Språkligt: Media har blivit räls

Nu är det nog kört att få stopp på ett par, ska vi säga, mindre önskvärda språkliga förändringar.

Den första gäller ordet formula. I över tjugo år har vi hört denna glosa i TV-reklam, främst kanske för tandkräm och kosmetika. Ett svagt hopp har man ändå närt att den svenska varianten formel till sist skulle vinna tillbaka sin hävdvunna plats från förr. Men för en tid sedan såg jag ordet även på så prominent plats som i en rubrik i SvD. Då är det nog kört. Vi obstinata kanske kan finna en viss tröst i att betrakta ordet som en latinism istället för en anglicism. Men vad ska vi använda för plural – formulor?

Den andra förändringen gäller uttryck i stil med svensk media.

Pluralformer av ord som centrum, datum, solarium eller medium har länge varit ett problem. Centrum och datum har traditionellt antingen böjts som i latinet, centra, data, eller också använts oböjt, flera centrum, flera datum. I fallet med datum kompliceras bilden av att ordet fått två skilda betydelser: flera datum handlar om dagar, medan flera data kommit att gälla information. När det gäller solarier, så har denna korrekta pluralform förlett många att tro att singularformen är ett solarie istället för ett solarium.

Det senaste decenniet har det blivit vanligt att plurala former av sådana här ord singulariseras. Generellt sett är singularisering inte ovanligt. Vi tänker kanske inte på att ordet räls kommer av engelska rails. Förr talade man ofta också om en räl. Kex kommer av cakes, så man borde inte kunna säga ett kex, men det gör man.

Ett medium, flera medier eller media, sa man oftast för 20–25 år sedan. Numera kan det heta nästan vad som helst: 1999 läste jag att ”internet är ett nytt medie”, man kan också se ”mediana som finns nu” eller ”det bästa mediat”. Det vanligaste är nog ändå att man talar om svensk media, utländsk media, där det borde heta svenska medier, etc. I fallet data ser man ofta böjningar i stil med ”göra en inventering av datat”. Och vad menas med en fras som ”det är fel på datan”? Är det datorn som krånglar eller är det fel på den information som finns i den?

Nyligen såg jag rubriken ”Enkät om användning av sverigefinsk media” på Språkrådets webbsidor. Så slaget får väl anses förlorat även där. Media har blivit räls.

Pingad på Intressant.

Ballard – en stålblank surrealist

(Den här artikeln skulle jag egentligen ha publicerat vid J.G. Ballards död 2009, men av olika skäl kunde jag inte färdigställa artikeln då. Lotta Lotass intressanta understreckare häromdagen gav mig dock den impuls som behövdes.)

Den engelska författaren J.G. Ballard dog i en synnerligen otrevlig sjukdom; förhoppningsvis dog han inte på ett fullt så makabert sätt som personerna i hans böcker ofta gör. Genomgående teman i Ballards författarskap har varit våld, sexualitet och död – detta ställt i förhållande till vår moderna stålblanka värld, i synnerhet kanske vår teknik.

Ballard hade dock två perioder, eller kanske t.o.m. tre: den relativt normale sf-författaren; den besatte, perverterade, som beskriver någon sorts ondskefullt köttslamsig Francis Bacon-värld, fast omåleriskt, detaljerat som fotorealistiskt måleri. I en tredje period blev Ballard snällare, med skildringar av en visserligen förfärlig barndom under andra världskriget men ändå med en viss möjlighet till, exempelvis, kindness of women.

Det finns en litteratur och film som närapå är intressantare att läsa om än att ta del av direkt. Jag tänker på de Sade, Burroughs, Cronenberg, m.fl. Kanske hör Ballards mellanperiod – med böcker som The Atrocity Exhibiton och Crash – dit också, samtidigt som de ändå har en märklig dragningskraft, inte minst genom språket som är så avklätt och liksom beskriver något annat än det förefaller beskriva. Man får känslan av att Le Clezio skulle ha kunnat komma in på en sådan bana fast han aldrig gjorde det. Med sitt ältande av våldet kan dock en bok som Crash i viss mån jämföras med Claude Simons Vägen till Flandern. Även Simon interfolierar sitt fragmenterade material med en del sexuella scener.

Jag minns att det var ganska omtumlande att läsa de här böckerna när de kom på 70-talet. The Atrocity Exhibiton kallades condensed novel. Den tillhörde en litterär genre eller ett litterärt förhållningssätt som jag just börjat intressera mig för. Jag hade fångats av ungraren István Örkénys enminutsnoveller redan på 60-talet och skrev en del själv i den andan. Jag gjorde också en sorts aleatorisk iscensättning av en bilkrasch (gissa var inspirationen kom ifrån!) med meningar som slumpmässigt upprepades mot ett oundvikligt slut. Senare blev det där faktiskt ett dataprogram i Macintosh Hypercard, några år innan jag sedan skrev och programmerade min hypertextroman.

Många har inspirerats av Ballards estetik och motivkrets. Nyligen kom en bok som tilldrar sig på en refug. 1974 skrev Ballard Concrete Island med ett liknande tema, en Robinson Crusoe bland motorvägsramperna. 1975 kom så High-Rise, ännu en destruktiv historia, denna gång i skyskrapsmiljö. Crash, Concete Island och High-Rise brukar räknas som en sorts trilogi, även om The Atrocity Exhibition kan göra anspråk på att räknas hit också. Gruppen Joy Division gjorde förresten en låt med just detta namn (se Spotify).

