Datorspelen och våldets praktik

Debatten om datorspel, videovåld etc har som bekant förts länge. I dagarna har pressen refererat till en ny rapport som Statens medieråd publicerat, där man granskat 106 studier om våldsamma datorspel (VS) gjorda mellan 2000 och 2011. Rapporten skapade snabbt debatt bland forskare, t.ex. uttalade sig neurofysiologen Martin Ingvar m.fl. i en debattartikel i DN, ”Våldsamma datorspel kan visst påverka ungas hjärnor” och fick svar av Medierådets Ulf Dalquist och Anki Dahlin. DN refererade debatten här, och SvD här. DN:s spelexpert Susanne Möller suckade 12/1 ”Vi tar det väl en vända till?” och SvD:s spelexpert Sam Sundberg skrev den 13/1 en lång artikel ”Debatten vägrar dö”.

Jag skrev en kort reflexion kring hela detta problemkomplex på en diskussionslista i december 2002, och jag tror den korta texten kan stå sig rätt bra som kommentar även idag:

Debatten om huruvida det ena eller det andra skapar ungdomsvåld, psykopoater och våldtäktsmän m.m. är besynnerligt enögd. Antingen är det videovåldets fel och endast videovåldets fel, och då ska det förbjudas – eller t.ex. datorspelens – och då ska de förbjudas. Eller också är det sociala skäl, klassklyftor osv. och då har plötsligt det andra just ingen betydelse alls.

Själv gissar jag att väldigt många faktorer i samhället samverkar till de problem som uppstår. Jag vill inte friskriva vare sig filmer, datorspel, föräldrar eller skola, narkotika, anabola steroider eller dålig kost …

Inom medicin och toxikologi talar man ofta om individuell känslighet som något oerhört viktigt och samtidigt svårt att inräkna i olika kalkyler om t.ex. biverkningar hos mediciner. Statistiskt-epidemiologiska beräkningar duger inte för att sammanställa t.ex. FASS utan man behöver lita till individuella fallrapporter för att se vad enstaka individer faktiskt har reagerat på.

Tobaksindustrin har försvarat sig med att ”se så många som röker utan att bli sjuka, om det var farligt så skulle alla rökare få lungcancer”. Samma sak har sagts om asbest, neurosedyn, dioxiner, amalgam m.m.

Men även de som säger detta vet att det inte är ett bevis för ofarlighet. Den individuella känsligheten är avgörande. Av 100 personer som vistas i t.ex. malariasmittat område blir inte alla sjuka i malaria. Det är alltid den individuella känsligheten som avgör.

Och lika vanligt är det att höra argumentet att datorspel med våldsinslag inte kan vara farligt för någon, eftersom inte alla går ut och mördar sedan de spelat ett sådant spel.

Individuell mottaglighet lär spela in även när det gäller olika tänkbara faktorer som kan påverka människor att begå våldsbrott.

Detta kunde räcka som kommentar, men låt mig ändå komma med ytterligare några funderingar kring den nu aktuella rapporten.

Om inte Medierådets hela publikation är behäftad med selection bias när det gäller vilka studier man valt att bedöma, så tycks den hyggligt beskriva forskningslägets komplexitet och hur svårt det är att utifrån väldigt disparat designade studier med individuella metodproblem kunna säga något bestämt i sakfrågan i den ena eller andra riktningen:

”En stor del av forskningen om VS [våldsamma datorspel] och aggression lider av allvarliga metodologiska brister och ger ett otillräckligt underlag för att kunna bevisa eller vederlägga ett kausalt förhållande”, skriver Medierådet. ”Det finns en omfattande mängd forskning som visar på ett statistiskt samband mellan VS och aggression. Mycket av denna uppmätta aggression rör endast mentala processer och inte våldsamt beteende”, skriver man också.

Och det är givetvis en sak att försökspersoner efter att ha spelat ett våldsamt spel kan välja att tolka vissa ord i mera aggressiv riktning eller hälla stark sås (sic!) på maten åt en person som inte tål kryddor. Det är en helt annan sak att verkligen begå grava fysiska våldshandlingar. Vilket spel som helst torde ju dessutom inducera olika grader av upphetsning, konkurrensbeteende och aggressivitet. I många lagsporter talar man t.ex. om ”anfall”, och inte så sällan uppstår ju verkligt, otillåtet våld mellan spelare, i t.ex. ishockey. Mekanismerna bakom detta är säkert inte heller särskilt lätta att reda ut.

En brist hos Medierådets rapport är att den inte inkluderar en förteckning över alla de 106 studier man granskat, där man kan se grundläggande fakta om deras upplägg, eventuella kontrollgrupper, duration, antal försökspersoner, av forskarna själva angivna förväxlingsfaktorer och inte minst eventuella uppgivna jävsförhållanden, t.ex. finansiering från spelindustrin.

Om man får tro rapporten har inga studier alls fokuserat på effekter efter lång tid. Inte ens de longitudinella studier som rapporten nämner har inriktat sig på hur människor påverkas av att t.ex. spela våldsamma spel flera timmar per dag under många år.

Martin Ingvar et al. hade i sin artikel bl.a. följande invändning mot rapportens tal om metodologiska brister:

Alla vetenskapliga metoder innehåller begränsningar. Vad författarna inte nämner är att olika typer av studier tillsammans väger upp de inneboende metodologiska begränsningar som de var och en innehåller.

Ett ganska besynnerligt uttalande. Begränsningar och brister behöver ju inte vara detsamma, men framför allt är det nog oftare fallet att studier vars resultat sammanvägs i t.ex. en metastudie snarare förstärker varandras brister än jämnar ut dem. Det beror bl.a. på om olikheter i design ligger i t.ex. grunddata eller i vilka förväxlingsfaktorer man kontrollerar för post hoc. Just detta att statistiskt väga in olika andra faktorer än de primärt intressanta är ofta en mycket känslig procedur som ger stort utrymme för manipulation. Det är alltför lätt för en forskare att sitta och leka med sitt statistikprogram tills man får fram ett samband (om man vill det) eller tills inget samband längre syns (om det är det man strävar efter).

