Språkligt: Media har blivit räls

Nu är det nog kört att få stopp på ett par, ska vi säga, mindre önskvärda språkliga förändringar.

Den första gäller ordet formula. I över tjugo år har vi hört denna glosa i TV-reklam, främst kanske för tandkräm och kosmetika. Ett svagt hopp har man ändå närt att den svenska varianten formel till sist skulle vinna tillbaka sin hävdvunna plats från förr. Men för en tid sedan såg jag ordet även på så prominent plats som i en rubrik i SvD. Då är det nog kört. Vi obstinata kanske kan finna en viss tröst i att betrakta ordet som en latinism istället för en anglicism. Men vad ska vi använda för plural – formulor?

Den andra förändringen gäller uttryck i stil med svensk media.

Pluralformer av ord som centrum, datum, solarium eller medium har länge varit ett problem. Centrum och datum har traditionellt antingen böjts som i latinet, centra, data, eller också använts oböjt, flera centrum, flera datum. I fallet med datum kompliceras bilden av att ordet fått två skilda betydelser: flera datum handlar om dagar, medan flera data kommit att gälla information. När det gäller solarier, så har denna korrekta pluralform förlett många att tro att singularformen är ett solarie istället för ett solarium.

Det senaste decenniet har det blivit vanligt att plurala former av sådana här ord singulariseras. Generellt sett är singularisering inte ovanligt. Vi tänker kanske inte på att ordet räls kommer av engelska rails. Förr talade man ofta också om en räl. Kex kommer av cakes, så man borde inte kunna säga ett kex, men det gör man.

Ett medium, flera medier eller media, sa man oftast för 20–25 år sedan. Numera kan det heta nästan vad som helst: 1999 läste jag att ”internet är ett nytt medie”, man kan också se ”mediana som finns nu” eller ”det bästa mediat”. Det vanligaste är nog ändå att man talar om svensk media, utländsk media, där det borde heta svenska medier, etc. I fallet data ser man ofta böjningar i stil med ”göra en inventering av datat”. Och vad menas med en fras som ”det är fel på datan”? Är det datorn som krånglar eller är det fel på den information som finns i den?

Nyligen såg jag rubriken ”Enkät om användning av sverigefinsk media” på Språkrådets webbsidor. Så slaget får väl anses förlorat även där. Media har blivit räls.

Pingad på Intressant.

Är Google ”det fria ordets väktare”?

Vilket ståhej det blev kring Google då! Företagets kväsande av det svenska Språkrådet har rapporterats i de flesta medier, flera gånger om, t.ex. i SvD (här, här, här, här och här) och i DN (t.ex. här).

Att företag oroar sig för varumärkesdegeneration är vanligt, och att de vänder sig till exempelvis journalister för att tala om hur de tycker att man ska skriva är heller inte ovanligt.

När jag arbetade med språkvård på tidningen Computer Sweden i slutet av 1980-talet, så hörde Apple av sig och bad oss sluta böja ordet Macintosh. Man fick alltså inte skriva t.ex. ”Macintoshens gränssnitt”. Detta struntade vi förstås i. Företaget som sålde relationsdatabasen Dbase hörde också av sig och menade att vi skulle skriva så som de själva skrev i sin logga: dBASE. Även detta struntade vi i.

Företag som gör så här har en merkatocentrisk världsbild och förväxlar sin interna policy för hur man ska skydda sina varumärken med vad de kan diktera när det gäller allmänt språkbruk. Jag vet inte om Googles jurister även har klagat på ordet ungooglable, som har funnits i många år, även om den amerikanska tidskriften The Atlantic har fått för sig att det är något alldeles nytt och svenskt (de tror också att bloggbävning är ett svenskt påfund, men blog quake har också funnits en tid).