När Susan Sontag var i Stockholm i oktober 1980 träffade jag henne vid några tillfällen och vi pratade då om fiktionens verkningsmedel och möjligheter. Om Ballard sade hon:

Jag tycker verkligen om Ballard, men jag upptäckte honom inte förrän för ungefär sex år sedan, när de flesta novellerna [Sontags egna noveller i samlingen "I, etc." /KET] redan var skrivna. Han gör något liknande som jag, men i ett annat register, med en annan sensibilitet. Han fascineras av fysisk grymhet och framställning av sadistiskt beteende. Jag känner stor motvilja mot sådant material, det är helt utanför mitt område, men kanske är kärnan i det jag skriver en moralisk eller mental motsvarighet till grymhet.” (Radix nr 2/1981.)

Susan Sontag hade då just utkommit med sin novellsamling I, etc., och det fanns väl vissa drag i en del av novellerna (t.ex. ”Debriefing”), där hon utnyttjade en sorts reduktion och koncentration på ett sätt som kunde föra tankarna till vad Ballard gjorde.

Jag minns att vi talade om Ballard i samma andetag som vi diskuterade författare som John Barth, Donald Barthelme – och förstås William Burroughs. Sontag menade att det intressanta här var författare som skrev spekulativ skönlitteratur (speculative fiction) som inte enbart spekulerade på ett filosofiskt plan i en tänkt idévärld eller utifrån moraliska dilemman (eller brist på dilemman, dvs en moralisk nollställdhet), utan en litteratur som i själva formen också var spekulativ. Det där har väl alltid varit en sorts drömtillstånd att uppnå när man skriver, åtminstone om man bekänner sig till någon form av modernism eller postmodernism. Men frågan är om det stämmer i Ballards fall. Han ägnar sig ju inte åt någon cut-up teknik som Burroughs – fragmentiseringen i Atrocity Exhibition är av en helt annan sort.

Att Ballard gav sina figurer namn efter verkliga personer, Marilyn Monroe, Ronald Reagan och John F. Kennedy t.ex., ökar inte realismen utan skapar snarare en sorts verfremdungseffekt. Redan mytiska gestalter får liksom ytterligare ett lager av förkonstling. Vi läser snarast om ”Marilyn Monroe”, ”Ronald Reagan” och ”John F. Kennedy”; de här namnen har ju nästan osynliga citationstecken kring sig även i normal diskurs. Ju mer ikonifierad en person blir, desto fler imaginära citationstecken kan man tänka sig runt deras namn. Ändå var det förstås mycket kontroversiellt att som Ballard publicera en novell i USA med titeln ”Why I Want To Fuck Ronald Reagan”; den inkluderades senare i The Atrocity Exhibition.

Omslaget till romanen Crash.

Lotass skriver i sin understreckare om Ballards landskap. Men minst lika pregnanta tycker jag andra miljöer är; t.ex. kontor, byggnader, motorvägar och andra av den moderna människans skapelser. Jag nämnde en släktskap, med det fotorealistiska måleriet, man skulle kunna tänka sig Ballards romaner illustrerade med målningar av Ralph Goings eller Don Eddy – eller kanske foton av Lars Tunbjörk. Ett av omslagen till Crash (Pantherutgåvan 1973) för tankarna till John-E Franzéns målning ”Hells Angels of California, United States of America”.

I science fiction-fanzinet Summa nr 10/1978 finns en intervju med Ballard gjord av översättarna K.G. Johansson och Gunilla Dahlblom. Man diskuterar bl.a. Kubricks 2001 och Stjärnoras krig, som ju haft premiär året före. Stjärnoras krig var den första helt oseriösa sf-filmen, menar Ballard. ”Även ett dåligt Star Trek-avsnitt har en självständig idé någonstans.” Ballard hoppas på en högre fantasinivå i de närmaste årens filmer. Han nämner The Incredible Shrinking Man som exempel på en av de bästa filmer som någonsin gjorts, utan särskilt mycket pengar på special effects-kontot. ”Till och med I fjol i Marienbad är en sors sf-film”, menar han.

En film i Ballards smak är också, föga överraskande, Vanishing Point (Jakten mot nollpunkten) från 1971. Det är en av få filmer som han gick och såg omedelbart efter att ha läst recensionerna, berättar Ballard för Johansson och Dahlblom. Filmen är en lång biljakt med avslutande krasch, men den är också på många vis en drogtripp. Man kan undra över Ballards förhållande till droger; hans drömsyner är ju minst lika hallucinatoriska som William Burroughs. I en mycket läsvärd intervju i The Paris Review 1984 (nr 94) berättar Ballard att den enda drog han prövat är LSD, men bara en gång 1967. Och då hade han redan skrivit den bok som många annars gissar är skriven under narkotikapåverkan, The Crystal World. Detta faktum gjorde det klart för honom att ”a powerful and obsessive enough imagination can reach, unaided, the very deepest layers of the mind”.

Komprimerade romaner skulle ju kunna vara ett format för vår tid med läsning på plattor och mobiltelefoner. 1978 hade dock Ballard inga tankar på nya litterära former som mönster för framtidens litteratur, utan trodde istället att videobandspelarna skulle komma att innebära den största förändringen i människors liv:

Jag skrev en artikel åt Vogue för ett par månader sen, där jag sade att 1900-talsmänniskans högsta dröm, så att säga, är att förvandla hemmet till en TV-studio där alla är stjärnor hela tiden. Med en kamera … man kan skapa sitt eget universum med en videobandspelare. Min fras om att leva i en enorm roman kunde lika gärna handla om en enorm TV-serie.

Ballard var ju inte ensam om sådana tankar – ens då. Och idag lever vi ju tyvärr i rätt hög grad i en värld som förr t.ex. Michael Frayn eller Ray Bradbury eller George Orwell i hög grad skisserade som en dyster karikatyr av samtiden.