Den ena av rapportförfattarna, Ulf Dalquist, säger i Sundbergs artikel i SvD att ”Ju fler faktorer man kontrollerar för desto svagare blir sambandet mellan spel och aggression. Men om man struntar i alla bakgrundsfaktorer kan man få ett väldigt snyggt samband.” Ja, men det kan vara precis tvärt om också. Man kan lätt skapa skenbara samband genom att kontrollera för än det ena än det andra, tills man hittar något som passar med ens hypoteser – eller ens dolda agenda om man har en sådan.

Samma dag som jag läste om rapporten råkade jag av en händelse också läsa en artikel i Computer Sweden, där hjärnforskaren och tillika pianisten Fredrik Ullén intervjuas om kreativitet, inlärning och hur hjärnan fungerar i dessa sammanhang. Om inlärningens mekanismer säger Ullén bl.a.:

– Hjärnan är ett mycket föränderligt organ. Vi kan se på folk som har tränat mycket att de områden i hjärnan som används faktiskt växer till sig och blir mer välutvecklade av långvarig träning. Väldigt förenklat kan man säga att det är som att använda en muskel som växer till sig.// Den allra viktigaste variabeln för den som vill blir en riktigt duktig expert inom ett område är att träna, träna, träna.

Datorspelande är förstås en oerhört effektiv träning. Frågan är om man tränas i att just spela spelet enbart, eller även i någonting annat. Simulatorer används ju t.ex i militära sammanhang för träning inför framtida praktik. Men kan man lära sig ett beteende man inte egentligen vill praktisera utan hålla på en fiktiv nivå? Ullén har forskat på hur dopaminreceptorer (särskilt nummer 2 av de fem som finns, och som har med motorik att göra) påverkar en viss sorts ”omedvetet” lärande Man kan undra hur just detta förhåller sig till datorspelande – i synnerhet intensivt sådant under lång tid. Visst behövs mer forskning.

Pingad på Intressant.

Vatten som hostmedicin?

Detta var i mitt tycke gårdagens underligaste nyhet. Vatten är lika bra som hostmediciner, säger en norsk direktör för läkemedelsverket i radio i P1 Morgon. Rubriken på webbsidan är: ”Inga vetenskapliga bevis för att hostmedicin verkligen fungerar”. Detta strider nog mot många människors mera vardagliga ”anekdotiska” erfarenhet av allt från OTC-mediciner till lakritste, acetylcystein m.m.

Visar Cochrane-studien verkligen vad som påstås? Radion nämner inte vilken typ av hostmedicin man avser, antitussiva (hostdämpande), mukokinetiska (som påverkar slemmets mängd och viskositet), antihistaminer etc. Cochrane-studien tar upp dessa olika aspekter och resultaten är högst olika för olika typer. Men studien har brister, vilket upphovsmännen själva poängterar i avsnittet ”summary of results”:

The results of this review suggest that there is no good evidence for or against the effectiveness of OTC medications in acute cough. The results of this review have to be interpreted with caution because the number of studies in each category of cough preparations was small. Many studies were of low quality and very different from each other, making evaluation of overall efficacy difficult.

Inga bevis vare sig för eller emot effekt alltså. Det finns ett talesätt i de här sammanhangen som säger att man inte får förväxla ”absence of evidence with evidence of absence”. Alltså brist på bevis för att något har effekt behöver inte bevisa att något inte har effekt. I synnerhet om man inte undersökt saken. Och Cochranes metastudie tycks knappast ha gjort det. Läs hela på:
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/14651858.CD001831.pub3/full

Jag förstår inte varför de här representanterna för svenska och norska läkemedelsverken går ut med detta nu. Studien är ju inte helt ny, den kom 2009/10.

Dagens Nyheter refererar också saken i en artikel skriven av TT, med rubriken ”Meningslösa hostmediciner”. Rubriken visar sig sakna täckning, för sedan man redogjort för ungefär samma saker som radion gjorde, så citerar man till sist Jane Ahlqvist Rastad på svenska läkemedelsverket som trots vad som sagts inte vill förbjuda medlen:

– Men vi kan inte säkert säga att de inte gör nytta heller. Vi vet helt enkelt inte. Sen får man inte glömma bort att dessa läkemedel har använts mycket länge i sjukvården och att det därför finns en stor erfarenhet av dem. Hos vissa patienter gör nog de här preparaten nog nytta trots allt.

So, why all the fuss?

Pingad på Intressant.

KB försöker hålla skenet uppe

Svenska Dagbladet skriver idag om arkivering av webbsidor, både det amerikanska projektet Wayback Machine, som är en funktion hos Archive.org, och svenska Kulturarw3 som Kungliga Biblioteket snöpligen stängde av för snart två år sedan.

KB:s tal om brist på finansiering för Kulturarw3 är, som jag skrev i Biblioteksbladet, inte sant. Man fick två miljoner per år från år 2000. Men i och med att man inte längre (fr.o.m. år 2007) särredovisar vart pengarna går kan man, enligt min källa, använda dessa pengar till vad som helst inom KB:s verksamhet. Skandalöst nog vände KB sig till Archive.org förra sommaren efter den kritik man fått i pressen och betalade dem för att göra en nedladdning – när det alltså kunde ha gjorts med redan tillgänglig teknik och personal. Nedladdningen lär vara ganska ytligt gjord och kan knappast ersätta vad som missats under det här avbrottet. Under hösten har också KB till pressen givit sken av att Kulturarw3 är igång igen, men detta är alltså lögn. Nu har man snart missat två års händelser på den svenska delen av webben.

