Jag kunde inte låta bli, utan laddade upp några av mina alster på prov. Först valde jag en av mina kortare, och faktiskt en av de första låtar jag gjorde på dator, ”Hornbass”:

Efter några dagar kom bedömningen – och den var ju sannerligen inte dålig:

Based on our listen, the following aspects of this release are outstanding. Keep building on these strengths.
Performance:
Instruments – Lead
We felt the instrumental leads on this track were tuneful, interesting and well-articulated. There’s no overplaying here, and nothing seems to be lacking either. Spot on.
Instruments – Rhythm
We think your rhythmic elements on this release can hang with the best of them. Tight, clean and interesting playing.
Energy
We thought your track had rousing energy that moved us as listeners. You sound confident in your musical skills and the parts you’re playing.
Songwriting:
Hook
Ah, the elusive hook. A great hook can redeem a troubled song, or get a great payday for a top-notch band. Your hooks grabbed us. Excellent work.
Song Structure
We thought this song had a logical structure and all the parts were distinct. A good song structure generally has both repetition and surprise, and we thought you nailed it.
Production:
Arrangement / Instrumentation
Having a good arrangement, with the right instrumentation, helps give listeners a better sense of what’s happening melodically and harmonically. Your arrangements were just right. Nice job.
Production Quality
All the elements in the mix here sound clear, and they coalesce into a cohesive sound that suits the composition. This is very much its own art form. Nice work.
Mix / Blend
In the studio, a good mix separates the men from the boys. It’s relatively easy to get good raw tracks, but mixing them right is an art unto itself. Clearly a lot of time and work went into the mix here. It’s paying off.

Nu undrar jag förstås om Hello Music verkligen har levande människor som sitter och lyssnar på allt som laddas upp eller om de här omdömena har genererats av något program. Människa eller programvara? Jag lutar nog åt det senare. Även om man försöker verka väldigt specifik i sina omdömen med ”elusive hook” osv., så förefaller det ändå lite för allmänt hållet. En människa skulle nog ha reagerat mera på att musiken generellt sett är lite okonventionell, bl.a. på områden man redan tar upp.

Jag prövade så med en låt till, en lång monoton historia med syntetisk röst, som passande nog heter ”I’m Machine Machine Perhaps”:

Den här gången tror jag i alla fall att jag lyckades förvirra algoritmerna lite:

No Excellent Qualities – Unfortunately, this release was not tagged with any excellent qualities. This doesn’t happen often, and usually indicates a major flaw or problem with the release.

Med tanke på att rösten i denna komposition är Macintoshs syntetiska röst ”Victoria”, så är följande kommentar intressant:

Lead vocals are one of the most important elements to the effectiveness of a song. They can create a style or mood to a song that would otherwise not exist. We often tag this because the vocals are out of tune, the artist’s breathing is getting in the way of the melody, or the differences between the loud and soft parts don’t make musical sense. It may help to do some vocal warm ups before you perform, check out some free lesson videos online or even hire a vocal coach in order to maximize your full vocal potential.

Sedan har Hello Music synpunkter på hur kompositionen håller ihop rytmiskt:

The timing is an often overlooked, but absolutely essential, part of a song. Small changes can make the difference between the timing sounding ”tight” and the song falling apart. Things that can amount to errors in timing and togetherness are: an improper understanding of time signature and meter, poorly articulated phrases, or playing a song at an unnatural tempo. In many cases, timing problems are not because of poor musicianship, but poor communication between players. [...] Once a suitable tempo has been established, you may opt to record using a metronome (a.k.a. ”click track”). While not exactly a liberating experience, this is an effective way to keep all players on the same beat.

Hello Music är också inne på att den här kompositionen har en dålig struktur, att den har en introduktion som är för lång och att ”there is too much delayed gratification”. Det kan det ju ligga något i – även om den här typen av musik bygger just på långsamhet och upprepning. Hello Music vill inte visa sig omöjliga utan intygar att de visst kan ”uppskatta en oortodox låtstruktur” men den bör ändå vara tillräckligt distinkt, så att lyssnaren kan känna igen de grundläggande elementen. Sedan citerar de ändå en modern kompositör:

Melody is a very common hurdle in songcraft, and is a challenge for even the most experienced songwriters. ”A melody is not merely something you can hum,” legendary composer Aaron Copland once said. When we think a melody needs work, it often sounds too ”static” in its shape, and need extra movement or content. This is the case when the melodic line is a simple doubling of another part, or lacks a unique contour or phrasing.

Hello Music föreslår också lite bättre arbete med mikrofoner och mixning och säger i slutet av den långa genomgången att ”one or more instruments seem somewhat off”. Som om det inte räckte med Copland bussar man så även Burt Bacharach på mig genom att citera hans uttalande ”never be ashamed to write a melody that people remember”. Ska tänka på det.

Man inleder artikeln med att konstatera att ekonomin förändrats och att IT-bubblan präglade 1990-talet, medan ”2000-talet inletts med en lågkonjunktur där människors frånvaro från jobbet exploderat och arbetslösheten bitit sig fast på nytt”. Jag antar att man menar sjukfrånvaro, men man skriver bara ”frånvaro”. En detalj kanske, men ganska signifikativ, och än mer signifikativ skulle den bli mot bakgrund av den utredning som socialdemokraterna tillsatte i september 2004 under ledning av Anna Hedborg. Som jag redogjort för i en rad andra bloggartiklar (här är en) tog ju alliansen över en socialdemokratisk politik på sjukförsäkringsområdet. Hedborgs utredning kom att läggas fram bara en månad efter maktskiftet 2006.

Åter till artikeln från 2004. Författarna berättar att man låtit riksdagens utredningstjänst granska effekterna av moderaternas eget budgetförslag – en ganska listig taktik, som ger ett ärligt intryck av att man nu vill ompröva sin politik:

Det visade sig då att 50 procent av skattesänkningarna tillföll den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna. De fick en årlig förbättring med 24 000 kronor medan den tiondel som hade lägst inkomst tillfördes 1 600 kronor per år.

Att moderat politik får sådana fördelningseffekter är varken önskvärt eller nödvändigt. En omläggning har därför inletts och kommer att vara genomförd i god tid före valet 2006.

Artikelförfattarna konstaterar också att partiets förslag skulle ”försvaga den offentliga sektorns finanser med cirka 20 miljarder kronor för 2006″. Istället förordar man nu ett ”överskott i det finansiella sparandet som motsvarar cirka 2 procent av BNP”. (Detta kommenterades lite syrligt av Karin Pilsäter (FP) – som i övrigt var positivt inställd – med orden ”Det var inte länge sedan de kallade överskottsmålet för fondsocialism”.)

Artikeln väckte över huvud taget viss förvirring bland politiker och ledarskribenter. ”Det här är sosseretorik, och jag tycker inte att det är bra”, menade moderata ungdomsförbundets ordförande Christofer Fjellner. aPär Nuder trodde inte på omsvängningen: ”Jag tror att man säger en sak, men vill någonting annat. Ett parti som under en natt gör ett sådant här lappkast, skall man vara väldigt skeptisk mot.” Så där har socialdemokratiska debattörer sagt ända sedan dess, tills för bara ett eller två år sedan, kontentan har varit att det är samma gamla höger som förr. ”Där sticker ju bockfoten fram”, sa Nuder. (Samme Nuder som som fem år senare medverkar till att slussa över vinster från riskkapitalbolaget EQT till Guernsey – och i den stilen har det fortsatt.)

Bland DN:s skribenter ansåg Peter Wolodarski att Reinfeldts strategi inte var ofarlig: ”Det finns en klar risk att han kommer att få äta upp sin debattartikel många gånger om. Budgetförstärkningen är en sak – den har nog inte Lundgren några problem med – värre är att moderaterna i ett slag har skrivit under den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen i skattefrågan.” Och Henrik Brors skrev så här i en kommenter:

Fredrik Reinfeldts nya värdeord är ”Trygghet, Tillväxt, Stabilitet”, och han listar nya målgrupper som ska gynnas av partiets nya skattepolitik: Vårdbiträden, förskollärare, och industriarbetare. Han klargör också tydligt vilka väljare partiet inte inriktar sig på – arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer, som får försämrade ersättningar.

Åter till den ursprungliga artikeln. Redan 2003 hade moderaterna föreslagit sänkning av ersättningen i a-kassan, sjukersättningen, och föräldraförsäkringen till 75 procent. Ytterligare sänkningar bör nu göras, menar artikelförfattarna, för att förhindra att ”frånvaro permanentas i förtidspension”.

Det här är naturligtvis det enkla sättet att bedriva samhällspolitik på. Höjer man skatten på choklad, så köper folk inte lika mycket choklad. Sänker man folks ersättningar, så jobbar de sjuka eller tar arbeten de inte passar för (om de har ”turen” att någon arbetsgivare vill anställa någon som inte passar för jobbet, förstås).

Med den här sociala ingenjörskonstens Meccanolåda behöver man inte förbättra vården (ingen talar längre om att man ska bli ”frisk” – bara ”rehabiliterad”) och man behöver inte förbättra arbetsförmedling och arbetsmarknadsutbildning utan bara trampa på i samma hjulspår som socialdemokraterna har gjort i många år. Ändå tyder ju mycket på att t.ex. privata förmedlingar eller organisationer som Trygghetsstiftelsen fungerar bättre än Arbetsförmedlingen. Att inte ens borgerliga politiker vill satsa på den typen av riktig förmedling är besynnerligt. Istället har de axiom som vunnit alltmer hävd, först under socialdemokraterna och sedan alltmera hårdnackat under alliansen, blivit följande:

1) Det finns ingen som är sjuk. Det finns bara arbetssökande med lite speciella behov. (Som sagt talar man ofta inte ens om sjukfrånvaro utan bara om ”frånvaro”, som gällde det skolkande skolbarn.)

2) Är man arbetslös, särskilt under lång tid, är det alltid den enskildes eget fel. Man har bara inte sökt tillräckligt många jobb. Har du sökt 500 – sök då 1000! Har du sökt 1000 – sök då 2000! Att ett sådant synsätt – förutom att vara påfrestande för den drabbade – dessutom ökar den s.k. missmatchningen är ytterligare en komplikation. Jag vet personalchefer som sliter sitt hår pga av alla ”idiotansökningar” de får från folk med för hög, för låg eller bara fel kompetens.

”Aktiva åtgärder och utbildning bör prioriteras framför passivt bidragsberoende”, heter det i artikeln från mars 2004. Det där passiva bidragsberoendet har man hört sedan dess som ett mantra. Vad har vi fått – jo ett ”aktivt bidragsberoende”. Vi har sett arbetslösa som slussats in i rena lycksökarföretags coachningsverksamhet som fått flum i stil med 70-talets new age-aktiga sensiträning att verka rationellt. Jag vet vänner och bekanta som gått samma kurs i CV-skrivande fem gånger och andra som tvingas gå i andra meningslösa aktiviteter som tar all tid – så att man inte ens hinner söka jobb. Om det inte är kontraproduktivt så vet jag inte vad.

En bekant gick hos en s.k. jobbsökarcoach som gav rådet åt sina kursdeltagare att inte alls söka utannonserade jobb (det var ingen idé) – istället skulle man knacka dörr hos grannarna, tala med den som sitter i snabbköpskassan och berätta att man söker jobb, eller gå med sandwichplakat på stan (”Arbetslös ingenjör söker jobb”). Jag vet inte om detta kan kallas att ”vårda sitt varumärke”, som man ju får lära sig på andra jobbsökarkurser.

Denna typ av vansinne är tyvärr inget nytt. I februari 1999 berättade SvT:s program ”Reportrarna” om hur den tidens jobbsökarkurser i AMS regi bl.a. gav rådet att man skulle approchera gravida kvinnor utanför mödravårdscentralerna, för att höra sig för om de hade något jobb och när det i så fall skulle bli ledigt.

Det är också märkligt att Reinfeldt-Odenberg-Borg kallar t.ex. sjukersättning för bidrag. Vem skulle kalla en stöldförsäkring som faller ut för bidrag? Borgerliga politiker brukar annars vara väldigt noga med att man ska skilja på t.ex. skatter och avgifter, eftersom förväxling leder tanken fel och inte sällan möjliggör ett propagandistiskt språkbruk. Vad ska man då säga om att ersättning blir bidrag? En rättighet blir en nåd.

Reinfeldt et al. skriver också i sin artikel 2004 att ”En hög ersättning i a-kassan försvagar drivkrafterna att aktivt söka arbete och beredskapen att acceptera anställningar som kräver omställningar.” Ja, tidigt i Anna Hedborgs (S) utredningar stod det att man ska stå till hela arbetsmarknadens förfogande (”den försäkrades arbetsförmåga bör bedömas i förhållande till den nationella arbetsmarknaden”, formulerades det i efterföljande proposition 1996/97:28). Alliansen har mycket riktigt tagit denna politik ad notam. Man får ju vara beredd att maka på sig lite, dit där jobben finns. Kanske det, men i andra sammanhang brukar borgerliga politiker tala om hur viktigt det är att människor inte ska behöva ryckas upp med rötterna, t.ex. tvingas flytta från ett hus man bott i hela livet bara för att fastighetsskatten plötsligt höjts så att man inte har råd att bo kvar. Men i jobbsammanhang ska man vara beredd att både flytta och ta vilket jobb som helst. Även den i borgerliga sammanhang normalt så viktiga kärnfamiljen får gärna splittras om en familjemedlem får jobb 30 mil bort.

Givetvis kan situationen bli så allvarlig att sådana drastiska steg måste tas, men jag tror man bör placera dem betydligt längre ner på åtgärdslistan än nu. Andra saker bör prövas först. Hela förmedlings- och utbildningsverksamheten måste förbättras. Det bör ju å andra sidan inte bli som på 1970-talet. Jag minns skämtteckningar i den här stilen:

Två killar står och röker utanför en AMS-verksamhet. Den ena säger: ”Vad gör du här då?” Den andre: ”Jag är bilmekaniker och omskolar mig till målare. Du då?” Den första: ”Jag är målare och omskolar mig till bilmekaniker.”

