20 år med e-litteratur

Igår den 14/11 medverkade jag i radions OBS i P1 med ett inlägg om e-böcker. Här nedan återges en lite utförligare version än den som sändes.

Det vi diskuterar idag när det gäller e-böcker är i mångt och mycket gammalt vin i nya läglar. E-böcker är nästan alltid gammal hederlig linjär text som ska läsas på skärm, ungefär som talböcker är linjär text som man lyssnar på.

E-romanen från 1992.

För precis 20 år sedan gav jag ut den första elektroniska romanen i Sverige. Den hette ”Iakttagarens förmåga att ingripa”. Det fanns då i världen ett par andra litterära verk av den här typen – av författare som Michael Joyce, Stuart Moulthrop och Greg Roach. Då, 1992, trodde jag att det inom ett par år skulle bli vanligt med en ny sorts ordkonstverk som utnyttjar datorns möjligheter – inte bara för att hyperlänka utan för att manipulera text och handling på nya sätt. Men så har det inte blivit.

När det gäller det konstnärliga, befinner vi oss knappt där filmen befann sig 1920. Filmen utnyttjade ändå tidigt möjligheter som inte teatern hade, men e-böckerna utnyttjar mycket blygsamt sin särart. Datorspelen är idag den mest utvecklade formen av digitalt berättande. Man vill gärna ändå tro att det finns plats också för en textbaserad uttrycksform.

Nu finns det faktiskt en liten grupp experimentella e-böcker som är en sorts ordkonstverk, så jag ska inte säga att de inte alls existerar. Men detta är något tämligen marginellt, med ungefär den spridning som konkretistisk poesi har. Detta skulle ha förvånat mig om jag fått veta det för 15–20 år sedan. Då experimenterade många med nya uttryck, och det fanns en stor optimism om nya former för såväl kultur, nöjen, utbildning som demokrati på det då rätt nya World Wide Web t.ex.

Insyn i samhället – men inte i våra kroppar

I vårt samhälle brukar vi hylla principer som insyn, transparens, mångfald, valfrihet. Men när det gäller tillgången till fakta om våra egna kroppar tycks det finnas ett glapp i det demokratiska tänkandet.

Det nu återigen aktuella bråket – i främst Vetenskapsradion i P1 – om Scandlab, en firma i Stockholm som förmedlar biomedicinska prover för analys hos främst det brittiska laboratoriet Genova Diagnostics, väcker en hel del frågor. Radion har blandat ihop två saker, den om diagnosen hypotyreos typ 2 existerar eller inte – och den om Scandlab är ett seriöst företag eller inte.

Datorspelen och våldets praktik

Debatten om datorspel, videovåld etc har som bekant förts länge. I dagarna har pressen refererat till en ny rapport som Statens medieråd publicerat, där man granskat 106 studier om våldsamma datorspel (VS) gjorda mellan 2000 och 2011. Rapporten skapade snabbt debatt bland forskare, t.ex. uttalade sig neurofysiologen Martin Ingvar m.fl. i en debattartikel i DN, ”Våldsamma datorspel kan visst påverka ungas hjärnor” och fick svar av Medierådets Ulf Dalquist och Anki Dahlin. DN refererade debatten här, och SvD här. DN:s spelexpert Susanne Möller suckade 12/1 ”Vi tar det väl en vända till?” och SvD:s spelexpert Sam Sundberg skrev den 13/1 en lång artikel ”Debatten vägrar dö”.

Jag skrev en kort reflexion kring hela detta problemkomplex på en diskussionslista i december 2002, och jag tror den korta texten kan stå sig rätt bra som kommentar även idag:

Tandläkeri utan evidens

På grund av egna tandproblem har jag haft anledning att googla lite på ämnet rotfyllningar och hittade då en intressant skrift från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Skriften heter ”Rotfyllning – en systematisk litteraturöversikt”.

Det är häpnadsväckande att de flesta diagnostiska metoder i sammanhanget tycks vara synnerligen osäkra. Nästan på varje punkt står det att det ”saknas vetenskapligt underlag” eller att ”det vetenskapliga underlaget är otillräckligt”. T.ex. här (från sid 15-16) :

Evidensgraderade resultat

Hur bra är olika diagnostiska metoder för att fastställa pulpans tillstånd vid olika former av tandskador (karies, trauma, restaurerande ingrepp eller andra orsaker)?

Målsättningen med diagnostik av pulpans tillstånd är att avgöra om en skadad pulpa kan behandlas utan rotfyllning. Diagnosen bygger på eventuella symtom och de fynd tandläkaren gör vid undersökning. Att avgöra om pulpan är levande eller död är en annan viktig diagnostisk åtgärd. Detta sker i regel med någon form av känseltest. Om röntgen- undersökning visar förlust av ben vid tandens rotspets, är pulpan sannolikt död och infekterad.

Symtom och kliniska tecken

• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma om hypersensibilitet vid värme/kyla/elektrisk stimulering eller perkussion ger tillförlitlig information om pulpans tillstånd hos symtomfria tänder med djupa kariesskador.

• Det saknas vetenskapligt underlag för att bedöma om förekomst, karaktär och varaktighet av tandvärk ger tillförlitlig information om pulpans tillstånd.

• Det saknas vetenskapligt underlag för att bedöma värdet av markörer för inflammation avsedda att fastställa pulpans tillstånd i termer av reversibel och irreversibel pulpit.

• Det saknas vetenskapligt underlag för att bedöma värdet av markörer för inflammation, infektion och vävnadsskada som kan förutsäga utfallet av en behandling som syftar till att behålla blottlagd pulpa vital och symtomfri.

