Har Moderaterna hört talas om Creative Commons?

Bara ett par kommentarer till Per Schlingmanns och Henrik von Sydows debattartikel i DN om upphovsrätten den 17 december. Moderaterna ska jobba för en ”dynamisk upphovsrätt” skriver de:

I dag är det inte möjligt att enkelt avsäga sig den ekonomiska och den ideella rätten till sina verk. Sverige borde införa ett standardförfarande genom vilket upphovsmän kan välja att frivilligt korta ned eller avskaffa sin upphovsrätt. På detta sätt skulle de upphovsmän som önskar, enklare kunna sprida sina verk till den ”intellektuella allmänningen”.

Har man inte hört talas om Creative Commons, som är avsett att underlätta just denna typ av flexibilitet? Med t.ex. en s.k. CC0-licens kommer man i varje fall rätt långt när det gäller detta.

Man behöver inte ens använda sig av deras metod. Många tror att Creative Commons är en alternativ upphovsrätt, men det är i själva verket en sorts gränssnitt mellan upphovsman och användare, som i realiteten inte gör något som inte går att åstadkomma ändå med gällande upphovsrätt.

Man kan förstås tänka sig alla möjliga mellanlägen mellan full och ingen upphovsrätt, där man t.ex. tillåter enbart icke-kommersiell användning av verket, och det är just sådana saker som Creative Commons försökt finna ett enklare sätt att åskådliggöra för presumtiva användare, med bl.a. ett symbolsystem. Tyvärr är detta inte så lättbegripligt; jag vet många som besökt Creative Commons sidor utan att riktigt förstå hur det är tänkt att fungera.

Jag var tidigare ganska skeptisk till Creative Commons, just för att det föreföll så onödigt. Och uppenbarligen var det många som missuppfattade saken och trodde att Creative Commons var en sorts ny variant av upphovsrätt, en anti-upphovsrätt eller liknande. Idag tycker jag nog att idén inte är så dum, om man bara kunde göra det hela lite enklare.

Det som är bra med de två moderaternas artikel är dock en sak; att man tar upp de s.k. föräldralösa verken (orphan works, som tyvärr på EU-svenska kallas ”anonyma verk”, vilket är något annat). Dessa verk, vars upphovsmän antingen är okända eller onåbara, är inte någon marginell sak som en kommentator på DN:s webbsida trodde. Här döljer sig i själva verket en enorm skatt av verk som idag är oåtkomlig för nypublicering, eftersom presumtiva publicister inte har någon att förhandla med, om vi nu förutsätter att man vill sköta det hela lagenligt. De föräldralösa verken kan vara allt från ett par decennier gamla TV- eller radioprogram eller filmer (där kanske bara en av många rättighetsinnehavare är onåbar), eller kanske äldre facklitteratur som borde läsas av studenter men som ingen kan ge ut. Utredning pågår just nu om olika avtalslicenslösningar för detta och jag hoppas man kan komma fram till någon modell där man t.ex. kan registrera sig någonstans i väntan på att en upphovsman ska dyka upp eller visa sig ha varit död i 70 år t.ex., så att upphovsrätten löpt ut. Det är dock mycket viktigt att en sådan lösning är icke-exklusiv. En publicist som vill ge ut ett äldre verk med okänd eller onåbar upphovsman bör inte få ensamrätt på en sådan utgivning – annat än möjligen under mycket kort tid, kanske 2–3 år. (Se även vad jag skrev om Frankrikes s.k. permission simple, som blev lag 1777, i slutet av denna bloggartikel.)

Jag har själv i flera artiklar förordat reformer av upphovsrätten, som ju i sina grundidéer från 1700- och 1800-talen är mycket genomtänkt. Under de senaste decennierna har dock dels tillämpningen, dels ny teknik gjort att en hel del förändringar skulle behöva göras.

Det gäller t.ex. att försvara och rent av bygga ut citaträtten, att göra denna mera jämlik mellan genrer (man får t.ex. inte citera film eller musik på liknande sätt som text) att försvara allt det som inte är skyddat, den s.k. public domain. Verk i denna ”allmänning” dras dessvärre allt oftare in i skyddat område av olika skäl; t.ex. att någon återpublicerar ett gammalt (kanske rent av medeltida) verk med en viss webbteknik och via den kan hävda upphovsrätt.

Användande av collage och montage bör explicit nämnas i lagtexten som tillåtet på ett liknande sätt som man redan har undantag i upphovsmannens ensamrätt för saker som parodi och satir (en hel del sampling inom musiken borde kunna vara tillåten på ungefär samma grunder som collage inom bildkonsten accepteras). Man bör också tänka om när det gäller distinktioner mellan vad som är kommersiellt och icke-kommersiellt, liksom om vad som anses vara ett kritiskt arbete eller vetenskap/populärvetenskap. Här finns i gällande lag en rad onödiga barriärer som inte har samma berättigande i dagens värld som i gårdagens, nu när konsumenter och producenter är ännu mer sammanblandade i sina roller än de kanske någonsin varit i kulturhistorien.