Ballard berättar för Johansson och Dahlblom att metoden i The Atrocity Exhibition var den enda teknik han tyckte var möjlig när det gällde att litterärt ta itu med de händelsedigra åren på 60-talet; drogerna, Vietnam, Kennedymordet, rymdprogrammet osv. Där han nu sitter 1978, med de två svenskarna i sitt hem i Shepperton, känner han helt enkelt att det inte händer tillräckligt mycket för att han ska kunna åstadkomma något liknande: ”Jag tror att vad jag väntar på är något slags mytologiserande händelse som Kennedymordet. Inte nödvändigtvis ett mord, men någonting lika mäktigt, lika sällsamt som det. Och det har inte hänt.” Man funderar förstås här på hur Ballard reagerade på 11 september. Och det kan vi läsa om vi hoppar fram till John Walsh’ intervju med Ballard i The Independent on Sunday 14 september 2003:

Like everybody who saw it, I felt stunned by pity for the people who were lost, but then I had this odd feeling that we were looking at something conjured up from our innermost destruction fantasies. This was a scene that had been rehearsed again and again, in US comic books and disaster movies, images of skyscrapers, and aircraft flying into them. Whether intentionally or not, the 11 September hijackers were using our own deepest dreams of self-destruction against ourselves.

Ballard hade året före också skrivit en artikel i The New Statesman, där han såg paralleller mellan självmordsbombarna och japanska soldater han träffat på under sin barndom:

Anyone, civilian or combatant, who saw Japanese soldiers in action during the Second World War, knew that life and death existed for them in a very different realm. The horrendous atrocities carried out by the Japanese armies were sanctioned by an officer corps inured to violence and death by centuries of civil strife, and who almost welcomed the prospect of death – their own or their captives’ – as a means of testing their own integrity and will.// As a teenage boy roaming around the abandoned airfields near Shanghai in the weeks after the war’s end, I met countless armed Japanese soldiers waiting for the arrival of the American and Chinese forces. They knew what was in store for them, but sat stoically on their ammunition boxes. Sharing my water bottle with them, I realised that in a sense, they were already dead. (The New Statesman, 9 september 2002)

Not: Lotta Lotass återkom den 15 maj med ännu en understreckare om Ballard, denna gång främst om romanen Crash.

Pingad på Intressant.

Anekdoter från vården

Den nationella vårdvalssamordnaren Roger Molin har svarat i Dagens Nyheter på Maciej Zarembas artikelserie om vården. Och det är ett riktigt uselt svar; en vårdbyråkrats försök att blanda bort korten. (Zaremba svarade också kort här och lite längre här.)

”Att som Zaremba bygga en djupgående allvarlig systemkritik av hela det svenska sjukvårdssystemet på detaljer och anekdotisk information utan att se till helheten är i mina ögon oseriöst”, skriver Molin.

För de cirka 3 000 personer om året (cirka åtta per dag!) som avlider pga felbehandling i vården och de 100 000 som skadas är det nog inte fråga om detaljer. Och det är statistik, inte anekdoter.

Frågan är hur många ”anekdoter” det behövs för att det ska bli systemkritik. Faktum är ju att den medicinska sektorn ofta använder sig av anekdotisk bevisning och dokumentation för kvalitetsarbete. FASS, den stora katalogen som förtecknar läkemedel, deras användning och eventuella biverkningar, skulle inte kunna göras om varje läkemedelsbiverkning skulle behöva beläggas med omfattande dubbelblindstudier. Sådana studier där vissa sjuka således skulle bli utan behandling anses inte heller vara etiska. Därför bygger FASS på rapportering av anekdoter.

Enskilda fall är ofta det man behöver kunskap om för att uppmärksamma systemfel i en organisation. Även systemet med lex Maria-anmälningar kan ju sägas vara anekdotisk fallrapportering, men dessa anses viktiga för att kunna förbättra vården. Jag tror rent av man skulle kunna kalla de av Molin så omhuldade kvalitetsregistren för anekdotiska. Värdet av all denna dokumentation beror naturligtvis på hur man behandlar dessa uppgifter – om man väljer att se dem som enskilda ”olycksfall i arbetet” eller att ”vi nådde inte ända fram” som det ofta brukar heta när byråkrater uttalar sig. Eller om man ser det som viktiga varningssignaler som bör följas upp.

Det handlar också om hur finmaskigt detta nät är. Om rapporteringen av problem i vården inte görs (lex Maria bygger ju t.ex. på att vårdgivaren ska anmäla sig själv – och det kanske man inte alltid vill), eller slarvas bort eller avskrivs som irrelevant av den myndighet som ska ta emot rapporter eller anmälningar, så förvrids naturligtvis bilden.

Roger Molin anknyter också till en nyligen publicerad studie om överlevnad i bröstcancer i sex länder:

… så sent som 1 mars i år presenterade Dagens Eko en internationell jämförelse av kvaliteten i bröstcancervården där Sverige låg i topp bland de jämförda länderna. En svensk kvinna som får bröstcancer har bättre överlevnadschanser än i något av de andra länderna. Publiceringen ägde rum samma vecka som Zaremba dömde ut den svenska cancervården med exempel från just bröstcancervård.

Både politiker och journalister har övertolkat denna studie, som heter ”Breast cancer survival and stage at diagnosis in Australia, Canada, Denmark, Norway, Sweden and the UK, 2000-2007: a population-based study” av Walters, Maringe et al. i British Journal of Cancer.

Studien handlar för det första inte om alla kvinnor ”som får bröstcancer” utan om registrerade fall av dem som fått diagnosen. De som inte överlever för att de feldiagnostiserats av vården finns alltså inte med. Dessutom har studien inte egentligen studerat vården utan hur lång tid patienter överlever ställt i relation till i vilket stadium av sjukdomen de fick sin diagnos.