Sensibilitets- och vitalitetsbestämning

• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma tillförlitligheten hos elektriskt test för att bestämma om pulpan är vital eller non-vital.

• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma tillförlitligheten hos termisk test för att bestämma om pulpan är vital eller non-vital.

• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma tillförlitligheten hos metoder för blodflödesbestämning för att avgöra om pulpan är vital eller non-vital.

Även själva behandlingarna är ju ofta inte särskilt lyckade – minst 30 procent av patienter med rotfyllningar får återfall av infektion och smärta. 

Det är anmärkningsvärt att den etablerade medicinen så ofta talar om vikten av evidensbaserade metoder (inte minst när man angriper något inom alternativmedicinen) och så kan detta famlande i mörkret uppenbarligen få pågå år ut och år in.

Pingad på Intressant.

Vatten som hostmedicin?

Detta var i mitt tycke gårdagens underligaste nyhet. Vatten är lika bra som hostmediciner, säger en norsk direktör för läkemedelsverket i radio i P1 Morgon. Rubriken på webbsidan är: ”Inga vetenskapliga bevis för att hostmedicin verkligen fungerar”. Detta strider nog mot många människors mera vardagliga ”anekdotiska” erfarenhet av allt från OTC-mediciner till lakritste, acetylcystein m.m.

Visar Cochrane-studien verkligen vad som påstås? Radion nämner inte vilken typ av hostmedicin man avser, antitussiva (hostdämpande), mukokinetiska (som påverkar slemmets mängd och viskositet), antihistaminer etc. Cochrane-studien tar upp dessa olika aspekter och resultaten är högst olika för olika typer. Men studien har brister, vilket upphovsmännen själva poängterar i avsnittet ”summary of results”:

The results of this review suggest that there is no good evidence for or against the effectiveness of OTC medications in acute cough. The results of this review have to be interpreted with caution because the number of studies in each category of cough preparations was small. Many studies were of low quality and very different from each other, making evaluation of overall efficacy difficult.

Inga bevis vare sig för eller emot effekt alltså. Det finns ett talesätt i de här sammanhangen som säger att man inte får förväxla ”absence of evidence with evidence of absence”. Alltså brist på bevis för att något har effekt behöver inte bevisa att något inte har effekt. I synnerhet om man inte undersökt saken. Och Cochranes metastudie tycks knappast ha gjort det. Läs hela på:
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/14651858.CD001831.pub3/full

Jag förstår inte varför de här representanterna för svenska och norska läkemedelsverken går ut med detta nu. Studien är ju inte helt ny, den kom 2009/10.

Dagens Nyheter refererar också saken i en artikel skriven av TT, med rubriken ”Meningslösa hostmediciner”. Rubriken visar sig sakna täckning, för sedan man redogjort för ungefär samma saker som radion gjorde, så citerar man till sist Jane Ahlqvist Rastad på svenska läkemedelsverket som trots vad som sagts inte vill förbjuda medlen:

– Men vi kan inte säkert säga att de inte gör nytta heller. Vi vet helt enkelt inte. Sen får man inte glömma bort att dessa läkemedel har använts mycket länge i sjukvården och att det därför finns en stor erfarenhet av dem. Hos vissa patienter gör nog de här preparaten nog nytta trots allt.

So, why all the fuss?

Pingad på Intressant.

Rädda det digitala kulturarvet!

Artikeln finns även som PDF

I det senaste numret av Biblioteksbladet (nr 8/2011) har jag skrivit nedanstående debattartikel (jfr SvD 13/9). Frågan om att bevara det digitala kulturarvet är akut. Ännu har inte utredningens dåliga förslag lagts fram i riksdagen, så det finns ännu tid att ändra. Det viktiga är att i lagtexten inte glömma bort robotnedladdningen av webbsidor, som är minst lika viktig som de punktvisa, mer manuella leveranser av webbsidor som lagen föreslår. Robotnedladdningen måste få lagskydd så att dess existens inte beror av vilka som för tillfället styr över verksamheten. Framtidens forskare kommer inte att tacka oss om vi inte tar tillfället i akt att spara så mycket som möjligt av det som publiceras på webben, när vi nu för första gången i historien kan spara utan att behöva gallra. Här följer texten ur BBL nr 8/2011:

1994 fick KB uppdraget att ta emot pliktexemplar av CD-ROM-skivor och liknande publikationer. Sedan dess har det diskuterats och utretts i det oändliga hur det digitala kulturarv som finns på webben ska tas om hand. 1998 gjordes en första s.k. e-pliktutredning. 2009 gjordes en andra. Nyligen kom äntligen en lagrådsremiss, och lagrådet har nu uttalat sig.

Lagrådet har viss kritik mot förslaget, främst gäller det rättssäkerhetsaspekter, t.ex. i samband med vitesföreläggande för dem som inte följer lagen. Vad lagen faktiskt stipulerar är inte tillräckligt tydligt, menar lagrådet. Lagrådet instämmer också i Riksarkivets synpunkt att det kan bli förvirrande om myndigheter ska lämna exemplar både enligt gällande arkivlag och enligt den kommande e-pliktlagen.

Däremot har lagrådet inget att erinra mot själva grundtanken att webbmaterial bör samlas in och hur detta bör ske. Därmed kvarstår tyvärr några av förslagets allra största brister.

Redan tidigt fick utredningen kritik för att man ville strunta i småpublicister och bloggare. På trycksidan är ju detta inget problem, där har man sedan länge sparat liknande material.

Det finns i huvudsak två sätt att samla in webbpublikationer: automatiskt, med en sökrobot som avsöker webben i stora svep och laddar ned sidor, eller, mera punktvisa leveranser från utvalda publicister. Den aktiva parten kan då antingen vara producenten eller den mottagande institutionen.