När Kulturarw3 startade 1996-97, så skedde det med visst samarbete med Brewster Kahle på Internet archive/Wayback machine. Så vi var ungefär lika tidiga som de, däremot var vi definitivt först i världen bland nationalbiblioteken. Det var rätt modigt på den tiden, eftersom det inte var alldeles klart vad lagen tillät att man kunde göra med materialet (upphovsrättsligt m.m.). Dock såg man det som så viktigt att detta inledande skede av nätverkssamhället sparades (e-publiceringens ”inkunabler”) att man gjorde det ändå.

Nu använder vissa detta som argument för att robotnedladdningen ska läggas ned på oöverskådlig tid, att det inte kan tillgängliggöras. Men sparar man inget nu, så kan inget tillgängliggöras när de problemen väl har lösts. Ska vi få ett tioårigt hål i samlingarna? Skulle man godkänna detta när det gäller böcker och småtryck?

I dagarna har KB också högtidlighållit 350-årsjubileet av den första pliktleveranslagen och försöker framstå som garanten för kulturarvets bevarande. Det är för bedrövligt.

Se vidare min debattartikel i Biblioteksbladet.

Pingad på Intressant.

Rädda det digitala kulturarvet!

Artikeln finns även som PDF

I det senaste numret av Biblioteksbladet (nr 8/2011) har jag skrivit nedanstående debattartikel (jfr SvD 13/9). Frågan om att bevara det digitala kulturarvet är akut. Ännu har inte utredningens dåliga förslag lagts fram i riksdagen, så det finns ännu tid att ändra. Det viktiga är att i lagtexten inte glömma bort robotnedladdningen av webbsidor, som är minst lika viktig som de punktvisa, mer manuella leveranser av webbsidor som lagen föreslår. Robotnedladdningen måste få lagskydd så att dess existens inte beror av vilka som för tillfället styr över verksamheten. Framtidens forskare kommer inte att tacka oss om vi inte tar tillfället i akt att spara så mycket som möjligt av det som publiceras på webben, när vi nu för första gången i historien kan spara utan att behöva gallra. Här följer texten ur BBL nr 8/2011:

1994 fick KB uppdraget att ta emot pliktexemplar av CD-ROM-skivor och liknande publikationer. Sedan dess har det diskuterats och utretts i det oändliga hur det digitala kulturarv som finns på webben ska tas om hand. 1998 gjordes en första s.k. e-pliktutredning. 2009 gjordes en andra. Nyligen kom äntligen en lagrådsremiss, och lagrådet har nu uttalat sig.

Lagrådet har viss kritik mot förslaget, främst gäller det rättssäkerhetsaspekter, t.ex. i samband med vitesföreläggande för dem som inte följer lagen. Vad lagen faktiskt stipulerar är inte tillräckligt tydligt, menar lagrådet. Lagrådet instämmer också i Riksarkivets synpunkt att det kan bli förvirrande om myndigheter ska lämna exemplar både enligt gällande arkivlag och enligt den kommande e-pliktlagen.

Däremot har lagrådet inget att erinra mot själva grundtanken att webbmaterial bör samlas in och hur detta bör ske. Därmed kvarstår tyvärr några av förslagets allra största brister.

Redan tidigt fick utredningen kritik för att man ville strunta i småpublicister och bloggare. På trycksidan är ju detta inget problem, där har man sedan länge sparat liknande material.

Det finns i huvudsak två sätt att samla in webbpublikationer: automatiskt, med en sökrobot som avsöker webben i stora svep och laddar ned sidor, eller, mera punktvisa leveranser från utvalda publicister. Den aktiva parten kan då antingen vara producenten eller den mottagande institutionen.

De tunga remissinstanserna har varit mycket kritiska mot utredningen, flera har avstyrkt. Enligt lagförslaget vill man att producenter av webbmaterial ska leverera enskilda filer för sig, med beskrivning av hur de hänger ihop. TU skrev om detta: ”Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.”

Utredarna har också fått för sig att vad som ska levereras är ”färdiga” dokument, som man inte har för avsikt att uppdatera. TU igen: ”Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden.” Att utredare kan vara så okunniga är faktiskt hårresande, särskilt som webben funnits i snart 20 år.

Det rimliga med en så enorm och nebulös informationsmängd som webben utgör, är inte att lita till manuella leveranser. Punktvisa specialleveranser kan vara ett utmärkt komplement för de stora aktörerna på mediemarknaden – men de kan automatiseras även de i hög grad. Om man vill ge en representativ bild för framtida forskare av webbpubliceringen måste dock fundamentet vara en robotinsamling av den typ som KB faktiskt sysslat med sedan 1997 – men i större skala.

1997 startade projektet Kulturarw3. En sökrobot avsöker några gånger per år nätet efter svenska sidor som sedan sparas. Sverige har varit världsledande på detta område och det paradoxala var att när man 2009 bjöd in till en internationell konferens kring detta i KB:s lokaler, så släpptes samtidigt nyheten att man skulle lägga ned denna framsynta nedladdning – åtminstone under år 2010, sade riksbibliotekarien. Men ännu i september 2011 har denna nedladdning inte kommit igång igen – och det finns enligt mina källor starka krafter på KB som verkar för att denna insamlingsform bör läggas ned helt.

Danmark har en lag om robotnedladdning och bevarande av webbsidor sedan 2004 och Finland sedan 2007. I Danmark bedöms robotnedladdningen som så viktig att man har motsvarande 4,5 tjänst för detta. I Sverige finns nu 1,5 tjänst – men hur länge? Snart kommer (enligt utredningen) något tjog människor att vara sysselsatta med att ta emot de manuella leveranserna – jurister, tekniker, handläggare m.fl.

Flera remissinstanser har dock pekat på hur viktig just robotinsamlingen är (Socialstyrelsen, Tidningsutgivarna, Sveriges tidskrifter, TV4, Riksarkivet, Lunds universitet m.fl.), antingen som komplement eller kanske rent av som den viktigaste insamlingsmetoden. Den borde, som TV4 skriver i sitt remissvar, vara ”den bästa och mest effektiva vägen” och kunna ge en ”bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om utredningens förslag genomförs”.