När människor idag som t.ex. är sjuka men orkar arbeta deltid tvingas att söka ett annat heltidsarbete, så är det förutom den rent omänskliga aspekten också en sorts kapitalförstöring. Många som redan har ett arbete de kan klara på deltid med sin sjukdom är ju ofta experter på sitt område och sitter inne med en kompetens som många företag vill behålla, även om så sker på deltid. Men även om arbetsgivare och arbetstagare är överens om detta, så får de alltså inte fortsätta på det viset för Försäkringskassan.

Bland det mer hårresande jag hört i den vägen var när dansaren Anneli Alhanko berättade hur man föreslagit att hon borde byta arbete sedan hon blivit sjukskriven tre månader efter en höftoperation.

Det är påfallande när man läser gamla klipp från 1990- och 2000-talen hur både socialdemokraterna och moderaterna i mycket har rört sig åt precis samma håll fast från lite olika utgångspunkter. Socialdemokraterna har ju sedan 1980-talet blivit mer och mer marknadsinriktade, medan moderaterna talat mer och mer om ”svenska modellen” och ett visst socialt ansvarstagande. Som ofta påpekats har socialdemokraterna gått från en position där näringslivets ”propagandister” i SAF sågs som ”hatets och illviljans kolportörer” (Palme på Metallkongressen 1981) till att Stefan Löfven nu kan läxa upp Anders Borg när denne säger att näringslivet är ett särintresse. Socialdemokratisk partibok har ju i decennier varit en stor hjälp i karriären inom staten, men numera tycks den även vara nyckeln till toppositioner inom näringslivet.

Socialdemokraterna och moderaterna möts alltmer i en sorts socialliberalism, där man för debattens skull förtvivlat försöker förstora de skillnader som ändå finns. I dagarna debatterade partiledarna i SvT (se DN, DN, SvD, SvD) och medan alliansen nu talar om lärlingar, talar socialdemokraterna om trainees. Skolkontrakt till 25 säger Magdalena Andersson, skolplikt till 18, säger Jan Björklund. Socialdemokraterna gläfser lite för syns skull mot RUT och jobbskatteavdrag men vill inte riva upp något som folk har vant sig vid, om de kommer till makten 2014.

Båda partierna har också i regeringsställning fått motta hård kritik för cynism och okänslighet inför människors öden när de kommer i kläm mellan paragraferna.

Vi är kanske helt enkelt på väg åt ett visst håll, drivna av tidsandan, där såväl socialdemokrater som moderater gör var sitt drag och vi förflyttas av en närapå oundviklig utveckling, ungefär som när man tar sig uppför den där trappan i Lustiga huset på Gröna Lund, där man sätter höger fot till höger, inväntar trappans vänstra del och så sätter man vänster fot där osv.

Under åren runt 1970, då jag tyvärr tillhörde den s.k. avgrundsvänstern, brukade man säga att socialdemokraterna och moderaterna var monopolkapitalets partier, medan vänsterpartiet och centern var småborgarnas. Man menade att de två största partierna företrädde samma intressen men på lite olika sätt. Socialdemokraterna kunde genomföra försämringar utan att det knorrades i folkdjupet på ett sätt som moderaterna aldrig kunde ha gjort. Jag tänker ibland att det möjligen ändå låg något litet korn av sanning i detta.

Det skapar en orealistisk förväntan och en kritisk inställning bland allmänheten som inte främjar en god vård. Debatten flyttar fokus från att utveckla goda behandlingsmetoder till att hitta fel. // Om inget får gå snett, kan ingenting heller gå rätt!

Hon vänder sig särskilt emot Vårdförbundet, som har en kampanj där man bland annat påpekat att åtta människor om dagen (!) dör pga misstag inom vården (se även fotnot). Detta menar Sandberg är skräckpropaganda. Rubriken till artikeln är för övrigt något tvetydig: ”Ordet vårdskada hör hemma på kyrkogården”.

Ja, åtta patienter om dagen hör också hemma där uppenbarligen. Man undrar hur man ska kunna ”utveckla goda behandlingsmetoder” utan att ”hitta fel”. Resonemanget är helt i linje med Socialdepartementets nya linje som ledde till att HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) sedan 1 januari 2011 inte längre delar ut varningar och erinringar till vårdpersonal; detta sköts numera av Socialstyrelsen. Men tanken är nu, har man sagt, att inte längre hänga ut enskilda utan koncentrera sig på systemfel.

HSAN har inte precis fungerat som ett urverk heller, man har ibland gjort en del handläggningsfel, men att helt avskaffa det personliga ansvaret är allvarligt, i synnerhet mot bakgrund av att ansvarsutkrävande i offentligheten rent generellt har blivit allt svårare, ända sedan ändringarna av tjänstemannaansvaret 1975 och 1989. (”Ämbetsansvarsreformen var genomgripande och medförde en betydande avkriminalisering”, som det står i Prop. 1988/89:113.)

Jag är inte dummare än att jag förstår att få skulle våga utbilda sig till exempelvis läkare om ansvarsbördan vid felgrepp skulle vara alldeles orimligt stor. Men det personliga ansvaret får heller inte gömmas undan bakom diverse luddiga begrepp som systemfel. Vill man utreda hur och varför något gått fel, kan man givetvis inte undvika att utreda de personer som varit inblandade. Man kan ju inte bara sitta och granska flödesscheman, logistik och triagerutiner. Och visar det sig då att någon handlat direkt olämpligt eller okunnigt måste man givetvis kunna vidta någon form av åtgärder. Tyvärr har det ju rapporterats (t.ex. i Uppdrag granskning här och här) om hur läkare kan få fortsätta arbeta trots mängder av misstag, ja t.o.m trots att de inte haft legitimation. Att blunda för grava fel hos en specifik vårdutövare ligger givetvis inte i patientens intresse. Och knappast i läkarnas heller. Inte vill de väl att deras profession eller deras specialitet ska få dåligt rykte pga enskilda som inte sköter sig?

Det är inte heller så enkelt, givetvis, att ansvaret alltid ligger hos den som direkt utövar någon form av behandling inom vården. Ansvaret kan istället eller dessutom tillfalla den personens chef – ansvar borde rent av i verkligt allvarliga fall kunna utkrävas på ett personligt plan hos de politiker som bestämt ramarna för vårdens innehåll. Jag skrev rent allmänt om ansvar i en uppsats 2006, ”Demokratin, makten och ansvarets mekanismer”. Jag citerade där läkaren Maria Ohlsson som i en insändare i DN 17 juni 1997 skrev:

Medan jag själv kan bli anmäld och deslegitimerad om jag inte sköter mig enligt vetenskap och beprövad erfarenhet har de som styr förutsättningarna för mitt arbete inga sådana krav på sig. Det som var bäst igår är förkastligt idag utan att någon behöver förklara närmare varför.

Särskilt idag när man ofta får höra skräckhistorier om dålig utbildning av läkare (SvD:s artikelserie i januari, t.ex. här och här) och allmänt undermålig kunskapsnivå inom svenskt undervisningsväsen på både lägre och högre nivå, så måste det finnas möjligheter att skilja ut direkt riskabelt okunniga personer. Fackämnesutbildning och insikter om etik och bemötande etc. måste förbättras; det är den viktigaste åtgärden på sikt. Samtidigt måste det gå att fånga upp och stoppa dem som är direkt olämpliga för sitt yrke – och göra det här och nu (sedan kan man gå vidare och kolla vilka systemfel som gjort att de över huvud taget fått vara yrkesverksamma). Och drabbade patienter måste kunna utkräva skadestånd i vissa fall.

Som det nu är har Socialstyrelsen inte ens hunnit granska de fall de tog över från HSAN 2011. Många av anmälarna är mycket sjuka och man undrar om myndigheten bedriver ett så cyniskt spel att de hoppas att anmälarna ska hinna avlida innan deras fall utretts.

Att det finns de som både kan och vill arbeta längre än till dagens pensionsålder är givetvis bara bra. Befolkningen blir ju allt äldre, och det sägs också att vi är så friska numera allt högre upp i åldrarna. Så är det nog, men det kan tänkas att vi inte har fått hela bilden av hälsotillståndet än. Dels är det först nu som en gigantisk grupp kvinnor som har arbetat hela livet kommer upp i hög ålder, dels kunde vi häromdagen läsa om hur prognoserna för hur Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar ska breda ut sig i framtiden kanske varit för optimistiska. Till 2050 har man tidigare räknat med att det ska finnas cirka 250 000 personer med demens, nu tror man att det blir 350 000. Dessutom kan man fundera över om verkningarna av diverse skadliga miljökomponenter har fått fullt utslag ännu. Vissa saker som är skadliga för oss har förbjudits de senaste decennierna, men andra har tillkommit. Totalbilden är svår – närmast omöjlig – att se.*)

Det har länge frapperat mig när politiker diskuterar sjukförsäkring, arbetslöshet eller åldringsvård, att det verkar som om ingen av dem har varit sjukare än förkyld, ingen av dem arbetslös och ytterst få tycks inse att de blir inte bara ”äldre”, som det heter numera, utan faktiskt väldigt gamla med varierande grad av skröplighet.

Därför var det synnerligen intressant när jag i mina ansenliga gamla tidningsbuntar hittade en drygt 13 år gammal artikel, i Dagens Nyheter 19 augusti 1998, ”Så vill partiledarna åldras”, skriven av Kari Molin. Redaktionen frågade partiledarna Gudrun Schyman (V), Alf Svensson (KD), Göran Persson (S), Carl Bildt (M), Lennart Daléus (C), Birger Schlaug (MP) och Lars Leijonborg (FP) när de vill gå i pension, vad de vill göra och hur de vill ha det som riktigt gamla.

Gudrun Schyman (då 50 år) ville som riktigt gammal bo i ett kollektiv där det finns alla åldrar. Hon säger också: ”Jag tror jag fortsätter med någon form av förändringsarbete även som äldre. Sen vill jag resa mer. Men jag kan inte tänka mig att jag tar det lugnt, jag är den ”påhållande” sorten.” Hon hoppas också att hon inte blir frustrerad över att inte orka vissa saker längre.

Alf Svensson (då 60 år) säger att han ”bävar för den dag då jag inte längre är efterfrågad, inte längre blir uppringd av journalister, inte ombedd att hålla tal”. Ungdomsförbunden vill bekämpa förgubbning, säger han, ”men är det något som hjälpt mig så är det erfarenhet, jag törs säga att jag är bättre som partiledare i dag än för fem eller tio år sen”. Svensson vill leva ut sina starka längtan efter böcker och läsning. Han är rädd för att dö: ”Nedbrytningsprocessen tror jag är påfrestande. Gemenskaper ska brytas, alla ringar gå itu och jag är rädd för ensamheten. Jag hoppas få vara klar i huvudet.” Svensson säger att han vill vara på ett modernt ålderdomshem, privat eller offentligt, fyllt av gemenskap och omvårdnad.

Göran Persson (då 49 år) hoppas slippa uppleva en skarp gräns till pensionärstillvaron. ”Jag vill fortsätta med politiken men utan dagliga krav som nu. Om jag får vara frisk vill jag nog arbeta till 65-70-årsåldern.” Persson berättar att han sett människor som hängt upp hela sin sociala identitet på yrket och då har pensionsdagen varit en tragedi. Persson avslöjar att han har en dragning till landet och skogen, rent av till kyrkan, men han tror inte att han ska låta sig prästvigas, ”men även lekmannapräster kan predika”. Han vill stanna hemma så länge som möjligt och hoppas det dröjer till mycket sent innan han kommer till något hem. ”Nej, inte något privat. Vilken reträtt det vore för mig att sluta ett aktivt politiskt liv på ett privat vårdhem!”

Carl Bildt (då 49 år) har inte reflekterat över pensioneringen: ”På sätt och vis går jag nog aldrig i pension. Jag vill alltid vara aktiv även om jag tänker mig att jag får växla ner successivt så småningom.” Bildt tror det är svårt att i förväg föreställa sig hur det blir. ”Jag tror att det är bra att även som äldre ha en arbetsplats dit man kan gå. Jag vill skriva, kanske memoarer. På något sätt vara engagerad. Men inte minst i det politiska livet är vi dåliga på att ta tillvara erfarenheterna från de äldre.” Människor dör, ”även om jag finner det svårt att riktigt acceptera det”, säger Bildt och fortsätter: ”Jag vill vara kvar i en miljö som är hemma eller som är ett hem för mig. Kommer jag till ett vårdhem kan det vara privat eller offentligt – bara jag får välja själv.”

Lennart Daléus (då 52 år) vill sluta vid 65 och ”odla lavendel i Provence”, en metafor säger han, som lika gärna kan betyda elda ris på Ingarö. ”Jag ser nog pensioneringen som en enda lång semester”, säger han och tror att han blir lika gammal som sina föräldrar, dvs lever till 90-årsåldern. När det blir nödvändigt hoppas han att han hamnar på ett ”regelrätt ålderdomshem i eget rum med dusch och toa. Om det är offentligt eller privat spelar ingen roll. Men jag vill absolut inte tvingas in i en massa aktiviteter, usch.” På frågan om han är rädd för något svarar han att han ”undrar över hur det är att inte längre med alla sinnen kunna uppfatta verkligheten.”

Birger Schlaug (då 49 år) säger att om han har ett roligt jobb är han nog så lagom intresserad av att gå i pension. ”Men är jag åter i familjeföretaget – som tillverkar mätinstrument – är jag nog trött och vill gå tidigt.” Schlaug önskar att det fanns kooperativ för äldreboende och säger också: ”Sedan undrar jag hur det känns att få ont, att glömma. Och hur står man ut med att folk tycker det går för sakta när man handlar eller står på posten, att unga människor skrattar åt en?”

