Ballard – en stålblank surrealist

(Den här artikeln skulle jag egentligen ha publicerat vid J.G. Ballards död 2009, men av olika skäl kunde jag inte färdigställa artikeln då. Lotta Lotass intressanta understreckare häromdagen gav mig dock den impuls som behövdes.)

Den engelska författaren J.G. Ballard dog i en synnerligen otrevlig sjukdom; förhoppningsvis dog han inte på ett fullt så makabert sätt som personerna i hans böcker ofta gör. Genomgående teman i Ballards författarskap har varit våld, sexualitet och död – detta ställt i förhållande till vår moderna stålblanka värld, i synnerhet kanske vår teknik.

Ballard hade dock två perioder, eller kanske t.o.m. tre: den relativt normale sf-författaren; den besatte, perverterade, som beskriver någon sorts ondskefullt köttslamsig Francis Bacon-värld, fast omåleriskt, detaljerat som fotorealistiskt måleri. I en tredje period blev Ballard snällare, med skildringar av en visserligen förfärlig barndom under andra världskriget men ändå med en viss möjlighet till, exempelvis, kindness of women.

Det finns en litteratur och film som närapå är intressantare att läsa om än att ta del av direkt. Jag tänker på de Sade, Burroughs, Cronenberg, m.fl. Kanske hör Ballards mellanperiod – med böcker som The Atrocity Exhibiton och Crash – dit också, samtidigt som de ändå har en märklig dragningskraft, inte minst genom språket som är så avklätt och liksom beskriver något annat än det förefaller beskriva. Man får känslan av att Le Clezio skulle ha kunnat komma in på en sådan bana fast han aldrig gjorde det. Med sitt ältande av våldet kan dock en bok som Crash i viss mån jämföras med Claude Simons Vägen till Flandern. Även Simon interfolierar sitt fragmenterade material med en del sexuella scener.

Jag minns att det var ganska omtumlande att läsa de här böckerna när de kom på 70-talet. The Atrocity Exhibiton kallades condensed novel. Den tillhörde en litterär genre eller ett litterärt förhållningssätt som jag just börjat intressera mig för. Jag hade fångats av ungraren István Örkénys enminutsnoveller redan på 60-talet och skrev en del själv i den andan. Jag gjorde också en sorts aleatorisk iscensättning av en bilkrasch (gissa var inspirationen kom ifrån!) med meningar som slumpmässigt upprepades mot ett oundvikligt slut. Senare blev det där faktiskt ett dataprogram i Macintosh Hypercard, några år innan jag sedan skrev och programmerade min hypertextroman.

Många har inspirerats av Ballards estetik och motivkrets. Nyligen kom en bok som tilldrar sig på en refug. 1974 skrev Ballard Concrete Island med ett liknande tema, en Robinson Crusoe bland motorvägsramperna. 1975 kom så High-Rise, ännu en destruktiv historia, denna gång i skyskrapsmiljö. Crash, Concete Island och High-Rise brukar räknas som en sorts trilogi, även om The Atrocity Exhibition kan göra anspråk på att räknas hit också. Gruppen Joy Division gjorde förresten en låt med just detta namn (se Spotify).

När Susan Sontag var i Stockholm i oktober 1980 träffade jag henne vid några tillfällen och vi pratade då om fiktionens verkningsmedel och möjligheter. Om Ballard sade hon:

Jag tycker verkligen om Ballard, men jag upptäckte honom inte förrän för ungefär sex år sedan, när de flesta novellerna [Sontags egna noveller i samlingen "I, etc." /KET] redan var skrivna. Han gör något liknande som jag, men i ett annat register, med en annan sensibilitet. Han fascineras av fysisk grymhet och framställning av sadistiskt beteende. Jag känner stor motvilja mot sådant material, det är helt utanför mitt område, men kanske är kärnan i det jag skriver en moralisk eller mental motsvarighet till grymhet.” (Radix nr 2/1981.)

Susan Sontag hade då just utkommit med sin novellsamling I, etc., och det fanns väl vissa drag i en del av novellerna (t.ex. ”Debriefing”), där hon utnyttjade en sorts reduktion och koncentration på ett sätt som kunde föra tankarna till vad Ballard gjorde.