Kopiering för eget bruk borde också vara liberalare än nu. Åtminstone borde reglerna återställas till hur de var före reformen 2005. Varför ska jag t.ex. inte få scanna in och OCR-läsa en bok jag köpt för att enkelt kunna göra fulltextsökningar i den på datorn? Jag har gjort så ibland med viktiga referensböcker som haft ett alltför dåligt sakregister. Men detta är alltså inte tillåtet.

Om Moderaterna vill bli upphovsrättsreformister, finns det en hel del viktiga saker att ta itu med som inte nämns i artikeln.

Pingad på Intressant.

Ye pyrates of olden days

Piracy of intellectual property is nothing new. To some, plagiarism was a problem already in first century Rome. Illegal copying of books was done long before the modern concept of copyright as a creator’s right was conceived. The right to copy during the first centuries of printing belonged to printers and booksellers (sometimes for generations), not like today when an author owns it and might or might not assign his or her rights to a publisher for a limited time.

Printers often pirated books that legally belonged to other printers. The first known instance of print piracy was probably Gutenberg’s former financier Johann Fust, who reprinted Johann Mentel’s edition of St Augustine’s De Arte Prædicatoria. A more well-known case is Martin Luther, whose works were pirated in all of the German states (and in many other countries as well). There were lots of printers who for many years made their living entirely from unlicensed printing of Luther’s works. Luther complained about this, not so much on economical grounds as because the pirated editions were sloppy and the content distorted. At this time pirates even gathered at the Frankfurt Book Fair to sell their wares.

Francis Kirkman on the title pages of his book The Unlucky Citizen (1673).

Piracy was very common, especially during the 17th and 18th centuries, and not just smaller, poorer Stationers yielded to this shady custom, but even large well-established members of the Stationers Company spent some of their working hours on unlicensed printing or the printing of ”overnumbers”, that could be sold by chapmen or exchanged for other books from other printers.

Historically there are several defenders of piracy, or in German Büchernachdruck. Fichte attacked it, but the Hamburg doctor J.A.H. Reimarus defended unlicensed printing in a couple of essays. During a few trials in England in the 18th century, Justice Joseph Yates was among those who believed that ”when an author prints and publishes his work, he lays it entirely open to the public, as much as when an owner of a piece of land lays it open into the highway.” (From the case Millar v. Taylor, 4 Burr. 2364.)

There are, however, fewer depictions in literature of ”press pirates”, their lives and the tricks of their trade, although there is one (or rather two) what you might call Sittenschilderungen from 17th century: Two books by a London bookseller, Francis Kirkman, The Unlucky Citizen Experimentally Described, printed in 1673, and The English Rogue Continued, in the Life of Meriton Latroon, printed 1668 (the quotations hereinafter are from a printing made in 1671).

The Unlucky Citizen is considered to be pretty much autobiographical, whereas The English Rogue partly seems to be based on the same occurrences, but with other persons acting. The narrative of the Rogue also displays much more detail, and contains more fictitious elements. However, what is told here probably happened or could have happened, judging from other accounts of the book trade at this time. Kirkman describes how they sold pirated books with false covers:

They that came into our Shop, might by the outside of the Books, imagine that we were well furnished with Law Books according to our practice, but if they had searched their inside, they would have found their mistake, when in stead of the Statutes at large, and Cooks Reports, they should see Amadis de Gaul , and Orlando Furioso, and in stead of Brooks Abridgment, and some such old Law Books, they would have found the Mirrour of Knighthood, they would have been much mistaken when instead of Gown-men pleading at the Bar, they found Sword-men fighting at the Barriers. (Unlucky Citizen p 174.)

Kirkman was, however, set up by his partners (”those whom I thought were my friends”) and ended up in prison. According to his book this happened frequently:

My Father was sixty when he died, and lived free from all Arrests, though his Dealing were very considerable, and by that time I was arrived to half his age, had been arrested I believe sixty times. (Unlucky Citizen p 195.)

In The English Rogue, the most interesting parts from a copyright point of view are chapters XXII–XXIV, which I have just published at my copyright history site.

According to Kirkman, selling both legitimate books and illegitimate ones was the best mix; ”My Master having now had some experience in this way of printing, was resolved to play above board, and get some Copy or Copies to print, that he might own [...] now he gave Mony for his Copies, the other costing him nothing” (English Rogue [1671] p 209.)

It was easier and cheaper to deal with unlawful copies, since it was mostly books that one already knew would sell, but the undertaking was more dangerous, of course. On the other hand, authors did not get much remuneration, but investing work in the setting up of a book by an unknown author was risky:

If a stranger came with a Copy to him, though never so good, he would tell them he had books enough already; but however, if they would give him so much money, he would do it, and they should have two, or three, or six books for themselves and friends: many a one did he thus perswade out of their mony, being desirous to be in print. If he had a desire to have any thing writ in History, Poetry, or any other Science or Faculty, he had his several Authors, who for a glass of Wine, and now and then a meals Meat and half a Crown, were his humble servants [...] (English Rogue [1671] p 211.)