På webbplatsen Urban Dictionary hittar man ungooglable, faktiskt med samma definition som Språkrådet försökte sig på, dvs. att det rör webbsökning mera generellt; inte bara sökning med Google: ”failing to return results from a search engine, especially google”. Urban Dictionary menar för övrigt att ordet inte bara kan betyda att man inte hittar något via Google – det kan också betyda att man får så många miljoner sökträffar att det blir meningslöst av den anledningen.

Samma dag (26/3) som den här affären exploderade i de svenska tidningarna hade SvD i Näringslivsbilagan ironiskt nog en intervju med Googles chef för ”Free Expression and International Relations”, Ross LaJeunesse, under rubriken ”Väktare av det fria ordet – i affärssyfte”. Han kommenterar bl.a. EU-förslaget om att kunna få ”bli bortglömd på Internet”:

–Det är ett enormt problem för yttrandefriheten på internet. Jag har inte sett någon trovärdig plan på hur man ska ta det vidare. Ska man som privatperson kunna bestämma över vilken information om en själv som får finnas på internet och vilken som ska bort?
– Ska en politiker kunna bestämma att ett korkat uttalande eller en obehaglig bild ska försvinna? Det kan missbrukas på många sätt och från mitt personliga, amerikanska, perspektiv är hela förslaget egentligen totalt omöjligt att förstå.

Så långt Googles yttrandefrihetschef. Det är tråkigt att Språkrådet vek sig; det hade varit intressant att se Google inleda en process om saken. Peter Englund har redan meddelat att Svenska Akademien är beredd att ta med ordet i SAOL, om det fortsätter att användas i tillräckligt hög grad. Språkrådets nyordslista är ju främst deskriptiv, så någon uppmaning till varumärkesdegeneration torde inte föreligga. SAOL blir mera normativ, men rekommendationerna kommer – ifall nu ordet tas med – att bygga på det faktiska språkbruket.

Nationalencyklopedin har just stuckit ut hakan genom att ta med ordet med följande förklaring: ”ogooglebar, ogooglingsbar, om ord eller fras som inte går att hitta på Internet med hjälp av en sökmotor.”

Nu finns det förstås en del problem med ordet. Stavningen bryter i två fall med svensk standard: dubbel-o och att bokstavsparet -le uttalas som -el. Ofta rättar vi till sådant när nya ord lånas in, som i t.ex. tejp eller webb. Å andra sidan får många ord behålla den främmande stavningen. Jag har för mig att man en gång försökte lansera sjampanj, men det heter ju fortfarande champagne. Det finns ju argument för att redovisa ett ords ursprung, så ogogelbar kanske inte är något bra alternativ.

Frågan är då om vårt kontroversiella ord borde heta ogooglebar, ogoogelbar eller ogooglingsbar. (På engelska finns de båda stavningarna ungooglable och ungoogleable.) Vi har ju en del svenska verb med samma ordslut: segla, snegla, spegla, regla, prygla, tygla. Seglingsbart, torde något vara som är möjligt att segla (med/i/längs). Något som går att spegla kan kanske heta både speglingsbart och spegelbart, även om ing-formen nog bättre antyder ett skeende eller en effekt. En dörr kan vara reglingsbar, men något som går att tygla är kanske tygelbart i första hand och tyglingsbart i andra? Det finns lite att fundera på, således, förutom jurister.

För övrigt borde kanske Google skänka en tacksamhetens tanke till seriefiguren Barney Google? Eller till monstret Google i en barnbok från 1913?

Pingad på Intressant.

Verkligheten degraderad till image

Den 12 januari var nedanstående artikel införd i Upsala Nya Tidning, på essäsidan. Tilläggas kan att det givetvis är en pseudohändelse även detta att uppmärksamma något för att det gått t.ex. 50 eller 25 år sedan något hände. Det är jag medveten om, och Boorstin var också medveten om detta när han skrev förordet till den upplaga av hans bok som kom ut vid 25-årsjubileet av den första publiceringen.