De tunga remissinstanserna har varit mycket kritiska mot utredningen, flera har avstyrkt. Enligt lagförslaget vill man att producenter av webbmaterial ska leverera enskilda filer för sig, med beskrivning av hur de hänger ihop. TU skrev om detta: ”Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.”

Utredarna har också fått för sig att vad som ska levereras är ”färdiga” dokument, som man inte har för avsikt att uppdatera. TU igen: ”Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden.” Att utredare kan vara så okunniga är faktiskt hårresande, särskilt som webben funnits i snart 20 år.

Det rimliga med en så enorm och nebulös informationsmängd som webben utgör, är inte att lita till manuella leveranser. Punktvisa specialleveranser kan vara ett utmärkt komplement för de stora aktörerna på mediemarknaden – men de kan automatiseras även de i hög grad. Om man vill ge en representativ bild för framtida forskare av webbpubliceringen måste dock fundamentet vara en robotinsamling av den typ som KB faktiskt sysslat med sedan 1997 – men i större skala.

1997 startade projektet Kulturarw3. En sökrobot avsöker några gånger per år nätet efter svenska sidor som sedan sparas. Sverige har varit världsledande på detta område och det paradoxala var att när man 2009 bjöd in till en internationell konferens kring detta i KB:s lokaler, så släpptes samtidigt nyheten att man skulle lägga ned denna framsynta nedladdning – åtminstone under år 2010, sade riksbibliotekarien. Men ännu i september 2011 har denna nedladdning inte kommit igång igen – och det finns enligt mina källor starka krafter på KB som verkar för att denna insamlingsform bör läggas ned helt.

Danmark har en lag om robotnedladdning och bevarande av webbsidor sedan 2004 och Finland sedan 2007. I Danmark bedöms robotnedladdningen som så viktig att man har motsvarande 4,5 tjänst för detta. I Sverige finns nu 1,5 tjänst – men hur länge? Snart kommer (enligt utredningen) något tjog människor att vara sysselsatta med att ta emot de manuella leveranserna – jurister, tekniker, handläggare m.fl.

Flera remissinstanser har dock pekat på hur viktig just robotinsamlingen är (Socialstyrelsen, Tidningsutgivarna, Sveriges tidskrifter, TV4, Riksarkivet, Lunds universitet m.fl.), antingen som komplement eller kanske rent av som den viktigaste insamlingsmetoden. Den borde, som TV4 skriver i sitt remissvar, vara ”den bästa och mest effektiva vägen” och kunna ge en ”bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om utredningens förslag genomförs”.

Man bör inte låta sig luras av att utredningen i den löpande texten nämner robotinsamlingen. Problemet är att den inte med ett ord nämns i den föreslagna lagtexten. Om robotinsamlingen uttryckligen nämndes där, skulle den få ett starkt skydd och inte kunna läggas ned om de som för tillfället råkar vara chefer på KB får för sig att den är för dyr eller för besvärlig. Både robotinsamlingen och den punktvisa insamlingen från större producenter bör skrivas in som några av KB:s huvuduppgifter i dagens mediesamhälle. Att på det viset ”bevara det breda bevarandet” är nog den viktigaste frågan just nu när det gäller det digitala kulturarvet.

Det behöver inte vara så svårt. Den finska lagen uttrycker det kort och koncist: ”Nationalbiblioteket har till uppgift att med hjälp av program hämta för allmänheten tillgängligt nätmaterial i datanät och att lagra det. I det nätmaterial som hämtas och lagras ska på ett representativt och mångsidigt sätt inkluderas material som är tillgängligt för allmänheten på datanät vid olika tidpunkter.”

Först 2015 ska det svenska förslaget fungera fullt ut – med eller utan robotinsamling är frågan. Pausen 2010–2011 har redan gjort att vi missat några händelserika år som i hög grad speglats på nätet: askmolnet, prinsessbröllopet, Ship to Gaza, valet, SD:s intåg i riksdagen, den arabiska revolutionen (som ju har förgreningar hos enskilda i Sverige), den ekonomiska krisen, val av nya partiledare, diskussionerna om kungen, kritiken mot Ingvar Kamprad, etc. I Danmark har man inte missat sådant, för där gör man förutom stora svep också många nedladdningar inriktade på specifika händelser.

Gunnar Sahlin menade 2008 att det var ett stort problem att vi inte fått någon e-pliktlag ännu, eftersom betydande delar av det svenska kulturarvet försvinner ut i cyberrymden. Skadorna var av ”bestående karaktär”, menade han. Robotinsamlingen var en viss kompensation, ansåg Sahlin då. Ändå lade han ned den något år senare. Man hänvisade till brist på anslag. Men detta var inte sant. KB har sedan 2000 fått två miljoner per år för Kulturarw3. Men eftersom KB fr.o.m. 2007 inte längre behöver särredovisa hur medlen används, har man kunnat spendera dessa pengar på annat.

Man hör ibland invändningar om att det robotinsamlade materialet är ett ”sammelsurium” som måste katalogiseras och metataggas. Dessutom kan det inte tillgängliggöras på ett bra sätt av både tekniska och upphovsrättsliga skäl. Inget av detta är dock giltiga argument för en nedläggning. Allt detta kan lösas. Det viktiga är att det samlas in material. Annars finns det i framtiden inget att katalogisera eller tillgängliggöra.

Karl-Erik Tallmo

författare, journalist, medverkade i e-pliktutredningen 1998 och har sysslat med digitala bevarandefrågor sedan 1992.

Pingad på Intressant.

E-plikten: Ogenomförbart lagförslag!