I am sure several writers or journalists of today will recognize the following: how the possibility of fame (or at least getting oneself known in the trade) is waved in front of us, when we want to be paid enough for what we write. Maybe we should even pay the publisher instead of the other way around:

My Master having had a book written for him by a Poet, the Author (not having the wit to make his bargain, and know what he should have beforehand) when he had finished it, desired payment for his pains: Nay, said my master, you ought rather to pay me for printing it, and making you famous in print. Well then, said the Author, if you will not give me money, I hope you will give me some books. How, said my master, give you books, what will you have me forswear my Trade, and be a book-giver? I am a book-seller, and to you I will sell them assoon as to another, if you will give me money, paper and print costs money, and this was all the Author could have for his pains. (English Rogue [1671] p 214.)

Book-exchange had for centuries been a very important means of both getting paid for books and getting books disseminated. Monks did it, during the manuscript era, and booksellers did it later with printed books. There are both similarities and differences if you compare this custom to the filesharing of today. Book-exchange included both legitimate barter and the trading of piratical editions, for instance the already mentioned ”overnumbers”:

[...] sometimes we are in fee with the Printer, procure him to print such a number over for us, which he consents to, that he may do as many for himself: and then for the manner of our selling of them, it is by Combination, Confederacy, and Correspondency, which some of us Apprentices have with each other; for we have our Warehouse as well as our Master, and are furnished with much variety; every one of the Combination bringing some quantity to this joynt-Stock, of what his Master printeth; and then as occasion serveth we furnish each other [...] (English Rogue [1671] p 220.)

Book-exchange was also a means for a new bookseller to be able to start up with only a few titles, maybe just one, if it was an attractive book. The exchange gave him (or her in some cases) several titles to sell in the book shop. In The Rogue Kirkman also stresses the social side of book-exchange:

This business of Exchanging brings us Prentices acquainted with each other more then any thing else, for that this matter is commonly left to our management; and on this acquaintance depends the greatest part of our profit …(English Rogue [1671] p 220.)

Book piracy also helped to undermine one of the key concepts one often hears about print as opposed to manuscripts or oral communication: that the edition is a constant which ensures that reliable knowledge is mediated. While hand-written books might differ from copy to copy, the printed edition at least ensured that the text was the same in all copies of the same printing. But both sloppy printers and binders as well as pirates who printed editions that, for instance, might contain fewer pages than the original or a false title page, all of this together made the books of that time less reliable than we may think today, used as we are to practically uniform editions. Adrian Johns writes about this in his The Nature of The Book from 1998 (for instance, p 31-32, 171-173, 183, 188).

Erasmus, who was also heavily pirated, wrote about this epistemological problem:

Formerly there was devoted to the correctness of a literary manuscript as much care and attention as to the writing of a notarial instrument. Such care and precision were held to be a sacred duty. Later, the copying of manuscripts was entrusted to ignorant monks and even to women. But how much more serious is the evil that can be brought about by a careless printer, and yet to this matter the law gives no heed.” (Introduction to Adagia, quoted in Putnam, Books and Their Makers in the Middle Ages, vol. 1, p 428.)

The English Rogue, chapters XXII–XXIV, may be read here.

See also ”Tim Bobbin’s Rap at the PYRATES” from 1773.

Pingad på Intressant.

Webbarkivering bör få författningsskydd

Den 27/11 hade jag nedanstående debattartikel införd i Computer Sweden, något redigerad. Här är min originalversion. Skrev också en kort kommentar i SvD den 25/11 om detta hot mot det digitala kulturarvet, som kanske inte bara handlar om ett års lucka i arkiveringen, utan total nedläggning.

Vid en KB-konferens häromdagen framkom att det ska göras ett års paus i webbsidesarkiveringen (Kulturarw3). KB:s IT-chef, Jonas Ahlberg, är att döma av hans inledning på konferensen, orolig att insamlandet kanske får läggas ned helt.

E-pliktutredningen som kom i måndags (fortsättning på den jag själv medverkade i 1998) spär tyvärr på sådana farhågor.

Man tycks inte inse att robotinsamlingar måste vara grunden för bevarandet på webben. Med dagens informationsmängder kan man inte lägga över för mycket arbete på publicisterna. De punktinsatser som behövs i form av tätare insamling från vissa stora tidningar t.ex. kan, som i Finland eller Danmark, ske genom att företaget öppnar en ”kran” särskilt åt nedladdningsroboten.

Men utredningen har illusionen att publicisterna ska leverera mer eller mindre manuellt, och bifoga information om hur de olika filerna hänger ihop m.m. Utredningen talar om det ”sammelsurium” som webben utgör. Men så ser det ut i den digitala världen. Ordning är alltid lokal och tillfällig – on demand, om man så vill. Därmed inte sagt att man inte kan förse vissa objekt med metadata, men att märka upp flera miljoner filer vid mottagandet är inte realistiskt.