I slutet av 1950-talet började kända personer alltmera tala om sin image, inte bara som andras bild av dem utan som något man kunde skapa och påverka. En författare som både kartlade detta nya bruk av ordet och även bidrog till dess ytterligare spridning var Daniel Boorstin, jurist och historiker och sedermera chef för USA:s kongressbibliotek. För drygt 50 år sedan utgavs hans bok The Image.

I boken går Boorstin även till storms mot olika slags pseudohändelser, hur nyheter blivit något som konstrueras snarare än rapporteras, och han tar också upp begreppet celebriteter, kändisar. Han kritiserar en masskultur som sprider missvisande bilder av t.ex. konst eller förflackar resandet till turism.

Man kan förstås se honom som en konservativ som beklagar den demokratisering som skett av olika sorters tillgång till information och upplevelser. Men han pekar samtidigt på viktiga aspekter som gått förlorade i denna process.

Pseudohändelsen är något som arrangeras – främst för den publicitet som skapas. Det är således inte en tågolycka eller en jordbävning utan t.ex. en intervju eller en presskonferens. Pressreleasen är också en typ av nyhet som inte händer utan som ”släpps”, ofta precis i tid för att hinna in i lämplig upplaga eller TV-sändning.

Till kategorin hör också vissa opinionsundersökningar och vetenskapliga studier. De behöver i sig inte vara falska, men de utförs enkom för att generera tidningsartiklar. Ofta ligger PR-byråer bakom dessa ”syntetiska nyheter”, som Boorstin kallar dem. Ett ovanligt tydligt svenskt exempel på dylika jippon är Gudrun Schymans penningbrasa häromåret i samband med politikerveckan på Gotland.

Språkligt: Vindruvor och stilblommor

När programmet Språket i P1 den 27/11 tog upp den yviga ordbehandling som ofta används av vinskribenter, kunde man nästan få för sig att detta var första gången det uppmärksammas. Men det har skett ungefär en gång per decennium sedan detta nya sätt att skriva började florera åren runt 1982-83.

Man skrattade i början åt vågade metaforer om svettiga hästar och lövhögar, och varje decenniums diskussion brukar sluta med att de flesta enas om att dessa idiosynkratiska metaforer kan man nog klara sig utan; vad som behövs är en någorlunda precis vokabulär som experterna kan använda – mineralton, grönt äpple etc. Annars blir det svårt för läsarna att orientera sig och kanske framför allt att kunna förstå mer än en skribent vars smak man lärt känna.

Som man säger i programmet var språkbruket mera stramt och vördnadsfyllt på 60- men även på 70-talet, i t.ex. Marius Wingårds efterföljd. Då förekom ord som förnämt och nobelt eller möjligen manligt och kraftfullt. Carl Jan Granqvist och Knut-Christian Gröntoft väckte uppmärksamhet 1983 i TV-programmet ”Levande livet”, när de satt och rullade runt vinklunkar i munnen på ett ”härligt osvenskt sätt”. Förutom att det var ett genombrott när det gällde att kunna dricka alkohol i rutan, så blev alltså språket omdiskuterat.

Fördomar och stereotyper

Den 5 oktober talade Göran Everdahl i radions Spanarna i P1 om nödbromsar i debatter, dvs. sådant som får all seriös debatt att avstanna. Man kan t.ex. antyda att något påminner om Hitler, eller att ”det där är socialism” (främst gångbart i USA). I kölvattnet av höstens Tintindebatt kan jag fylla på med ett par.

Vill man inte direkt beskylla någon för att vara rasist eller sexist kan man använda en light-version. Man säger då att det som just sagts är en etnisk stereotyp eller en könsstereotyp. Då finns det goda möjligheter att debatten om inte upphör så dock saktar av betydligt, eftersom ingen gärna vill framstå som talesman för förenklade klichéer eller fördomar.

