel skall vara fritt att skapa nya verk som bygger på andra, så kallade bearbetningar. I den mån det kan vara motiverat att göra undantag från denna grundregel, som till exempel för direkta översättningar av böcker eller användandet av ny musik i kommersiella filmer, skall dessa undantag vara uttryckligen uppräknade i lagen.

Det är alldeles för kort tid. För datorprogram kanske det skulle fungera. När det gäller litteratur eller musik och konst kan det ta mycket lång tid innan ”marknaden” eller publiken upptäcker ett konstnärskap. Det kan t.o.m. dröja till efter konstnärens död, och då kan de efterlevande i många fall vara goda introduktörer för detta konstnärskap. Det finns ju exempel där efterlevande också blockerar tillgången till verk eller förstör eller förvränger verk, så det kan onekligen slå åt båda hållen. Jag tror att skyddstiden var av rätt rimlig längd tidigare när den var 50 år. Och jag tror det är bäst att man räknar efter upphovsmannens död, annars uppstår lätt det tidigare nämnda problemet att sämre versioner får störst spridning, i varje fall om skyddstiderna är mycket korta.

Jag håller med om att möjligheterna att göra olika derivativa konstverk bör fastlås i lagen. Collage inom bildkonsten rör sig i något av en gråzon idag, och användning av samplingar inom musiken bör kunna tillåtas så länge man t.ex. tar en bisak i ursprungsverket och låter det vara bisak även i det nya verket.

Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras. Tekniker som har till syfte att begränsa konsumentens lagliga rätt att fritt kopiera och använda information och kultur, så kallade DRM-tekniker, bör förbjudas. I fall där detta inte är praktiskt möjligt, eller ett förbud skulle innebära stora olägenheter för konsumenten, skall produkter som innehåller DRM-teknik i vart fall förses med tydliga varningstexter.

Jag håller delvis med. E-böcker och digitala skivor med musik, och film bör kunna fungera ungefär som böcker och skivor har gjort tidigare. Vi behöver ju inte betala för varje gång vi öppnar en bok vi köpt. Vi förväntar oss också att en bok ska vara läsbar efter tio år. Så behöver det inte vara med en digital produkt, som mycket väl kan sluta fungera när nästa operativsystemversion eller DVD-standard kommer. Den digitala världen behöver beständiga produkter som är enkla att använda, där teknikens möjligheter tas tillvara. Man ska t.ex. kunna söka obegränsat i böcker, kunna kopiera textstycken ur e-böcker och man bör kunna göra skärmdumpar eller liknande från filmer. Jag anser inte att det bör finnas tekniska hinder för sådant. Om någon däremot utnyttjar detta material på ett illegalt sätt, bör man precis som varit fallet med pappersböcker eller vinylskivor kunna komma åt detta rättsligt. Många förseelser kommer givetvis att falla genom maskorna med en sådan politik, men så har det alltid varit. I dagens värld blir det troligen mera. Men det är något man får leva med.

Ett alternativ till detta med en beständig produkt – som ju är en utopi, åtminstone sett på längre sikt – är att man ska ha rätt att uppgradera till nya format och rent av helt nya produkttyper av informationsbärare, när tekniken utvecklas. Man köper alltså en sorts licens till innehållet. Men observera att en sådan lösning kräver upphovsrätt. Vem om inte upphovsrättsinnehavaren skulle kunna lämna sådana garantier?

Patent har många samhällsskadliga effekter. Medicinpatent bär skulden för att människor dör i sjukdomar som de skulle haft råd att behandla med läkemedel om inte patenten funnits, till att forskningsprioriteringarna snedvrids, och till en onödigt hög och växande läkemedelsnota i den rika världen.

Ett förenklat resonemang. Många värdefulla mediciner skulle inte ha gått att utveckla utan det försprång på marknaden som utvecklaren får genom patentet. Läkemedelsbranschen är osund på många sätt, t.ex. genom dess sätt att marknadsföra preparat som inte är ordentligt testade, manipulerade forskningsresultat, köpta forskare etc. Frågan är om inte en alltför kort eller ingen patenttid alls skulle kunna förstärka detta missförhållande. Det stämmer dock att människor dör därför att läkemedelsföretagen inte velat dela med sig av licenser till producenter i fattiga länder t.ex. Sådant borde man dock kunna lagstifta mot.

Patent på gener och liv, såsom exempelvis patenterade utsäden, leder till orimliga och skadliga konsekvenser. Mjukvarupatent hämmar den tekniska utvecklingen inom IT-området, och utgör ett allvarligt hot mot Sveriges och Europas små och medelstora IT-företag.