Utredningen ser de manuella leveranserna som huvudsaken. Det etablerade är det viktiga. Privata sidor och bloggar får tills vidare tas om hand av robotinsamlingen, säger man. Samtidigt finns ingen garanti för att den kommer att finnas kvar.

Robotinsamlandet finns nämligen inte nämnt med ett ord i den föreslagna lagtexten, vilket är illavarslande. Denna verksamhet behöver författningsskydd, så att inte t.ex. något års besparingsnit gör att man lägger ned den.

Lagförslaget innehåller också bestämmelser om att KB får gallra fritt i det som INTE omfattas av pliktleveranslagen. Dvs. det som inte manuellt lämnats in, t.ex. de cirka 60 terabyte som sökroboten på KB samlat in sedan 1997, skulle teoretiskt sett kunna raderas bort om man på KB tröttnar på det. Lagligt skydd behövs.

Sedan finns också andra besynnerligheter i utredningen, som att forskarna inte ska få söka i materialet:

”Förbudet innebär att det t.ex. inte är tillåtet att samtidigt söka igenom flera elektroniska dokument för att se om en person omnämns eller finns på bild i dessa dokument.”

Hur ska någon forskning kunna bedrivas på sådana villkor? Utredningen tycks ha skrivits av personer som inte förstår sig på den digitala världen. Och att inga publicister – de som ska pliktleverera – ingått i utredarens referensgrupp är en stor brist.

Karl-Erik Tallmo

medverkade i Kulturarw3:s referensgrupp 1996-2000.

Google Books driver på digitaliseringen

Den 3/11 var denna debattartikel införd i SvD:s kulturdel under rubriken ”Google viktig pådrivare”. Av utrymmesskäl ströks ett par passager, som jag återinsatt i nedanstående version (här markerade med grön färg).

Att ta ordet paradigmskifte i sin mun känns alltid lite storvulet. Ändå är det nog inget mindre som skett inom all kunskapshantering de senaste 15-20 åren, även om alla möjligheter ännu inte utnyttjas inom alla sektorer av samhället. För en forskare t.ex. har sannerligen sättet att arbeta förändrats drastiskt. Samarbete via nätverk och s.k. extrakranial kunskap tillgänglig på allt färre musklicks avstånd.

Även om mycket redan hänt, så är vi många som väntat på att digitalisering av såväl arkivs och museers samlingar som andra informationskällor skulle börja ta verklig fart, men statliga kvarnar mal långsamt. I ljuset av detta är det nog bra att Google Books satt en blåslampa i baken på den officiella världen, särskilt i Europa. Inom EU planeras nu en översyn av upphovsrätten.

Utbildare har noterat hur databasanvändning inom både naturvetenskap och humaniora ofta har inneburit att forskningens referensdjup paradoxalt nog blivit grundare än förut. Man söker litteratur främst bland det som finns digitaliserat, och läser sedan helst bara fritt tillgängliga abstracts. Äldre material, som måste beställas fram ur dunkla biblioteksmagasin, tenderar att falla i glömska. Stora digitaliseringsprojekt som Googles torde kunna råda viss bot på detta.

Jag tror dock att frågan varken är lika enkel som Pelle Snickars tycks anse (17/10) eller lika farofylld som Kjell Bohlund föreställer sig (22/10). Det finns några problem:

1. Opt-out-modellen, att rättighetsinnehavare kommer med om de inte aktivt tackar nej, är nog det mest kontroversiella. Särskilt i de fall där man utan tillstånd visat några få textrader ur boken – inte mycket att bråka om egentligen, men formellt ligger det i en laglig gråzon.

Jag gissar dock att opt-out-metoden blir nödvändig även för officiella institutioner när de sent omsider börjar digitalisera i stor skala, i synnerhet när det gäller sådana verk, vilkas upphovsmän är svåra att spåra.

Det finns en enorm skatt av verk som på detta vis ligger låst i arkiv. Även om det finns betalningsvilliga publicister (eller radio- och TV-bolag när det gäller program), så vet man inte vem man ska förhandla med.

En risk är dock att Google får monopol på just dessa herrelösa verk och fritt kan prissätta dem via den separata organisationen Book Rights Registry.

2. När det gäller böcker utan copyright, som tillhör public domain, vill Google att dessa bara ska användas för enskilt, icke-kommersiellt bruk. Frågan är hur Google skulle bedöma sin egen verksamhet – är den icke-kommersiell? Bl.a. planerar man ju att sälja print-on-demand-utgåvor av fria verk. Google skulle troligen inte vilja att någon använde deras inscannade verk på samma sätt som de nu gör själva, ofta under täckmanteln fair use och icke-kommersialism.

Detta liknar otyget när vissa bibliotek scannar in verk från medeltiden och sedan hävdar copyright till dessa i kraft av någon metod att visa dem på webben. Sådant bör inte var tillåtet. Public domain måste få förbli public domain. Och vem som helst ska få använda materialet, även en kommersiell aktör. När vi alla snart har annonser från Amazon – eller Google! – på våra hemsidor eller bloggar, vem är då kommersiell eller icke-kommersiell?