Lars Leijonborg (då 48 år) säger att han inte tänkt över när han vill gå i pension eller hur omställningen blir. Han berättar att hans far som snart är 90, är helt klar i huvudet: ”Det är något väldigt skrämmande att tänka på att inte känna igen sina närmaste.” När man blir riktigt gammal är en bra kontakt med de närmaste det viktigaste, menar han och vill gärna bo kvar i egen bostad. När bördan blir för stor för de närstående kan han tänka sig ett sjukhem, ”privat eller offentligt – även om de privata överväger bland de riktigt lysande exempel jag känner till”, säger han.

De här språkreformistiska tankarna dyker upp då och då; första gången jag såg det var nog i början av 1990-talet, då man föreslog ”hen” och även ”haon”. Idén har dock en längre historia än så. Karl-Hampus Dahlstedt nämnde ordet hän som ett alternativ redan i antologin ”Språk, språkvård och kommunikation” (1967). Bertil Molde skrev i Språkvård nr 1/1976 om hur ordet han, som ju hittills använts (även) som neutralt pronomen, kunde missuppfattas i en lagtext, som denna om sambors gemensamma bostad:

Innehar vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad mellan ogift man och ogift kvinna den ena av parterna hyres- eller bostadsrätt till lägenhet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som parternas gemensamma bostad, får den andra parten övertaga hyres- eller bostadsrätten, om han bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. (Lag 5 juni 1973 om ogifta sammanboendes gemensamma bostad.)

Molde förordade att man använde den som genusneutralt pronomen i fall som ovanstående. Språkvård återkom till frågan i samtliga fyra nummer som utgavs 1993. Rune Fröroth föreslog haon (nr 1) och Ulf Teleman föreslog bland annat ordet hn (nr 3), vilka ju dessvärre båda lider av problemet att inte kunna uttalas.

Lingvisten Hans Karlgren föreslog i en SvD-artikel 28/8 1994 att vi skulle börja använda ordet hen. Jag skrev då en svarsartikel i SvD under rubriken ”Om det könsligt korrekta”, som sammanfattar en del synpunkter, inte bara på detta ord utan även på andra s.k. genderproblem i språket, och hur dessa behandlats i andra länder. Det är ju t.ex påfallande hur olika man ser på könsbundna yrkestitlar i engelska (där det inte anses korrekt) respektive tyska (där det är ett måste).

Läs hela artikeln här.

Språkvård återkom i nr 4/2004 till ämnet med en artikel av Bettina Jobin, ”Svenskan är inte könsneutral”, som också finns som PDF på webben. Artikeln avslutades med en rekommendation, utan egentlig motivering, från Språkrådet: ”Det är ingen god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som köns- neutralt pronomen.”

Jag nämnde i artikeln att man på engelska förr kunde skriva all men, both male and female, eftersom ”man” både kunde betyda ’man’ och ’människa’. Jag hade då inte tagit reda på att man även på svenska i vissa sammanhang kunde använda motsvarande ord så.

Det svenska ordet ”man” kunde användas i betydelsen ’(vuxen) människa av båda könen’. Svenska akademiens ordbok (SAOB) upptar ett exempel från 1647: ”När hon til Manna wuxen war”. Från 1912 är följande: ”Nästa man (som föres in på polisstationen på Bow Street) är en kvinna, och en ung sådan.”

SAOB har också ett så pass sent exempel som från 1937: ”F. n. räknar personalen (vid Uppsala sidenväverier) ett 50-tal man, varav flertalet kvinnor. UNT(A) 1937, nr 182. s. 7.”

Det är paradoxalt att ordet människa traditionellt ofta varit feminint; människan hon, säger man ännu. SAOB säger också att ordet stundom är maskulint men ofta skiftar efter den person det syftar på.

I min gamla SvD-artikel snuddar jag vid tanken att människor med ett språk där även tingord kan vara maskulina eller feminina kanske har lättare att acceptera – och t.o.m. överdriva könsbestämningarna. Tyskar är ju t.ex. noga med att vända sig till både Leser und Leserinnen när de skriver. Svenskan hade under medeltiden precis som tyskan tre genus för tingord: maskulinum, femininum, neutrum. Man kunde säga muren han, väggen hon t.ex. Under 1700-1800-talen försvann gradvis känslan för tingordens genus och pronomenet den kom alltmer i bruk. Ordet hade tidigare främst använts som demonstrativ artikel (t.ex. ”jag vill ha den boken”). Esaias Tegnér förordade detta nya genus i en skrift 1892 och kallade det reale. Fram emot 1930-talet var det gamla bruket av han och hon om tingord nästan helt utrotat i skrift. Ändå lever bruket kvar än idag i talspråket, provinsiellt, främst kanske hos äldre människor. Min egen mor (född 1917) sa t.ex. ibland kjolen han och saxen hon. Herbert Davidsson har utförligt beskrivit hur bruket av den utvecklades i boken ”Han hon den. Genusutvecklingen i svenskan under nysvensk tid” (1990).

I och med att den ersatte hon och han när man refererade till maskulina och feminina tingord, så finns ju här en parallell till dagens debatt om hen. Det är inte så förvånande att många språkbrukare de senaste decennierna också spontant använt den på det sätt man nu vill utnyttja hen. Även Bertil Molde var ju inne på detta. Vissa skribenter har försökt undvika problemet genom att övergå till pluralis. För bara två veckor sedan såg jag en skribent i Computer Sweden skriva ”om någon skulle säga att de inte har mobiltelefon …” En besynnerlig numerisk svävning uppstår förstås här, ändå är tekniken inte ovanlig; i engelskan är den rent av påbjuden enligt vissa stilböcker.

I A.F. Dalins svenska ordbok från 1850-55 står följande som en speciell funktion av ordet den:

”…brukas ofta, både i tal och skrift, i stället för Honom, Henne, isynnerhet när dermed hänsyftas på ett nomen av tvetydigt kön (communis generis), t.ex. Hvar är hatten? den (honom) har jag sålt. Se der en god bok; läs den (henne).

Jag nämner i artikeln från 1994 att man börjat använda she som generellt pronomen i engelska – för att slippa det klumpiga he or she. Konstigt nog nämner jag inte att detta hade börjat förekomma på svenska också; troligen var det ännu rätt ovanligt då. Men jag minns att jag bara något år senare blev oerhört förvånad när jag hittade ett dylikt ”hon” i en ledarartikel i Svenska Dagbladet, som annars hade en mycket konservativ språkpolitik.

Tillägg den 16 mars: Nyamko Sabuni uttalade den 5/3 i SvD sitt stöd för tanken på pronomenet hen, och idag skriver lingvisten Mikael Parkvall en understreckare i SvD om vad språk egentligen kan och bör uttrycka, med utgångspunkt från hen-debatten.

Det är intressant att det nu, till skillnad från när frågan var på tapeten på 1990-talet, verkar som om idén om hen skulle kunna vinna en viss spridning. Jag tror dock att debatten förvirras lite i onödan i och med att så många som uttalar sig inte skiljer på behovet av hen som hänsyftning på ett tidigare nämnt könsneutralt personord å ena sidan och å andra sidan en önskan från vissa mera extrema jämlikhetsivrare att han och hon helt ska ersättas av hen.

Skillnaden kan illustreras av följande: ”När hotellgästen anlänt bör hen genast anmäla sig i receptionen.” Här kan det givetvis vara en god idé att slippa skriva det otympliga ”han eller hon” eller ”han/hon”. En helt annan sak blir det om man alltid ska använda hen i t.ex. ett sammanhang som detta: ”Lisa kom just in genom köksdörren. Hen bar på en massa tunga shoppingkassar.” Om tanken är att radera ut könet, så måste ju i så fall personen ändra namn. Jag tror också, som jag skrev i min gamla artikel från 1994, att könsidentifikation är något fundamentalt för de flesta människor, oavsett vad queerteoretikerna säger.

Språket genomgår ju sakta men säkert förändringar, oftast mot det enklare. Samtidigt har språket behov av en viss redundans, det Parkvall kallar overkill. Det är den språkliga kommunikationens inbyggda skydd mot störningar, vare sig vi försöker samtala i en stimmig bar eller lyssnar på en sprakande radioutsändning från andra sidan jordklotet. Svårigheten för många att förstå när det heter de och när det heter dem, har gjort att man rätt ofta numera ser dem i båda funktionerna. Det är en nyhet; att däremot använda de i båda funktionerna har förekommit mycket länge. Var och vart flyter också samman mer och mer, eftersom inte så många har klart för sig skillnaden mellan befintlighet och riktning. Sådana här förändringar gör dock att t.ex. ordföljd kan bli viktigare för förståelsen. Drar man ned på den nämnda redundansen, övertydligheten, så måste språket skärpas i något annat avseende för att behålla samma grad av begriplighet.

I linje med denna utveckling är det förstås inte otänkbart att vårt språk så småningom förändras därhän att vi avskaffar könsspecifikt pronomen i tredje person singularis, precis som vi inte haft något könsskiljande pronomen i tredje person pluralis på mer än tusen år.

Det torde i så fall dröja väldigt länge, tror jag. Men kanske är tiden mogen för ett hen i sammanhang där det ska syfta tillbaka på ett icke-könsspecifikt korrelat.

Upphovsrätt, pirater och den knepiga kopian

Copyright och upphovsrätt är ord som förekommer ofta i debatten. Ibland talas det också om copywriter. Var kommer orden ifrån egentligen – och har de något med varandra att göra? Termernas ursprung speglar mycket av upphovsrättens idéhistoria.

Vägen fram till en juridisk terminologi kring intellektets olika produkter har varit rätt lång, och det gäller begrepp för såväl litteratur, konst, musik som uppfinningar. Den skillnad vi idag gör mellan uppfinningar och konstnärliga verk fanns inte för 300-400 år sedan. Man talade t.ex. ofta om patent, när det gällde en tryckares privilegium att framställa böcker.

Inom bokbranschen fick man tidigt behov av att finna begrepp för både resultatet av tryckningen och förlagan till det som tryckts. Redan här har vi två betydelser av ordet copy. Det kan betyda både ’kopia’ (i motsats till original) och ’exemplar’ (oavsett om det är ett original eller en kopia), men det kan även betyda ’manuskript’ eller ’text som ska tryckas’. Det är den senare betydelsen som ligger i ordet copywriter, någon som yrkesmässigt skriver text som ska tryckas. Ofta används detta särskilt om sådan text som utnyttjas i reklam. När det gäller ordet copyright, så diskuteras det ibland om ordet ursprungligen syftade på rätten att kopiera/mångfaldiga eller rätten till ett visst manuskript. Detta beror ju även på om man väljer att se copy som substantiv eller verb.

Etymologiskt är ordet copy släkt med kopiös. Det kommer från latinets copia, som betyder ’överflöd’, ’mängd’. Som egennamn kunde Copia också syfta på överflödets, särskilt den rika skördens, gudinna.

I dagens digitala värld brukar det heta att det bara finns kopior, men inget original. Tanken leds lätt fel när man översätter det engelska copy med ”kopia’, eftersom det kan låta som om man syftar på en (sämre) efterbildning av en förlaga. Exemplar brukar man hellre säga i upphovsrättsliga sammanhang, vilket ju passar även för det digitala.

Ordet copyright förekom första gången i skrift 1701 i en registernotering hos det brittiska tryckarmonopolet Stationers’ Company. Rimligen förekom ordet ännu tidigare i talspråket. Vid denna tid syftade ordet dock inte på den upphovsmannens rätt vi tänker på idag, utan på tryckarens privilegium att mångfaldiga en skrift. Det där leder ibland till onödiga missuppfattningar i debatten kring upphovsrätten.

Oxford English Dictionary har sitt första belägg av copyright från 1735, ur ett debattprotokoll från överhuset. Englands och världens första upphovsrättslag kom 1710, den s.k. Statute of Anne, med den långa titeln ”An Act for the Encouragement of Learning, by Vesting the Copies of Printed Books in the Authors or Purchasers of such Copies, during the Times therein mentioned”. Det var här författaren och inte tryckaren för första gången tillförsäkrades ensamrätten till sitt verk och framställningen av exemplar av det. Det kan kanske förvåna någon att ordet copyright således inte förekom i världens första copyrightlag. Däremot talar lagtexten om ”sole Right and Liberty of Printing”, ”the proprietors of the Copy” liksom om ”Copies of Printed Books”. Det är inte alltid helt klart när betydelsen av ordet copy är ’exemplar’ och när den är ’manuskript’. Något som ytterligare komplicerar saken är att copy i äldre texter faktiskt också kan vara en kortform av copyright.

Den första engelska upphovsrättslag som använde ordet copyright var ”An Act for the further Encouragement of Learning …” från 1801. I USA tycks ordet först ha uppträtt i tryck i en motion om en copyrightlag 1783, och det fanns sedan också med i den första federala lag som trädde i kraft 1790. En fransk variant av uttrycket, droit de copie, finns i den berömda franska encyklopedin, men det är omtvistat om uttrycket verkligen hade någon utbredd användning i Frankrike eller snarare var ett mera tillfälligt översättningslån.

I Frankrike heter den egentliga upphovsrätten droit d’auteur och i Tyskland Urheberrecht. Här ser vi skillnaden i perspektiv mellan å ena sidan kontinental-Europa, där man i lagstiftningen utgår från upphovsmannen (auteur, Urheber), och å andra sidan England och USA, där man snarare utgår från exemplarframställningen (the right to copy). Både franska auteur och engelska author har för övrigt en vidare betydelse än ’författare’. Orden kommer från latinets auctor, som betyder ’skapare’, ’upphovsman’.

I detta sammanhang kan nämnas att upphovsrätten har två aspekter, en pekuniär som gäller ekonomisk ersättning etc, och en ideell som gäller bl.a. upphovsmannens rätt att bli namngiven i samband med offentliggörande av verket (även vid citat) och likaså rätten att bestämma över i vilket sammanhang verket får förekomma. Den ideella rätten reglerar verkets integritet; det får inte förvrängas vid publicering. Detta är viktiga aspekter som är nära förknippade med yttrandefriheten. Denna ideella rätt kallas i engelskpråkiga länder moral rights, i Frankrike droits moreaux. Även här uppstår ofta missförstånd. Man ser ibland engelskspråkiga debattörer som tror att moral rights har något med moralism eller oanständigt innehåll att göra.