Av fulltextartikeln framgår i avsnittet ”Discussion” dessutom att det finns en hel del felkällor. De olika ländernas cancerregister innehåller inte alltid uppgifter om det som är artikelns huvudämne, i vilket stadium av sjukdomen som diagnos har ställts. Dessa uppgifter har då uppskattats med hjälp av en statistisk metod som kallas imputation. Man har heller inte beaktat komorbiditet, alltså att andra sjukdomar än cancer kan ha bidragit till att patienter avlidit. Ålder har man heller inte vägt in, trots att ”older patients generally have lower net survival, even within each stage category”. Själva cancerbehandlingen har man inte studerat:

Given that the largest differences in survival were found for women with metastatic disease, we would expect this to be largely driven by differences in the use of systemic therapies (Koscielny et al, 2009). Further research is under way to determine whether differences in breast cancer treatment between these six countries in 2000–7 could help explain the inequalities in survival.

I artikelns sista stycke konstaterar också författarna att förbättringar av cancerregistren måste göras för att man bättre ska kunna göra sådana här jämförelser:

The completeness and comparability of stage data routinely collected by population-based cancer registries needs considerable improvement to facilitate comparisons of survival by stage.

Antalet vårdplatser är inte avgörande för en god vård, menar Roger Molin vidare: ”Exempelvis krävde operation av ljumskbråck en veckas sjukhusvård vid 90-talets början. Nu opereras dessa patienter oftast i dagkirurgi med radikalt bättre resultat och utan att patienten behöver läggas in på sjukhus.”

Har man kollat om den snabbare genomströmningen av patienter inte leder till fler återfall eller följdsjukdomar? Debatten om vårdplatser är inte så lätt att få grepp om. Det talas ju ofta om brist, men frågan är hur denna brist ser ut. Av Evin Rubars TV-program Vårdlotteriet framgick t.ex. att det kan finnas gott om sängar tillgängliga på en avdelning, men ingen patient får ligga i dem.

Molin skriver också om DRG-systemet: ”I flera landsting används DRG också som ett underlag för den ekonomiska ersättningen till sjukhusen. Men inte på det sätt som Zaremba påstår: att läkare i förväg ser vilka patienter som är mest lönsamma och låter lönsamheten avgöra vårdinsatserna.”

Men revisionsfirman Ernst & Young skrev så här i sin rapport till Stockholms läns landsting 2002:

Eftersom DRG och KÖKS ger en ersättning som motsvarar en genomsnittlig kostnad så blir patienter som kostar mindre än genomsnittet ”bra att ha” ur ekonomisk synpunkt samtidigt som det finns ett starkt incitament att undvika patienter vars vårdkostnader klart överstiger genomsnittet.

Ett annat mått på vårdens kvalitet skulle kunna vara att jämföra antalet anmälningar som görs till Socialstyrelsen.

I Socialstyrelsen årsredovisning för 2012 framgår att det detta år gjordes 2 143 lex Maria-anmälningar och 7 123 klagomål från övriga anmälare (allmänheten). Lex Maria-anmälningar ska göras av vårdgivarna, inte patienterna, om ”händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada” (Patientsäkerhetslagen 2010:659, 5 §).

När det gäller lex Maria tog Socialstyrelsen 2 300 beslut (siffran är större än inkomna anmälningar därför att ärenden från föregående år kvarstod). Av dessa hade 313 beslutstypen ”brister med kritik”.

När det gäller allmänhetens anmälningar togs 7 505 beslut 2012, och av dem var 939 av beslutstypen ”brister med kritik”.

Det finns mycket att fundera över när det gäller sådan statistik. Som jag nämnde i artikelns början är antalet vårdfel cirka 100 000 (åtminstone det år man undersökte saken mera ingående, 2003–04). Om summan av anmälningarna från vårdgivare och allmänhet ligger någonstans runt 9 000 varje år, så är det alltså bara knappt en tiondel av de fall där skador uppstått som anmäls. Om vi förutsätter att de senaste åren är representativa, så riktas kritik mot vårdgivare i kanske 1 000–1 200 fall. Tusentals skador uppstår således, men bara cirka en procent av dessa föranleder att kritik riktas mot vårdgivaren. Man kan undra vem som borde kritiseras i de övriga 99 procenten av fallen. Patienten kanske är en dålig patient?

Det sägs ibland att patienter numera har förläst sig på hälsosajter på Internet och att man är mera benägen att anmäla än förr. Ändå får man ju säga att 6 000–7 000 anmälningar per år, bara från allmänheten, när vårdskadorna troligen ligger upp emot 100 000 varje år, är rätt lite. För det finns också en benägenhet att inte anmäla. Jag har själv erfarenhet av personer som blivit mycket illa behandlade av vården men inte haft en tanke på att anmäla eller klaga – eftersom de trodde att det skulle vara så som det var. Man kan naturligtvis lätt anmäla dåligt bemötande, om en läkare eller sjuksköterska är otrevlig eller nonchalant. Det är betydligt svårare att avgöra vilken behandling man inte fått men borde ha haft – eller vilken behandling man fått men inte borde ha utsatts för.

Pingad på Intressant.

Är Google ”det fria ordets väktare”?

Vilket ståhej det blev kring Google då! Företagets kväsande av det svenska Språkrådet har rapporterats i de flesta medier, flera gånger om, t.ex. i SvD (här, här, här, här och här) och i DN (t.ex. här).

Att företag oroar sig för varumärkesdegeneration är vanligt, och att de vänder sig till exempelvis journalister för att tala om hur de tycker att man ska skriva är heller inte ovanligt.