Om det könsligt korrekta ”hen”

De senaste veckorna har det könsligt neutrala pronomenet ”hen” diskuterats (SvD, SvD, DN, DN). Tyvärr blandar de flesta debattörer samman behovet av en ersättning för det otympliga uttrycket ”han eller hon” i vissa tillbakasyftande fraser med en önskan att ersätta han och hon med ”hen” i alla sammanhang.

De här språkreformistiska tankarna dyker upp då och då; första gången jag såg det var nog i början av 1990-talet, då man föreslog ”hen” och även ”haon”. Idén har dock en längre historia än så. Karl-Hampus Dahlstedt nämnde ordet hän som ett alternativ redan i antologin ”Språk, språkvård och kommunikation” (1967). Bertil Molde skrev i Språkvård nr 1/1976 om hur ordet han, som ju hittills använts (även) som neutralt pronomen, kunde missuppfattas i en lagtext, som denna om sambors gemensamma bostad:

Innehar vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad mellan ogift man och ogift kvinna den ena av parterna hyres- eller bostadsrätt till lägenhet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som parternas gemensamma bostad, får den andra parten övertaga hyres- eller bostadsrätten, om han bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. (Lag 5 juni 1973 om ogifta sammanboendes gemensamma bostad.)

Molde förordade att man använde den som genusneutralt pronomen i fall som ovanstående. Språkvård återkom till frågan i samtliga fyra nummer som utgavs 1993. Rune Fröroth föreslog haon (nr 1) och Ulf Teleman föreslog bland annat ordet hn (nr 3), vilka ju dessvärre båda lider av problemet att inte kunna uttalas.

Upphovsrättens etymologi

Den 26/1 hade jag nedanstående understreckare införd i SvD. Några passager ströks av utbrymmesbrist, men de finns återgivna nedan, markerade med rött. Allra sist också en nyinsatt fotnot.

Upphovsrätt, pirater och den knepiga kopian

Copyright och upphovsrätt är ord som förekommer ofta i debatten. Ibland talas det också om copywriter. Var kommer orden ifrån egentligen – och har de något med varandra att göra? Termernas ursprung speglar mycket av upphovsrättens idéhistoria.

Vägen fram till en juridisk terminologi kring intellektets olika produkter har varit rätt lång, och det gäller begrepp för såväl litteratur, konst, musik som uppfinningar. Den skillnad vi idag gör mellan uppfinningar och konstnärliga verk fanns inte för 300-400 år sedan. Man talade t.ex. ofta om patent, när det gällde en tryckares privilegium att framställa böcker.

Inom bokbranschen fick man tidigt behov av att finna begrepp för både resultatet av tryckningen och förlagan till det som tryckts. Redan här har vi två betydelser av ordet copy. Det kan betyda både ’kopia’ (i motsats till original) och ’exemplar’ (oavsett om det är ett original eller en kopia), men det kan även betyda ’manuskript’ eller ’text som ska tryckas’. Det är den senare betydelsen som ligger i ordet copywriter, någon som yrkesmässigt skriver text som ska tryckas. Ofta används detta särskilt om sådan text som utnyttjas i reklam. När det gäller ordet copyright, så diskuteras det ibland om ordet ursprungligen syftade på rätten att kopiera/mångfaldiga eller rätten till ett visst manuskript. Detta beror ju även på om man väljer att se copy som substantiv eller verb.

Röster i radio

Artikulationen i massmedierna har förändrats en del de senaste decennierna. Man kan filosofera över tidningars och tidskrifters grafiska form; användningen av typsnitt med dålig svärta i väldigt små grader, som kanske dessutom läggs på tonplattor etc. Vissa moden dikteras av 23-åriga skarpsynta formgivare som sedan får bannor av folk över 45 som börjat se sämre.

En liknande diskussion hörs ibland när det gäller radio och TV. Hur artikulerar egentligen dagens radio- och TV-personligheter? Och hur väl hörs egentligen tal med en matta av annat ljud i bakgrunden – detta fenomen är väl radions och TV:ns motsvarighet till tidningarnas tonplattor.