När Sverige fick sin första upphovsrättsliga lag (som en del av Tryckfrihetsförordningen 1810), talade man i debatten om ”författares äganderätt”, och här åsyftades förstås en vanlig skrivande författare och inte någon mera generellt skapande person. I den färdiga lagtexten stipulerades att ”Hwarje Skrift ware Författarens eller dess lagliga rätts Innehafwares egendom”. Andra lagar stiftades senare för andra typer av alster, t.ex. om ”rätt att efterbilda konstverk”.

Så småningom ville man gärna ha en gemensam term för rättigheter till olika typer av konstnärliga verk, men det var inte förrän i den s.k. Auktorrättsutredningen 1956 som man kom till skott med ordet upphovsmannarätt. Ordet hade man skapat med tyskans Urheberrecht som förebild men även med tanke på att liknande ord redan fanns i norska (opphavsrett) och danska (ophavsret). Ordet upphovsman fanns förstås tidigare i svenskan (tidigt belägg 1604), men inte i kombination med ordet rätt. Upphovsmannarätt förkortas numera oftast till upphovsrätt.

Det är en gammal stridsfråga om upphovsrätten är en egendomsrätt eller inte. Här finns svåra nötter att knäcka som t.ex. frågan om när innehav och förfoganderätt också konstituerar egendom (possession as property), eller den om huruvida egendom måste vara något påtagligt eller kan avse immateriella saker. Ämnet går tillbaka på tänkare som Ockham, Pufendorf, Grotius – och Locke. Alternativet i upphovsrättens barndom var att den skulle ses inte som egendom utan som ett privilegium, men det var inte var så lyckat på 1800-talet när privilegiesamhället höll på att avskaffas.

Med tanke på att terminologin var omstridd är det intressant att den svenska lagen 1810 tveklöst talar om att skrift ska vara ”rättsinnehavarens egendom”. Även den äldre engelska lagen från 1710 nämnde ordet property, men bara på ett enda ställe. Det är uppenbart att de engelska lagfäderna helst undvek ordet och istället använde ordet proprietor för ägare, utan någon särskild term för det ägda, varken property eller propriety. I ett utkast till lagen hade man däremot talat om att författarens verk var hans ”undoubted Property”, men detta kom inte in i den slutliga versionen.

Det bråkades om detta i 30 år i en följd av rättegångar i England som brukar kallas Battle of the Booksellers. I det berömda fallet Donaldson vs. Becket 1774, menade juristen Alexander Wedderburn att allt som har jus utendi, fruendi, disponendi, dvs det som man har rätt att använda, njuta frukterna av och även göra sig av med, måste anses utgöra egendom.

Idag är uttrycket intellectual property (sv. immateriell egendom, ty. geistiges Eigentum, fr. propriété intellectuelle) vanligt; dock förekommer det oftare i debatt än i lagtext. Inte ens Bernkonventionen, som förvaltas av FN-organet World Intellectual Property Organisation, har orden med i den egentliga fördragstexten. Uttrycket förekom (såvitt man vet) första gången 1845 i målet Davoll et al. vs. Brown i Massachusetts. Domaren använde det då som närmast synonymt med ”labors of the mind”.

Likheterna mellan orden egendom och property är förresten märkligt stora, trots att de har olika ursprung. Proper betyder ju förutom ’rätt’ och ’riktig’ även ’egen’, och det engelska property betyder förutom ’egendom’ även ’egenskap’. Det lustiga är att även det svenska ordet egendom förr kunde betyda ’egenskap’: ”The aderton egendomar, som alle drinkare haffua”, kunde det heta 1587. Den äldre, kvalitativa betydelsen lever kvar i ordet egendomlig.

De som olovligen trycker eller på annat sätt framställer exemplar av skyddade verk kallas sedan 1600-talet ofta pirater. Författaren Thomas Dekker skrev 1603 att de som stal hans ord var ”word-pirates” – här var det väl dock snarast frågan om plagiat och inte mångfaldigande av en hel skrift. 1668 använde dock förläggaren John Hancock ordet om personer som stal ”Impressions of other mens Copies” (tryck av andra mäns manuskript). I svenskan användes inte ordet pirat i denna icke-maritima bemärkelse förrän 1895 ungefär; det var vanligare att tala om ”eftertryckare” (från tyska Nachdrucker). I Frankrike talade man främst om contrefacteurs, även om pirates på senare år kommit att användas en del.

Äldre läsare minns kanske uttrycket ”eftertryck förbjudes”, som ofta stod angivet i böcker och tidningar ända in på 1960-talet. Det betydde att materialet ifråga var upphovsrättslig skyddat. Men detta skedde i ett rätt annorlunda klimat än dagens, eftersom en princip i tidningsvärlden då ännu var den s.k. lånerätten. Nyhetsbetonade artiklar fick ”eftertryckas” i sin helhet, om inget annat angavs – med just den där frasen. Pressens lånerätt fanns kvar i viss mån ända till 1993.

Det finns ett par uttryck inom upphovsrättsområdet, som vi i Sverige saknar bra ord för. Public domain kallas på engelska (motsvarande uttryck finns även på t.ex. franska och italienska) den grupp av verk som inte skyddas av upphovsrätt, antingen för att de tillkommit innan upphovsrätten fanns eller för att skyddstiden löpt ut. Ibland säger vi i Sverige den publika domänen eller den intellektuella eller kulturella allmänningen. Inget av detta har dock vunnit hävd.

I motsats till vad många debattörer tror har allmänhetens möjlighet att fritt kunna använda konstnärliga verk varit en hörnsten i tänkandet hos upphovsrättens lagfäder. Det är därför synd att just denna publika domän är så dåligt definierad och skyddad legalt. Den existerar som en negation: där upphovsrätt inte finns, där tillhör verket ifråga den publika domänen. Denna sektor skulle dock behöva ett eget, positivt skydd. Som det är nu råkar enskilda verk, beroende på lagstiftningens fluktuationer, ibland retroaktivt att dras tillbaka från den publika domänen till att åter vara skyddade. Det hände t.ex. när upphovsrättens skyddstid på 1990-talet utsträcktes från att gälla 50 år efter upphovsmannens död till att gälla i 70 år.

En författare som verkligen omhuldade den publika domänen var Victor Hugo, som sade så här vid en internationell konferens 1878, en av flera sammankomster som så småningom ledde fram till Bernkonventionen: ”Jag hävdar att om jag var tvungen att välja mellan författarens rätt och allmänhetens rätt (le droit du domaine public), väljer jag allmänhetens rätt.”

Vi skulle också behöva en beteckning för verk som har övergivits av upphovsmannen eller där denna inte går att spåra. Orphan (orphaned) works kallas de på engelska. Föräldralösa eller herrelösa verk säger man ibland på svenska, och jag har t.o.m. sett uttrycket orfaniska verk. Ingen av dessa varianter är så lyckad; ytterligare idéer vore välkomna.

Dessa svåröversättbara uttryck råkar också sammanfalla med två av de viktigaste områdena inom upphovsrätten där reformer idag behövs, just för att återföra denna lagstiftning till sina stolta traditioner: the encouragement of learning, att främja samhällets kunskapsutveckling.

Karl-Erik Tallmo

Det nu återigen aktuella bråket – i främst Vetenskapsradion i P1 – om Scandlab, en firma i Stockholm som förmedlar biomedicinska prover för analys hos främst det brittiska laboratoriet Genova Diagnostics, väcker en hel del frågor. Radion har blandat ihop två saker, den om diagnosen hypotyreos typ 2 existerar eller inte – och den om Scandlab är ett seriöst företag eller inte.

När det gäller den första frågan, den om hypotyreos typ 2, vill jag inte på något sätt ta ställning för Mark Starrs terminologi. Däremot är det väldigt oseriöst av de experter som kommit till tals i radion att påskina att total konsensus skulle råda inom vetenskapssamhället vad gäller behandlingen av patienter med misstänkt underfunktion hos sköldkörteln: behandling med hormonet T4 räcker, säger man, och mätning av TSH i blod är fullt tillräckligt för diagnos. Detta är mycket omdiskuterat och det vet nog experterna. Man undrar förstås varför de inte vill låtsas om detta. Varför får annars de etablerade läkemedelsföretagen sälja det andra sköldkörtelhormonet T3 i Sverige om det inte alls behövs? Läkemedelsbibeln FASS skriver om T3 (Liothyronin) att ”I speciella fall kan Liothyronin också ges som tillägg till tyroxin”. Och detta ordineras också av många läkare.

När det gäller frågan om Scandlab är kärnfrågan kanske inte just det företagets existens, utan snarare varför det inte finns en hel rad av laboratorier som allmänheten på eget initiativ kan vända sig till.

Att vården har brister borde vara odiskutabelt: Enligt Vårdförbundet dör åtta personer varje dag pga av misstag som begås inom vården. Som medborgare vill man naturligtvis ha möjlighet att få en second opinion. Och det gäller då inte bara möjligheten att gå till en annan läkare, man måste själv kunna göra biomedicinska tester av olika slag som kanske en viss vårdgivare inte ser som nödvändiga. Detta borde egentligen vara helt okontroversiellt, så länge det sker för egna pengar och inte belastar skattebetalarna. Naturligtvis är det viktigt att alla laboratorier – både de som ingår i det offentligfinansierade vårdmaskineriet och de som är fristående – kontrolleras av myndigheterna, så att kvaliteten upprätthålls.

I radion lyfte man även fram urin- och salivtest (av sköldkörtelhormoner resp. kortisol) som något oseriöst:

– Antingen kan Socialstyrelsen förelägga Scandlab att upphöra med de här två aktuella testerna, eftersom de står i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det andra alternativet är att vi, när vi utrett allting, bestämmer att avskriva ärendet. Det säger Maria Forsgren, inspektör på Socialstyrelsen.

Jag kan inte uttala mig om kvaliteten på Scandlabs salivtester, men salivtest av kortisol är inte i sig något som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Sådana tester utförs inom svensk forskning, sällan dock kliniskt via vårdcentralerna. Akademiska sjukhuset i Uppsala använder i vissa fall denna metod. Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet använder den också. Man ser den t.o.m. som den bästa metoden vid stressförsök:

Högst på listan placerades kortisol mätt i saliv. Kortisol är en medicinskt relevant variabel där stor erfarenhet dokumenterats i litteraturen, dock i allför ringa utsträckning när det gäller arbetsmiljöundersökningar. Metoden accepteras med lätthet av de flesta tillfrågade. Kortsiktiga effekter av stress är väletablerade med i allmänhet en tydlig höjning. Samma gäller för långsiktiga effekter, men kompliceras av den utslätning av rytmen som tycks föreligga vid kronisk trötthet och långvarig stress.

(Torbjörn Åkerstedt, Töres Theorell (red.), Biologiska stressmarkörer, Konsensusmöte 12-13/2 2002, Stressforskningsrapporter nr 303, 2002.)

Endokrinologen Jan Calissendorff och medarbetare skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om Scandlab redan i december 2010 (och fick bl.a. detta svar), och en mera dokumenterad artikel publicerades i Läkartidningen nr 14/2011: ”Trötthet och pseudodiagnostik”, där man har testat 14 patienter som tidigare fått beskedet från Scandlab att de har låga kortisolvärden. Artikelförfattarnas slutsats är att Scandlabs tester är otillförlitliga och att det är ”etiskt oförsvarligt att hanteringen kan fortsätta”.

Som ”konsument” tycker jag förstås att det skulle ha varit intressant att få Scandlabs tester jämförda med resultat från de ackrediterade labb som författarna förespråkar. Då skulle man givetvis ha tagit egna salivkortisolprover på samma patientunderlag och skickat till exempelvis Karolinska Universitetslaboratoriet. Men vad gör artikelförfattarna? De tar istället serumkortisol – och efter injektion med ACTH, dvs det hormon som hypofysen avsöndrar för att sätta fart på binjurarnas produktion av kortisol, så tar de ett serumkortisolprov till.

Vad är nu detta för vetenskap? Vill man studera hur tillförlitligt ett visst labb arbetar måste man självklart använda samma testmetod som labbet ifråga! Att dessutom blanda in hypofysen genom att göra mätning en gång till i serum efter ACTH-injektion har ju inte med saken att göra. Scandlabs salivkortisoltest inkluderar ju inga värden efter ACTH-provokation, så ingen sådan jämförelse kan ju göras. ACTH-provokation (Synacthen-test) gör man när man redan hittat en brist och vill gå vidare för att ta reda på vad denna brist beror på – binjurebarkssvikt eller problem med hypofys eller hypotalamus.

Att nöja sig med serumprover är ju särskilt tokigt mot bakgrund av att en av de stora stridsfrågorna är huruvuda test i serum eller i saliv ger den mest rättvisande bilden av biotillgängligt kortisol i kroppen. Eftersom salivförespråkarna menar att deras metod ger en bättre bild, bör man ju som granskare inte bli förvånad när resultaten i saliv jämfört med serum skiljer sig åt.

En annan besynnerlighet med Calissendorffs och medarbetares granskning är att det visar sig att man i undersökningen haft med en 15:e person, som man ändå uteslutit ur den egentliga redovisningen i tabellöversikten. Och det visar sig vara den enda personen som faktiskt hade en brist enligt deras egna mätningar. Så här skriver man i artikeln:

Ytterligare en man har på Scandlab uppmätts ha ett enstaka lågt salivkortisolvärde. Vid två upprepade Synacthentest svarade han som vid partiell kortisolsvikt, från S-kortisol 214 till 420, respektive 292 till 406 nmol/l. Vid kompletterande insulintoleranstest och hypotalamiskt provokationstest fann vi hypotalamisk orsak. Inte heller vid sjukdom i kortisolaxeln är Scandlabs testmetod tillförlitlig.