När jag arbetade med språkvård på tidningen Computer Sweden i slutet av 1980-talet, så hörde Apple av sig och bad oss sluta böja ordet Macintosh. Man fick alltså inte skriva t.ex. ”Macintoshens gränssnitt”. Detta struntade vi förstås i. Företaget som sålde relationsdatabasen Dbase hörde också av sig och menade att vi skulle skriva så som de själva skrev i sin logga: dBASE. Även detta struntade vi i.

Företag som gör så här har en merkatocentrisk världsbild och förväxlar sin interna policy för hur man ska skydda sina varumärken med vad de kan diktera när det gäller allmänt språkbruk. Jag vet inte om Googles jurister även har klagat på ordet ungooglable, som har funnits i många år, även om den amerikanska tidskriften The Atlantic har fått för sig att det är något alldeles nytt och svenskt (de tror också att bloggbävning är ett svenskt påfund, men blog quake har också funnits en tid).

På webbplatsen Urban Dictionary hittar man ungooglable, faktiskt med samma definition som Språkrådet försökte sig på, dvs. att det rör webbsökning mera generellt; inte bara sökning med Google: ”failing to return results from a search engine, especially google”. Urban Dictionary menar för övrigt att ordet inte bara kan betyda att man inte hittar något via Google – det kan också betyda att man får så många miljoner sökträffar att det blir meningslöst av den anledningen.

Samma dag (26/3) som den här affären exploderade i de svenska tidningarna hade SvD i Näringslivsbilagan ironiskt nog en intervju med Googles chef för ”Free Expression and International Relations”, Ross LaJeunesse, under rubriken ”Väktare av det fria ordet – i affärssyfte”. Han kommenterar bl.a. EU-förslaget om att kunna få ”bli bortglömd på Internet”:

–Det är ett enormt problem för yttrandefriheten på internet. Jag har inte sett någon trovärdig plan på hur man ska ta det vidare. Ska man som privatperson kunna bestämma över vilken information om en själv som får finnas på internet och vilken som ska bort?
– Ska en politiker kunna bestämma att ett korkat uttalande eller en obehaglig bild ska försvinna? Det kan missbrukas på många sätt och från mitt personliga, amerikanska, perspektiv är hela förslaget egentligen totalt omöjligt att förstå.

Så långt Googles yttrandefrihetschef. Det är tråkigt att Språkrådet vek sig; det hade varit intressant att se Google inleda en process om saken. Peter Englund har redan meddelat att Svenska Akademien är beredd att ta med ordet i SAOL, om det fortsätter att användas i tillräckligt hög grad. Språkrådets nyordslista är ju främst deskriptiv, så någon uppmaning till varumärkesdegeneration torde inte föreligga. SAOL blir mera normativ, men rekommendationerna kommer – ifall nu ordet tas med – att bygga på det faktiska språkbruket.

Nationalencyklopedin har just stuckit ut hakan genom att ta med ordet med följande förklaring: ”ogooglebar, ogooglingsbar, om ord eller fras som inte går att hitta på Internet med hjälp av en sökmotor.”

Nu finns det förstås en del problem med ordet. Stavningen bryter i två fall med svensk standard: dubbel-o och att bokstavsparet -le uttalas som -el. Ofta rättar vi till sådant när nya ord lånas in, som i t.ex. tejp eller webb. Å andra sidan får många ord behålla den främmande stavningen. Jag har för mig att man en gång försökte lansera sjampanj, men det heter ju fortfarande champagne. Det finns ju argument för att redovisa ett ords ursprung, så ogogelbar kanske inte är något bra alternativ.

Frågan är då om vårt kontroversiella ord borde heta ogooglebar, ogoogelbar eller ogooglingsbar. (På engelska finns de båda stavningarna ungooglable och ungoogleable.) Vi har ju en del svenska verb med samma ordslut: segla, snegla, spegla, regla, prygla, tygla. Seglingsbart, torde något vara som är möjligt att segla (med/i/längs). Något som går att spegla kan kanske heta både speglingsbart och spegelbart, även om ing-formen nog bättre antyder ett skeende eller en effekt. En dörr kan vara reglingsbar, men något som går att tygla är kanske tygelbart i första hand och tyglingsbart i andra? Det finns lite att fundera på, således, förutom jurister.

För övrigt borde kanske Google skänka en tacksamhetens tanke till seriefiguren Barney Google? Eller till monstret Google i en barnbok från 1913?

Pingad på Intressant.

Att spela Svarte Petter i vården

För oss som själva är kroniskt sjuka eller känner någon som är multisjuk eller som har känt någon av de människor som avlider i Sverige pga av misstag i vården (det gör åtta personer per dag), så är förstås Maciej Zarembas artikelserie i DN (nr 1, nr 2, nr 3, nr 4) inte överraskande, utan en bekräftelse på vad vi vetat länge – sådant som vårdpolitiker inte vet eller inte vill veta.

Göran Hägglund blottlägger kunskapsluckor inom det egna pastoratet i Zarembas artikel, när det gäller det s.k. DRG-systemet. Och i ett TV-program om dessa frågor, som den här artikeln kommer att uppehålla sig vid till största delen, säger Filippa Reinfeldt att hon inte vill låta sig intervjuas därför att det inte ”är intressant för oss i nuläget”.

Att patienten ska stå i centrum har jag hört från politiker i fyra decennier ungefär. När jag var barn, hade vi tillgång till läkare som kände en och som dessutom kom hem till en, när man var sjuk. Inte behövde man sitta och smitta ned andra i trånga väntrum. Ett par decennier senare hände något. Vårdcentralerna, som det då hade börjat kallas, hade plötsligt en så livlig personalomsättning att man aldrig kunde vara säker på att träffa en läkare man träffat tidigare. När så den s.k. husläkarreformen kom 1993, trodde man att det skulle bli lite mera som förr. Men icke. Aldrig har man väl haft så många olika läkare som efter denna reform. Och så måste man förstås vara frisk nog för att orka ta sig till en läkarmottagning. Att någon skulle göra hembesök är närapå uteslutet (det finns visst några eldsjälar som gör det fortfarande). Är man extremt sjuk borde man kunna få ambulanstransport, men även detta tycks numera vara en förhandlingsfråga att utkämpa med växeltelefonister.