Håller med när det gäller genmanipulerade utsäden. Även här visar sig läkemedelsindustrin från en av sina sämre sidor, när man t.ex. patenterar genmanipulerade varianter av traditionella örtmediciner, som annars varit fria i århundraden. För att samtidigt skapa en marknad för dessa preparat lobbar man för att förbjuda eller åtminstone hårt reglera tillgången på de naturliga preparaten.

När det gäller datorprogram är enligt min mening varken patent eller upphovsrätt en lyckad skyddsform. Ett datorprogram är varken en maskin eller en roman. Kanske skulle man gå tillbaka till den idé som diskuterades för många år sedan, att ge datorprogram en egen immaterialrättslig kategori?

Patent påstås uppmuntra till innovation genom att skydda dem som uppfinner och investerar i nya uppfinningar och tillverkningsmetoder. Allt oftare används dock patenten främst av storföretag för att hindra mindre konkurrenter från att konkurrera på jämlika villkor. I stället för att patenten uppmuntrar till innovation, använder nu företag sina ”patentmattor” i krigföring mot andra aktörer för att slippa konkurrens, ofta patent som innehavaren inte har någon avsikt att själv vidareutveckla.

Det är ungefär samma sak här som med upphovsrätten. Man behöver som uppfinnare inte sälja till något storföretag, om man inte vill. Patent är givetvis ett skydd även för den mindre aktören som startat en egen firma för att utveckla sin idé. Dock finns förstås samma ojämlikhet här som i det övriga samhället, att de som har råd med de bästa advokaterna ofta vinner. Givetvis bör inte lagen tillåta någon att inneha patent hur länge som helst utan att utnyttja dem för utveckling, i varje fall inte om myndigheterna bedömer patentet som samhällsnyttigt.

Vi anser att patenten har spelat ut sin roll och att de idag aktivt hindrar innovation och tillkomsten av ny kunskap. Dessutom ser man på alla produktområden och innovationer som inte kan patenteras att patenten egentligen inte alls behövs — drivkrafterna från att vara först på en marknad är fullt tillräckliga för att skapa innovation.

Att kunna vara först på en marknad kräver ju bl.a. en immateriell äganderätt. Annars kan ju idén stjälas innan den är klar och utvecklas tidigare än ”originalet” med sämre kvalitet (där kommer alltså konsumentskyddet åter in) och så att den som gjort de största investeringarna inte får tillbaka sina pengar. Det räcker ju inte med att vara först. Hur länge ska man få vara först på denna marknad? Tre veckor eller trettio år? Tiden måste ju vara tillräckligt lång för att investeringarna ska kunna hämtas tillbaka.

Jag tror dock att patentregleringen har spritt sig till områden där den inte hör hemma, t.ex. inom medicinen när läkemedelsföretag kan ta patent på en viss behandlingsmetod med en icke patenterbar substans.

Vi kräver en folkligt förankrad immaterialrätt som skall berika enskilda människors liv, möjliggöra ett sunt företagarklimat, skapa en allemansrätt för kunskap och kultur, och därmed gynna hela samhällets utveckling.

De konstnärligt verksamma är också småföretagare, och även de behöver ett sunt företagarklimat. Upphovsrätten behöver reformeras på vissa områden, men det får inte ske på ett sätt så att de enskilda kulturskaparna blir skyddslösa gentemot dem som – med eller utan betalning – mot deras vilja vill förfoga över deras verk.

Allemansrätten är viktig, framför allt gäller det ju att försvara den som redan finns, som består av verk där skyddstiden gått ut, och verk som aldrig varit skyddade därför att de t.ex. skapats långt innan upphovsrättslagarna stiftades. Det är ett otyg att t.ex. vissa bibliotek och arkiv numera i kraft av en teknisk visningsmetod för tillgängliggörande på nätet hävdar upphovsrätt till exempelvis faksimiler av medeltida bilder och texter och kräver betalning för licenser för att man ska få publicera kopior av dessa.

Avslutningsvis kan man konstatera att Piratpartiets program är betydligt mera nedtonat än det man kan få höra från vissa av deras företrädare och sympatisörer. Men det finns även i programmet en del motsägelsefulla saker man undrar över. Hur ser partiet egentligen på motsättningen mellan integritet och offentlighet? Vilka i samhället ska egentligen ha rätt till integritet? Bara den ”grå medborgaren” eller även, säg, de konstnärligt verksamma – och kanske t.o.m. politiker? (Vi vill ju granska våra folkvalda – men var går gränsen?) Om partiet nu ändå vill ha en upphovsrätt, som varar i ynka fem år – hur har man under den skyddstiden tänkt sig att upphovsmän ska kunna skydda sig för intrång i form av exempelvis piratkopiering eller stöld av opublicerat material?