Är detta ett seriöst vetenskapligt resonemang? Ett resultat som motsäger ens hypotes tar man helt sonika inte med i huvudöversikten! Och sista meningen i citatet, att Scandlabs metod inte är tillförlitlig heller när det gäller ”sjukdom i kortisolaxeln” är ju knappast en slutsats man kan dra. Det är ju närapå tvärt om, för artikelförfattarnas ingångsvärden på S-kortisol, 214 resp. 292 nmol/l är ju båda inom referensintervallet (200–700), så hade man bara tagit dessa så hade ju aldrig någon misstanke om någon brist eller dysfunktion väckts. Däremot fångade tydligen Scandlabs salivtest upp detta eftersom författarna skriver om ett ”enstaka lågt salivkortisolvärde”. Med ett liknande resonemang som artikelförfattarna för, skulle man ju kunna säga att deras serum/ACTH-test inte var tillförlitligt när det gällde sjukdom i kortisolaxeln, eftersom de var tvungna att göra kompletterande tolerans- och provokationstester.

Det är möjligt att Scandlabs tester är otillförlitliga, men det har inte Calissendorff et al bevisat. En granskning värd namnet vore välkommen.

Jag skrev en kort reflexion kring hela detta problemkomplex på en diskussionslista i december 2002, och jag tror den korta texten kan stå sig rätt bra som kommentar även idag:

Debatten om huruvida det ena eller det andra skapar ungdomsvåld, psykopater och våldtäktsmän m.m. är besynnerligt enögd. Antingen är det videovåldets fel och endast videovåldets fel, och då ska det förbjudas – eller t.ex. datorspelens – och då ska de förbjudas. Eller också är det sociala skäl, klassklyftor osv. och då har plötsligt det andra just ingen betydelse alls.

Själv gissar jag att väldigt många faktorer i samhället samverkar till de problem som uppstår. Jag vill inte friskriva vare sig filmer, datorspel, föräldrar eller skola, narkotika, anabola steroider eller dålig kost …

Inom medicin och toxikologi talar man ofta om individuell känslighet som något oerhört viktigt och samtidigt svårt att inräkna i olika kalkyler om t.ex. biverkningar hos mediciner. Statistiskt-epidemiologiska beräkningar duger inte för att sammanställa t.ex. FASS utan man behöver lita till individuella fallrapporter för att se vad enstaka individer faktiskt har reagerat på.

Tobaksindustrin har försvarat sig med att ”se så många som röker utan att bli sjuka, om det var farligt så skulle alla rökare få lungcancer”. Samma sak har sagts om asbest, neurosedyn, dioxiner, amalgam m.m.

Men även de som säger detta vet att det inte är ett bevis för ofarlighet. Den individuella känsligheten är avgörande. Av 100 personer som vistas i t.ex. malariasmittat område blir inte alla sjuka i malaria. Det är alltid den individuella känsligheten som avgör.

Och lika vanligt är det att höra argumentet att datorspel med våldsinslag inte kan vara farligt för någon, eftersom inte alla går ut och mördar sedan de spelat ett sådant spel.

Individuell mottaglighet lär spela in även när det gäller olika tänkbara faktorer som kan påverka människor att begå våldsbrott.

Detta kunde räcka som kommentar, men låt mig ändå komma med ytterligare några funderingar kring den nu aktuella rapporten.

Om inte Medierådets hela publikation är behäftad med selection bias när det gäller vilka studier man valt att bedöma, så tycks den hyggligt beskriva forskningslägets komplexitet och hur svårt det är att utifrån väldigt disparat designade studier med individuella metodproblem kunna säga något bestämt i sakfrågan i den ena eller andra riktningen:

”En stor del av forskningen om VS [våldsamma datorspel] och aggression lider av allvarliga metodologiska brister och ger ett otillräckligt underlag för att kunna bevisa eller vederlägga ett kausalt förhållande”, skriver Medierådet. ”Det finns en omfattande mängd forskning som visar på ett statistiskt samband mellan VS och aggression. Mycket av denna uppmätta aggression rör endast mentala processer och inte våldsamt beteende”, skriver man också.

Och det är givetvis en sak att försökspersoner efter att ha spelat ett våldsamt spel kan välja att tolka vissa ord i mera aggressiv riktning eller hälla stark sås (sic!) på maten åt en person som inte tål kryddor. Det är en helt annan sak att verkligen begå grava fysiska våldshandlingar. Vilket spel som helst torde ju dessutom inducera olika grader av upphetsning, konkurrensbeteende och aggressivitet. I många lagsporter talar man t.ex. om ”anfall”, och inte så sällan uppstår ju verkligt, otillåtet våld mellan spelare, i t.ex. ishockey. Mekanismerna bakom detta är säkert inte heller särskilt lätta att reda ut.

En brist hos Medierådets rapport är att den inte inkluderar en förteckning över alla de 106 studier man granskat, där man kan se grundläggande fakta om deras upplägg, eventuella kontrollgrupper, duration, antal försökspersoner, av forskarna själva angivna förväxlingsfaktorer och inte minst eventuella uppgivna jävsförhållanden, t.ex. finansiering från spelindustrin.

Om man får tro rapporten har inga studier alls fokuserat på effekter efter lång tid. Inte ens de longitudinella studier som rapporten nämner har inriktat sig på hur människor påverkas av att t.ex. spela våldsamma spel flera timmar per dag under många år.

Martin Ingvar et al. hade i sin artikel bl.a. följande invändning mot rapportens tal om metodologiska brister:

Alla vetenskapliga metoder innehåller begränsningar. Vad författarna inte nämner är att olika typer av studier tillsammans väger upp de inneboende metodologiska begränsningar som de var och en innehåller.

Ett ganska besynnerligt uttalande. Begränsningar och brister behöver ju inte vara detsamma, men framför allt är det nog oftare fallet att studier vars resultat sammanvägs i t.ex. en metastudie snarare förstärker varandras brister än jämnar ut dem. Det beror bl.a. på om olikheter i design ligger i t.ex. grunddata eller i vilka förväxlingsfaktorer man kontrollerar för post hoc. Just detta att statistiskt väga in olika andra faktorer än de primärt intressanta är ofta en mycket känslig procedur som ger stort utrymme för manipulation. Det är alltför lätt för en forskare att sitta och leka med sitt statistikprogram tills man får fram ett samband (om man vill det) eller tills inget samband längre syns (om det är det man strävar efter).

Den ena av rapportförfattarna, Ulf Dalquist, säger i Sundbergs artikel i SvD att ”Ju fler faktorer man kontrollerar för desto svagare blir sambandet mellan spel och aggression. Men om man struntar i alla bakgrundsfaktorer kan man få ett väldigt snyggt samband.” Ja, men det kan vara precis tvärt om också. Man kan lätt skapa skenbara samband genom att kontrollera för än det ena än det andra, tills man hittar något som passar med ens hypoteser – eller ens dolda agenda om man har en sådan.

Samma dag som jag läste om rapporten råkade jag av en händelse också läsa en artikel i Computer Sweden, där hjärnforskaren och tillika pianisten Fredrik Ullén intervjuas om kreativitet, inlärning och hur hjärnan fungerar i dessa sammanhang. Om inlärningens mekanismer säger Ullén bl.a.:

– Hjärnan är ett mycket föränderligt organ. Vi kan se på folk som har tränat mycket att de områden i hjärnan som används faktiskt växer till sig och blir mer välutvecklade av långvarig träning. Väldigt förenklat kan man säga att det är som att använda en muskel som växer till sig.// Den allra viktigaste variabeln för den som vill blir en riktigt duktig expert inom ett område är att träna, träna, träna.

Datorspelande är förstås en oerhört effektiv träning. Frågan är om man tränas i att just spela spelet enbart, eller även i någonting annat. Simulatorer används ju t.ex i militära sammanhang för träning inför framtida praktik. Men kan man lära sig ett beteende man inte egentligen vill praktisera utan hålla på en fiktiv nivå? Ullén har forskat på hur dopaminreceptorer (särskilt nummer 2 av de fem som finns, och som har med motorik att göra) påverkar en viss sorts ”omedvetet” lärande Man kan undra hur just detta förhåller sig till datorspelande – i synnerhet intensivt sådant under lång tid. Visst behövs mer forskning.

Det är häpnadsväckande att de flesta diagnostiska metoder i sammanhanget tycks vara synnerligen osäkra. Nästan på varje punkt står det att det ”saknas vetenskapligt underlag” eller att ”det vetenskapliga underlaget är otillräckligt”. T.ex. här (från sid 15-16) :

Evidensgraderade resultat

Hur bra är olika diagnostiska metoder för att fastställa pulpans tillstånd vid olika former av tandskador (karies, trauma, restaurerande ingrepp eller andra orsaker)?

Målsättningen med diagnostik av pulpans tillstånd är att avgöra om en skadad pulpa kan behandlas utan rotfyllning. Diagnosen bygger på eventuella symtom och de fynd tandläkaren gör vid undersökning. Att avgöra om pulpan är levande eller död är en annan viktig diagnostisk åtgärd. Detta sker i regel med någon form av känseltest. Om röntgen- undersökning visar förlust av ben vid tandens rotspets, är pulpan sannolikt död och infekterad.

Symtom och kliniska tecken

• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma om hypersensibilitet vid värme/kyla/elektrisk stimulering eller perkussion ger tillförlitlig information om pulpans tillstånd hos symtomfria tänder med djupa kariesskador (????).

• Det saknas vetenskapligt underlag för att bedöma om förekomst, karaktär och varaktighet av tandvärk ger tillförlitlig information om pulpans tillstånd.

• Det saknas vetenskapligt underlag för att bedöma värdet av markörer för inflammation avsedda att fastställa pulpans tillstånd i termer av reversibel och irreversibel pulpit.

• Det saknas vetenskapligt underlag för att bedöma värdet av markörer för inflammation, infektion och vävnadsskada som kan förutsäga utfallet av en behandling som syftar till att behålla blottlagd pulpa vital och symtomfri.

Sensibilitets- och vitalitetsbestämning

• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma tillförlitligheten hos elektriskt test för att bestämma om pulpan är vital eller non-vital (????).

• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma tillförlitligheten hos termisk test för att bestämma om pulpan är vital eller non-vital (????).

• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma tillförlitligheten hos metoder för blodflödesbestämning för att avgöra om pulpan är vital eller non-vital (????).

Även själva behandlingarna är ju ofta inte särskilt lyckade – minst 30 procent av patienter med rotfyllningar får återfall av infektion och smärta. 

Det är anmärkningsvärt att den etablerade medicinen så ofta talar om vikten av evidensbaserade metoder (inte minst när man angriper något inom alternativmedicinen) och så kan detta famlande i mörkret uppenbarligen få pågå år ut och år in.

Visar Cochrane-studien verkligen vad som påstås? Radion nämner inte vilken typ av hostmedicin man avser, antitussiva (hostdämpande), mukokinetiska (som påverkar slemmets mängd och viskositet), antihistaminer etc. Cochrane-studien tar upp dessa olika aspekter och resultaten är högst olika för olika typer. Men studien har brister, vilket upphovsmännen själva poängterar i avsnittet ”summary of results”:

The results of this review suggest that there is no good evidence for or against the effectiveness of OTC medications in acute cough. The results of this review have to be interpreted with caution because the number of studies in each category of cough preparations was small. Many studies were of low quality and very different from each other, making evaluation of overall efficacy difficult.

Inga bevis vare sig för eller emot effekt alltså. Det finns ett talesätt i de här sammanhangen som säger att man inte får förväxla ”absence of evidence with evidence of absence”. Alltså brist på bevis för att något har effekt behöver inte bevisa att något inte har effekt. I synnerhet om man inte undersökt saken. Och Cochranes metastudie tycks knappast ha gjort det. Läs hela på:
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/14651858.CD001831.pub3/full

Jag förstår inte varför de här representanterna för svenska och norska läkemedelsverken går ut med detta nu. Studien är ju inte helt ny, den kom 2009/10.

Dagens Nyheter refererar också saken i en artikel skriven av TT, med rubriken ”Meningslösa hostmediciner”. Rubriken visar sig sakna täckning, för sedan man redogjort för ungefär samma saker som radion gjorde, så citerar man till sist Jane Ahlqvist Rastad på svenska läkemedelsverket som trots vad som sagts inte vill förbjuda medlen:

– Men vi kan inte säkert säga att de inte gör nytta heller. Vi vet helt enkelt inte. Sen får man inte glömma bort att dessa läkemedel har använts mycket länge i sjukvården och att det därför finns en stor erfarenhet av dem. Hos vissa patienter gör nog de här preparaten nog nytta trots allt.

So, why all the fuss?

KB:s tal om brist på finansiering för Kulturarw3 är, som jag skrev i Biblioteksbladet, inte sant. Man fick två miljoner per år från år 2000. Men i och med att man inte längre (fr.o.m. år 2007) särredovisar vart pengarna går kan man, enligt min källa, använda dessa pengar till vad som helst inom KB:s verksamhet. Skandalöst nog vände KB sig till Archive.org förra sommaren efter den kritik man fått i pressen och betalade dem för att göra en nedladdning – när det alltså kunde ha gjorts med redan tillgänglig teknik och personal. Nedladdningen lär vara ganska ytligt gjord och kan knappast ersätta vad som missats under det här avbrottet. Under hösten har också KB till pressen givit sken av att Kulturarw3 är igång igen, men detta är alltså lögn. Nu har man snart missat två års händelser på den svenska delen av webben.

När Kulturarw3 startade 1996-97, så skedde det med visst samarbete med Brewster Kahle på Internet archive/Wayback machine. Så vi var ungefär lika tidiga som de, däremot var vi definitivt först i världen bland nationalbiblioteken. Det var rätt modigt på den tiden, eftersom det inte var alldeles klart vad lagen tillät att man kunde göra med materialet (upphovsrättsligt m.m.). Dock såg man det som så viktigt att detta inledande skede av nätverkssamhället sparades (e-publiceringens ”inkunabler”) att man gjorde det ändå.