Man bör inte låta sig luras av att utredningen i den löpande texten nämner robotinsamlingen. Problemet är att den inte med ett ord nämns i den föreslagna lagtexten. Om robotinsamlingen uttryckligen nämndes där, skulle den få ett starkt skydd och inte kunna läggas ned om de som för tillfället råkar vara chefer på KB får för sig att den är för dyr eller för besvärlig. Både robotinsamlingen och den punktvisa insamlingen från större producenter bör skrivas in som några av KB:s huvuduppgifter i dagens mediesamhälle. Att på det viset ”bevara det breda bevarandet” är nog den viktigaste frågan just nu när det gäller det digitala kulturarvet.

Det behöver inte vara så svårt. Den finska lagen uttrycker det kort och koncist: ”Nationalbiblioteket har till uppgift att med hjälp av program hämta för allmänheten tillgängligt nätmaterial i datanät och att lagra det. I det nätmaterial som hämtas och lagras ska på ett representativt och mångsidigt sätt inkluderas material som är tillgängligt för allmänheten på datanät vid olika tidpunkter.”

Först 2015 ska det svenska förslaget fungera fullt ut – med eller utan robotinsamling är frågan. Pausen 2010–2011 har redan gjort att vi missat några händelserika år som i hög grad speglats på nätet: askmolnet, prinsessbröllopet, Ship to Gaza, valet, SD:s intåg i riksdagen, den arabiska revolutionen (som ju har förgreningar hos enskilda i Sverige), den ekonomiska krisen, val av nya partiledare, diskussionerna om kungen, kritiken mot Ingvar Kamprad, etc. I Danmark har man inte missat sådant, för där gör man förutom stora svep också många nedladdningar inriktade på specifika händelser.

Gunnar Sahlin menade 2008 att det var ett stort problem att vi inte fått någon e-pliktlag ännu, eftersom betydande delar av det svenska kulturarvet försvinner ut i cyberrymden. Skadorna var av ”bestående karaktär”, menade han. Robotinsamlingen var en viss kompensation, ansåg Sahlin då. Ändå lade han ned den något år senare. Man hänvisade till brist på anslag. Men detta var inte sant. KB har sedan 2000 fått två miljoner per år för Kulturarw3. Men eftersom KB fr.o.m. 2007 inte längre behöver särredovisa hur medlen används, har man kunnat spendera dessa pengar på annat.

Man hör ibland invändningar om att det robotinsamlade materialet är ett ”sammelsurium” som måste katalogiseras och metataggas. Dessutom kan det inte tillgängliggöras på ett bra sätt av både tekniska och upphovsrättsliga skäl. Inget av detta är dock giltiga argument för en nedläggning. Allt detta kan lösas. Det viktiga är att det samlas in material. Annars finns det i framtiden inget att katalogisera eller tillgängliggöra.

Karl-Erik Tallmo

författare, journalist, medverkade i e-pliktutredningen 1998 och har sysslat med digitala bevarandefrågor sedan 1992.

Pingad på Intressant.

Röster i radio

Artikulationen i massmedierna har förändrats en del de senaste decennierna. Man kan filosofera över tidningars och tidskrifters grafiska form; användningen av typsnitt med dålig svärta i väldigt små grader, som kanske dessutom läggs på tonplattor etc. Vissa moden dikteras av 23-åriga formgivare som sedan får bannor av folk över 45 som börjat se sämre.

En liknande diskussion hörs ibland när det gäller radio och TV. Hur artikulerar egentligen dagens radio- och TV-personligheter? Och hur väl hörs egentligen tal med en matta av annat ljud i bakgrunden – detta fenomen är väl radions och TV:ns motsvarighet till tidningarnas tonplattor.

Jag tycker jag har en ganska god bild av hur radio lät förr – jag lyssnar flitigt på SR Minnen och har själv en mängd gamla band med inspelade radioprogram från 60-talet. Generellt sett tycker jag nog att artikulationen i radio har förändrats en hel del – mestadels till det sämre. Det finns visserligen radioröster idag som är mycket tydliga, en Christofer Murray (P1:s programpresentatör som verkligen anknyter till en äldre tids hallåmannaideal) eller en Cecilia Uddén eller en Ulrika Knutsson. Men visst fanns det förr folk i radio som inte talade så särskilt tydligt; jag nämner dock ingen här.

Jag vet inte hur fonetiker och andra språk- och ljudforskare definierar hörbarhet och förståelighet i de här sammanhangen, men man kan åtminstone tänka sig två variabler. En person kan tala högt och klart. Det är den ena variabeln. Trots detta når kanske inte alltid budskapet fram, därför att personen ifråga betonar orden fel (detta är den andra variabeln) eller sväljer vissa stavelser, drar ihop ord på ett oväntat sätt etc. Då hjälper inte hög volym.

Betoningsfel tror jag är vanligare idag än förr. Nyhetsuppläsare betonar ibland ord som inte är de viktigaste i en mening. T.ex.: ”Demonstranterna kräver EN bättre utbildning”. Istället för två? Eller: ”Han avskedas nu FRÅN sin tjänst efter 40 år.” Eller t.o.m.: ”Han avskedas nu från SIN tjänst efter 40 år.” Många sväljer stavelser eller går ner i volym i slutet av meningar, så att talet ibland blir nästan ohörbart.

Ett besläktat problem är att uppläsaren inte tycks tänka på textens innehåll och karaktär. Man ger slutet av en mening en schvungfull final på ett sätt som illa stämmer med ämnet. Det kan lätt låta lite okänsligt att avsluta ett nyhetstelegram så här (lägre och lägre volym och längre och längre paus mellan orden fram till sista stavelsen som betonas): ”och kroppen återfanns – senare – i – en – sopsäck – styck-AD. Och nu vädret!” (Särskilt illa kan det bli i TV, när dylika bloddrypande nyheter läses med ett lätt roat leende på läpparna.)