3. Härtill kommer problemet med Googles dominerande ställning inom allt flera sektorer. Stormen kring FRA kanske kommer att likna en vindpust i jämförelse med de integritetsproblem som lär uppkomma om Google blir alltför omnipotent. Vill vi t.ex. att Google ska veta exakt vad vi läser?

Det säkraste vore att många aktörer digitaliserade sin del och sedan samarbetade kring att göra materialet tillgängligt – och kanske även att de tävlade om att göra det på bästa sätt.

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Pingad på Intressant.

What happened to Google Translate?

Some four months ago, I was planning to write an enthusiastic article about how great Google’s translation service had become. Outside of linguistic institutions, translation from Swedish into another language has not been available to the public for so long (I believe Babelfish was the first), and I was extremely impressed with how well Google managed also complex sentence patterns with parenthetical subordinate clauses, and how the translation engine managed to keep track of pronouns and various correlates. Sure, there were errors, but still, it was quite remarkable.

Now, not much of this seems to work any longer, and I get the feeling that maybe a hard drive containing exceptions and phraseology might have crashed in Googleland. This is very sad, since the current translations are almost unreadable. The Swedish word ”hyllningskör” (approx. ‘unanimous praise’) became ”tribute fragile” the other day. And today it became ”tribute shoes”. So, obviously Google learns. But it learns erroneously.

I have recently worked with a few texts in Italian, and I discovered something rather strange. Take the following sentence:

Questo diritto non può tuttavia mai devolversi per successioni al fisco, ed è riconosciuto e protetto nei due Stati per trent’anni dopo la morte dell’Autore.

Google renders this into English thus:

This right can not ever give me for succession to the tax authorities, and is recognized and protected in both states for decades after his death.

There are several oddities here, but let’s focus on ”decades”? As far as I know, trent’anni means ”30 years”.

If I simply enter trent’anni into the source language field, the translation yields: ”thirty”.

Where did all the years go? If I finally enter only the word anni; then the result is: ”years”.

Now, take this sentence:

Ogni spacciatore di edizione contraffatta, s’egli non è riconosciuto il contraffattore, sarà tenuto di pagare al vero proprietario una somma equivalente al prezzo di quattrocento esemplari della edizione originale.

Google now suggests:

Each issue of counterfeit drug dealer, if he has not recognized the infringer will be required to pay the true owner a sum equivalent to the price of four hundred copies of the original edition.

”Drug dealer”? I try to strip down the sentence, first in half – not good either – then I enter only Ogni spacciatore di edizione contraffatta, and then Google finally says: ”Every dealer edition counterfeit”. Not very nice, but at least I got rid of the pusher.

One wonders how the famous algorithms are designed, when the results are so different in different contexts.

Someone suggested that maybe this is not about hard drive crashes or modified algorithms at all, but simply that Google so far has cooperated with some commercial actor specialized in machine translation, but that Google now tries to bring it all home, in-house.

Maybe so. I just hope Google soon will fix this. I can hardly be the only one who has noticed this deterioration in quality. If Google wishes to be the choice of professionals, they can’t just suddenly reduce the quality of a service without warning its users. Goodbye, goodwill.

Several of my blog entries here end with links to automatic translations from Swedish to English, German, and French. Right now, I can’t say I am proud of the gibberish that is the result when you click there. Maybe it’s better than no translation at all. But only maybe.

PS. I wrote a little about machine translation back in 1998, see ”The Debabelizing of the Internet”.

Pingad på Intressant.

Finns elkänslighet, så finns elöverkänslighet

Sara Milstead skriver i en kortfattad artikel i Aftonbladet att det inte finns något som heter elallergi och att det inte finns några data som pekar på att elektromagnetiska fält skulle påverka människokroppen.

Men att elektromagnetiska fält påverkar oss är ju helt klart, eftersom det finns åtskilliga terapier för neurologiska sjukdomar som går ut på att just utsätta patienter med exv. Alzheimers, Parkinsons, epilepsi m.m. för elektromagnetiska fält, t. ex. i den form som kallas pulsad magnetterapi. Obervera att mobiltelefonsändarna är just pulserande. Ett stort forskningsområde är sedan 1980-talet s.k. transcranial magnetic stimulation (TMS). Se t.ex. följande länkar:

http://www.earthpulse.net/jacobsonresonance.htm
http://www.millipulse.com/articles_Alzheimer.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Transcranial_magnetic_stimulation

Det är väl inte särskilt djärvt att tänka sig att om det således finns människor som är känsliga för denna exponering, så torde det också finnas människor som är överkänsliga för den. Alla epidemiologer vet att det är den individuella känsligheten som til syvende og sidst avgör om man ska bli sjuk av en viss sorts exponering. Alla som röker får ju t.ex. inte lungcancer. Alla mediciner verkar inte på alla människor. Och vissa får oavsedda biverkningar.