Jag tycker jag har en ganska god bild av hur radio lät förr – jag lyssnar flitigt på SR Minnen och har själv en mängd gamla band med inspelade radioprogram från 60-talet. Generellt sett tycker jag nog att artikulationen i radio har förändrats en hel del – mestadels till det sämre. Det finns visserligen radioröster idag som är mycket tydliga, en Christofer Murray (P1:s programpresentatör som verkligen anknyter till en äldre tids hallåmannaideal) eller en Cecilia Uddén eller en Ulrika Knutsson. Och visst fanns det förr folk i radio som inte talade så särskilt tydligt; jag nämner dock ingen här.

Jag vet inte hur fonetiker och andra språk- och ljudforskare definierar hörbarhet och förståelighet i de här sammanhangen, men man kan åtminstone tänka sig två variabler. En person kan tala högt och klart. Det är den ena variabeln. Trots detta når kanske inte alltid budskapet fram, därför att personen ifråga betonar orden fel (detta är den andra variabeln) eller sväljer vissa stavelser, drar ihop ord på ett oväntat sätt etc. Då hjälper inte hög volym.

Betoningsfel tror jag är vanligare idag än förr. Nyhetsuppläsare betonar ibland ord som inte är de viktigaste i en mening. T.ex.: ”Demonstranterna kräver EN bättre utbildning”. Istället för två? Eller: ”Han avskedas nu FRÅN sin tjänst efter 40 år.” Eller t.o.m.: ”Han avskedas nu från SIN tjänst efter 40 år.” Många sväljer stavelser eller går ner i volym i slutet av meningar, så att talet ibland blir nästan ohörbart.

Ett besläktat problem är att uppläsaren inte tycks tänka på textens innehåll och karaktär. Man ger slutet av en mening en schvungfull final på ett sätt som illa stämmer med ämnet. Det kan lätt låta lite okänsligt att avsluta ett nyhetstelegram så här (lägre och lägre volym och längre och längre paus mellan orden fram till sista stavelsen som betonas): ”och kroppen återfanns – senare – i – en – sopsäck – styck-AD. Och nu vädret!” (Särskilt illa kan det bli i TV, när dylika bloddrypande nyheter läses med ett lätt roat leende på läpparna.)

Kända personligheter från radio och TV på 50- och 60-talen brukade berätta att de blev identifierade just på rösten. Jag tror Olle Björklund blev igenkänd i telefon – dåtidens Mr Aktuellt behövde alltså ingen bild. TT:s radiouppläsare Kaj Karlholm behövde visst aldrig legitimera sig på posten, för man kände omedelbart igen hans röst. Jag undrar om det fungerar så idag också, när kanalerna är så många och rösterna byts ut relativt ofta.

Just det faktum att det var något dussin röster på 50- och 60-talen som dominerade mest och som var mycket välkända, tror jag gör att åtminstone min generation lätt förflyttas bakåt i tiden när man hör personer som Uno Stenholm, Kaj Karlholm, Folke Olhagen, Sigge Fürst, Gösta Knutsson, Lars Madsén, Nils Linnman, Per-Martin Hamberg, Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Berndt Friberg, Lars Hemmingsson eller Åke Engerstedt – och givetvis Sven Jerring eller Lennart Hyland.

Fanns det inga kvinnor, kan man undra. Jo, några fanns det ju. I nyheterna var det kontroversiellt, som bekant. Den första kvinnan som läste TT 1938, Astrid Kindstrand, drog ju på sig närmast en lyssnarstorm av uppretade människor som ringde till Radiotjänst och klagade på att en kvinna fick läsa nyheterna. Ändå fanns förstås en rad personliga röster man minns – inte från 30-talet, men väl från 50- och 60-talen: Maud Reuterswärd, Barbro Alving, Maj Ödman, Lis Asklund, Lena Larsson, Gabriella Garland, Ebba Beckman, Kersti Adams-Ray, Mona Krantz, m.fl.