Kända personligheter från radio och TV på 50- och 60-talen brukade berätta att de blev identifierade just på rösten. Jag tror Olle Björklund blev igenkänd i telefon – dåtidens Mr Aktuellt behövde alltså ingen bild. TT:s radiouppläsare Kaj Karlholm behövde visst aldrig legitimera sig på posten, för man kände omedelbart igen hans röst. Jag undrar om det fungerar så idag också, när kanalerna är så många och rösterna byts ut relativt ofta.

Just det faktum att det var något dussin röster på 50- och 60-talen som dominerade mest och som var mycket välkända, tror jag gör att åtminstone min generation lätt förflyttas bakåt i tiden när man hör personer som Uno Stenholm, Kaj Karlholm, Folke Olhagen, Sigge Fürst, Gösta Knutsson, Lars Madsén, Nils Linnman, Per-Martin Hamberg, Carl-Uno Sjöblom, Pekka Langer, Berndt Friberg, Lars Hemmingsson eller Åke Engerstedt – och givetvis Sven Jerring eller Lennart Hyland.

Fanns det inga kvinnor, kan man undra. Jo, några fanns det ju. I nyheterna var det kontroversiellt, som bekant. Den första kvinnan som läste TT 1938, Astrid Kindstrand, drog ju på sig närmast en lyssnarstorm av uppretade människor som ringde till Radiotjänst och klagade på att en kvinna fick läsa nyheterna. Ändå fanns förstås en rad personliga röster man minns – inte från 30-talet, men väl från 50- och 60-talen: Maud Reuterswärd, Barbro Alving, Maj Ödman, Lis Asklund, Lena Larsson, Gabriella Garland, Ebba Beckman, Kersti Adams-Ray, Mona Krantz, m.fl.

För mig är nog hallåmannen (programpresentatören heter det numera) Åke Engerstedt (1912-1995) en av de verkligt stora. Han har färgat hela min barndom. Inte nog med att han ständigt hördes mellan programmen som flödade ut ur vår gamla Tjerneld långvågsmottagare i vardagsrummet hemma på Rävåsen i Karlskoga, han dök också upp som speaker i mängder av dokumentärfilmer, reklamfilmer och pedagogiska filmer för skolan. Hans stämma är för evigt förknippad med det där lite burkigt skorriga men ändå distinkta optiska ljudet som fanns på alla skolfilmer. Svensk filmdatabas listar medverkan av olika slag i 65 filmer, men jag gissar att det är flera. Här är ett kort ljudprov från filmen ”Sjuka svin och friska grisar” (1948). Även spelfilmen lånade ofta hans röst när radion skulle stå på i någon scen. Här är ett kort ljudprov ur Arne Mattssons ”Den gula bilen” (1962), där Engerstedt – precis som han gjorde så många gånger på riktigt – läste upp en efterlysning i radio.

Uno Stenholm (1910-1976) minns jag som TT-uppläsaren framför andra. Han hade en något mera forcerad stämma än t.ex. Kaj Karlholm, så telegrammen fick alltid en särskild dramatisk ton och signalerade hög angelägenhetsgrad. Sveriges Radios bok ”Hört och sett” från 1975 uppskattar att Stenholm svarat för cirka 45 000 TT-sändningar (av 73 000 totalt sedan 1924). Tung i branschen, kan man säga.

Även Stenholm hörs då och då i spelfilmer. Svensk filmdatabas listar dock bara två; en av dem är ”Älskling på vift” från 1964 med Anna Sundqvist och Hootenanny Singers bl.a. Här ett kort klipp från mina band, en sändning från den dramatiska sommaren 1963, då Sverige hotades av en smittkoppsepidemi. Följande ambassadbråk från 1954 får kanske bedömas som främst kuriöst. (Uno Stenholms son Olle och dennes dotter Sara blev för övrigt också radiojournalister.)

Till sist bara något om Folke Olhagen (1922-1991). Halvgamla lyssnare minns säkert frågesportprogrammet ”Vi i femman”, som Olhagen ledde tillsammans med Berndt Friberg. Annars är nog Olhagen för evigt förknippad med programmet ”Novisen vid spisen”, ett av svenska etermediers första matprogram. (Här visar SvT ett fingerat program som nog egentligen var en reklamfilm.) I ”Novisen vid spisen” var Folke Olhagen den mindre vetande som efter bästa förmåga fick stå och vispa i någon hollandaisesås, medan den betydligt mera vetande Tore Wretman berättade hur det skulle gå till. Först var detta ett radioprogram, men det gjordes även i TV och inte minst flera gånger i de s.k. Husmorsfilmerna (som numera finns på webben på Filmarkivet). Olhagen (liksom givetvis Sven Jerring) var ofta också evenemangspresentatör, när radion skulle rapportera direkt från kungliga bröllop, nobelfestligheter och liknande. Han presenterade t.o.m. den solenna sammankomst då Mosebacke Monarki grundades den 6 oktober 1958 (här hörs förresten inledningsvis även Uno Stenholm).

Vilka av dagens radioröster minns vi om 50 år månne? Christofer Murray och Gunnar Bolin med sina utrerat sonora stämmor? Kanske Ingvar Storm med sin formuleringskonst? Eller de som sticker ut mera, som Cecilia Uddén, Louise Epstein eller Thomas Nordegren (där kan vi tala om underliga betoningar, men personligt är det)?

Not: Håkan Hanson, som varit redaktionssekreterare på Dagens Eko, skrev om betoningen i radio i tidningen Språkvård nr 2/2003 i artikeln ”Betonade personer”. Han tar bl.a. upp exemplen ”Var tredje kvinna som gör abort …”, ”400 personer skall sägas upp” och ”…kan kvittera ut 16 miljoner på ett bräde”.

Pingad på Intressant.