Nu använder vissa detta som argument för att robotnedladdningen ska läggas ned på oöverskådlig tid, att det inte kan tillgängliggöras. Men sparar man inget nu, så kan inget tillgängliggöras när de problemen väl har lösts. Ska vi få ett tioårigt hål i samlingarna? Skulle man godkänna detta när det gäller böcker och småtryck?

I dagarna har KB också högtidlighållit 350-årsjubileet av den första pliktleveranslagen och försöker framstå som garanten för kulturarvets bevarande. Det är för bedrövligt.

Se vidare min debattartikel i Biblioteksbladet.

Artikeln finns även som PDF

I det senaste numret av Biblioteksbladet (nr 8/2011) har jag skrivit nedanstående debattartikel (jfr SvD 13/9). Frågan om att bevara det digitala kulturarvet är akut. Ännu har inte utredningens dåliga förslag lagts fram i riksdagen, så det finns ännu tid att ändra. Det viktiga är att i lagtexten inte glömma bort robotnedladdningen av webbsidor, som är minst lika viktig som de punktvisa, mer manuella leveranser av webbsidor som lagen föreslår. Robotnedladdningen måste få lagskydd så att dess existens inte beror av vilka som för tillfället styr över verksamheten. Framtidens forskare kommer inte att tacka oss om vi inte tar tillfället i akt att spara så mycket som möjligt av det som publiceras på webben, när vi nu för första gången i historien kan spara utan att behöva gallra. Här följer texten ur BBL nr 8/2011:

1994 fick KB uppdraget att ta emot pliktexemplar av CD-ROM-skivor och liknande publikationer. Sedan dess har det diskuterats och utretts i det oändliga hur det digitala kulturarv som finns på webben ska tas om hand. 1998 gjordes en första s.k. e-pliktutredning. 2009 gjordes en andra. Nyligen kom äntligen en lagrådsremiss, och lagrådet har nu uttalat sig.

Lagrådet har viss kritik mot förslaget, främst gäller det rättssäkerhetsaspekter, t.ex. i samband med vitesföreläggande för dem som inte följer lagen. Vad lagen faktiskt stipulerar är inte tillräckligt tydligt, menar lagrådet. Lagrådet instämmer också i Riksarkivets synpunkt att det kan bli förvirrande om myndigheter ska lämna exemplar både enligt gällande arkivlag och enligt den kommande e-pliktlagen.

Däremot har lagrådet inget att erinra mot själva grundtanken att webbmaterial bör samlas in och hur detta bör ske. Därmed kvarstår tyvärr några av förslagets allra största brister.

Redan tidigt fick utredningen kritik för att man ville strunta i småpublicister och bloggare. På trycksidan är ju detta inget problem, där har man sedan länge sparat liknande material.

Det finns i huvudsak två sätt att samla in webbpublikationer: automatiskt, med en sökrobot som avsöker webben i stora svep och laddar ned sidor, eller, mera punktvisa leveranser från utvalda publicister. Den aktiva parten kan då antingen vara producenten eller den mottagande institutionen.

De tunga remissinstanserna har varit mycket kritiska mot utredningen, flera har avstyrkt. Enligt lagförslaget vill man att producenter av webbmaterial ska leverera enskilda filer för sig, med beskrivning av hur de hänger ihop. TU skrev om detta: ”Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.”

Utredarna har också fått för sig att vad som ska levereras är ”färdiga” dokument, som man inte har för avsikt att uppdatera. TU igen: ”Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden.” Att utredare kan vara så okunniga är faktiskt hårresande, särskilt som webben funnits i snart 20 år.

Det rimliga med en så enorm och nebulös informationsmängd som webben utgör, är inte att lita till manuella leveranser. Punktvisa specialleveranser kan vara ett utmärkt komplement för de stora aktörerna på mediemarknaden – men de kan automatiseras även de i hög grad. Om man vill ge en representativ bild för framtida forskare av webbpubliceringen måste dock fundamentet vara en robotinsamling av den typ som KB faktiskt sysslat med sedan 1997 – men i större skala.

1997 startade projektet Kulturarw3. En sökrobot avsöker några gånger per år nätet efter svenska sidor som sedan sparas. Sverige har varit världsledande på detta område och det paradoxala var att när man 2009 bjöd in till en internationell konferens kring detta i KB:s lokaler, så släpptes samtidigt nyheten att man skulle lägga ned denna framsynta nedladdning – åtminstone under år 2010, sade riksbibliotekarien. Men ännu i september 2011 har denna nedladdning inte kommit igång igen – och det finns enligt mina källor starka krafter på KB som verkar för att denna insamlingsform bör läggas ned helt.

Danmark har en lag om robotnedladdning och bevarande av webbsidor sedan 2004 och Finland sedan 2007. I Danmark bedöms robotnedladdningen som så viktig att man har motsvarande 4,5 tjänst för detta. I Sverige finns nu 1,5 tjänst – men hur länge? Snart kommer (enligt utredningen) något tjog människor att vara sysselsatta med att ta emot de manuella leveranserna – jurister, tekniker, handläggare m.fl.

Flera remissinstanser har dock pekat på hur viktig just robotinsamlingen är (Socialstyrelsen, Tidningsutgivarna, Sveriges tidskrifter, TV4, Riksarkivet, Lunds universitet m.fl.), antingen som komplement eller kanske rent av som den viktigaste insamlingsmetoden. Den borde, som TV4 skriver i sitt remissvar, vara ”den bästa och mest effektiva vägen” och kunna ge en ”bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om utredningens förslag genomförs”.

Man bör inte låta sig luras av att utredningen i den löpande texten nämner robotinsamlingen. Problemet är att den inte med ett ord nämns i den föreslagna lagtexten. Om robotinsamlingen uttryckligen nämndes där, skulle den få ett starkt skydd och inte kunna läggas ned om de som för tillfället råkar vara chefer på KB får för sig att den är för dyr eller för besvärlig. Både robotinsamlingen och den punktvisa insamlingen från större producenter bör skrivas in som några av KB:s huvuduppgifter i dagens mediesamhälle. Att på det viset ”bevara det breda bevarandet” är nog den viktigaste frågan just nu när det gäller det digitala kulturarvet.

Det behöver inte vara så svårt. Den finska lagen uttrycker det kort och koncist: ”Nationalbiblioteket har till uppgift att med hjälp av program hämta för allmänheten tillgängligt nätmaterial i datanät och att lagra det. I det nätmaterial som hämtas och lagras ska på ett representativt och mångsidigt sätt inkluderas material som är tillgängligt för allmänheten på datanät vid olika tidpunkter.”

Först 2015 ska det svenska förslaget fungera fullt ut – med eller utan robotinsamling är frågan. Pausen 2010–2011 har redan gjort att vi missat några händelserika år som i hög grad speglats på nätet: askmolnet, prinsessbröllopet, Ship to Gaza, valet, SD:s intåg i riksdagen, den arabiska revolutionen (som ju har förgreningar hos enskilda i Sverige), den ekonomiska krisen, val av nya partiledare, diskussionerna om kungen, kritiken mot Ingvar Kamprad, etc. I Danmark har man inte missat sådant, för där gör man förutom stora svep också många nedladdningar inriktade på specifika händelser.

Gunnar Sahlin menade 2008 att det var ett stort problem att vi inte fått någon e-pliktlag ännu, eftersom betydande delar av det svenska kulturarvet försvinner ut i cyberrymden. Skadorna var av ”bestående karaktär”, menade han. Robotinsamlingen var en viss kompensation, ansåg Sahlin då. Ändå lade han ned den något år senare. Man hänvisade till brist på anslag. Men detta var inte sant. KB har sedan 2000 fått två miljoner per år för Kulturarw3. Men eftersom KB fr.o.m. 2007 inte längre behöver särredovisa hur medlen används, har man kunnat spendera dessa pengar på annat.

Man hör ibland invändningar om att det robotinsamlade materialet är ett ”sammelsurium” som måste katalogiseras och metataggas. Dessutom kan det inte tillgängliggöras på ett bra sätt av både tekniska och upphovsrättsliga skäl. Inget av detta är dock giltiga argument för en nedläggning. Allt detta kan lösas. Det viktiga är att det samlas in material. Annars finns det i framtiden inget att katalogisera eller tillgängliggöra.

Karl-Erik Tallmo

författare, journalist, medverkade i e-pliktutredningen 1998 och har sysslat med digitala bevarandefrågor sedan 1992.

En liknande diskussion hörs ibland när det gäller radio och TV. Hur artikulerar egentligen dagens radio- och TV-personligheter? Och hur väl hörs egentligen tal med en matta av annat ljud i bakgrunden – detta fenomen är väl radions och TV:ns motsvarighet till tidningarnas tonplattor.

Jag tycker jag har en ganska god bild av hur radio lät förr – jag lyssnar flitigt på SR Minnen och har själv en mängd gamla band med inspelade radioprogram från 60-talet. Generellt sett tycker jag nog att artikulationen i radio har förändrats en hel del – mestadels till det sämre. Det finns visserligen radioröster idag som är mycket tydliga, en Christofer Murray (P1:s programpresentatör som verkligen anknyter till en äldre tids hallåmannaideal) eller en Cecilia Uddén eller en Ulrika Knutsson. Men visst fanns det förr folk i radio som inte talade så särskilt tydligt; jag nämner dock ingen här.

Jag vet inte hur fonetiker och andra språk- och ljudforskare definierar hörbarhet och förståelighet i de här sammanhangen, men man kan åtminstone tänka sig två variabler. En person kan tala högt och klart. Det är den ena variabeln. Trots detta når kanske inte alltid budskapet fram, därför att personen ifråga betonar orden fel (detta är den andra variabeln) eller sväljer vissa stavelser, drar ihop ord på ett oväntat sätt etc. Då hjälper inte hög volym.

Betoningsfel tror jag är vanligare idag än förr. Nyhetsuppläsare betonar ibland ord som inte är de viktigaste i en mening. T.ex.: ”Demonstranterna kräver EN bättre utbildning”. Istället för två? Eller: ”Han avskedas nu FRÅN sin tjänst efter 40 år.” Eller t.o.m.: ”Han avskedas nu från SIN tjänst efter 40 år.” Många sväljer stavelser eller går ner i volym i slutet av meningar, så att talet ibland blir nästan ohörbart.

Ett besläktat problem är att uppläsaren inte tycks tänka på textens innehåll och karaktär. Man ger slutet av en mening en schvungfull final på ett sätt som illa stämmer med ämnet. Det kan lätt låta lite okänsligt att avsluta ett nyhetstelegram så här (lägre och lägre volym och längre och längre paus mellan orden fram till sista stavelsen som betonas): ”och kroppen återfanns – senare – i – en – sopsäck – styck-AD. Och nu vädret!” (Särskilt illa kan det bli i TV, när dylika bloddrypande nyheter läses med ett lätt roat leende på läpparna.)

Kända personligheter från radio och TV på 50- och 60-talen brukade berätta att de blev identifierade just på rösten. Jag tror Olle Björklund blev igenkänd i telefon – dåtidens Mr Aktuellt behövde alltså ingen bild. TT:s radiouppläsare Kaj Karlholm behövde visst aldrig legitimera sig på posten, för man kände omedelbart igen hans röst. Jag undrar om det fungerar så idag också, när kanalerna är så många och rösterna byts ut relativt ofta.

Just det faktum att det var något dussin röster på 50- och 60-talen som dominerade mest och som var mycket välkända, tror jag gör att åtminstone min generation lätt förflyttas bakåt i tiden när man hör personer som Uno Stenholm, Kaj Karlholm, Folke Olhagen, Sigge Fürst, Gösta Knutsson, Lars Madsén, Nils Linnman, Per-Martin Hamberg, Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Berndt Friberg, Lars Hemmingsson eller Åke Engerstedt – och givetvis Sven Jerring eller Lennart Hyland.

Fanns det inga kvinnor, kan man undra. Jo, några fanns det ju. I nyheterna var det kontroversiellt, som bekant. Den första kvinnan som läste TT 1938, Astrid Kindstrand, drog ju på sig närmast en lyssnarstorm av uppretade människor som ringde till Radiotjänst och klagade på att en kvinna fick läsa nyheterna. Ändå fanns förstås en rad personliga röster man minns – inte från 30-talet, men väl från 50- och 60-talen: Maud Reuterswärd, Barbro Alving, Maj Ödman, Lis Asklund, Lena Larsson, Gabriella Garland, Ebba Beckman, Kersti Adams-Ray, Mona Krantz, m.fl.

För mig är nog hallåmannen (programpresentatören heter det numera) Åke Engerstedt (1912-1995) en av de verkligt stora. Han har färgat hela min barndom. Inte nog med att han ständigt hördes mellan programmen som flödade ut ur vår gamla Tjerneld långvågsmottagare i vardagsrummet hemma på Rävåsen i Karlskoga, han dök också upp som speaker i mängder av dokumentärfilmer, reklamfilmer och pedagogiska filmer för skolan. Hans stämma är för evigt förknippad med det där lite burkigt skorriga men ändå distinkta optiska ljudet som fanns på alla skolfilmer. Svensk filmdatabas listar medverkan av olika slag i 65 filmer, men jag gissar att det är flera. Här är ett kort ljudprov från filmen ”Sjuka svin och friska grisar” (1948). Även spelfilmen lånade ofta hans röst när radion skulle stå på i någon scen. Här är ett kort ljudprov ur Arne Mattssons ”Den gula bilen” (1962), där Engerstedt – precis som han gjorde så många gånger på riktigt – läste upp en efterlysning i radio.

Uno Stenholm (1910-1976) minns jag som TT-uppläsaren framför andra. Han hade en något mera forcerad stämma än t.ex. Kaj Karlholm, så telegrammen fick alltid en särskild dramatisk ton och signalerade hög angelägenhetsgrad. Sveriges Radios bok ”Hört och sett” från 1975 uppskattar att Stenholm svarat för cirka 45 000 TT-sändningar (av 73 000 totalt sedan 1924). Tung i branschen, kan man säga.