Avslutningsvis kan man också konstatera att detta är frågor som på punkt efter punkt överensstämmer med debatten under hela 1700-talet. Såväl den tidens piratförespråkare som piratmotståndare skrev pamfletter och höll brandtal vid rättegångar. Nya uppfinningar i form av maskiner jämfördes med böcker och teaterpjäser. Att publicera jämfördes med att skänka bort någonting till det allmänna för alltid. Något som förändrade synsättet radikalt var när man alltmer började skilja på form och innehåll (klarast gjort av Fichte), så att upphovsrätten kom att skydda uttrycket, men inte idén bakom ett verk, medan patent däremot skyddade idén bakom. Ofta hakade debatten, då som nu, upp sig på ändlösa diskussioner om det kan finnas en immateriell egendom eller inte.

Själv tror jag, som jag har skrivit i åtskilliga artiklar, att det är mycket mer fruktbart att se upphovsrätten som en sorts komplement till yttrandefriheten. Om vi värnar om personlig frihet, bör vi också värna om en persons yttranden – inte bara rätten att göra dem, utan också rätten att yttranden (yttrande används här i bred betydelse; från en dikt eller insändare till en tretimmars film) inte ska kunna förvrängas eller användas av andra i vilka sammanhang som helst.

Och har man gjort ett yttrande som är lukrativt, vem bör i första hand ha rätt till vinsten om inte den som investerat arbete och kanske pengar i verkets tillkomst?

In view of recent debates, not the least those in Sweden, I wrote this article about the democratic aspects of copyright legislation:

Abstract: The debates on whether or not copyright and democracy are compatible concepts are not new. It has been discussed since the 1700s and concerns a form of separation of powers. Copyright is a monopoly, but at the same time, when copyright came, it was a strike at another form of monopoly, the printers’ rights, with their roots in the guild system. Copyright could not occur until censorship was abolished, and it can actually be seen as a complement to the freedom of expression. Copyright was early associated with privacy issues. However, if proportionality is not followed in the maintenance of law, both integrity and freedom of expression could be threatened.

This text is part of the annual book ”For or Against the Citizenry: Power sharing”, which is published for the third time by the democracy study group D2D. The book is in Swedish, with short summaries in English. It is available free of charge on the web.

Read the whole article at:
http://www.nisus.se/archive/090525e.html

Många debattörer idag hävdar att upphovsrätt och demokrati är oförenliga begrepp, att upphovsrätten kränker läsares och andra kulturkonsumenters integritet eller att upphovsrätt är en sorts censur.

Andra menar att upphovsrätten i sig är en sorts integritetsskydd (för både upphovsmannen och verket) och att förutsättningen för att upphovsrätten över huvud taget kunde uppstå var att censuren försvann.

Båda synpunkterna i debatten kan ha visst fog, beroende på hur de här olika intressena i praktisk tillämpning balanseras gentemot varandra. Nästan all lagstiftning kan ju tippa över åt något håll om inte de olika intresseområden som berörs definierats och avgränsats tillräckligt väl och om lagen inte upprätthålls med rimliga medel.

Läs hela artikeln!

Det där var den första, mycket kortfattade, upphovsrättsliga lagstiftningen i Sverige. Den ingick som mom. 8 i första paragrafen av 1810 års Tryckfrihetsförordning. 1855 kom så en lag, fristående från TF, om dramatiska arbeten och 1876 kom den första lagen om ”eganderätt till skrift”. Den var högst provisorisk, och redan året därefter kom så den första mera elaborerade svenska lagen om författarrätt 1877.

Jag håller sedan många år på med en bok om upphovsrättshistoria och på bokens webbplats har jag nu laddat upp de här fyra första svenska upphovsrättsliga lagarna. Där finns också längst ned på sidorna kommentarer på såväl svenska som engelska.

Se http://www.copyrighthistory.com

This was the first, very brief, copyright legislation in Sweden. It was subsection 8 of the first section of the (constitutional) Freedom of the Press Act of 1810. In 1855 came a civil law, outside of the constitutional laws, concerning dramatic works, and in 1876 came the first ”regulation on ownership of script [copy]”. It was a temporary solution, and already the next year saw the enactment of the first more elaborate Swedish law on authors’ rights, 1877.