Jag skrev den 13/9 en kortare kommentar i SvD om förslaget till en s.k. e-pliktlag, rörande Kungliga bibliotekets bevarande av webbsidor, som nyligen framlagts i form av en lagrådsremiss (sista anhalten innan förslaget blir proposition).

Det är en sorglig historia, eftersom detta sedan 1994 diskuterats internt på KB och utretts två gånger utan att en lag kommit till stånd. Under tiden har t.ex. Danmark fått en lag 2004 och Finland en 2007.

Det allvarliga är att när nu äntligen ett lagförslag kommer, så är det urbota dåligt och verkar nästan skräddarsytt för att den robotnedladdning som KB utfört sedan 1997 ska kunna läggas ned. Den är nämligen lagd på is sedan 2010, men när detta skedde hänvisades till anslagsbrist och man sade från KB:s sida att nedaddningen skulle komma igång igen 2011, vilket hittills inte skett.

Som jag nämnde i SvD har remissinstanserna varit mycket kritiska och flera har helt avstyrkt lagförslaget. Många är inne på samma linje som jag, att den s.k. robotnedladdningen är essentiell. Att bara satsa på manuella leveranser från publicisterna på webben är helt orealistiskt. Socialstyrelsen skriver:

Socialstyrelsen anser att den mest kompletta och därmed mest värdefulla insamlingen av myndighetens publicering är den som görs av Kungliga biblioteket, KB, med hjälp av kulturarvsroboten. Även om det insamlade är ett ”sammelsurium av information” är det insamlade det mest representativa avtrycket av den digitala verkligheten just nu. Idag saknas möjlighet att katalogisera och registrera det som samlas in – men det är möjligt att i framtiden hitta nya verktyg för att katalogisera det som samlas in. 

Riksarkivet har ju redan hand om myndighetspublikationer och oroar sig över att det blir förvirrande om två institutioner ska kräva in dokument:

Om leverans även ska ske till KB, av samma handlingar, finns en risk att myndigheterna tolkar detta som att detta ersätter den leverans som ska ske till Riksarkivet. Det finns, enligt Riksarkivets mening, en risk i att bygga upp parallella system. [...] Tyvärr förefaller det som utredaren, trots utförlig beskrivning på sid. 52ff, har haft begränsad kännedom om arkivlagens intentioner och bestämmelser.

TV 4 har skrivit ett mycket bra remissyttrande:

Eftersom det i detta fall handlar om just elektroniska dokument erbjuds stora tekniska möjligheter. TV4 anser att den bästa och mest effektiva vägen att gå är att utnyttja dessa möjligheter genom att verka för en utökad automatiserad insamling av publicerade elektroniska dokument. Med utökad automatisering skulle insamlingen dessutom ge en bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om Utredningens förslag genomförs.

Det är lite pinsamt att TV 4 ska behöva undervisa en kulturarvsinstitution om följande:

Erfarenhet visar att även företeelser och publicerat material som vid en viss tid anses vara utan (eller av begränsat) intresse för framtida forskning en dag kan visa sig ha ett högt, för att inte säga ovärderligt allmänintresse. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att så ar fallet inom i stort sett hela det kulturella området.

Tidningsutgivarna (TU) anser att förslaget inte är ”praktiskt genomförbart och framför allt är det ekonomiskt oförsvarbart”. TU nämner också att de större aktörerna närmast ställdes inför fait accompli:

Några synpunkter från företrädare för branschen och ”leverantörerna” har inte efterfrågats annat än vid den hearing som sent avhölls när betänkandeutkastet redan var färdigskrivet och vid ett mycket tidigt besök på Aftonbladet.

Om den orealistiska idén att varje fil ska levereras för sig med uppgifter om hur den hänger ihop med andra säger TU:

…leverans av varje enskilt dokument – dessutom nedbrutet till varje enskild fil som kan utgöra ett dokument – ett mycket omfattande arbete. Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.

Om detta att bara ”färdiga” dokument ska levereras skriver TU:

Föreställningen om att man ska kunna avgränsa vad som ”förs fortlöpande” och vad som inte längre gör det är också orealistisk. Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden. Och hur ska man exempelvis hantera den situationen att material sänts in, som senare ändå kom att förändras?

TU förordar robotinsamling:

TU vill ändå framhålla att alternativ finns. Ett sådant kan vara att istället låta myndigheten med hjälp av en sökrobot hämta materialet på Internet, i förekommande fall förenat med en leveransplikt för sådant material som roboten inte kan samla in på egen hand. Detta är ju också något som KB uppenbarligen redan gör i dag.

TU avstyrker förslaget helt och det gör även Sveriges tidskrifter, som menar att det är ”tekniskt resurkrävande, ekonomiskt oförsvarbart och praktiskt ogenomförbart”. Sveriges tidskrifter klagar också på att utredaren inte tidigare inhämtat branschens syn. Man beklagar också att utredningen tycks avföra idén om robotinsamling och att detta borde utredas närmare.

Luleå tekniska universitet vänder sig mot att utredningen betraktar tryckt material som primärt och digitalt som ett komplement och pekar på att e-boken just håller på att passera den tryckta i försäljning på vissa håll.

Kammarrätten i Stockholm avstyrker hela förslaget. Man menar att talet om ”avgränsade enheter” och färdiga dokument etc är för suddigt för att de leveransskyldiga ska förstå vad som avses, vilket blir rättsosäkert eftersom den här skyldigheten är vitessanktionerad. Denna rent juridiska synpunkt kanske är en fingervisning om vad lagrådet kommer att säga.