Även Stenholm hörs då och då i spelfilmer. Svensk filmdatabas listar dock bara två; en av dem är ”Älskling på vift” från 1964 med Anna Sundqvist och Hootenanny Singers bl.a. Här ett kort klipp från mina band, en sändning från den dramatiska sommaren 1963, då Sverige hotades av en smittkoppsepidemi. Följande ambassadbråk från 1954 får kanske bedömas som främst kuriöst. (Uno Stenholms son Olle och dennes dotter Sara blev för övrigt också radiojournalister.)

Till sist bara något om Folke Olhagen (1922-1991). Halvgamla lyssnare minns säkert frågesportprogrammet ”Vi i femman”, som Olhagen ledde tillsammans med Berndt Friberg. Annars är nog Olhagen för evigt förknippad med programmet ”Novisen vid spisen”, ett av svenska etermediers första matprogram. (Här visar SvT ett fingerat program som nog egentligen var en reklamfilm.) I ”Novisen vid spisen” var Folke Olhagen den mindre vetande som efter bästa förmåga fick stå och vispa i någon hollandaisesås, medan den betydligt mera vetande Tore Wretman berättade hur det skulle gå till. Först var detta ett radioprogram, men det gjordes även i TV och inte minst flera gånger i de s.k. Husmorsfilmerna (som numera finns på webben på Filmarkivet). Olhagen (liksom givetvis Sven Jerring) var ofta också evenemangspresentatör, när radion skulle rapportera direkt från kungliga bröllop, nobelfestligheter och liknande. Han presenterade t.o.m. den solenna sammankomst då Mosebacke Monarki grundades den 6 oktober 1958 (här hörs förresten inledningsvis även Uno Stenholm).

Vilka av dagens radioröster minns vi om 50 år månne? Christofer Murray och Gunnar Bolin med sina utrerat sonora stämmor? Kanske Ingvar Storm med sin formuleringskonst? Eller de som sticker ut mera, som Cecilia Uddén, Louise Epstein eller Thomas Nordegren (där kan vi tala om underliga betoningar, men personligt är det)?

Adverbet såklart tycks ha genomgått en stilnivåförskjutning de senaste åren. Själv associerar jag det direkt till ungdomligt språk eller mera vardagligt bruk; Pippi Långstrump eller Tjorven kanske. Jag kan inte påminna mig att jag för 15–20 år sedan hörde detta uttryck i mera formella sammanhang eller yttrat av personer över 25 år.

Svenska Akademiens ordbok har med ordet och tar då upp ett exempel som tycks komma från ungdomslitteratur, en text från 1928: ”Ska vi göra’t i dag? sa Åke. –Så klart, sa Yngve.” När jag tittar i Svenska Akademiens ordlista, så finns ordet inte med i 11:e upplagan från 1986, däremot i den 13:e från 2006. (12:e upplagan har jag tyvärr inte.)

Idag kan man stöta på ordet i såväl radions nyhetssändningar som i tidningsartiklar – i författarens egen text alltså, inte i citat. Och man kan höra politiker och professorer använda det. För ett eller två decennier sedan hade nog många av dessa språkanvändare snarare valt något av orden förstås, naturligtvis, givetvis, självfallet eller kanske otvivelaktigt. Man kan nog gissa att det främst är ordet förstås som slagits ut av såklart. De andra längre orden har nog i de flesta texter inte konkurrerat på samma villkor.

Ja, det här var veckan när detta ord dök upp lite varstans, så jag blev inte så förvånad när jag i snabbköpet upptäckte att det finns ett maskindiskmedel som heter – Såklart!

Det är en sorglig historia, eftersom detta sedan 1994 diskuterats internt på KB och utretts två gånger utan att en lag kommit till stånd. Under tiden har t.ex. Danmark fått en lag 2004 och Finland en 2007.

Det allvarliga är att när nu äntligen ett lagförslag kommer, så är det urbota dåligt och verkar nästan skräddarsytt för att den robotnedladdning som KB utfört sedan 1997 ska kunna läggas ned. Den är nämligen lagd på is sedan 2010, men när detta skedde hänvisades till anslagsbrist och man sade från KB:s sida att nedaddningen skulle komma igång igen 2011, vilket hittills inte skett.

Som jag nämnde i SvD har remissinstanserna varit mycket kritiska och flera har helt avstyrkt lagförslaget. Många är inne på samma linje som jag, att den s.k. robotnedladdningen är essentiell. Att bara satsa på manuella leveranser från publicisterna på webben är helt orealistiskt. Socialstyrelsen skriver:

Socialstyrelsen anser att den mest kompletta och därmed mest värdefulla insamlingen av myndighetens publicering är den som görs av Kungliga biblioteket, KB, med hjälp av kulturarvsroboten. Även om det insamlade är ett ”sammelsurium av information” är det insamlade det mest representativa avtrycket av den digitala verkligheten just nu. Idag saknas möjlighet att katalogisera och registrera det som samlas in – men det är möjligt att i framtiden hitta nya verktyg för att katalogisera det som samlas in. 

Riksarkivet har ju redan hand om myndighetspublikationer och oroar sig över att det blir förvirrande om två institutioner ska kräva in dokument:

Om leverans även ska ske till KB, av samma handlingar, finns en risk att myndigheterna tolkar detta som att detta ersätter den leverans som ska ske till Riksarkivet. Det finns, enligt Riksarkivets mening, en risk i att bygga upp parallella system. [...] Tyvärr förefaller det som utredaren, trots utförlig beskrivning på sid. 52ff, har haft begränsad kännedom om arkivlagens intentioner och bestämmelser.

TV 4 har skrivit ett mycket bra remissyttrande:

Eftersom det i detta fall handlar om just elektroniska dokument erbjuds stora tekniska möjligheter. TV4 anser att den bästa och mest effektiva vägen att gå är att utnyttja dessa möjligheter genom att verka för en utökad automatiserad insamling av publicerade elektroniska dokument. Med utökad automatisering skulle insamlingen dessutom ge en bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om Utredningens förslag genomförs.

Det är lite pinsamt att TV 4 ska behöva undervisa en kulturarvsinstitution om följande:

Erfarenhet visar att även företeelser och publicerat material som vid en viss tid anses vara utan (eller av begränsat) intresse för framtida forskning en dag kan visa sig ha ett högt, för att inte säga ovärderligt allmänintresse. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att så ar fallet inom i stort sett hela det kulturella området.

Tidningsutgivarna (TU) anser att förslaget inte är ”praktiskt genomförbart och framför allt är det ekonomiskt oförsvarbart”. TU nämner också att de större aktörerna närmast ställdes inför fait accompli:

Några synpunkter från företrädare för branschen och ”leverantörerna” har inte efterfrågats annat än vid den hearing som sent avhölls när betänkandeutkastet redan var färdigskrivet och vid ett mycket tidigt besök på Aftonbladet.

Om den orealistiska idén att varje fil ska levereras för sig med uppgifter om hur den hänger ihop med andra säger TU:

…leverans av varje enskilt dokument – dessutom nedbrutet till varje enskild fil som kan utgöra ett dokument – ett mycket omfattande arbete. Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.

Om detta att bara ”färdiga” dokument ska levereras skriver TU:

Föreställningen om att man ska kunna avgränsa vad som ”förs fortlöpande” och vad som inte längre gör det är också orealistisk. Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden. Och hur ska man exempelvis hantera den situationen att material sänts in, som senare ändå kom att förändras?

TU förordar robotinsamling:

TU vill ändå framhålla att alternativ finns. Ett sådant kan vara att istället låta myndigheten med hjälp av en sökrobot hämta materialet på Internet, i förekommande fall förenat med en leveransplikt för sådant material som roboten inte kan samla in på egen hand. Detta är ju också något som KB uppenbarligen redan gör i dag.

TU avstyrker förslaget helt och det gör även Sveriges tidskrifter, som menar att det är ”tekniskt resurkrävande, ekonomiskt oförsvarbart och praktiskt ogenomförbart”. Sveriges tidskrifter klagar också på att utredaren inte tidigare inhämtat branschens syn. Man beklagar också att utredningen tycks avföra idén om robotinsamling och att detta borde utredas närmare.

Luleå tekniska universitet vänder sig mot att utredningen betraktar tryckt material som primärt och digitalt som ett komplement och pekar på att e-boken just håller på att passera den tryckta i försäljning på vissa håll.

Kammarrätten i Stockholm avstyrker hela förslaget. Man menar att talet om ”avgränsade enheter” och färdiga dokument etc är för suddigt för att de leveransskyldiga ska förstå vad som avses, vilket blir rättsosäkert eftersom den här skyldigheten är vitessanktionerad. Denna rent juridiska synpunkt kanske är en fingervisning om vad lagrådet kommer att säga.

Jag googlade i hopp om att kanske finna att ordet är en anglicism eller ett översättningslån. Men det enda jag fann var saker i stil med ”Att vara naken gör ditt sinne rent. Ria faderia faderia faderallan la lalalaa”. Kan Kristersson alltså ha hittat på ordsammansättningen själv?

Vi har i alla fall hittills sluppit ordet i sammanhang som t.ex. Duchamps konstverk ”Bruden nakengjord av sina ungkarlar”, eller Goyas ”Den nakengjorda maja”.

Precis när jag har hämtat mig från detta, så säger Lars Dencik i radions Studio 1 den 15 september (ja det tog sex dagar att hämta mig) att ”det finns en sorts metalltrötthet” i dansk politik. Politik som hållfasthetslära? Nu väntar vi bara på att Juholt ska börja tala om brottanvisning.

Barntidningen Lyckoslanten har funnits sedan 1926, då Sparbanksföreningen började ge ut den för att propagera för sparsamhet. På 1950-talet hade den enligt Svensk uppslagsbok en upplaga på ungefär 700 000 exemplar. Jag har några tidningar från 1954-55, som jag skaffat på senare år. Själv läste jag den åren runt 1960, och det man mest minns är väl serien Spara och Slösa. Jag undrar hur många som brydde sig om att läsa artiklarna.

I nummer 4/1955 finns t.ex. ett par yrkesvägledande artiklar av Folke Ellborg: ”Passar jag till telefonist?” och ”Passar jag till lokförare?”, ett kvinno- resp. mansyrke på den tiden. När det gällde telefonistyrket skriver man:

Vanlig folkskola räcker som skolunderbyggnad. Från början söker man in som elev. Man vänder sig då till stationsföreståndaren på den plats där man vill tjänstgöra. Föreståndare är i regel telegrafkommissarien. För att bli antagen som telefonelev skall man ha fyllt 17 år men helst inte 21. Elevtiden omfattar 2-3 månader (kortare tid i Stockholm). Elevtjänstgöringen omfattar praktisk utbildning samt undervisning i de olika bestämmelser, som gäller för telefonering. Efter denna utbildning blir eleven antagen till lokaltelefonistaspirant.

Sedan anar man redan framväxten av ett begynnande IT-samhälle. Hur ser framtidsutsikterna ut? undrar artikelförfattaren:

Ja, hur kan de se ut i ett yrke, som håller på att avfolkas! Som vi vet automatiseras telefontrafiken mer och mer. Det är därför omöjligt att ge några närmare förutsägelser. På de flesta håll anställes fortfarande elever, men några säkra löften om fast anställning kan knappast lämnas. Ett visst behov av telefonister kommer naturligtvis att finnas – och därtill kommer sedan möjligheterna att få anställning som telefonist i större företag. Många söker elevanställningar vid telegrafverket för att på så sätt utbilda sig till företagstelefonister.

Även lokföraryrket verkar lite hotat 1954, inför den växande privatbilismen, men som Ellborg lite tvetydigt skriver, ”framtidsutsikterna beror ju också på hur många som varje år söker sig till detta yrke”.

Ett par ålderdomliga språkexempel kan inrapporteras från Lyckoslanten, faktiskt betydligt äldre än 1950-tal. Åter i nr 4/1955 i serien Pyret och Lasse (av Sture Ramberg) står ”En sträng polis med argan blick till Lasse sa: ”Låt bli det där!’” Fraserna ”argan blick”, liksom det vanligare ”argan list” innehåller gamla ackusativformer av adjektivet arg.

Dock är det lustigt nog så att när vi i svenskan fortfarande, som i tyskan, hade maskulina och feminina substantiv, så var det främst maskulinformer som fick adjektiv med böjningen -an. Blick var förr antingen maskulinum eller reale, så här var böjningen argan på 1600-1700-talen helt korrekt. List var dock oftast ett feminint ord och därför hette det ”arga list”. Senare började man även använda ändelsen -an för feminina ord (enligt SAOB var detta eventuellt skämtsamt menat), t.ex. ”långan stund”, ”godan ro” (se även Elof Hellquists Studier i 1600-talets svenska s. 134) och alltså ”argan list”.

I Spara och Slösa i samma tidning står om den sönderslagna spargrisen (se bild): ”Hoppoms att han klarar krisen!” Det torde betyda ”Låt oss hoppas att han klarar krisen!” Men vad är det för konstig form? Den gamla formen ”låtom oss bedja” har kanske de flesta hört. Det är således en gammal imperativböjning i första person pluralis. Uttrycket behövde inte konstrueras med låta, utan man kunde helt enkelt säga bedjom med samma betydelse. Sade man gångom, så betydde det ”låt oss gå” eller ”kom så går vi”.