I have for many years been working on a book about copyright history. At the book’s web site, I have now uploaded these first four Swedish copyright laws. At the bottom of the web pages there are comments in Swedish and English.

See http://www.copyrighthistory.com

Nils Wahlbom cirka 1912-15.

Igår visade SvT den gamla svenska filmen ”Kungen kommer” med Gösta Ekman d.ä. som främsta namn. Där har även Nils Wahlbom en roll, och det var roligt att äntligen få se den här filmen, för jag har länge velat se en film med honom. Vi är släkt på rätt långt håll, och jag har ofta hört talas om honom och har även en del gamla foton av honom från förra seklets början.

Nils Wahlbom (1886-1937) var jämnårig (fyra dagar yngre) kusin till min farfar Elis, och de var också nära vänner, delade bostad på Norrtullsgatan 9 i Stockholm och umgicks flitigt. I min farfars dagböcker från 1904-1907 kan man läsa om hur de 19-20-åriga ynglingarna ofta umgicks hemma hos familjen Berwald eller åkte skridskor uppå Brunnsvikens is. Enligt farfars dagbok var Nils Wahlbom också ständigt på dans eller musikafton hemma i konstnären Ragnar Gellerstedts föräldrahem.

I mars 1906 börjar det då och då finnas anteckningar i farfars dagbok om att Nils var på repetition eller på generalrepetition, så här tycks skådespeleriet ha börjat. Den 13 maj samma år står det ”Nisse på repetition, han har varit med på Dramatiska teaterns elevers uppvisning”. 11 juni är Elis och Nils och spelar käglor på Stallmästargården. Den 28 november medverkar Nils i komedin ”Mej lurar du inte”, han spelar ”en borgmästare, en gammal bitvarg”. 10 december är Nils hos doktorn för sitt oroliga hjärta. Min farfar Elis skriver i dagboken ”jag beklagar Nils som inte får röka”.

Enligt böckerna (t.ex. Nordisk familjebok, Uggleupplagans supplement, 1937) debuterade Wahlbom som teaterskådespelare 1910 och som filmskådespelare 1911. Kanske kände man inte till de tidigare teaterexemplen. Eller också anses de som alltför amatörmässiga för att räknas. Bilden ovan där Wahlbom sitter och röker (fast han troligen inte fick) är gissningsvis från ungefär 1912-15, att döma av andra daterade bilder där han ser ungefär lika gammal ut.

Wahlbom började 1910 hos Axel Engdahl på Folkteatern i Göteborg och spelade bland annat i ”Värmlänningarna”. Han turnerade sedan mycket i landsorten med bl.a. Hjalmar Selanders och Allan Rydings teatersällskap en bit in på 20-talet. I Stockholm spelade han vid Gösta Ekmans teatrar och på Vasan.

Nils Wahlbom i någon 1700-talsroll.

Bland teaterrollerna märks t.ex. ”Påsk” (där han för övrigt spelade ”Elis”), och ”Vildanden” (”Ekdahl”). 1917 hade han även hunnit göra en tidig stumfilm, ”I mörkrets bojor”, en förfärlig historia om mord och hypnos, där även en ung Arthur Rolén liksom Karl Gerhard medverkade. Huvudrollerna spelades dock av Sybil Smolova och Carl Barcklind.

1930 spelade Wahlbom tillsammans med Karin Swanström huvudrollerna i den första riktiga talfilmen i Sverige (som inte bara byggde på att man spelade fonografrullar till filmen), nämligen ”När rosorna slå ut”, i regi av Edvin Adolphson, inspelad i Paramounts studior i Paris – som så ofta vid den här tiden när man parallellt spelade in flera varianter av samma film på olika språk.

Wahlbom spelade ofta betjänter, poliser eller grevar, och i filmen ”Skicka hem nr. 7″ (1937) spelade han en figur vid namn ”Tam Tam” Wahlbom, innehavare av den privata arbetsförmedlingen ”Hjälpredan”.

I Svenska filmdatabasen står det att ”Han var utan tvekan en av svensk film och teaters mer egenartade skådespelartyper som med en lite egenartad, sävlig replikföring ofta fick porträttera lite mer timida, tankspritt komiska karaktärer. Som det uttrycktes efter hans bortgång hörde han till dessa som kunde få publiken att jubla åt de mest alldagliga fraser genom just de tonfall han skänkte dem.”