Not den 21/9: Jonas Nordin skriver under strecket i SvD om KB och pliktleveranslagen. Även han är kritisk till det nya lagförslaget: ”Det tog lång tid för 1661 års pliktlag att etablera sig som ett kulturarvsinstrument och som den nu utformas hotar leveransplikten för elektroniskt material att lämna gapande hål åt eftervärlden.”

Pingad på Intressant.

Mobiltelefonerna och försiktighetsprincipen

Henrik Ennart har helt rätt i gårdagens SvD-artikel ”Tydliga mobilråd behövs” apropå att WHO nyligen meddelat att man anser att bevisen för cancerrisker i samband med mobiltelefonanvändning har stärkts. Försiktighetprincipen bör råda, och därför bör myndigheterna gå ut med klara och väl synliga råd om t.ex. bruket av handsfree.

31 maj gick WHO:s cancerforskningsinstitut IARC ut med att man nu modifierat sin syn på mobiltelefonstrålningens risker. I den här världen handlar det verkligen om nyanser; en ganska liten skillnad i formuleringar kan få dramatiska resultat i hur man ser på nödvändigheten av mera forskning och hur den hittills gjorda ska värderas.

Så sent som när Interphone-studien kom för ett år sedan var slutsatsen att ingen risk för hjärntumörer fanns – men Interphone-studiens forskare är också till stor del finansierade av industrin, vilket man fick kritik för. I en artikel i SvD 18 maj 2010 visade man sig från IARC dock helt oförstående inför sådana invändningar:

– Varför skulle trovärdigheten påverkas av att industrin är med och betalar? Vi har varit öppna med detta, och pengarna har inte kommit i direkt kontakt med forskarna. Därmed finns ingen intressekonflikt, säger Nicolas Gaudin, kommunikationschef på IARC.

Förra veckan lät det dock annorlunda inför IARC:s möte i Lyon. Man hade upptäckt att Anders Ahlbom som sitter i en av expertgrupperna hade en konsultfirma tillsammans med sin bror och att de bl.a. åtog sig uppdrag åt mobiltelefonindustrin. Han uteslöts ur gruppen, pga detta jävsförhållande. Jag har svårt att tro att det är en slump att IARC:s omvärdering av forskningsläget kommer precis i samma veva.

Det är intressant att man nu också talar om riskerna för gliom och hörselnervstumörer. I kommentarer har jag t.o.m. hört forskare nämna att mycket tyder på att hörselnerven på den sida om huvudet man oftast håller mobiltelefonen i så fall löper störst risk att drabbas.

Det är en intressant omsvängning. För sju-åtta år sedan var detta det mest löjeväckande man kunde säga, enligt vissa forskare. Den svenske cancerforskaren Lennart Hardell hade tillsammans med bl.a. Kjell Hansson Mild publicerat artikeln ”Cellular and cordless telephones and the risk for brain tumour” i European Journal of Cancer Prevention 2002 och även berört frågan i tidigare studier. Det låter ju rätt plausibelt att den sida som exponeras mest för strålningen också löper störst risk, men denna tanke blev föremål för en förvånansvärd hånfullhet bland vissa forskare på riskförnekarsidan. T.ex. skrev professornerna Hans-Olov Adami, Anders Ekbom, Lars Hagmar, Magnus Ingelman-Sundberg och – just det – Anders Ahlbom artikeln ”Forskare som pratar strunt” i SvD 3 sept 2001 (den tycks inte finnas längre i SvD:s webbarkiv). Man attackerade här Hardell utan att nämna hans namn. Man skrev istället om

… en svensk forskare som redovisat en liten pilotstudie om mobiltelefoni och hjärntumörrisk: inget ökad risk fanns totalt sett, men enligt forskaren var tumörernas lokalisation förskjutna mot den sida av skallen där telefonen använts. En sådan tolkning ter sig biologiskt bisarr och utgör med största sannolikhet ett slumpmässigt fynd.

Nästan på dagen ett år senare skrev ovanstående Magnus Ingelman-Sundberg tillsammans med docent Björn Cedervall och professor Hans Wiksell artikeln ”Fantasier om mobiler”, där man åter angriper Hardell och hans medarbetare utan att nämna deras namn. Jag vet inte om detta trick är ett försök att vara extra elak eller skenbart hänsynsfull. Artikeln innehåller många ovetenskapligheter som tyder på att dessa herrar nog inte borde uttala sig i de här frågorna. För att bara nämna en anmärkningsvärd felaktighet, så påstår man att icke-joniserande strålning inte kan ”påverka celler”. Det finns flera exempel på att detta är möjligt; det för allmänheten mest kända torde väl vara hur solstrålningen kan förorsaka melanom.

Det är herrar som Ingelman-Sundberg och Anders Ahlbom som alltför länge haft alltför stort inflytande på forskningen kring mobiltelefonerna.

Strålskyddsmyndigheten menar nu att inget särskilt dramatiskt hänt, bara att IARC:s nya formuleringar visar hur rätt de har i sina redan existerande rekommendationer. Men det är viktigt att man säger detta högt och tydligt, inte minst till skolbarn, som Henrik Ennart skriver i sin artikel. Varje dag är tidningarna fulla av stora annonser för mobiltelefoner, medan varningar för riskerna som finns undangömda på någon webbsida inte kan tävla med den uppmärksamheten. Mobiltelefonerna används som bekant allt mera i de flestas vardag. Skolbarn har dem t.o.m. under huvudkudden när de sover.

Det är ganska tydligt att döma av olika intervjuer som görs med ”vanligt folk” i tidningar och TV/radio att många människor betraktar det mesta som ”får säljas” som ofarligt, vare sig det gäller mobiltelefoner, tillsatser i mat eller de nu aktuella tatueringsfärgerna. Därför är det viktigt att folkhälsomyndigheterna försöker uppmärksamma allmänheten på de risker som finns så att människor har chansen att göra ett något mera informerat val när det gäller hur och om de vill använda mobiltelefon.