Språkligt: Såklart

Adverbet såklart tycks ha genomgått en stilnivåförskjutning de senaste åren. Själv associerar jag det direkt till ungdomligt språk eller mera vardagligt bruk; Pippi Långstrump eller Tjorven kanske. Jag kan inte påminna mig att jag för 15–20 år sedan hörde detta uttryck i mera formella sammanhang eller yttrat av personer över 25 år.

Svenska Akademiens ordbok har med ordet och tar då upp ett exempel som tycks komma från ungdomslitteratur, en text från 1928: ”Ska vi göra’t i dag? sa Åke. –Så klart, sa Yngve.” När jag tittar i Svenska Akademiens ordlista, så finns ordet inte med i 11:e upplagan från 1986, däremot i den 13:e från 2006. (12:e upplagan har jag tyvärr inte.)

Idag kan man stöta på ordet i såväl radions nyhetssändningar som i tidningsartiklar – i författarens egen text alltså, inte i citat. Och man kan höra politiker och professorer använda det. För ett eller två decennier sedan hade nog många av dessa språkanvändare snarare valt något av orden förstås, naturligtvis, givetvis, självfallet eller kanske otvivelaktigt. Man kan nog gissa att det främst är ordet förstås som slagits ut av såklart. De andra längre orden har nog i de flesta texter inte konkurrerat på samma villkor.

Ja, det här var veckan när detta ord dök upp lite varstans, så jag blev inte så förvånad när jag i snabbköpet upptäckte att det finns ett maskindiskmedel som heter – Såklart!

Not i november 2011: Jag ser på bloggens statistiksidor att många läsare hittar detta blogginlägg genom att söka efter svar på frågan om man skriver ”så klart” eller ”såklart”. Knepigt nog rekommenderar Språkrådet i sina Skrivregler att uttrycket skrivs isär, liksom man tycker att ”så när” och ”så pass” ska skrivas isär. Svenska akademiens ordlista däremot menar uppenbarligen att ordet skrivs ihop, man tar bara upp formen ”såklart” utan vidare kommentar. (På uppslagsordet ”sånär” finns tillägget ”särskrives även”.) Det är alltså inte helt lätt att bli klokare på detta. Möjligen skulle man kunna utgå från att SAOL är mera deskriptiv, medan Skrivreglerna är rekommenderande. Så kanske bör man i första hand särskriva. Själv skrev jag dock uttrycket här ovan som jag oftast ser det numera.

Pingad på Intressant.

E-plikten: Ogenomförbart lagförslag!

Jag skrev den 13/9 en kortare kommentar i SvD om förslaget till en s.k. e-pliktlag, rörande Kungliga bibliotekets bevarande av webbsidor, som nyligen framlagts i form av en lagrådsremiss (sista anhalten innan förslaget blir proposition).

Det är en sorglig historia, eftersom detta sedan 1994 diskuterats internt på KB och utretts två gånger utan att en lag kommit till stånd. Under tiden har t.ex. Danmark fått en lag 2004 och Finland en 2007.

Det allvarliga är att när nu äntligen ett lagförslag kommer, så är det urbota dåligt och verkar nästan skräddarsytt för att den robotnedladdning som KB utfört sedan 1997 ska kunna läggas ned. Den är nämligen lagd på is sedan 2010, men när detta skedde hänvisades till anslagsbrist och man sade från KB:s sida att nedaddningen skulle komma igång igen 2011, vilket hittills inte skett.

Som jag nämnde i SvD har remissinstanserna varit mycket kritiska och flera har helt avstyrkt lagförslaget. Många är inne på samma linje som jag, att den s.k. robotnedladdningen är essentiell. Att bara satsa på manuella leveranser från publicisterna på webben är helt orealistiskt. Socialstyrelsen skriver:

Socialstyrelsen anser att den mest kompletta och därmed mest värdefulla insamlingen av myndighetens publicering är den som görs av Kungliga biblioteket, KB, med hjälp av kulturarvsroboten. Även om det insamlade är ett ”sammelsurium av information” är det insamlade det mest representativa avtrycket av den digitala verkligheten just nu. Idag saknas möjlighet att katalogisera och registrera det som samlas in – men det är möjligt att i framtiden hitta nya verktyg för att katalogisera det som samlas in. 

Riksarkivet har ju redan hand om myndighetspublikationer och oroar sig över att det blir förvirrande om två institutioner ska kräva in dokument:

Om leverans även ska ske till KB, av samma handlingar, finns en risk att myndigheterna tolkar detta som att detta ersätter den leverans som ska ske till Riksarkivet. Det finns, enligt Riksarkivets mening, en risk i att bygga upp parallella system. [...] Tyvärr förefaller det som utredaren, trots utförlig beskrivning på sid. 52ff, har haft begränsad kännedom om arkivlagens intentioner och bestämmelser.

TV 4 har skrivit ett mycket bra remissyttrande:

Eftersom det i detta fall handlar om just elektroniska dokument erbjuds stora tekniska möjligheter. TV4 anser att den bästa och mest effektiva vägen att gå är att utnyttja dessa möjligheter genom att verka för en utökad automatiserad insamling av publicerade elektroniska dokument. Med utökad automatisering skulle insamlingen dessutom ge en bredare och mer representativ bild än den som kan åstadkommas om Utredningens förslag genomförs.

Det är lite pinsamt att TV 4 ska behöva undervisa en kulturarvsinstitution om följande:

Erfarenhet visar att även företeelser och publicerat material som vid en viss tid anses vara utan (eller av begränsat) intresse för framtida forskning en dag kan visa sig ha ett högt, för att inte säga ovärderligt allmänintresse. Erfarenhetsmässigt har det visat sig att så ar fallet inom i stort sett hela det kulturella området.

Tidningsutgivarna (TU) anser att förslaget inte är ”praktiskt genomförbart och framför allt är det ekonomiskt oförsvarbart”. TU nämner också att de större aktörerna närmast ställdes inför fait accompli:

Några synpunkter från företrädare för branschen och ”leverantörerna” har inte efterfrågats annat än vid den hearing som sent avhölls när betänkandeutkastet redan var färdigskrivet och vid ett mycket tidigt besök på Aftonbladet.