Dessutom finns det förstås mängder av studier som visar på fysiologiska förändringar, både in vitro och in vivo vid exponering för elektromagnetiska fält. Provrör – och troligen inte heller möss – brukar knappast inbilla sig att de påverkas.

Redan 2001 sammanfattade EU-parlamentet i ett arbetsdokument vilka effekter elektromagnetiska fält visat sig ha i några olika studier:

In vitro-studier

Epileptisk aktivitet i skivor av råtthjärnor tillsammans med vissa droger
Ökad celldelning pga resonans i jäststammen Saccharomyces cerevisiae
Resonanseffekt på arvsmassans bildning i Escherichia coli-celler
Synkronisering av celldelning hos jästen Saccharomyces carlsbergensis och E. coli-bakterier
Igångsätter vissa epigenetiska processer, t.ex. bildning av lambda-profager och colicin
Förändrar aktiviteten hos enzymet ornitindekarboxylas (ODC)
Reducerad cytotoxisk effektivitet hos lymfocyter
Ökad genomsläpplighet hos de röda blodkropparnas cellmembran
Påverkan på hjärnans elektrokemi (kalciumutflöde)
Ökad mängd avvikelser hos kromosomer och cellkärnor hos lymfocyter i människoblod
Förstärker effekten hos cancerframkallande droger som forbolester

In vivo-studier, mestadels djurförsök

Epileptiform aktivitet hos råttor i samband med vissa droger
Immunförsvarshämning hos kycklingar (melatonin-, kortikosteron- och IgG-nivåer)
Ökad dödlighet hos kycklingembryon
Ökad genomsläpplighet i blod-hjärnbarriären hos råttor
Påverkan på hjärnans elektrokemi när det gäller dopamin resp. opiater
Ökad mängd dubbla och enkla strängbrott hos DNA i råtthjärnor
Ökad framkallning av lymfom hos transgena möss
Förstärker effekterna av vissa psykoaktiva droger
Stresseffekter hos både friska råttor och råttor med tumörer
Neurogenetiska effekter och bildandet av mikrokärnor i makrofagceller i bukhinnan hos möss

(Gerard Hyland, ”The physiological and environmental effects of non-ionising electromagnetic radiation”, European Parliament Directorate General for Research, EP/IV/A/STOA/2000/07/03, March 2001, s 13, min översättning.)

Pingad på Intressant.

Den intrakraniala kunskapens kris

Jan Söderqvist diskuterar i en understreckare den 27/9 utifrån en bok och en tidskriftsartikel något mycket viktigt: frågan om kunskapens topos. Måste vi – för att det ens ska kunna kallas kunskap – ha en rad fakta inlärda i minnet, eller räcker det med att all världens kunskap finns på nätet?

Jag skrev om det här fenomenet i en artikel om Nationalencyklopedin på CD 1998 (för övrigt en artikel som från början var beställd av DN:s kulturredaktion men som refuserades vid leverans):

Vi står med säkerhet inför ett skifte mellan vad man skulle kunna kalla intrakranial och extrakranial kunskap. Enligt detta synsätt behöver vi i huvudet egentligen bara ha metakunskaper, vi behöver veta hur man söker och finner fakta ute på Internet och i andra dataminnen. Men kan kunskap egentligen finnas utanför människohjärnan – i en bokhylla eller på en hårddisk? Måste det inte finnas ett kunnande subjekt? Detta är den ena aspekten av frågan om kunskapens plats, dess topos.

Finns detta kunnande subjekt, så bör det tidigare också ha funnits ett värderande subjekt. Det är ju av avgörande betydelse att kunna bedöma den information vi finner innan vi tillägnar oss den, dess relevans, dess sammanhang och sanningshalt. Dessa metakunskaper skulle kunna vara den intrakraniala kunskapens sista utpost i dessa dagar. Det pågår nämligen också forskning för att förlägga mycket av detta värderande arbete till maskinella processer.

Hela artikeln finns på http://art-bin.com/art/ane-cd.html.

Idag Googlar de flesta, och det verkar bli allt vanligare att människor ser egen kunskap som onödig, eftersom nätet och Google finns.

Även vid sökning i extrakraniala källor är det förstås – åtminstone i dag under vad som kanske är en övergångsperiod – oerhört viktigt att ha intrakraniala nyckelord och mentala taggar som hjälper en att kunna överblicka det område man vill söka i. Det är viktigt att veta vad som kan vara relevant av det man hittar, och att ha en aning om vad som behöver granskas lite extra kritiskt – ungefär som man behöver ha ett hum om huvudräkning för att inte automatiskt godta resultatet när datorn, miniräknaren eller mobiltelefonen tycks föreslå att 32,5 x 64,7 är 21027,5.

Att föreställa sig framtiden i vårt s.k. kunskapssamhälle får det att svindla en aning. Kanske står vi inför ett rejält paradigmbyte, där individen vet väldigt lite, men där färdigheter betonas mera, där i så fall skickligheten i informationssökning kommer att vara en beståndsdel. Eller också slår den nuvarande politiken bakut – det tillstånd där det upplevs som ett demokratiskt egenvärde att alla bör veta lika lite – och istället återgår man till ett äldre bildningsideal igen, men med helt nya möjligheter, helt nya mentala hävstänger ute på de informationsstinna nätverken.