Tilläggas kan att detta nu gällde tumörer. Men strålningen har med stor sannolikhet också den effekten att den öppnar upp blodbanorna till hjärnan (den s.k. blod-hjärnbarriären), så att molekyler kan komma in som normalt inte skulle kunna passera. Detta kan, tror många, ge upphov till neurologiska skador som minnesstörningar eller kanske Alzheimers sjukdom eller MS. Fenomenet med blod-hjärnbarriärens påverkan av elektromagnetiska fält har påvisats flera gånger i studier, t.ex. av Lundaprofessorn Leif G. Salford, men redan på 1970-talet nämnde man detta fenomen (t.ex. Ernest Albert 1977) och förordade mera forskning. Precis som när det gällde tobakens skadeverkningar går det alltså inte fort när det gäller att nå verkliga forskningsgenombrott på områden där det finns mäktiga intressen som inte vill att vi ska veta.

Not: Se också http://slowfox.wordpress.com/tag/emf/ samt Lennart Hardells egen blogg. För transparensens skull kan även nämnas att jag under de senaste åren då och då haft e-postkontakt med Lennart Hardell.

Pingad på Intressant.

Ett bokprojekt har lagts ned

Det är med stor sorg jag tvingas konstatera att ett omfattande bokprojekt jag sysslat med i ungefär tolv år nu har lagts ned. Det är mycket tråkigt, både för mig själv och för dem som tålmodigt väntat på att det skulle bli klart.

1998 började jag arbeta med en bok som skulle handla om informations- och kunskapsspridningens historia – ett enormt ämne som nästan skulle ha resulterat i ”en bok om allt”. Titeln var tänkt att bli något i stil med I människans tecken: Nedslag i informationsspridningens världshistoria eller kanske Från gener till hypertext: Ur informations- och kunskapsspridningens historia.

Tyvärr är detta ett projekt som jag av hälsoskäl inte kan genomföra. Jag har i det längsta värjt mig för den tanken, men när min arbetsförmåga är så oberäknelig som jag bl.a. beskrivit här, är det nästan omöjligt att tänka sig att jag skulle kunna färdigställa en bok som skulle ha omfattat säkerligen runt 400 sidor med en utförlig notapparat.

Under tolv år har jag hunnit göra en stor mängd research och laddat ned eller scannat in cirka 300 Mbyte textfiler på datorn (det motsvarar bortåt 4 000 texter), jag har cirka 2 000 fysiska klipp ur dagstidningar och fackpress, samt ungefär 10 hyllmeter böcker relevanta för projektet. Nästan varje dag under dessa tolv år har jag tänkt på mitt projekt, det har funnits med i bakhuvudet varje gång jag läst en artikel eller en bok eller hört eller sett ett radio- eller TV-program, nästan helt oavsett vilket ämne som behandlats. Bokens breda perspektiv har kunnat anläggas på det mesta.

Att nu avbryta detta arbete är nästan lika sorgligt som att bryta en relation. Men mot bakgrund av min kroniska sjukdom innebär det samtidigt en stor lättnad att slippa pressen att färdigställa detta stora arbete. Jag hoppas dock ännu att en annan av mina planerade böcker ska kunna förverkligas; den om upphovsrättens historia. Men säkert är förstås inte heller det.

Boken var tänkt att vara en mycket bred historisk översikt över all sorts information och kunskap, även information utanför den mänskliga hjärnan, i växter eller i maskiner. Här skulle förstås också begrepp som desinformation och metainformation nagelfarits. Boken var tänkt att utgöra en översikt och vägledning såväl för studenter i något medieämne som för beslutsfattare. I mitt tilltänkta förord skrev jag följande:

Vetenskapen om information har blivit något av en ny atomteori. Världens minsta beståndsdelar tycks numera vara bits. Faran är stor att en ny reduktionistisk samhällssyn ska breda ut sig.

Marx ansåg att allt i samhället görs till varor. Freud såg det mesta som driftssymboler. Och nu är allt information, allt från Shakespeare och Einstein till CD-skivor och trafikljus.

Paradoxen är att just när vi går in i detta informationssamhälle, eller rent av kunskapssamhället som vissa kallar det, och det talas om knowledge management i alla möjliga och omöjliga sammanhang, tycks just kunskapen befinna sig i kris. Alltför många elever lämnar skolan utan att kunna läsa och skriva. Många har en mycket diffus uppfattning om historien och kan t.ex. inte säga om Luther levde före Hitler – eller om det var tvärtom.

Samtidigt som traditionella baskunskaper tycks sättas på undantag, skulle man kunna mäta kunskaper på ett annat sätt och finna att dagens generationer, åtminstone i industriländerna, förmodligen vet mer än någon tidigare levande människa om sin omvärld – även om det ofta är en fragmentiserad, journalistisk bild av världen och inte en mer helgjuten, som förmår visa samband både i samtiden och det förflutna till det som sker nu.

I bokens inledningskapitel hade jag tänkt gå in på olika teorier om informationens mest grundläggande drag:

Att gå till ursprunget när det gäller information och kommunikation kan man göra på åminstone två sätt. Man kan försöka urskilja den tidigaste formen av kommunikation, och då uppstår frågan om det fanns information innan människan kom till, som t.ex. det där ordet som svävade över vattnet vid tidernas gryning. Man kan också försöka urskilja informationens väsen i det att man söker dess minsta byggstenar eller det absoluta minimikrav som bör vara uppfyllt för att man ska kunna tala om information och kommunikation.