Hoppom borde alltså kunna betyda ”låt oss hoppas”, men hoppas är nu ett sådant där underligt verb som ser ut att ha passivform men inte har det. Sådana kallas deponens och uttrycker alltså en aktiv handling trots att de ser ut att ha ett passiv-s på slutet. Andas, trivas, glädjas är andra exempel på sådana verb. (Många menar att s-et är en rest av ett gammalt reflexivt sig; det skulle alltså en gång ha kunnat heta ”anda sig” etc.) Här är jag inte säker, utan får gissa. Kanske har man även i fallet hoppoms använt s-et mera skämtsamt. Elof Hellquist nämner en liknande form i sin bok om 1600-talets svenska: föllioms, som han menar ska vara första person pluralis imperativum passivum. Pehr Sparre skrev visserligen i sin bok ”Adolf Findling, eller tre år under drottning Kristinas regering” från 1835 ”Följom de grekers exempel”, men hur en passiv form av detta skulle te sig har jag svårt att förstå. Nu har jag inte sett Hellquists exempel i sin kontext. Kanske är det inte passivum alls utan den sorts s-verb som har reciprok (ömsesidig) syftning, som t.ex. kyssas. I så fall skulle föllioms kunna betyda ”låt oss följas (åt)”.

Det är förstås intressant att ett ord som hoppoms uppenbarligen ansågs vara begripligt för 9-10-åringar 1954. Idag kan ju vi stofiler ändå kanske använda ordet istället för hoppeligen.

Utlänningar fascineras ofta av att svenskar börjar alla (eller i varje fall anmärkningsvärt många) meningar med ”ja”. Nu är vi inte så till den milda grad positiva som det kan förefalla. ”Ja” används i svenskan också ungefär som engelska ”well”, som en turtagare i replikföringen under ett samtal.

Men det finns också en rätt besynnerlig motsats, där talaren inleder sina repliker med ”nej”, ”nah”, eller ännu mera diffust: ”ah”. Inte sällan är det äldre personer från Stockholms södra räjonger som kan säga saker i stil med ”ah, ru vet, vi fick inge” flyt förr’ns i andra halvlek sö’”.

Jag inser att den här tonande utandningen med tiden förlorat rätt mycket av sin koppling till ordet nej och således kan användas även i mera neutrala eller positiva sammanhang. Men jag har sällan hört någon använda det så konsekvent som häromdagen. Det var i en intervju med en idrottsman. Varje fråga – utan ett enda undantag – besvarades med ett nasalt ”ah, ….”, och helt uppenbart markerade det både positiva och negativa utsagor: ”Ah, vi åker inte ned färrän på onsdag.” eller: ”Ah, det e” ju alltid kul å” vinna.”

Observera att detta är något helt annat än det ”vokalmummel” som förr utgjorde tankepaus i talspråket och oftast bestod av ”öh”, men som någon gång under 1980-talet, troligen under amerikanskt inflytande, mer och mer övergick i just ”ah”, som ju engelskspråkiga använder. Sedan något decennium har man åter övergivit det där ”ah” men inte återgått till ”öh”. Nu säger alla ”äh” istället, vilket ger diktionen ett något vresigt intryck. Vad kan väl språksociologerna säga om det? (Vi kanske även fortsatt får famla i mörkret på den punkten – humanioran ska enligt vissa förfäktare av den s.k. arbetslinjen inte längre uppmuntras med studiebidrag.)

Ja, så var det då damen som höll just ett sociologiskt föredrag i SvT 24. Hon hade vinnlagt sig om en minst lika monoman coda till sina yttranden – ordet ”här”:

Samhället ställer nya krav inte bara på utbildningssystemet, utan på hela välfärdssystemet här. Betydelsen av social bakgrund tycks ha förstärkts över tid här. Förorterna pekas ut som särskilt problematiska här. Hur har man då motiverat dessa reformer här? Arbetslivet förväntas skapa likvärdiga villkor för alla här.

(Possibly, some sort of English influence is at work here.)

31 maj gick WHO:s cancerforskningsinstitut IARC ut med att man nu modifierat sin syn på mobiltelefonstrålningens risker. I den här världen handlar det verkligen om nyanser; en ganska liten skillnad i formuleringar kan få dramatiska resultat i hur man ser på nödvändigheten av mera forskning och hur den hittills gjorda ska värderas.

Så sent som när Interphone-studien kom för ett år sedan var slutsatsen att ingen risk för hjärntumörer fanns – men Interphone-studiens forskare är också till stor del finansierade av industrin, vilket man fick kritik för. I en artikel i SvD 18 maj 2010 visade man sig från IARC dock helt oförstående inför sådana invändningar:

– Varför skulle trovärdigheten påverkas av att industrin är med och betalar? Vi har varit öppna med detta, och pengarna har inte kommit i direkt kontakt med forskarna. Därmed finns ingen intressekonflikt, säger Nicolas Gaudin, kommunikationschef på IARC.

Förra veckan lät det dock annorlunda inför IARC:s möte i Lyon. Man hade upptäckt att Anders Ahlbom som sitter i en av expertgrupperna hade en konsultfirma tillsammans med sin bror och att de bl.a. åtog sig uppdrag åt mobiltelefonindustrin. Han uteslöts ur gruppen, pga detta jävsförhållande. Jag har svårt att tro att det är en slump att IARC:s omvärdering av forskningsläget kommer precis i samma veva.

Det är intressant att man nu också talar om riskerna för gliom och hörselnervstumörer. I kommentarer har jag t.o.m. hört forskare nämna att mycket tyder på att hörselnerven på den sida om huvudet man oftast håller mobiltelefonen i så fall löper störst risk att drabbas.

Det är en intressant omsvängning. För sju-åtta år sedan var detta det mest löjeväckande man kunde säga, enligt vissa forskare. Den svenske cancerforskaren Lennart Hardell hade tillsammans med bl.a. Kjell Hansson Mild publicerat artikeln ”Cellular and cordless telephones and the risk for brain tumour” i European Journal of Cancer Prevention 2002 och även berört frågan i tidigare studier. Det låter ju rätt plausibelt att den sida som exponeras mest för strålningen också löper störst risk, men denna tanke blev föremål för en förvånansvärd hånfullhet bland vissa forskare på riskförnekarsidan. T.ex. skrev professornerna Hans-Olov Adami, Anders Ekbom, Lars Hagmar, Magnus Ingelman-Sundberg och – just det – Anders Ahlbom artikeln ”Forskare som pratar strunt” i SvD 3 sept 2001 (den tycks inte finnas längre i SvD:s webbarkiv). Man attackerade här Hardell utan att nämna hans namn. Man skrev istället om

… en svensk forskare som redovisat en liten pilotstudie om mobiltelefoni och hjärntumörrisk: inget ökad risk fanns totalt sett, men enligt forskaren var tumörernas lokalisation förskjutna mot den sida av skallen där telefonen använts. En sådan tolkning ter sig biologiskt bisarr och utgör med största sannolikhet ett slumpmässigt fynd.

Nästan på dagen ett år senare skrev ovanstående Magnus Ingelman-Sundberg tillsammans med docent Björn Cedervall och professor Hans Wiksell artikeln ”Fantasier om mobiler”, där man åter angriper Hardell och hans medarbetare utan att nämna deras namn. Jag vet inte om detta trick är ett försök att vara extra elak eller skenbart hänsynsfull. Artikeln innehåller många ovetenskapligheter som tyder på att dessa herrar nog inte borde uttala sig i de här frågorna. För att bara nämna en anmärkningsvärd felaktighet, så påstår man att icke-joniserande strålning inte kan ”påverka celler”. Det finns flera exempel på att detta är möjligt; det för allmänheten mest kända torde väl vara hur solstrålningen kan förorsaka melanom.

Det är herrar som Ingelman-Sundberg och Anders Ahlbom som alltför länge haft alltför stort inflytande på forskningen kring mobiltelefonerna.

Strålskyddsmyndigheten menar nu att inget särskilt dramatiskt hänt, bara att IARC:s nya formuleringar visar hur rätt de har i sina redan existerande rekommendationer. Men det är viktigt att man säger detta högt och tydligt, inte minst till skolbarn, som Henrik Ennart skriver i sin artikel. Varje dag är tidningarna fulla av stora annonser för mobiltelefoner, medan varningar för riskerna som finns undangömda på någon webbsida inte kan tävla med den uppmärksamheten. Mobiltelefonerna används som bekant allt mera i de flestas vardag. Skolbarn har dem t.o.m. under huvudkudden när de sover.

Det är ganska tydligt att döma av olika intervjuer som görs med ”vanligt folk” i tidningar och TV/radio att många människor betraktar det mesta som ”får säljas” som ofarligt, vare sig det gäller mobiltelefoner, tillsatser i mat eller de nu aktuella tatueringsfärgerna. Därför är det viktigt att folkhälsomyndigheterna försöker uppmärksamma allmänheten på de risker som finns så att människor har chansen att göra ett något mera informerat val när det gäller hur och om de vill använda mobiltelefon.

Tilläggas kan att detta nu gällde tumörer. Men strålningen har med stor sannolikhet också den effekten att den öppnar upp blodbanorna till hjärnan (den s.k. blod-hjärnbarriären), så att molekyler kan komma in som normalt inte skulle kunna passera. Detta kan, tror många, ge upphov till neurologiska skador som minnesstörningar eller kanske Alzheimers sjukdom eller MS. Fenomenet med blod-hjärnbarriärens påverkan av elektromagnetiska fält har påvisats flera gånger i studier, t.ex. av Lundaprofessorn Leif G. Salford, men redan på 1970-talet nämnde man detta fenomen (t.ex. Ernest Albert 1977) och förordade mera forskning. Precis som när det gällde tobakens skadeverkningar går det alltså inte fort när det gäller att nå verkliga forskningsgenombrott på områden där det finns mäktiga intressen som inte vill att vi ska veta.

Vad var det för konstiga visor min mamma sjöng för mig när jag var liten och skulle sova? ”Lili Marlene” var det visst bland annat. Den var kanske lite tvivelaktig. Men hon sjöng också något om ”Hello Hawaii, how are you,
Can I talk with Honolulu Lou?”. En annan hade några konstiga rader om ”I can’t wait to hear her reply, to talk from New York” eller något liknande. Och så en mera smäktande melodi med texten ”When the fields are white with daisies and the roses grow again”.

Inte förrän för fem år sedan ungefär fick jag klart för mig att allt det där varit en och samma visa, nämligen Sailor-song, som Karin Juel sjöng in på skiva 1933. Den är skriven av arbetarförfattaren och sångdiktaren Martin Koch, som för övrigt var kusin med Karin Juel och skrev en del texter direkt för henne. Sailor-song tillsammans med Sjömansvals blev för övrigt Juels skivdebut. Har du Spotify-abonnemang så kan du klicka här eller på bilden ovan och höra hur Sailor-song låter.

Jag har nu efter en del forskning kommit fram till att visan i själva verket är synnerligen eklektisk. Martin Koch har helt enkelt lånat texter från tre andra visor. Grundtexten är förmodligen hans egen, men säker är jag inte.

Jag vågar nog citera hela texten utan risk för upphovsrättsintrång, eftersom den redan till så stor del består av citat:

En ung sjöman som krossat många gånger har Atlanten
han ej ser på slanten, när han går på restauranten
för han kan spela mandolin och klämma an gitarren
med den rätta darren, kan en sjömanspojk [-boy?]

Hawaiian sunshine, so come and be mine
So keep on beaming, always dreaming
For your little malahayan boy
I’ll take my boatline, Hawaiian sunshine
I’ll steal my steel guitar
And steal away [to] where you are

["Näsgitarr" + mellanspel av – tror jag – Banjo-Lasse.]

En ung sjöman som sett en smula mera än Biscaya
som i Guandalaya varit med om att Shanghaja
som dansat stepp på Golden Star en natt i Barcelona
kan man ej förvåna med en sailor song

Hello Hawaii, how are you
Can I talk with Honolulu Lou
just say her this, give me a kiss
Give me a kiss by wireless

Please state, I can’t wait to hear her reply
For I had to pawn every little thing I own
for to talk from New York
by the wireless telephone
Hello Hawaii, how are you? Goodbye

[Mellanspel, troligen av Nisse Lind, dragspel.]

En ung sjöman som pejlat himlavalvets alla stjärnor
alla hamnens tärnor, på salooner och tavernor
han minns en sång som ljuder i hans öra hela natten
när han står vid ratten och skeppet går

When the fields are white with daisies
and the roses grow [variant: "bloom"] again
let your love-light in your heart more lightly [variant: "brightly"] burn
for I love you sweetheart only
so remember when you are lonely
When the fields are white with daisies
I will return

Min mamma brukade ibland, när hon var på det humöret, spela Hawaiigitarr ”på näsan”. När jag hörde Karin Juels visa insåg jag att även detta trick hade min mamma tagit därifrån. Det kanske inte är så konstigt att jag blev som jag blev efter dylika konserter vid späd ålder.

Kochs text tycks bestå av två mera schlagerbetonade Hawaii-melodier från 1915-16. Dels är det Hawaiian Sunshine av L. Wolfe Gilbert och Carey Morgan från 1916, dels Hello Hawaii, How Are You (på Spotify) av Bert Kalmar och Edgar Leslie (text) samt Jean Schwartz (musik), från 1915. Koch tycks ha ändrat enstaka ord om man jämför med de versioner som publicerats som sheet music. Å andra sidan kan detta kanske vara traderade sjömansvisor som förekom i många versioner. Se vidare webbplatsen Hapa Haole Songs.

When The Fields Are White With Daisies (på Spotify) kanske är en irländsk sea shanty från 1896, om man ska tro en YouTube-video med Wilf Smith. Han sjunger den dock med en helt annan, gladare och inte så yvig melodi som den Koch använde. Texten är lite annorlunda också; ”the roses bloom”, inte grow, och ”let your love-light in you heart more brightly burn”, inte lightly burn. Den finns som sheet music av lite olika datum från 1900-talets första decennium. Här en uppgift med copyright från 1904, där man anger C. M. Denison som textförfattare och W. A. Pratt som kompositör.

Man får väl anta att Koch tänkte sig detta som en sorts parodi på sjömansvisor. Det gjorde han i så fall ungefär 25 år innan Hasse Alfredson och Tage Danielsson skrev ”Salta biten” (Raj raj) åt Sigge Fürst.