Apropå Zarembas utmärkta artiklar skulle jag gärna ha länkat till TV-programmet Vårdlotteriet, som gjordes av Evin Rubar och som sändes under vinjetten ”Dokument inifrån” i SvT den 20 november 2011. Tyvärr finns inte detta viktiga program tillgängligt på webben, så jag ska referera en del av det som sades. Tro inte att detta drygt årsgamla program skulle vara inaktuellt!

I programmet Vårdlotteriet följer Evin Rubar hjärtläkaren och biträdande överläkaren på Huddinge sjukhus, Magnus Nygren, och hon intervjuar även Stefan Engqvist, chefläkare på Huddinge, samt Läkarförbundets Marie Wedin.

Klinikerna är tänkta att samverka för patienternas bästa, säger Rubar. Detta är förstås särskilt viktigt när det gäller s.k. multisjuka. Men den samverkan som borde förekomma motverkas av att klinikerna konkurrerar och bevakar sina egna intressen. Särskilt i fråga om vårdplatserna blir spelet mellan klinikerna tydligt. Hjärtpatienter vill förstås helst komma till hjärtkliniken, men i programmet visas hur sjuksköterskan ofta får säga nej när akuten ringer och vill få patienter överförda till hjärtkliniken.

Men det är inte brist på vårdplatser. ”Ena dagen är det ju superfullt och andra dagen, så finns det ju gott om plats”, säger hjärtläkaren Nygren. När en patient nekas vårdplats, behöver detta inte bero på att det är ont om vårdplatser. Fördelningen av vårdplatser styrs inte nödvändigtvis av patienternas behov.

Trycket på akuten är förstås oftast hårt, men man måste ta emot alla. Däremot blir det problem, när patienter ska överföras och läggas in på en avdelning. Nygren tror att avdelningarna ofta säger nej trots att de har plats (han vet, för han avslöjar snart att han gör så själv). Varför skulle man säga nej om det inte är fullt? undrar Rubar. Nygren svarar:

– För att man inte vill ta emot en patient. Det finns några patienter som blir som Svarte Petter, tycker jag, som man inte vill ha på sin avdelning. Alla prioriterar så att man tycker … helst sådana man tror har kort vårdtid och helst ha sådana som inte är så tunga vårdmässigt, dvs. lyft och helskötning.

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är glasklar i sin andra paragraf: ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” Men programmet visar alltså att de svårast sjuka, som enligt lagen ska prioriteras i vården, istället sållas bort och bollas mellan avdelningarna. Magnus Nygren berättar:

– Det är inte helt ovanligt att man får en helt annan bild levererad till sig än den patient som kommer sedan. Man säljer in patienter, om man t.ex. är thoraxkirurg, det är alldeles fullt på thoraxintensiven, och man måste flytta några patienter, så gör man dem friskare än vad de är.

Rubar frågar Nygren hur han skulle göra om det kommer en patient utifrån som behöver läggas in på hans avdelning men har diarré:

– Nej. Det är de svåra patienterna. Då måste man vara väldigt hjärtsjuk, ha en akut hjärtinfarkt eller så. Det är en av Svarte Petter-diagnoserna.

Rubar frågar vad som är bäst för patienten, om man tänker bort allt annat:

– Ja, den patienten mår nog bäst däruppe då, på hjärtintensiven, det skulle jag säga i alla fall.

Nygren berättar om ett fall när personalen inte fick kännedom om hela sjukdomsbilden kring en patient som man tog över – sedan infekterades hela avdelningen, så att den fick stängas ett par veckor.

Marie Wedin från Läkarförbundet känner igen det här med Svarte Petter-tänkandet. Det har uppstått ett koncerntänkande, säger hon, både i den privata och offentliga vården, där det anses som illojalt att säga ifrån om patientsäkerhetsproblem.

Magnus Nygren berättar också att han själv gärna skyddar sin avdelning från svårskötta patienter: ”Man måste ta hand om sina sköterskor, annars slutar de. Jag är jättenöjd med dem vi har.”

I programmet visas också hur Nygren resonerar, när han under en tid arbetar på akuten och får hand om en patient med bröstsmärtor, tidigare stentad, som han bedömer bör läggas in. Men han vill inte ha honom på sin egen avdelning, som ju är specialiserad på hjärtsjukdomar, utan försöker få in honom på MAVA, en blandad akutvårdsavdelning för internmedicin och hjärt- och infektionssjukvård. Nygren erkänner att man på MAVA inte kan hjärtsjukvård lika bra som på hans egen avdelning. ”Hade han bara haft bröstsmärtor, då hade han nog legat på hjärtkliniken”, erkänner Nygren. Men nu fanns även en psykiatrisk diagnos hos patienten, som gjorde att han ansågs mera svårbehandlad. Varför, undrar Rubar: ”Ja jag tror jag skyddade min egen klinik där faktiskt”, säger Nygren.

Det handlar dock inte bara om att ”skona” den egna personalen, utan också om att klinikerna får mera pengar, om genomströmningen av patienter är större. Alltså vill man hellre ha mindre komplicerade fall. Det tjänar man på. ”Så alla letar patienter som ligger kort tid, snarare än lång tid”, säger Nygren. Drömmen är också att få patienter från andra landsting, för då betalar hemmalandstinget för klinikens vård. Den enda kostnad man har är för katetrar och liknande förbrukningsmaterial.