Jag minns att vi talade om Ballard i samma andetag som vi diskuterade författare som John Barth, Donald Barthelme – och förstås William Burroughs. Sontag menade att det intressanta här var författare som skrev spekulativ skönlitteratur (speculative fiction) som inte enbart spekulerade på ett filosofiskt plan i en tänkt idévärld eller utifrån moraliska dilemman (eller brist på dilemman, dvs en moralisk nollställdhet), utan en litteratur som i själva formen också var spekulativ. Det där har väl alltid varit en sorts drömtillstånd att uppnå när man skriver, åtminstone om man bekänner sig till någon form av modernism eller postmodernism. Men frågan är om det stämmer i Ballards fall. Han ägnar sig ju inte åt någon cut-up teknik som Burroughs – fragmentiseringen i Atrocity Exhibition är av en helt annan sort.

Att Ballard gav sina figurer namn efter verkliga personer, Marilyn Monroe, Ronald Reagan och John F. Kennedy t.ex., ökar inte realismen utan skapar snarare en sorts verfremdungseffekt. Redan mytiska gestalter får liksom ytterligare ett lager av förkonstling. Vi läser snarast om ”Marilyn Monroe”, ”Ronald Reagan” och ”John F. Kennedy”; de här namnen har ju nästan osynliga citationstecken kring sig även i normal diskurs. Ju mer ikonifierad en person blir, desto fler imaginära citationstecken kan man tänka sig runt deras namn. Ändå var det förstås mycket kontroversiellt att som Ballard publicera en novell i USA med titeln ”Why I Want To Fuck Ronald Reagan”; den inkluderades senare i The Atrocity Exhibition.

Omslaget till romanen Crash.

Lotass skriver i sin understreckare om Ballards landskap. Men minst lika pregnanta tycker jag andra miljöer är; t.ex. kontor, byggnader, motorvägar och andra av den moderna människans skapelser. Jag nämnde en släktskap, med det fotorealistiska måleriet, man skulle kunna tänka sig Ballards romaner illustrerade med målningar av Ralph Goings eller Don Eddy – eller kanske foton av Lars Tunbjörk. Ett av omslagen till Crash (Pantherutgåvan 1973) för tankarna till John-E Franzéns målning ”Hells Angels of California, United States of America”.

I science fiction-fanzinet Summa nr 10/1978 finns en intervju med Ballard gjord av översättarna K.G. Johansson och Gunilla Dahlblom. Man diskuterar bl.a. Kubricks 2001 och Stjärnoras krig, som ju haft premiär året före. Stjärnoras krig var den första helt oseriösa sf-filmen, menar Ballard. ”Även ett dåligt Star Trek-avsnitt har en självständig idé någonstans.” Ballard hoppas på en högre fantasinivå i de närmaste årens filmer. Han nämner The Incredible Shrinking Man som exempel på en av de bästa filmer som någonsin gjorts, utan särskilt mycket pengar på special effects-kontot. ”Till och med I fjol i Marienbad är en sors sf-film”, menar han.

En film i Ballards smak är också, föga överraskande, Vanishing Point (Jakten mot nollpunkten) från 1971. Det är en av få filmer som han gick och såg omedelbart efter att ha läst recensionerna, berättar Ballard för Johansson och Dahlblom. Filmen är en lång biljakt med avslutande krasch, men den är också på många vis en drogtripp. Man kan undra över Ballards förhållande till droger; hans drömsyner är ju minst lika hallucinatoriska som William Burroughs. I en mycket läsvärd intervju i The Paris Review 1984 (nr 94) berättar Ballard att den enda drog han prövat är LSD, men bara en gång 1967. Och då hade han redan skrivit den bok som många annars gissar är skriven under narkotikapåverkan, The Crystal World. Detta faktum gjorde det klart för honom att ”a powerful and obsessive enough imagination can reach, unaided, the very deepest layers of the mind”.

Komprimerade romaner skulle ju kunna vara ett format för vår tid med läsning på plattor och mobiltelefoner. 1978 hade dock Ballard inga tankar på nya litterära former som mönster för framtidens litteratur, utan trodde istället att videobandspelarna skulle komma att innebära den största förändringen i människors liv:

Jag skrev en artikel åt Vogue för ett par månader sen, där jag sade att 1900-talsmänniskans högsta dröm, så att säga, är att förvandla hemmet till en TV-studio där alla är stjärnor hela tiden. Med en kamera … man kan skapa sitt eget universum med en videobandspelare. Min fras om att leva i en enorm roman kunde lika gärna handla om en enorm TV-serie.