Nils Wahlbom var faktiskt med i en mängd filmer, 8 st på 1910- och 20-talen och 31 st under 1930-talet. Att jag missat honom tills nu är obegripligt, för jag har ändå sett väldigt många 30-talsfilmer. Jo, ”Anderssonskans Kalle” och ”Söder om landsvägen” har jag sett, men där hade Wahlbom ganska undanskymda roller. Rollen han spelar i ”Kungen kommer” är rätt diskret också, trots att han har ”top billing” efter Gösta Ekman. Så jag hoppas få se fler filmer.

Wahlbom spelade ofta mot skådespelare som Thor Modéen, Tollie Zellman, Karin Swanström, eller som i ”Raggen – det är jag det” (1936) där han hade huvudrollen som lektor Winroth mot Isa Quensel (som ”Raggen”) och Stig Järrel (som ”Purjo”). Filmen tycks över lag ha fått god kritik.

I lustspelet ”Ä vi gifta” (1936) spelade Wahlbom kapellmästaren Fingal Doffzén. Signaturen ”Lars” i Stockholms-Tidningen skrev att Wahlbom tog hem spelet: ”[Adolf] Jahr är komisk, Wahlbom humoristisk, med en större mänsklig resonansbotten.” I ”Lyckliga Vestköping” (1937) spelade Wahlbom farbror Justus från USA, som alla tror är rik, mot Quensel, Zellman och Järrel. Robin Hood i Stockholms-Tidningen var dock inte nådig: ”Skådespelarna agera stundtals så falskt och krystat att man får tandvärk. Varför skall Nils Wahlbom alltid behöva tassa omkring och se ut som en onykter kriminaldåre? Det är visserligen ett tuppfjät från snille till vanvett, men därför behöver väl inte en begåvad skådespelare jämt verka lidande av hjärnuppmjukning.”

SvD/TT skriver i artikeln ”Saltar sig till bättre tandhälsa” att Folktandvården i Rosengård nu rekommenderar vissa grupper – främst ungdomar – som slarvar med tandborstning att salta maten med fluorhaltigt salt.

Man undrar hur länge folkhälsoansvariga ska få fortsätta propagera för att befolkningen ska utsättas för detta cellgift i tron att det är något bra!

Folkhälsomyndigheterna har ju de senaste decennierna fått backa i flera frågor: amalgam är inte så ofarligt som man har försökt få det till i 150 år, fett är inte så skadligt, kolhydrater inte så bra, D-vitamin är inte livsfarligt i högre doser etc. Men fluortanten står där ännu i ett skimmer av statlig välvilja.

Jag publicerade för några år sedan en artikel av zoofysiologen Jan Sällström, som är en internationell expert på fluorfrågan, där han beskriver de skadliga effekterna av fluor. Se ”Fluoren inom tandvården är ett cellgift”.

I den nu aktuella SvD/TT-artikeln nämns WHO, troligen för att det här påfundet ska verka sanktionerat från högsta ort. Men jag är inte så säker på att WHO är odelat positivt till det tillsatta fluor som finns i salt t.ex. i Latinamerika. I rapporten ”Reducing salt intake in populations: Report of a WHO forum and technical meeting, 5-7 October 2006” skriver man:

Alternatives to the use of salt fortified with micronutrients such as iodine or fluoride need to be urgently explored.

Generellt är man på WHO medveten om att fluoridering av det ena och det andra är ett synnerligen tveeggat svärd: ”Fluoride has both beneficial and detrimental effects on human health”, skriver man på sin fluorsida. Unicef däremot framhåller betydligt kraftfullare de negativa effekterna av fluor och riskerna med det. I skriften ”Fluoride in water: An overview” (publ. 2003, f.n. under uppdatering) står det:

It has long been known that excessive fluoride intake carries serious toxic effects. But scientists are now debating whether fluoride confers any benefit at all.

Problemet är att fluor har viss effekt på emaljens hårdhet, men detta är långt ifrån entydigt av godo, för emaljen blir hårdare men samtidigt sprödare. Har man då dessutom amalgamfyllningar kan tänderna sprängas lättare. Inte så många vet att amalgamplomber utvidgar sig och ofta förorsakar sprickor i tänderna. Detta sker lättare om man blivit exponerad för fluor, åtminstone till den grad att man drabbats av en begynnande fluoros. Hur dylika fluorskador på tänderna ser ut framgår av de här bilderna.