Om den orealistiska idén att varje fil ska levereras för sig med uppgifter om hur den hänger ihop med andra säger TU:

…leverans av varje enskilt dokument – dessutom nedbrutet till varje enskild fil som kan utgöra ett dokument – ett mycket omfattande arbete. Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.

Om detta att bara ”färdiga” dokument ska levereras skriver TU:

Föreställningen om att man ska kunna avgränsa vad som ”förs fortlöpande” och vad som inte längre gör det är också orealistisk. Det går inte att förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden. Och hur ska man exempelvis hantera den situationen att material sänts in, som senare ändå kom att förändras?

TU förordar robotinsamling:

TU vill ändå framhålla att alternativ finns. Ett sådant kan vara att istället låta myndigheten med hjälp av en sökrobot hämta materialet på Internet, i förekommande fall förenat med en leveransplikt för sådant material som roboten inte kan samla in på egen hand. Detta är ju också något som KB uppenbarligen redan gör i dag.

TU avstyrker förslaget helt och det gör även Sveriges tidskrifter, som menar att det är ”tekniskt resurkrävande, ekonomiskt oförsvarbart och praktiskt ogenomförbart”. Sveriges tidskrifter klagar också på att utredaren inte tidigare inhämtat branschens syn. Man beklagar också att utredningen tycks avföra idén om robotinsamling och att detta borde utredas närmare.

Luleå tekniska universitet vänder sig mot att utredningen betraktar tryckt material som primärt och digitalt som ett komplement och pekar på att e-boken just håller på att passera den tryckta i försäljning på vissa håll.

Kammarrätten i Stockholm avstyrker hela förslaget. Man menar att talet om ”avgränsade enheter” och färdiga dokument etc är för suddigt för att de leveransskyldiga ska förstå vad som avses, vilket blir rättsosäkert eftersom den här skyldigheten är vitessanktionerad. Denna rent juridiska synpunkt kanske är en fingervisning om vad lagrådet kommer att säga.

Not den 21/9: Jonas Nordin skriver under strecket i SvD om KB och pliktleveranslagen. Även han är kritisk till det nya lagförslaget: ”Det tog lång tid för 1661 års pliktlag att etablera sig som ett kulturarvsinstrument och som den nu utformas hotar leveransplikten för elektroniskt material att lämna gapande hål åt eftervärlden.”

Pingad på Intressant.

Språkligt: Nakengör metalltröttheten!

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger i en intervju i ST-press 9 september att ”vi nakengör också när det inte fungerar” och ”det är först nu vi nakengör det akuta behovet”. Är detta senaste modeordet i politiken? Man blir förstås aningen orolig när ordet används av en person som redan är ganska förknippad med social stripping.

Jag googlade i hopp om att kanske finna att ordet är en anglicism eller ett översättningslån. Men det enda jag fann var saker i stil med ”Att vara naken gör ditt sinne rent. Ria faderia faderia faderallan la lalalaa”. Kan Kristersson alltså ha hittat på ordsammansättningen själv?

Vi har i alla fall hittills sluppit ordet i sammanhang som t.ex. Duchamps konstverk ”Bruden nakengjord av sina ungkarlar”, eller Goyas ”Den nakengjorda maja”.

Precis när jag har hämtat mig från detta, så säger Lars Dencik i radions Studio 1 den 15 september (ja det tog sex dagar att hämta mig) att ”det finns en sorts metalltrötthet” i dansk politik. Politik som hållfasthetslära? Nu väntar vi bara på att Juholt ska börja tala om brottanvisning.

Pingad på Intressant.

Ur arkivet: Hoppoms med Lyckoslanten

Barntidningen Lyckoslanten har funnits sedan 1926, då Sparbanksföreningen började ge ut den för att propagera för sparsamhet. På 1950-talet hade den enligt Svensk uppslagsbok en upplaga på ungefär 700 000 exemplar. Jag har några tidningar från 1954-55, som jag skaffat på senare år. Själv läste jag den åren runt 1960, och det man mest minns är väl serien Spara och Slösa. Jag undrar hur många som brydde sig om att läsa artiklarna.

I nummer 4/1955 finns t.ex. ett par yrkesvägledande artiklar av Folke Ellborg: ”Passar jag till telefonist?” och ”Passar jag till lokförare?”, ett kvinno- resp. mansyrke på den tiden. När det gällde telefonistyrket skriver man:

Vanlig folkskola räcker som skolunderbyggnad. Från början söker man in som elev. Man vänder sig då till stationsföreståndaren på den plats där man vill tjänstgöra. Föreståndare är i regel telegrafkommissarien. För att bli antagen som telefonelev skall man ha fyllt 17 år men helst inte 21. Elevtiden omfattar 2-3 månader (kortare tid i Stockholm). Elevtjänstgöringen omfattar praktisk utbildning samt undervisning i de olika bestämmelser, som gäller för telefonering. Efter denna utbildning blir eleven antagen till lokaltelefonistaspirant.

Sedan anar man redan framväxten av ett begynnande IT-samhälle. Hur ser framtidsutsikterna ut? undrar artikelförfattaren:

Ja, hur kan de se ut i ett yrke, som håller på att avfolkas! Som vi vet automatiseras telefontrafiken mer och mer. Det är därför omöjligt att ge några närmare förutsägelser. På de flesta håll anställes fortfarande elever, men några säkra löften om fast anställning kan knappast lämnas. Ett visst behov av telefonister kommer naturligtvis att finnas – och därtill kommer sedan möjligheterna att få anställning som telefonist i större företag. Många söker elevanställningar vid telegrafverket för att på så sätt utbilda sig till företagstelefonister.

Även lokföraryrket verkar lite hotat 1954, inför den växande privatbilismen, men som Ellborg lite tvetydigt skriver, ”framtidsutsikterna beror ju också på hur många som varje år söker sig till detta yrke”.