Ballard var ju inte ensam om sådana tankar – ens då. Och idag lever vi ju tyvärr i rätt hög grad i en värld som förr t.ex. Michael Frayn eller Ray Bradbury eller George Orwell i hög grad skisserade som en dyster karikatyr av samtiden.

Ballard berättar för Johansson och Dahlblom att metoden i The Atrocity Exhibition var den enda teknik han tyckte var möjlig när det gällde att litterärt ta itu med de händelsedigra åren på 60-talet; drogerna, Vietnam, Kennedymordet, rymdprogrammet osv. Där han nu sitter 1978, med de två svenskarna i sitt hem i Shepperton, känner han helt enkelt att det inte händer tillräckligt mycket för att han ska kunna åstadkomma något liknande: ”Jag tror att vad jag väntar på är något slags mytologiserande händelse som Kennedymordet. Inte nödvändigtvis ett mord, men någonting lika mäktigt, lika sällsamt som det. Och det har inte hänt.” Man funderar förstås här på hur Ballard reagerade på 11 september. Och det kan vi läsa om vi hoppar fram till John Walsh’ intervju med Ballard i The Independent on Sunday 14 september 2003:

Like everybody who saw it, I felt stunned by pity for the people who were lost, but then I had this odd feeling that we were looking at something conjured up from our innermost destruction fantasies. This was a scene that had been rehearsed again and again, in US comic books and disaster movies, images of skyscrapers, and aircraft flying into them. Whether intentionally or not, the 11 September hijackers were using our own deepest dreams of self-destruction against ourselves.

Ballard hade året före också skrivit en artikel i The New Statesman, där han såg paralleller mellan självmordsbombarna och japanska soldater han träffat på under sin barndom:

Anyone, civilian or combatant, who saw Japanese soldiers in action during the Second World War, knew that life and death existed for them in a very different realm. The horrendous atrocities carried out by the Japanese armies were sanctioned by an officer corps inured to violence and death by centuries of civil strife, and who almost welcomed the prospect of death – their own or their captives’ – as a means of testing their own integrity and will.// As a teenage boy roaming around the abandoned airfields near Shanghai in the weeks after the war’s end, I met countless armed Japanese soldiers waiting for the arrival of the American and Chinese forces. They knew what was in store for them, but sat stoically on their ammunition boxes. Sharing my water bottle with them, I realised that in a sense, they were already dead. (The New Statesman, 9 september 2002)

Not: Lotta Lotass återkom den 15 maj med ännu en understreckare om Ballard, denna gång främst om romanen Crash.

Pingad på Intressant.

20 år med e-litteratur

Igår den 14/11 medverkade jag i radions OBS i P1 med ett inlägg om e-böcker. Här nedan återges en lite utförligare version än den som sändes.

Det vi diskuterar idag när det gäller e-böcker är i mångt och mycket gammalt vin i nya läglar. E-böcker är nästan alltid gammal hederlig linjär text som ska läsas på skärm, ungefär som talböcker är linjär text som man lyssnar på.

E-romanen från 1992.

För precis 20 år sedan gav jag ut den första elektroniska romanen i Sverige. Den hette ”Iakttagarens förmåga att ingripa”. Det fanns då i världen ett par andra litterära verk av den här typen – av författare som Michael Joyce, Stuart Moulthrop och Greg Roach. Då, 1992, trodde jag att det inom ett par år skulle bli vanligt med en ny sorts ordkonstverk som utnyttjar datorns möjligheter – inte bara för att hyperlänka utan för att manipulera text och handling på nya sätt. Men så har det inte blivit.

När det gäller det konstnärliga, befinner vi oss knappt där filmen befann sig 1920. Filmen utnyttjade ändå tidigt möjligheter som inte teatern hade, men e-böckerna utnyttjar mycket blygsamt sin särart. Datorspelen är idag den mest utvecklade formen av digitalt berättande. Man vill gärna ändå tro att det finns plats också för en textbaserad uttrycksform.