Men först: är information detsamma som kommunikation? Måste informationen överföras till en mottagare för att den verkligen ska kunna kallas information? Här uppstår genast ett problem. Om vi erkänner att information kan finnas så att säga vilande, utan att någon tar del av den, måste det ändå finnas något vi tagit del av för att kunna avgöra att företeelsen i fråga verkligen är information. Kan det vara så att vår blotta förväntan att något ska vara information gör det till information? Om det visar sig att det inte innehåller någon information, så har vi ju ändå fått veta just det.

Här hade jag förstås tänkt ta upp vad som sagts av tänkare som Claude Shannon, Fritz Machlup, Norbert Wiener, och varför inte också skarplynta personer som d’Alembert, Schelling och Emerson – eller kanske C.K. Ogden?

Jag hade tänkt vara frikostig med citat, för att låta olika författare på området få tala med sin egen röst där så var möjligt och lämpligt. Kanske skulle jag därigenom ha kommit i konflikt med den allt mera snålt tillämpade upphovsrätten. Särskilt i England och USA är man idag alltför sträng med rätten att citera, detta så viktiga undantag i upphovsrätten (något som jag för övrigt skrivit om många gånger, utförligast här).

Om boken blivit klar, skulle den kanske i viss mån ha liknat en sorts hybrid av tre böcker som jag uppskattat mycket:

 David Crowleys och Paul Heyers väl genomtänkta antologi med texter inom medievetenskap, ”Communication in History”.

 Pierre Lévys kraftfullt spekulativa ”L’Intelligence collective: Pour une anthropologie du cyberspace” (även på eng. ”Collective intelligence”).

 Alex Wrights originellt associativa bok ”Glut: Mastering information through the ages”.

Några andra fantastiska böcker som definitivt skulle ha kommit med i litteraturförteckningen är Douwe Draaismas ”Metaphors of memory”, Vera John-Steiners ”Notebooks of the mind”, Paul Levinsons ”Soft Edge” och Joshua Meyrowitz ”No sense of place”.

James Gleicks nyutkomna ”The Information: A History, a Theory, a Flood” har jag inte hunnit läsa ännu, men det verkar också i högsta grad vara en bok som hör hemma i den här gruppen.

Kort sagt, det finns ju en mängd bra böcker, även om inte min kommer ut.

Not den 25 juni: Det blir alltid lite patetiskt att tala i ”konditionalis II”, apropå saker man skulle ha gjort, men en sak som hade varit rolig att utveckla i boken är att blanda högt och lågt, stort och smått, när det gäller exempel på mediernas och informationens olika uttryck och följder. Hundratals exempel har jag samlat, som sagt, och igår såg jag ännu en detalj i en nyhetsartikel som var rätt anmärkningsvärd. SvD rapporterade den 24/6 om demonstrationer i Minsk och skrev bl.a. om Oleg Gruzdilovitj som var en av många journalister som häktades: ”De slog mig på ben och händer och här sitter jag nu utan skor. Vi greps, kastades ned på golvet, slogs och förbannades, berättade Gruzdilovitj på telefon från polisbussen till sin radiokanal.” Ett par meningar som skulle förefallit rätt surrealistiska för 10–15 år sedan. Jag skulle också förstås ha tagit upp större saker som de nya medierna och Nordafrika och mindre saker som hur ”hemligt nummer” på telefon numera blivit något suspekt.

Pingad på Intressant.

McLuhan och hur man inte binder en bok

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Först en liten anekdot. När jag gick i skolan, var slöjd inte precis mitt bästa ämne. Det var en ren plåga. I realskolan öppnade sig dock möjligheten att istället för att hyvla, såga och snickra kunna ägna sig åt inbindning av böcker. En skänk från ovan, tyckte jag, och gav mig genast i kast med saken. Jag valde inte precis några värdefulla böcker för mina första försök. Jag började med ”Kring nötfatet”, en bok med tankenötter jag vunnit för en krona på Gröna Lund. Den fick nu en ståndsmässig uppryckning i något som åtminstone såg ut som halvfranskt band. Jag band även in en astronomisk handbok jag köpt när jag var 11, för jag var väldigt intresserad av planeterna; ”New Handbook of the Heavens”. Den blev inte så bra. Ryggen var liksom inte konvex nog utan såg väldigt platt ut.

Och så slutligen gav jag mig på en liten pocketbok med Dennis-serier, eller rättare sagt skämtteckningar (one-panel cartoons): ”Dennis the Menace”. Och denna gjorde jag till något ganska surrealistiskt. När man fuskbinder utan tråd (vilket jag gjorde med de två senare böckerna) skär man bort den häftade ryggen och smetar på ett lager med klister för att hålla ihop boksidorna. Det råkade bara bli fel. När jag skurit bort ryggen råkade jag sedan smeta klister på bokens framkant istället. Jag fullföljde sedan hela bindningsprocessen, och inte förrän jag öppnade den färdiga boken insåg jag att något var fel. Man måste börja sist i boken och sedan bläddra baklänges. Det känns väldigt konstigt när man inte är van. Och varför skulle man vara van?

Nu till ämnet för dagen: Marshall McLuhan.

McLuhan har jag läst sedan mitten av 70-talet och varit fascinerad av sedan dess. Man märker snabbt att han inte är särskilt konsekvent i sina resonemang, t.ex. om heta och kalla medier. Men hans tankesprång är alltid hisnande och det är extremt stimulerande för den egna tankeverksamheten att läsa hans – ofta alltför tvärsäkra – kommentarer om boktryckarkonsten, TV eller reklam.