En annan Svarte Petter-diagnos är demens. Har man detta tillsammans med en kroppslig sjukdom kan man alltså inte heller räkna med att få den bästa vården. En kvinna kommer in på akuten just med demens och ”genomgången” hjärtinfarkt. Hon får inte komma till Nygrens avdelning utan till en allmän intagningsavdelning. Plats finns visserligen, men den vill man ha i reserv för andra tänkbara fall under natten. Man har rent av redan bestämt sig för att kvinnan troligen ska kunna skrivas ut om någon dag: ”Hade vi haft gott om plats på hjärtintensiven hade vi tagit henne, men nu hade vi bara en enda plats för kvällen och då går det bara inte.”

Lite senare i programmet framgår det också att man skriver ut patienter lite för tidigt för att få upp statistiken och därmed säkra budgeten. Det är patienter som nog hade mått bättre av att ligga kvar någon dag till, erkänner Nygren.

Stefan Engqvist, chefläkare på Huddinge, håller inte med Nygren. ”Principen är alltid att man väljer de sjukaste först”, säger han och antagligen är det Hälso- och sjukvårdslagen 1982:763 paragraf 2, som ekar i bakhuvudet på honom. Ändå erkänner han att Svarte Petter-problematiken finns men menar att den inte beror på ekonomi utan på platsbrist.

Detta var också vad Engqvist sa i en DN-artikel från 2010, ”Stockholms landsting riskerar böter”, då Socialstyrelsen utkrävde vite för överbeläggningar:

Det svåraste och mest akuta problemet är, enligt honom [Stefan Engqvist], att se till så att patienter på grund av överbeläggning inte flyttas, eller utlokaliseras, till avdelningar där det inte finns kompetens för att hantera dem. Hjärtinfarktpatienter ska inte hamna på gynekologiska avdelningar, till exempel.

Men detta är uppenbarligen vad som händer, och frågan är om det är överbeläggning som är boven i dramat. Åter till Evin Rubars program.

Magnus Nygren säger där att en mycket dålig multisjuk hjärtpatient knappast kan få komma in på hans avdelning, även om man har en ledig plats. Inte heller om man har två. Inte heller tre, fyra, fem eller sex lediga sängar är någon garanti. Med Nygrens egna ord:

– Har vi sju platser – vi har sju platser totalt på hjärtkliniken – har vi sju platser, då tar vi vad som helst. Har vi fyra platser, då är jag rätt generös. Vet jag när jag har bakjour att vi bara har två platser när jag börjar natten, så kommer jag att sålla väldigt hårt, vilka som får ligga på de två platserna.

Att ett visst urval måste göras förefaller givetvis rimligt, men ska man verkligen sålla så hårt att ingen får tillgång till de platser som finns?

Zaremba skriver i den tredje av artiklarna om det s.k. DRG-systemet (Diagnosrelaterade grupper, som är ett sätt att mäta vårdens ”produktivitet”). Detta nämns även i programmet Vårdlotteriet. Man säger att Stockholms läns landstings revisorer redan för tio år sedan visste att DRG-systemet missbrukades. Här är ett längre stycke än det som citerades i programmet:

Ett problem med DRG och KÖKS [KÖKS var ett äldre system för klassifikation av ersättningar till den öppna specialistvården i Stockholms läns landsting] är att vårdgivaren har möjlighet att manipulera systemet. Att det pågår en sådan manipulation är väl känt, omfattningen av den är omdebatterad. // Eftersom DRG och KÖKS ger en ersättning som motsvarar en genomsnittlig kostnad så blir patienter som kostar mindre än genomsnittet ”bra att ha” ur ekonomisk synpunkt samtidigt som det finns ett starkt incitament att undvika patienter vars vårdkostnader klart överstiger genomsnittet. // Incitamentet att undvika patienter med höga vårdkostnader, eller om man så vill, risken för att en patient med stora vårdbehov skall skada klinikens ekonomi är naturligtvis en ovälkommen effekt av DRG-systemets grundkonstruktion. (”Hälso- och sjukvårdens ersättningssystem: Granskning av ersättningssystem inom vården”, Ernst & Young, Rapport 2002-12-03, sid 31.)

DRG är en diagnosrelaterad betalningsmodell, medan KÖKS-modellen var insatscentrerad (oavsett diagnos). Detta driver alltså kostnader och även insatser i en viss riktning, där lätt utommedicinska faktorer blir avgörande. Rapporten från revisorerna visar att landstinget känt till fifflet sedan 2002, men inget har gjorts åt saken. Som redan sagts, ville Filippa Reinfeldt inte diskutera denna fråga i programmet. Den var för ointressant.

Vad ska man då göra som multisjuk, undrar Evin Rubar i programmet. Magnus Nygren vet först inte vad han ska svara, men han säger sedan att man bör ”knyta an till någon doktor i den sjukdom som är ens grundsjukdom eller huvudsjukdom, oftast har man ju någon, det kan vara att man har en diabetes som sedan ger hjärt- eller njursjukdom, för det är bra att ha någon som är spindeln i nätet för hela ens kropp”.

Marie Wedin på Läkarförbundet får samma fråga och svaret blir: ”Man ska ställa krav, orkar man inte ställa krav själv ska man ta med sig en släkting eller vän som kan ställa kraven åt en.”

Ja, vilken dröm vore det inte att ha en ”spindel i nätet” som samordnar all vård man kan behöva som kroniskt multisjuk t.ex. Men hur ska man kunna ”knyta an” till någon när läkarna förklarar en ”medicinskt färdigbehandlad” så fort de kan?