Jag skrev också en artikel om kunskap i skolan, ”Snart vet alla hur – men inte varför” (SvD 6/5 2000):

Om vi ständigt bara skummade av ytan på den brygd av referenser som ryms på våra datamedier i jakten på det akut behövliga vetandet, vad skulle hända då? Skulle vi ens kunna ställa de adekvata frågorna? Det enklaste svaret med dagens mått vore förstås att säga att vår kunskap skulle förflackas, den skulle sakna djup, förankring och överblick – och verklig förståelse.

Man kan dock naturligtvis på längre sikt föreställa sig att hela kunskapsbegreppet förändras, till en sorts ”knowledge-on-demand”-tänkande. Men utan kunskap – utan att vare sig ”veta att” eller ”veta hur” – förvisas vi strängt taget till att leva i ett här och ett nu.

Hela artikeln finns på http://www.nisus.se/archive/000506.html.

Om vi förändras som vetande varelser, kommer vi troligen också att förändras som känslovarelser. Nya personlighetstyper kommer kanske att uppstå. Frågan är om detta är på gott eller ont. Det kan man givetvis inte veta – och vilken måttstock använder man för att bedöma detta? På kort sikt kan det vara enkelt att streta emot förflackning av olika slag, men vem vet hur kulturen och människorna i den ser ut om 500 år? Utifrån vad ska man bedöma mänsklig utveckling? Mätt mot evolutionistisk effektivitet eller mot en sorts mer eller mindre utopisk dröm om kunniga, medvetna, deltagande och empatiska medmänniskor?

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Pingad på Intressant.

Skandal – med eller utan diagnos!

DN har just en serie om ”kraftlöshetens fångar”. Det handlar om ME, myalgisk encephalomyelit, en sjukdom med liknande symtombild som kroniskt trötthetssyndrom (CFS), fibromyalgi (FMS), myofasciellt smärtsyndrom eller s.k. posttraumatiskt stressyndrom. I bilden ingår ofta extrem trötthet som ingen vila biter på, allmän sjukdomskänsla och lätt feber, ständig muskel- och ledvärk, minnes- och koncentrationssvårigheter, känslighet för ljud, ljus, lukter, elektromagnetiska fält, m.m.

Sjukdomen har varit känd i decennier, kanske rent av i något sekel. Många menar att nämnda kluster av sjukdomstillstånd är ungefär det som förr kallades neurasteni. Det må vara hur det vill med det; det besynnerliga är dock att sjukdomen misstänkliggörs genom att betecknas som psykosomatisk, somatoform, eller helt enkelt som en form av hypokondri eller hysteri. Vissa s.k. forskare har t.o.m. försökt torgföra teorin att det rör sig om en sorts masspsykos som uppstår vid sekelskiften.

Den här gruppen av sjukdomar medför dock bevisbara fysiologiska förändringar; de är neurodegenerativa och autoimmuna. Det är därför konstigt att inga andra sjukdomar av den typen, säg MS eller reumatoid artrit, på detta vis betraktas som hjärnspöken.

Det är bra att DN tar upp detta och presenterar lite olika perspektiv. Synd dock att man valde att avbilda Pernilla Zethraeus i sin vilstol i trädgården, eftersom så många har just fördomen att de här sjukdomarna innebär någon sorts semester eller Spa-tillvaro. Det framgår ju dock om man läser texten hur oerhört handikappande dessa sjukdomar oftast är. Artikeln om arkeologen Malin Näfstadius visar också att sjukdomen sannerligen inte är något vilohem utan ett fängelse.

Själv har jag varit sjuk i en sådan här sjukdom i 16 år, vilket jag också skildrat i min bok ”När livet tog en annan väg”. I mitt fall ligger med största sannolikhet en amalgamförgiftning bakom. Många som varit sjuka så här länge, brukar anse att bland det svåraste är att inte få en diagnos, ett namn på det som plågar en dag som natt. Och det är verkligen sant. Att få fienden utpekad underlättar möjligheten att hantera saken. Samtidigt är det ett stort problem att läkare ibland inte ställer diagnosen ME (eller fibromyalgi eller CFS) när de borde; men även att de gör det när de inte borde. I många fall fungerar de här diagnoserna som en räddningsplanka för en villrådig doktor. Jag vet många som fått en sådan här diagnos utan att läkaren ifråga gjort ens den mest basala undersökning – varken manuell koll av typen palpering av ömma ställen, reflexer m.m. eller labbstatus av viktiga och relevanta blod- eller urinvärden.