För mig är nog hallåmannen (programpresentatören heter det numera) Åke Engerstedt (1912-1995) en av de verkligt stora. Han har färgat hela min barndom. Inte nog med att han ständigt hördes mellan programmen som flödade ut ur vår gamla Tjerneld långvågsmottagare i vardagsrummet hemma på Rävåsen i Karlskoga, han dök också upp som speaker i mängder av dokumentärfilmer, reklamfilmer och pedagogiska filmer för skolan. Hans stämma är för evigt förknippad med det där lite burkigt skorriga men ändå distinkta optiska ljudet som fanns på alla skolfilmer. Svensk filmdatabas listar medverkan av olika slag i 65 filmer, men jag gissar att det är flera. Här är ett kort ljudprov från filmen ”Sjuka svin och friska grisar” (1948). Även spelfilmen lånade ofta hans röst när radion skulle stå på i någon scen. Här är ett kort ljudprov ur Arne Mattssons ”Den gula bilen” (1962), där Engerstedt – precis som han gjorde så många gånger på riktigt – läste upp en efterlysning i radio.

Uno Stenholm (1910-1976) minns jag som TT-uppläsaren framför andra. Han hade en något mera forcerad stämma än t.ex. Kaj Karlholm, så telegrammen fick alltid en särskild dramatisk ton och signalerade hög angelägenhetsgrad. Sveriges Radios bok ”Hört och sett” från 1975 uppskattar att Stenholm svarat för cirka 45 000 TT-sändningar (av 73 000 totalt sedan 1924). Tung i branschen, kan man säga.

Även Stenholm hörs då och då i spelfilmer. Svensk filmdatabas listar dock bara två; en av dem är ”Älskling på vift” från 1964 med Anna Sundqvist och Hootenanny Singers bl.a. Här ett kort klipp från mina band, en sändning från den dramatiska sommaren 1963, då Sverige hotades av en smittkoppsepidemi. Följande ambassadbråk från 1954 får kanske bedömas som främst kuriöst. (Uno Stenholms son Olle och dennes dotter Sara blev för övrigt också radiojournalister.)

Till sist bara något om Folke Olhagen (1922-1991). Halvgamla lyssnare minns säkert frågesportprogrammet ”Vi i femman”, som Olhagen ledde tillsammans med Berndt Friberg. Annars är nog Olhagen för evigt förknippad med programmet ”Novisen vid spisen”, ett av svenska etermediers första matprogram. (Här visar SvT ett fingerat program som nog egentligen var en reklamfilm.) I ”Novisen vid spisen” var Folke Olhagen den mindre vetande som efter bästa förmåga fick stå och vispa i någon hollandaisesås, medan den betydligt mera vetande Tore Wretman berättade hur det skulle gå till. Först var detta ett radioprogram, men det gjordes även i TV och inte minst flera gånger i de s.k. Husmorsfilmerna (som numera finns på webben på Filmarkivet). Olhagen (liksom givetvis Sven Jerring) var ofta också evenemangspresentatör, när radion skulle rapportera direkt från kungliga bröllop, nobelfestligheter och liknande. Han presenterade t.o.m. den solenna sammankomst då Mosebacke Monarki grundades den 6 oktober 1958 (här hörs förresten inledningsvis även Uno Stenholm).

Vilka av dagens radioröster minns vi om 50 år månne? Christofer Murray och Gunnar Bolin med sina utrerat sonora stämmor? Kanske Ingvar Storm med sin formuleringskonst? Eller de som sticker ut mera, som Cecilia Uddén, Louise Epstein eller Thomas Nordegren (där kan vi tala om underliga betoningar, men personligt är det)?