Ett par ålderdomliga språkexempel kan inrapporteras från Lyckoslanten, faktiskt betydligt äldre än 1950-tal. Åter i nr 4/1955 i serien Pyret och Lasse (av Sture Ramberg) står ”En sträng polis med argan blick till Lasse sa: ‘Låt bli det där!’” Fraserna ”argan blick”, liksom det vanligare ”argan list” innehåller gamla ackusativformer av adjektivet arg.

Dock är det lustigt nog så att när vi i svenskan fortfarande, som i tyskan, hade maskulina och feminina substantiv, så var det främst maskulinformer som fick adjektiv med böjningen -an. Blick var förr antingen maskulinum eller reale, så här var böjningen argan på 1600-1700-talen helt korrekt. List var dock oftast ett feminint ord och därför hette det ”arga list”. Senare började man även använda ändelsen -an för feminina ord (enligt SAOB var detta eventuellt skämtsamt menat), t.ex. ”långan stund”, ”godan ro” (se även Elof Hellquists Studier i 1600-talets svenska s. 134) och alltså ”argan list”.

I Spara och Slösa i samma tidning står om den sönderslagna spargrisen (se bild): ”Hoppoms att han klarar krisen!” Det torde betyda ”Låt oss hoppas att han klarar krisen!” Men vad är det för konstig form? Den gamla formen ”låtom oss bedja” har kanske de flesta hört. Det är således en gammal imperativböjning i första person pluralis. Uttrycket behövde inte konstrueras med låta, utan man kunde helt enkelt säga bedjom med samma betydelse. Sade man gångom, så betydde det ”låt oss gå” eller ”kom så går vi”.

Hoppom borde alltså kunna betyda ”låt oss hoppas”, men hoppas är nu ett sådant där underligt verb som ser ut att ha passivform men inte har det. Sådana kallas deponens och uttrycker alltså en aktiv handling trots att de ser ut att ha ett passiv-s på slutet. Andas, trivas, glädjas är andra exempel på sådana verb. (Många menar att s-et är en rest av ett gammalt reflexivt sig; det skulle alltså en gång ha kunnat heta ”anda sig” etc.) Här är jag inte säker, utan får gissa. Kanske har man även i fallet hoppoms använt s-et mera skämtsamt. Elof Hellquist nämner en liknande form i sin bok om 1600-talets svenska: föllioms, som han menar ska vara första person pluralis imperativum passivum. Pehr Sparre skrev visserligen i sin bok ”Adolf Findling, eller tre år under drottning Kristinas regering” från 1835 ”Följom de grekers exempel”, men hur en passiv form av detta skulle te sig har jag svårt att förstå. Nu har jag inte sett Hellquists exempel i sin kontext. Kanske är det inte passivum alls utan den sorts s-verb som har reciprok (ömsesidig) syftning, som t.ex. kyssas. I så fall skulle föllioms kunna betyda ”låt oss följas (åt)”.

Det är förstås intressant att ett ord som hoppoms uppenbarligen ansågs vara begripligt för 9-10-åringar 1954. Idag kan ju vi stofiler ändå kanske använda ordet istället för hoppeligen.

Pingad på Intressant.

Språkliga virus

För en tid sedan hörde jag exempel på två rätt märkliga idiom, alltså hur folk uttrycker sig. En person inledde allt han sade med ”ah”, en annan avslutade allt hon sade med ”här”.

Utlänningar fascineras ofta av att svenskar börjar alla (eller i varje fall anmärkningsvärt många) meningar med ”ja”. Nu är vi inte så till den milda grad positiva som det kan förefalla. ”Ja” används i svenskan också ungefär som engelska ”well”, som en turtagare i replikföringen under ett samtal.

Men det finns också en rätt besynnerlig motsats, där talaren inleder sina repliker med ”nej”, ”nah”, eller ännu mera diffust: ”ah”. Inte sällan är det äldre personer från Stockholms södra räjonger som kan säga saker i stil med ”ah, ru vet, vi fick inge’ flyt förr’ns i andra halvlek sö’”.

Jag inser att den här tonande utandningen med tiden förlorat rätt mycket av sin koppling till ordet nej och således kan användas även i mera neutrala eller positiva sammanhang. Men jag har sällan hört någon använda det så konsekvent som häromdagen. Det var i en intervju med en idrottsman. Varje fråga – utan ett enda undantag – besvarades med ett nasalt ”ah, ….”, och helt uppenbart markerade det både positiva och negativa utsagor: ”Ah, vi åker inte ned färrän på onsdag.” eller: ”Ah, det e’ ju alltid kul å’ vinna.”

Observera att detta är något helt annat än det ”vokalmummel” som förr utgjorde tankepaus i talspråket och oftast bestod av ”öh”, men som någon gång under 1980-talet, troligen under amerikanskt inflytande, mer och mer övergick i just ”ah”, som ju engelskspråkiga använder. Sedan något decennium har man åter övergivit det där ”ah” men inte återgått till ”öh”. Nu säger alla ”äh” istället, vilket ger diktionen ett något vresigt intryck. Vad kan väl språksociologerna säga om det? (Vi kanske även fortsatt får famla i mörkret på den punkten – humanioran ska enligt vissa förfäktare av den s.k. arbetslinjen inte längre uppmuntras med studiebidrag.)

Ja, så var det då damen som höll just ett sociologiskt föredrag i SvT 24. Hon hade vinnlagt sig om en minst lika monoman coda till sina yttranden – ordet ”här”:

Samhället ställer nya krav inte bara på utbildningssystemet, utan på hela välfärdssystemet här. Betydelsen av social bakgrund tycks ha förstärkts över tid här. Förorterna pekas ut som särskilt problematiska här. Hur har man då motiverat dessa reformer här? Arbetslivet förväntas skapa likvärdiga villkor för alla här.

(Possibly, some sort of English influence is at work here.)

Pingad på Intressant.