Nobelpristagaren Arvid Carlsson skrev om detta redan 1978. I en artikel i Läkartidningen 14/1978, ”Aktuella problem rörande fluoriders farmakologi och toxikologi”, skrev han bl.a.:

Det är väsentligt att poängtera att emaljfluoros inte enbart är en kosmetisk fråga. Socialstyrelsens försäkran att emaljfluoros är ett ur medicinsk synvinkel oskyldigt symtom saknar nämligen täckning. Såväl svenska som utländska undersökningar visar att svårare grader av emaljfluoros är associerade med en abnormt hög kariesförekomst [...].

Man måste ta hänsyn till det totala upptaget av fluor. Bor man i områden där dricksvattnet naturligen har höga halter av fluor, bör man definitivt inte dessutom tillföra ytterligare fluor genom tandkräm, munvatten, pensling, tabletter, Ramlösa, grönt te – eller ”fluorberikat” bordssalt.

Pingad på Intressant.

Människors förhållande till medier förändrar sig snabbt. Jag vet inte om just det sker snabbare än andra förändringar i samhälle och mentalitet, som t.ex. synen på moral, arbete etc., men nog förefaller det så – åtminstone med dagens medier.

Tillvänjningen till det nya sker så kvickt att man nästan glömt att det nya inte alltid funnits. Jag som en gång i tiden (för hisnande femton år sedan) i intervjuer brukade presenteras som ”IT-pionjär”, inser att en stor del av Sveriges befolkning nu inte har upplevt någon annan tid än den med Internet och World Wide Web.

Jag minns en dag cirka 1986, då jag för ett par timmar lånade en med dagens mått rätt klumpig mobiltelefon av en vän och gick och pratade i den på gatan. Det kändes oerhört ovant, och jag kände mig som om jag gjorde mig till och framstod som någon sorts jäktad börsmäklare som ständigt måste ha koll på de senaste aktiekurserna. Jag försökte också tala så tyst som möjligt – någon kunde ju höra.

Att telefonerna snart började kallas yuppie-nallar var rätt logiskt. Men plötsligt en dag, bara sju-åtta år senare, var det med viss fascination jag noterade alla unga kvinnor med barnvagnar som promenerade omkring på stan på förmiddagarna med ena handen på barnvagnens handtag och andra handen runt mobiltelefonen vid örat. Samtidigt skrevs det om hur ovilliga kvinnor var att ta till sig ny teknik. Det verkade inte stämma. (Det var ungefär vid samma tid som det talades mycket om digital divide och att det där med Internet inte var något för arbetarklassen precis. En dator kostar ju flera tusen, vem skulle ha råd med det – alldeles oaktat att en stor del av arbetarklassen ansåg sig ha råd med t.ex. bil och sommarstuga.)

Mobiltelefonerna har som bekant ändrat samtalsbeteendet avsevärt. När vi ringer någon, frågar vi inte längre vad personen ifråga gör utan var han/hon befinner sig. Ofta ringer folk upp bara för att berätta var de är. Om man är på väg att träffas, känns det tydligen naturligt att ringa och berätta när man är ungefär halvvägs. Man behöver inte bestämma exakt när man ska träffas, det räcker att säga att ”Jag åker nu, jag ringer när jag är i närheten”. Exakt var man ska ses, kan också fastställas i allra sista minuten. Man behöver inte ha en inköpslista med sig på ICA. Frun kan ringa direkt från skafferiet och berätta vad som fattas. Allt det där är känt och väldokumenterat i oräkneliga tidningskåserier sedan 1990-talet.

Det som nu fick mig att filosofera över allt detta var att jag fick syn på en insändare i ett lokalt annonsblad, ”Mitt i Söderort” för den 12 maj. Där skriver signaturen ”Undrande telefonabonnent” under rubriken ”Våga visa var du ringer ifrån” att hon inte kan förstå varför så många inte vill visa vilket telefonnummer de ringer ifrån. Hon berättar att hon blir ”psykad” när hon får ett samtal från en person som har skyddat nummer, så att hon inte kan se vem som ringer på nummervisaren. Hon fortsätter:

Om min man är hemma får han svara. Men därmed missar vi samtal från vänner som inte heller vill visa vilka de är när de ringer. Varför? Jag är så naiv att jag inte har förstått varför man ska hålla sitt telefonnummer hemligt när man ringer sina vänner eller sin familj.