Not: Håkan Hanson, som varit redaktionssekreterare på Dagens Eko, skrev om betoningen i radio i tidningen Språkvård nr 2/2003 i artikeln ”Betonade personer”. Han tar bl.a. upp exemplen ”Var tredje kvinna som gör abort …”, ”400 personer skall sägas upp” och ”…kan kvittera ut 16 miljoner på ett bräde”.

Pingad på Intressant.

Språkligt: Såklart

Adverbet såklart tycks ha genomgått en stilnivåförskjutning de senaste åren. Själv associerar jag det direkt till ungdomligt språk eller mera vardagligt bruk; Pippi Långstrump eller Tjorven kanske. Jag kan inte påminna mig att jag för 15–20 år sedan hörde detta uttryck i mera formella sammanhang eller yttrat av personer över 25 år.

Svenska Akademiens ordbok har med ordet och tar då upp ett exempel som tycks komma från ungdomslitteratur, en text från 1928: ”Ska vi göra’t i dag? sa Åke. –Så klart, sa Yngve.” När jag tittar i Svenska Akademiens ordlista, så finns ordet inte med i 11:e upplagan från 1986, däremot i den 13:e från 2006. (12:e upplagan har jag tyvärr inte.)

Idag kan man stöta på ordet i såväl radions nyhetssändningar som i tidningsartiklar – i författarens egen text alltså, inte i citat. Och man kan höra politiker och professorer använda det. För ett eller två decennier sedan hade nog många av dessa språkanvändare snarare valt något av orden förstås, naturligtvis, givetvis, självfallet eller kanske otvivelaktigt. Man kan nog gissa att det främst är ordet förstås som slagits ut av såklart. De andra längre orden har nog i de flesta texter inte konkurrerat på samma villkor.

Ja, det här var veckan när detta ord dök upp lite varstans, så jag blev inte så förvånad när jag i snabbköpet upptäckte att det finns ett maskindiskmedel som heter – Såklart!

Not i november 2011: Jag ser på bloggens statistiksidor att många läsare hittar detta blogginlägg genom att söka efter svar på frågan om man skriver ”så klart” eller ”såklart”. Knepigt nog rekommenderar Språkrådet i sina Skrivregler att uttrycket skrivs isär, liksom man tycker att ”så när” och ”så pass” ska skrivas isär. Svenska akademiens ordlista däremot menar uppenbarligen att ordet skrivs ihop, man tar bara upp formen ”såklart” utan vidare kommentar. (På uppslagsordet ”sånär” finns tillägget ”särskrives även”.) Det är alltså inte helt lätt att bli klokare på detta. Möjligen skulle man kunna utgå från att SAOL är mera deskriptiv, medan Skrivreglerna är rekommenderande. Så kanske bör man i första hand särskriva. Själv skrev jag dock uttrycket här ovan som jag oftast ser det numera.

Pingad på Intressant.

Språkligt: Nakengör metalltröttheten!

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger i en intervju i ST-press 9 september att ”vi nakengör också när det inte fungerar” och ”det är först nu vi nakengör det akuta behovet”. Är detta senaste modeordet i politiken? Man blir förstås aningen orolig när ordet används av en person som redan är ganska förknippad med social stripping.

Jag googlade i hopp om att kanske finna att ordet är en anglicism eller ett översättningslån. Men det enda jag fann var saker i stil med ”Att vara naken gör ditt sinne rent. Ria faderia faderia faderallan la lalalaa”. Kan Kristersson alltså ha hittat på ordsammansättningen själv?

Vi har i alla fall hittills sluppit ordet i sammanhang som t.ex. Duchamps konstverk ”Bruden nakengjord av sina ungkarlar”, eller Goyas ”Den nakengjorda maja”.

Precis när jag har hämtat mig från detta, så säger Lars Dencik i radions Studio 1 den 15 september (ja det tog sex dagar att hämta mig) att ”det finns en sorts metalltrötthet” i dansk politik. Politik som hållfasthetslära? Nu väntar vi bara på att Juholt ska börja tala om brottanvisning.

Pingad på Intressant.