Nu finns det faktiskt en liten grupp experimentella e-böcker som är en sorts ordkonstverk, så jag ska inte säga att de inte alls existerar. Men detta är något tämligen marginellt, med ungefär den spridning som konkretistisk poesi har. Detta skulle ha förvånat mig om jag fått veta det för 15–20 år sedan. Då experimenterade många med nya uttryck, och det fanns en stor optimism om nya former för såväl kultur, nöjen, utbildning som demokrati på det då rätt nya World Wide Web t.ex.

I ångmaskinernas framtid

På 1990-talet, när det börjat gå upp för fler och fler att vi med persondatorerna tycktes gå mot en ny era, skulle var och varannan föredragshållare inleda sin föreläsning med den spirituella iakttagelsen ”det är svårt att sia – särskilt om framtiden”. Avmätta skratt i auditoriet.

Det är lätt att inse att den enda tid vi har hyfsad överblick över, förutom vår egen, är det förflutna. Inte så konstigt, således, att mycken science fiction och andra fantasterier ofta varit extrapolerade utifrån författarens samtid – ofta säkerligen högst medvetet men ofta också omedvetet. Att framtidens kvinnor i sf-filmer från 60-talet visade sig ha rätt typisk 60-talsmakeup och den tidens frisyrer är tydligt för oss som ser filmerna idag men var kanske inte lika uppenbart för regissörerna.

Rymdskeppen i den tecknade serien Buck Rogers från 1920-talet hade nitade plåtar likt flygplan från första världskriget, medan Blixt Gordons farkoster i Dan Barrys tappning ofta hade fenor som 50-talsbilar (vilka i sin tur ibland såg ut som rymdskepp – påverkan var säkert ömsesidig).

Det var således inte så oväntat att framtidsbranschen skulle börja projicera samtiden även bakåt. Redan fantasy har ju ofta vurmat för det medeltida, så varför inte rymdskepp som ser ut som batysfärer? (Robert Zemeckis lät i sista delen av filmtrilogin ”Tillbaka till framtiden” – bara titeln! – den ursprungliga tidsfarkosten i form av en ombyggd sportbil istället bli ett pysande lokomotiv.)

Gårdagens framtider

Computer Swedens Andreas Ivarsson skriver om framtidsstudier och gårdagens spådomar om framtiden. Det är ju alltid roligt att läsa hur fel många haft när det gäller saker som vi idag vet slog igenom, som datorer hemma etc. Ken Olsen på Digital Equipment sade t.ex. 1977 att ”det finns ingen anledning till varför någon skulle vilja ha en dator i hemmet”. (Och jag som köpte just en Digital Rainbow med CP/M som min första dator 1984.)

Och Denis Gabor menade 1962 att detta ”att sända dokument över telefonledningarna är i princip möjligt, men utrustningen som krävs är så dyr att det aldrig kommer att bli realistiskt i praktiken”. Det här var kanske mera en marknadsmässig felbedömning än en teknisk. Och Gabor har ju ändå viss heder av att ha uppfunnit holografin.

Kungen, tsunamin och science fiction

Kan det vara möjligt att man har vunnit kungens öra? Den 13/1 hade jag en insändare införd i DN, med rubriken ”Angeläget skapa myndighet för akut krishantering”, där jag i förbigående nämnde att ”vissa länder lär visst till och med ha kallat in science fiction-författare som bollplank när det gäller att försöka föreställa sig tänkbara och otänkbara risker”.

Den 17/1 sade kungen vid en presskonferens i Sälen så här enligt SvD:

Kungen konstaterade att det är svårt att förbereda sig för stora katastrofer, eftersom alla kriser skiljer sig åt. Men han hade en reflektion kring hur man kan hitta nya sätt att göra sig beredd på oväntade händelser.
– Jag har hört någonstans att i en sådan här krishanteringsgrupp har man tagit en science fiction-författare till hjälp för att hitta omöjliga scenarier, sade kungen.

En liknande beskrivning fanns även i DN.

Jag har för mig att författarna Arthur C Clarke och Bruce Sterling båda hjälpte till i olika kommittéer inför millennieskiftet, då ju mängder av scenarier skulle målas upp för att man skulle kunna gissa vad som kunde hända när klockorna i världens datorer slog om från 1999 till 2000. Även hos den svenska 2000-delegationen finns värdefulla erfarenheter när det gäller olika sektorers krisberedskap som jag hoppas tas tillvara även framöver.