På 1990-talet började han komma på modet igen i spåren av Internets framväxt och alla nya medieteoretiker som började filosofera kring globala nätverk och deras inverkan på mänskliga relationer, nationalstaten etc. Då föreföll det inte så långsökt att Marshall McLuhan fick komma till heders igen, och om detta skrev jag en kort artikel i tidningen Dagens IT 1997.

Under årens lopp har jag köpt på mig en ansenlig samling McLuhan-litteratur. Tyvärr är ju en hel del inte möjligt att få tag på och det verkar svårt för förlagen att få ge ut nytryck eller artikelsamlingar. Marshall McLuhans efterlevande tycks tyvärr ha en rätt rigid inställning när det gäller licenser. (Även citat och böcker om McLuhan tycks känsligt, se reaktionen på förslaget att ge ut en ”McLuhan for Dummies”.)

Jag har givetvis läst Terrence Gordons biografi, ”Escape Into Understanding”, som kan rekommenderas. Douglas Coupland har också nyligen kommit med boken ”Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work!”, se recension i SvD den 21/2 (se också intervju med Coupland i The Paris Review). Dessutom har Marshalls son Eric McLuhan tillsammans med Wayne Constantineau just utkommit med boken ”The Human Equation”.

Nu har jag – sent omsider – läst ytterligare en monografi, skriven av McLuhans kollega vid Universitet i Toronto, Donald F. Theall, ”The Virtual Marshall McLuhan”. Den är dock inte ny, utan kom ut 2001.

Jag blev mycket konfunderad när den kom med posten från nätbokhandeln Amazon. Något verkade fel. Precis som med min Dennis-bok visade den sig vara bunden i framkanten. Jag bläddrade villrådigt och fick upp sakregistret – i början av boken. Inte nog med att det låg i bokens början, man var förstås också tvungen att tänka sig alfabetet baklänges om man skulle slå upp något. (Nästan lika krångligt som att slå i Sture Alléns ”Baklängesordbok”.)

Kunde detta vara gjort med avsikt? McLuhan har ju skrivit väldigt mycket om boktryckarkonsten, boken som produkt och om hur den påverkat läsandet och varandet på olika vis. Hade Theall gjort en sorts metakonstverk av sin bok, som skulle få läsaren att tänka i flera dimensioner än bara textens?

Jag är fortfarande inte säker. Jag har inte kontaktat förlaget och frågat. Jag har istället stoiskt satt mig att läsa från slutet och mot den hägrande början. Och nog visar sig boken också innehålla en väldigt annorlunda bild av Marshall McLuhan jämfört med den man får i andra sammanhang.

Det är framför allt i bokens appendix (längst fram och upp och ned, förstås) som en del märkliga saker framkommer. I det första tillägget får man se hur ogin McLuhan var när det gällde citat. McLuhan måste ju ha varit medveten om reglerna i upphovrättslagen om ”fair use” – ändå skulle Theall bara få citera mycket knappt ur McLuhans verk i sin egen bok. Själv byggde ju dock McLuhan sina egna böcker på mycket frikostiga utdrag ur andras verk, för att inte tala om att han även gjorde andras idéer till sina egna. Detta är ju ingen upphovsrättslig fråga, men inte särskilt snyggt när det gäller akademiska uppsatser. Att McLuhan var mycket påverkad av folk som Innis och Mumford är ju känt men kanske inte i hur hög grad.

Bokens andra appendix är skrivet av antropologen och medieforskaren Edmund Carpenter, som även han arbetat med Marshall McLuhan vid University of Toronto. I detta appendix, med titeln ”That Not-So-Silent Sea” skriver han bl.a.:

”The medium is the message”, came from Ashley Montagu’s lecture, ”The Method is the Message,” which Marshall & I attended. Marshall improved the wording and extended the concept. ”The medium is the massage” came from Sam Zacks. Marshall had been asked to explain his earlier phrase, to which Sam, who favored steam baths & massages, replied: ”You mean, like a massage?” At which point, message became massage, mass-age, mess-age. [...]

Writers commonly speak of Marshall’s original ideas. He had none. Be grateful. They would have been right off the wall. His genius lay in perceiving, not creating. (Theall, s. 244-245.)

Marshall McLuhan hade också en hel del idéer som nog de flesta av de vänsterorienterade anhängare han fick inte skulle velat kännas vid:

Innis detested dictators, monopolies, censorship, racism. He was firmly committed to an open society. Marshall was as firmly committed to a closed society. He thought Blacks, Jews, Protestants, would all be happier elsewhere. He defended Franco’s suppression of Protestants. Innis said nothing. (Theall, s 248.)

Vidare om credit where credit is due:

Marshall might protest, ”I got it from nobody,” but in fact, he got everything from somebody. He just never remembered. It was strange, especially in later years. Describe a new discovery to him, or tell him a joke, and the next day he’d phone: ”Big breakthrough …” and back it all came. (Theall, s. 256.)

Ändå menar Carpenter att McLuhan förstås stod för en hel del ”valid insights”. Men inte främst de han är mest känd för. Originaliteten låg i andra detaljer samt i metoden.

Not: Baklängesläsandet understryker förresten något jag skrev om för ungefär 15 år sedan, när det diskuterades mycket om multimedia på CD-ROM och elektroniska böcker. Jag hävdade då att det skulle dröja rätt länge innan e-boken som medium blev lika transparent för läsaren som den vanliga boken. När vi läser, skrev jag, tänker vi ju inte på att boken har pärmar eller att nu vänder jag på en papperssida, och titta! – det är visst text på andra sidan också! Men nu har jag alltså upplevt hur man blir synnerligen medveten också om den gamla hederliga boken som medium.

Pingad på Intressant.