En intressant 180-gradersvändning av frågan om telefoni och personlig integritet. Hittills har ju människor skaffat sig hemligt nummer t.ex. för att de är förföljda – nu när nummerpresentation har funnits i några år är normaltillståndet att man vet vem det är när det ringer. Det är ju populärt att t.ex. svara ”Hej, Ulla” eller något liknande innan den ringande ens hunnit presentera sig. Förr svarade man alltid med sitt eget namn (eller kanske telefonnummer) i ett lätt undrande tonfall i väntan på att den ringande skulle tala om vem han/hon var. Och nu när motsatsen är normaltillståndet har alltså en obekant uppringare blivit något hotfullt.

Det finns en oerhört intressant bok från 1983 av Ithiel de Sola Pool, Forecasting the telephone, som innehåller farhågor och förhoppningar från telefonins barndom, tillsammans med en mängd beskrivningar av hur telefonen faktiskt förändrade folks liv, vilket gör den till en sorts teknologisk folklivsstudie. Några kapitelrubriker ur boken:

1.1.2 The telephone will be used by the poor.
2.1.1 The telephone fosters the separation of plant and office.
2.1.4 The telephone favors the growth of skyscrapers.
2.1.5 The telehone will lead to the growth of suburbs and urban sprawl.
2.2.1.1 The telephone will abolish loneliness, particularly for the farmer´s wife.
3.1.1 The telephone will foster management from a distance.
3.1.4 The telephone will democratize hierarchic relations.
4.9.4. International telephony will foster world peace.
5.2.6.2 Telephone crime will be a problem.
9.5.3 The telephone is a channel for safe sexuality.
10.6 The telephone increases and decreases privacy.
10.6.4. Every individual will be given a unique ID number to facilitate telephone service.
10.6.6 The telephone will be highly intrusive into domestic peace.
11.3.2 The decline in letter writing reduces the record available to historians.
11.3.3 Writers of fiction and drama will use the telephone as a symbol and as a mechanism for moving the dramatic action.

Med dagens överflöd av medie- och kommunikationsvetare bör väl en liknande studie om mobiltelefonen dyka upp så småningom.

Häromdagen skrev distriktsläkaren Bengt Järhult en viktig artikel på SvD/Brännpunkt, ”Rehabkedjan en kvarnsten om halsen”.

Han skriver där bland annat om hur vansinnigt det är att tro att någon annan än den behandlande läkaren skulle kunna uttala sig om t.ex. patientens arbetsförmåga (även patienten själv vet ju rimligen en hel del om detta). Ändå är ju detta vardagsmat att Försäkringskassans egna läkare, som aldrig över huvud taget träffat patienten, har åsikter om saken, och synnerligen tungt vägande åsikter också: det kan i värsta fall handla om antingen ekonomisk ruin eller ett hyfsat fortsatt liv för den sjuke (för att nu bara tala om den ekonomiska sidan; mer om det medicinska nedan). Järhult skriver bl.a.:

Det obehagliga under senare år är att dessa etiska krav – såsom respekt för patienten och delaktighet i behandlingen – i så hög grad åsidosatts av Försäkringskassan i sin roll som ombud för politiska beslut.
I senare års omvälvning av sjukförsäkringen har de strukturella orsakerna till de ökade sjukskrivningarna varit omöjliga att få upp på agendan. Det har även varit svårt att försvara det professionella medicinska området, där läkare ser sjukskrivning som en del i behandlingen och återföringen av patienten till hälsa, inte som ett utsorteringsinstrument, Rehabkedjans sanna konsekvens.

Det talas vitt och brett om rehabilitering i dessa dagar. Det brister verkligen på det området, många har slussats in i t.ex. förtidspensionering utan några försök till rehabilitering.

Men vad är rehabilitering egentligen? Svensk Ordbok säger att rehabilitera är ”återanpassa till ett normat liv”. I Lindskog-Zetterbergs Medicinsk Terminologi (1975) står ”en handikappad persons återanpassning till bästa möjliga fysiska, psykiska, sociala o. yrkestekniska situation”. Nationalencyklopedin säger ”återställande av förlorad funktion” och tillägger att ”hjälpa sjuka eller skadade att återvinna bästa möjliga funktionsförmåga och ge förutsättningar för ett normalt liv. Den avser numera insatser mot alla former av funktionsnedsättningar och handikapp.” NE säger också att medicinsk rehabilitering ”kan inte skarpt avgränsas från rent sjukvårdande åtgärder, men inriktas främst på konsekvenser av sjukdom och skada”.