Arthur C Clarke bor ju på Sri Lanka och skrev om en stor våg redan i boken The Reefs of Taprobane från 1957. (Clarke har för övrigt skrivit en kommentar om tsunamin på webben. )

Det finns också en författare vid namn Sam Penny som är vetenskapsman i grunden men som skriver romaner med geologiska katastrofteman.

Jag är inte säker på att Frederik Pohl och Isaac Asimov suttit med i någon kommitté, men de har i alla fall skrivit en bok med titeln Our Angry Earth, som tar upp ett antal miljöproblem som luftföroreningar, det allt större ozonhålet m.m. tillsammans med en del fantastiska lösningar på problemen.

Den polske sf-författaren Stanislaw Lem deltog 1990 i ett symposium om hur man ska kunna varna kommande generationer – så långt fram i tiden som om 10 000 år – om var använt kärnbränsle ligger förvarat. Materialet samlades i antologin Warnungen an die ferne Zukunft: Atommüll als Kommunikationsproblem, sammanställd av Roland Posner.

Lems kapitel börjar så här:

Um die Fragen, die mit dem Problem der Kommunikation mit einer fernen Zukunft zusammenhängen, zu beantworten, muß ich die Voraussetzung machen, daß die irdische Gesellschaft auch in 10 000 Jahren noch hauptsächlich aus biologischen Wesen bestehen wird, daß also der künftige Mensch noch als natürliches, dem irdischen EvolutionsProzeß entstammendes Wesen angesehen werden kann. Diese Voraussetzung ist für mich bei dem in Erwägung gezogenen Zeitintervall keine Selbstverständlichkeit; mit dieser Einschränkung formuliere ich meine Antworten.

En annan Posner, amerikanen Richard Posner, säger dock i en intervju att det finns en risk med science fiction-litteraturens (och inte minst filmernas) dramaturgi, att man förleds tro att problemen är förhållandevis lätta att lösa.

1965–67 anordnade American Academy of Arts and Sciences en rad seminarier om framtiden, Toward the Year 2000, där en mängd forskare och intellektuella från skilda discipliner deltog (bl.a. svenske teologiprofessorn Krister Stendahl).

MIT-professorn Fred Charles Iklé sade där att den futuristiska romanen helt visst kan vägleda oss genom mera allmänna visioner om framtiden, men kanske framför allt genom att knyta ihop smådetaljer mellan mera generella framtidsscenarier, som man annars skulle missa – särskilt skulle kanske vetenskapsmän i sina fackfållor inte så lätt kunna föreställa sig dessa samband.

En annan forskare, filosofen Donald Schön, sade vid samma seminarieserie att det viktiga med framtidsförutsägelser kanske inte är att ha rätt, utan att kunna ha fel på ett konstruktivt sätt. Tonvikten, menade Schön, skulle då ligga på att finna ett sätt att värdera själva förändringsprocessen och hur man ska bete sig inför osäkra förändringar. ”By what methods can you compensate in flexibility for what you lose in accuracy?” sade han.

Pingad på Intressant.

Är popularisering allt?

Den styvmoderliga behandlingen av grundforskning utan omedelbar kommersiell tillämpning är idag ett allvarligt problem för den mer långsiktiga kunskapsutvecklingen i samhället.

Därtill kommer problemet med de opinionsbildande funktioner som politiker och företrädare för vissa industrigrenar gärna vill ge forskningen: exv. genusperspektiv, forskningskommunikation och popularisering – och inte minst s.k. greenwashing.

Det är en oroande tendens detta, popularisering och tillgängliggörande är ju slagorden även för många museer, som överger sina roller som forskningsinstitut. SvD skrev den 26/11 om bevarandeproblematik med digitala medier och t.o.m. då framhöll man allmänhetens tillgång som det viktigaste. Det pedagogiska och demokratiska är självfallet oerhört viktigt, men först gäller det ju att över huvud taget se till att något bevaras för framtiden. Och att högklassig forskning utförs som det är någon idé att popularisera.

(Se även mina artiklar om bevarandeproblematik, länkar finns i bloggens högerkolumn under rubriken ”Bevarande | Archival preservation”.)