”Jag tror alla kroniskt sjuka skulle vilja träffa en läkare som är som en medicinens Sherlock Holmes; skarpsynt, vetgirig, och som aldrig ger upp”, skrev jag i en bloggtext 2009. Men i verkligheten gör ju läkarna så lite som möjligt och bollar patienter mellan sig; långa utredningar är dålig ekonomi, det har ju framgått med all önskvärd tydlighet. Och ställer man krav, som Wedin säger, och kanske kommer med förslag eller vill diskutera möjliga diagnoser eller behandlingar – då blir man ofta hånad. Många läkare (inte alla dock) talar numera sinsemellan om pålästa patienter som en börda, sådana där med ”medicinutbildning från Youtube”.

Evin Rubar sammanfattar: Ska vi verkligen ha en vård där den sjuke behöver en försvarare?

Se även:

Min brevväxling med Göran Hägglund
Brist på vård tvingar sjuka utomlands
Diagnos, bot och rehab
Hur bra är vården när man kommer fram?
Kan doktorn lura en att man är frisk?
Min bok ”När livet tog en annan väg”

Pingad på Intressant.

Samtal med mitt 70-talsjag

1976 sände radions OBS en serie program där Lars Gustafsson, Marit Paulsen, Harry Schein m.fl. förde en tänkt dialog med sina 60-talsjag. Serien gick även 2010, och då påmindes jag om att jag själv tänkt denna tanke åtskilliga gånger de senaste decennierna. I mitt fall skulle det nu innebära ett betydligt längre tidsspann, nämligen 40 år, mitt jag 2013 skulle konfronteras med mitt jag 1973.

Ett sådant samtal skulle nog till stor del handla om politik. 1973 var jag 20 år gammal och som mest absorberad av den extrema vänsterrörelsen, jag försvarade Stalin, propagerade för vilda strejker, revolution och proletariatets diktatur. Jag agiterade nästan dag och natt utanför fabriksportar, i gymnasiet och på offentliga möten. I augusti 1973 åkte jag också på ”pilgrimsresa” till det enda landet i Europa som ansågs socialistiskt, Albanien.

Jag har sedermera skrivit om den där perioden, hur svårt det är att i efterhand förstå hur man tänkte, hur man kunde acceptera dessa totalitära idéer. Det är inget jag har kunnat skaka av mig. Den perioden har jag sedan dess sett tillbaka på med skam.

Sedan dess är politiken också betydligt svårare. Då var den enkel, svart eller vit, röd eller blå. Idag vet jag väl främst vad jag inte är. Att jag inte är socialist. Men för övrigt? Det är svårt, för även om jag inte vill påstå att alla politiker är skurkar, så måste man nog inse att politikerna har egna intressen. De företräder inte bara medborgarna eller något särintresse som uppvaktat dem eller någon industrigren de har aktier i. De flesta har alldeles egna intressen av att få fortsätta vara politiker. De vill inte gärna bli arbetslösa de heller, lika lite som någon annan anställd i Sverige. Det sker alltså ett ständigt schackrande med de egna åsikterna, partipiskan viner och man trycker på rätt knapp i plenisalen. Politiker beskylls ibland för populism. Men alla politiker måste vara populister i någon mån, för att behålla jobbet. Jag tror ändå det finns många som ärligen arbetar för ett bättre samhälle enligt just deras politiska åsikter, men jag tror samtidigt att det finns alltför många andra faktorer än ren övertygelse som spelar in.

Vad kan man då som icke-partigängare hoppas på när det gäller politiken och samhällsutvecklingen i Sverige? Jag har skrivit lite om vikten av att man bättre än nu ska kunna kräva ut ansvar av politiker och ämbetsmän i Sverige, och antytt att det kanske vore en god idé att göra om riksdagen, att t.ex. åter skapa två kammare, men inte som det såg ut före 1971 utan kanske utarbeta någon modell som tar tillvara de nya medierna och möjligheten till e-demokrati i en av kamrarna. Ändå är det väl idag kanske själva parlamenterandet i sig man får ha viss tilltro till. Har vi tur kanske ändå riksdagens egen inre dynamik, mellan regeringspartier och opposition kan slipa av de värsta dumheterna hos båda – oavsett vilka som för tillfället har den ena eller andra rollen.

Om jag nu plötsligt skulle få kontakt med mig själv 1973, vad skulle vi säga varandra?

Jag var då som nu mycket naturvetenskapligt intresserad, så jag och jag skulle nog först få avverka en del förundran inför det faktum att två tider tycks kunna existera parallellt – och med kontakt däremellan! Jag skulle också ha varit mycket påstridig i att försöka få mitt 20-åriga jag att snarast söka bli bekant med en viss 19-årig flicka i norra Sverige. Men sedan skulle vi komma in på politik.

Jag skulle just säga något för att försöka få mitt yngre jag att ge upp det där med extremvänstern. Men mitt yngre jag hinner före:

1973: Nå, har det blivit någon revolution än i Sverige 2013?

2013: Nej, det har det inte – och jag tycker det är tur. För jag har inte alls samma åsikter som för 40 år sedan.

Eric Ericson talks about choirs and choral works

Swedish choir conductor Eric Ericson died on February 16th, 94 years old. My impression was that he was a very unassuming and extremely knowledgeable and passionate man. Hans-Gunnar Peterson and I interviewed Ericson in 1997 in his home at Gärdet in Stockholm, just before he was to receive the Polar Music Prize.

Eric Ericson gave generously of his knowledge and vividly accounted for how he started the Chamber choir, and he talked about the importance of practicing a cappella rather than with instruments. I believe Ericson’s enthusiasm for his trade is quite obvious in the photos I took at the occasion.

Ericson was apparently satisfied with the article, since he recommended it to students both in Sweden and abroad.

See ”Eric Ericson – 50 years with the Chamber Choir”

Pingad på Intressant.