Utan en ordentlig och individanpassad undersökning kan man lätt missa många av de differentialdiagnoser (sjukdomar med liknande symtombild) som finns till ME/FMS/CFS. Sjukdomar med många s.k. ospecifika symtom (sådana som inte är typiska för någon viss sjukdom utan kan förekomma vid mängder av olika sjukdomstillstånd) har givetvis också många differentialdiagnoser. Därför är det extra viktigt att läkaren inte utan noggranna undersökningar utesluter de sjukdomar som det inte kan vara fråga om.

Många av oss som är långvarigt sjuka inser snart att man får bli sin egen läkare/forskare. Många sjuka söker idag intensivt på nätet efter information om sina symtom och sjukdomar. Läkare gör sig ibland lustiga över detta och menar att patienterna inte ska komma och tro att de vet något, när läkaryrket trots allt kräver många års teori och praktik. Något lite ligger det i detta. Den överblick och fingertoppskänsla en skicklig läkare kan ha, kan givetvis ingen patient skaffa sig på några få år genom att läsa läkarböcker och googla på olika symtom. Problemet är att det uppenbarligen finns alltför många läkare som inte är skickliga, som vet mycket lite om just differentialdiagnoser, värdet av olika prover (t.ex. att sköldkörtelhormonstatus ofta är missvisande i blod – dygnsurin är bättre) och inte minst att det brister i empati och nyfikenhet. Jag tror alla kroniskt sjuka skulle vilja träffa en läkare som är som en medicinens Sherlock Holmes; skarpsynt, vetgirig, och som aldrig ger upp. En som inser att han/hon må vara expert på det övergripande; men att patienten alltid är expert på sin egen sjukdom och hur det är att leva med den.

Det är alltså inte så konstigt att man som långvarigt sjuk tvingas forska själv, efter bästa förmåga. Man stöter då ofta på både andra patienter och läkare eller forskare som har någon teori om vad de här sjukdomstillstånden beror på. En patient har blivit hjälpt av B12-injektioner och tror gärna att alla andra också kan bli bättre av det. En annan har tagit spirulina och föreslår att detta är den enda vettiga lösningen. En läkare som själv blivit sjuk och erfarit kronisk trötthet i flera år, finner hos sig själv ett hjärtfel och lanserar teorin att kroniskt trötthetssyndrom oftast beror på en sorts hjärtinsufficiens. En annan – som forskat i åratal på just denna detalj – är övertygad om att det handlar om blodplättar som klumpar ihop sig. En tredje menar att latenta infektioner är problemet och ordinerar årslånga antivirala behandlingar.

Ofta finns det säkert mycken omtanke och idealism bakom sådana förslag, men själv tror jag att det nog finns många vägar in i de här sjukdomstillstånden. Det gäller att varje individ får de undersökningar och senare den behandling som är rätt för just honom eller henne.

Som tur är blir många bättre. Och många blir också mycket arga, när de inser att de i åratal, kanske decennier, blivit felbehandlade. Kanske har de sökt sig utomlands och upptäckt att de inte alls är ”deprimerade”, utan har borrelios. Kanske har de till slut fått veta att de inte alls är ”utbrända” utan lider av binjurebarkssvikt eller hypotyreos.

Att de här bristerna i diagnostik och vård får fortsätta decennium efter decennium – är en enorm skandal både i termer av det ofantliga individuella lidande de sjuka får utstå samt förstås även ur ett samhällsperspektiv genom sjukvårds- och sjukskrivningskostnader. Mot bakgrund av dessa grava missförhållanden har ingen politiker eller läkare rätt att göra sig lustig över vare sig SVBK-tanter eller sjuka som läser på nätet om sina sjukdomar. När samhället sviker är självhjälp enda utvägen.

DN-artiklarna är hittills: Svårt få rätt vård, ”ME har inte psykiska orsaker”, ”Vården kan för lite om ME”, Malin har tillbringat ett år i sängen, samt De flesta kan bli bättre igen.

Se också vad jag skrivit tidigare på bloggen om ME, CFS och FMS.

Google automatic translation: in English, en français , auf Deutsch.

Pingad på Intressant.

Swedish Pirate Party: A Critical Examination

(This is a translation of a blog entry in Swedish from June 14th, which was the hitherto most read article since the blog started in 2003.)

Now that the Swedish Pirate Party has got their 7 percent of the voters in the Swedish election for the European Parliament, I suppose it is time to write something about their goal, as it is presented in the party program.

Apparently, the party toned down its agitation in the file sharing issue before the election, and focused on the topic of personal integrity and privacy. This was probably, from their point of view, a good strategy. Otherwise, the party would probably to a much larger extent than now have been associated with selfish people who just want to safeguard their free-of-charge access to entertainment. What they say in privacy issues is much easier to agree with, even if not everything on this point is opposition-free either.

Copyright reform – or abolition?

The other day I came across a web site called Question Copyright. One of its leading men is the software developer Karl Fogel, and a prominence such as Brewster Kahle seems to be involved as well.

Their ”mission is to educate the public about the history of copyright, and to promote methods of distribution that do not depend on restricting people from making copies”. They say they want copyright reform, but ”if abolition is that better policy, then so be it”.