Jag har diskuterat detta några gånger med medicinare, och ingen har hållit med mig, men jag tycker nog att jag i hög grad får stöd för min synpunkt i dessa definitioner: nämligen att rehabilitering är något som borde komma efter bot. Men att någon ska bli frisk är en tanke som tycks så vågad att den inte över huvud taget dyker upp i debatten. Ingen är som bekant längre sjuk utan bara sjukskriven, och då behöver förstås ingen bli frisk heller. Bara friskskriven och rehabiliterad.

Det är ”viktigt för läkarprofessionen att tydliggöra att vi ska ha en medicinsk grund för fördelningen av samhällsresurser till sjuka, inte en försäkringsadministrativ pseudojuridisk process”, skriver Järhult och fortsätter:

Men vi behöver offentligt diskutera vad denna medicinska grund innebär. Nu har begreppet i hög grad försnävats till en diagnos, till Socialstyrelsens beslutsstöd där varje diagnos kopplas till en viss sjukskrivningstid. Löjligt!
Alla läkare vet att sjukdomen, diagnosen bara är en del. Patientens personlighet, motivation utifrån psykiska resurser och den sociala situationen avgör i en helhet arbetsförmågan relaterad till jobbkraven.

Jag hörde senast idag på TV någon inom vården säga att alla fall är unika, det finns ingen manual man kan gå efter. Men en manual har nyligen kommit som säger att den och den sjukdomen innebär att man kan vara sjukskriven si och så många veckor. Varför inte löpa linan ut och fastställa i manualen också vilken medicinering en patient ska ha, vilken dos osv?

Det låter väldigt fint att säga, som vissa debattörer, att ”det finns inget som är så farligt som sjukskrivning”. Det är ungefär som att säga att det inte finns någon farligare plats än sjukhus, för där dör de flesta. Jag tror att det här resonemanget sjösattes av Lars Englund i en besynnerlig skrift som Försäkringskassan gav ut 1997, med titeln ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Englunds svar var nej, och han skrev bl.a.:

Det finns inget samband mellan grad av sjuklighet och grad av arbetsförmåga! Därmed kan inte heller läkaren avgöra om den sjuke verkligen inte kan arbeta och i många fall heller inte bedöma om arbete kan förvärra tillståndet eller om sjukskrivning förkortar sjukligheten.

Man kan ju vända på frågan: om inte sjukdom är ett bra skäl att vara sjukskriven, vad skulle då vara ett bra skäl? Det finns många anmärkningsvärda uttalanden i den skriften, som man anar har spridit sig inom vården och vårdpolitiken sedan dess. Läs själv på denna länk.

Långt borta synes den tid då man även vid något så lindrigt som en förkylning skulle stanna hemma från jobbet/skolan i tre dagar sedan man var feberfri. Idag spelar folk hjältar och går till jobbet, snörvlande och nysande, påhejade av sådana som Englund. Det talas så mycket om sjukfrånvaron, men sjuknärvaron kan också vara ett problem. Sedan bör det sägas att det givetvis föreligger stora skillnader när det gäller kortare triviala sjukdomar och kroniska sjukdomstillstånd som sträcker sig över många år, kanske decennier.

Det finns ett tredje ord av betydelse i sammanhanget: diagnos. Inte minst i den nu aktuella TV3-serien Diagnos okänd har vi sett ett antal människor som vandrat genom vårdapparaten rätt länge utan att få en riktig diagnos. Många med långvariga kroniska sjukdomar (jag själv inräknad) vittnar om hur viktigt det är att få en diagnos. Att vara ständigt sjuk är illa nog, men att dessutom inte veta vad man lider av är ännu värre.

Att inte få någon diagnos är ett problem. Att få fel diagnos är ett annat. Jag har tidigare skrivit om hur ofta de s.k. nya diagnoserna feldiagnosticerats. När en läkare ställs inför något okänt som han/hon inte känner igen är det lätt att antingen avfärda alltihop som psykosomatiskt, somatisering el. dyl. Ett annat alternativ är att gripa efter någon diagnos han/hon hoppas patienten ska bli nöjd med: ”Du har fibromyalgi och det finns det ingen bot för, men du dör inte av det i alla fall” (autentisk replik från läkare). En fin utväg för en fantasilös och initiativfattig läkare. En diagnos som inte kräver några åtgärder från läkarens sida, men som man som patient ändå kan leva länge med. En win-win-situation kort sagt.

Det brister med andra ord i alla led. Dålig diagnostik, ingen bot, rehabilitering av människor som ännu inte är friska eller ens på väg att bli det. Där har vi den dystra sanningen bakom mycket av det fina talet om världens bästa vård, vårdval m.m.